Bloggen Rävjägarn

Idag är jag förkyld och hemmavid. Jag kan konstatera att det är någon slags vår i luften, åtminstone verkar det så på min fönsterbräda. Där spirar fuchsia och hibiscus i vårsolen med både skira skott och en och annan blomknopp. Och det är bara slutet av februari!

Häromveckan råkade jag slänga ur mig att jag inte gillar Anette Kullenberg och det mest för att jag tycker att hon verkar vara en besvärlig människa. I DN fann jag dock denna lilla notis som fick mig att inse att det trots allt är alldeles utmärkt att hon finns och att hon tar plats. Jag är dock mycket nyfiken på Share the cakes version av historien. Videon hittar ni här.

Apropå Anette Kullenberg så läste jag för många år sedan den första utgåvan av henens Överklassen i Sverige som jag fann mycket intressant och välskriven. Den kan rekommenderas.

Apropå Kullenberg och begreppet Tant. Jag förstår inte det nedsättande i denna benämning. Något bättre än tant kan man väl knappast tänka sig. Förr var det alltid tanterna som stod för omsorg och empati, de styrde och ställde och ordnade det mesta till det bästa, de hade humor och de utstrålade livsglädje. Tänk på det, om någon kallar er tant och ni i första andetaget får för er att ta illa upp. Ta det som en komplimang. Men det är klart: tanterna var väl aldrig några sexbomber som sprang runt på rockklubbarna i New York och hade älskare i var och varannan stad (och det är väl det som eftersträvas kan jag tänka, samtidigt som jag heller inte kan se att det finns något som hindrar ett sådant levere).

Jojo, nu verkar det vara dags för äktenskap. Och när de väl är gifta, hoppas jag verkligen att den gamla härliga traditionen Korvstoppning på Drottningholm kommer till heders igen (se klippet, sjukt roligt). Svenska kungahuset är mycket populärt i Helsingfors och detta klipp orsakade därför stor munterhet när jag visade det i helgen. Att vår Drottning smeker korvarna och pratar tafflig svenska med tysk brytning, får en att undra om hon särskilda önskemål på kvällskröken.

Så undrar jag också om de firar förlovningen med en semla eller om de maniskt skyr fettet?

På bilden ovan ses de på sin tid mycket välkända Hagasessorna, med den lille Carf Gustaf i mitten. Idyll från sent 40-tale.

Nu något som irriterar mig (och: det rör sig inte om kök i open plan).

Manlig konstnärssjäl som gör en massa dumheter, fortsätter att göra en massa dumheter, och bygger sedan hela sin karriär (kanske gör han film…) på att älta dem, istället för att göra något åt eländet, dvs försöka förändra sitt beteende.

En bekant till mig, som dock inte äger några konstnärliga färdigheter, brukade ha som vana att bedra sin fru, något han inte drog sig för att berätta för henne för att på så sätt få sympati. Det var synd om honom, som inte kunde hålla sig i skinnet, det måste hon förstå. Till hans försvar måste anföras att han betalade hennes terapi och köpte henne en våning, när det var dags för skillsmässa.

Nu tror jag att ni förstår vartåt jag syftar.

Jag tror helt enkelt ett en viss typ av män, tar sig själva på för stort allvar, fel sorts allvar, och det är aldrig tilltalande. De må vara aldrig så begåvade.

Nog med gnäll nu. En man som jag mycket beundrar och som inte alls är av ovan nämnda slag är Olof Lagercrantz. Begåvad och klarsynt är vad han är (var).

På bilden ovan syns Eva Dahlbeck, av Ingmar Bergman fyndigt benämnd Pansarskeppet kvinnligheten. En mycket kompetent aktris. Se henne i Sommarnattens leende, en film helt i klass med Hasse Ekmans bästa, eller i denna galna amerikanska trailer för filmen Kattorna.

Här sitter jag och lider av någon slags illamående, vilket är mycket irriterande. Om det är samma sorts virus som ger vanliga dödliga maginfluensa så är det väl bara att gratulera, annars är det bara trist.

Igår var jag och min ansatta mage på Kulturlunch och där bjöds både mat och vin. Avslutningen, en chokladtårta med hallonpannacotta i, var en utmaning att pressa ned. Lokalen var den mycket uppglasade konsthallen på Torsgatan som är modernt vitmålad. En känsla av illamående, förbyttes dock till stor glädje, när det visade sig att min Glesbygdssyster försetts med DN:s trevliga kulturpris. Som grädde på moset, var det rent opraktiskt för henne att ta med sig buketten på europaturnén, så nu har jag väldoft för hela slanten i Gärdesvåningen (en klen ersättning för en GBS, dock).

En annan trevlig upplevelse var den att jag tog tunnelbanan till jobbet idag. Med resväska i handen, flanerade jag sedan långsamt Rådmansgatan fram och tyckte mig vara på semester i utlandet; solen sken och det var behagligt svalt i luften. Ikväll åker jag till Helsinki, mer om det vad det lider.

Här intill, en trevlig bild som jag saxat från lokaltidningen Mellanbygden.

En gång för rätt 5-6 år sedan skulle jag ta fram ett koncept, ett alldeles eget koncept. Det var inte bara jag som bestämde, men jag kan tänka mig att jag tog en hel del plats.

Jag förberedde mig noga, läste och funderade, förklarade och visade och bad om ett ärligt omdöme. Det är mycket viktigt att lyssna på vad andra tycker, men det är än viktigare att själv bestämma, att vara rädd om sin idé och inte låta den försvinna, slipas ned och mattas av andras tyckande och tankar. Bara förädla den.

Det var en upplevelse som jag ej vill vara utan, särskilt när det nu lyckades såpass bra.

Det är inte sällan, man undrar hur det gått till, när möts av miljöer som någon, ställt utom allt rimligt tvivel, ägnat dagar och månader åt att skapa. Vad var det som hände egentligen? Pratade man mest, istället för att fundera, skapa och analysera? Hade man egentligen inte en bra idé eller var man för feg för att förverkliga den till punkt och pricka? Kanske är det så enkelt att det inte är jag som är målgruppen. Så skulle det kunna vara.

Överlag tror jag nog att folk är för nervösa, för rädda att inte bli omtyckta och accepterade. Då blir det lätt lite trist.

En lätt ansatthet präglade lördag, men jag tog mig upp och började förbereda den nya Laila Loales-filmen Musta ja valkoinen som till största delen utspelar sig i Helsinki. De inledande bilderna, kunde dock tas här i närheten. Filmen kommer att bli väldigt kort, svartvit och (handkamera, oväntade kamervinklar och kornig – läs Tri-X!). Laila Loales är en svårfångad varelse, så man får gripa henne i flykten, därav utlandsinspelningen.

Orsaken till min trötthet var en till modemässan relaterad tillställning där jag spelade skivor (och drack vin). För att underlätta för mig själv, hade jag tagit med mig min gamla Garrard RC 120 MKII som sköter sig själv, åtminstone 10 skivor i taget. Då gick det utmärkt att obehindrat smutta på vernissagevinet.

På väg mellan tillställningarna, agerade jag den lille fotograf och lyckades ta en utmärkt bild på Björn, som var utställningens AD. Så fint det blir när man inte använder blixt! Ölburken i hans hand var den enda vi lyckades rädda undan den törstiga vernissagepubliken.

En iakttagelse jag gör just nu, i skrivande stund, är att julkrubban och julbocken fortfarande står kvar i den öppna spisen. Upprörande, jag fruktar att nyheten, om den skulle sprida sig, rimligtvis borde orsaka en folkstorm i områdets egna lokaltidning Östermalmsnytt.

Jag sitter och bläddrar i Husmoderns hemkurer och goda råd. Den är mycket daterad vilket med tydlighet framgår av följande mening, som ingår i en översikt rörande hyns vård: Fiender till allt vad vacker hy heter är lättja, innesittande, nervös överretning, osund lektyr, övernäring, undernäring, sena kvällstimmar och nattvak, med ett ord alla överdrifter och onaturligheter.

Framförallt undrar jag hur osund lektyr påverkar hyns egenskaper. Klart att man inte blir direkt snyggare av ett alltför rikligt tilltaget nattliv (det har vi ju sett goda exempel på, jag säger bara nattklubbschefer), men en kioskroman? Det är mer än jag förstår.

Om boken varit mer up-to-date, undrar jag vad dess redaktion ansett om alla de förskräckliga bilagor som distribueras med kvällstidningarna. För att inte tala om all undermålig TV som produceras av de reklamfinansierade bolagen. Månne den ger upphov till pormaskar?

Det börjar bli dags att, om man så önskar, utöka den flora som spirar på fönsterbrädan. Jag investerade häromdagen i en fuchsia av sorten Celadore. Det är, som framgår av bilden, en sort med fyllda blommor. Vad jag förstår, är den framodlad i början på 80-talet och det är inget man tvivlar på när man ser den på bild. Förhoppningsvis växer sig den lilla sticklingen, som är endast 3 cm hög, stor och kraftig lagom till sommaren. Man får dock inte slarva med att ständigt toppa skottet så att en buskig planta erhålls.

Fuchsior är fina växter, som när de blir lite äldre, får en vedartad stam som är mycket dekorativ. De kan växa sig stora och bli buskartade, men då är det naturligtvis svårt att rymma dem någonstans på vintern. Mitt exemplar, som jag håller tillbaka genom upprepad beskärning, förvaras mörkt i skafferiet för att sedan plockas fram i februari. Blommande växter är ofta rätt trista vintertid, så om de klarar av att ställas undan på detta sätt, är det en stor tillgång.

När jag var liten, ville jag dra mitt strå till stacken för att göra vad som göras kunde för att förbättra miljön. Jag gjorde mitt eget plakat och skrev Sätt en propp i alla skorstenar Mycket konkret och inte så genomtänkt; det är nog rätt typiskt för små barn. Det var i samband med Kärnkraftsomröstningen och min skylt drunknade bland alla de andra som placerats vid vägkanten i byn.

På 70-talet var kärnkraftsmotståndaren Fälldin någon sorts landsfader och partiets ställningstagande i denna fråga gjorde dem till ett av de största. För mig var det då självklart att kärnkraft vill vi inte ha.

Snart 30 år senare känns Kärnkraften mer tilltalande, även denna gång är det märkligt nog miljön som är orsaken. Och det är klart, han man inget emot en slutförvaring i närheten av sitt eget hem, tycker jag verkligen att man skall applådera alliansens beslut, Ja till ny kärnkraft.

Men nog är det märkligt, att ju mindre el som våra produkter förbrukar, dessutom mer el förbrukar samhället. Det är inte otroligt, att det till viss del har med off-knappens avskaffande. Allt för att vår tekniska utrustning alltid skall vara stand-by.

En helt annan inställning hade mina mor- och farföräldrars generation. De var alltid noggranna med att släcka lamporna i det rum som de inte vistades i. Såg man på TV, så nöjde man sig med det ljus som TV-apparaten skänkte. Detta kan vara värt att notera, även om jag inte på något sätt menar att det är ditåt vi bör sträva.

Här en av de första bilderna med Agfa Optiman. Jag lämnade in dem för framkallning och råscanning, dvs en enklare och inte så högupplöst inläsning.

Överlag blev bilderna bra och färgerna vackra. Ljusmätaren underexponerar ibland, men bara i de fall när ljussituationen är en smula komplicerad. Det är något polaroidartat över Fuji-filmens färgskala. Gult och rött håller sig tillbaka på ett föredömligt sätt.

Kameran är solid och relativt tung, men smidig att använda. Extern blixt fungerar bra, men jag föredrar att ta bilder utan eller inte alls. På det hela taget är jag nöjd och kommer definitivt att använda den som ett komplement till att fotografera Polaroid och digitalt.

Bilden ovan föreställer monumentet för första maj-demonstrationerna vid Hakberget på Gärdet. Fler bilder har jag lagt upp här.

För att införliva ytterligare ett format, har jag köpt på mig några rullar av Kodaks Tri-X-film i Super 8-formatet. Jag har aldrig använt den förut, och hoppas på en något kornig och kontrastrik bild.

Nej, detta skall inte handla om Lilian Ryds bok med en liknande titel.

Men lunch åt vi aldrig. Vi åt frukost, vi åt middag och vi åt kvällsmat. Och påslakan var för de mindre bemedlade.

När jag blev lite äldre ville jag äta lunch och kallade gärna kvällsmaten för middag. Jag önskade mig påslakan, för det kändes modernt. Det gör jag inte längre, nu manglar jag och använder under- och överlakan.

En annan lustig detalj var att vi alltid bytte om när vi skulle åka in till stan, vi klädde oss fina. Inte kunde man springa runt på varuhusen i vardagskläder! Möjligtvis kunde man åka till Farbror Lasse på Lantmännen utan att klä om sig, för det var en mer lantligt betonat butik. Men gå omkring i Erskines Shoppingcenter i något gamalt slitet arbetsplagg: icke!

Jag äter faktiskt fortfarande lunch. Den vanan kommer jag nog att behålla. Skulle jag gå tillbaka till min barndoms benåmning, skulle det bara resultera i stor förvirring.

I den iskalla vinternatten satt jag i bilen och lyssnade på Christian Gablers projekt 1900. Det var otroligt vackert och framstod för mig som ett slags landsortssoundtrack. Skirt, lite svajigt och inte alltför prefekt rent ljudmässigt, men varmt och fyllt av karaktär och känslor. Det är en tilltalande from av musik som kans sägas vara skapad med en slags collageteknik. Fint!

Det hela påminner lite om det GBS totat ihop till projektet Drottninglandet som är en skildring av Thailänska kvinnor i Västerbotten. Drottninglandet är både en fotobok och en skiva. Bilderna har tagits av Elin Berge. Det hela är verkligt lyckat och kan beskådas här, ty Elin Berge blev nominerad till Scanpix stora fotopris.

Jag minns inte var jag läste det, men någon skrev om nya programuppslag för TV. En idé var att skildra pensionärer, som själva klarar av att koka sitt kaffe istället för att köpa dyrt, kanske för 30 kr, i pappersmugg. Och naturligtvis en hel del annat.

Rimligtvis måste det snart komma en ny generation som sätter en ära i att själva koka, eller brygga, sitt eget kaffe och som även vet hur man lagar mat från grunden av svenska råvaror, orkar byta kanal på TV:n utan att använda fjärrkontroll samt har flera än en matta på vardagsrumsgolvet.

Ibland undrar jag om jag själv möjligtvis kan vara pensionär. När jag sitter i lunchrummet, inom public service kallat Paustorget, och äter min medhavda mat, känner jag mig ofta exotisk, vilket beror på att jag ofta äter traditionellt svensk mat. Har jag dillkött på tallriken, eller varför inte kroppkakor, så har kollegorna något thailändskt, en sallad eller kanske sushi. Jag funderar ofta om sydeuropeerna känner sig lika exotiska, när de sitter och smaskar på sina traditionella rätter.

Man får anta att Barack Obama förr eller senare får besök av en representant från det stora landet i öst, i Dmitrij Medvedevs eller Vladimir Putins skepnad. Det gör mig nyfiken: kan det kanske bli som den gång när den rusika och mycket rara Nina Chrustjev klev ur bilen utanför Blair House den där sensommardagen 1959?

Nina var Nikita Chrustjevs maka och såg precis ut som min favorittant hemma i byn när jag växte upp. En tvättäkta tant med tjocka ben och mycket fotriktiga skor. Och leendet så fullt av värme att det fortfarande, efter nästan 50 år, strålar om den gamla tidningen så att man blir smått rörd.

Även om frun i huset hade mycket blygsamma vanor, och medtagit ett mycket begränsat antal ombyten, snålades det inte på komforten under besöket. I New York boddes det på Waldorf Astoria för 800 kr natten i en toppsvit. Säkerheten fick naturligtvis, då som nu, högsta prioroitet och varje maträtt som bars fram till familjen, som också bestod av tre barn, två flickor och en pojke, provades med geigermätare för att undvika radioaktiv förgiftning.

Kontrasten mellan den mer Hollywoodartade mrs Eisenhower och fru Nina är slående på tidningsbilderna. Hur det blir när Obama får finfrämmande, återstår att se. Vi får bara hoppas att vi slipper plumpheter i stil den italienske premiärministern yttarande efter Baracks valframgång.

Och idag är det alltså dags för den nya presidenten att inta sin post. Förväntningarna är skyhöga och Obama är reda något av en ikon, vilket inte är helt förvånande. När Billie Holiday sjöng på Café Society i slutet av 30-talet, fick hon absolut inte beblanda sig med den vita publiken och bara använda den bakre ingången, den från gränden. Med det i åtanke är det inte underligt om den nya presidenten är något av en sensation. Läs mer på SvD.se.

En omvärldsanalytiker inledde gårdagen med att ge en kort resumé över ämnet omvärldsanalys. Ämnet är intressant och jag kan nog säga, att det är något jag ägnar mig dagligen åt, på mitt eget lilla vis. Jag går och samlar på mig och lägger på minnet, det jag finner värt att notera. Även om en stor del av tiden ägnas åt att registrera fasaddetaljer runt omkring i stan, så finns det annat som fascinerar mig.

Särskilt intressant är den mentalitet som får alla att (som av en slump!) plötsligt anlägga skägg, inreda kök i open plan eller varför inte gå till Riche på fredagarna. Det är inget större fel på de den första och sista punkten, men nog tycker jag att det är lite märkligt, att vi individualister är så synkroniserade i våra handlingar.

Värt att notera är också det faktum att den meningslösa konsumtionen av konsumtionsvaror inte längre är det nya svarta, vilket faller mig i smaken, men samtidigt kan den trenden knappast hålla i sig för evigt och då står man där, med arvegodset på soptippen och engångsartiklar upp till öronen, eller vad nu motreaktionen kan bli så snart klimathotet stabiliserats.

Apropå konsumtion, så är det nog mer än bara medvetandet av att jordens resurser är ändliga som fått oss medvetna innerstadsbor att börja lägga om livsstilen; en bidragande orsak till detta bör vara arbetarklassens (om man får använda den termen) fullkomliga anammande av denna (o)vana. Den som ser sig själv som högt stående på den sociala rangskalan, har alltid en tendens att vilja fjärma sig från de som ståt längre ned.

På svd.se finns just nu en artikelserie som handlar om vår oförmåga att göra oss av med ting och att samtidigt konsumera. Eftersom jag själv är uppvuxen med gott om plats och stora ekonomibyggnader, älskar jag att rota runt bland generationers kvarlämnade mer eller mindre användbara ting. Det man vanligtvis inte spar – kanhända av platsbrist – blir naturligtvis det minst vanliga längre fram i tiden. Det om något är en lyx, fast knappast av den vanligaste sorten.

Jag har en ny favorit och det är tiden. Det är tiden som ger perspektiv på tillvaron och som låter dig dela in livet i olika epoker.

Jag har alltid varit svag för romansviter, romaner som spänner över flertalet volymer. Vill det sig väl, lever man med romanfigurerna i flera månader. Jag minns så väl när jag läste sista sidan i von Pahlensviten, och det tomrum som följde därefter.

Tid kan läka sår, eller så ser man händelser i det förflutna i ett helt nytt, föga smickrande, ljus. Kanske var den banala lögnen allvarligare än man då trodde. Kanske var den alls inte banal. Dylikt kan bara tiden utvisa.

Tid medför också åldrande. Jag har blivit äldre, men tiden har inte satt några påtagliga fysiska spår. En drömsits kanhända, men det blir svårare att identifiera sig med den generation man själv tillhör. Även ens yngre vänner åldras om går om. Kanske beror denna känsla även på ett mentalt stopp för åldrandet, mognaden.

Allt eftersom åren går bygger man på sitt bibliotek med allehanda information och kunskap. Det blir som ett enormt skafferi som man har att ösa ur. En underbar känsla.

Tid är också sorgligt; människor kommer och går, ingen och inget består. Vid närmare eftertanke finner man dock en viss ro i alltings förgänglighet. Människor och ting byts ut men livet består. Den paniska rädslan att hålla kvar allt och alla försvinner så sakteliga.

Ibland önskar jag mig att bli riktigt gammal, mest för att se om jag någonsin blir riktigt klok och för att få belägg för att livet är sig likt generationerna emellan, det är bara spelpjäserna och reglerna som förändras.