På spaning efter den tid som flytt

I förrgår, på självaste långfredagen, när det snöade blötsnö och var grått, begav jag mig ut med filmkamera, stativ och en rulle smalfilm, Tri-X, för att fånga glesbygden och känslan av förritin som Lovisienstadt brukar uttrycka det. Eller snarare resterna, det som ännu finns kvar.

Snön låg djup och jag började vid slåttarstugorna som ligger vackert vid en åker som inte nyttas nuförtiden. Med snöskor på fötterna tog ag mig fram och fick vackra bilder på det gamla uthuset med sin blåmålade och nu helt solblekta dörr. Jag tog mig vidare, till byns ödehus som är sä väldigt vackert. Fångade de trasiga rutorna och sängen i det inre hörnrumet om fortfarande står kvar och som snart får sällskap av växtligheten utanför. En av mina favoritplatser.

Byavägen smal och rak; inte så lång men med ett oändligt perspektiv som lika mycket visar på att åren gått och tiden gått vidare och lämnat byn kvar med sin smala grusväg som med jämna mellanrum omges av skog.

Jag lät ljusmätaren luras av den myckna snön för att på så sätt få den där mörka och lite smutsiga känslan som Tri-X är för mig. Det blev stillbilder fäst på film, bilder som speglar en by som egentligen inte finns längre, en by som blivit en annan och som nu inte är min. Om den nu någonsin varit det och inte bara var en fantasi som vuxit fram genom alla de berättelser om jag hört sedan jag var helt liten.

Min salig bror Jean Hendrich

Hela åkern var täckt med dimma innan mörkret la sig. Det var fuktigt och omkring nollan och inte vad man kallar för bra väder, men det var iallfall vår i luften och jag tyckte att det var vackert. Men nu är det mörkt och jag är mörbultad efter en dag i verkstaden och ligger nu till sängs med Min salig bror Jean Hendrich. Och det är ingen dålig bok det.

J H Kellgren var inte bara en vitter man, utan också en stor vän av me världsliga nöjem, läs kärleksaffärer. En av hans mer avhållna väninnor, är kryddkrämardottern Berg som första gången skänker sig åt skalden mitt bland kanel och kummin i faderns kryddbod i Klara. Det är i slutet av 1770-talet och Gustav den tredje sitter på tronen. Man roar sig på maskeradbaler på Börshuset och moralernas väktare får finna sig undanskuffade till ett hörn i farstun; till förmaken kommer de aldrig.

Carina Burman är en begåvad författare. Verkliga akademiker är sällan det kan jag tycka, men här forsar berättelsen fram och någon brist på fantasti står inte att finna. Preis som i fallet med Islandet rör det sig om en uppdiktad historia som baserar sig på verkliga karaktärer och händelser. Om det i Islandet rörde sig den ofullkomnade kärleken, där bara händer smekte händer, tillåts erotiken här att blomma ut för fullt, men så är det också en avsevärd skillnade mellan den gustavianska tiden och 1820-talets prältiga familjeliv i Uppsala. Men nog måste jag säga att känslorna var starkare i Islandet; vart och varannat blad där vibrerade där av åtrå och man blev som uppslokad av E G Geijer och Amalia von Helwigs spirande romans.

Minsann, är man inte i glesbygden!

Lagom till påsk, är jag tillbaka i glesbygden. Snön liger djup, men temperaturen är strax över nollan och det droppar från taken. Det är vackert och vår i luften.

Jag har hunnit med en tur till Myrorna, där jag fyndade en skjorta och ett par fina svarta sommarskor, samt en präktig skjorta från Ströms. Väl hemkommen, passade jag på att byta jordkablarna (batteri/kaross, kaross/motorblock) i Kapitänen, samt dra en ny sladd till tändspolen. Finfint, nu får den all ström som behövas kan. På lördag skall jag renovera bromsarna.

Jag planerar ockå att läsa. Dels Siegfried Sassoons Vi föll in i leden samt Carina Burmans Min salig bror Jean Hendrich som jag hoppas mycket på. Hennes Islandet tyckte jag mycket om.

Och så skall jag smalfilma.

I en skokartong från vinden fann jag mängder av gamla bilder, tidningsurklipp och annat papper värt att sparas. Bilden ovan föreställer min mor i skutet av femtiotalet poserandes framför en Volvo PV av 1956 års modell. Samemössa, stövlar och en vit anorak har hon valt denna soliga vinterdag.

Att lifta med främmande herrar

Den första kör en enkel Ford 1960, nummer två en Ford Thunderbird ”59 (en storfräsare) och nummer tre en något bedagad Chevrolet ”59. Samtliga herrar har dock andra intressen än bara bilkörning: de är ute efter en mer intim vänskap med unga män. Se den gamla varningsfilmen från tidigt 60-tal här (på SvD:S YOUTUBEONSDAG).

Mossigt är bara förnamnet, kan man tycka när man ser den daterade filmen. Men, om man nu tänker sig en liknande film gjord idag, med en äldre man som ger tonårsbrudar skjuts, eller en mer stockholmsanpassad version, med äldre mediaherrar och nittonåriga modellbrudar (fria drinkar och drivor av kokain)? Det kanske är ett uppslag som Folkhälsoinstitutet skulle kunna nappa på, och som då skulle göra sig skyldiga till det oförlåtliga att dra alla män över samma kam. Och det vore inte så lyckat.

Något om att köra traktor

Ett av mina första traktorminnen var vår gamla Volvo T-31:a som någon händig person apterat till traktörgrävare, genom att montera ett grävaggregat bakpå som drevs av en hydralisk pump som satt där fram, där man annars kunde sätta i veven om den elektriska starten var ur funktion.

Allt på den traktorn var av metall, även förarstolen och alla spakar. Kopplingen var så tung att man som liten knappt orkade trycka ner den utan att ställa sig upp och låta kroppstyngden hjälpa till. Varje sommar när den skulle startas upp var det en samma procedur: bensinfiltret fick skruvas upp och den tygbit som tjänstgjorde som filter fick bytas ut. Inte sällan fick man skruva dän förgasaren också och blåsa den ren med tryckluft. Och sedan skulle den startas!

Det originella var att traktorn hade 2 tankar. Man startade med bensinkranen i bensinläge och vred sedan över till fotogenläget, så snart motorn kommit upp i temperatur. Doften av fotogen och olja som steg upp från den varma motorn har parkerat sig i mitt minne ger mig fortfarande vällustkänslor. Och att sitta där, med ena handen på handgasen och den andra krampaktigt vid den tunga ratten, samtidigt som man försökte dubbeltrampa den osynkroniserade växellådan, det var minsann inte lätt. Men speciellt.

Bilden föreställer en annan T 31:a, som försetts med frontlastare. Vår traktor var mer signalröd, för att pappa hade sprutmålat den med någon gammal utrangerad färg han kommit över. Grävaggregatet var praktiskt taget pippigult, så det var en färgglad pjäs som kom tuffande (den lät sum en gammal båtmotor).

Jag provfilmar med min Eumig C3

Då har man provfilmat med en gammal Eumig C3. jag köpte 16 rullar utgången Kodachromefilm på Tradera förra vckan och idag anlände den. Filmen, som gick ut 1981, kan blir både flipp eller flopp. Färgerna kommer att bli defekta, men med lite tur, blir det bara snyggt. Framkallar gör man bara i USA hos Dwaynes och det är relativt billigt, 10 dollar rullen.

Kameran använder sk dubbelåttafilm som är små spolar med 16 mm-film som körs två gånger genom kameran. Först exponeras den ena kanten, sedan den andra. När man framkallar filmen, klyvs den till två 8 mm breda remsor som sammanfogas till en och så har man den gamla sortens 8 mm-film som skiljer sig en del från den modernare Super-8:an som bättre utnyttjar filmytan.

Klicka här och se en bild på den stiliga förpackningen. Kameran är för övrigt en lustig historia: liten och smidig med en usel sökare och praktisk fjäderdrift (man får vrida upp kameran då och då). Ljusmäteren är inbyggd och man får justera bländaren efter en pil i sökaren.

Vårtrivsel och Florence Valentin

Och blev det inte nästan sommar i lördags! Jag promenerade ner till Frihamnen och fann mig en herrbyrå på Auktionsverket som jag fann intressant. Auktionsverket har alltid gott om prisvärda möbler, det är bara att beklaga att man bor i en tvårummare och inte i 6:a på runt 250 kvm; då hade jag lagt ett bud på ett fantastiskt bokskåp från Karl Johanstiden, en nätt canapé och en praktfull chiffonjé. Men nu bor man som sagt trångt.

Efer en lång promenad, hamnade jag uppe på Söder, i solen. Några bekanta hade slagit sig ner på den enda lediga platsen söder om Folkungagatan, i omedelbar närhet till en offentlig pissoar som då och då sände ut en mycket urban doft. Jag köpte mig en glass och tog bilden ovan.

Och konsert har man varit på. I fredags spelade Florence Valentin på Strand i Hornstull. Det var praktiskt taget fullsatt och en rätt bra konsert, även om det är något väl käckt över Love Antell ibland. Utanför, låg vattnet spegelblankt under Liljeholmsbron. Det var magiskt vackert.

Söndagens blygsamma promenad resulterade i en fin bild av Kampementet i vårväder. Det var skönt att få sig lite frisk luft efter lördagensnattens prövningar.

Kampementent på vårkanten

Ett magnifikt ljus var det uppe på Kampementsbacken en av de första verkliga vårdagarna. Himlen var grå, ja nästan blå och med ens trängde en strimma sol fram och belyste den kompakta och dramatiska himlen. Då slet jag upp kameran och tog en bild.

Ett tyskamerikanskt projekt, del 3

En av det tidigare 60-talets mest påkostade bilradiomodeller är Becker Mexico TR. En sådan har jag i bilen och det är ingen dålig apparat precis. Det är en transistorbestyckad modell, därav beteckningen TR.

Dess främsta finess är dock den så kallade signalsökningen. Trycker man på knappen ovanför radioskalan, där det står Becker Mexico TR, startar en motor och radion söker automatisk av frekvenserna och stannar så snart den hittar en station med god mottagning. Gillar man den inte, trycker man en gång till, och hamnar på nästa kanal. När hela radioskalan är avverkad, börjar radion om från början igen. Rena rama underverket! Kan beskådas här i ett klipp på YouTube.

Nu har dock ljudet försvunnit, så något fel är det. Apparaten måste repareras för att jag skall kunna använda den igen.

Lär mer: Ett tyskamerikanskt projekt, del 1 och Ett tyskamerikanskt projekt, del 2.

Rut blir paparazzifotograferad

Det här är en fin bild som jag verkligen gillar. Kvalitén är inte något vidare, men det får man stå ut med. Den föreställer faster Rut som uppenbarligen inte vill bli fotograferad och därför försöker gömma sig bakom sin man, Algot. Som ni ser är Rut lite för fyllig för att detta skall lyckas – i själva verket var hon liten och klotrund (och väldigt energisk och blev jättegammal). Algots stil är i världsklass: hatten, koftan, slipsen, skjortan. Jag tror att fotot togs någongång i slutet av 60-talet.

Lev franskt, ät spanskt!

När det skall vara riktigt fint så skall det antingen vara spanskt eller franskt. I Österrike är det allra bästa alltid spanskt. Tänk bara på Spanska ridskolan! Skall man äta något riktigt gott, äter man spansk vind, dvs maräng. Allra finast är förstås den Spanska vindtårtan, tårtornas tårta.

I Sverige däremot, är det det franska som står högt i kurs. Tänk bara på halvfranska band, helfranska snickerier, franska kort och att leva franskt. Förr i tiden såg man i allmänhet upp till det franska modet; NK:s exklusiva modeateljé hette Franska damskrädderiet (som bla licenstillverkade Diors och Chanels haute couture-modeller och höll sådan klass att vissa franska damer lät sy upp i där istället för i Paris).

Och för att inte tala om den franska massagen.

Men, jag tror att det franska har tappat i Sverige. Idag är det nog en mer avlägsen och exotisk kultur som lockar.

Polaroidsafari: Åter i främre orienten

Under lunchen tog jag mig en promenad och hamnade så småningom i slutet av Roslagsgatan, en plats jag ytterst sällan besöker. Och där, alldeles bredvid skolan, skymtade jag den märkliga vattenreservoaren högst upp i Vanadslunden. Vips var jag som förflyttad till främre orienten än en gång, precis som i höstas när jag tog denna favoritbild. Det kraftiga motljuset, gjorde reservoaren underexponerad, men jag föredrog det så, det gjorde bilden mer dramatisk-

Funkishuset vid Tulegatans slut

Högt upp på Tulegatan, precis vid Vanadislundens nordöstra hörn, ligger en pampig 30-talskåk med generösa hörnbalkonger. Av exteriören att dömma, finns det en större lägenhet högst upp. Med tanke på det relativt höga läget, är utsikten säkerligen av det mer slående slaget.

Nancy och Carina live på Daily live

Ett av 80-talets roligaste komikerpar var den galna duon Nancy och Carina som var en del av programet Daily Live. Bilderna ovan föreställer några av deras karaktärer; dels det lesbiska paret Marja och Agnetha och dels debattörerna Ulla-Britt Guillo-Hanson och Siif Lilian Andersson. Nancy och Carina var helt galna och sjukligt roliga. Ett stående inslag var att Nancy visade pattarna. Det skulle man aldrig kunna göra idag.

Lustigast var de finska och lesbiska kulturtanterna Marja och Agnetha. Agnetha var mycket hunsad och Marja väldigt butch. Marja skrev också poesi, bla ett knasigt rim som gick något i stil med brösten sitter fram, även på en franska. 1988 gav Nancy och Carina ut en bok, en pysselbok som saknar motstycke. Den innehåller bla. de unika bilderna på Nancys pattar i naturlig storlek, Marja och Agnetas fotoalbum samt diverse sextips och annant trams på hög nivå.

Nancy och Carina spelades av Lill-Marit Bugge och Annalena Brundin. Tyvärr finns nästan inga klipp med de två galningarna. Det enda jag hittar är detta på YouTube.

Att gå på en och annan konsert

Söndagen var filmens dag (ansatt). Jag såg Les Diaboliques, och den gick inte av för hackor. Simone Signoret (i verkligheten gift med Yves Montand) spelade älskarinnan som tillsammans med hustrun bestämde sig för att döda mannen de delade på. Raffinerad intrig, snygga bilder och finfina aktörer.

Men till ämnet: konserter. I lördags traskade jag ner till Glenn Miller café för att släcka min törst och träffa GBS, som i sin tur unnade sig Moules mariniere (en våtservett ingick, för att torka händerna, vilket minde mig om den gamla dam, f.d. lärarinna, som en gång skänkte mig en våtservett med orden du som är så ung och reser så mycket). Kvällens band var Chico Lindvalls trio och de spelade jazz på ett helt strålande vis. Ståbas, gitarr och trummor räckte bra för att fylla lokalen med välljud. Det lät ungeför som det förmodligen lät på 60-talet och det är verkligen inte det sämsta. Basisten hade gummikropp och var ett med musiken.

Stopp nummer två var Loney, dear, på Debaser Medis. En mycket lågmäld pondus karaktäriserade den mannen och hans röst var väldigt vacker. Elegant dessutom, att ha en 6-mannaorkester!

En annan bra detalj med konserten på Debaser, var den välfyllda kyl som beståtts bandet.

Lustigast under kvällen var den unga dam som kom fram och undrade om jag ofta blev igenkänd, efter mitt Dramatenspökande. Själv hade hon genast noterat att det var jag. Vad svarar man på det? Jag kunde iallfall inte komma på något slagfärdigt. Och det var ju synd.

Bebyggelse och stadens siluett

Den med jämna rum uppblossande debatten angående stadens siluett, har på nytt tagit fart. Det är ingen ny företeelse; skandalhus har funnits allraminst sedan förra sekelskiftet (jugendhuset Katarina västra/Högbergsgatan, det på 20-talet rivna huset som stod ungefär på nuvarande Jarlaplan mm).

I början av 30-talet rasade en debatt angående bebyggandet av Kungsklippan. HSB med Sven Wallander i spetsen, ville bygga nytt och högt på klippan som är, och var, väl synlig i stadsbilden. Dessa idéer gillades inte av stadsarkitekten, men till slut kunde bygget genomföras och Kungsklippans bebyggelse blev ett av funktionalismens landmärken (omän HSB i början av 90-talet resolut förvanskade fasaderna å de grövsta). Ett liknande landmärke, finns tvärs över Riddarfjärden i kvarteret Marmorn.

Idag gäller debatten hur staden skall ställa sig till alla de nya och höga hus, som förändrar stadsbilden. I den artikel som SvD publicerade, efterlyses riktlinjer för nybyggen i de känsligare delarna av Stockholms innerstad. diskussionen är på intet sätt ovälkommen, då det är viktigt att värna om vissa miljöer, samtidigt som det är farligt att helt bannlysa moderna hus efter misslyckandet med citysaneringen.

Apropå nya och höga hus, har även vi, som bor norr om Valhallavägen, fått ett sådant, nämligen Svea Torn. Fasaden är väl OK, men lägenheterna! Även om materialen i vissa fall är OK, blir intrycket påvert med lösa garderober och taffliga snickerier. I vissa fall har man dessutom slängt in en kokvår i ena hörnet av vardagsrummet. På det stora hela, inte så lyckat alls.

When its sleepy time down south

Minsann, ligger inte snön vit på gatorna! Oven en bild, snart ett år gammal, en av de första under förra årets Polaroidsafari (de äldsta kommer sist). Det är körsbärsblom mellan några av huskropparna vid Tessinparken. Stram och kal är naturen i övrigt.

Man kan drömma om sommaren och om varma sommarkvällar genom att lyssna på When it”s sleepy time down south. Down south, uttrycket är så fint. När jag var barn, var söderut, dvs Stockholm, ungefär såpass lång man kunde tänkas komma om man begav sig ut på resa. När jag blev äldre, insåg jag att även om man befinner sig i Stockholm, dvs söderut, är det mer än 60 mil till Skånes sydspets. För att inte tala om hur långt det är ner till Medelhavet. Perspektiven förändras med åren.

Det börjar förresten bli dags för nya utflykter med kamera i en rem över axeln, men i år har Polaroiden fått konkurrens av en Agfa Optima och ett par smalfilmskameror. De första bilderna med Canonkameran har förresten anlänt. Lätt korniga och mycket dramatiska.

Oändligt vacker är den, Tri-X-filmen, och som gjord för smalfilmning i en karg och vintrig miljö. Eller inomhus, när kontrasterna är stora mellan ljus och mörker. Scenbilderna från konserten i Helsinki, när strålkastarna spelar över fondens tyg, har etsat sig fast på näthinnan. En filmupplevelse!

En Ford Thunderbird vill man ha

Vill ha och vill ha. Konsumtionsdjävulen.

Den första bil jag verkligen ville ha var faktiskt en Ford Thunderbird av årsmodell 1961-63. Idag kan jag tycka att karossen som kom generationen efter (64-66) och som är lite kantigare, är mer lyckad, men jag kan fortfarande se tjusningen i det tidiga 60-talets lätt strama formgivning som åtminstone år 1961 var helt unik i USA, men som helt plagierades av tyska Ford Taunus 17M samma år.

Någon T-bird blev det aldrig och det var väl ingen större förlust. Jag köpte en Opel Kapitän istället och fick en rolig och ekonomisk bil som jag fortfarande tycker mycket om. Men det är klart, att sitta i en T-bird från den tiden, med sportig golvkonsol och med cockpitkänsla på interiören, vore värt att upplevas. Och att halka runt på de glatta galonsätena och med lite skicklighet, hålla sig på vägen när kurvorna är skarpa.

Om sorg och saknad

Sorg och saknad kan finnas överallt. Det kan vara ett ord, en promenad, en doft, en snabbt passerande minnesbild eller en vy. Eller när ett il av värme som går genom ens kropp, för att sedan lämna den kall. Det kan vara en vana som brutits, ett ord som inte blev sagt, en människa man älskat eller något som man önskat som aldrig slog in. Det kan var en bagatell.

Döden kan utlösa saknad och sorg. Man inser att det är för sent, att det verkligen är för sent. Och då har jag ändå bortsett från den sorg som är oundviklig vid en närståendes frånfälle. Sorgen kan frodas och växa även på håll, på långt håll.

För länge sedan frossade man nästan i sorg. Man njöt af den ljufligt melankoliska känslan. Det gör man inte längre. Man skämms och försöker hitta orsaken för att snabbt och smidigt bli den kvitt (blir man inte det, skäms man än mer). Jag är inte helt övertygad om att det är så människan verkligen fungerar.

Eumig C3, teater och hög standard

Av någon outgrundlig anledning, kom det snö i söndags. Jag gick inte till Hötorget, men så hade jag redan fyndat klart för veckan. Några dagar tidigare hade jag blivit lycklig ägare till två kamerastativ, varav det ena av praktisk resemodell mest lämpligt som bordsstativ, en trevlig bok om antikviteter samt en snyggt formgiven gammal filmkamera (för Standard 8-formatet); en Eumig C3. Den var inte någon av toppmodellerna med trippelobjektiv, utan snarare instegsmodellen som är stilig i sin strama gröngrå uppenbarelse.

Standard 8 är ett gammalt filmformat som egentligen är 16 mm-film som körs genom kameran 2 gånger varvid halva bredden exponeras första varvet och andra halvan sedan. Vid framkallningen klyvs filmen längs med och de två 8 mm-remsorna som då uppstår, fogas samman till en 3,5 minuter lång film. Här en lustigkurre på YouTube som filmat med en likandan kamera (se den, den är lustig!)

Och så såg jag Asylshopping på Teater Scenario i fredags. En rätt bra pjäs. Lite skruvad kan hända, men det fanns en del tänkvärda scener. Vacker var det särskilt, när en saga berättades och endast ett stearinljus lyste upp scenen och skådespelarna använde ljuset för att göra skuggfigurer mot fonden. Elegant!

I SvD Magasinet fann jag en artikel som behandlade hur bevara mer av lägenheters fasta inredning och karaktär. Bra, men en smula mossigt, vilket främst berodde på att man inte diskuterade vad som egentligen är hög/modern standard. Jag bor i standard annu 1940 och den är banne mig inte låg och behöver verkligen inte kompletteras. Mängder av arbetsytor i kök som dessutom är i massivt ädelträ, bra ventilation, massiv ekparkett och garderober överallt. En äldre våning, saknar ofta detaljer som hör nyproduktionen till, men det innebär inte automatiskt att standarden är lägre. Jag tror att man bör komma bort från att allt skall vara nytt, tip-tip och ultrabekvämt. Det finns så många andra värden att beakta, bland annat de taktila som kommer av ålder och slitage.

Apropå gubbar och recensioner

Jag drog till mig minnes en lustig kulturskandal anno 2004 som ni kanske minns. Det hela började med att SvD:s Leif Zern skrev en allt annat än positiv recension av Staffan Valdemar Holms uppsättning av Harry Martinssons Tre knivar från Wei. Holm, som även var Dramatenchef, blev milt uttryckt förbannad och skickade ett mycket argt mail till Zern med följande fantastiska formulering:

Trots att du i min svarta bok nu slutgiltigt har sällat dig till de största idioterna vill jag ändå tacka dig eftersom du underlättat för mig att fatta ett beslut. /…/ Detta tack ändrar inte på det faktum att jag föraktar och avskyr dig i djupet av mitt hjärta.

På sitt sätt kan jag verkligen finna det lustigt att göra något liknande, det är verkligen komiskt om man har en smula distans. Ungefär som att ringa Hänt Extra och berätta att man bedragit sin fru. Att döma av den debatt som sedan följde, var Holm uppenbarligen helt i avsaknad av den humor som krävs för ett sådan lustigt spratt. Man får vara glad att han inte längre är Dramatenchef, men å andra sidan ser jag att han utnämnts till Konstnärlig ledare för Bergmanfestivalen! Det lär ju bli en tillställning som gjord för självupptagna gubbar 50+. Kanske något man bör recensera?

Modetips: Sighsten Herrgård!

För många år sedan läste jag Sighsten Herrgårds memoarer; boken han skrev tillsammans med Carl Otto Werkelid strax innan han dog. Jag minns att den fyllde mig med ett stort vemod, samtidigt som jag inte kunde glömma alla fina bilder. Inte minst det galna fotot på Sighsten, Grace Jones och Dolph!

Sighsten hette egentligen Sixten, men för att modernisera sitt namn, valde han att stava det på ett modernare vis. Modern blev han också på många andra områden: han lanserade unisexoverallen och han valdes 1969 till en av världens tio bäst klädda män. Redan i slutet av 60-talet var han en framgångsrik modedesigner internationellt sett.

Bilden här intill är från hans ungdomsår och den tycker jag mycket om. Förmodligen är den tagen hemma i Brommavillan där hans familj bodde under många år och där hans mor Birgittas böcker och modetidningar var en stor inspirationskälla.

Från mitten av 70-talet blev Sixten boss för Stockholmsgruppen, den på sin tid välkända modellagenturen, och det var en tjänst som han behöll fram tills dess att hans hälsa började svikta i samband med att han drabbades av den sjukdom som ändade hans liv och som är så förknippad med hans namn, eftersom han var den förste att tala ut offentligt sin smitta.

Det sorgligaste i hela boken, är skildringen av Roar, den man som Herrgård levde tillsammans med under en följd av år. Roar, som själv var den monogama typen, var den som först dukade under för det virus, HIV, som så småningom ändade även Sighstens liv.

Sighsten Herrgård utbildade sig på Beckmans skola och Tillskärarakademien. På Beckmans var det främst skolans grundare och lärare i illustration och mönsterritning, Göta Trägårdh, som uppskattade honom, övriga lärare fann hans stil alltför utmanande.

År 1966 blev Sighstens unisexplagg prisbelönade i Cortaulds designtävling. Av de 40 skisser som valdes ut, stod han för 7 stycken. Denna utmärkelse resulterade i jobberbjudande från Storbritannien och samma år flyttade han till London och Chelsea. En framgångsrik karriär hade nu kommit igång på allvar.

Under åren som följde, jobbade Herrgård för House of Worth, designade egna kollektionen ScanMan by Sighsten (och senare Sighsten of Scandinavia), vinner Playboys Creative menswear Award och kontrakteras av managementgruppen McCormack i New York. och så rullar det på, fram till till november 1989 när livslågan slutligen blåses ut.

På bilden ovan, ses Sighsten Herrgård med Lillen och Igor, hans två Grand danoiser. En kvick journalist menade att dessa är de flottaste accessoarer han någonsin haft, blondinerna inberäknade.

Filmtips: Matrosen och stjärnan

Är det något man inte glömmer med filmen Querelle så är det ljuset och de vackra scenerierna. Helt drömsk står den franska demi-monden där på duken och man kan inte bli annat än fascinerad.

Querelle är historien om matrosen med samma namn, värdinnan Lysiane och hennes man Nono. Querelle får ligga med dem båda två och ägnar sig dessutom åt opiumsmuggling samt begår ett mord. Då och då brister Lysiane (Jeanne Moreau) ut i sång och sjunger Each man kills the thing he loves. Det är en fin film.

När Dramatenspöket dammades av

Det var bra många år sedan Dramatenspöket beträdde tiljorna på national-scenen. I säkert förvar i en gammal åskmaskin uppe på vinden, har han vilat allt sedan slutat av 20-talet. Att Dramaten fått en kvinnlig chef, så tidigt som 1938, hade han alls ingen aning om. Men i lördags kom han fram i ljuset igen, maläten och en smula dammig. Yrvaken och en smula folkskygg, sågs han smyga omkring på den stora scenen.

Glesbygdssystern

Det var den omskrivna Glesbygds-systern som beslutat sig för att ställa till med stor tillställning vid Nybroplan och då knusslades det inte på effekterna, till och med åskvädret fick vara med på ett hörn och på ett podium stod en välljudande trumpetare. Och Dramatenspöket, som sagt var, i svart slängkappa och en maläten tröja som blev att trasigare och mer avslöjande i takt med att champagnen flödade.

För att verkligen fira tilldragelsen, dukades bordet med en elegant Spansk vindtårta, komplett med kanderade violer och dito rosenblad! En extra elegans spred också Diana Orvings guldskimrande kreationer på GBS och hennes två orkesterfruar samt den körande El Perro Del Mar.

Efter föreställningen var det fest i marmorfoajen vilket blev rätt så livat. Jag roade mig med att polaroidfotografera, så gott det nu kunde göras det uppsluppna tillståndet.

Det rävjagande Dramatenspöket

Det måste väl erkännas, att jag var en smula matt på söndagen, och framförallt helt ansatt av puder i både hår och på kropp. Den svarta slängkappan hade blivit grå och jag var mörk under ögonen. Efter en stärkande frukost, äggsmörgåsar och kaffe, var det dags att åter promenera ner till teatern och ta en ny dust med pudervippan.

Och så några ord om Frippes, restaurangen på Nybrogatan. Jag åt Brässerat lammlägg med dillsås. Det var inte det klassiska dillköttet, men mycket gott och väl tillagat. Såsen var särskilt lyckad och det om något är ett gott tecken. Jag provade också den grillade kalvlevern med rödvinssås och den var verkligen inte dum den heller, mör och smakrik med en smakmättad sås därtill.

Fest i en källare i mitten av mars

Och präglades då inte fredagen av en viss ansatthet! Det var alls inte underligt för Björn och jag hade släpat kilovis med utrustning till Judys på Närkesgatan där det var bokreleasekalas för Drottninglandet, Elin Berges och GBS:s projekt om Thailändska kvinnor i Västerbotten. Nu var det verkligen inte så att det var utrustningen som gav upphov till ansattheten, snarare delar av gaget.

Bokrelease, release överhuvudtaget, verkar vara synonymt med vin och gärna bag-in-box, vilket kan vara nog så tråkigt. Denna kväll bjöds på bubbel, och glasen var inte av plast. Det gillas! För att vara lite extra festlig, hade jag släpat med mig min gamla skivspelare, och kunde därför spela En herre i frack och en del kubanska rytmer.

Drottninglandet är för övrigt en intressant skildring av de Thailändska kvinnornas liv i Västerbottens inland eftrsom den inte tar ställning till vad som rätt eller fel och vad som är lycka eller olycka. Det är tänkvärt precis som den tanke som dyker upp i mitt huvud: vad är att utnyttjas och vad är att utnyttja och vem är det egentligen som bestämmer vad som är vad?

Vad har han på bordet, Rävjägarn?

En bild, tagen en kväll i mars, helt utan tanke på vad som där fanns. Av den anledningen, är det glest med romaner; istället tronar en odiskad kaffekopp längst till höger. Bredvid ligger en trisslott som jag fick av GBS för att få råd med den där femrummaren på Sibyllegatan som jag inte hade råd med.

Till vänster ligger en bunt med gamla nummer av Vecko-journalen, den enda veckotidning jag läser. I mitten en pennhållare (med en pennkniv jag hittat i grovsoprummet och som tillhört en släkting till Olof Lagercrantz) formgiven av min vän på TAF, en tung lighter som kan döda, ett par ljusstakar och en glasskål.

I fonden syns boken Välkommen på kaffe!, två polaroidbilder och en Canon 814 Autozoom (yes, kunde inte hålla mig och köpte en till super-8-kamera som är lite neklare än den andra och mer stryktålig – och väldigt snygg!).

Så ser det alltså ut i vardagslag.

Mer ökenromantik: Arabia-Lawrence

1962 års storfilm i Technicolor, Lawrence of Arabia, måste jag bestämt se. Bildens färger är fantastiska och för tankarna till Polaroidestetiken, men med kraftigare inslag av bla rött. Himlen är dock förträffligt blå. Det är precis så här det bör se ut!

Technicolor var det första riktigt användbara färgsystemet. Under 30-40-talen var dock utrustningen som krävdes för Technicolorfilm mycket skrymmande, eftersom kameran delade upp ljuset och filmade på 3 separata filmremsor som sedan framkallades separat. Visningskopian utgjordes sedan av en filremsa som infärgats i 3 olika steg (ungefär som när man trycker enligt CMYK). Dyrt och tidskrävande. Dessutom var filmkänsligheten bara 5 ASA så lamporna behövde vara enormt starka vilket gjorde inspelningarna stekheta av alla lampor.

På 50-talet slopades den klassiska technicolorprocessen och ersattes av en förenklad variant som även den gav ett utmärkt resultat (se Laurence of Arabia-bilden). Technicolor har viss likhet med Kodachrome, eftersom även den processen lägger till färgerna i efterhand, i framkallningsprocessen.

Trollkaren från Oz är en klassisk technicolorrulle. Titta på denna makalösa filmbild.

En måndagstur till Sundsvall

Inte nog med att jag fått åka på tjänsteresa till Helsinki (förutom nöjestrippen), i måndags bar det dessutom av upp till Sundsvall. Dagen började inte bra. På perrongen glömde jag en väska med två av mina kameror, Polaroiden och en halvsunkig digitalkamera. Klockan var bara sex på morgonen och vid den tidpunkten är jag ett under av illamående och förvirring.

Inte nog med det. Fredag kväll upptäckte jag ett tämligen fatalt fel som måste åtgärdas. Jag spenderade många timmar under helgen, utan att komma till rätta med det. Det var en pärs, ansatt som jag var. Demonstrationen fick således genomföras utan att allt fungerade som det skulle. På vägen hem fick min kollega vinterkräksjukan. Till råga på köpet var tåget ersatt med buss under en del av sträckan och vi anlände Stockholm en timme försenade.

Men idag! Jag hittade felet och kunde åtgärda det. Jag ringde SL:s hittegodsavdelning och fick mina kameror tillbaka!

Och Sundsvall? En rätt fin stad fylld av pampiga stenhus uppförda efter branden 1888. Vackert belägen är den också, i det kuperade landskapet. Bilden ovan föreställer den imponerande trappan på hotell Knaust. Det jag såg av landsbygden utanför stan, var heller inte dumt. Det var en bitvis storslagen natur längs med Ljungan, med höga berg och djupa dalar. Några egna bilder kunde jag dessvärre inte ta av ovan nämnda skäl.

Och avslutningsvis ett litet middagstips i all enkelhet. Jag köpte kotlettspill, dvs fläskkotletter som blivit slamsor när de skulle skivas. Skar dem i bitar och brynte dem i smör tillsammans med lök. Tillsatte sedan en morot i bitar, knappt en dl frysta lingon, en skvätt soja, mörk buljong, lite vatten och en gräddskvätt. 10-15 minuter vid spisen, sedan 15 minuter i vardagsrummet under tiden som grytan puttrade. Otroligt gott de tre portioner som blev resultatet fick jag för ca 30 kronor. Inte illa, när det dessutom var en lättlagad rätt!

Att äta middag i sitt eget kök

Tänk, i helgen har jag gjort någonting jag aldrig gjort förrut! Mitt matsalsbord var helt överbelamrat med grejer så jag fick vackert finna mig i att inta middagen vid bänken i köket (soffan är inget bra alternativ alls). Det kändes rätt trivsamt och jag tänkte på boken 100 bjudningar där man kan läsa om Middag utan hembiträde. Smidigt också att ha kylskåpet inom räckhåll, men nog föredrar jag att äta någon annanstans än där maten tillagas.

Var annars en smula ansatt mest hela tiden. Sådan kan hända den bäste när det blir sent och livat. I lördags hamnade jag på en Högstadiefest, dvs det var ungdomar 25+ som hade fest med högstadietema à la 90-tal. På min tid, var det Wham, Alphaville och andra reliker som gällde. Efter att ha köpt med lite matsäck, på burken stod PRISBELÖNAT, promenerade vi till Strand där Crystal stilts spelade.

Strand är ett bra ställe som dessutom har överkomliga priser. Ungefär 50% off jämfört med Stureplanspriserna. Det gör ju skillnad, vilket inte minst märks dagen därpå… Något besök på Hötorget blev det alltså inte på söndagen. Istället Traderashoppade jag 4 rullar smalfilm av den klassiska sorten Kodachrome 40 som ger så fina färger. Filmen tillverkas inte längre och dessa hade bäst före-datum 2004 vilket får anses OK. På ebay säljs även 80-talsrullar rätt dyrt så jag antar att den fortfarande går att använda.

S:t Görans gymnasium

Före detta Hushålls- och sömnadsskolan på S:t Göransgatan, är en av stans snyggaste byggnader. Extra vacker har den faktiskt blivit med åren då de underhållsfria materialen åldrats och gett ytterligare liv åt fasaden, som är ett riktigt mästerverk i Le Corbusiers anda utfört av arkitektparet Charles Edouard och Léonie Geisendorf, som även ritade det mycket lyckade radhusområdet vid Riksrådsvägen i utkanten av Bagarmossen.

Huset är tydligen Kulturskyddat och man får hoppas att det innebär att fasaden är skyddad från förvanskning. jag vet inte hur det är med Hötorgscity, men där har iallfall de låga byggnaderna mot Sergelgatan helt förstörts med nya klumpiga aluminiumprofiler. De ursprungliga var betydligt elegantare och mer smäckra.

Som före detta Kungsholmsbo kan jag berätta att byggnaden ofta toppade listan över de mest anskrämliga byggnaderna i stadsdelen, vilket för övrigt verkar vara ett säkert tecken på god arkitektur. Här i den Östra stadsdelen, ligger Garnisonen, gamla Konstfack och Arkitekturhögskolan alltid bra till.

Geisendorfs har även ritat en enplansvilla i Djursholm byggd i mitten-slutet av 50-talet som är mkt fin och den fantastiska Villa Delin (eller har jag fel nu?) på paradadressen Strandvägen i samma område.

En smula elakt: Nutidskvinnan

Dags för ett rart litet porträtt av en ung dam av idag, Karin Klack. Som så många andra i sin generation är Karin besatt av femtiotalet, årtiondet som för henne har allt.
– Jag får känna mig som en kvinna, jag har alltid kjol och köket och diskbänken är mina regioner. Min pojkvän håller till i vardagsrummet och polerar sina stålkammar. På kvällen möts vi i sovrummet. Och, ja, du vet. Nog blir lite extra trevligt ibland, om han inte är för trött.

Karin älskar musik, framförallt älskar hon all musik som spelas på Debaser. Dagens kommersiella trams ger hon inte mycket för, tacka vet hon Madonna och Dolly Parton.

Hemmet, det är en plats som betyder en hel del för Karin. Här har hon perstorpsbordet, vardagsrummets teakmöbler och rock-a-billy-klistermärkena på kylskåpsdörren. Även gardinerna har den färgglatt banala mönsterverkan som hör årtiondet till.

Jag undrar försynt vad Karin sätter högst i sitt hem?
– Det får bli plastkopparna i röd-vitrutigt mönster. Kalle älskar dem.

Cecil Beaton och bekräftelse

När jag vakande i söndags, vakande jag till Stil i radion. Det pratades om den framgångsrika fotografen Cecil Beaton och som en detalj nämndes att han tydligen var en ensam människa, trots att han var bekant med nästan alla och alltid fanns i närheten, när något fräsigt var i faggorna. Att han i brist på nära relationer, ville klättra högre och högre på den sociala skalan.

Fenomenet är knappast helt ovanligt men jag undrar varför det blir som det blir? Är man för upptagen med att avancera att man inte prioriterar djupare relationer, eller saknar man förmågan till djupare engagemang i sina medmänniskor och får istället bekräftelse på ett ytligare plan? Det hela påminner mig om när jag själv var i 20-årsåldern och trodde att om jag bara fick möjlighet att köpa något jag längtat efter, skulle allt det andra ordna sig till det bästa. Det var naivt av mig att tro något sådant, det insåg jag rätt snart.

Samtidigt skall det inte förnekas att behovet av offentlig bekräftelse i brist på mer privat välbefinnande med största säkerhet kan vara en kraftfull drivfjäder. Det är dock inte min modell. Jag blir ofta lätt beklämd när jag stöter på människor som verkar ha en osvilklig förmåga att priotitera fel här i livet och som saknar förmågan att göra något åt detta.

Bilden, som tyvärr lider av vissa tekniska brister, visar Cecil Beation på House party på Wilsford Manor, familjen Tennants hem. Läs mer om det här. Stephen Tennant var, enligt artikeln, en av de första att go all-white och det var Syrie Maughams fel (hustru till författaren och sin tids inredningsguru)

Tänk vad lite brunt kan göra

Det är inte ofta man ser en lägenhet som går i brunt till salu. Här en av de finast jag sett på mycket länge. det är en trea med jungfrukammare på Karlbergsvägen. Matsalen har, som sig bör, stjärnparkett och mörkt hög panel. Kakelugnen är dock relativt ljus, men så är också byggåret 1904. Notera att hörnrummet, någon form av salong, endast har enkelt furugolv. Det fick helt enkelt vara någon hejd på lyxen, det är trots allt en våning i något enklare kvarter. Prospektet i sin helhet, hittar ni här.

Risken är nog rätt överhängande att den nya ägaren föredrar en fräsch lägenhet och målar hela matsalen vit. Om någon kunde förklara för mig den obegripilga kollektiva rörelse, som får alla att likt viljelösa mähän förvandla rum efter rum till sterila operationssalar för krystat sällskapsliv. Vit är fint, men inte överallt och inte i alla rum.

Jag anar dock att en förändring står för dörren, men så länge 60-70-talisterna (och i viss mån 80-talisterna) dominerar kommer inte mycket att hända.

Och tänk vad man kommer att få ligga i om en tio år när all lackfärg skall slipas bort från tjusiga fiskbensparketter!

Doktor kärlek, medicus damour

Ratatas två första album, Ratata och Jackie, är skivor som man bara måste ha i sin skivsamling. Nämnas bland titlarna bör bla: TV-apparat, Ett tåg någonstans, Jackie, Dansar på min video, ögon av is och För varje dag. Bilden ovan kommer från baksidan på singeln TV-apparat.

Den fåniga dängan Doktor kärlek (albumet Ratata) innehåller några textrader som är fullkomligt geniala:om du har en sjukdom, du vet att det är kärlek, låt mig bli din doktor, om bara för en kväll. Att låten går för fort, att den är uppspeedad, och texten pratsjungs i ett break gör den bara ännu bättre. Ett litet mästerverk.

Tyvärr verkar det bara finns samlingsskivor på CD, vilket är mer än korkat. Då det bara är de två första skivorna som är något att ha, är det bättre att köpa begagnade exemplar.

Ratata bildades 1980 och i den ursprungliga sättningen fanns, förutom Mauro Scocco, Heinz Liljedahl (sedemera Reeperbahn), Anders Skog och den på senare år så hyllade Johan Kling. Mer om Ratata kan man läsa här. En biografi finns om man klickar på den övre vänstra skon.

Stormvarning utfärdad

Valde mellan Derek Jarmanfilm och Bogartrullen Key Largo igår. Båda gick på Cinemateket och jag behövde komma ut en smula efter all förkyld tid i hemmet. Key Largo segrade för jag trängtade efter noir.

Vi strande på Key Largo ligger ett förfallet hotell där maffiabossen Rocco har slagit sig ner med sina underhuggare. Ägaren och hans unga och vackra dotter (Lauren Bacall). I samma veva kommer Bogart för att hälsa på sin döde armékamrats far och syster. När kvällen närmar sig, tilltar stormen och de blir alla isolerade inomhus. man skulle kunna säga att stämningen blir en smula obehaglig, ty Rocco och hans vänner är inte särskilt sympatiska.

Det är en rätt bra film. Snyggt svartvitt foto och rätt bra skådisar. Roccos gamla älskarinna som är helt beroende av flaskan, är rörande när hon sjunger Moaning low. Lyssna på denna inspelning med Leo Reisman. Lustigt nog har man inte brytt sig om att ändra texten, trots den manliga vokalisten. Detsamma gäller Can”t help lovin that man. Var det i allmänhet så tokigt på 20-talet?

Åter till filmen. Jag gillar Bogart. Han pratar inte för mycket och ser rätt hård ut. The big sleep är en annan rulle med honom och Bacall som verkligen kan rekommenderas. En noir som är lika klassisk som Kvinna utan samvete.