Bloggen Rävjägarn

När jag var liten var jag en gång på Skansen, på Allsång. Det var tidigt 80-tal och man sjöng Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation. Något Stockholm i vårt hjärta var det rakt inte tal om. Jag tog mig fram till Baehrendtz rabatt (döpt efter en f.d. Skansenchef) som, om minnet är med mig, kantade Sollidens scenkant och stack där upp huvudet för att se bättre.

Och jag minns Allsångshäftena; ett med gul botten och ett med blå. Båda hade omslag med en glad Bosse Larsson med mikrofon i handen, eller var det kanske en krans i håret? Vi brukade använda häftena när jag var liten i samband med surströmmingshipporna (surhipporna). Min mosters späda stämma drunknade nästan i hennes mans bullriga; när de kom åkandes i bilen, stack endast hennes solhatt upp bredvid maken där hon satt i passagerarsätet. Och ändå tror jag att det var hon som bestämde. Han var som sagt bullrig.

Jag har ingen längtan till allsången. För ett par år sedan hörde jag ett par takter från TV:n. Babsan sjöng. Falskt. Det lät inte bra alls.

Om det verkligen var bättre förr, kan jag inte uttala mig om.

Ibland får man tips från sina läsare (tack!). Här är ett: 1970 spelade Bill Evans och hans trio Nardis i Ilkka Kuusistos hem utanför Helsingfors. Det är ett mycket vackert filmklipp inspelat i Kuusistos vardagsrum vars stora panoramafönster vetter ut mot den karga och blåsiga finska naturen. I en inledande intervju, ger Bill sin syn på de nya strömningarna inom jazzen.

Se också Monica Zetterlund och Bill Evans som jag hittade i ett gammalt Rävjägarinlägg.

Undrar om någon minns den gamla Talk Talk-klassikern Itճ my life? Väldigt vacker är den med all den dramatiska 80-talsromantik som är så bedårande.

Jag är hemma igen, efter ett par dagars landsortsvistelse. Det är en ståtlig syn, fabriken vid dammens vattenspegel. När skymningen sänkt sig var endast himlen ljus, svagt orangefärgad. En ventilationsanordning avtecknade sig i motljuset. Men snart var dagen där igen och kvällarna blev sena, eller låt oss kanske hellre säga tidiga för dagsljuset var bländande starkt vid femsnåret.

Jag promenerade runt en timme i Norrköping i torsdags. Det gamla fabriksområdet, som nästan helt ligger omgivet av vatten, är en sevärdhet. Här fanns en gång en blomstrande textilindustri som idag bl.a. ersatts av universitetslokaler och en konserthall. Jag rekommenderar ett besök.

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt

Jag är inte särdeles bra på poesi, men detta stycke gillar jag. Det är Fröding och mycket vackert. Och mycket sorgligt.

Och så har vi Karlfeldt och hans Mörkögda augustinatt.

På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.

Det är försommaren och den mogna och mörknande augustimånaden som fångar mig så.

Midsommar och jag reser bort, närmare bestämt till en liten ,lätt bortglömd, bruksort strax norr om Finspång i Östergötland. Det gamla brukets lite nyare del, är en grann och ståtlig och mycket stram byggnad. Sämre utsikt kan man ha från vardagsrumsfönstret.

Och så ett musiktips. Inget glädjepiller precis, men en fantastisk inspelning: Downhearted blues med Mildred Bailey, hämtad från en av de otaliga V-discs som amerikanska armén lät pressa upp under och strax efter kriget.

Och: det är fler som polaroidfotograferar. Framförallt i USA. Här och här är två exempel på unga fotografer.

Och idag beger vi oss rakt ner i modeträsket.

Jag gillar Maarten Spruijt. Se bara vad han gjort för Gemeentemuseum: utställningen The Ideal Man. Jag tycker om att han använder gamla tavlor med rejäla guldramar. För att inte tala om den första bilden, med ett gammalt album i jätteformat. Snyggt! Överhuvudtaget är det något väldigt tilltalande med hela uppbyggnaden, både i val av rekvisita och plaggens exponering. Både förritin och modernt.

Regn, regn och regn.

I SvD fann jag en intressant intervju med Inger Possenius Bichara med anledning av den bok om hennes liv i Egypten som hon precis gett ut. Från en liten enrummare på Gärdet till priviligerad fru i Epypten och så tillbaka igen till Sverige med högst ordinära inkomster. Jag gillar hennes inställning till livet.

Igår såg jag The Reader, Högläsaren. Jag blev helt tagen. Det var en väldigt bra film och efterom jag inte läst boken, antar jag att även den är fantastisk. Scenerna i rättsalen var starka. De var så snabba att dömma, trots att merparten av Tysklands befolkning på något sätt var medskyldiga. Om man nu kan prata om skuld på det sättet. Ämnet är svårt och jag undrar om spåren någonsin kommer att tvättas bort.

Och hur vacker var inte scenen när den unge mannen står i det kalla kvällsljuset och den i varmt ljus badande spårvagnen anländer till hållplatsen.

Kate Winslet var oväntat snygg. Där ser man vad vackra kläder och avsaknad av smink kan göra. För att inte tala om hur väl hon gjorde rollen. Precis som Ralph Fiennes som, hos mig, åtnjöt både sympati och förakt.

Egentligen hade jag tänkt se Drottningen och jag på Zita, men den var slutsåld. Där hade man tur.

Jag läser Byggmästaren. Två årgångar, 1952 och 1953. Vilka påkostade byggen som blev till under dessa år. Jag läser om Hotell Malmen som verkar ha varit något mycket fint en gång. Kanske är det i den gamla festvåningen, Malmsalen, som man spelar Laserdome nu, kanske finns den kvar.

Inredningsarkitekt Acking skriver, angående rummens inredande, om hur han anser det viktigt med en växling mellan skuggor, halvskuggor och ljus och därmed en rogivande och vänlig karaktär, bruten av en mer verksamhetsbetonad klarhet vid arbetsplats och läslampor.

En artikel om restaurering av gamla hus. En sak kan man vara säker på: om 20 år restaurerar man på ett annat sätt än man gör idag och säkerligen kommer man att beklaga hur hårt man gick fram med senare tiders tillägg.

Och alla välplanerade radhus med öppen spis! Ett hem utan öppen spis, eller annan eldstad, är inte ett hem kan jag tycka. Hemmets hjärta och värmekälla får inte saknas.

Jag lyssnar på ett par album med Zavier Cugat, inspelningar med hans Waldorf Astoria orchestra. 40-tal. Precis som Shostakowitch 6:e symfoni med Reiner och Pittsburgs symfoniorkester.

Och regnet trummar mot rutan.

I lördags var jag på konsert. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte har något större minne av musiken. Jag hade nämligen tagit med mig filmkameran för att ta en rulle när Joel Gibb från Hidden Cameras spelade på Kägelbanan och var fullt upptagen med att komponera bilder och oroa mig för eventuell oskärpa. Jag är mycket nyfiken på resultatet, hur det blir när man pressar Kodachrome 3 steg för att filma med befintligt ljus. Kontrastrikt, förvrängda färger och lite suddigt. Allt var svart, förutom den av strålkastare belysta Joel Gibb. Det kan bli snyggt.

Tyvärr tog jag inte stillbilder, istället lånade jag en bild från Flickr.

Apropå film, så smög jag omkring trakterna runt gasklockan för att ta lite bilder på området innan det helt förändras och förvandlas till påkostat bostadsområde. Där är vackert med de i grönska inbäddade gasklockorna som sekunderas av de övriga byggnaderna. Tyvärr råder det fotoförbud, vilket jag upptäckte först när filmen praktiskt taget var förbrukad. Nå, jag skall inte sälja den till ryssarna eller någon annan stormakt.

Precis så sa kunden när hon ramlade in på Mjölkbaren, vilket gjorde mig glad, och nu menar jag inte bara på grund av det faktum att damen ifråga var kaffesugen. Finns det något värre än kvinnor 50+ som kallar varandra och sig själva för tjejer? Nej. Därför var det extra roligt att höra en tant benämma sig själv tant.

Tanten var en något alkoholiserad, men mycket levnadsglad dam i 50-årsåldern. Förtidspensionerad efter en hemsk olycka för många år sedan. Hade jobbat på guldkrog. Och som hon pratade! Hon hade dessutom ett stort och rymligt hjärta och en vännina som knappast pratade alls. Väninnan, som hade både utseende och air av Maria Wine, hade en yngre och rätt stilig älskare som ofta kom på besök; han bodde i Skåne och hade nära till Köpenhamn och dess utbud.

När jag tänker på dem, kommer jag på mig själv med att sakna dem alla. De var alla tre vad jag skulle kalla för bra människor – empatiska, ärliga och intresserade, även om det säkert fanns mycket i deras bagage som moralernas väktare, och även jag själv, skulle ogilla. Men så är det ju ofta. Avsakanden av perfekta människor.

En pergola, det är något att ha i åtanke när det är dags att anlägga trädgård eller på annat sätt åstadkomma en skyddad uteplats. Egentligen är det inte mycket till byggnad, men effekten är inte att ta miste på: frisk luft, växter och skydd mot vinden. Varför inte plantera några vinrankor? Även om de inte ger någon större skörd, är de dekorativa och relativt snabbt växande.

Överst till höger syns en stilig variant belägen vid stranden vid Klampenborg strax norr om Köpenhamn. I mitten i den nedre raden är det Marabouparkens pergola som agerar fond i chokladfabrikens parkanläggning. De övriga bilderna visar privata anläggningar. Jag gillar verkligen pergolan och hoppas att den kommer åter samt att det blir ett slut på alla eländiga uteplatser med väderbitna plastmöbler och petunior i plasturnor.

Jag läste en artikel i SvD om en sorts uppföljare till Räddaren i nöden. Den unge man som sägs ha skrivit boken, (Göteborgssonen?) John David California, har av en slump tagit sig detta namn och det har inget att göra med att Salinger initialer är just J D. Samme man, som vägrar uppge sitt dopman, menar också att han inte alls skrivit boken för att det är ett lätt sätt att få uppmärksamhet och att det är en slump att hans bok, är lika lång som Salingers. Minsann!

Jag googlar och hittar följande artikel på telegraph.co.uk. Med bild och allt! Men vem är han? Rimligtvis borde någon vara bekant med honom.

Jag läste Räddaren i nöden i början av 90-talet i samma veva som jag låg på sjukhus för transplantation av hornhinna (bara ena ögat, det andra läste jag med). I lurarna hade jag Ultravox och Mockba music. Jag gillade boken och bör nog läsa den igen, för att se om jag fortfarande tycker att den är bra. Jag har för mig att det var en annorlunda roman med fin tidskänsla. Precis som The price of salt (Carol).

Jag tog fram digitalkameran och filmade av filmduken. Det blev inget vidare och den lilla skärpa som fanns kvar, försvann när jag konverterade filmen till flv på youtube för att kunna lägga upp den här. Och dessutom flimrar det!

Men här har vi den iallfall, den mycket korta kortfilmen En dag på Hötorget. Jag och min vän Björn har under många år haft en vana att gå dit och fylla på förråden av praktiska handböcker, romaner, skivor och Vecko-Journalen. Det måste man göra ibland (inget Hötorget, ingen Rävjägare).

Det var en dag i mars och det var kallt. Tanterna hade päls, glasplåtar hölls upp i ljuset med Hötorgsskraporna i bakgrunden och de gamla besticken glittrade i solskenet, åtminstone gör de det om man ser filmen på duk. Vad det lider kommer en ordentligt inscannad version där den vackra Tri-X-filmen kommer helt till sin rätt (svartvitt, inte gråvitt).

Nej, inte var man först med en verkligt väl tilltagen lugg. Veronica Lake hade en frisyr som orsakade stora problem när den kopierades av de amerikanska kvinnor som arbetade inom krigsindustrin (och slarvade med hårnätet).

Min egen frisyr kom till när jag begav mig till en lågprissalong på Östermalm och bad om en kort frisyr med förbehållet att luggen skulle sparas. Maskinen åkte fram och klippningen reulterade i 9 mm och en intakt lugg. Jag blev lätt skräckslagen och visste inte riktig vad jag skulle ta mig till. Det är två år sedan nu och jag har faktiskt aldrig haft en bättre frisyr. Lätt att variera och tar ingen tid alls att sköta. Behöver knappt tvättas.

80-talsluggarna är nog de mest lyckade, visuellt sett, vilket förmodligen har att göra med att jag är svag för nyromantiken. Det tidiga 80-talet utan generöst tilltagen lugg, kan man helt enkelt inte tänka sig.

Söndag kväll och det är regn i luften. Det doftar mycket gott. Syrenerna har slagit ut och färgprakten är betagande.

Såhär några dagar i efterskott, kan det var lämpligt att påminna om Morrisseys 50-årsdag. En video som jag inte sett tidigare, men som har sina poänger är November spawned a monster. Bra titel dessutom. Novembermonstren! De saknar inte charm.

Bredvid Morrissey står Sandie Shaw, en av 60-talets stora engelska popstjärnor. Det var Sandie Shaw som gjorde Heaven knows i”m missing him now. Morrissey gjorde sin egen variant tillsammans med Smiths med den mer dystopiska titeln Heaven Knows I”m Miserable Now.

Sandie Shaw hörde till de artister som försökte sig på att slå i både nord- och sydeuropa. Följdaktligen gjorde hon en tysk cover på Mary Hopkins Those were the days, An jenem tag. Jag tycker dock att den svenska versionen är så mycket bättre. Den fullkomligt dryper av vemod och jag tycker faktiskt att den är bättre än originalet. Lyssna på Ja det var då.

Det är lustigt, när man lyckas plantera om en utländsk låt i svensk miljö, översätta både texten och stämningen och resultatet överträffar den ursprungliga version. En sådan inspelning är Jon Andreas visa och den har jag bestämt nämnt tidigare.

Inget kan vara så förlamande, som att ha helt fria händer. Ser man bara skymten till någon form av begränsning, kan man känna sig lugn och klamra sig fast därvid. Begränsningar kan tjäna som hållpunkter i en annars helt oöverskådlig miljö. Man vet vad man har att rätta sig efter, kan förbanna det, men det kanockså bli en sporre, att ta sig runt de murar som reser sig. Begränsningar för således två goda ting med sig.

Att mestadels köpa sina böcker på Myrorna kan ha sina sidor, men å andra sidan hittar man volymer som man aldrig hade kommit på tanken att söka efter, om utbudet varit obegränsat.

Fotograferar man bed bristfällig utrustning, är det vissa motiv som inte kan komma ifråga. Då dessa inte kan tas, kan man lugnt övergå till de som verkligen låter sig fångas på bild. Alternativet kan vara att man strungar i att det inte går – och lyckas.

Valfrihet är inte längre lika attraktivt som det en gång framstod, när begreppet myntades. Och det kan jag förstå, för med ett obegränsat utbud, är det svårt att ta till sig någonting alls.

Bilden ovan är en villainteriör på Lidingö. En fiffig väggliknande historia, avskiljer matsalen från vardagsrummet. Se hela mäklarens prospekt här, det är en imponerande byggnad. Bara trapphuset gör en alldeles matt.