Avsaknaden av televisionsmottagare

Då jag sedan en tid tillbaka finner mig arbetandes inom public service har det blivit mycket tydligt att det är OVANLIGT att inte ha tittat på tv de senaste 11-12 åren. Det är klart att jag då och då slängt ett getöga på tv-apparater hemma hos folk och att jag gärna tittar på de arkiv som finns hos samtliga tre med licenspengar finansierade företag. Men ändå. Och vad hjälper det att man efter ett års anställning, som beskattningsbar löneförmån, bjuds på tv-licensen när man saknar mottagare? Dessutom vill jag ite ha en apparat. Jag har ju både böcker och skivor i stor mängd.

När Agnes inte står i köket

Idag lagade jag mat – i mitt eget kök! Vad det säger om hembiträdesfrågan och skatterna kan ni säkert föreställa er.

Nå, jag totade iallafall ihop en riktigt smaklig måltid; Wallenbergare med potatismos, gröna ärtor och lingonsylt. Lingonen var utmärkta, ty de hade jag kokat själv av norrländska bär. Biffarna var precis så lättsmälta och härliga som bara kalvfärsbiffar med äggulor och grädde kan bli. Moset var lite tyngre och smaksatt med lite grädde. Ärtorna var av arten Findus.

Ett utförligt recept på Hackad kalvfilé à la Wallenberg hittar ni här. Det är en mycket lättlagat rätt som kräver få ingredienser. Smeten kan tillredas en liten stund i förväg. När det är dags att servera, är det bara att panera biffarna och steka dem ett par minuter. Även potatisen kan förberedas, skalas och tärnas, och sätts sedan på elden 20 minuter innan serveringsdags.

Och ja, jag serverade lingonen ur gräddkannan. Tyvärr stod inget lämpligare kärl till buds.

Birgit som Etiopisk slav i Egypten

Idag gjorde jag ett fynd: Aidaboxen inspelad 1967 på operan i Rom med Birgit Nilsson och Franco Corelli i huvudrollerna. Det är en mycket fin förpackning komplett med libretto och allt. På boxens framsida tronar en mycket lustig bild på Birgit som Etiopisk slavinnan. Aida är ingen mindre än den Etiopiska konungens dotter och hon älskar ingen mindre än den Egyptiske härföraren Radamès som tillfångatagit hennes far.

Som sig bör i operavärlden går det så småningom åt helvete med deras kärlek och under en dramatisk sång, möter Aida och Radamès döden. Ni kan säkert tänka er vilken dramatik det blir på slutet.

Nilsson och Corelli spelade året innan in Turandot och även den är en fin inspelning som jag kan rekommendera. Den boxen har en än galnare bild och bör inte saknas i en välförsedd skivsamling.

De hundraåriga kärleksbrevens skrin

När biografin över Anna Branting skrevs i mitten av åttiotalet, gjordes ett fynd på den gamla herrgård Utål i Uppland.

En gnistrande snövit januarisöndag, öppnade Per Alfreds dotterdöttrar det läkarschatull som de ärvt från sin morfar och aldrig tidigare låst upp. Där låg i prydliga numrerade buntar Annas brev, sparade i mer än hundra år.

Breven skrevs under de år Anna i sin ungdom var förlovad med Per Alfred. Förlovningen bröts och Anna varken talade eller skrev någonsin om denna period av sitt liv, lika lite som hon nämnde sitt första äktenskap med den man som misshandlade både henne och hennes barn. Istället koncentrerade hon sig helt på sitt fortsatta liv med Hjalmar Branting.

Det måsta ha varit en känsla det, att möta de sekelgamla brev som berättade om något som förtigits alltsedan det en gång skedde.

Ett präktigt tak och en överliggare

Vad varje människa borde unna sig är ett matsalstak av denna modell; rikt dekorerat och dessutom i en färgskala som jag finner mycket tilltalande. I kombination med pardörrens stiliga, mörkmålade överliggare blir resultatet helt perfekt och dessutom ytterst elegant.

Jag har förstått att alla inte uppskattar mörka snickerier och tunga dörröverstycken och det förstår jag inte alls. Det är klart att man vill ha en viss pompa och ståt och det framförallt i ett rum som matsalen som bör vara mörkt och gärna beläget åt gården och med blyinfattat glas i rutorna.

Tyvärr är de flesta snickerier i denna väg borttagna eller vitmålade och det är verkligen både synd och skam. Nuförtiden tycks allt det mörka koncentreras till golven, Mörkbetsade parkettgolv går dock inte hem hos mig, till skillnad från de av år och bonvax mörknade dito som har en len yta och en sammetsmatt lyser.

Ett riktigt badrumstempel

Nya badrum är oftast mycket fula, eller åtminstone intetsägande och trista. Det är klart att det finns nya bdrum som är fina, men då rör det sig om påkostade inredningar som är allt annat än standard. Påkostade inredningar har dessutom en tendens att bli brackiga och allmänt smaklösa.

Här ett badrum som i sin strama elegans blir ett tempel avsett för just bad. Det lindblomsgröna kaklet är väldigt fint (den nyansen hade mina köksluckor när det var nytt 1940 – snart blir det grönt igen). Att låta kakla in badkaret är aldrig fel; motsatsen kan däremot aldrig bli helt rätt. För det mesta ser det bara billigt ut.

Ett badrum som en gång i tiden var vida berömt, var det Ebba Bonde lät inreda på Hörningsholms slott. Här var knusslades det inte med de mörka kakelplattorna och det eleganta kromet. Men det var mycket länge sedan så det badrummet är med största sannolikhet ett minne blott.

Sportfälgar till sportbilen

I början av 70-talet fanns det några olika typer av fälgar att välja på om man ville ha en sportig Pontiac. På bilden syns Rally II-fälgarna som jag tycker är snygga. Ett annat alternativ var att välja Honeycombfälgarna som precis som namnet antyder, påminner om det hexagonala mönster som bildas när naturens bin producerar honung i kupor.

I slutet av 70-talet kom så ytterligare en variant på fälg och denna kallas Snowflake och blev populär under det tidiga 80-talet. Personligen tycker jag nog att Honeycomb passar bäst på de lite mindre och sportigare modellerna som tex. Firebird. En stor fördel med samtliga typer är dock att de underlättar luftcirkulationen kring bromsarna vilket ger effektivare och säkrare bromsar.

Den fluffiga klappgrötens återkomst

Som fluffig marshmallows men inte lika söt är den idag helt bortglömda klappgöten som egentligen är ett mellanting mellan mannagrynsgröt och saftsoppa. Den är god och mycket fluffig, ty den består till nästan 50% av luft.

Hur gör man då? Man kokar upp 1 dl röd outspädd saft, tex körsbär eller hallon, med 4 dl vatten. Sedan tillsätts dygt 0,5 dl mannagryn under vispning. Låt sedan småputtra på spisen i 15 minuter under viss omrörning. Låt sedan gröten kallna under konstant vispning med elvisp. Det är nu all luft vispas in och den tidigare genomskinliga soppan bli till ett rosa fluff. När gröten kallnat, är den färdig att hällas upp i en skål och servras med mjölk (om man så önskar).

Om man får tag på blåbärssaft av god kvalité, är den en ypperlig bas till soppan. Om den är svag, bör dock mängden saft ökas på bekostnad av vattnet.

En ny sovrums-hi-fi

Äntligen en sovrums-hi-fi! Anläggningen består av en gammmal Beomaster 1000 (den danska designklassikern från mitten av 60-talet) ett Garrardverk (växlaren 120 MKII från sent 50-tal) och ett par KEF-högtalare från början av 90-talet. Otroligt nog låter det riktigt bra och det är verkligt trevlig att ligga i sängen och lyssna på fint stereoljud.

Det är till stor del en fråga om tak

Av de två stora komplexen på bilden finns endast det högra kvar. Tyvärr, för det i mitten är ett av mina favorithus; det ser rent makalöst pampigt och continentalt ut. Jag förmodar att rör sig om någon sorts nyrenässans. Man kan lätt föreställa sig trivseln i körnvåningarna Sturegatan/Karlavägen. Det är dock en annan detalj som frapperar mig och det är taken.

Som bilden visar var taken förr i tiden, innan sentida moderniseringar, betydligt mer utsmyckade med torn och järnkonstruktioner. Om man ser sig omkring idag och tittar uppåt, märker man att någonting fattas. Många hus har helt naturligt tappat sina gamla stiliga krusiduller när ett nytt och modernare våningsplan byggts till. Andra har bara rensats för att förenkla underhållet. Tråkigt.

En eld som skall tändas för våren

Efter en dag i trädgården samlas alla nere vid vattnet för att låta allt gammalt torrt brinna. Ljuset från elden speglas i vattnet och röken virvlar runt och sveper in än den ena, än den andra. Det är vår i luften, men kvällen är kall.

När man inte fotograferar med blixt och använder gammal utrustning, som i denna bildsvit, blir resultatet drömskt och man kan tro att det rör sig om minnen från en annan era. Samtliga bilder är tagna under 2000-talets allra första år av en glad amatör (jag har aldrig varit särskilt bra på att fotografera och flera av bilderna är dessutom inte ens tagna av mig). Nu är kameran trasig och filmtypen utgången. Punkt.

Den gamla villan var som Saltkråkan

Ute i nästan skärgården ligger villa Carbonara som är en bedagad och omodern byggnad från seklets början. Här finns el, men där tar det slut med nutidsbekvämligheterna. Taket läcker desutom, åtminstone gjorde det det en gång i tiden. Framför huset växte äppelträd och en hängmatta fanns för den trötte.

Glasverandan var en fin matsal. Från fönstren såg man ut ner över vattnet och den alltmer tilltagande skymningen. Slutligen kom den tidpunkt, när endast det vita går att urskilja och då var det dags att sjunka ner på fällen framför brasan och dricka mer vin.

Den gång jag ville bli av solen brun

Här har vi än en gång de fina silversolglasögonen från 70-talet. Det var som sagt den sommar jag var brunbränd och grann. Försommaren hade jag tillbringat i gräset läsandes Fröknarna von Pahlen och sådant ger ju resultat, ty sviten består av 7 volymer, den ena delikatare än den andra.

Strax innan hade jag klippt av de långa lockar som föranlett en dam i tvättstugan att fråga mig om jag möjligtvis brukade lägga mitt hår på spolar. Jag som vanligtvis sover med keps bara för att få håret rakt.

Med KAK:s bilatlas i handskfacket

Vid bilfärd på okänd ort, är en vettig bilkarta att rekommendera. Min är från 1969 och innehåller många fina vägar som knappt är farbara längre, men det ökar ju bara bilturens charm.

I somras färdades jag 7 mil genom de mörka skogarna på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Här låg husen på flera mils avstånd och vägen var ungefär lika bred som bilen. än mer speciell var den lilla skogsväg i Bergslagen där växtligheten helt skymde sikten och där bilen klöv sig en väg genom allt det täta, gröna. Då tvivlade jag verkligen att det fanns en väg tillbaka.

Som varmt konstläder mot min hud

Inget är så hett som varm galonklädsel, en stekhet dag mitt i högsommaren. När materialet blir riktigt varmt känner man sig helt omfamnad, innesluten av allt det varma, det heta.

Tål man inte med värmen, kliver man ur bilen och sätter sig på motorhuven och låter brisen svepa in. När temperaturen blir den rätta, låter man sig åter inneslutas i den varma förarstolen och åker vidare.

Precis som Thora för jag till Paris

Jag har bara varit i Paris tre gånger. En gång gick jag upp i Eiffeltornet. Jag höll aldrig på att komma ner igen, ty jag har höjdskräck och det dröjde innan jag upptäckte att där fanns hiss och att den fungerade.

Paris är en vacker stad. Nästa gång jag åker dit skall jag ta med mig Thora Dardels Jag for till Paris och ägna mig åt att uppsöka de platser som hon skriver om i sin roliga bok.

När endast det vita går att urskilja

När solen gått ner och mörkret lagt sig finns det några korta minuter när det enda man ser är det vita, blanka. Det är väldigt vackert. Det händer att jag då öppnar bildörrarna så att Grandprixen står där i all sin glans som en stor glänsande vit fågel som gör sig beredd att lyfta och sväva bort i den annalkande natten. Då tänker jag på Underbara kvinnor vid vattnet och Gabbes stora vita amerikanska fågel.

Det är underbarast när det skymmer

Vid en liten sörmländsk sjö gick solen till sist ned och himlen färgades alldeles rosablå. Det var tyst så när som på de svaga billjuden som kom från den lilla tresiffriga vägen en bit därifrån. Tystnaden avbröts då och då av att en grammofonskiva spelades på den portabla philipsapparaten. En eld sprakade framför tältet och det var en ljum kväll i juli.

Då och då bör man unna sig en campingtur. Det behöver inte vara så långt bort och det räcker med en natt, men det kan likväl bli en resa som kommer att stanna kvar i minnet.

Den vackraste bilden på raukarna

Den här bilden är så väldigt fin. Det är något rent ut rivieraaktigt över den karga naturen på Fårö. Vädret var den gången allt annat än bra och sommarvärmen var ställd på kallt men likväl var allt dånande vackert.

Jag kommer fortfarande ihåg den av fukt mättade luften som påminde om en blomsprutas fina vattendimma. Doften av hav och doften av den våta luften förenades i en sällsam blandning. Hade vädret istället varit soligt och varmt hade jag mötts av lukten från varm sten och sand. Men nu var det som sagt ett uselt sommarväder den dagen.

Att förflytta sig i både tid och rum

Förutom att resa per tåg, är bilfärder något jag verkligen uppskattar och nu menar jag inte köer eller motorväger i och utanför Stockholm city. Nej, jag menar landsvägar på landsorten. Långa sträckor med bara skog; mindre samhällen eller byar som med möda håller sig vid liv; storartade naturscenerier i stil med höga kustens vatten, berg och dalar samt vägar som går rakt igenom vår bördiga jordbruksmark.

Förflyttning i bil innebär inte bara den rent fysiska resan från en punkt till en annan. Inne i fordonets ombonade kupé råder en speciell atmosfär som i sig är en annan värld. Här är man isolerad från utsidan. Lukterna, musiken och intrycken från världen utanför skapar, ja gör en mottaglig för intryck som annars gått en spårlöst förbi. Kupéen är ett slags drivhus där fantasin och drömamrna frodas.

På bilden ovan befinner jag mig i de gula rapsfälten i Skåne. Något vackrare får man leta efter. Att färdas i ett stort vitt rymdskepp genom de oändliga skånska åkrarna var en verklig upplevelse. Det var först när bildörrarna öppnades som jag förstod att det verkligen rörde sig om vår vackra svenska natur. Där inne var allt som i en film, rentutav som en musikal där jag bara väntade på att en gammal rostig plåtgubbe skolle komma sättandes.

Quest-ce-que jai danse?

Nothern soul på franska: David Alexandre Winters Qu”est-ce-que j”ai danse? som är en cover på Archie Bell and the Drells I can”t stop dancing. Fantastisk version måste jag säga. På franska blir det hela lite mer dramatsikt.
Au petit matin je suis rentrée seul
På morgnen vaknar David ensam, men han vet att han dansat hela natten. Min franska är verkligen inget vidare, men spridda ord förstår jag. Huruvida citatet är korrekt stavat, kan jag inte yttra mig om.

Jag kommer ihåg en gång när jag själv dansade hela natten, bland annat högt ovan marken klättrandes på en pelare av metall. Dansen avbröts dock av att jag ramlade ner. I en papperskorg. Tyvärr vaknadejag inte upp seul, ty jag saknade linser och tog fel på person.

Lyssna på David Alexandre Winters Qu”est-ce-que j”ai danse?

He hit me (and it felt like a kiss)

Kanske den märkligaste av alla Phil Spectors produktioner. Chrystals sjunger He hit me (and it felt like a kiss). Den finns faktiskt på svenska, Han slog mig (och det var som en kyss), men den har bara framförts en gång; på festivalen i Gravmark av Glesbygdssystern. Om man undantar de gånger den sjöngs på baren den där vintern för fyra år sedan.

Den tåliga styvmorsviolen

När jag var liten planterade jag en gång en styvmorsviol i rabatten; vattnade och gödde den så att den fick mycket mer än den någonsin kunnat tänka sig. Plantan blev ungefär som en pensé med stora blommor och kraftiga blad. Fast lika skir och vacker som de plantor som växte vilt i näringsfattig jord blev den inte, vilket var synd för det är så som den är som vackrast.

Just nu äter jag mycket glass, violglass från SIA. Det är fantastiskt gott med violglass, precis som det är gott med lavendelchoklad eller dito smaksatt med ros.

Den vedartade växtens vårkänsla

Det här är fint! Efter några månader i ett kallt och mörkt skafferi har en Fuchsia hittat ut till fönsterbrädan, fått ny jord och börjat skjuta skott ur de gamla, vedartade grenarna. För varje dag som går, växer bladrosetterna till sig och så småningom måste skotten toppas så att plantan blir yppig och tät.

Krukväxter som köps i butik tenderar att vara mycket kompakta och täta. Det är ett utseende som inte är helt naturligt och åstadkommes genom olika preparat. Efter ett år eller två, sätter dock växten fart och blir sig själv igen.

Det finaste serveringsrummet

Den som har detta serveringsrum borde rimligtvis vara bra lycklig. Finare snickerier får man leta efter. Särskilt snyggt är det att man även placerat skåp ovanför dörren till köksingången.

Som så många andra lobotomerade människor här i vårt land, har den tidigare ägaren valt att ersätta köksinredningen som gick i samma stil som serveringsrummet med något nytt och vitt av en billigare kvalité. Man både ryser och häpnar och frågar sig när alla inredningsprogram och -tidningar från helvetet skall förbjudas och ordningen återställas.

Geniet i dess urtillstånd

Jag har fått bokpaket på posten. I det första låg Ellen Keys lilla skrift över Rahel Varnhagen, en gång en mycket omtalad salongsvärdinna och författare. Klara Johanson skriver i en essä att hos Rahel kan man ertappa geniet i dess urtillstånd, före syndafallet så att säga. Det skall bli intressant att läsa den boken.

I paket nr 2 låg Änglaskuggor; en bok som jag jagat i många år och äntligen hittat. Jag har skrivit om den tidigare och tänker återkomma till den. Den borde vara en av den moderna svenska litteraturens mest okända och underskattade verk.

Den gamle och huset

Jag läste en artikel om gamla fina miljöer på landet i ett äldre nummer av Hem i Sverige. Där presenterades ett gammal sörmlandshem som uppvisade en fin blandning av, företrädesvis, äldre möbler från olika perioder. Det var mycket vackert.

Det är nästan något sakralt över gamla fina lanthem. Det råder oftast harmoni i rummen och lukten av gammalt trä och fötternas kontakt med de nötta plankgolvens gör att både lukt och känsel får sitt.

När jag växte upp träffade jag då och då på dessa idyller. Märkligast var nog det gamla hem som stått oförändrat i många år och i stort var helt omodernt. Salen var överbelamrad med möbler och prydnadsföremål; i ett hörn låg några gamla skivor med luleåsonen Gunnar Wiklund; i köket fanns en järnspis där den gamle farbrorn, som tillsammans med sin lika gamle dräng bebodde gården, bakade sitt kaffebröd.

Gårdsplanen var lummig full med syrener och allsköns blomster. På dess ena sida låg mangårdsbyggnaden, i fonden bagarstugan där drängen bodde och till höger en ladugård. Nu är båda gubbarna döda och gården har blivit museum. Förmodligen har interiören rustats upp och snyggats till. Jag har inte velat besöka den och därmed rasera mina fina minnen. Det får verkligen anses som ett privilegium att ha upplevt ett sådant hem med sådana karaktärer till månniskor.

Bilden ovan föreställer en hälsingeidyll.

Frivoliteter

Om man finner knypplingen alltför präktig och kysk kan man med fördel ägna sig åt att slå frivoliteter och på så sätt erhålla de delikataste av spetsar. Jag har aldrig försökt mig på denna numera rätt så ovanliga form av handarbete, men nog blir jag bra nyfiken. Inte minst på grund av namnet.

Jag tycker att en brudkrona förfärdigad med hjälp av frivoliteter låter som en synnerligen tilltalande konceptuell idé. Ungefär som Två små röda rosor; både oskuld och, höll jag på att säga, arsenik.

Här har vi en bild på en frivol krona. Här kan man läsa mer om frivoliteter och såsmåningem har man kanske totat ihop något riktigt fint.

Vintermodet för mycket länge sedan

Med anledning av vädret: lite vintermode. Jag snubblade över en gammal bild som jag misstänker är tagen på 40-talet. Jag tror inte att det är ett järnvägsbygge, utan snarare något som hör järnverket till, men säker kan man inte vara. De båda herrarna är dock både väl och varmt klädda. Jag gillar särskilt stövlarna och byxorna på den vänstra mannen. Dessa detaljer är verkligen helt up-to-date.

Färgprakt

Jag minns inte vem det var som sa det, förmodligen en mycket gammal och klok professorska: Inget är så svårt att föreställa sig för oss människor med livlig fantasi som att helt sakna denna gåva.

Fantasier och dagdrömmar kan få den mest mulna av dagar att gnistra i färgprakt och melodier. Lite som en technicolormusikal, men ändå inte.

Världsfrånvänt kan man kanske tycka, men man kan likväl vara en nog så stor realist som bara valt att då och då fly in i en egen, mer tilltalande värld. Att den möjligheten står en till hands, får anses vara något av ett privilegium.

Lite tant – lite guldkant

Då har man unnat sig något gott, nämligen en bättre fiskfärs och till efterrätt en härlig fruktsallad i grädde med smält choklad som sås därtill. Mycket gott blev det. Efter det, te i Kultursoffan.

Lördagskvällen fann jag mig på lokal (Judys, gamla Ugglan) med Glesbygdssystern som hur det nu gick till hamnade på scenen och presterade en alldeles fantastisk duett, Are you lonesome tonight, till tonerna av ett helt makalöst dragspelsakompanjemang. En helt lyckad kväll med andra ord.

Recept på Fiskfärs:
Mal fisk av lämplig sort på köttkvarnen. Tag gärna flera olika sorter. Mal också purjolök och kanske en rå påtatis och en morot (för färgens skull). Rör i några äggulor och sedan grädde så att färsen blir porös och luftig. Vispa äggvitorna till skum och vänd ner tillsammans med lite salt och peppar och ev annan krydda (örter). Grädda i form i vattenbad ca en timme.

Vildhallonen vid uthusvägen

Den som inte har smakat vildhallon vet inte mycket om hur hallon skall smaka. Hos oss växte vildhallonen vid en torr sydvästsluttning vid ett av uthusen. Att plantorna ens överlevde framstod som något av ett under, men vilda växter finner sig alltid en plats där de verkligen trivs, där de får vad de behöver.

Nere vid ån, bland några klippblock växte också några hallonbuskar. Till skillnad från de stora och saftiga trädgårdshallonen, är vildhallonen mindre men i gengäld smakar de mycket mer; kokar man sylt på dem blir resultatet någonting alldeles extra, såtillvida man inte tar för mycket socker eller är generös med vattnet.

Lite latinomusik till kaffet

Här två finfina sidor med Esy Morales från slutet av 40-talet. Esy dog ung redan 1950 men hann innan dess med att spela med Zavier Cugat innan han så småningom bildade sin egen orkester. Lyssna på When you look at me

och detsamma gäller den andra sidan, When you look at me