En instamaticbild som jag scannade in för rätt många år sedan med en scanner som sett sina bästa dagar vilket ytterligare förändrade färgbalansen på den något bleknande bilden men den är vacker ändå. Så mycket sommar på en bild! Gräset har vuxit upp och torkat och spåntaken ligger grå på byggnaderna. Sommarstugan i bakgrunden innehöll bakugn som användes vår och höst till tunnbrödsbaken. Huvudbyggnaden syns inte alls, men står till vänster i bild. Morfar verkar ha gripits av moderniseringsider någon gång och monterat in en modern dörr i bagarstugan som hans far reste runt 1900. Vindfången är också morfars verk, men jag minns inte när det kom till. Det hade det goda med sig att förvaringsutrymmena ökade något och att man slapp hamna direkt i köket när man öppnade ytterdörren.
S:t Erikshallen vid S:t Eriksmässan
Föregångaren till Stockholmsmässan i Älvsjö var S:t Eriksmässan intill Kungliga Tennishallen. Det var 1943 som den första utställningen ordnades och då höll man faktiskt till i själva tennishallen. Ett antal tillfälliga paviljonger kom sedan att uppföras men det var först 1958 som S:t Erikshallen stod klar. Den ritades av Gustaf Lettström och var en elegant historia.
Här entrén i Lettströms byggnad som numera är riven. Ute och inne flyter samman och i taket hänger vackra lampor. Tyvärr revs byggnaden som redan 1970 övergavs för den nya anläggningen i Älvsjö.
Samma år uppfördes den amerikanska paviljongen som ritades av Lettström och Reino Marino från USA. Till skillnad från S:t Erikshallen finns den kvar än idag men i det skick som den fick vid en ombyggnad för Svenskt Möbelcentrur 1963. Här ytterligare ett foto som visar entré i närbild.
Ungsstekt lax och god hollandaisesås
et är inte mycket som slår en hemgjord hollandaisesås eller dito bearnaise. Visserligen tar det sin tid att vispa samman dessa såser och det finns alltid en risk att de skär sig om man inte är ytterst försiktig, men bortsett från detta är det idealiska såser.
Bilden ovan tog jag i somras och där ser vi Sanny och Thyra som strax skall ta för sig av laxen, hollandaisesåsen, salladen och färskpotatisen. Såsen hittar ni till vänster.
När man lagar Hollandaisesås kan det vara klokt att hålla sig till en vanligt beprövat recept och inte servera någon modern variant med ”twist”. Jag brukar ta det recept (Hollandaise 1) som finns i Svenskt husmoderslexikon och det är pålitligt och bra.
5-6 vitpepparkorn
2 msk vatten
2 msk vitvinsvinäger
2 äggulor
2 hg smör
salt, kajennpeppar och citronsaft
Bered den som brukligt är (reduktion av de tre första ingredienserna, vispa äggulor och reduktion i vattenbad och tillsätt försiktigt i det smälta smöret och smaka sedan av med salt, peppar och citronsaft).
Dags att riva i Svartöstaden, Luleå
I senaste numret av Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidskrift Byggnadskultur skriver jag om Luleå Kommuns planerade rivningar i Svartöstaden, Luleå det är en hel del hus osm kommunen av oklar anledning vill jämna med marken. Synd, får de allra flesta är värdefulla.
Jag kan verkligen rekommendera byggnadskultur, den är full av intressanta reportage. Bli medlem så kommer den på posten
Glänsande guld vid Dramatens entré
Utanför Dramatens entré står en skulptur av John Börjeson som är guldglänsande och grann. Den gör sig uppenbarligen även i svartvitt.
Dramaten är en mycket vacker byggnad som ritades av Fredrik Lilljekvist. Den invides 1908 och hade då kostat över 5 miljoner att bygga. en stor summa på den tiden. Bara tomten med det fina läget vid Nybroviken kostade en miljon.
Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors
Det fanns många möbeltillverkare i Sverige förr i tiden. En av de största var Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Fabriken bildades 1918 då ett antal mindre tillverkare slog samman. Tillverkningen skedde i Bodafors och Värnamo och som mest hade den 400 anställda. SMF hade egna formgivare men anlitade också kända namn som Bruno Mathsson och Carl Malmsten. Skåpet på bilden ovan är ritat av Axel Larsson som under många år var anställd av Svenska Möbelfabrikerna.
Möblerna från SMF håller genomgående hög klass men kostar inte mycket idag och är därför mycket prisvärda. Jag har en Luxor Empire, en sengustaviansk radiomöbel, som tillverkats av SMF (jag vet dock inte om de tillverkade fler av Luxors möbler eller bara denna som har avancerad intarsia).
SABA:s självsökande radioapparater
Bland de tyska mästerverken tar nog SABA priset, ty deras apparater fanns att få i ett speciellt utförande med tillägget Automatic i namnet. Dessa modeller hade ett par tryckknappar som man använde för att söka stationer med, precis som många av dagens radio- och tv-apparater. Så fort en station hittades, stannade sökmekanismen (som var elektromekanisk och motordriven). Jag har aldrig provat en sådan radio, men jag har en liknande funktion på en gammal bilradion (Becker Mexico TR) och vet att den fungerar. Pålitligt dessutom. Hur praktiskt denna finess verkligen är kan man visserligen spekulera i (att kunna programmera stationer medelst snabbvalstangenter är nog smidigare), men att SABA Automatic hör till de mest fascinerande apparaterna från denna tid är det dock inget tvivel om.
På bilden ovan ses SABA Breisgau, fabrikens toppmodell några år in på 60-talet. Apparaten var utrustad med Sonorama, en reverb(eko)-funktion och mycket dyr. Top-of-the-line var dock Königin von Saba som även innehöll en tv-mottagare.
Tänk när det blir slutet av oktober
Än är de bara träden långt borta här i mellansverige men längre norrut har hösten kommit längre och om en månad finns det knappast många löv kvar i träden. I slutet av oktober kan det se ut som på bilden ovan. Lite dystert kanhända, men jag gillar färgskalan som dock inte alls framgår av bilden.
När höstlöven faller och mörkret suger i sig allt mer av dagarna lyssnar man på Les feuilles mortes. Den finns i många, många inspelningar. Piafs version från 1949 (tror jag) är mycket bra, men min favorit är nog denna som bara verkar finnas på ett ljudspår från en gammal film. På skiva är det betydligt sävligare. Instrumentalt föredrar jag den version som finns på albumet Something else från 1958. En fantastisk platta!
Nytt om Tengboms tobaksmonopol
I spetsen som bildas av Maria Bangata och Maria Skolgata, precis intill Ringvägen ligger en byggnad med funkiserans kanske snyggaste trapphus (en bild från direktionsvåningen där trapphuset också skymtar). Byggnaden stod klar ungefär 1938 och ritades av Ivar Tengbom, en av våra mest omtalade arkitekter som bl.a. är upphovsmannen bakom Konserthuset.
Trots att byggnaden är grönklassad (högt kulturhistoriskt värde) beslöt staden förra året att den skulle ersättas med ett bostadshus i form av ett höghus och planarbetet satte igång. I maj kom en reviderad konsekvensanalys från NCC, det företag som vill bygga nytt och högt på tomten. NCC ser inga större värden i Tengboms Tobaksmonopol utan skriver:
Under planarbetet har det framförts argument om att Tengbomhuset tillför upplevelsevärden till de nybyggda bostäderna. I NCCs marknadsanalyser finns inget stöd för dessa resonemang. Dock är de dominerande byggnaderna på platsen Maria Skola och Fabriksbyggnaden. Dessa byggnader bör ensamt kunna tillföra de upplevelsevärden som gamla byggnader kan tänkas tillföra nybyggda kvarter.
Det absolut största problemet med bevarande enligt NCC är att det blir svårt att grundlägga det nya huset som skall stå intill Tengbomhuset samt att anlägga ett nytt garage under detsamma. Det tvivlar jag inte på, men att detta skall hindra bevarande bör verkligen ifrågasättas. En bättre och billigare idé skulle kunna vara att låta bli att bygga nytt intill, dvs inte göra något alls. Orsaken till problematiken är att grundläggningen inte är den bästa och gräver man då ut intill Tengboms hus för en nybyggnad, kan detta allvarligt skada den äldre konstruktionen som kan välta. Man bör dock tänka på att NCC talar i egen sak och naturligtvis vill riva för att bygga fler bostäder vilket ger dem större vinst.
NCC säger också att det blir svårt att omvandla huset till moderna bostäder, på grund av dålig isolering (som kräver utvändig tilläggsisolering – går naturligtvis göra på insidan också) och för tunna bjälklag vilket ger lyhörda lägenheter. Dessutom saknas s.k. ”bårhiss” och ett nytt hisschakt måste tas upp. ”En konvertering av Tengbomhuset till bostäder innebär en mycket omfattande och dyr ombyggnation som troligen inte uppnår bostadsköparnas förväntningar på en modern bostad” avslutar man med. Finge jag bo där skulle jag inte vara så knusslig.
Att istället använda huset som kontor är lika svårt det. ”Byggnaden saknar den möjlighet till flexibilitet som kontorshyresgäster efterfrågar idag” säger NCC. Att många säkerligen skulle vilja sitta i en så vacker byggnad ritad av en så känd arkitekt tycks man inte förstå. Det blir också svårt att använda huset som modernt kontor då våningshöjden är för låg för modern ventilationsanläggning. (Min erfarenhet av moderna kontor där man inte får öppna fönstren för att inte störa ventilationen är den att det är bra mycket bättre med hus där vädring är en källa till ventilation.) Andra försvårande detaljer är bristen på fjärrkyla och återvinning av friskluft. Fjärrkyla saknar säkerligen också i det hus som ännu inte är byggt (jag menar att man måste dra in det även där). Att återvinna friskluft är enkelt och inte alls svårt. Ecoheater, t.ex, sägs ge nästan lika bra prestanda som ett modernt FTX-system, men till en lägre kostnad och kräver ytterst få ingrepp i hustets konstruktion frånsett att mekanisk frånluft redan finns vilket också är fallet.
Nog med NCC:s dumheter och vi återvänder till själva byggnaden. Mot Maria Bangata ser vi huvudfasaden. Den är stram och påminner Citypalatset som Tengbom ritade i slutet av 20-talet och som är utpräglat funktionalistiskt. Den byggnaden är tyvärr fönsterbytt och har förlorat åtskilligt av sin elegans, till skillnad från Tobaksmonopolet vars fasad fortfarande är sig tämligen lik, även om takvåningen omgestaltats. Detta gör det ännu viktigare att denna byggnad får vara kvar och med orörd fasad.
Entrén är magnifik! Både porten och dess omfattning är i en klass för sig. Hög klass både på material och utförande. Två brevinkast finns, ett för brev och ett för tidningar, vilket skapar symmetri. Om detta är den ursprungliga dörren eller om den är resultatet av någon ändring under 40-50-talet skall jag dock låtar vara osagt. Snygg är den i ville fall som helst.
Under hösten kommer ärendet att komma upp i Stadsbyggnadsnämnden och Stadsbyggnadskontorets linje är bevarande, men det är inte alls säkert att deras linje kommer att få gehör. I slutändan är det politikerna som har makten. Mer i detta ärende kommer i höst.
Ottilia Adelborgs museum i Gagnef
För snart 10 år sedan var jag på besök i Gagnef och besökte då Ottilia Adelgorgmuseet. Det bestående minnet därifrån var spetsarna som Adelborg samlat och komponerat eftersyn flytt till Gagnet i början av 1900-talet. Hon hade också startat en knyppelskola för att föra kunskapen vidare till kommande generationer. Spetsarna i Dalarna skiljer sig från de s.k. Vadstenaspetsarna på så sätt att man oftast knypplar fritt i Gagnef medan man i Vadstena använder ett mönster som underlag.
Efter att ha besökt museets webbplats undrar jag om spetsarna visas där idag. En omändring har nyligen skett och det verkar som om de gamla spetsarna inte har en lika framträdande plats idag. Säker är jag inte och förhoppningsvis har jag fel.
Några som dock håller stilen är Elsa Petterssons spetsaffär i Vadstena. Jag kan särskilt rekommendera denna sida som berättar om Aurore Ingelotz som var spetshandlare i Vadstena i slutet av 1800-talet. Därifrån har jag också lånat bilden som ni ser ovan.
Några fina detaljer i Luleå trots allt
En sommarkväll var tåget över två timmar försenat och jag tog tillfället i akt och gick runt och tittade på hus och fotograferade. Tyvärr är mycket förstört, men tittar man noga, kan man finna en hel del fina detaljer och spår som vittnar om att det en gång funnits riktigt fina och påkostade byggnader. Huset på bilden ovan vet jag inte byggåret på. Det kan vara 30-tal, men jag tror att det är byggt lite senare. Fasaden är tilläggsisolerad och fönstren bytta så åt gatan till ser det ut som vilket fult hus som helst. Åt gården fann jag dock till min häpnad vädringsbalkonger som klarat sig genom åren och fortfarande är elegant smäckra. Synd bara att dörrarna är så bedrövligt trista!
Strax intill finns några kåkar som säkerligen varit riktigt flotta. Det finns koppardetaljer på burspråken och entrén vittnar dessutom om att detta var hus med klass. Tyvärr är själva porten och resten av entrépartiet utbytt. Jag vet inte hur det såg ut när det var nytt, men det var säkert väldigt snyggt. Läget vid norra hamnen och utsikt över vattnet var säkerligen utmärkt, men nu har nya hus försämrat de boendes vy.
Plåt är vanligt i Luleå. Här är det både liggande och stående panel av planjaplåt. Fönster mm är utbytta men även här fins balkonger som jag tror kan vara ursprungliga, åtminstone till viss del. Då jag inte är säker på när huset är uppfört kan jag inte vara helt säker. Troligtvis är det dock ett 40-talshus eller så som byggts om på 70-talet. Återstår att se hur länge huset får stå kvar. Skulle man åtgärda fasaden, dvs ta bort plåten och sätta in nygamla fönster skulle huset bli riktigt snyggt.
Irmgard Keuns konstsilkesflicka
Kanske skulle man kunna säga att Konstsilkesflickan är en tysk motsvarighet till den 25 år tidigare i Sverige utgivna Norrtullsligan av Elin Wägner, men jämförelsen haltar. Båda är romaner om unga, självförsörjande kvinnor. Rent stilistisk är skillnaden stor, böckerna emellan. Konstsilkesflickan är Doris egna upplevelser, nedskrivna om om de vore en film, som hon själv uttrycker det.
Konstsilkeflickan skrevs av Irmgard Keun och gavs ut 1932. På tyskan är titeln Das kunstseidene Mädchen och den räknas för något av en tysk klassiker. Den är en roman som handlar om en ung kvinnas liv, först i en småstad där hon under en tid är vid teatern, sedan i storstaden Berlin dit hon flyr i en elegant, stulen päls. Doris föredrar att ta genvägar, främst genom herrar, och detta leder nästan alltid till trassel. En smula banalt kanske, men mycket väl skrivet. Jag misstänker att det är en konst att skriva så flamsigt som Doris gör. Och att dessutom blanda in en sådan mängd samhällskritik!
Det är en bok som måste rekommenderas, en bok som faktiskt bör läsa. Dag tycker mycket om den. Den genomsyras av livsglädje, melankoli och en föraning om undergången. Runtom Doris är samhället i kris och nazismen är på väg att koppla Tyskland i ett hårt grepp. Kulisserna kunde inte vara mer lämpliga till denna, på ytan, rätt banala berättelse. Effekten blir slående. Ju längre man kommer in i boken, desto mer håller man av Doris; trots hennes uppenbara brister, är hon en klarsynt och godhjärtat varelse.
Boken finns utgiven av En bok för alla och den bör gå att få tag på. Priset är blygsamt, 26 kronor. Det är den verkligen värld.
Irmgard Keun, som innan Konstsilkesflickan skrivit den uppskattade Gilgi-eine von uns, skrev ytterligare ett par romaner, men under kriget tvingades hon att gå under jorden p.g.a. sin negativa inställning till de styrande. Hon dog 1982.
Nyss renoverat på Rindögatan 12-14
Under våren och sommaren har de två fastigheterna på Rindögatan 12-14 renoverats. Husen ägdes tidigare av Svenska Bostäder som sålde dem till hyresgästerna. Gavellägenheterna i nr 14 är särskilt fina, ty de har tre rum i fil åt öster samt kök och jungfrukammare åt Rindögatan. Det är inte några stora lägenheter, men de har öppen spis och två balkonger.
Fastigheterna var i behov av renovering. Exteriört var fönster, puts och balkonger i behov av översyn. På bilden ovan ses nr 12 och grannfastigheten nr 10 med då nygjord fasad. Balkongerna på 12- 14 var de ursprungliga och som ni ser på bilden har de en lite lägre front av sinuskorrugerad plåt samt dubbla handledare med mycket luft emellan. Jämfört med standardbalkongerna på nr 10 (till höger i bild) framstår de som betydligt elegantare.
Efter ombyggnaden har huset blivit vitt och fått grå balkonger som tyvärr är av identiska med grannhuset. Den luftiga elegansen är numera ett minne blott.
De gamla balkongerna uppfyllde säkerligen inte de krav som ställs på balkonger idag (ej klätterbart till 80 cm ovan balkongplattan samt 110 cm höga räcken). Detta hade dock gått att åtgärda genom att montera ytterligare en handledare, en lösning som använts på ett hus längre upp på gatan. Eventuella problem med klätterbarhet löses lättast genom att man montrar trådnät mellan den korrugerade plåten och mellanliggaren.
Det är synd att man inte lägger ner mer möda på balkongerna vid renovering. Uppenbarligen bryr man sig inte om detaljer. Annorlunda verkar det förhålla sig till exempel när det gäller bilar. Vem skulle vilja ha en framskärm som liknar den ursprungliga monterad efter krock när bilen lämnas in på verkstaden?
Betygen på denna renovering blir 3 av 5. Motivering: felaktigt material (lättmetall) och en modern standardbalkong (som dock är i ”funkisstil”) ersätter elegant 30-talskonstruktion.
Ett smärre roskvarter i strängt klimat
I slutet av juli förra året anlade jag ett lite rosenkvarter med ungefär 6 rosor, jag minne inte riktigt. jag hade valt ut en plats i trädgården som är snösäker, dvs inte en södervägg där det mest ligger vintertid. Ett sådant läge gör att rosorna mycket lätt fryser ned. Jag valde ut sorter som doftade och var inte lika noga med att de skulle klara zon 6, utan tänkte att snön säkert gör att de klarar sig och mycket riktigt! i vår var skadorna nästan obefintliga och jag behövde bara klippa bort några torra grenar. Längst till höger ser ni Rosa `Pink Grootendorst, en nejlikors med vackert fransiga blommor som sitter tätt i klasar. Tyvärr hittar jag inte listan över vilka sorter jag beställde, pappret är för tillfället på vift. resultatet blev dock bra och i år har de växt till sig rejält. Förhoppningsvis växer de snart samman och bildar en fyllig rabatt med vackra blommor!
Den var LO:s kursgård vid Täljöviken
I en sluttning alldeles intill skogsbrynet inte långt från Åkersberga står Täljövikens kursgård. Byggnaden uppfördes runt 1970 för LO:s räkning och ritades av Peter Diebitsch. Bygget kostade på sin tid 12 miljoner vilket i dag motsvarar 90 miljoner. Det var nog tillräckligt för att LO skulle tala tyst om byggnaden som var avsedd för styrelsen och innehöll 38 sovrum. Det är dessa ni ser på de två suterrängvåningarna på bilden ovan. I hörnet finns två lite större rum med var sin stor hörnbalkong. Balkongernas räcken utgörs av dekorativt utformade betongelement. Högst upp finns själva konferensdelen som ligger i markplan vid entrésidan.
Den stora terrassen är plattsatt och fasaderna är helt i glas. Taket skjuter ut och dess undersida är guldfärgad. Ytterst elegant! Enligt uppgift finns både pool och nattklubb i huset, kanske är dessa placerade i byggnadens inre delar som ligger delvis under markytan. Inredningen uppges ha varit påkostad med möbler av Arne Jacobsen och Bruno Mathsson och mycket finns kvar än idag.
Åren kring 1970 är en intressant tid. Energikrisen står för dörren, miljonprogrammet, som avslutas vid 70-talets mitt, kritiseras allt mer. Redan 1968, när Skärholmens centrum precis invigts, hade DN satt rubriken ”Riv Skärholmen” och den kritiken kom att fortsätta allt eftersom bebyggelsens skala växte och stadskärnorna revs. En av de stora aktörerna under denna tid var det till LO och Riksbyggen knutna BPA som också byggde Täljövikens kursgård. BPA kom också att använda sig av anläggningen när de hade utländska gäster. Redan i valet 1973 förlorade Socialdemokraterna sin absoluta makt och regerade som minoritetsregering. 3 år senare tog Torbjörn Fälldin och en borgerlig regering makten. Det var med andra ord stora förändringar som stod för dörren, men när Täljövkens kursgård planerades i slutet av 60-talet fanns inte många mon på LO:s himmel.
Betongbyggnader från dessa tid verkar uppskattas av många yngre, men när det kommer till lite äldre människor väcker de ofta stor avsky. Deras ålder på 40-50 år är också kritisk; de är helt enkelt för nya för att vinna allmänt gillande. Precis som 1800-talshusen som ofta byggdes om radikalt under 1900-talets första hälft, förses ofta dessa betongklumpar med moderna glasfasader. Ett praktexempel är det unika Tempovaruhuset i Uppsala vars fasad precis montrars ned och ersatts med en modern dito i glas, en åtgärd som nog många kommer ångra i framtiden.
Täljövikens kursgård är en högintressant byggnad. Den är mycket välbevarad och dessutom ett gott exempel på tidens arkitektur. Just kommersiella byggnader, som man nog kan säga att detta är, har nästan undantagslöst byggts om och moderniserats för att passa nya krav och på grund av att slitaget är stort. Denna välbevarade pärla förtjänar därför att behandlas med både respekt och försiktighet och kan med smärre reparationer bli en pärla bland konferensanläggningar. Det är bara att hoppas att dagens ägare förstår vilken skatt de sitter på.
Passa också på att lyssna på SR:s reportage från platsen.
Sanatoriet i Östanlid av R. Wessman
Sanatoriet i Östanlid ritades av Ragnar Wessman (1894-1977) och uppfördes under åren 1938-1940. Wessman har ritat åtskilligt som hör sjukvården till. Han utnämndes nämligen till arkitekt vid Medicinalstyrelsens byggnadsavdelning 1929 och där han verkade fram till 1960, från 1942 som överarkitekt. Förutom sjukhusbyggnader ritade han också flera bostads- och affärshus i Helsingfors.
Östanlids sanatorium är idag i mycket fint skick, renoverat men inte förvanskat. Fönster, entréer mm är i ursprungligt skick och anläggningen ligger i en tallbacke intill en vik strax utanför centrala Jakobstad i Österbotten.
Frisk luft ansågs viktigt för tillfrisknandet från lungtuberkulos och det avspeglar sig i arkitekturen. De stora uteplatserna till vänster har försetts med modern inglasning. Om det fanns någon form av väderskydd när anläggningen var ny skall jag dock låta vara osagt.
Till anläggningen hör naturligtvis också personalbostäder. En överläkarbostad stod klar senare på 40-talet och även ett flerfamiljshus för biträdande läkare.
8 år innan sanatoriet i Östanlid invigdes stod Alvar Aaltos sanatorium i Pemar klart. Wessmans skapelse är på intet sätt ett plagiat av Aaltos verk, men man får anta att det till viss del inspirerat honom.
Nödbostäderna vid f.d. Skånegatan
Mellan Hallandsgatan (dåvarande Skånegatan) och Blekingegatan, i korsningen med Ringvägen uppfördes 1917 ett område med nödbostäder som låg i kvarteren Stativet och Tumstocken. Området ritades av Gunnar Asplund och bestod av tvåvåningshus som var uppdelade i fristående kåkar samt en längre länga.
Fasaderna var enkla men dekorativa och målade i röda, gula och gröna nyanser och försedda med pilastrar. Om det var ettor eller tvåor i husen kan jag inte säga då jag inte hittat några ritningar. Snygga och prydliga var de dock och när grönskan växt upp blev området rena rama idyllen, även om standarden naturligtvis var långt ifrån modern när 60-talet stod för dörren. Kallvatten och slask var nämligen det enda som bjöds, förutom el och gaskök som komplement till vedspisen.
En bild av köket tagen strax innan rivningen. Som ni ser är det ett mycket välbevarat kök med pärlspont och öppna hyllor.
En brand 1964 blev dödsstöten för kvarteret som revs året därpå. Planer fanns på att rusta upp området, men eftersatt underhåll och nämnda eldsvåda gjorde att området revs och nya 6-våningshus byggdes på platsen samtidigt som Rosenlundsparken skapades. I kvarteret intill, Stiftet, som ses bakom raden i denna bild fanns också nödbostäder men dem ritade inte Asplund. De är emellertid också rivna som mycket annat i dessa kvarter.
Rivning och nybyggnad vid Stureplan
Förra veckan presenterades planerna på en total ombyggnad av kvarteret Speglingens Backe som ligger vid Stureplan och bl.a. inrymmer Sturegallerian. Det är många byggnader som fastighetsägaren vill riva eller bygga på. De rivningar som är aktuella är följande:
- Byggnaden på Humlegårdsgatan 17 ersätts av två byggnader – ett hotell och ett bostadshus.
- Freys hyrverk på Grev Turegatan 11 ersätts med nya kontorsbyggnader i 8-10 våningar.
- Bångska palatsets gårdsbyggnader ersätts med en ny byggnad i 7 våningar.
- Gårdsbyggnaderna på Stureplan 4 ersätts med ett kontorshus i 8 våningar.
- Grev Turegatan 3-5 ersätts med ny kontorsbyggnad i 7-8 våningar.
- Del av Marmorhallarna rivs och byggs upp som en replika plus påbyggnad med 1-4 våningar.
Som ni ser är det stora förändringar som föreslås.
Ostermans lät i slutet på 30-talet bygga ett helt nytt komplex mot Grev Turegatan som sammankopplades med Marmorhallarna vars ingång låg mot Birger Jarlsgatan till. Arkitekt var Mauritz Dahlberg och resultatet blev en funkisbyggnad med stora utrymmen för reparationer mm. Denna har idag förvandlats till garage. Högst upp fanns lägenheter för de anställda och på taket en tennisbana. I samma veva byggdes även Marmorhallarna om (arkitekt Harry Eller). Anläggningen var mycket modern och bilarna kunde köras upp genom våningsplanen. Jag tycker att anläggningen är högintressant.
Freys hyrverk stod klart år 1900 och ritades av Wilhelm Klemming. I byggnaden fanns bl.a. stallplatser för hyrverkets hästar. Byggnaden ligger indragen från Grev Turegatan och idag är denna yta inglasad och en del av Sturegallerian. Här låg Freys in på 70-talet då de flyttade till nya lokaler.
Det skall bli intressant att se hur dessa plant tas emot. Det är stora förändringar som planeras och så många gamla hus har inte rivits på många år. Jag är generellt emot att man river och tycker det är bättre att bygga på befintlig bebyggelse och att betrakta den som en tillgång och inte som en belastning.
Mer om ombyggnaden går att läsa i denna pdf.
Posse och Stiernstedt som sade ifrån
Bilden har ni sett, men jag tyckte den blev extra aktuell idag. Två bra exempel på människor som sade ifrån och hjälpte till.
Amelie Posse, till vänster, engagerade sig mot nazismen under kriget och hjälpte många flyktingar som fick en fristad i Sveriges. Tisdagsklubben, en svensk rörelse mot nazismen, var hennes skapelse. Till höger ser vi Marika Stiernstedt som inte heller hade mycket till övers för den nya tyska rörelsen. Så här skriver hon om en tågresa i Europa på 30-talet:
Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.
Haparanda stadshotells flotta entré
Ett kort besök i Haparanda ledde mig till stadshotellet vid stadens torg. Byggnaden är riktigt fin, men tyvärr dock fönsterbytt. Entrén var elegant och som ni ser ombyggd på 40-50-talet. En fin bladning av stilar tycker jag. Tyvärr fanns där ingen matsal så jag fick äta på grillen ute på torget…
Rapport från ärendet i Hyresnämnden
Idag var det dags för möte i Hyresnämnden i de ärenden som gäller renoveringen av fastigheten på S:t Paulsgatan (Schönborg 6). Einar Mattssons planer på renovering och ombyggnad står mot hyresgästernas krav på varsamhet och minsta möjliga ingrepp. Einar Mattsson pläderar standardisering och utbyte enligt nybyggnadsstandard vid renoveringen och hyresgästerna ser värden i den befintliga fasta inredningen. Det är intressant att höra hur företaget tänker och hur viktigt det är för dem med helhetsgrepp och logistik som inte avviker från det gängse. Att man skulle kunna göra något på ett annat sätt förefaller omöjligt och är inte intressant.
Stammarna skall bytas och då måste vissa köksskåp tas bort. Tar man bort dem måste de fraktas bort och renoveras, att göra det på plats är enligt dem omöjligt, trots att det knappast kan vara något problem att måla om på plats. De förordar också dagens 60-moduler och menar att det inte går att bygga om de gamla skåpen på detta sätt. Nej, det är klart, men det är heller inte någon som behöver göras. De nya spisar som Einar Mattsson installerar är 10 cm smalare vilket ger problem, helt i onödan kan tyckas, ty det går faktiskt utmärkt att bytta decimeterbreda smalskåp för t.ex. plåtar och brickor. Jag har ett själv, ty de ingick i den gamla köksstandarden. Genomgående ser Einar Mattsson bara problem med nuvarande köksinredningar. Ett exempel är de gamla lådorna i trä. Varför nya lådor i plast och limträmassa skulle vara så mycket bättre är begripligt, även om jag förstår att många gillar de lättrullade lådor som finns idag.
Mycket handlar dock om pengar och det är faktiskt billigare idag att köpa nya stommar än att transportera bort och renovera e befintliga vilket säger lite om dagens kvalité. Det som dock oroar mig mest är att man inte tänker lite längre, dvs hur organiserar vi arbetet så att vi kan renovera befintlig inredning på plats. Den frågan kan inte vara olöslig! Dessutom måste den lösas för vi kommer inte ha råd att slösa med resurser i framtiden som vi gör idag.
Riktigt märkligt är att ett av du ursprungliga upprustningsalternativen, befintliga stommar men nya luckor, inte längre är aktuellt. I begynnelsen tänkte sig Einar Mattsson det, jag har själv sett pappret, men idag vill man inte kännas vid det. Hur det kommer sig att garderober mm kan renoveras på plats framkommer inte under samtalen.
Man prata också mycket om ventilation och att man vill införa FTX som är en avancerad form av ventilation som kräver kanaler för att blåsa in förvärmd luft. I systemet ingår också återvinning av spillvärmen i den luft som blåses ut. En sådan värmeväxling är givetvis bra, men det finns systen som är nästan lika effektiva som FTX men som kräver betydligt mindre ingrepp i befintlig fastighet. Ett av dem är Ecoheater som ger en nästan lita stor energibesparing som FTX. Detta är något som Einar Mattssons representant inte känner till.
En av hyresgästerna undrar varför man inte kan göra stambytet i de större lägenheterna genom att bila bort och byta ut rören genom klädkammaren som finns bakom köket. Det går inte, hävdar Einar Mattsson, vi måste bila i golvet för att byta avloppsrören till diskbänken. Låter hemskt onödigt tycker jag. Lämpligen tar man vl bara bort de gamla ovan golv och låter de nya gå in i väggen, in i stammen, så har man gjort i mitt hus (men jag bor ju i BRF och där har man aldrig råd att byta kök när man renoverar…).
Einar Mattsson har fått ett pris för innovativt hållbarhetsarbete efter en upprustning i Bagarmossen. Exakt hur den gick till vet jag inte, men nog vore det bra om de växlade in på det spåret istället för att fortsätta på samma sätt som man gjort i decennier nu. Nya tider kräver ett nytt sätt att förhålla sig till upprustning. Genom att tänka i nya banor och lösa de logistiska problem som hör samman med en ombyggnad kan man naturligtvis både bevara och utveckla och det till en rimlig peng.
Vackra vita 50-talshuset i Jakobstad
I början av 50-talet byggde man ett nytt pampigt vitt hus i Jakobstad. Arkitekten hade på intet sätt anammat den nya arkitekturen utan blickade istället bakåt och villan skulle lika gärna ha kunnat vara byggd under 1800-talets sista decennier. Huset innehåller 4 lägenheter, två på vardera plan.
Här syns baksidan med trapphuset och vädringsbalkong. I Finland slog aldrig de kopplade fönstren igenom, så även 50-talshusen har dubbla bågar vilket inte alls är dumt i detta fall. Ofta går både inre och yttre bågen inåt i fönster från denna tid.
Är klockan slagen för de påkostade 60-talsköken på Södermalm?
Denna text publicerades på Gård och Torps blogg i mars förra året men då deras blogg har avvecklats har jag valt att publicera texten här.Den handlar om ett hus på Södermalm i Stockholm där hyresgästerna slåss för att få behålla de påkostade köken från 1960-talet när huset nu skall renoveras. Ännu har inget beslut fattats och hyresvärden har enligt uppgift kopplat in en stjärnadvokat för att vinna striden i Hyresnämnden som går av stapeln på torsdag kl 09.00 i deras lokaler på Ulriksborgsgatan 5 (det är precis vid Lindhagensgatan 90, T Thorhildsplan. Frågan är principiellt viktig då det ännu finns en hel del rejäla kök kvar som hotas av utgivning när värden vill rusta upp och höja hyran! Sprida gärna detta och kom gärna på mötet för att stödja hyresgästerna i deras kamp för sina välbyggda 60-talskök som jag har för mig byggdes av ett småländskt snickeri.
Mot slutet av 50-talet rationaliserades byggnadstekniken allt mer och när 60-talet stod för dörren började man även kompromissa med materialvalen. Drygt 10 år senare monterade man golvlister och dörrfoder i plast och i taket satte man väv i samma material. En bra bit in på 60-talet byggdes det dock hus där exklusiva material kom till användning. Ett exempel på det är det stora komplexet på Odengatan 28-32 i Stockholm. Ett annat är Hack Kampmanns hus i korsningen S:t Paulsgatan/Hornsgatan.
Hack Kampmann föddes i Danmark och kom att utbilda sig både där och i Sverige dit han också flyttade. En tid var han anställd av Wejke och Ödéen, men sedan öppnade han eget kontor som han drev till 1976. Kampmann ritade hyreshus, utbyggnaden av Forresta på Lidingö, Vårbergs och Hagsätras centrumanläggningar samt Haga Forum. Bostadshuset på Götgatan ritades 1959 och stod klart ett par år senare. På dess plats bredde tidigare trädgården tillhörande Ebba Brahes palats ut sig men i samband med att den styckades av passade man på att bygga detta hyrespalats.
Nu är det dock dags att stambyta denna skönhet och i samband med det vill hyresvärden passa på att uppdatera köksutrustning och badrum, inte minst för att men enligt nuvarande hyreslagstiftning inte får höja hyran med annat än att man monterar nytt kök, engreppsblandare, persienner mm. Eftersom hyresgästerna vill behålla de välbevarade och välplanerade köken, har fastighetsägaren beslutat att ny luckor skall specialbeställdas. Att behålla de ursprungliga låter sig tyvärr inte göras, ty då får man inte höja hyran. Hyreslagen behöver sannerligen ses över!
Kampmanns hus är av det elegantare slaget och materialen är mycket påkostade. Trapphuset har på varje våningsplan väggar helt klädda i mosaik, precis som i entrén på bilden ovan.
I hallen finns både porttelefon och garderober. Garderobernas dörrar är i teak och som ni ser på bilden är dess kanter, den överfalsade delen, massiv. Handtagen är av den klassiska modell som blev populär i slutet av 50-talet och tillverkades under många år.
Hallgolvet är av sten och i badrummen ligger mosaik. Samtliga innerdörrar är fanerade med teak.
Till köksluckor och lådfronter har det praktiskt taget outslitliga materialet perstorpsplatta använts och det har kantats med massiv teak. Teak och perstorpsplatta behöver ett minimum av underhålla för att hålla sig fräscha. Lite teakolja då och då är det enda som krävs, förutom vanlig avtorkning.
Mellan kök och vardagsrum finns i de stora lägenheterna en skjutdörr med teakdetaljer. Notera också den mycket låga fönsterbröstningen i dessa kök!
Kökens bänkskivor är även de klädda med perstorpsplatta och väggen ovanför likaså. Notera också redafacken och den ursprungliga belysningsarmaturen. En utdragbar skärbräda, som kan placeras i tre olika spår beroende på vilken arbetshöjd man önskar, är en praktisk detalj om man vill sitta ned när man arbetar i köket.
Teaken används även till fönstren och är ett material som mycket väl motstår regn och rusk och behandlar man det på rätt sätt krävs ringa underhåll. Fönsterbrädorna är genomgående i sten och tudelade så att den varma luften kan stiga upp från elementen och minska kallraset.
Trapphuset är en dröm i mosaik. Från golv till tak har man använt detta tämligen exklusiva material (det är inte minst dyrbart att sätta mosaik). I kombination med stengolv skapas en mycket elegant miljö.
Vi får hoppas att detta påkostade och vackra hus får leva vidare i tämligen oförändrat skick och att hyreslagen ses över så att man inte behöver byta ut högkvalitativ mot billig nyproduktion för att kunna höja hyran. Ett sådant resursslöseri känns allt annat än tidsenligt.
Så tätade jag dörren mot vinterkylan
Som ni minns har jag satt in dem gamla pardörren. Säga vad man vill om den men särskit varm och tät är den inte. När huset var nytt var hallen, eller snarare förstugan, kall och om det drog lite och kylde så var inte det hela världen. Idag är hallen lite varmare, även om den ofta varit rätt kall vintertid när temperaturen närmare sig – 40 grader. Jag ville ha en så varm dörr som möjligt, utan att för den skull förstöra dörren, eftersom det bara är tunna dörrar mot omgivande rum och kylan därför lätt sprider sig.
Efter mycket funderande, bland annat hade jag en tanke om att bygga ett vindfång på insidan men det hade ätit upp stora delar av den fina hallen, beslutade jag att bygga på dörren insida lite. Jag har lagt på knappt 3 cm genom att bygga på ett ramverk som spikats med klen spik i dörren. Inte idealiskt, men hålen går att sätta igen. Fyllningen är Rockwoll tror jag och något som fanns kvar efter att en maskinhall restes på 70-talet. Det är inget trevligt material, men när det ändå fanns till hands tyckte jag att det var lika bra att använda det. Sist ett lager masonit som jag målat men som skall målas klart nästa år och då stöpplas som väggarna i hallen i övrigt. Det tror jag blir väldigt fint. 1800-tal på utsidan och 60-tal på insidan (hall och två rum är 60-talsrenoverade – två mer orörda).
För att få dörren tät fick jag fundera lite. Först monterade jag konventionella lister av textil men det blev inte riktigt tätt. Dörren har sina skavanker och är inte helt slät, något som jag heller inte ville göra något åt. Istället spikade jag en kant av 20×20 mm fyrkantsstav runt karmen (som är nybyggd).
På stavens insida monterade jag dubbla rader md tätningslister som klarar springer av storleken 1-7 mm. På dessa sätt blir det faktiskt tätt utan några problem. Och vill jag tar bort detta nytillskott så är det mycket enkelt.
Nu återstår bara att se hur det blir i vinter. Det som jag misstänker kan ställa till det är snö och is i tätningslisterna, men hur det egentligen kommer bli vet jag först i vår.
Ulla Skoog pratar om byggnadsvård
Ulla Skoogs sommarprat skall jag härmed be att få rekommendera. Det ligger nog uppe några dagar till och ni finner et här. Jag måste erkänna att jag inte hörde det när det sändes, men nu har jag tagit skadan igen och lyssnat.
En stor del av programmet ägnas åt Skoogs intresse för byggnadsvård och det är minsann inte dumt med en sådan reklampelare i Sveriges radio, dessutom i ett program som verkligen når ut. jag skall inte skriva så mycket mer om Skoogs berättande, tycker att det ät lika bra att ni lyssnar själva, hon är som bekant underhållande.
Slöjor av dimma kommer varje kväll
Den sena augustihettan har fört med sig att en tät dimma breder ut sig redan vid niotiden på kvällen när det så sakteliga börjar skymma. På morgonen är det alldeles vitt men till sist skingras molnen och himmelen är alldeles klar. Det hela är otroligt vackert och jag tror också att dimridåerna håller den fruktade frosten borta, ty kalla nätter hör annars slutet av augusti till.
En ståtligt kåk på Upplandsgatan 18
På Upplandsgatan 18 låg fram till 60-talets slut en pampig kåk från 1889. Rivningshus tenderar att vara välbevarade, och så även detta. Både fast inredning och exteriör verkar ha förändrats ytterst lite under åren. Som ni ser är det en vacker byggnad med balkonger på de två huvudvåningarna.
Om ni lyfter blicken ovan kakelugnen ser ni en något som är sällsynt idag: ett schablonmålat tak! Detta var inte alls ovanligt förr, framförallt i matsalar. Med åren har de flesta tak målats vita och därför är de ytterst sällsynta idag. Notera också den vackra, ådringsmålade dörren.
Ytterligare en vacker kakelugn och en pampig dörr med ett riktigt fint överstycke. Jag gissar att rummet varit ett förmak eller en salong. På senare år verkar dock rummet ha förvandlats till sovrum, om det beror på lägenhetsuppdelning eller att här fanns ett pensionat skall jag dock låta vara osagt.
Här en detaljbild av exteriören, Balkongen sitter på våning 2 tr. Notera de fina detaljerna på fasaden på våningen under. Dessa nischer ser man då och då än idag, men det är inte lika vanligt att det står någon figur där idag. Den kan ha vittrat och försvunnit i samband med någon ombyggnad.
Elin Danielson-Gambogis självporträtt
På Aine Konstmuseum i Torneå blev jag bekant med en målning som verkligen fångade mitt intresse. Ni ser den ovan. Det är ett självporträtt från 1899 av Elin Danielson-Gambogi, en finlandssvensk konstnär som var välkänd på sin tid och som återupptäckts i slutet av 1900-talet. Danielson åkte naturligtvis till Paris, det var på 1880-talet, och studerade bl.a. vid Académie Colarossi. Somrarna tillbringade hon i Bretagne och kom sedan att tillgöra Önningebykolonin på Åland innan hon flyttade till Italien med sin man.
Porträttet ovan tycker jag är helt fantastiskt! Hållningen, blicken, frisyren, ögonen, styrkan, ja allt vittnar om en intressant personlighet. Att det är målat i slutet av 1800-talet känns också lite främmande för mig som inte är så insatt på detta område.
Elin Danielson-Gambogi målade flera självporträtt, bl.a. ett från 1903 och detta som anno 1900.
Nu är dörren insatt och panelen lagad
Efter att ha satt in den gamla dörren var det dags att laga panelen. Dels behövdes några panelbräder och dels fattades det locklist. Jag skarvade bara i, istället för att göra ett helt byte. Kanske lite slött, men det blev inte så dumt och det krävdes inte så mycket material. Återstår nu att täta dörren lite extra. jag har monterat lister i karmen, men för att få den riktigt tät, skall jag sätta en rektangulär stav runt hela karmen som ligger några millimeter från dörrbladet. Där kommer jag sätta em modern tätningslist som sväljer större springor. Dörren är inte alls jämn och lite skev dessutom. Eftersom huset står i kallt klimat och 30-40 minusgrader är vanligt vintertid, så är det trevligt om draget minimeras, även om hallen naturligtvis inte kommer vara jättevarm vintertid.
Jag har också beställt nya fönster till nästa sommar. Det fanns 6 bågar kvar på vinden. 4 av dem hade helt glas och de räcker till två fönster, de på huvudfasaden. Övriga fönster, både nya och de som behöver glas, får kulturglas. Innerfönstren, lösa, utrustas med 4 mm energiglas och på så sätt bör det bli varmt och skönt, bättre än idag, även om man då inte kan klaga alltför mycket på kallras.
Sigfried Siwertz och syskonen Selamb
Efter att ha sett Bengt Lagerqvists filmatisering av Sigfrid Siwertz roman Selambs är det bara att konstatera att syskonen Selamb är en fascinerande skara. Allra mest avskyr jag Laura och Stellan, två riktigt känslokalla egoister som mer eller mindre saknar förmågan till empati. Övriga syskon är också grymma, men dessa två är på något sätt värst, kanske för att de är sociala varelse som lyckats anpassa sig tämligen väl i samhället men som samtidigt är helt genomruttna invärtes.
Laura gifter sig först med Herman Hermansson, förstör hans liv, tar barnet och pengarna och flyttar in till stan. Sonen lyckas hon på något sätt bli kvitt, hon verkar ha inkvarterat honom någonstans för en mycket liten slant. När hon gift om sig långt senare, men en förmögen finsk-rysk man, blir sonen vittne till hur hon vägrar besöka sin döende man på sjukhuset.
Stellan och hans vän spelar kort om vem som skall få gifta sig med en förmögen adelsdam. Stellan fuskar, han har numrerade kort, och vinner. Hans vän begår självmord. Detta kan visserligen inte skyllas helt på Stellan, men många är de som fått sina liv förstörda efter att ha råkat syskonen Selamb.
Tv-serien är mycket välgjord och ibland lite plågsam att se, just för att syskonen Selamb är så onda. Skådespelarna gör dessutom bra ifrån sig och det är svårt att tänka sig dem annorlunda än de görs. Interiörerna är fantastiska, inte minst är det underbart att se Thielska som Percy och Hedvig Hills hem, även om det på grund av Hedvig Selamb inte blev någon donation och galleri av deras hem när maken dog.
Något svar på varför syskonskaran blev som den blev ges inte. Det är verkligen något onaturligt över deras grymma naturer. Uppväxten var visserligen inte den bästa, men det innebär ju inte att det alltid gått åt skogen. Många klarar sig riktigt bra även om barndomen varit allt annat än tillfredsställande.
Släkten Selambs sägs vara löst tecknad efter Wiboms på Huvudstad som Siwertz blivit bekant med genom sin första fru. I vilken utsträckning han nyttjat deras liv som grund för karaktärer och händelser vet jag inte, men det finns böcker som berättar mer om detta. Ingegerd Troedsson, Wibomättling på mödernet, har skrivit en släkthistorik om Wiboms på Huvudsta, delvis som en kommentar till Selambs. Mer utförlig om tomtaffärerna är Tor Abrahamsson i sin “Huvudsta från början”. jag har inte läst någon av dem, men den sistnämnda intresserar mig verkligen. Dubbelromanen om Selambs har jag däremot beställt. Det skall bli intressant att se hur den skiljer sig från TV-serien och om det kommer fram mer av personernas karaktärer. För er som inte sett Selambs, bege er genast till Öppet arkiv!
Gamla tändkulemotorn Pythagoras
Här ser ni en riktig pärla, tändkulemotorn Pythagoras tillverkad i Motorfabriken Pythagoras i Norrtälje 1924 och använd i en båt fram till 60-taets mitt. Helena (efternamn okänt) har lagt ned ett stort arbete på att renovera denna klenod och fått den i finfint skick. Visserligen fanns där spricker, men dem kunde hon svetsa, och de delar som behövde ersättas stod att finna.
Innan start värms själva motorns topp, den så kallade kulan, med en blåslampa. detta tar en liten stund. Tack vare den varma toppen kan man köra på råolja och till och med tjära. har för mig att det även kan gå bra med rapsolja, men är inte alls säker.
När kulan är varm, tar man tag i svänghjulet och drar igång motorn. är kulen för kall, smäller det ordentligt. En regulator ser till att motorn håller rätt hastighet. Denna har dessutom en slags reduktionsväxel med backslag eftersom den använts i en båt. Lyssna på det härliga ljudet av en gammal tändkulemotor här och läs sedan Helenas berättelse om motorrenoveringen, det är mycket underhållande!
Motorfarbriken Pythagoras är idag ett industriminne som går bra att besöka. Jag har inte vari där, men nog vore det roligt att se anläggningen som verkar mycket välbevarad.
Farfar och farmor framför sitt hus
En fin bild tagen i början av 30-talet. Farfar och farmor sitter framför sitt hus som farmor tyckte var så kallt och dragit. Drygt 10 år senare byggdes det om i funkistappning, blev varmt och bekvämt och helt omgestaltat. Farmor fick ytterligare två barn, två döttrar, men inget av dem fick leva. Farfar fick prostatacancer i slutet av 70-talet och dog. Farmor levde ytterligare några år men gjorde sedan honom sällskap.
Paraden, funkisbio av Björn Hedvall
Biograf Paraden på Valhallavägen var Karl Hj Lundblads största och elegantaste biograf. Lundblad hade öppnat Tranan 1926 och byggde sedan vidare på sin kedja som kom att kallas Paradenbiograferna. Tranan i Fredhäll och Esplanad på Karlavägen var två av de andra. Enligt en annons från sent 30-tal ingick även Strand på St. Eriksgatan, Manhattan på Hantverkargatan och Caprice på St Eriksgatan i hans kedja. Esplanad öppnade först 1942 och finns inte med. 1966 verkar Lundblad ha sålt sina biografer till RI-teatrarna. Kanske var han då till åren kommen, jag vet inte. Hans fru avled också vilket tog honom hårt.
Paraden ritades av Björn Hedvall och hör till de tidigast byggda funkishusen i det nya Gärdesområdet. Lägenheterna är stora och på gaveln finns 5:or med jungfrukammare (om jag inte minns fel) med stora, rymliga rum. Huset finns kvar än i dag, men med fula 70-80-talsbalkonger. Biografen är nedlagt och skall bli bostadsrätter, men jag tror att foajén blir kvar.
Att detta hus fortfarande finns kvar!
Centralt i Luleå, på Varvsgatan invid Varvsleden, ligger två gamla kåkar som mot alla odds bitit sig fast o h ännu står kvar, De ena är i gul eternit, det andra har rödmålad panel. Det gula huset verkar vara ett bostadshus, kanske med två lägenheter, vad vet jag. Det är säkerligen rätt gammalt, men ombyggt på någonstans i krokarna av 50-talet. Balkongen på övre våningen är en pärla, bara synd att den glasats in.
Till byggnaden hör ett gårdshus.Dess ena garagerport är av tämligen modernt snitt, den andra betydligt äldre, Tillsammans med huvudbyggnaden utgör det en ovanlig rest centralt beläget i en expanderande norrlandsstad. det är inte troligt att etta hus får stå alltför länge till.
En bar på Helsingborgsutställningen
En bild från H55, utställningen i Helsingborg 1955. Tyvärr har jag glömt var den är taget, men interiören borde väl ha funnits i Parapeten, den byggnad som innehöll restaurangen. Stolarna på bilden ser ut att vara Bengt Rudas. I övrigt är det 50-at för hela slanten och det hade varit roligt att se bilden i färg, ty denna tid knusslade man inte med färger och nyanser.