Bloggen Rävjägarn

Det är vanligtvis ingen hejd på hur många olika genrer och sub-genrer som skapas inom musiken men det är en enda som jag saknar: Kraftelektron. På Strindbergsgatan uppe på Gärdet ligger installationselsbutiken med det geniala namn som ännu inte givit något avtryck inom dansmusiken.

Apropå ingenting. Har ni åkt Liggvagn? Gör inte det, det är fasligt ansträngande. Framförallt om man hamnar i herrkupén. Nej, sovvagn skall det vara. Det är det enda som gillas av moralernas väktare. Ett varningen ord vore på sin plats av SJ, som numera kör norrlandstrafiken och som till råga på köpet har haft den dåliga smaken att höja priserna.

Brideshead. Igen. Här en relativt nygjord dokumentär som handlar om inspelningen av den berömda tv-serien. Se den på YouTube: Del 1, Del 2, Del 3, De1 4 och Del 5.

Inte nog med att tv-serien är bra; den är också jävligt snygg. Jag kan knappast tänka mig vackrare miljöer och stiligare kläder. Dessutom verkar det bahagligt, att kunne såsa omkring som Charles och Sebastian gör i början. Desto tråkigare blir det när kärleken gör Sebastian till alkoholist och Charles, den träbocken, tar systern istället.

Jag har faktiskt aldrig varit på Castle Howard, där serien spelades in. Det är märkligt. Jag hoppas jag en gång får resa dit och se slottet och dess omgivningar och kanske unna mig några jordgubbar i gräset. Det vore underbart.

Egentligen en riktigt dålig bild som jag tog med min bristfälliga mobilkamera förra sommaren, en augustinatt framåt midnatt någonstans norr om Sundsvall. Natten är inte längre juniljus, nej augustinattens skuggor har börjat falla över de små timmarna.

Annat är det i mitten av juni när solen skiner mest hela tiden och nätterna är behagliga. Särskilt fint är det om man tar sig en cykeltur och passerar en sänka där luften blir kall och dimmslöjorna svävar omkring. Hör man då en avlägsen bilmotor, stiger pulsen, för inte vill man bli störd när man befinner sig i paradiset.

Ja, ett stenparti brukar av tradition och hävd mest bestå av växter som trivs i den något kärva miljö som denna oftast torra växtplats erbjuder. Här ett exempel på en mer färgsprakande plantering bland stenar i en norrländsk västsluttning. Växterna utgörs utesltande av ettåriga plantor som gör sig vackert i den sena kvällssolen.

När det gäller växter är inget så viktigt som omvårdnad i form av gödsling och ansning. Kogödsel är oftast det bästa och går oftast att få från en närliggande bondgård. Plantorna måste sedan tuktas, för att bli kraftiga och rikblommande. Bättre är att skära lite för mycket, än att inte skära alls. Hemmavid går jag alltid omkring och nyper i mina plantor, för att de skall så fina som möjligt, utan att för den del blomningen helt spoileras, vilket är lätt hänt om man hela tiden tar bort de toppar där knopparna så småningom tränger fram.

Min mormor var fenomenal på detta, men så var hon heller inte rädd för att ta i med hårdhandskarna. På hennes glasveranda växte en enorm Neriumplanta som blommade sommaren igenom. En vackrare syn kan i ärlighetens namn knakkt tänkas.

Jag kanske är en smula konservativ till min läggning, men nog tycker jag att små barn bör ha en sjömanskostym för att helt komma till sin rätt. Gärna en fin hemstickad av bra material. Och den där käcka lilla huvudbonaden som hör till och som jag har på bilden. Den är obetalbar.

Iochförsig kan man fråga sig varför små barn skall se ut som sjömän? När de små liven kommer i tonåren, är det inte alltid lika lämpligt om de väljer att ta på sig den typen av plagg. Matros; det klingar allt lite oanständigt. Men på små barn? Icke!

Jag var för ung på den tiden, för att ha några minnen av in sjömanskostym. Däremot har jag minnen av folkdräkten och de är inte helt angenäma. Byxor med tofs och hemväxt ylle som stacks och en varm broderad väst. Det var inte så kul det, när man var i 10-12-årsåldern.

Det är tydligt, att även herrar tänker på fräschören, vilket tydligt framgår av detta klipps början. Det är Indochine som framför Kao bang. Tråkigt nog är Indochine alltför bortglömda, trots att de borde ligga, eller årminstone nyligen låg, helt rätt i tiden.

Vid en eventuell härdsmälta, är det tänkbart att hettan från reaktorn är så stark, att jorden smälter och kraftverkt slutligen hamnar i Kina. Åtminstone var det detta man syftade på när man döpte filmen The China Syndrome 1979. Nu var det så fiffigt, att bara några dagar efter premiären, inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Vilket sinne för PR de amerikanska filmbolagen besitter!

Samma år startade även China crisis, den engelska popgruppen som några år senare fick sitt genombrott med Wishful thinking från skivan Working with fire and steel. Både lp:n och singlarna från denna period är mycket stiliga och går i kärnkraftens tecken. Googla så får ni se!

Jag har ytterligare några China crisis-skivor, men de senare albumen är inte lika intressanta till sin karaktär, men det är möjligt att de, när tiden satt annu fler spår, kommer att framstå som mer tilltalande i sin något souligare kostym.

Lies från Fleetwood macs Tango in the night är inte så dum, och om jag inte minns fel, var den även rätt så populär den gång det begav sig.

Kvällen är farlig (och kärleken ljuv) ur filmen, eller möjligtvis revyn, Uppåt igen. Fann denna lämpliga titel i ett stånd på Hötorget

Dåtidens textförfattare var allt ena fenor på att få till det, men jag undrar om det inte skett en viss omkastning av orden: Kvällen är ljuv (och kärleken farlig) låter mer rimligt.

Helgen har dominerats av Glesbygdssysterns besök och en viss dos av nattliv. Skickligt, undvek vi dåligheterna runt Stureplan och vistades mestadels på söder, men hann också med ett besök på Ejes; den lilla chokladbutiken på Erik Dahlbergsgatan där drottningen sägs handla sina praliner, de få gånger hon inte går på sträng diet. Här kan man köpa Ejes drottningchoklad. Webbplatsen är för övrigt värd ett besök, ty den är mycket lustig.

Jag har en tjock bund gamla negativ med gamla semesterbilder från 20-30-talen i ett kuvert som jag en gång kom över. Eftersom jag saknar en lämplig scanner, är det svårt att kopiera bilderna hemma, men här ett försök som hjälpligt lyckades.

Att döma av byggnaderna befinner vi oss i sydsverige eller kanske ännu längre söderut. Det är bilder från ett vackert hus på landet, inbäddat i djup grönska; livet på stranden med väl tilltagna och mycket sedliga baddräkter; damer och herrar framför pampiga hus i staden. Det är mycket spännande att fantisera om vad som där hände och relationerna människorna emellan. Om jag lyckas kopiera samtliga bilder, är det möjligt att mönstret klaranar och de gamla historierna träder fram.

Hittade denna på youtube: Nina Hagens version av den fina Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Den är verkligen den mest romantiska av texter, faktiskt helt fenomenal.

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
Und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergehn,
Die so groß ist und so wunderbar.

Extra bra är det att Nina Hagen gör en cover; det är trots allt en av de melodier som förknippas mest med nazieran.

Här en trailer för filmen Der große liebe där Ich weiss… var ledmotivet.

Sarah Vaughan sjungandes Perdido, en komposition av Juan Tizol som, om jag inte missminner mig, spelade med, och komponerade för, Duke Ellington. Det är en riktigt klasiker som nästan alltid är bra och denna utgör inget undantag.

Det kryllar inte av Talking headsskivor i min skivsamling, men en har jag och det är Talking heads:77 och där hittar man Psycho Killer. Den har så att säga fått en revival i mitt hem och nu planerar jag inköp av flera Talking heads-skivor.

Lyssna också på Tom tom club med Tina Weymouth and Chris Frantz från Talking heads.

Igår hade jag några timmar semester. Istället för att gå till Berns terrassinvigning blev det promenad till Kungsholmen och slumpen gjorde att stegen fördes till en för mig okänd restaurang: Mozarteum. Inne i den föredömligt skuggiga, men ljust målade lokalen, härskade en atmosfär som starkt påminde om restauranger i centraleuropa. Och maten! Den goda korven och dito surkålen som smaksatts med bacon och så den stekta potatisen samt riktligt med persilja och ett ägg. Allt väl tillagat och GOTT. Dessutom en hyfsat sortering öl och fin service. De två män som ägde rörelsen, hade tagit över krogen för ett år sedan.

Promenaden fortsatte till Riddarholmen och en smärre uteservering som säkerligen är fullproppad av turister sommartid, men som nu på våren var föredömligt ödslig. Solen försvann ned bakom Stadshuset och den Wrangelska palatset skänkte en sober men gedigen charm över platsen. För några timmar kunde man lika gärna ha befunnit sig i en halt annan stad. Så fulländad var illusionen.

Ett helt lysande stycke i en helt lysande inspelning från 1952 med Stockholms radioorkester. Decca LX 3086. Det är Dag Wiréns Serenade for strings som jag tycker mycket om. Dessutom är den så vacker och pampig så här på försommaren. Man kan lyssna på den när man kör omkring ute vid Stora och lilla skuggan en tidig kväll.

Baksidan på skiva är Lars Erik Larssons Pastoralsvit. Även den ett fint verk av en kompositör av samma generation som Wirén. Om ni ser skivan, köp den. Det finns en något senare inspelning, även den på Decca. Köp inte den; den låter inte lika bra.

Jag har den faktiskt i bilen just nu eftersom jag unnat mig en ny bilradio med den fantastiska finessen: en minneskortsläsare! Det är verkligen den bästa av nyheter på en bilradio. Dessutom finns USB-ingång och en vanlig line in så nu går det mesta att ansluta. Det är mer än skönt, att ha tillgång till mängder av musik i bilen.

Nu skall jag agera den lille terapeuten. Dessvärre saknar jag talang att illustrera.

Ett beteende som tyvärr hör till människans sämre sidor är otydligheten. Otydlighet verkar vara något man tar till när man inte vill vara tydlig eftersom att man känner till de konsekvenser som tydligheten skulle leda till. Det är både dumt och fegt; inte leder det till något gott i längden heller: det är knappast ett betende som ger respekt.

Otydlighet har inget att göra med att inte veta. Det är en helt annan sak. Vet man inte, kan, och bör man, tala om det.

Och nej, man kan inte vara tydlig genom att vara otydlig.

I andra änden av byn bodde tant Anna och farbror Ivar. Varje vår var det dags för det ömsesidiga utbytet oss emellan: farbror Ivar kom åkandes med sina gamla Volvotraktor,enn mörkgrön T-31:a från femtiotalet. Bakpå traktorn hade han monterat den potatissättningsapparat som han ägde. Det var ingen automatisk historia; man satte sig på apparatens sits och släppte manuellt ner potatis för potatis i det rör som ledde ner i jorden. Traktorn var som sagt gammal och tuffade mycket rogivande fram över åkern. Det doftade av bensin och smörjfett, det doftade av varm jord och luften började bli kall; potatis satte vi alltid vid sex-sjutiden på kvällen och i början av sommaren är kvällarna oftast svala.

I gengäld var Tant Anna alltid tacksam för välbrunnen kogödsel, så varje vår åkte pappa över med sin traktor med en välfylld skopa som hon kunde använda för att gödsla sina rabatter. Så blev hennes krasse alltid praktfull, precis som det mesta i hennes rabatter. Även på vedbacken grönskade det; här de brandgula liljor om vi alltid kallade Kejsarkronor, men som jag tror heter någonting helt annat egentligen.