Bloggen Rävjägarn

Damernas värld Man skulle naturligtvis ha hetat Herrarnas värld, något annat är bara trams. Nu är det lätt att tro, att en liten del av den värld som tillhör damerna, reserverats även för herrarna (jag bortser här från fenomenet parmiddag, eller mer tvivelaktiga aktiviteter).

Några som verkligen förstått vilken avgrund som skiljer de två arterna åt, är redaktionen bakom E24 som startat E24 Kvinna. Så lättläst att även er fru kan läsa den, frestas man tänka. Man tycker att det borde finnas ett bättre sätt att arrangera information, fakta och bilder, än efter just denna gamla bepröva och uttjatade de modell.

Klara Johanson skriver (Kritik, Wahlström och Wistrand 1957) så fyndigt om tingens sexualsystem och berättar om den gång hon skulle till att köpa bläckhorn och expediten frågade: Är det till en dam eller en herre? Expediten undslipper sig trött att damers skrivbord är mindre än herrars och därför måste även denna nätta behållare rätta sig därefter. Förvånad betalar Johansson sitt horn och finner till sin verkliga häpnad, att det belopp hon förväntas erlägga, inte är anpassat efter damers snålt tilltagna lön. Man får förmoda att det är E24:s syfte att vidmakthålla denna ordning.

Jag gjorde något av ett fynd i mitt skivbibliotek häromdagen. En lp som jag knappt lyssnat på och egentligen inte gillar hade iallfall ett formidabelt spår. Det är en fin version av As time goes by som ligger på Barbara Streisands The third album från 1963 (Columbia CS 8954).

Det är tre arrangörer som är inblandade i denna påkostade studioproduktion och just As time goes by ligger Ray Ellis bakom. Ellis gjorde en gång i tiden Ellis in Wonderland vilket fick Billie Holiday att välja honom när hon 1958 skulle spela in en lp som blev Lady in satin, en mycket lyckad skiva.

As time goes by är snygg och nästintill monumental i sitt stereoarrangemang och en god representant för vad man då kunde åstadkomma och som jag måste hävda fortfarande står sig. Precis som på Lady in satin finns här både jazztrumpet och stråkar. Youtubeklippet går inte att jämföra med studioinspelningen. Texten skall vi bara inte tala om, den är fin den.

It”s still the same old story
A fight for love and glory
A case of do or die.
The world will always welcome lovers
As time goes by.

Bridesheadinspirerade Long hot summer, en video som vem som helst kan njuta av en kall höstdag när kylan är på väg att på allvar svepa in. Bridesheadsommar, nästan lika fint som en Glesbygdssommar; att rulla fram på en smal väg när solen gassar och bilradion är avstängd, motorn spinner och gruset knastrar under bilringarna. Kläderna klibbar mot den varma galonen och det doftar av grus, grönska och varm hud.

Men nu är det som sagt snart vinter på allvar, vilket innebär att det är dags att tända en brasa och att förskansa sig i en välstoppad soffa med något värmande på skivspelaren, eller Bridesheadboxen i DVD:n. Det är bara att välja. Själv har jag unnat mig Mai Zetterlings Flickorna och Ekmans Flicka och hyacinter som jag tidigare bara haft på DVD.

Och titta nu på Style Council och deras förföriska sommarvideo.

Om man nu inte får Månskenspromenera, tycker jag att man kan unna sig att drömma lite under en av stjärnor smyckad mörk och kall hösthimmel; sitta vid brasan och titta ut på de avlövade träden eller promenera hemåt på en öde Karlaväg där enstaka lampor glimmar i de villor som numera förvandlats till ambassader.

Jag promenerade hem en mörk kväll. Det var alls inte sent och jag var på väg hem från jobbet. Pang, sa det: där var en stolpe tillhörande en varningsskylt som jag helt hade missat. Jag är nämligen för tillfället tämligen indisponerad å ögats vägnar och det har sina avigsidor nu när mörkret har kommit.

The song a robin sings,
Through years of endless springs,
The murmur of a brook at eventide,
That ripples by a nook where two lovers hide.

Såhär på höstkanten är man glad att man inte slarvat med veden, under förutsättning att man inte har slarvat med veden. Lämpligtvis hugger man ner träden på vårvintern och kapar och klyver sedan sin ved innan det blir för varmt. Sedan gäller det bara att ha tålamod, för inget brinner så bra som ved som fått torka över ett år, dvs vårens ved används först nästföljande höst.

Min morfars far, var mycket intresserad av ved. Han hade för vana att alltid kontrollera vedförråden hos dem han besökte. Var där oreda, var det ett tecken på att familjen inte var vad den borde; var där ordning och reda kunde han sluta sig till att det var en familj som vilade på en solid grund. En sätt att gradera bondeklassen, som vad jag vet, inte fått någon vidare spridning.

I min hemby hade farbror Ivar den mest välskötta vedtraven av alla. Vedträna var fint kluvna och han valde ofta att trava sina högar runda. Det var först när han blivit allvarligt sjuk, som ordningen avtog. Men det var en orsak så god som någon, att slarva med vedförrådet.

Nyfiken, tutade jag iväg till Allmänna galleriet för att se vad som blev resultatet av när GBS lät sig fotograferas med stor hund och smärre popstjärna.

Kvällens huvudtema var, bortsett från bilderna som var utströdda lite här och där i lokalen, en frågesport vars första pris var en resa i PSL-bussen till, håll i er nu: Göteborg! Tre personer i lokalen kände sig tveksamma till den resan, övriga reflekterade inte ens på något så befängt som en gratis Göteborgstripp och föredrog istället snask eller en DVD.

Jag noterade också att (fortfarande!) verkar det skvatt omöjligt för män att lämna hemmet utan att omsorgsfullt ha låtit låta bli att raka sig. Det är märkligt, att alla alltid skall se likadana ut (även om en viss varians naturligtvis tillåts, om den håller sig inom toleransen). Det är något sorts IKEA-beteende transponerat till den fräsiga media- och mingeleliten.

Jag fick iallfall med mig en kopia på GBS-bilden som hängde på en pelare och gick att lossa. Den ligger nu i hemmet under den falska äkta mattan för att bli verkligt slät efter hemtransporten.

En gång för mycket länge sedan satt jag och kladdade på jobbet, i brist på mer brådskande arbetsuppgifter. Jag illustrerade och jag totade ihop små poem.

Every night below the stars,
i”m the chic garcon from Mars.
Stylish parties everywhere,
mabye here, and mabye there.
Drinking nothing but champagne,
oh très chic and so insane.

Resultatet av mina ansträngningar blev remarkabelt och liknande inget annat. Därmed inte sagt att det höll speciellt hög klass, men de är fortfarande lustiga, så här tio år efteråt. Det första poemet bör läsas som om det vore The scarlet pimpernel. Nummer två saknar känd förlaga.

Keep searching the pleasures,
the pleasures d”amour,
you find in the night time
on the night clubbing tour.

The models, the writers
the models of sin
the all look so sexy
with their pale colored skin

Jag misstänker, att jag precis läst om Stephen Tennant och att det var den höst när jag valt att anamma French flyer-looken (kort brun skinnjacka och basker!).

Äntligen har jag skaffat mig en stor och rejäl tavla, en Edvard Bergh från 1876. Tyvärr är den en billig kopia, men ramen är fin och den kostade bara 100 kronor. Knappast något är så prisbilligt som konst som inte går att sälja på Bukowskis. För en spottstyver kan man köpa sig en samling trevliga motiv som verkligen pryder hemmet.

Min Berghtavla är visserligen inte den vackraste av tavlor, men den signalerar en solid kälkborgerlighet som faktiskt är rätt trivsam. Och en guldram är ALDRIG fel, precis som guldkant är ett måste på en bättre servis.

Apropå ramar så är inget så svårt som att köpa en snygg ram. Allt, jag säger allt, är fruktansvärt fult. Skall man hitta något godtagbart får man i princip köpa gamla tavlor bara för att komma åt ramen. En god vän gjorde precis det, köpte gamla tavlor, men det slutade med att han hängde upp dem som de var, istället för att rama in vad han egentligen tänkt rama in.

Magiskt är bara förnamnet när man skall beskriva detta helt underbara klipp. Yves Montand sjunger Les Feuilles Mortes så att hjärtat nästan vill brista. Han ser dessutom så hjärtskärande ledsen ut i början att man bara smälter.

Naturligtvis finns det en engelsk text också, skriven av Johnny Mercer 1949. Den är också fin, men den franska är vackrare; där är saknaden större än några kyssar och en solbränd hand.

Lyssna på Edit Piafs version också, eller Nat King Coles.

Detta är en av världens roligaste typ av apparat. En glansig statusmöbel med mängder av spakar och reglage. Dessutom vackert upplyst kvällstid av flertalet lampor. I Tyskland slog man på stort och kombinerade gärna radiogrammofonen med barskåpet (googla musikschank eller musiktruhe). Helt enkelt en nöjesmaskin! Jag har själv en rätt rolig sak, en Grundig med en guldfärgad skivväxlare av modell Perpeetum-Ebner Rex A som på ett snillrikt sätt släpper ned skiva efter skiva på skivtallriken. Här ett YouTube-klipp som visar funktionen.

Fast helst skulle jag nog föredra den modell som ses på bilden ovan med det avancerade rymdklangsystemet, eller Philips sjukt påkostade modell, FX995A, från slutet av 50-talet som fortfarande får anses som rätt så användbar.

Lustigt nog, har en bok precis kommit ut som behandlar denna praktpjäs: Radiogrammofonen. jag har inte läst den, men bara bilderna borde vara tillräckligt för att berättiga till ett inköp-

När man som jag bor i en bättre stadsdel, gör man ideligen fynd i grovsoprumet. En dag hittade jag där en fin persisk – nåja, nästan – matta som fortfarande var inplastad efter besöket på kemtvätten. Den gör sig verkligen under matsalsbordet. Mitt senaste fynd är en fin knallröd Dialog, telefonen som alla hade på 60-70-talet.

Jag har en granne i huset, låt oss kalla honom herr M. Jag misstänker, inte helt utan fog, att han är ägare till Televerkets helt bortglömda modell Monolog, ty nämnde herre lägger aldrig på, han bara pratar och pratar och pratar. Jag vet allt om hans dyrbara bil, dyrbara lägenhet, dyrbara antikviteter och vad han anser om grannens sosse-container (Volvo) och fru G:s gamla skorv (Passat, det var innan hon köpte ny bil).

För att få tyst på herr M, de gånger han begagnar sin Monolog, finns bara ett sätt: man tar sig egen Dialog, promenerar ut i kapprummet, öppnar dörren, ringer på dörrklockan (så det hörs in i luren) och säger Nu ringer det visst på dörren, jag måste ta emot mina gäster. Först då visar det sig att hans telefon möjligen, jag säger möjligen, kan vara av modellen Dialog.

Nu lider hösten mot sitt slut och snart gör vintern sin entré. Jag älskar vinternätterna; de långa och mörka som utgör ett extra dygn, vid sidan av det ordinarie, det ljusa.

Och november som är ett preludium, en ouvertyr, till vintern med de korta dagarna med det svaga ljuset när man eldar brasa och sitter och skriver under sena nätter när kylan kan förnimmas även inomhus, utan att det för den skull innebär att är kallt i rummet. Det är bara en behaglig känsla som för mig innebär trygghet.

Och när snön sen har lagt sig och det blir jul och det är dags att resa norrut, till hembyn och till Seklernas. Då råder det inget tvivel om att vintern trots allt har sin charm. De bleka midvinterdagar när solen endast är ett litet klot som med nöd och näppe pressar sig upp i höjd med trädtopparna, om vyn är tillräckligt vid, är visserligen korta, men det korta och förgängliga är vackert och det ödsliga ger harmoni och energi.

Vintern och mörkret är också mer spännande, för vad kan väl inte hända när det är mörkt.

Och så lyssnar vi på Rosemary Clooney, som får sällskap av Tony Randall och Tab Hunter, i I”ve Got My Love To Keep Me Warm.

Off with my overcoat, off with my glove
I need no overcoat, i”m burning with love!
My heart”s on fire, the flame grows higher
So i will weather the storm!

Jag saknar nästan ord för detta, det är en ruskigt bra inspelning och även om texten i sig är så otroligt sorglig, är den så kraftfull att man fylls av energi. Jag minns första gången jag hörde den, glömmer det aldrig och jag blir fortfarande lika berörd. Det är tilltalande när man kan hämta kraft ur någonting sorgligt och hemskt, ja, jag tror till och med att det är en av de viktigaste och mest nödvändiga kraftkällorna.

Och Motorcycle emptiness!!! Mästerverk nummer två. Storsdagsromantik med neon, ensamhet och regnvåt asfalt.

Under neon loneliness
motorcycle emptiness
Under neon loneliness
motorcycle emptiness

Jazzen upptäckte jag som liten när jag hittade gamla 78-varvsskivor med snygga etiketter; klassisk musik köpte till en början för omslagens skulle, för vad är väl vackrare än Deccas och Mercurys femtiotalsutgåvor? Här intill, en Mercury Living Presence-utgåva.

Märkligt nog, är det just jazz och klassisk musik som har de finaste omslagen; kanske det hade sin orsak i att man ville sälja mer av dessa skivor som inte sålde i lika stora upplagor som populärmusiken, eller så la man helt enkelt ner extra möda på dessa utgåvor eftersom man utgick från att köparna var av de mer kräsna slaget.

Jag är själv så pass snobbigt att jag mest bara köper Decca- och Mercury-skivor och ibland någon tysk av märke Deutsche grammophon och av någon outgrundlig anledning föredrar jag de tidiga utgåvorna som bara fanns i mono.

Här hittar man bla de mest fantastiska av Mercuryomslag (välj 50000-50099-serien). Som ni ser, är monoskivorna mycket finare.

Första gången jag hörde Suedes Animal nitrate: jag hade bilradion på kurvan som jag just då befann mig har etsat sig fast i minnet. De var en fantastisk billåt; det norrländska landskapet som bredde ut sig genom Kapitänens stora panoramaruta var ungefär lika kallt och ödsligt som inledningssekvensen i videon. Jag tror att det var på hösten

Won”t someone give me a gun?
Oh well it”s for my brother
Well he writes the line wrote down my spine
It says ”Oh do you believe in love there?

Won”t someone give me more fun?
(and the skin flies all around us)
We kiss in his room to a popular tune
Oh, real drowners

Raderna ovan, från The drowners, är så kraftfulla och innehåller så mycket energi. Jag tyckte att det var så bra och det tycker jag fortfarande. Och hur snyggt är det inte? Det är den sorts estetik som uppskattas av mig.

Jag köpte naturligtvis de fyra första singlarna i de stiliga vinylutgåvorna som gavs ut i 12-tumsformat och har knappt spelat dem, så bra tyckte jag att de var. På en av skivorna, låg My insatible one som Morrisey tämligen omgående gjorde en cover på.

Se också Metal Mickey och So young.

Då och då dimper lockande erbjudanden ner på hallgolvet, men aldrig att de kommer från Skatteverket. Tänka sig om det skulle komma en glansig fyrfärgsfolder som lockar med Skattefritt i tre månader om du anmäler inkomst av tjänst före den första maj eller Jobba i tre månader, skatta för två. Skatteverket hade då blivit service-minded och det vore en nyhet om något, precis som om de på kuverten skulle skriva Vi bjuder på portot.

Lika förvånande vore det om A-kassan erbjöd Karensfritt om du slutar jobba redan i maj eller varför inte Ersättning även första veckan på det nya jobbet. Och något rent sensationellt: En slant även till er fru, om ni förlorar jobbet.

Det är klart att det är en orimlighet, men det vore TREVLIGT om även dessa inrättningar skulle bjuda till. Arbetsförmedligen till exempel, som genast skriver ut en om man dabbar sig, men skiter fullständigt i om de själva gör något fel, de borde verkligen lära sig hur man behandlar sina kunder om de vill behålla dem. Men det behöver de inte.

Ah, vad gör man en småregnig dag om man inte kokar fläsklägg? Faktiskt, det är verkligen helt igenom praktiskt med långkok. Låt säga att man vaknar ansatt, med en sandöken i munnen och någon annans skor på fötterna; går man då in i köket, kokar upp fläskläggen i en kastrull, skummar den och tillsätter kryddorna, kan man sedan med gott samvete ägna sig åt huvudverkstabletter och starkt kaffe i ett par timmar. Sedan har man en rätt som kan avjutas på kvällen eller en annan dag, när man vill ha gäster och maten skall stå på bordet strax efter det man kommit hem från jobbet (OM man förvärvsarbetar).

Jag kan verkligen rekommendera Svensk husmanskost av Tore Wretman. Den finns numera i nytryck på Forum och säljs för en spottstyver på nätet. Originalutgåvan däremot, är något av en dyrgrip. Båda är emellertid vackert illustrerade av Slas.

Trevligt är att Tore ofta citerar riktigt gamla kokboksförfattare som Gustafwa Björklund och Margaretha Nylander. Även om just de recepten ter sig en smula svårfattliga, ger de en historisk återblick till den tid när det svenska köket var mycket begränsat och helt inriktat på självhushållning.

Boken är hursomhelst både intressant och fylld med recept där man tar allt tillvara, och inte endast koncentrerar sig på de bästa bitarna. Bara det en finfin idé, när det gäller att hushålla med resurserna.

Som bekant, är de flesta nytillverkade kök både fula, opraktiska och av sämre kvalité jämförd med äldre tiders standardkök. Det var i slutet av 60-talet som rationaliseringar gjorde att hantverket fick stryka på foten. Den sk spånplattan blev med tiden den huvudsakliga beståndsdelen i både stomme och luckor.

En annan modern styggelse är diskbänken med bara en ho. Den har den lilla olägenheten att har man väl tappat upp diskvattnet, får man springa in på toaletten om man vill hälla ut slaskvatten från något ännu odiskat kärl. Än värre är det om hon är nedsänkt i en träskiva, eller någon form av laminat. Då får man bereda sig på att med jämna rum byta skivan. Tacka vet jag rostfritt och gärna den sortens bänk, där det rostfria dras över väggen och ersätter kaklet. Snyggt och väldigt praktiskt.

Mitt i allt elände fann jag APPARAT-köket. Ett nytillverkat kök i massivt trä med praktiska moduler och snygg form. Luckorna är överfalsade vilket är både snyggt och påkostat. Den enda nackdel jag kan se, är den att luckorna är gjorda i massiv MDF-board och därför saknar den kant av trä som bör tjäna som extra stöd åt den överfalsade kanten. (I en äldre konstruktion, vilar luckans yttre MDF-skiva, på ett ramvrek av trä som förhindrar att den överfalsade kanten skadas vid större slitage)

Man får hoppas att satsningen lyckas och att folk i allmänhet upptäcker det praktiska i att köpa ett kök som står sig uner lång tid.

Och det viktigaste av allt: glöm inte att ett kök skall ha en dörr. Så att man kan stänga in både sig själv och disken när så är lämpligt.

Bilden ovan föreställer inte ett APPARAT-kök, utan är ett snarlikt från 1951 som är så pass påkostad att skafferiets insida är klädd med marmor!.