I förrgår, på självaste långfredagen, när det snöade blötsnö och var grått, begav jag mig ut med filmkamera, stativ och en rulle smalfilm, Tri-X, för att fånga glesbygden och känslan av förritin som Lovisienstadt brukar uttrycka det. Eller snarare resterna, det som ännu finns kvar.
Snön låg djup och jag började vid slåttarstugorna som ligger vackert vid en åker som inte nyttas nuförtiden. Med snöskor på fötterna tog ag mig fram och fick vackra bilder på det gamla uthuset med sin blåmålade och nu helt solblekta dörr. Jag tog mig vidare, till byns ödehus som är sä väldigt vackert. Fångade de trasiga rutorna och sängen i det inre hörnrumet om fortfarande står kvar och som snart får sällskap av växtligheten utanför. En av mina favoritplatser.
Byavägen smal och rak; inte så lång men med ett oändligt perspektiv som lika mycket visar på att åren gått och tiden gått vidare och lämnat byn kvar med sin smala grusväg som med jämna mellanrum omges av skog.
Jag lät ljusmätaren luras av den myckna snön för att på så sätt få den där mörka och lite smutsiga känslan som Tri-X är för mig. Det blev stillbilder fäst på film, bilder som speglar en by som egentligen inte finns längre, en by som blivit en annan och som nu inte är min. Om den nu någonsin varit det och inte bara var en fantasi som vuxit fram genom alla de berättelser om jag hört sedan jag var helt liten.
