Bloggen Rävjägarn

Man kan inte tro det, att Magnus Uggla en gång var en så modern ung man. Han är som en Karl Gerhard fast på 70-talet.

Han är så härlig; en posör, en kantig och orädd jäkel som inte bryr sig om att passa in. Helt bedårande.

När jag haft min bil ett år eller så, fann jag strax bredvid tanklocket bakom registreringsskylten en ventil som på pricken liknade de ventiler som man pumpar in luften i på bildäcken. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta mackens luftslang och pumpa lite. Mycket riktigt, det gick utmärkt att pumpa och i samma sekund som jag släppte på luft, åkte bilens bakdel upp. Tro det eller ej, men det visade sig att min bil hade Hi-jackers!

Hi-jackers är stötdämpare som med hjälp av lufttryck kan göras hårdare. Lastar man tungt, till exempel vid långsemester med mycket packning, är det bara att pumpa i lite extra luft, så håller sig bilen på lagom nivå och man slipper en trött bakdel som nästan släpar i marken. Skall man köra snabbt på kurviga vägar och vill ha en stramare fjädring, är det också fördelaktigt att öka trycket.

Om man betalade extra när det begav sig på 70-talet kunde man få automatisk nivåkontroll vilket innebar att en vacumdriven kompressor pumpade upp alternativt släppte ut luft beroende på hur mycket man lastade i bilen. Ett slags inbyggt vattenpass reglerade kompressorn; om bakdelen sjönk, pumpade den in luft, om bakdelen steg mot skyn, släpptes luften ut. Hur det nu kan komma sig att moderna bilar saknar denna mycket praktiska detalj, kan man verkligen fråga sig.

Varje sommar packade vi in oss i den mörkblå PV:n för att åka på semester till Västerbotten. Resan dit var kort, men lagom lång med två barn i det trånga baksätet (eller i värsta fall på den lilla hyllan vid den minimala bakrutan). Västerbotten var dessutom exotiskt, ty här var det liv i de små byarna och Västerbottensgårdarna var byggda i två våningar. Sådant imponerar på en norrbottning.

Många var de platser vi besökte under dessa sommardagar. Vi åkte till Torvsjö för att titta på de gamla skvaltkvarnarna. Vi åkte till Robertsfors för att titta på det gamla bruket. Vi åkte till Nordmaling för att titta på något som jag inte alls kan minnas. Målet för de flesta resorna var att titta på gammal kultur, gärna med lantlig anknytning. Några nymodigheter, förutom poolen på Lufta Camping i Ånäset, var det inte tal om.

Det jag minns bäst av alla dessa resor är stugbyarna. De låg ofta bland tallar och marken var full av sand och det fanns kottar överallt. I anslutning hittade man ofta en minigolfbana och kanske en storstuga där man kunde titta på TV. Eftersom det bara fanns två kanaler, var det inte speciellt svårt att enas om program.

På semestern fick man också puffat osockrat ris, Vårgårdaris. Vanligtvis hade vi hårdbröd eller hembakat tunnbröd i mjölken eller filen men när det var semester, köptes det puffat ris. Cornflakes eller Kalaspuffar var det dock inte lönt att drömma om. Dylika onyttigheter var bannlysta, men så fick vi också bara dricka läsk två gånger om året; jul och midsommar. Tänk på det – ungdomar!

Lite franskt. Jag gillar Mireille Mathieu, Juliette Greco, Francoise Hardy och naturligtvis Barbara. Här sjunger Barbara Ma plus belle histoire d”amour.

Mer franskt: Jacques Brel sjungandes Ne me quitte pas. Fantastisk låt som är utmärkt på engelskan med Dusty och även finns i en svensk version med Lill Lindfors (Om du går din väg).

När man tröttnar på lite franskt, föreslår jag något tyskt: Fancy med Slice me nice. Risigare snubbe får man leta efter. Oklar är dessutom den rödhårigas funktion ty Fancy verkar vara a pie made for hungry guys, åtminstone sjunger han det. Dessutom är videon tafflig och endast bilen är riktigt snygg.

Nej, då är det franska 80-talet i form av Desireless Voyage, voyage att föredra. Fantastisk låt det där.

Jag bjöds på te i söndags i ett opretantiöst förortshem. Och vilka läckerheter som där bjöds: te, scones och rosenmarmelad, som den stackars flickan tyvärr inte hade kokat själv. Istället var det en en manlig bekant som hade plockat med sig en burk. Ni förstår ju själva att detta tyder på bristnde familjekultur under uppväxten.

En av flickorna visade sig dock föredömligt rar. Klädd i de enklaste av vardagskläder, slog hon sig tyst ned och lät sig uppslukas av familjetidningen Hemmets journal, utan att på något sätt distraheras av de andras ytliga pladder. Jag både hoppas och tror, att hon snart är i hamn.

En annan av flickorna trampade verkligen i klaveret; uppmanad att ta med sig en burk sylt, lämnade hon fram en halvtom burk i Eldorados billiga sortiment. Det är inte tanken som räknas, kom ihåg det. Jag vet inte vem som sa det men det viktiga är inte vad man gör, utan att man gör det med stil.

Ibland, när man är trött och lite ur gängorna, kan det vara klokt att sätta på sig de svartvita glasögonen och förflytta sig till en banal salongskomadi med rafflande intrig och happy ending. Kanske väljer man då Under falsk flagg där den rika flickan spelar fattig och den unge mannen rik. Med stor sannolikhet innehåller rullen ett par käcka filmschlagers i stil med
Det sjunger någonting inom mig.

Orkestern leds som en slump av Heinz von Vultees orkester. Allt känns genast lite bättre.

På bilden har Annalisa trasslat till det för sig. Riktigt tokigt blev det.

Ett fotografiskt minne från sommaren: ett fat på fot i pressglas, en elektrifierad fotogenlampa i taket och en spolrock i förgrundens nedersta del. I fönstret ut mot den ljusa natten en skir men gammal och sliten gardin. Det är alldeles tyst och det är den bästa tidpunkten på dygnet; klockan har passerat midnatt och alla har gått till sängs och endast jag själv är vaken med en bok framför ögonen.

Skulle vi nu öppna fönstret skulle den ljumma, men lite svala sommarluften strömma in och föra med sig en doft av gräs och fukt blandat med den vällukt som blommor och annan växtllighet utsöndar. Men det är just blandningen av den något svala luften och fukten som kondenseraras som ger den verkliga doften av norrländsk sommar.

Det är synd, att klokhet är något som kommer med åren, då det oftast är som ung och dåraktig som man har det största behovet av denna värdefulla egenskap. Jag tänker tillbaka och funderar på om jag träffat någon verkligt klok gammal människa och inser att det nog är något som är väldigt svårt att uppnå. Som äldre får man inte fastna i fördommar och ett stereotypt tänkande. Det gör många och då har min inte så stor nytta av sin livserfarenhet. Man ser inte träden för all skog.

Karl Gerhard skriver så fint:
Jag har lärt mig fint sätt i de bästa kretsar och min vänskap med humanister och radikaler har tuktat min fåfänga och värmt mitt hjärta. Jag har lärt mig att inse att ingen människa är obetydlig, hur anspråkslös ställning hon är har i livet. För att läsaren inte genast skall slänga min nya bok ifrån sig av oro för att han i sin hand fått en andlig uppbyggelseskrift, skyndar jag mig att försäkra att jag ingalunda levt som jag lärt.

Min moster sa en gång någonting väldigt klokt när det blev tal om de gräsliga kläder som dagens ungdom går omkring i: Jag tycker då att ungdomen klär i allt. Det var verkligen på pricken. Nu är hon tyvärr sjuk, så några kloka ord kommer aldrig mer från hennes läppar.

Det är inte utan att man undrar vad som är nästa steg efter de sista årens queerhysteri. Jag har på känn vart vartåt det lutar; jag säger bara: In denial. Snart kommer oskyldiga små väninnor att dela på trånga tvårumslägenheter och skylla på bostadsbristen; unga herrar att ta tjänst som betjänt eller servitör hos välbeställda män. Låter inte det lite mer spännande (möt mig i serveringsrummet efter tio…)?

Här är min mamma i full färd med att göra sin bil fin. Dammsugning och kanske även stoppning av klädseln bör man göra när det går mot ljusare tider. Kanske bör även någon skruv dras fast och instrumentbrädan torkas av.

Andra viktiga detaljer att se över är motorrummet; byta olja, luftfilter och kylarvatten. Tändstift och brytarspetsar måste också kontrolleras. Under bilen skall eventuella smörjnipplar fyllas med nytt konsistensfett och fickor där smuts och fukt samlats skall rengöras. Är man ordentlig, sprutar man alla skärmkanter och hålrum med rostskyddsmedel. Allt detta brukar jag göra och mamma dammsuger och lagar och skruvar lite. Det är lite fånigt att det inte kan vara tvärtom. Inte för att hon är helt handikapad; hon hanterar både röjsåg, traktorn och vedklyven.

Här låter vi naturen fara vind för våg och vad får vi? En naturtomt. Skön, otillgänglig och dessutom stimulerande för fantasin för hur hade det inte kunnat ha sett ut här? Lättskött.

För er som inte läser henne: läs! Annette Kullenberg.

I de gamla nöjeskvarteren i Kreutzberg i gamla Östberlin ligger på Oranienstrasse den mycket färgsprakande Roses Bar. Lokalen består av två rum och ett rum har, om jag minns rätt, väggarna klädda med rosa päls. Överhuvudtaget är lokalen inget för den tråkige och av minimalism ansatte besökaren; en fullkomlig explosion av färger och prylar virvlar runt i lokalen där det dessutom spelas relativt bra musik. Ett svagt minne säger mig att jag fick höra Inner city och annan utmärkt lätttechno för trånga dansgolv. Gör ett besök!

Är det något jag avskyr, så är det självgoda människor som sitter och myser vid tanken på sig själva och sina framgångar. Detta innebär inte att man inte kan tycka att man är värd en smärre skulpturpark vid sitt frånfälle (i ärlighetens namn helst innan så att man får lite glädje av den).

Ibland tänker jag att om man en dag sitter där och myser, då kan man hälsa hem. Då har man stängt av och då ser man inte att det finns något mer att sträva efter och eller upptäcka. Här får man dock vara på sin vakt, ty runt hörnet lurar den djävul som får en att aldrig tycka att man duger.

När jag växte upp fanns det gott om glada, snälla och barska tanter som utstrålade en sorts trygghet som gjorde dem tämligen okänsliga för vad andra människor tyckte och tänkte. Kanske är det här pudelns kärna ligger; att man är oberoende av andra människors måttstockar, man har sin egen och låter sig därmed nöja och då kan man heller inte sitta och mysa över något som man inte kan förutsätta att alla känner till.

Se videon till Big fun och Good life på YouTube. Mycket bra!

Jag har, förutom att unna mig en ny och dyr flaska av Chanels Pour Monsieur, varit på Nationalmuseum. Orsaken till besöket var Undersöka form, en slags utställning i utställningen som precis öppnat och som låter unga formgivare och konstnärer kommentera museer i allmänhet och Nationalmuseum i synnerhet men som sig bör, bär det sig inte bättre att man tittar på annat än det avsedda.

Jag tittar ofta på besökare och hur de i sin tur tittar på utställningen. Det är alltid intressant. Denna gång passade jag också på att studera några fina textilier på den relativt moderna avdelningen. Bland annat Viola Gråstens fina Festivo. Jag är svag för svart bakgrund. En annan 50-talsklassiker som dock inte visades, men som jag uppskattar är Astrids Sampes Thermidor.

Jag inser också att jag behöver ett gigantiskt Kabinettsskåp, en fruktservis i sköldpadd och en kinesisk kafeservis(?). Det finns så mycket fina gerjer på det museet.

Sommar i park med vin. Jag tror att det var sommaren 2006 som var full av vin i park. Först stod man i Slick-kön, sedan fick man stämpel och så bar det av till parken för att dricka vin i en timme eller två. Det var så vackert där i gräset när skymningen gjorde entré att man egentligen inte ville bryta upp och bege sig in i folkhavet.

En annan variant på samma tema är det mer intima parkbesöket på tumanhand med en bunt skivor, grammofon och vin. När musiken och vinet börjar sina, är gryningen på gång och solnedgången blir slutet på den långa natten.

Filmen Times Square må ha varit känd en gång i tiden, närmare bestämt när den kom 1980, men det är den inte idag. Jag har aldrig sett filmen, men hittade soundtracket, ett dubbelalbum i skivhyllan. Det ären salig blanding: Patti Smith, Lou Reed, Gary Numan, XTC, David Johansen, Talking heads och Pretenders. Bland andra.

Jag tror att handlingen kretsar kring två unga tonårstjejer på glid som blir rockstjärnor. Ett originellt tema. En extra krydda är dock att de små liven rymmer från ett mentalsjukhus i början av filmen.

Här har vi ytterligare en av dessa låtar vars titel slutar på , baby, nämligen Put yourself in my place, baby:

Parenteslåtar har väl alla hört talas om, dvs titlar i stil med (Remember) Walking in the sand eller (The best part of) Breaking up. , baby lever dock ett liv i skymundan. Min favorit på det området är nog Linger in my arms a little longer, baby med Peggy Lee

Inspelningen är från 40-talet, det är Duke Ellingtons orkester och Dolores Parker står vid mikrofonen. På den tiden hade man oftast bara en mikrofon. När det var dags för det vokala inslaget, ställde sig plattcharmören på lagom avstånd från mikrofonen, dvs tämligen nära. Och det ger en karakteristisk ljudbild.

För relativt många år sedan besökte jag i oktober månad Budapest under ett par höstdagar. Det var outsägligt vackert, ty löven var gula och luften klar. Uppe bland Budas berg var utsikten strålande och gulaschsoppan värmde när vi äntligen bestämde oss för lunch.

Till skillnad från det platta Pest, är Buda mycket kuperat vilket hade till följd att bussarna fick kämpa på tappert för att ta sig upp längs de smala vägarna som gick genom bostadsområdena. Den villa jag bebodde bjöd på det mest utsökta panorama av både stad och landsbygdens grönska.

Lite längre ned mot de mer centrala delarna av Pest, låg skolan för textila utbildningar. Det var en pampig vit byggnad från slutet av förrförra århundradet. På vägen dit passerades ett fantastiskt villaområde som utgjorde ett mycket fint exempel på tidig ungersk funktionalism. Dessvärre saknar jag bilder på dessa hus som var en verklig upplevelse för mig som i alla högsta grad har intresse för arkitektur. Ibland går jag omkring och önskar att alla såg lika mycket som jag ser, jag som har sådant sinne för detaljer, miljöer och stämningar.

Värt att notera är även min klädsel. Den engelska duffeln, sammetshalsduken, Miu-miu-byxorna av senaste modell och de fantastiska ungerska arméstövlar som jag fyndade på en loppmarknad långt bort från stan.