Hötorget med alls in blomsterprakt utgör för mig det idealiska motivet när det skall fotograferas med färgfilm. Eftersom jag nu bytt till Fujis 100c-film tog jag tillfället i akt att föreviga dena färgkaskad. Till skillnad från Polaroids egen film, återger Fuji färgerna i all in glas. Det är inte alltid så lyckat, när man vant sig vid de urbleka, blåtonade nyanserna.
Ett skepp med segel av guld tronar på en pelare högt uppe i Observatorielunden. Den var helt och hållet en nyhet för mig, när jag fann den under en lunchpromenad med kameran. Som en dröm tycker jag.
När jag växte upp hade vi varubuss i byn. Två gånger i veckan kom den gamla slitna buss som apterats till lanthandel på hjul och det innebar något av en fest, åtminstone sommartid när jag var liten och hemma på dagarna. Med en suck, gled de trötta dörrarna isär och man tog stegen upp i bussen.
Till vänster tronade de nybakade Björkbomslimporna som var så goda att äta färska med bara smör, eller, som jag gjorde ibland, med senap och falukorv. Längst in, fanns ett litet kylrum med öppningsbara glasluckor. Här stod fil, mjölk, smör och grädde. Utbudet var inte särskilt stort på den tiden, åtminstone inte i glesbygden. Hur det var på området djupfrysta varor, minns jag dessväre inte.
Det var i slutet av 80-talet, eller möjligtvis under tidigt 90-tal som varubussen gjorde sin sista färd. Då var det farbror Herman som satt bakom ratten. Vid det laget var han tämligen synskadad, så hur det kom sig att just han körde bussen är något av en gåta, men kanske berodde det på att han haft afär i grannbyn.
På bilden, ser vi en fd fru i byn. Hon var gift med en släkting till mig som kom på obestånd och förälskade sig då i mäklaren som skulle sälja hemmanet på exekutiv auktion. Hon flyttade sedan ihop med honom in i modern villa inne i stan. Jag tror att han hade mustach.
Ja, nu är vi otidsenliga för hela slanten, men detta är bar så fint. Ett serveringsrum skall som bekant alltid ligga mellan kök och matsal; det är där det hör hemma och gör nytta. Här har man dragit det snäppet längre och nästintill infogat skåpinredningen i salen. Och nog är det vackert alltid, och praktiskt dessutom, att ha allt porslin, dukar, vaser mm till hands när det skall kalasdukas.
Det framgår inte av bilden, men egentligen är det en gammal 90-talsvåning som radikalt ombyggts på, jag gissar, 10-20-tal för att möta den tidens krav på inredning i form av tapetfält, stram stuckatur och en kakelugn som tog direkt avstånd från det ena 1800-talets historiska stilexcesser. Stramhet var den nya tidens ideal.
Typiskt för den tidens skåpinredning är att luckorna inte är överfalsade och att den sk sparksockeln sitter i liv med skåpet istället för att vara indragen och därmed ge utrymme för fötetrna. Allt detta kom med den moderna köksstandarden som började att växa fram på 30-talet.
Vart man än styr sin färd, nog hittar man alltid gamla militärrelaterade byggnader. Här ett hus som faktiskt klarat sig rätt bra från förfall och skadegörelse. Det dåliga vädret och bristande underhåll gör dock att miljön framstår som tämligen trist och grå. Men man kan tänka sig vilken aktivitet om en gång i tiden rådde i dessa gamla byggnader. I anslutning till detta hus, ligger förresten den gamla matsalen där man får förmoda att det mest serverades soppor, förslagsvis med kål.
Bilden blev inte särskilt lyckad, ty jag var tvungen att sticka in objektivet genom ett högt nätstaket och kunde därför inte titta in i sökaren.
Flottar kan man inte bo än i Rindögatan 19. Entren är klädd i marmor och här finns både pelare i metall och akvrium. Lägenheterna mot söder är stora hörntvåor (över 80 kvm) med jungfrukammare. Vardagsrummet har utbyggt fönsterparti (syns på bilden men är nästan dolt av trädet) och öppen spis samt är så rikligt tilltaget att de praktiskt taget delats upp i två rum, varav det ena ligger i hörnan och har utgång till balkongen, som man även når från sovrummet som också har ett hörnfönster. Det hela är mycket lyckat arrangerat.
Jag gillar september. Det får gärna regna och vara vilket väder som helst, bara jag får sitta inne och vara glad att ha tak över huvudet. Och kanske unna mig en brasa.
Augusti, slutet av månaden, är den verkligt dystra tiden. Sommaren finns kvar, men den går oundvikligen mot sitt slut. När september gör entré, är den vanligen slut och då finns ingen ångest kvar.
Och så kommer vi till avsnittet september songs. September song med Frankie Valli gillas mycket och inte minst September in the rain:
The leaves are brown, came tumbling down, remember
That september, in the rain
The sun went out just like a dying ember
That september, in the rain
Här ett ljudklipp med Sarah Vaughan på Mr Kellys i New York! Det är den syltan somjag antar att Monica Zetterlund sjunger om i låten med samma namn: Mr Kelly, mr Kelly, det är dags att sjunga blues… här är ringen du gav i guld och turkos. Ge den nu till flickan vid ditt bord med samma ord som gladde mig. Säg henne att den är specialgjord för dig.
Höstens orangeröda bär fotograferade på Tegeluddsvägen.
Lokalpressen har en förmåga att göra de mest skiftande reportage. 1969 kom de till byn för att ta pulsen på ett litet samhälle som försynt nickat till i en lätt glesbygdsslummer. Bilen är fantastisk; med katten i famnen står farfar stilig och grann med persianmössan på huvudet vid vår gamla släktgård från åren kring sekelskiftet 1800. I bakgrunden syns sonens moderna villa, dvs ett hus från förra sekelskiftet som moderniserats 1946.
Min farfar var en fin man som var omåttligt populär för sin godhet och sin mycket generösa karaktär. Som pensionär åkte han jämt och ständigt runt på sin moped för att hälsa på de gamla människor som kanske inte hade så många bekanta som hälsade på dem, eller som på grund av skröplighet var förhindrade att göra visiter.
När farfar fick besök, gräddade han alltid våfflor. Jag antar att det var den enda rätt som han kunde laga, det hörde väl till den generations män som var födda vid sekelskiftet 1900. Han brukade också göra blåbärsvin i flaskor som han ställde i köksfönstret för att jäsa. Var man snäll, fick man lukta på innehållet. Jag minns särskilt de fd portvinsflaskor som han använde och som hade en liten korkmedaljong på halsen med en miniatyrbägare i något mässingsliknande material.
I källaren hade han stora keramikkrukor med vattulingon som vi barn bjöds på tillsammans med grädde och socker. Bären var mycket sura, ty det var vanliga lingon som lagts i vatten och fått stå ett par månader. Men det var roligt att bli bjuden iallfall.
Som en rest från en ännu inte svunnen tid, står den gamla järnvägsrelaterade stugan i ett hörn av bangården i en förstad till Warzawa. Det är järngrått ute och någon sol visar sig inte. I bildens övre högra hörn, skymtar en av de modernare inslagen i ortens bebyggelseflora; en 6-vånings administrationsbyggnad som med största sannolikhet ruvar på en lika dyster interiör som den påvra exteriören.
Även om man knappt kan se det på bilden, så blommade några undernärda ogräsartade strån i blekt rött och blått. En buske hade börjat ta över den lilla utbyggnad som skymtar till vänster i bild. Mitt i allt förfallet var det lik förbannat som om en fläkt av sommar och landsort seglade förbi.
Gary Numans lp The Pleasure Principle från 1979 är en skiva man bör äga och som jag ännu inte har. Detta skall snarast åtgärdas. Lyssna bara på Cars så förstår i varför; det är ingen hejd på vilka fina syntljud som Gary klämmer fram ur sina apparater. Och videon!
Det är inte bara jag som gillar skivan, den gick upp i Englandslistans topp när det begav sig och sedan dess har åtminstone Cars blivit något av en klassiker. Imponerande, för det är en bra skiva och en skiva som måste ha varit på gränsen till för modern när den gavs ut och det är inte alltid receptet när det gäller att skapa en framgångssaga.
Detta är en skiva jag gillar och spelar med jämna mellanrum, trots att jag egentligen inte är något stort fan av vare sig Ella Fitzgerald eller Louis Armstrong. Inspelningen (Verve MG VS-6040-2) är dock mycket ståtlig och de kompletterar varandra utmärkt. Orkestern leds av Russell Garcia och upptagningen är en påkostad historia i stereo från 1957.
Det allra finaste med hela skivan är dock förpackningen; den är en dubbel-lp med ett foldoutomslag som är ungefär som en bok, för mellan pärmarna finns text och bilder tryckta på fint papper och med tjusig typografi. Och då har jag inte nämnt omslaget! Minsann, har inte Norman Granz låtit lägga en riktig mosaik som sedan fotograferats av? Helt säker kan man inte vara, men det skulle då inte förvåna mig.
Omslagets AD var Sheldeon Marks. Tidigare Verveomslag hade ofta David Stone Martin som illustratör, men efter mitten av 50-talet fick han till viss del stå tillbaka för andra förmågor. Han har dock gjort en av illustrationerna i detta album.
En annan version av Porgy and Bess från samma tid, som är snäppet bättre och min favorit, är Miles Davis version (Columbia CS 8085). Fruktansvärt bra.
På Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora kyrka, bodde på 30-talet Gösta Ekman i en lägenhet som kallades för prakthemmet. Det var en påkostat inredd våning där man faktiskt lät fotografera en följetong i bild med Gösta Ekman själv och Zarah Leander i huvudrollerna. Vilken tidskrift det var, har jag glömt.
Nu börjar det bli höst på kyrkogården som ännu väntar på att få lysas upp av brandgula och helt röd löv. Idag var dock marken runtomkring träden full av kransar och buketter som gjorde sitt bästa för att försköna den grå dagen. Jag höll mig på avstånd från blomprakten och fotograferade istället hela härligheten från områdets nordvästra hörn.
Naturligtvis lät jag fotografera mig själv när jag nu faktiskt fyllde år. Föga anade jag att dagen därpå, när jag flög hem till Sverige igen, skulle sluta med ett raserat World Trade Center.Bilden är tagen uppe vid det fd slottet med utsikt över Donau. Solglasögonen var då tämligen nyinköpta. Även denna bild lider av sviterna efter säkerhetskontrollen.
Vad man hittar i byrålådorna när man grävr lite extra! Dagen innan den 11:e September fyllde jag 30 år och detta firades i Budapest. Vi besökte restauranger och barer och det hela var mycket lyckat. Framförallt var den gamla officersmässens matsal med hall i två etage riktigt lyckad. På dagarna promenerade vi omkring eller åkte spårvagn. Naturligtvis tog jag med mig polaroidkameran på denna trevliga resa. Tyvärr visade det sig snabbt att polaroidfilmen blivit förstörd i säkerhetskontrollen vilket gjorde bilderna något diskutabla i avseende på kvalitet. Här har jag iallafall fotat en av de gamla förfallna, men otroligt tjusiga, villorna på Andrassy Ut. Det var bland det vackraste jag upplevt.
Jag hade aldrig varit i Vanadislunden tidigare när jag efter lunchen tog trapporna upp från Tulegatan. Att parken skulle vara så högt belägen och att den var så stor hade jag aldrig anat. Och den stora vattenreservoaren i parkens högsta del var verkligen fin; den påminde mer om ett hus av monumental karaktär än om ett vattentorn.
Jag tänkte också på hur tjusigt det är med alla dess högt beläga platser som finns överallt i staden. Tänk bara på Johannes och Observatorielunden. Och Fåfängan!
Bilden föreställer inget av allt detta, den föreställer Stefanskyrkan från tidigt 1900-tal.
Man kan verkligen tänka sig hur upprörd Sarah Palin blev när det visade sid att hennes unga dotter begått Ett stort fel före äktenskapet (förmodligen var det fler, men åtminstone ett blev ödesdigert). Verkligen förargligt att hon dessutom är abortmotståndare; annars hade saken varit lätt ordnad. Det är inte utan att man tänker på den gamla härliga Hays Code som kontrollerade Hollywood från tidigt 30-tal till sent 60-tal.
Det var en hel del moraliska lågvattensmärken som låg Hays varmt om hjärtat. Bland annat ansåg han att Pictures shall not imply that low forms of sex relationship are the accepted or common thing. Det är klart att det ibland förekom dylikt beteende i filmer, om handlingen så motiverade och om den stackars lättfotade saken antingen sonade sitt brott genom att gifta sig och bli präktig eller resolut tog sitt liv.
Vad gör då unga fröken Palin? Jo, hon planerar att gifta sig med den nästan lika unga hockehunken (eller vad han nu är). Det är tydligt att den gamla omoderna Hayskoden fortfarande är gångbar i vissa läger.
Det är klart att det hade varit lustigare om Sarah Palin varit mer kreativ, precis som vår svenska stat som på 30-talet gav Göring medalj och sedan skickade V-Gurras älskare till Tyskland. Men vad vet man, kanske förde mrs Palin en dialog med något exotiskt land i Europa, men fick nobben.
När dagen led mot sitt slut tog jag denna bild vid den gamla järnvägsbron som går över till Lidingön. Här går både Lidingöbanan och en kombinerad gång- och cykelväg.
Av en slump upptäckte jag, och många med mig, att det inte bara är Polaroid som tillverkar den direktbildsfilm som används i de gamla klassiska packfilmskamerorna; det gör även Fuji och dessutom i tre olika varianter: färg 100 ASA, svartvit 100 och 3000 ASA. Därför bestämde jag mig för att skaffa en mer profesionell kamera och valet föll på den halvproffsiga Polaroid Land Camera 450. Packfilmsbilderna är dessutom mycket fina, då de ser ut som vanliga bilder med en vit ram runtomkring (inte att förväxla med modernare polaroidsystem).
Kamerahuset är helt i metall, sökaren är en fin sak tillverkad av Zeiss Ikon och den går att fästa på ett stativ. Vill man, så går det bra att köpa till självutlösare och några olika sorters filter. En modern elektrisk blixt skall också gå att använda. Med hjälp av de olika inställningsmöjlighterna, för bla filmtyp, kan man även bestämma vilken bländare som skall användas, även om kameran i sig är helt automatik vad det gäller exponeringen. Jag är mycket nöjd.
Här den allra första bilden tagen från Observatioriekullen vid lunchtid idag. Bilden blev lite blek, men skärpan är bra och det är numera mycket enkelt att hålla koll på framkallningstiden: när man drar ut bilden/negativet och framkallningsproceduren startar, går en timer igång och när tiden är inne avger den en signal och man kan skilja bilden från negativet. Fler bilder finns på Polaroidsafari.
Efter snart ett halvår i public service-träsket kan jag konstatera att jag fortfarande hör till de mest dömande vad det gäller struntkanalerna 3-5. Precis lika illa tycker jag om kvällstidningarna som skriver om vad som helst, och hur som helst, bara det säljer. Vad jag verkligen inte begriper är varför människor väljer att konsumera all denna smörja. Socialstyrelsen behöver inte ens uppmana dem att tio minuter Sanningens ögonblick håller vad fan det nu kan vara borta. Kanske är det just därför som de tittar.
Public service kan väl ibland framstå som en smula mossigt, men det finns ofta en genuin vilja att berätta om något viktigare än misslyckade skönhetsoperationer eller hur hur man kan shoppa för en spottstyver (förklara istället varför man MÅSTE konsumera hela tiden). Här gör ofta SR bra ifrån sig. Hur fantastisk var inte den dokumentär om 14-åriga Susanne som Susanne Björkman gjorde i radion på 70-talet och som repriseraes i sommar tillsammans med en uppföljning? Helt lysande och dessutom bjöd den på nästintill gastkramande spänning.
På mitt lilla Public Service-bolag tillhandahåller vi folkbildande material och det är verkligen inte det sämsta. Jag skulle dock önska, att fler tog del av allt som erbjuds, för jag tror att bildning och upplysning gör det lättare att lösa många problem, från intolerans människor emellan till klimatfrågan. Tyvärr verkar det som om det intresse som en gång fanns för att bilda sig och som resulterade i Medborgarskolan och Arbetarnas bildningsförbund har mattats. Synd, för det är viktigt att förstå att det faktiskt är individen som har makten och chansen att förändra.
Här kan man invända att det finns andra sätt att söka information på idag och att kunskapsbehovet ser annorlunda ut, men jag tror snarare att det handlar om att man trots allt har det för bra i dagens Sverige (ja, det är relativt) och därför har man inte samma incitament till att med hjälp av kunskap förändra och förstå samhället. Och det är därför vi behöver public service.
Men det är klart att det skall finnas underhållning och skräp också. Och ena massa trams. Men det får inte dominera och det får inte vara för mycket av en klassfråga.
Gene Pitney dog år 2006 och blev inte särdeles gammal. Han var en av de mer minnesvärda av ett tjogtal unga manliga artister som dominerade skivindustrin i början av 60-talet. Min absoluta favorit bland hans produktion är Town without pity från 1961. Som signaturen till en TV-deckare är den, fast det är en berättelse om ung ocg problematisk kärlek.
Take these eager lips and hold me fast
I”m afraid this kind of joy can”t last
How can we keep love alive
How can anything survive
When these little minds tear you in two
What a town without pity can do
Gene Pitney har gjort mycket mer än bara Town without pity, bland annat Twenty Four Hours From Tulsa och Something”s Gotten Hold of My Heart som han 1989 gjord igen, i en duett med favoriten Marc Almond.
Jag har precis läst Jan Lumholts intervjubok med Harriet Andersson och blev mycket förtjust. Boken är en riktig pärla! Det är en förträfflig dioalog dem emellan, även om det mest är Andersson som pratar. Bra och pålästa frågor samt underhållande svar från den slagkraftiga tanten som upplevt så mycket.
Den av henes roller som jag minns bäst är den som tjänsteflickan Ada i Mai Zettrlings fina Älskande par som är ett destillat av von Pahlen-sviten i allmänhet och volymen Älskande par i synnerhet. Det är Ada som får förmånen att nojsa med Angela på soffan i förmaket ute på Eka. I den rollen är hon perfekt som det något slamsiga, och sensuella, hembiträdet hos Peter von Pahlens.
Förutom en lång och framgångsrik karriär som skådespelerska, har Andersson även hunnit med flertalet kärleksaffärer. Alla inte lika lyckade som den länga relationen med Jörn Donner. Vi gör alla våra misstag, sa igelkotten och klev ner från rotborsten lär hon ha kommenterat sina erfarenheter. Och där har hon helt rätt.
Vi får också veta att Andersson saknar körkort, men kan köra ändå om det behövs. Jag tror att den repliken säger en hel del damen ifråga.
Och bilden kommer från Truffauts De 400 slagen där de två pojkarna tittar på bilden av Harriet Andersson i rollen som Monika. En finar hyllning kan man knappast få i fransk film.
Här någonting riktigt vackert:
Ack Värmeland du sköna med Stan Getz, Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén (Metronome, mars 1951). Det är en mycket vacker melodi i en förträfflig inspelning som, om man ser till framförande och komposition i denna genre, endast överträffas av Lars Gullins Dannys Dream som kom några år senare och är rent utav fantastisk.
I samma veva som Getz spelade in Ack Värmeland, spelade han in några sidor med Lars Gullin. De är dessa som är är med på skivan som konvolutbilden visar.
Redan i slutet av 40-talet slog Stan Getz igenom och i Woody Hermans second herd. Four Brothers och Summer sequence IV (Columbia) är finfina inspelningar som man bör ha i sin samling. Summer sequence spelades några år senare in som Early Autumn på Capitol. Den versionen är också bra. Four Brothers är förresten en av mina första jazzskivor som jag gillade redan som ung.
Stan Getz var faktiskt gift med en svenska under många år. Hon hette Monica Silfverskiöld och var barnbarn till tyskvänlige Eric von Rosen. Äktenskapet varade dock inte länge, men skilsmässan drog verkligen ut på tiden. I samma veva som han skaffade barn med sin fru, fick han barn med en svenska. Slampa.
En av favoritgatorna är Kammakargatan som börjar vid Johannes och slutar bortåt Torsgatan till. Det är en rak, men mycket kuperad gata. Den börjar högt och slutar lågt. Bilden är tagen från den sväng där Dalagatan möter Wallingatan.
Kammakargatan är väldigt mycket Agnes von Krusenstjerna. Angela och Petra von Pahlen bodde vintertid i huset Kammakargatan 4 och det är här Petra begår Ett stort fel före äktenskapet med Tage Ehrencreutz.
En av von Krusenstjernas noveller heter dessutom Delat rum på Kammakargatan. Agnes själv bodde under några år på Regeringsgatan, precis nedanför Johannes kyrkogård så man får anta att hon då och då strövade omkring i omgivningen.
Sommartid är Humlegården såpass grön att man kan gå omkring i parken utan att skymta husen på de gator som omger parken. I dess mitt står den gigantiska Linnestatyn. Den är pampig, men peronligen föredrar jag statyn föreställandes Carl Wilhelm Scheele av John Börjeson. Den är så realistisk och hans pose är lagom avslappnad och nonchalant där han sitter på toppen av Floras kulle som för övrigt är en av de finaste platsrna i stan, inte minst på våren när scillan täcker hela slänten ned mot Sturegatan.
När jag läste om Derkert och Faustman fann jag även Vera Nilsson, en konstnärskollega till dem som var verksam under samma era. Bilden ovan heter Såpbubblor och är från år 1927. Jag tycker mycket om den. Det lilla barnet med sina såpbubblor framför det franska fönstret med den märkliga och skrämmande utsikten. Och färgerna, som naturens egna!
Mer om Vera Nilsson finns att läsa i Göran Silfverstolpe bok som utgavs av Sveriges allmänna konstförening 1986.
En jättehit 1987 som jag nog var en smula tveksam till då, men nu gillar jag den skarpt. En powerballad med saxofonsolo.
Don”t push too far
Your dreams are china in your hand
Don”t wish too hard
Because they may come true
Ni anar inte hur varm det var i Bygdiljum denna strålande julidag. Ansatta av värmen, promenerade vi backen upp mot den gamla träkyrkan vars färgsättning i grått och en roströdrosa nyans stod fint mot den frodiga grönskan som gav en viss svalka när vi besegrat motlutet.
Bakom kyrkan låg kyrkogården där generation efter generation så småningom möts och där vita keramikduvor, rosor och lobelior förskönar de solida stenarna med sin sirliga guldtext. Vackert, sorgligt och oundvikligt
Landsbygdsromantiken är både solvarma sommardagar som aldrig tar slut och mörka vinterdagar när kylan är en jätte och ljuset är en lus. Och vad illustrerar den glesa bygden bättre än en tickande köksklocka i ett nästan övergivet gammalt hus? Men det finns ett annat alternativ; Recording GBS som för första gången sjunger om en Enemy Within.
Och vet ni: om drygt två månader får ni höra det tidiga 2000-talets allra vackraste melodi som lägger alla bitar på plats i den landsbygdsmosaik som så försynt vuxit fram, men som nu kraftfullt och stilla som de norrländska älvarna ej längre står att hejda.
Det är visserligen en å, men vi har aldrig sagt något annat än älven. Kanske säger det mer om oss än om ån.
I mjuka svängar slingar den sig fram längs med skog och åkermark. En och annan tomt är tjusigt belägen på en liten höjd ovanför dess vattenyta. På våren brusar den en smula och är fylld till brädden, på sommaren flyter den mer stillsamt.
För hundra år sedan fanns fortfarande resterna av sågverksdammen kvar och då orsakade den lilla ån stora översvämningar längre upp i grannbyn. I mitten av förra seklet tog man så dynamiten till hjälp och sedan dess har framfarten varit tämligen blygsam och det är bara tysta sommarnätter som man kan höra den porla.
Hur många gånger har jag inte cyklat denna gamla smala byaväg som går en rektangel runt byn. En smal å slingrar sig fram och korsar vägen på båda kortsidorna. En tredje bro, är belägen vid den lilla knorr som vägen till tant Ronny utgör. Hon bor så att säga lite vid sidan om.
Byavägen är till hälften smal och ålderdomlig och kantad med allt från åkerbärsplantor till rallarros. Vid en sten, har en rödvinbärsbuske slagit sig ned och där har den stått så länge jag minns. Ett parti av vägen går genom skogen och där skymtar myrmark som ibland glänser av fullmogna hjortron i början av augusti.
Varje sommar, i alla år, har det varit en vana att cykla byarundan. Kanske för att motionera en smula, men mest för att njuta av den vackra naturen eller för att stanna till hos någon granne och prata lite.
New Order-favorit! Singeln och tolvan är bra mycket bättre än den lite tristare albumversionen från Brotherhood. Dock bör det tilläggas att alla lp-skivorna är väldigt snygga, rentutav små konstverk, precis som deras musik.
Ännu en bild från Sikfors och denna är tagen från bilvägen som går över dammluckorna. Den gamla järnvägsbron dominerar vyn och är mycket stilig.
En dag lät jag fotografera mig i vildmarken. Här poserar jag vid forsen precis innan Rickleåns utlopp i havet. Det var en vacker omgivning med stora stenhällar som täcktes med mossa och lav i alla upptänkliga färger. Naturen har då en föredömlig förmåga att göra omgivningen trivsam; aldrig blir där vulgärt och smaklöst men trots detta är variationerna oändliga och underbara.
Pretendersskivan med Dont”t get me wrong stod till min glädje i en skivhylla och jag spelade den naturligtvis, för det är en mycket bra låt och Chrissie Hynde går inte av för hackor.
Once in awhile
Two people meet
Seemingly for no reason
They just pass on the street
Suddenly thunder, showers everywhere
Who can explain the thunder and rain
But theres something in the air
Och texten är inte alls dum.
