Måste man inte stöna och tandagnissla ibland, när man är född med en växande vantrevnad i sin kropp, i sin samtid och på planeten? Och säger någon, att det är min plikt att göra mig hemmastadd, så svarar jag ett resolut nej, ifall jag över huvud värdigas svara alls på så skamliga förslag.
Klara Johanson i ett brev till väninnan Anna Bergengren den 20/1 1911. Jag tycker att de tär en fantastisk beskrivning av hur det är att känna sig missanpassad, men ändå villigt, ja en smula trotsigt belåten, motsätta sig en förändring på den punkten.
Läs Klara Johansons Brev, Wahlström och Widstrand 1953, eller någon annan av de volymer som bär hennes namn och gavs ut på detta förlag. Eller varför inte den text jag skrev för ett par år sedan.
Jag gav mig ut för att fotografera i skymningen. På Askrikegatan lystes en pelargång upp av konstljus, dock inte glödlampsljus, den ljuskälla som snart är ett minne blott. Kanske bör man sörja glödlampan, jag vet inte riktigt, jag är trots allt en stor vän av detta svaga och oekonomiska ljus. Det är förresten en flott entré och lite speciell, ty väggarna är inte putsade utan utförda i fasadtegel.
Jag tog bilden utan stativ och glömde att korrigera exponeringen med tanke på det svaga ljuset, därav överexponeringen som på det stora hela blev riktigt lyckad. Vore man religiöst lagt, skulle man kunna misstänka att det är Herren själv som väntar bakom hörnet.
Trots den ljumma sensommarkvällen, gick jag på bio för att se Man tänker sitt. Jag kan tyvärr inte säga att jag är förtjust. Tanken bakom filmen gillar jag, men utförandet är alltför fulsnyggt och filmen är alltför mycket ett barn av sin tid, det vill säga år 2009. Scenen ovan, Sebastian på stormarknadens parkering med en drös kundvagnar, blev nästan komisk i sin skönhet just på grund av den konstlade estetiken. Jag gillar annars både den artificiella skönheten och vardagens vackra, men ofta lite solkiga grå ting, men här blev det nästan parodiskt.
Och att filmen var en sådan mansfilm.
Nu menar jag inte att filmen var alltigenom usel, det var den alls inte. Porträtten av männen som inte riktigt passade in var fina. Det som gjorde att jag inte riktigt kunde ta filmen på allvar, det som gjorde att den inte riktigt berörde mig, berodde nog mest på filmens visuella form; det är verkligen så här en film skall se ut i år. Sådant kan göra mig irriterad.
Men kanske har jag fel, kanske ändrar jag mig. Kanske kritiserar jag filmen, istället för den verklighet som producerat den. Vad tycker ni?
I somras såg jag Broder Daniel forever. Den var bättre. Mycket tror jag på grund av Henrik Berggren. Det var hans film.
Nu har den svartvita filmen kommit och jag har fotograferat i det svaga ljus som fyller mitt vardagsrum när endast ett par lampor brinner och brasan sprakar. När jag drog isär bild och negativ upptäckte jag hur vackert det sköra negativet var, ett negativ som bleknar inom inte alltför lång tid. Jag tog därför snabbt en bild av det förgängliga. Det är den som syns här ovan. Den positiva bilden ser ut så här. Här kan man läsa mer om filmtypen, Fuji fp3000b.
Det är flott att kunna fotografera i befintligt ljus utan att för den skull behöva använda långa exponeringstider, eller ännu värre: blixt. Jag gillar inte alls blixt. Det är klart att det kan bli snyggt ibland, men för det mesta försvinner all mystik när det starka ljuset visar minsta detalj. Nej, bättre är det när det blir som ovan: lite lagom diffust och med en air av fotografiska experiment från tidigt 1900-tal.
Nyheter! Premiär! Skål! Jag har bytt adress och jag har flyttat sajten till en WordPressplattform och passade då på att ta mig url:en www.ravjagarn.se som jag tycker är trevligare. Orsaken till bytet är att jag ville ha ett bra RSS-flöde, en bättre sökfunktion och en möjlighet att använda mig av alla de finesser som finns, och som kommer att utvecklas, för denna plattform.
Bytet gick relativt smärtfritt. Ungefär 1300 texter har importerats (med automatik). Tyvärr försvann alla kommentarer och you-tubeklipp (de klipp som visats direkt i inlägget, inte de länkar till YouTubeklipp som finns här och där) och det får ni ha överseende med.
I övrigt har inte mycket hänt. Jag har dock bytt sidhuvudet till en bild från en filminspelning med Lars Hansson. Victor Sjöström och Julius Jaenzon ses till vänster i bilden. Jag har också ordnat en kategori för svartvita bilder. Den är för tillfället tom. Förhoppningsvis blir det ändring på det, om nu inte den film jag beställt, kommit bort på posten. Den är försenad och jag är otålig! Alla bilder som tidigare bara visats på Polaroidsidan, kommer hädanefter även att visas på förstasidan.
För er som använder er av RSS-flödet är det viktigt att ersätta det gamla med det nya, för er som länkar hit är det bra om ni byter thatfoxhuntingman.com till ravjagarn.se.
Precis som i förra inlägget låter jag en lätt orelaterad bild illustrera: en småpackad Marlene Dietrich i bil tillsammans med Noel Coward. Jag hoppas och tror att någon annan satt bakom ratten.
Då och då köper jag bildelar. Endera dan är det några tändstift som skall köpas, en annan dag är det en grenrörspackning, lite smörjfett och ett luftfilter. Ibland handlar jag varor av en man per telefon, han sitter i Dalarna och är mycket sympatisk. Kunnig, hjälpsam och försöker aldrig få en att känna sig dum och oerfaren. Motsatsen är vanligare än man tror. Han hjälpte mig en gång när jag lyft ur motorn och monterad isär framvagnen och var lite osäker på hur få ihop allt igen.
Andra dagar går jag till en liten firma på Markvardsgatan. De har det mesta. bakom disken står två gubbar. De står där hela dagen och gnabbas, förutom när de har kunder och det har de för det mesta. Lokalen är fylld av prylar. Några backar innehåller instruktionsböcker från förritin. Jag bläddrar bland dem, ser taunusar och vauxhalls medan jag lyssnar på de dialoger som parallellt pågår; båda står nämligen upptagna i telefon och jag hör bara deras röster. Inte kundernas. Med en duns slår de igen en katalog och griper en ny för att hitta numret på den reservdel som efterfrågas.
Jag gillar dessa miljöer och skulle nog aldrig tröttna om jag fick praktisera i en bilverkstad. Inte i en modern verkstad, naturligtvis. Men i en gammal. En verkstad där man tar isär, begrundar, reparerar och skruvar samman. Inte bara byter ut. En erfaren mekaniker använder ofta bara öronen, för att ställa diagnos. Fel ger dissonans, så enkelt är det. Ungefär som ett ostämt piano.
Bilden ovan tog jag med mobilkameran. Mor och moster i framsätet. Jag sitter bak. En kall och blåsig sommardag i glesbygden.
Näst längst till vänster, står Nancy Mitford, författarinnan som skrev om Solkungens Versailles samt den mycket populära romanen Förföljd av kärlek (vilken fantastisk titel – det låter på sätt och vis rätt lockande, på engelska heter den The pursuit of love). Uppföljaren till den sistnämnda volymen är Love in a cold climate och den är verkligt lustig.
För rätt många år sedan läste jag Cecilia Hagens habilt (överdrift, tyvärr) skrivna bok om syskonskaran Mitford. Fem systrar, varav åtminstone tre var riktigt originella. Skönheten i mitten är Diana som 1934 lämnade man och barn för att år 1936 gifta sig med sin älskare sedan många år, Oswald Mosley, ledare för det engelska fascistpartiet. Vigseln gick av stapeln i Tyskland, lämpligt nog hemma hos Goebbels i sällskap med Hitler.
Näst längst till höger står Unity. Hon hade Hitler till idol och vän. Andra världskrigets utbrott blev för mycket för henne; att de två länder hon älskade mest skall ligga i krig med varandra orkar hon inte med; hon går till en park och skjuter sig. Hon dör inte, men blir allvarligt skadad och avlider 1948.
Saknas på bilden gör lillasyster Deborah. Hon lär fortfarande vara i livet och har en gårdsbutik inne i London där man kan köpa produkter från hennes gård, som inte är något smärre torp utan Chatsworth House.
Mitfords kan man skriva spaltkilometer om. Har man inte läst något om systrarna, tycker jag att man skall göra det och hemskt gärna en en annan bok än Hagens. Kanske kan Bright Young People The Rise and Fall of a Generation 1918-1940 vara ett gott val, den boken har jag iallfall beställt. Huruvida Mitfords finns med där, skall jag be att få återkomma till.
I morse tog jag på mig den svarta Pontiacjackan, ty det blåste kallt och var höst i luften. Jag slängde min röda sammetshalsduk runt halsen. På eftermiddagen fann jag till min förvåning, att sommaren var åter. Jag tog sandalerna när jag gick till Ica sent på kvällen.
När jag stack ner handen i den högra fickan fann jag en gammal kassett, en musikkassett. Inte vilken kassett som helst, utan Lasse Stefanz De sista ljuva åren. En outhärdligare svensktoppsmelodi kan man knappast tänka sig. Den är säkert 20 år gammal och den är inte i min smak. Den var heller inte min.
I somras promenerade jag längs med vägrenen mellan tant Emy och mitt barndomshem (detta var, som ni säkert förstår, under norrlandsferierna). Jag hade tappat locket till ev av hjullagrens fettkapslar och strosade i den ljusa kvällen fram och åter. Ibland passerade en bil. Passagerarna stirrade. I glesbygden promenerar man icke.
Rätt vad det var fann jag kassetten. Illa medfaren och en del av bandet utanför. Tapen hade helt enkelt trasslat in sig i bandspelaren och bilföraren drabbats av vredesmod och slängt ut kassetten. Fatalt, det kan tänkas. Kanske var en kärleksaffär på väg att segla upp i den ombonade bilkupén, men luftslottet störtade brutalt samman när den ilskna bilföraren skrek FÖRBANNAT, vevade ner rutan och slängde ut kassetten. Vad vet jag.
Jag hittade även ett par ölburkar där i dikesrenen. Kanske de hörde samman.
Bilden här intill är fin. Från höger till vänster ses Karl Gerhard, Prins Eugen, Amelie Posse och Isaac Grünewald, samtliga i sällskapet var personer som rakryggat stod för sina åsikter, inte minst under 30-talet när tyskvänligheten bredde ut sig, framförallt i den övre societeten.
I dagens SvD tecknades ett utmärkt porträtt av prins Eugen. Det mesta jag vet om honom har jag läst i Amelie Posses bok Åtskilligt kan nu sägas (en volym där hon skriver om Tisdagsklubbens verksamhet, en verksamhet som var en slags antinazistisk motståndsrörelse). Läs texten om prinsen här. Vad jag kan förstå, var han en sällsynt och bra person.
Igår satt jag på KB och läste ur några böcker om Barbro Alving som inte ingår i mitt bibliotek. Hon var också en rättskaffens människa som stod för vad hon tyckte. Säkerligen tog hon fel ibland, men hon hade iallfall ideal och höll fast vid dem. Hon engagerade sig t.ex. i AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb) och sade sedan upp sig från DN när tidningens chefredaktör, Tingsten, offentligt förordade atombomb. Bra gjort!
Apropå Amelie Posse, tecknade hon en gång ett porträtt av Colette. Läs om det här (och se det fina fotografiet!).
Som första bild i denna serie har jag valt min egen bild och går således i mina egna fotspår och poserar med stor kopparboll.
Jag tycker mycket om att bada i mitt badkar. Jag gör det ofta. En dag när jag klev upp ur badet slog det mig hur fin den där rislampan är som hänger i hallen och som jag sprejat med kopparfärg. Jag tänkte på restaurang Babylon som en gång på 20-talet legat på toppen i norra Kungstornet och där en fest en gång gått av stapeln, en fest där man, enligt sägnen, målat sina kroppar i guld och koppar. Vad mer där skedde är oklart.
Jag hade alls ingen lust att måla min kropp med kopparsprej, istället riggade jag kameran och ställde mig med rislampan i ett försök att se ut som de där lamporna från 20-30-talen där unga nymfer håller konjaksfärgade ljusglober upp mot skyn. Jag tycker att resultatet inte blev så illa. Om inte annat väcker bilden muntrationer i den västerbottniska glesbygden.
Det är höst i luften, men idag skiner faktiskt solen klart. Alldeles snart är den tid åter, den tid som för mig karaktäriseras av de två dynen.
När mörkret har sänkt sig såpass att natten är här redan vid sex-sjutiden, fylls jag av ett välbehag. Arbetsdagen är klart avgränsad och ljus, men mörkret hör mig och privatlivet till, det nya dygnet tar vid så snart mörkret gör entré.
Jag älskar de där mörkerdagarn. Med ens blir kvällarna långa och de tillhör som sagt bara mig. Sitter jag upptagen, uppslukad av det jag för tillfället företar mig, händer det att rummen står helt tysta, ty jag kommer mig inte ens för med att ladda skivspelaren med en bunt skivor. Då är det alldeles tyst och är det dessutom vinter och mycket kallt, förändras luften inomhus, blir torrare och tystare och helt underbar. Det doftar, eller kanske är det just doften som saknas .
Skuggorna tecknar mönster på väggar och tak. Exotiska blad växer till jätteplantor på vardagsrummets väggar. Från husen intill anar att liv finnes, det syns ljus i fönstren, men då det är helt tyst, anar man att det skulle kunna vara en chimär. Kanske är det vår herre som roar sig med tableaux vivants. Det är en del som man inte vet.
Det är vid midsommar som jag jag börjar att misströsta. Kvällarna blir inte längre ljusare, de kommer att mörkna, och det sker med stormsteg. Något sprider sig i kroppen. Inte är det välbehag. Men nu, när augusti går mot sitt slut, blir jag lugn för snart är de mörka kvällarna och nätterna åter.
Detta nätta sommarpalats i Prag, Villa Amerika, stod klart 1720 och ritades av barockarkitekten Kilian Ignac Dientzenhofer. Interiören är fortfarande mycket vackra (bild här) Den som hade förmånen att bo så flott sommartid! Idag hyser huset ett Dvorakmuseum
Det var på Drottninggatans bokbord som jag, för tio kronor fyndade, denna utmärkta bok, Deutscher barock. Av någon anledning smyger sig byggnader från grannländerna in, men det får man förmoda har att göra med det tysk-romerska riket.
Barocken må vara en smula överlastad, men den är skön. Byggnaderna är praktfulla, men harmoniska och välkomponerade till sitt utförande. Vissa element kom åter till användning under nyrenässansens era, ty man blandade friskt och nybarocken är inte alltid så lätt att skilja från sin syssling -renässansen. Jag skulle önska att man kunde behandla fasader på detta sätt även idag, men tror samtidigt att det vore ohållbart p.g.a. att de resurser i form av material och hantverkare, som är en förutsättning för ett bra resultat, är alltför svåra att uppbringa idag till en realistisk kostnad.
Jag har en pärm med ark av tjockt papper. Här monterar jag mina bilder med hjälp av fotohörn. det är ett rätt tidskrävande jobb och jag gör det alltför sällan. Nu väntar en stor hög att jag skall ta mig i kragen.
Jag gillar att ta bilder. En del tar jag för att jag just då vill ta en bild, även om jag vet att den nog kommer att bli dålig. Det gör inte så mycket. Andra tar jag med stor beräkning och det händer att dessa blir riktigt bra. Ett fåtal bilder tycker jag mycket om och ser mig, när jag tittar på dem, som något av ett geni. De flesta befinner sig dock på en skala mellan ordinära till rent bedrövliga.
Nu har jag unnat mig, för nästan 1800 kronor, direktbildsfilm. Jag har köpt 100 exponeringar färg och hundra exponeringar svartvitt. Dessa bör räcka till nästa sommar. Dyrt, ja, men det är mycket roligare att ta bilder som är dyra, det blir mer på allvar då. Och så gillar jag att få en fysisk bild, en papperskopia, efter bara en minut eller två.
Bilden ovan blev inte vad jag tänkt mig. Det var den gång Dramatenspöket dammades av. Jag hade bestämt mig för att ta en bild från repetitionen men blixtaggregatet (varuti det sitter en blixtkub) felerade tre gånger på rad och resultatet blev en trippelexponering på trumpetspelaren, orkesterfruarna och GBS. På det hela taget en rätt intressant bild.
En smärre villa från tidigt 1900-tal finns till salu på Stora Essingen. Kanske är det ett gammalt sommarnöje, för villan är inte alls stor (ja, det var det, ser jag nu i objektsbeskrivningen – Stora Essingen var fullt av sommarnöjen förritin). Ursprungligen kök, sal och en veranda på nedre botten och två sovrum en trappa upp. Någongång under årens lopp har en jungfrukammare och ett, på ritningen kallat, herrum byggts till. Se mäklarens information här. Exteriört är huset nyreparerat, insidan kan behöva en smärre översyn. Köket är lite plottring efter ett flertal reparationer. På en av bilderna ser man att ägaren lagt fönstervadd mellan de okopplade fönstren. Det är mycket charmerande.
Även i Djursholm, finns en bedagad idyll till salu.
Jag förmodar att det var bristen på ljus som gjorde att man helst fotograferade utomhus förritin, om man inte tog sig in till stan för att gå på en ateljé.
I mitt grovsoprum hittade jag en dag 3 gamla vackra album med jugenddekor. Två av dem var fyllda med ateljébilder från tidigt 1900-tal. Ett av dem var en present till dottern på en bemärkelsedag. Och de albumen hade någon kastat bort och med dem alla minnen av den familjen. Det gjorde mig sorgsen, trots att jag vet om livets förgänglighet och att det mesta, förr eller senare, kommer att falla i glömska.
Bilden ovan är från min hemby. Det är 30-tal och familjen har bestämt sig för att låta sig fotograferas. Det var ingen förmögen familj, men de hade ett par djur och i huset fanns ett rum som var apterat till skomakeri.
Av huset finns idag inget kvar, endast ett par stenar från dess grund. Den unge mannen till vänster är idag död, men hans åldrade fru finns fortfarande i livet och har hälsan. Henne besöker jag så ofta jag kan.
Ken Laszlo var under ett par år en tämligen stor italodicsostjärna. För ett par år sedan, runt 2005, lyssnade jag mycket på italodisco. Genren upptäckte jag som genom en slump i och med att jag hittade en 12:a, Ken Laszlos hey, hey, guy.
Let me try your love. Yes babe, I”m waiting, please don”t stop. Hey guy all your love forever
Steps to heaven, three steps to me. Let me know what you are doing tonight, You love me, but sorry I don”t love you. Let me know what you are doing tonight
Det gjordes mycket bra under en följd av åttiotalsår som kan gå under benämningen italo. Lyssna t.ex. på Silent circle, Voyage, voyage, Charlie, Alan Ross och Flirts. Listan kan göras lång. Gemensamt är iallfall dramatiken, känslorna och det ostiga soundet. Och omslagen kan ofta kategoriseras under rubriken smaklösa.
Även Sverige bidrog till genren, hur konstigt det nu än kan låta. Svenska fake gjorde klassikern Brick som inte går av för hackor. En av medlemmarna var även verksam i tredje mannen. Snygg video! I Italien brukar man också ta med Lili och Susie, både Candy love och Oh mama.
Och för att inte tala om Savage. Bättre än Don”t cry tonight blir det knappast.
Det är en rätt speciell genre och jag tycker fortfarande om den.
Det är höst i luften. Det har jag inget emot. Vid midsommar fylls jag ofta av ett stort vemod, för de ljusa nätterna är då på väg att börja mörkna. Men nu, när astrar och dahlior står i blom i väntan på den första nattfrosten och mörkret sänker sig redan vid nio, råder i mitt inre åter lugn.
Jag läste att det är 19:e året i rad som världens längsta bokbord arrangerades på Drottninggatan. Efter att ha gått runt på Hötorget utan att ha köpt något, gick vi till Drottninggatan och började titta på böcker. Jag fann genast en mycket vacker volym, Pontus Wikners vittra skrifter (se den här i stort format). Wikner var filosof och då han var god vän till Fredrika Limnell, föll det sig så att hon engagerade honom för att föreläsa för en samling Stockholmsfruar som önskade bilda sig.
Wikner hade två söner, Ernst och Hugo, som båda fått namn av deras fars älskare. Jag tror att det är en gammal sedvänja som med Wikner gått i graven.
Förutom Wiknerboken, fanns på samma bord en hel uppsjö av de vackraste klotband. De flesta röda och präglade med guld. Sirliga rankor dekorerade de vackra pärmarna. 1890-talets volymer är fortfarande mycket tilltalande.
Lite längre ner på gatan hittade jag en bok om tysk barock och den var full med bilder på de vackraste byggnader. Barock!
Ytterligare en bok inhandlade jag och det var Ingrid Luterkorts bok om Dramatens elevskola. Den ser jag fram emot att läsa. Som en extra bonus är den full av bilder på skådespelare som man sällan hittar när man bildgooglar. Ett fynd med andra ord.
Handelsbanken har många påkostade byggnader i sin ägo. Kontoret i hörnet Karlavägen/Sturegatan är ett, komplexet på Tegeluddsvägen ett annat. Oven ses det sistnämnda som är vacker byggnad vars fasad är klädd med keramiska plattor. Bottenvåningens fasadelement består av olivgröna glasskivor infattade i eloxerad aluminium i kopparnyans. Samma material har använts för att klä in de eleganta fönsterbågarna. Snyggt!
Något säger mig att dagarna är räknade för alla dessa lätt förfallna byggnader på Frihamnsområdet. Vissa är byggda i plåt, förmodligen någongång på 50-talet (det skvallrar de karaktäristiska fönstren om), andra är i tegel om mer solida. En byggnad är klädd i det vita evighetsmaterialet eternit. På det hela taget saknar området icke charm.
Jag har köpt mig ett Wratten 80-filter för att jag vill försöka få fram Polaroidfärgerna även med Fuji-film-. resultatet blev sådär. Fuji-filmens färger är betydligt mer mättade, och mot det hjälper inget filter. Endast Photoshop. Men lite bättre blev det allt.
Bilden är tagen vid transformatorstationen vid Värtaverket. Där trivs jag.
I onsdags strilade regnet ner och på Brunkebergs torg speglade sig de kulörta lamporna i den regnvåta ytan på dansgolvet. Månskensorkestern hade fått fint besök den unge tangokungen från Finland, Saska Helmikallio, samt ingen mindre än min egen Glesbygdssyster. Det blev en mycket vacker kväll och inte minst den nykomponerade Champagnetango, som GBS specialskrivit för detta tillfälle, bidrog till kvällens ljuvlighet. Finska är ett mycket vackert språk. Jag är svag för hela vårt östra grannland, inte minst efter vinterns helsingforstur.
På torsdagen var det Sveriges radios symfoniorkester som spelade på Gustav Adolfs torg. Finlands egen Eino Grön gjorde en helt lysande version av From russia with love. Stram som en lagårdsdörr, nästintill orörlig, stod den mäktige finske sångaren och sjöng så att man ryste. Och han sjöng på finska. Se honom
här som ung och fager yngling. Finlands store sångare innan Grön, var Olavi Virta. Han är också värd att lyssnas på.
Och: om ni inte har gjort det, lyssna på GBS sommarprogram. Det finns ett tag till på Sveriges radios hemsida. Högtidligt och humoristiskt kan man karaktärisera det. Och man får lära sig om lavendeltvålens förtjänster.
Som bekant har Kodak lagt ner Kodachrme alldeles nytligen, ett år innan 75-årsjubileet. Vemodigt, men mängder av bilder finns kvar och jag är inte säker på att nutiden gör sig i dessa färger. Hursomhelst: här en länk till A continuous lean som lagt upp en samling Kodackromebilder och -filmer. Där finns också en länk till ytterligare material.
Det här är bland det bästa jag vet. Det finns som bekant mycket som är bra, men just den här tillhör favoriterna. Texten skrevs av Nils Hellström och musiken komponerades av Thore Ehrling.
Och det är texten som jag tycker allra bäst om. Man skulle kunna kalla den banalt romantisk, men var gör väl det när man faller hejdlöst, tar den till sitt bröst och nästan gråter?
När är väl kvällens luft precis som champagne, med doft av nattviol, ros och kastanj? Det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskens-promenad.
När spirar röda rosor upp där vi går, när dansa älvor runt omkring i vårt spår? Det händer alltid när vi mötas för att gå, på en månskens-promenad.
Och lyssna på den och lägg märke till stråkarna som kommer mot slutet. Så vackert.
Går jag alen och vankar, under en måne så stor, har jag i mina tankar, gissa min vän, vilken du tror.
När kan man lyckostjärnan nå med sin hand, när lyser vägen vit till vårt Samarkand, det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskenspromenad.
Bilden ovan kommer från notbladet (för övrigt en typisk bild från Ateljé Uggla, snygg som tusan). Det har tillhört min far och eftersom han började spela på dans redan 1943 så undrar jag om den fanns på repertoaren redan då, eller om det dröjde några år. Han var mycket ung på den tiden och sättningen var bas, fiol och dragspel. Deras Månskenspromenad måste ha varit av enklare slag, men så växte väl varken nattviol och kastanj vid de norrländska festplatserna. Och inte var det champagne i glasen.
Är jag på det humöret och sällskapet det rätta, brukar jag sjunga den.
Vad den där gamla anläggningen vid vattenbrynet har haft för funktion, kan jag inte uttala mig om. Stilig är den iallfall, där den står i sommarhettan.
Det var en riktig dyrgrip som jag baxade upp ur grovsoprummet i fredags. En gammal Philips B7X63A från 1956 (varför Philips gav sina apparater så idiotiska namn kan man fundera över, istället för att kalla dem t.ex. Maharadja eller något annat exotisk som de andra firmorna gjorde vid den tiden). På 50-talet kostade apparaten runt 1000-lappen och det är en hel del omräknat i dagens penningvärde, men så låter den också rätt utmärkt, även med nutida mått mätt.
Hursomhelst, det är en påkostad apparat med en motor som driver den där indikatorn på stationsskalan. Men behöver bara vrida lite på en knapp så sköter elektroniken resten. Radion är dessutom försedd med två förstärkare: en för basen och en för mellan- och diskantregister. Tung är den också och exteriören går helt i guld och mahogny. Och observera den gröna lampan på bilden! Det är det magiska ögat som talar om huruvida kanalen är rätt inställd eller ej.
Det första jag lyssnade på på min nya radio var Jörn Donners sommarprat som var utmärkt. Jag gillar honom. En rolig man som inte är besvärligt gubbig. Han har en räv bakom örat och har nog ett känsligt sinne, utan att för den skull helt hemfalla åt självcentrerade grubblerier.
Nu lyssnar jag ständigt på radio. Mest bara P2 och ibland P1. Resterande kanaler spelar mest bara skräpmusik. Dålig pop. Hu. När det finns så mycket bra i den genren.
Vid Årstavikens strand, betryggande nära Södersjukhuset, ligger ett husvagnscafé som påpassligt döpts till Café Rhodos. Jag rekommenderar ett besök. Det är inte lätt att fika i en mer mönstrad miljö i denna annars så avskalade stad. Bullar och pajer är hembakta och Trocadero finns till försäljning. Glassen är GB:s. Sol och solstolar ingår.
Nog med pr för idag. Man blir så mild, när vädrets makter är på gott humör.
Jag har ägnat dagen åt att försöka få fason på vardagsrummet. Mitt nya fynd, en enormt påkostad radioapparat, krävde plats och jag kände mig dessutom trött på rummet. På många sätt älskar jag det, men ibland blir man som bekant less. Nu har jag flyttat på piedestalen i Gustaviansk stil och gjort mig av med en stor och bedagad palm. En golvlampa med skärm i vit plast, planerar jag att sälja. På det hela taget är resultatet till det bättre.
Då jag inte håller mig med sommarnöje på varken Lidingö eller Stora Essingen, är jag, när jag inte vistas norrut, förpassad till parkerna runtomkring eller mitt eget tak. Och taket tycker jag mycket om.
Det är som en egen värld där uppe bland hustaken, 9 våningar upp på en kulle nästan mitt i stan. I grannhuset har man det stråt vassare för där är lägenheten högst upp en 6-rummare med trappa upp till takterrassen. Allt i påkostat 30-talsutförande (om man bortser från det faktum att lägenhetsdörrarna i äkta valnöt, rök vid renoveringen i vintras – det får man hoppas leder till lägre hyra).
Utsikten är betagande. Där kan man sitta på morgonen, om man kommer hem sent och inte alltför ensam.
Jag brukar ligga där uppe på dagarna, på en filt, för att inte bränna mig på det stekheta, svarta plåttaket. Egentligen är det alldeles för varmt, men jag tycker om hettan. Från trafiken hörs svaga ljud och från husen intill hörs då och då en borr eller något annat oljud. Ibland känner man doften av mat. Man har en bedårande vy. Man är nästintill osynlig. Men varför hörs inte There Must Be An Angel strömma från en öppen balkongdörr?
På biblioteket hittade jag Noël Cowards Ridån går upp, hans första självbiografi som gavs ut 1931. Den är rätt underhållande att läsa i sommarhettan.
Coward föddes 1899 och hans bakgrund var överklass utan pengar. Hans mor var dock bra på att hålla skenet upp så uppväxten var det inget fel på. Så småningom köpte hon ett större hus och började hyra ut rum. En rörelse som inte var alltför lönsam och fick behövliga tillskott av sonen så snart hans karriär tog fart, framförallt efter genombrottet med The Vortex.
1930 kom en av Cowards mest kända pjäser: Private lives, en komedi om ett frånskilt par som funnit lyckan igen på var sitt håll. Dessvärre råkar de fira smekmånaden på samma hotell. Gissa hur det slutar. Är man nyfiken på hur Coward och hans motspelerska, Gertrude Lawrence, tog sig ut i pjäsen, klickar man här (eller lyssnar på dialogen på Spotify).
När Leviճ gjorde sin klassiska reklamfilm 1991, den med den unge mannen som hoppar i swimmingpool efter swimmingpool, använde de en av Cowards mest kända kompositioner Mad about the boy i en version med Dinah Washington.
För att återgå till Ridån går upp, så står där inte ett ord om Noel Cowards herrbekanta. Däremot finns en bild på hans impressario. Private lies.
Under det kolsvarta 40-talet gjordes, även i Hollywood, mängder med filmer där människorna var onda och kvinnorna hänsynslösa. En av de mest klassiska är Double Indemnity, en noir-film med Barbara Stanwyck som den fatala fru som önskar sin makes död, så snart han tecknat en förmånlig livförsäkring. Det är en snygg film, med dramatisk nerv i minsta scen.
I samma veva som Double Indemnity filmades Raymond Chandlers klassiska The big sleep (tyvärr är trailern rätt usel), på svenska Utpressning, med Bogart och Bacall i huvudrollerna. Här skiner aldrig solen, nej här är det nästan alltid natt. Regnet gör mörkret kompakt. Och världen är ond. Just därför älskar jag den filmen.
Och vad har vi ovan? Rita Hayworth i den noir-inspirerade Gilda som utspelar sig i Buenos Aires. Trailern kan man se här. Filmen är inte alls dum och den påminner en smula, kan jag tycka, om Casablanca. Naturligtvis handlar den om kärlek. Två män och en Gilda. Och ett par nazister, för detta var under kriget.
Ett decennium senare exploderade det av färgkomedier och Douglas Sirks melodramer. Men då hade kvinnorna blivit snälla igen och allt var ganska trist.
Jag har skrivit om Sten Hellberg tidigare, senast i samband med Olga Lanners springbrunn på restaurang Bäckahästen. För ett par dagar sedan hittade jag Hellbergs svenska kokbok, en kokbok som jag länge önskat mig. Den är aldrig särskilt billig.
Kokboken, som utgavs första gången 1940, är på många sätt speciell. Hellberg börjar med att skriva om vikten av att äta rätt och njutningsfullt (varje människa har inom sig en trängtan efter det vackra och goda, endast dålig uppfostran, andras eller egen, kan driva individen till brott mot det vackras och godas bestående ), för att sedan gå vidare till Ungdom och föryngring, där han redogör för sina synpunkter på området vilka i korthet kan beskrivas med ett stort förakt för alla slags humbugmetoder och näringspiller. Här är det grönsaker och ett minimum av fett och socker som gäller.
Hellberg var dessutom en föregångare på andra områden vilket framgår av denna bild. Tillsammans med alla rigorösa tips om hälsa och skönhet, anar man här ursprunget till alla livsstilsrelaterade kokböcker av idag.
I följande avsnitt får vi lära oss ett och annat om Avmagring och Försköning. Fetma är en sjukdom i karaktär såväl som i kroppen skriver han och fortsätter detta fett som ligger osunt i er kropp, sätter sig på de mest olämpliga ställen och och gör er figur vulgär och ful. Angående Försköning så får läsaren veta man minst av allt får förfalla till lättja och att mot detta hjälper inga kosmetiska medel i längden. Ord och inga visor således.
Efter alla dessa goda råd vidtar själva receptsamlingen som innehåller ett stort antal gröna rätter. Sten Hellberg föredrog grönsaker framför stora stekar. Kött- och fiskrätter saknas naturligtvis inte, det hade helt enkelt inte varit möjligt att utesluta dem. Fiskrätterna är dock i majoritet.
Originella var också de namn som Hellberg gav sina skapelser. Vad sägs om Chefens eget lilla hjärta i guldsås, Rara grönsaker på vårt eget lilla vis, Vi skiljas och mötas igen, Ironisk biffsauté, Socitetsnjure, Negeräpple och Infruset kapital.
För ett par år sedan skrev jag av receptet till Stens rosenpoäron och har sedan dess lagat dem varje höst av sommarens sista doftande rosor.
Om Hellberg verkligen levde som han lärde kan man verkligen fråga sig. Han avled tämligen ung i slutet av 40-talet (1949 om jag inte minns fel). Restaurangernas ekonomi var vid det laget ansträngd och det fanns misstankar om avancerade försäkringsbedrägerier. Under några år körde han Joseph Terbovens pansarmercedes (5 liter/milen!) som var en av 20 på Hitlers order specialtillverkade pansarbilar.
När kvällens skuggor falla, runt kring en trånsjuk stad, och nattens fåglar alla, gå ut i full parad. Då vaknar i mitt hjärta, en syndfull lust och brand, till ljus och färger bjärta, mitt Samarkand
Jag är från topp till tå ett kärleksstundens Var, jag spinner mina garn, det är mitt liv. Det är, vad skall jag göra, just mitt ödes lott, jag kan ju älska blott, det är mitt liv. Som fjärilen bränner sin vinge tun och skör, så skövlas vart hjärta, vad rår jag väl därför.
Jag är från topp till tå ett kärleksstundens Var, jag spinner mina garn, det är mitt liv.
Mycket riktigt, detta inlägg är en repris, man jag tycker att det inte skadar att påminna om vilken tillbakagång 50-talet innebar på många områden. Inte minst familjen blev lika omhuldad som den var under andra halvan av 1800-talet. Den smått frigjorda kvinnan, förpassades återigen till köksregionerna.
Tillbaka till den ursprungliga texten. Ja, vad säger man om denna ytterst dramatiska och på samma gång poetiska text? Författad i början på 30-talet får man nog anse den för ständigt modern. En riktig liten pärla, som är rentutav genial i sitt dystra konstaterande.
30-talets texter, skiljer sig markant från den smörja (nå, ibland iallfall), som pumpades ut på 50-talet och framöver. Kvinnan som då kedjats fast vid spisen, hult leende och ständigt passandes barn, var 20 år tidigare en mer frigjord varelse som mer än gärna tog för sig med glupande aptit (jag är blott en stackars kvinna – som försöker ta det som en man).
Två dom e, så blir dom tre, det bor en orm i varje paradis. Han har en vän, som hon tar sen, det bor en orm i varje paradis. Är hon trogen mot sin äkta man, blir han tvungen gå till någon ann. Vad är ett ord, här på vår jord, det bor en orm i varje paradis.
Moralen, kanske någon här vill inflika, bristen på moral, ter sig en smula, skall man våga sig på att säga, modern? Han har en vän, som hon tar sen!
Min farfars far hade en bror som hette Frans. Han var född 1862 och dog 1941. År 1851 deltog han i undervisning i grannbyn tillsammans med några andra ungar, och de var nog den enda undervisning han någonsin fick. Han visste dock att lära sig på egen hand.
Kvar finns dock en gammal skrivbok där Frans räknade och konstruerade (här en bild). I boken finns räkneövningar som bla.a. behandlar geometri och mekanik. Jag är nyfiken och undrar om han kanske hade skaffat en lärobok och gjorde de övningar som fanns däruti. Svaret på den frågan får jag nog aldrig.
Jag vet inte så mycket mer om Frans. Han var ogift och skriven som maskinist och ägde ett mindre hemman med ladugård, åker och skog. Innan han dog, såg några påpassliga släktingar till att gården skrevs på dem. Jag undrar också vad Frans tyckte om den tragiska historia som jag berättade om för knappt två veckor sedan. Det var hans brors änka som gifte om sig med den man som hon trodde var välbärgad.
Jag fick mig en del porslin av min mor. En te- och en mockaservis (mockakoppar är de bästa av koppar: mycket små och gjorda för starkt kaffe långt innan gemene man här i landet drack espresso). Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker att de ser en smula exotiska ut; jag tänker på österlandet. Detta trots att det på tekopparna finns någon form av blåklocka. När jag fick se dem, tänkte jag genast: detta är verkligen inte i min stil. Attans! Men så insåg jag att det var väl inte så dumt att få något som inte riktigt är i ens stil. Faktiskt riktigt utmärkt.
För att fortsätta på det lätt kulinariska området, om nu porslin hör dit, tänker jag slå ett slag för brynt smör. Sommartid äts det ofta matjessill. Inget är så gott till matjessill som just brynt smör. Låt smöret fräsa i stekpannan tills dess att det blir nötbrunt och tystnar. Låt svalna något och häll det över sillen, direkt på uppläggningsfatet. Brynt smör passar till det mesta, det är nästan för gott.
Avslutningsvis ett musiktips: Savage, Don”t cry tonight. Finns på youtube.
Skall det vara spänning skall det vara kriminalromaner. Mina personliga favoriter är Dorothy Sayers, Agatha Christie och Maria Lang. Stieg Trenter skrev tyvärr som en kratta, så honom kan jag inte rekommendera, även om han oftast lyckades med stämningen och miljöerna.
Kamratfesten är Dorothy Sayers praktroman. Jag har inte läst den på engelska, men jag har lärt att den svenska översättningen tyvärr är något bristfällig och dessutom förkortad. Det är synd, ty den har en verkligt bra intrig och är dessutom en roman med många kloka ord. Det är i denna roman som Lord Peter Wimsey äntligen får ja av Harriet Vane. Läs även Mördande reklam, som utspelar sig på en reklambyrå i London på 20-talet. Mycket underhållande, även om mordintrigen kommer något i skymundan.
Agatha Christie har skrivit mängder av deckare och håller förvånansvärt hög kvalité, även med tanke på sin stora produktion. Jag kan särskilt rekommendera Liket i biblioteket, Fem små grisar, En dos stryknin, Mord i prästgården och Nemesis. Christies karaktärer är härligt stereotypa och intrigerna försiggår nästan uteslutande bland socialgrupp ett. Precis som det skall vara.
Maria Langs mästerverk är Kung liljekonvalj av dungen. En fantastisk bok som utspelar sig några försommardagar i staden Skoga. Vackra Annelie Hammar försvinner dagen innan sitt bröllop med den välbärgade Joachim Kruuse och återvänder inte levande. Det är en mycket stämningsfull och sorglig bok som är nära nog perfekt i både intrig och utförande.
Läs gärna mer av Maria Lang, det mesta är bra. Dock blir böckerna sämre på 70-talet, framförallt hamnar själva intrigen i skymundan. Jag rekommenderar Svart sommar, Mörkögda augustinatt, Tragedi på en lantkyrkogård, Medan staden sover och Vitklädd med ljus i hår.
Jag har skrivit om 
