Förritin.
Vy över bagarstuga och uthus
Stationshuset i Storlångträsk
I vårt land finns många Långträsk. Denna by, på gränsen mellan Norr- och Västerbotten, kallade vi alltid för Storlångträsk när jag växte upp. Stationshuset är vackert och verkar inrymma ett par lägenheter som tyvärr står tomma idag.
En tur till Kvarnbyn, tredje bilden
Det var många år sedan verkstaden i Kvarnbyn var igång. Det är en fin och välskött byggnad med både affärslokal och verkstadsportar.
En tur till Kvarnbyn, andra bilden
Ytterligare en bild över Göksjön. Vykortsgrann är vyn över hus, mark och sjö. Och i fonden höga, skogsbevuxna berg.
En tur till Kvarnbyn, första bilden
Mellan Stora Bygdeträsket och Göksjön ligger Kvarnbyn vackert belägen på en ås med vatten på ömse sidor. Genom byn en alle där byavägen går. Inte långt från Kvarnbyn ligger Bygdsiljum. Där ligger Westmans, ett numera rätt chanserat konditori, som dock skall ha en eloge för att de fortfarande har kvar påfåglarna i trädgården. Bilden ovan visar en vy över Göksjön.
Mellan Ultervattnet och Bygdsiljum
Strax efter Bygdsiljum, på väg mot Ultervattnet finns min favoritvy. Bilden gör inte riktigt naturen rättvisa, men ni kan nog förstå hur vackert där är med de höga bergen och de djupa dalarna.
När dimman rullar in frampå kvällen
När solen gått ner, rullar dimman in över de öppna markerna. Det är mycket vackert och man vill så gärna tro att man ta ta fast i de skira ångorna och låta sig gungas till ro.
En doft: Shocking by Schiaparelli
På Hallwylska visades för ett par år sedan en utmärkt parfymutställning. Där visades mängder av eleganta flaskor från hela 1900-talet. Allra tjusigast var de parfymer som lanserades på 20-talet. Utställningen var utmärkt; många och välskrivna texter (precis som utställningen innan som visade herrkläder) och ett rikt urval av flaskor.
Men den hade en nackdel: dofter saknades helt. På en parfymutställning!
Då man talar om parfym kan man knappast förbigå Elsa Schiaparelli som runt 1936 släppte sin doft Shocking. Flaskan utgörs av en kvinnokropp som sägs vara modellerad efter Mae West. Här en bild. Min personliga favorit på området parfym är Chanel, och då främst Pour Monsieur, en parfym som kom ut i handeln 1955 och fortfarande finns att köpa.
Pour Monsieur var även Alain Delons favoritdoft.
Och så var bilen äntligen besiktigad
Naturligtvis hade jag glömt att kontrollera lamporna på bilen, när jag åkte till besiktningen; jag trodde helt enkelt inte att den skulle gå igenom. Många timmar i verkstaden (demonterade bromsar, bytta bromsband, renoverade bromscylindrar), resulterade till min glädje i ett godkännande. Bortsett då från höger framblinkers som strejkade. Det elementära lamptestet glömde jag helt bort.
Min farfars bror körde också Kapitän. I mitten av femtiotalet köpte han sig en ny och mörkblå kärra. Han extraknäckte ofta som chaufför och eftersom bilen onekligen var mycket tjusig, var det många som ville åka med honom. Min modell är dock av något nyare datum, den är från 1962, men färgen är densamma. Farfars brors bil står parkerad i en lada och är nog inte helt lätt att åter få körbar.
Och vem minns de gamla M-skyltarna som förr var en vanlig syn på smala vägar? M som i möte.
Lanners springbrunn på Bäckahästen
Tyvärr är bildens kvalité undermålig, men jag kan inte låta bli att visa den. Det är en interiör från restaurang Bäckahästen, som på sin tid drevs av Sten Hellberg, mannen bakom Brända Tomten (nuvarande East). I mitten tronar en springbrunn av skulptrisen Olga Lanner (klicka och se en fantastisk bild från hennes ateljé, om ni nu inte redan har sett den).
Är det inte dags med lite nytänkande när det gäller kroginteriörer? Och tänker man nytt, kan man lika gärna tänka gammalt, eller åtminstone låta sig inspireras av de gamla förbjudna nystilarna eller, varför inte, utav antikens Grekland? Över lag tycker jag att något radikalt måste göras på detta område (tänk Citykonditoriet i gamla Fenixpalatset!).
Jag minns när jag var i Budapest för många år sedan. Där var det mesta snyggt och väldigt påkostad, omän en smula bedagat. Få interiörer var nyinredda, men de fanns. Det är synd att det inte är så här, en blandning av gammalt och nytt. Tänkt så tokigt det ofta blir här, tänk till exempel på Bistro boheme som nyligen nyinreddes, trots att den gamla 80-talsinteriören var både omtyckt och värd att bevaras. Vissa lär sig aldrig.
Jag har dock på känn, att skulle barockinteriörer bli på modet, skulle alla inreda i den stilen. Och det skulle inte innebära något bot mot likriktningen.
Och så till en artikel i SvD som behadlar populärvetenskapliga tidskrifter som sägs vara mer populära bland männen, vilket kanske inte är så underligt när man ser vilka titlar som ges ut. De behandlar mestadels ämnen som av tradition hört till den manliga intressesfären. Man kan ju fråga sig om Rävjägarn kan kvala in bland det populärvetenskapliga och om det även här är 60 procent män som läser. Jag tror inte det.
Över lag är jag för populärvetenskapen, men däremot är det inte sällan som resultatet på detta område bli rätt käckt, krystat och inte så tillförlitligt, men det hindrar ju inte att grundidén är bra. Själv kan jag irritera mig på lärda människor som skriver eller talar lärt om sådant som jag tycker om (de behärskar till fulla kunskapen), men utan den glöd som ofta finns när man på ett personligt plan verkligen är ett med ämnet. Vilket inte hindrar att jag vara svag för vetenskaplig torrhet.
Några ord om resan till Västerbotten
Jag har precis återvänt efter ett par dagar i Västerbotten. Jag tog bilen ner till Skellefteå, och körde sedan väg 264 mot Burträsk. I början var det inte mycket att titta på, men efter en mil eller två, blev det så vackert att jag blev tvungen att upprepade gånger stanna för att fotografera. Byn Kvarnliden hade en sjö på var sin sida och var därför omgiven av vatten. I fonden tornade några höga berg upp sig och överallt syntes bördiga jordbruksmarker. Det var rent förskräckligt vackert.
Såsmåningom anlände jag Glesbygdssystern och hennes hus i Seklernas by. GBS hade mellanlandat i sitt hem efter en hektisk tid av turnéer. I hennes trädgård tronade årets nyhet: ett trädgårdschateau. Däruti, omgivna av färgglada kuddar, åt vi kvällsmaten. Bakom oss lyste kapellet vitt. Kvällen var ljus, men sval. Och vacker.
På lördagen var det stor fest i Rickleå. På en höjd, med utsikt över nejden, tronade en stor och mycket gammal manbyggnad omgiven av ladugård, hagar, träd och stenhällar. Bilden ovan visar hur otroligt vackert det var vid midnatt, när solen gått ned och himlen färgats röd. Det kan kännas lite tröstlöst att man inte hinner njuta av allt det vackra som finns och Västerbotten hör verkligen till pärlorna i vårt land.
Söndagen var loj. Vi drack kaffe vid poolen och tog igen oss efter nattens festligheter. Efter en färd hem till Seklernas och middag i GBS trädgårdschateau, var det dags att styra bilen norrut, efter ett par riktigt fina dagar.
Vistträsk tvätt i krokarna av Älvsbyn
Jag hamnade på tvättinrättning häromdagen.
Vistträsk är en liten by ett par mil utanför Älvsbyn i Norrbotten. Den är ännu inte helt avsomnad, ty här drivs fortfarande företag. Men tiden har satt sina spår; några gamla hus står tomma med fönstren överspikade – äldre kåkar står ofta inte särskilt högt i kurs i denna del av Sverige. Antingen skall det vara nybyggt, eller ombyggt till nybyggnadsstandard. De gamla miljöerna, försvinner den ena efter den andra.
Men åter till ämnet. Grundad av kommunen på 40-talet, togs tvätteriet över av nuvarande ägarfamilj en gång på 60-talet. Nuförtiden är det dottern och den snart 82-åriga modern, som driver företaget. Lönsamheten kan inte vara den bästa, ty priserna är mer än humana. För en hundring, får man några dukar både tvättade och manglade.
Modern hade för övrigt en blus, som, vad jag kan se, borde vara fullt up-to-date hemma i storstan. Jag borde ha talat om det, då hade hon nog blivit glad.
Slutet började med en skilsmässa
Och åter till dramatiken som skedde en gång förritin.
Efter ett par år blev det skilsmässa för min farfars mor. Äktenskapet fungerade inte och kanske blev hon också besviken när hon märkte att hennes nye man saknade förmögenhet. Jag tror att mannen bodde kvar i det nyuppförda hemmet och att hon flyttade hem till släktgården. Hur han hade det, efter ett misslyckat äktenskap och med ett par f.d. styvsöner som gjorde allt för att förpesta hans tillvaro, kan man lätt tänka sig.
Skogen bakom vårt hus är djup och mörk. Där växer mest gran och kanske en och annan tall. Därinne blir det aldrig varmt. En dag, det var år 1927, gick min farfars f.d. styvfar till skogs. Med sig hade han en kniv. Han skar sig i halsen för han ville ta sitt liv. Han skadade pulsådern. Han gick sedan upp till sin f.d fru, för att visa upp sig, som en mycket gammal dam berättade för mig. Relationen de f.d. makarna emellan, var tydligen inte den bästa.
Det var långt till läkaren och det tog tid med häst och vagn. Hans liv gick icke att rädda.
Det var visserligen inte ett regelrätt mord, men det var en allvarlig lek som tog ände med förskräckelse. Jag undrar om man kan kalla det ett provocerat självmord?
Ingen blev dömd, livet gick vidare.
Det berättas att styvfadern var en smula tungsint, eller kanske inte helt i balans. Jag har själv svårt att förstå varför han stannade, varför han inte flydde så lång som det bara var möjligt för att komma bort från den osunda miljön. Kanske kunde han inte, kanske ville han inte. Jag vet så lite om honom.
Och man undrar hur barnen kände? Fanns där någon ånger?
Femtio år senare, upprepade sig historien igen, med lika nedslående resultat. De yttre faktorerna hade ändrats; den gången var det inte styvsöner och ett havererat äktenskap som var orsaken till att ett liv slocknade. Men den händelsen ligger alltför nära i tiden för att kunna återberättas.
Viola Gråsten: det mest förbjudna
Det fanns en tid när det var snudd på tabu att blanda blått med grönt och orange med cerise. Märkligt och mycket dumt; riktigt fint blir det naturligtvis om man bandar alla fyra. Finlandsfödda Viola Gråsten älskade dock färg och drog sig inte för att bland som hon själv fann lämpligt. Den som sett hennes färgstarka och abstrakta ryamattor glömmer dem ej. Detsamma kan nog också sägas om de nyskapande och färgsprakande tygtryck som hon formgav.
Gråstensfärger brukar man kalla hennes färgskala. Men grå är den inte alls.
När mönstret Oomph lanserades 1952, sprang, åtminstone enligt f.d. konstfackseleven Inez Svensson, eleverna ock köpte för varenda krone de kunde avvara. Något liknande hade aldrig skådats. Oomph gjorde Gråsten under sin tid på NK:s textilkammare, dit hon kom för att förnya deras utbudet av ryor.
Hemma hade vi en brun pläd med inslag av lila och orange (så minns jag den iallfall). Förra sommaren fann jag en likande i orange hemma hos en vän, sedan en blågrön hos en annan. Det gladde mig, för jag tycker mycket om Gråsten.
Läs om en annan textiltant: Märta Måås-Fjetterström på SvD.se.
Trollbunden, var han en mördare?
Ovan: interiören, eller snarare nedre hallen, i en kyrkstuga från förra sekelskiftet. I huset finns åtta rum, s.k. stugor, som ägarna nyttjade vid kyrkhelgerna då det var för lång att åka till kyrkan bara över dagen. Den obehandlade panelen är vacker, den gör hallen ljus, trots att den saknar fönster.
Jag såg Spellbound, Trollbunden, igår. Ingrid Bergman och Gregory Peck i en film som handlar om psykoanalys. Den hade sina nackdelar, men jag kunde inte förmå mig att lämna apparaten. Scenerna utomhus, verkade tagna i studio och var så kulissartade. Var den fagre Peck, som spelade en man utan minne, också en mördare? Vackra Ingrid Bergman, förklädd till analytiker med glasögon på nästippen, trodde inte det. Hollywoodfilm!
Och så till min farfars styvfar. Han hade i unga år varit förtjust i farfars mor, men något äktenskap blev det inte den gången och han utvandrade istället till Amerika. I början av 20-talet kom han åter hem till Sverige och farfars mor fick för sig att han hade pengar, att han var en burgen man. Kanske kom den uppgiften från honom själv. Sådant skall man vara försiktig med att sprida ut, framförallt om täckning inte finns. Hursomhelst: de gifte sig, men äktenskapet föll inte väl ut; de tu passade inte tillsammans och mannen tog sig för att styra och ställa med den snart fullvuxna barnaskaran. Ett nytt hus byggdes också, på en fastighet i närheten.
Min farfar var en mycket snäll man. En populär man. Trots att han varit död i 30 år, lyser gamla människor upp när hans namn nämns. Farfars bröder, var inte alla av samma virke. De lät sig inte mästras av en styvfar. En av dem var särskilt spefull och avlossade ett skott mot styvfaderns huvud, ett skott som ej var avsett att träffa, och som heller ej träffade. Relationen blev allt frostigare.
Jag skall berätta mer en annan dag.
Sighsten, Grace och blonde Dolph
En historisk bild skulle jag vilja säga. Sighsten Herrgård, Grace Jones och Dolph Lundgren. Det är 1980-tal och Grace Jones bär en Stockholmsgruppentröja (eller vad det nu är). Det är en viss air av galen flärd över detta sällskap. Observera att Sighsten rullat upp ärmarna på sin kavaj. Bilden är tagen av Joakim Strömholm på Alexandras i september 1985.
I mitten-slutet av 90-talet var jag själv med i Stockholmsgruppen (några jobb fick jag dock aldrig genom dem och de spåniga ägg som jag mötte på de auditions jag gick på, gjorde mig knappast vänligare inställd till korkade fotomodeller) men då var Sigsthen död och Grace karriär hade somnat in. Dolph hade gift sig och han och frugan Anette brukade äta middag på Grekturken, dit jag och min vän Johan ofta gick på vardagskvällarna för lite vin och kanske en portion kycklinglevermousse (den var fantastisk!). Utanför Grekturken stod då och då Peter Halldéns (hette han så, formgivare tror jag och Beckmanslärare emellanåt) motorcykel vars sits var klädd med något leopardmönstrat (eller var det ormskinn?).
Fler 90-talsminnen: Svart kaffe, NK Herrtrend och Paul and Friendsexpediten med bakåtstruket hår och ridstövlar som efter en blöt firmafest (som sades ha rundats av på ett för cheferna mycket tillfredsställande vis) plötsligt slutade sitt arbete. Kanske tangerar här mitt minne tidigt 2000-tal.
Och en gammal klassiker: Air. Passa också på att lyssna på Premiere symptomes, men till den finns ingen video.
För övrigt en dag fylld av parenteser.
Burman, nattliv i Berlin och en kista
Jag läser Carina Burmans Den tionde sånggudinnan. Boken har ett antal år på nacken och tillkom långt före biografin över Klara Johanson, men uppenbarligen har Burman döpt en av huvudpersonerna efter Johansons väninna Ellen Kleeman, som av Klara alltid benämndes Choice, den utvalda.
Litteraturforskaren Elisabet Gran och ytterligare två fruntimmer, Thea och Choice, är på jakt efter brev till och från vår första kvinligga författare, Sophia Elisabeth Brenner. Enligt baksidestexten, får damerna förmånen att uppleva nattlivet i Berlin vid förra seklets början och det låter ju lovande.
Att få ett ålderstiget brev i sin hand som inte ett öga har mött på många år, måste vara en tilltalande upplevelse. Med vilken spänning vecklar man inte upp de sköra arken. I mitt barndomshem rensades alla gamla brev och papper bort vid förra sekelskiftet och därför finns nästan inget bevarat från 1800-talet. Vissa papepr som har med sågverksrörelsen att göra, finns dock i riksarkivet och i Bernadottearkivet (kronan ägde sågverket under många år).
Uppe på vinden finns dock åtskilligt från förra seklet. Under ett vindsfönster har i många år en stor och mörk kista stått. Förra sommaren togs den ned för att inventeras och rengöras. Den var inte särskilt välfylld, men vi gjorde ett mycket rörande fynd. Där låg nämligen delar av de sorgkläder som min far och hans storebror bar när deras yngre systrar begrovs.
Med fyra års mellanrum, födde min farmor två döttrar. Båda döptes till Ingrid, men ingen av dem fick leva längre än ett år. Det var till dessa jordfästningar som de små pojkarna, min far och hans två år äldre bror, försågs med sorgens högtidskläder och det var dessa vi hittade i den stora kistan uppe på vinden. Att se de små plaggen ligga där gav en mycket påtaglig känsla av sorg trots att över 70 år gått och sommardagen var het i sin fullaste blom.
I skuggan av ett norrländskt brott
Jag steg på nattåget norrut igår kväll. I min kupé satt tre 20-åringar och två tonårstjejer. De två sistnämnda lyssnade på musik i sina mobiltelefoner och sms:ade flitigt. En av 20-åringarna löste korsord.
– Kan bråkas? Jag måste se vad det står i facit.
– Lin? Vad är lin?
Jag, som var helt försjunken i I skuggan av ett brott, gjorde en ansats att förklara.
– Lin är det man gör linne av.
– Men bråka?
– Det är ett av momenten när man skall bereda lin. Lite i stil med att karda ull.
Tre helt nollställda ögonpar tittade på mig. Jag gav upp och återvänder till min roman.
Helena Henschens I skuggan av ett brott är en intressant skildring av några brutala mord som skakar Sverige i början av 30-talet. Det är en familjetragedi som alltsedan dess varit helt förbjuden att vidröra. Helena var 15 år gammal när hon för första gången hörde talas om vad som en gång hänt och detta berodde naturligtvis på att släkten satt i system att förtiga den katastrof som ändat 5 människoliv.
För två år sedan, när jag var sommarledig och tillbringade en hel del tid här uppe fick jag höra talas om vad som hänt inom vår släkt i början av 1900-talet. Händelsen var inte lika brutal som de von Sydowska morden, men det var en hemsk död som min farfars styvfar gick till mötes. Både min far och min farfar är sedan länge döda, så dem kan jag inte fråga om det brutala dödsfall som inträffade den gången. Mig veterligt finns det bara en som möjligtvis skulle kunna berätta lite mer om händelsen och henne skall jag besöka, för jag vill veta mer om vad som var upprinnelsen till denna tragiska händelse som man aldrig pratade om under min uppväxt.
En visuell bild av Woody Allens filmer
Jag är inte vidare förtjust i Woddy Allen och hans senare filmer. Överhuvudtaget har jag svårt för hans tvångsmässigt pladdrande neurotiska karaktär, vilket säkerligen säger mer om mig än om kvalitén på hans filmer. Jag föredrar kontrollerade karaktärer, i vars inre det finns en vulkan som väntar på utbrott. Iallafall när det handlar om kärlek.
För att få en överblick av Allens filmer t.o.m. Everybody says I love you, tog jag handlingen från merparten av hans filmer (de fanns lämpligt nog på Wikipedia) och klistrade in dem i detta utmärkta verktyg. Resultatet lät inte vänta på sig.
Nu är det fritt fram för alla att dra sina egna slutsatser av innehållet i filmskaparens filmer. Det går också utmärkt att läsa om Allen i dagens SvD. Allen är som sagt inte min favoritregissör, så jag föreslår att man som biobesökare istället lägger pengarna på The Reader eller någon annan trevlig europeisk film. Eller varför inte en DVD, ty repertoaren är just nu tämligen urvattnad, vilket tyvärr inte, kan skyllas på det myckna regnandet.
Och så var semestern snart här igen
Snuva, regn och så den förbannade semestern. Det är inte så att jag har något emot att vara ledig, men en förkylning i kombination med det ständiga regnandet, gör mig knappast mild inombords.
Jag hade iallfall tänkt mig att åka upp till glesbygden för ett par veckors ferier. Jag önskar mig: sol och värme, varenda dag. Jag älskar dammiga och heta grusvägar, doften av varmt smörjfett och humlornas slöa surrande. Nere vid vattnen skall det vara behagligt svalt, vildhallonen skall vara mogna i buskarna på platån där sågen en gång låg och jag skall cykla byn runt vareviga dag.
Jag hade tänkt mig läsa lite. Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet har jag bara påbörjat. så den skall avslutats. Jag har en Lidman som ligger och väntar, Din tjänare hör. Någon form av biografi borde jag också skaffa. Det tål att funderas på.
För två år sedan hade jag en helt ledig sommar. behagligt? Javisst, men jag var så otroligt trött och slutkörd på alla de sätt, att ledigheten inte var så fantastisk som man skulle kunna önska. Den sommaren läste jag bl.a. Burmans Klara J-biogragi och Elsa Björkman-Goldschmidts minnen. Dessa volymer har verkligen stannat i mitt minne och jag kan varmt rekommendera dem.
Promenader på Östermalms gator
Jag promenerar gärna och helst på Östermalms ofta rätt folktomma gator; Karlavägen, Östermalmsgatan, Jungfrugatan och alla de gator som går ner mot Humlegården och KB (biblioteket, inte krogen). Överallt vimlar det av äldre damer – tanter var ordet jag i min barndom lärde mig använda om äldre damer i allmänhet och obekanta fruntimner i synnerhet – som också gillar att promenera. På Villagatan passerar jag Samfundet de nios hus, Lotten von Kraemers gamla villa, där Marika Stjernstedt bodde under många år och spred en viss parisisk glans över trakten (hon hade anor, även ryska).
I en av Jungfrugatans korsningar står en gammal dam. Hennes kappa och hatt är kantade med päls och håret är grått. Bredvid sig har hon en ung, en mycket ung, brevbärare som får motta hennes synpunkter angående lämpligheten att dela ut en sådan lunta som Stockholms telefonkatalog till äldre damer vars ögon inte förmår att läsa den snålt tilltagna stilen. Det råder inget tvivel om tantens engagemang; en präktig krycka understryker både gester och allvar.
På Karlavägsesplanaden pratar två tanter med tjusiga frisyrer som hade sina heydays i slutet på 60-talet. Den ena är blåtonad, den andra bevarar sparsamt resterna av en svunnen hårfärg.
På Valhallavägen promenerar en dam med ungflicksfigur och tjusig kappa; en scarfs täcker frisyren och ett par solglasögon döljer ögonen. Det är först när jag kommer nära, som jag ser att hon sedan länge lämnat ungdomen bakom sig.
Och så ser vi Broder Daniel forever
Filmen om Broder Daniel, Broder Daniel forever, såg jag alldeles nyss. Vissa delar av den tycker jag mycket om, framförallt Henrik Berggrens monologer. Jag tycker om att höra honom prata och finner det sympatiskt när han berättar att han ser sig själv som en person som inte alltid vågar stå upp för sina åsikter och tankar privat, men att bandet ger honom en möjlighet att våga detta. Jag undrar om det verkigen är så. Jag tänker närmast på mig själv, hur jag uppfattar och uppfattas.
Och konsertbilderna! I allra högsta grad vackra, dramatiska och sorgliga.
Bandmedlemmarna framstår idag som rätt olika varandra. Jag undrar hur det var 1989, när bandet bildades? 20 år är en lång tid, och mellan 15 och 35 hinner åtskilligt hända. Hur vissa kan hålla samman i 20-30 år, övergår mitt förstånd.
Och vad är det med Stockholm som gör att staden känns så slätstruken, när man jämför med Malmö och Göteborg? Så fort man närmar sig centrum är här så städat och putsat och fejat. Och i många fall så tråkigt. Det är verkligen något jag saknar. Oredan.
De grågröna garagen i Hjorthagen
Grågrönt är min favoritfärg. Här har jag ställt mig vid den ena garagelängans knut.
Något av en trafikkarusell på bron
Det vilar en air av folkpark, över den lilla kuren vid gångbrons anslutning till Lidingösidan.
Regnoväder, åska och motljus
Igår eftermiddag spolades sommaren nästan bort i ett rejält åskväder. När solen sedan visade sig igen, gick jag på promenad till Lidingön.
Vid hamnkvarteren strax innan bron, fick jag syn på Kol och koks gamla cistern. Snygg! Jag fortsatte sedan över bron, på gångvägen som går parallellt med Lidingöbanan och nådde snart fram till ön.
Till höger om bron, långt nedanför Foresta och Millesgården, promenerade jag i tät grönska. Solen var varm och gräset var blött. Det gnistrade och sprakade i trädens våta grönska. På sina ställen gick jag omkring i en fuktig lövad sal, dit ljuset inte riktigt nådde in. Det var så vackert att jag blev en smula sorgsen och gick helt i mina tankar.
På väg hem, passerade jag det gigantisks hus som ursprungligen var Wilhelmina Skogh privatvilla (hon döpte huset till Foresta eftersom det betyder skog på italienska), men som sedan 20-talet varit hotellrörelse, strategiskt beläget som det är invid Millesgården. Och Millesgården! En sådan skulpturpark vill jag också ha vid mitt frånfälle.
Kol och koks har en bra stilig cistern
Jag får aldrig nog av hamnkvarteren. Det var en fin kväll, regnet hade forsat ned, men nu sken solen, det var varmt och luften klar och varm. Ljuset var varmt och hilmen blå.
Among the creatures of the night
Oh the night is my world,
city life painted girls,
in a day nothing matters,
it”s the night time that flatters,
oh the night no control,
through the wall something breakin”,
wearin” white as you”re walkin”,
down the streets of my soul
Raf hette egentligen Raffaele Riefoli och det var han som gjorde originalet till Laura Brannigans Self control. I Rafs version är natten både mörkare och farligare. Det är lätt att tänka sig honom gå omkring på gatorna i Rom, irrandes utan mål, ivrigt tillvaratagandes var chans till nöje.
I, I live among the creatures of the night,
I haven”t got the will to try and fight against a new tomorrow,
so I guess I just believe it, that this night will never go
Se videon Self control med Raf här. I Tyskland fick Raf heta Raff, eftersom förkortningen Raf var allför förknippad med Röda armé-fraktionen.
I kvarnen där man malde sitt mjöl
Kvarninteriören ovan är icke av senaste modell.
När jag var barn i slutet på 70-talet fick jag några gånger åka med min far till kvarnen för att mala. Vad vi egentligen malde minns jag inte, men jag tror att det rörde sig om korn. Det var så länge sedan.
Kvarnen låg en bit bort och vi lastade in säckarna i baksätet på PV:n. Ibland tog vi traktorn, men det tog mycket längre tid att åka då, för en traktor går verkligen inte fort. Det var alltid lika roligt för det blev en utflykt och ett avbrott i vardagen. Det hände inte så mycket spännande saker när jag var liten.
Den vackraste kvarnen var inte längre i bruk när jag växte upp och det är den som ni ser på bilden ovan. Det är en helt betagande miljö, förfallen och fylld av rester av mjöl och säd. Utanför de trasiga fönsterrutorna, brusar en liten å.
Om några år kommer byggnaden att rasa samman och störta ner i vattendraget. Då är den sista resten av den gamla bruksmiljön försvunnen.
Några tramsiga ord om sommaren
Jag sitter på kontoret, lätt ansatt av vininfluensan. Det kunde dock ha varit värre. Jens Lekman fick en släng av svininfluensan och sitter nu i karantän.
I Humlegården kan man åka skateboard. Det gjorde inte jag, istället satt jag på en parkbänk, tittade på och drack vin. I kassettbandspelaren rullade nyfunna gamla blandband. Björn, som i princip inte åkt på 12 år, lyckades så småningom göra en hel del trix. Jag gillar kombinationen av skateboardramp och Östermalm. Särskilt fint var det med Engelbrektsgatans fasader i fonden.
På Kåken hade man bestämt glömt att slå av infravärmen. Där var det varmt. Det är ett lustigt ställe. Vi brukar kalla Johan M för Jason (efter Jason i True Blod). Dra era egna slutsatser.
Igår fyndade jag en dubbel-8-projektor. Fyndade och fyndade, den var faktiskt trasig. Åtminstone remmen, vilket borde vara lätt åtgärdat. Snygg är den minsann! Se här.
You often were leaving just my life
When you find the light to an upset shade away
If you never, never let me go with every melody
And you often were at leaving just my life
If you”re really not to tug an and
Buy too many fantasy… me too
Uppenbarligen var inte engelska språket Savages modersmål, vilket inte hindrade dem från att göra en lysande italoklassiker: Don”t cry tonight (Don”t cry tonight finns även på YouTube). Don”t cry tonight hamnade sedan på skivan Tonight som är förvånansvärt bra. Syntljuden är det verkligen inget fel på och man förstår verkligen att här är det både dramatik och stora känslor i faggorna. Lp:n Tonight finns på Spotify
Bakom Savage stod italienaren Roberto Zanetti, samme man som låg bakom det tidiga 90-talets storsäljare The Rhythm of the Night. Som Savage gjorde han också en Hi-Energy-version på Cutting Crews I Just Died In Your Arms Tonight. Den har jag inte hört – jag är därför mycket nyfiken på hur den låter.
Adolphson och några andra tankar
I Svenskan idag finns en intressant understreckare. Magnus Sjöstedt hävdar att det var Olle Adolphson som dolde sig bakom namnet Bo Balderson. Huruvida detta verkligen stämmer, är svårt att veta. Kanske visar det sig vad det lider. Jag har bara läst en Balderson (trots att jag gillar deckare), men jag är en stor vän av Adolphsons Trubbel, dock inte i hans egen insjungning. Adolphsons far, var en välkänd skådespelare och det är bl.a. detta samt det faktum att familjen bodde på Norr Mälarstrand som Sjöstedt tagit fasta på. Intressant teori.
Och nu till något annat. Jag hade en lite middag igår och vi pratade om en gemensam bekant vilket fick oss att tala om hur beroende vissa personer är av de borgerliga hörnstenar som utmärker ett stabilt liv. Vår vän, som, trots den aktningsvärda åldern av 44 år, saknar ett helt permanent hem och ofta flyttar, är en av de mest stabila och trygga människor i bekantskapskretsen. Hon saknar även man, barn och en uppsjö av statusprylar. Uppenbarligen finns det i henne en grundtrygghet som inte kräver de klassiska attribut som många omger sig med, för att de på detta sätt skall framstå som de välmående och lyckade medborgare som de inte riktigt är, eller tillåter sig att vara. Det är så lätt att göra det fatala misstaget att mäta sin egen lycka efter andra människors måttstock.
Eländes elände,nu är pappa full igen
En sommarbild från ett soligt midsommarfirande.
Berta Hansson, lärarinna i Fredrika
I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.
I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.
Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.
När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.
Ibland blir det allt i hetaste laget
Åtminstone för att fotografera. Ovanstående bild tog jag idag, och den blev bara halv. Delar av Årstabron syns här, resten är helt svart. Märkligt och inte så tokigt på det hela taget.
Det är varmt i min lägenhet. De stora panoramafönstren är stekheta och genom balkongdörren väller värmen in. I köket ligger eftermiddagssolen på och spisen ger ifrån sig ett icke helt försumbart tillskott av värme (vårrullar i stekpannan!). På det hela taget är det väldigt behagligt.
Igårkväll satt jag utomhus till sent med en kassettbandspelare, några vänner och en del vin. Safe from Harm och en gammal Armand Van Helden-dänga fanns på ett av blandbanden.
När jag promenerade hem hade ljuset börjat återvända och jag försökte fånga det på film, men jag var nog allt annat än stadig på hand. Resultatet visar sig väl vad det lider.
Momus and the hairstyle of the devil
Mycket stilig och egentligen rätt enkel video till Momus Hairstyle of the Devil, en Pet Shop Boys-artad dänga från 1989.
Momus har gjort ett par bra låtar. Den allra bästa är Platinum (ej Spotify!) som är helt magisk.
If I told the truth I”d like to live my life again
Walk around my youth in somebody else”s skin
One life”s not enough for all that we contain
Nothing”s going to save us now
Den är faktiskt en av mina absoluta favoriter. Vemodig och vacker, med en briljant text.
Och apropå PSB, så tycker jag att man bör se Being boring-videon.