Bloggen Rävjägarn

Länge har jag gått och väntat på Tristan och Isolde i den klassiska och prisbelönta inspelningen från Bayreuth 1966 med Birgit Nilsson och Karl Böhm som dirigent. Förra veckan fann jag den äntligen för en billig penning.

Wagners opera handlar om Tristan och Isolde som av misstag råkar dricka kärleksdryck. Som ni säkert förstår, blir kärleken ödesdiger.

Det allra bästa med hela operan är dock musiken och framförallt då ouvertyren till första akten. Den är både suggestiv och oändligt vacker och man förstår redan då hur det kommer att sluta. Klassisk musik kan verkligen framkalla samma känslor som mer nutida populärmusik, vilket naturligtvis är självklart, men likväl kan det komma som en överraskning för novisen.

Och som grädde på moset läser jag just nu La Nilsson, hennes självbiografi som är mycket underhållande.

På sista tiden har det gått helt överstyr: nu skall kreti och pleti förvandla sina våningar till hela oceaner av matosdoftande livsstilsytor. Ovan ser vi ett rysligt exempel; det är firman Notar som tagit fram det fiffiga ombyggnadsförslaget som innebär att en kokvrå monterats i vardagsrummets inre del, precis vid den öppna spisen. Det kan möjligtvis vara berättigat om man ofta grillar hot dogs och vill ha nära till kylskåpet (där man har cola light i beredskap inför Äntligen hemma eller något annat förskräckligt inredningsprogram), eller om man bara vänder ihop en sallad då och då eftersom köket lik förbannat bara är en accessoar i ett piffigt innerstadshem.

Men för oss som lagar mat och gärna steker och långkokar eller har för vana att ha gäster hemma och inte vill ha vardagsrummet fullt av disk efter middagen är det helt obegripligt. Och tänk om man vill stöka för sig själv i köket? Och hur ordnar man skafferi med friskluftsventil?

Dessutom: PARKETTGOLV i köket!!! Man hepnar, som Östermalmstanten sa.

Det finns faktiskt inget som gör mig så förbannad som sällskapskök i open plan.

Man har varit på Cinemateket och sett finsk sexfilm från 1967 med en avklädd och ständigt rökande Jörn Donner (se bilden!) som spelade Juha Holm, reklamman på ett kylskåpsföretag, som bedrog sin piffiga fru med en 19-årig kontorist. En smula banalt, men filmen hade sina poänger, främst rent estetiska.

Finsk långfilm är ingen dussinvara i Sverige och här fick man dessutom i sig en rejäl dos 60-tal med både spritindränkt firmafestande och det karga landskap som Jörns svarta Volvo 140 åkte runt i. Tilläggas bör också att man ofta skrattade, vilket inte alltid var till filmens fördel.

Det havererande äktenskapet förstod man inte mycket av; vad var det som lockade honom att bedra sin fru verkade inte vara annat än ett rent banalt behov av omväxling. Det är möjligt att Juha Holm inte hade några större krav på sin fru, än de rent fysiska.

Men jag är fortfarande nyfiken på Jörn Donner så ge mig en Donnerbox. Och naturligtvis borde jag läsa någon av alla de böcker som han skrivit.

Jag läste alldeles nyss en längre intervju i en av våra största dagstidningar med en av våra äldre och mer folkkära artister. Då och då lyckades journalisten sticka emellan en och annan fråga i det forsande ordflödet. Och det var då det blev tal om vilka värderingar som hon uppfostras med.

Det vanliga. Du ska vara hel och ren, veta hut, spara pengar och inte köpa på avbetalning. Precis så var det när jag växte upp. Särskilt den sistnämnda punkten är mycket välbekant. Även min morbror, som var tämligen levnadsglad och då och då hade svajig ekonomi, tröttnade aldrig på att missionera. Att för lånade pengar, köpa en resa, soffa eller något annat konsumtionsbetonat var rena dödssynden. Annat var det med investeringar, där fick slantarna rulla. Min mor investerade i serviser och hade säkert närmare dussinet med ett dussin kuvert i varje.

Jag köpte en ny dator häromdagen och vad tror ni försäljaren säger? Ni vill väl ha den på konto? Vad sägs om att vi lägger upp den på 12 månader?. Icke, sa jag, jag har haft pengarna liggandes i en cocktailshaker i barskåpet i år och dar och där ligger de inte säkert – det skulle möjligtvis vara nu under bankkrisen – så jag föredrar att betala kontant.

En förbannat fin video! Snygg, rolig och en bra låt. Precis sådär vill man att livet skall vara, lite lagom småfånigt och ROLIGT.

Orchestral manoeuvres in the dark har gjort en hel del bra, inte minst dängan Enola gay som handlar om bombplanet som fällde atombomben under andra ärldskriget. Gemensamt för deras videos från 80-talet är att de är väldigt snygga. Titta gärna på Souvenir.

Nu börjar det verkligen bli höst; gula löv kommer seglandes ner från träden och på kvällarna blir det tidigt mörkt. Och man undrar hur hösten tar sig ut just nu uppe i den glesa bygden långt upp i norr. Finns där alls några löv kvar på träden?

Och hur har de stora, trögflytande, men mycket kraftfulla älvarna det? De gör nog inte mycket väsen av sig vid den här årstiden för det är på våren som de har sina heydays. Snart lägger sig snön, men de stora älvarna fryser inte så lätt, istället stiger ångan likt dimma upp ur det tysta vattnet.

Hade man ägt ett hus, vid skogsbrynet i kanten av en åker, hade brasan sprakat i den emaljerade köksspisen och blicken vilat på jorden som nu gått i dvala. Och man hade lyssnat på musik. Kanske på ABC.

Och här har vi dem: ABC live på Top of the pops: The look of love. Jag älskar gamla Top of the pops. Alla är så snygga och verkar ha så roligt och det är så det skall vara.

Vi har pratat om stormarknader och nu är det dags att säga några ord om tidens storstadsmelodi: livsstilsbutiken. Konceptet har varit nytt och hett och jag tänker speciellt på Colette som öppnade i Paris i mars 1997. Idag har konceptet förlorat sin fräschör.

Det är lite av varuhuskänslan över livsstilsbutiken. Utvalt, javisst, men trist. Genomtänkt, på ett avskalat sätt. Det är lättare att dra ifrån, än att lägga till.

Vill man var unik idag, är det nog troligare att man lyckas om man använder sig av Ebay, tex, eller, om man orkar springa runt, besöker alla de mindre butiker som faktiskt fortfarande finns. Eller helt sonika struntar i att konsumera livsstil.

Det är verkligen något som jag inte tycker om, när någon dukar upp ett bord med det jag förväntas köpa. Jag tänker då bara på alla de gånger man sagt mig: det är väl en grej som du gillar? Och oftast är det då något som jag alls inte vill ha. En motvilja att bli påprackad.

Något att ha i åtanke när fenomenet livsstilsbutik skall ersättas med något modernare. För ersättas, det måste det göras; det hör till.

Och apropå shopping och Colette. En gång runt år 2000 var jag själv i Paris, och naturligtvis på Colette, men jag ville köpa vinylskivor men visste inte var jag skulle finna dem. Jag frågade mig för: je voudrais les disques microsillon, sa jag på knackig franska. Microsillon står det på gamla lp-skovior, det betyder microspår, till skillnad från 78-varvsskivor som är graverade med normalspår. Ingen respons. Je voudrais les disques agees (sista ordet väste jag fram, för jag hade glömt vad gammal heter på franska, det heter vieux). Till sist ramlade poletten ner hos en medelålders dam. La vinyl, utbrast hon. Så enkelt var det alltså.

På bilden ser ni Erland Waldenström som under åren 1950-1970 var VD för Gränges AB, ett av de största och mest framgångsrika företagen i Sveriges historia. Under första halvan av 1900-talet, fram till 1957, ägde Gränges hälften av LKAB. När staten löste in gruvdriften uppe i Luossavaara-Kirunavaara, fick Gränges 900 miljoner kronor, vilket var en enorm summa pengar på 50-talet. Pengarna investerades bland annat i ett nytt järnverk i Oxelösund.

Gränges var inte bara gruvdrift, man hade också en järnväg som gick från Bergslagen till Oxelösunden samt en stor fartygsflotta för att sköta transporterna av malm till utlandet. Bla annat levererade man till Hitlertyskland under krigsåren. På 50-talet byggde man nya, moderna fartyg som kunde ta malm med sig utomlands, och olja med sig hem. På så sätt blev exporten än mer lönsam.

På 70-talet blev det stål- och energikris och Gränges tvingades att sälja sin fartygsflotta och SSAB bildades för att sköta driften av stålverken. Idag är det bara en del av gamla Gränges som finns kvar och blomstrar och det är nuvarande Sapa AB som tillverkar aluminiumprofiler.

Erland Wladenström var kemiingenjör, utbildad på KTH och han övertog roderet för Gränges efter sin far Martin. Av bilden att dömma, var Erland något av ett modelejon.

När jag var liten på 70-talet var det mycket tal om det nya, stora Stålverk 80 som skulle byggas. Men 70-talets alla kriser satte stopp för denna satsning, precis som de fick det en gångs så framgångsrika Gränges på fall.

En intressant bok om Gränges och annat bruksrelaterat är Eva Vikströms Bruksandan och modernismen (Nordiska museers förlag, 1998). En något rörig, men läsvärd skrift.

Jag gjorde att försök med RSS för ett år sedan om inte mer. Det blev inte så lyckat, men nu finns äntligen den funktionen. Det är bara att klicka på ikonen i webbläsarens adressfält. Fungerar inte det, klicka här. Eftersom jag byggt hela webbplatsen själv, får jag skapa alla funktioner själv från grunden och det är inte alltid det blir gjort.

Vill man även prenumerera på inlägg på Polaroidsafari, klickar man här.

1962 öppnade Wessels nya rabattvarushus och därmed var det amerikanska sättet att göra uppköpen per bil i stora varuhus utanför stadskärnan etablerad i Sverige och Skandinavien.

Wessels var gigantiskt; en 8000 kvm stor butiksyta och en parkering med plats för 2500 bilar utanför. Här kunde man köpa allt mellan himmel och jord: från gräsklippare till djupfryst. Men det nya var som sagt att kunderna lämnade centrum för att göra uppköp, istället för som tidigare åka in till centrum för att handla. Knappast har väl något företeelse varit så ödesdiger för Sveriges stadskärnor, framförallt i mindre städer, som fenomenet stormarknader.

Men 1962 tänkte man inte på utarmade landsortsstäder, istället fann med det nya tilltaget intressant och att handla blev ett folknöje. Och förmodligen köpte man mer än man egetligen behövde, för den ökande konsumtionen kunde finansieras med en privatekonomi som gav utrymme för större excesser.

Eftersom jag själv alltid avskytt stormarknader, gallerior och liknande inrättningar, kan jag endast förklara det stora intresset med nyhetens behag. Ett behag som blev en dålig ovana och som dessutom cementerade ett icke önskvärmt bilberoende.

Till skillnad från sin efterträdare Diana Vreeland, som sorglöst tillbringade sin ungdom med att shoppa dyrbara Chanelplagg, var Edna Woolman Chase en sann yrkeskvinna. Hon gillade att arbeta och var chefredaktör för amerikanska Vouge mellan 1914 och 1952, vilket innebär att hon gick i pension vid 75 års ålder.

På ett område var hon något av en pionjär: hon ordnade den första modevisningen under första världskriget. På ett annat sätt var hon mer konservativ: hon föredrog det Viktorianska modet framför det mesta.

””Women seem to have forgotten that men are lured by mystery”” var något hon brukade yttra.

1954 kom hennes självbiografi Always in Vouge, en passande titel då hon började i firman redan som 18-åring 1895. Tyvärr är hennes namn numera tämligen okänt, synd, då en karriär med en spännvidd från Viktorianska eran till New Look framstår som verkligt intressant.