Bloggen Rävjägarn

Svenska kyrkan är i färd med att modernisera vigselordningen. Vissa anpassningar har skett, bland annat har man slopat ordet äktenskap och ersatt det med äkta makar. Även man och hustru har fått stryka på foten. Vad Svenska kyrkan anser om beteckningen Fru, återstår dock att ta reda på. Jag anser att alla har rätt till en fru, oavsett kön och läggning. Uttryck som min fru anser, det anser iallfall inte min fru och någon annans fru! bör alla kunna ta i sin min.

Varifrån denna fascination för fru egentligen härstammar är osäkert, men jag anar att den växt fram redan i unga år, när SVT på somrarna sände sina regnfilmer (film i händelse av regn) som mestadels bestod av gamla 30-40-talskomedier och där fanns det minsann fruar av alla de slag: barska, fatala, lösaktiga, sluga och präktigt goda.

Och apropå fruar.

Men för att återgå till Svenska kyrkan så verkar inte alla präster så pigga på att viga två fruar. Det kan man ju ha sina synpunkter på, men värt att notera är trots allt: vem vill ha en präst som med största motvilja förrättar vigselakten?

Tysk typografi är nog den vackraste jag vet, inte för att jag kan mycket om ämnet, men jag tycker att det tyska alstren för det mesta är otroligt stiliga och kraftfulla. Märkligt nog, när man ser alla strama 30-talsomslag, var det faktiskt i Tyskland som frakturstilen, den gotiska stilen, levde kvar som längst. Det var först 1941 som nazisterna, som tidigare propagerat för frakturen, fick för sig att den var av judisk härkomst, och därför övergick till antikvan (vilket var en ren bluff).

Felix Wiedler har en mycket fin samling med rent fantatiska böcker. Det är en god idé, att ägna en stund åt att gå igenom hans samling och se vilken stor skatt den tyska 20-40-talsproduktionen utgör. Variationen är enorm: från rent strama till nästintill överlastade.

Det är inte bara de modernistiskt betonade böckerna som är värda att beundras, även äldre utgåvor kan vara nog så vackra. Personligen är jag svag för det tidiga 1900-talets påkostade halvfranska band med konstfullt präglade ryggar och en lagom dos av guld, både på rygg och på de marmorerade pärmarna. Wahlström och Widstrand gav ut många riktigt stiliga volymer under denna period.

Slussen skall som bekant byggas om och förslagen är många. En bild från 1931 på Slusseländet när det fortfarande var ett elände med köer från Hornsgatan till Gustav Adolfs torg. Strax efteråt påbörjades arbetet med den nya sluss som invigdes 1935. Som framgår av bilden, är nuvarande sluss en något högre, men smäckrare, konstruktion. Det skulle dock inte skada om man vid den förestående ombyggnaden skulle låta vattnet komma mer till sin rätt och samtidigt frilägga söderbergen genom att förlägga själva slussområdet till en något lägre nivå än dagens. Då skulle Söders höjder verkligen framstå som Söders höjder vilket borde kunna bli verkligt effektfullt.

Nuvarande konstruktion är visserligen mycket effektfull, framförallt från ovan, men jag är tveksam till om den verkligen är värd att konserveras genom en fullständig renovering. En sådan reparation skulle dessutom med största sannolikhet ta bort alla de prång och den bedagade charm som utgör en av kvalitéerna med dagens anläggning.

Nej, bäst vore det att skapa något nytt och luftigt som kan bli en lika omhuldad plats som dagens, som i ärlighetens namn har tämligen stora brister, åtminstone för flanören.

Jag har källarfyndat, i mitt eget förråd! I en kartong låg en gammal Agfa Optima I som jag köpt för många år sedan men aldrig använt. Förmodligen antog jag att den inte fungerade. Det är en rätt snygg kamera med en fin väska därtill. En sökning på internet, visade att Optiman var den första kommersiella helautomatiska kameran och den kom 1959.

En närmare undersökning visade att det inte fanns något batteri och det förstod jag inte alls. En automatisk kamera måste ha batteri, om där finns en ljusmätare. Men, icke! Optiman har en selenmätare som inte behöver några batterier alls, vilket är helt genialt. När man trycker ner slutarknappen halvvägs, träder den i funktion och om ljuset räcker, visas en grön prick i sökaren, om inte, är pricken röd. Dock undrar jag vad som ställs in? Är det exponeringstiden eller bländaren. Troligt är att det är bländaren och att exponeringstiden anpassas efter filmkänsligheten.

Dock finns det ett manuellt inslag i detta gamla underverk: avståndet. Inställningen görs genom en symboler som är antingen ett ansikte, en grupp människor eller ett landskap. Man kan naturligtvis ställa in skärpan någonstans däremellan, men man får ingen återkoppling i sökaren. Mindre bra, men så länge ljuset är gott, dvs blixtbilder eller soliga dagar, är detta knappast något problem, snarare en fördel.

Men fungerar kamerna? Det tror jag eftersom slutaren öppnar sig om ljuset räcker och övriga reglage verkar vara i sin ordning. Ett fynd således. Återstår bara att köpa film för att se hur resultatet blir.

Servitrisen Sookie Stackhouse finner änligen en man som kan ta hennes osluld i vampyren Bill Compton. Hennss bror, den korkade, och ack så sexvillige Jason, fastnar i sin tur för den beroendeframkallande drogen V (Vampire blood).

I småstaden Bon Temps i den amerikanska södern, har vampyrerna, efter att blodersättningsmedlet Tru blood lanserats, börja leva mer öppet, eftersom de nu kan släcka sin blodtörst på syntetisk väg. Men vampyrerna har fortfarande långt kvar, innan de är helt accepterade, ty det råder en utbredd rasism gentemot dem i Bon Temps.

För mig, som inte har sett en tv-serie sedan mitten av 90-talet (AbFab!) är det extra märkligt att fastna för en vampyrserie där varje avsnitt slutar med en verklig cliff hanger. Men det är en bra serie: smart, rolig och småporrig.

År 1953 packade min far och en av hans vänner bilen och begav sig å en bilsemester söderut. Fantastiskt nog, hade de kameran med sig, en kamera som dessutom var försedd med self-timer!

En bilresa söderut gick på den tiden längs med riksväg 13, som så småningom blev dagens europaväg 4. I början av femtiotalet var den dock tämligen smal och dessutom en grusväg. Hastigheten blev därefter, även om det på den tiden var fri fart på våra landsvägar. Vad det var för slags bil de körde, vet jag inte, men jag har för mig att de ägde den tillsammans. Pappa spelade ofta på dans och var därför i behov av bil för att ta sig till folkparker och byahus.

Bilsemestern gick genom hela Sverige och innebar bla ett besök på General Motors bilutställning i Skåne. Som framgår av bilderna, fanns det även tid för storslagna naturupplevelser.

Norrlandskusten är känd för att bjuda på både vackra och generösa vyer, blandat med långa sträckor av djupaste urskog. Det måste helt enkelt ha varit en riktig drömsemester och så lyder även överskriften i det gamla fotoalbumet med sina små kontaktkopior från mellanformatsnegativen.

Ovanligt många celebriteter verkar ha gått ur tiden denna julhelg. Om det har något samband med julfirandet, kan man bara sia om. Harold Pinters pjäser jag jag inte sett, men
Eartha Kitt kommer jag ihåg sedan barnsben. Hur kan man glömma en albumtitel i stil med Down to Eartha? Fullkomligt brilliant. Och nu när dt är jul lyssnar man med fördel på Santa baby (nej inte väninnan i Dumskallarnas sammansvärjning; hon som får modern att utbrista: Santa, vilken fin hi-fi!!!)

Jag har scannat hundratals bilder från åren 68-75 i dagarna. Det är verkligen en mcket avlägsen tid som möter betraktaren. Bilderna är från semesterresor, traktorutställningar, släktkalas och slutligen snap-shots från det verkliga vardagslivet. Bilden ovan är fin: tre systrar och en bror. I fronten den barska och ståtliga moster A som bjöd oss barn på hårda karameller, apelsinklyftor (man fick bara ta en). Henne lapptäcken var dock betydligt mjukare och mycket färggranna. Bredvid henne tår min farmor och ler för hela sällskapet. Hon var sjuklig och en smula parant, rentav snygg, i sin ungdom på 20-talet.

Bakom står moster H På bilen ser hom inte riktigt klok ut. Hon var mycket rar och hade en hus-tekanna i köket som jag älskade som barn. Hennes man hade en gammal motorcykel, det kan ha varit en Harley-Davidon. De bodde i ståtlig, gulmålad villa invid vattnet. Längst till höger står brodern (och även alkoholisten, om jag inte minns fel). Honom minns jag inte mycket av alls, bortsett från att hans kökssoffa var klädd med galon.

Av alla på bilden, som är tagen sent, sent 60-tal, finns nu endast min mor kvar i livet. Men den är fin och så typisk för landsbygden på den tiden. Och vad jag gillar de där präktiga fruklänningarna i syntet med sina färgsprakande mönster! För mig är de definitionen av tant! Moster A har dessutom blomman på modet – som jag fortfarande tycker mycket om – i sin hand: elegansnejlikan!

Mörka nätter springer Boven och Q-hunden omkring på gatorna för att rensa staden på bokstäver med den nykonstruerade lettrosugen. Som tur är, tar Pim och Påhittiga Johansson upp jakten för att rädda världen från total bokstavsbrist.

Hans Alfredssons bok Varför är det så ont om Q? var en stor favorit hos mig när jag växte upp. Bara en sådan roligt apparat som lettrosugen, fångade lätt mitt intresse. Och en Q-hund som äter Q, hur genialt är inte det? Dessutom var den spännande och något av en kriminalroman och sådana har jag alltid gillat.

En annan favorit var Fröken ensam hemma åker gungstol av Gunnel Linde. Så fort hon lämnades hemma, förvandlades korkmattan till ett hav med fiskar och ensam åkte hon världen runt i sin gungstol. En perfekt bok som stimulerade fantasin och därmed gjorde vardagen mer spännande (vi hade också korkmatta i köket).

För dem som växte upp i Västerbotten, i trakterna av Vindeln, var år 1988 ett år som många vill glömma. Vid kyrkogården i Åmsele miste tre personer livet när de mötte Juha Valjakkala som tidigare under kvällen stulit en av familjen cyklar. Än i denna dag är det inte så populärt att ta upp ämnen i den trakten.

Jag har mycket svårt att tänka mig att det inte blir fler våldsbrott när den mannen försätts på fri fot i februari. Särskilt med tanke på att han så händigt begick brott under sin villkorliga frigivning. Vissserligen relativt lindriga, men inte bådar det gott för framtiden.

Bilden ovan är dock fin med sin tydliga 80-talskänsla och den solida efterkrigsbyggnaden i rött tegel.

Bland pasteller och fula nybyggen, gjorde 90-talets sin entré i de norrländska samhällena. På våren gick jag själv ut gymnasiet och hade precis tagit körkortet och var inte lite upptagen med att vaxa den svarta PV:n med Turtle vax, ett hårdvax som med stor kraft polerades blankt. Efter skoldagens slut, smet jag ibland iväg till badhuset för att bronsa i de svettosande solarium som installerats i några gamla badhytter. Det var spännande.

På hösten blev det en ny skola med människor. Vi programmerade EPROM och raderade koden under starka lampor i ett för ändamålet särskilt inrett rum. Vi hade en lärare som var en smula het. Så småningom började ännu ett krig och Army och lovers fick inte längre heta Army of lovers.

Det var egentligen inget speciellt med den tiden, men det var speciellt att uppleva den just då. Lyssna på Dirty dancing, GBS skildring. Den vackraste skildringen.

Faster Ingeborg var ett speciellt fruntimmer: hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis; taktfast, men inte speciellt melodiskt, hamrade hon på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet, pianot som stod i salen. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande – någon muntergök var hon inte alls. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade, snarare oundvikliga. Däremot var det alltid spännande att göra ett besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.

Lägenheten var en tvårummare med sviktande golv och mycket charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen att man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.

Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former, på överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast bar. Smycken var sällsynta, endast vigselringarna prydde hennes fingrar.