Bloggen Rävjägarn

Det var ett brokigt galleri av människor som fyllde min barndom. Egensinniga och inte alltid så måna om att vara till lags. Ibland undrar jag om alla var riktigt riktiga. Kanske inte, men intressanta var de iallfall.

Med jämna mellanrum fick vi besök av faster Ingeborg och hennes man Knut, ett gammal par som gift sig först i femtioårsåldern utan att egentligen helt passa för varandra. På det hela taget var väl arrangemanget rätt praktiskt och sommartid vistades Knut mestadels i sommarstugan ute på Mörön där han kunde ägna sig åt det han tyckte allra bäst om: att fiska. Stugan i fråga var vår gamla bagarstuga, som faster Ingeborg köpt och apterat till fritidshus.

Faster Ingeborg var ett mycket speciellt fruntimmer. Hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Hon sålde nämligen tyg och sybehör, först tillsammans med sin syster, sedan på egenhand. Ständigt hade hon med sig tygbuntar, knappar och tråd. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse.

Hon spelade också piano, och det på ett mycket karakteristiskt vis. Hon hamrade taktfast, men inte speciellt melodiskt på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande. Någon muntergök var hon inte. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade. Tvärtom. Det var däremot våra besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.

Lägenheten var en tvårummare med sviktande golv under en sliten heltäckningsmatta. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där modellen som hade en knapp i mitten som man kunde trycka på så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som inte sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig lägenhet.

Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former. På överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast klädde sig i. Naturligtvis bar hon endast vigselringarna och kanske ett halsband, naturligtvis saknade hon make-up.

Och vem har åkt till Tyskland? Mycket riktigt, det är jag. Hemma igen tisdag kväll, förhoppningsvis med en och annan bild. Jag skall bo ett par dagar i Prenzlauer Berg. Här lite semesterbetonad musik, Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt:

Och här den svenska versionen.

Titta på trailern ovan. Melanie Griffith, Sigourney Weaver och Harrison Ford i ett triangeldrama från 1988. Griffith spelar sekreteraren vars goda PR-idé stjäls av chefen Weaver som olyckligtvis bryter benet vilket ger Griffiht fri väg till både toppjobb och Harrison Fords säng. Jag minns att jag såg den när det begav sig, men har inte bevarat något minne av filmen. När jag ser trailern så inser jag att det nog vore tämligen underhållande att se den igen. Det fullkomligt sprakar av 80-tal om den.

Om man går den lilla gatan, jag skulle nästan vilja kalla den för gränd, som går vid Trygghusets baksida, lägger man med lite tur märke till en nybyggnad på husets gårdsfasad. Huset uppfördes ursprungligen av försäkringsbolaget Trygg och innehöll på den tiden stora och bekväma våningar med dubbla jungfrukammare. En farmor jag känner växte upp i översta etaget på 10-20-talen (hon fyller hundra om två år). De hade mycket gott om plats och en strålande utsikt över Humlegården och Engelbrektsplan.

När utbyggnaden åt Rimbogatan kom till vet jag inget om. Den ser relativt ny ut, den skulle kunna vara helt nygjord, eller kanske från 70-talet. Jag har inte noterat den tidigare.

I dagens SvD kan man läsa om planerna för det västra cityområde som idag i princip helt består av järnvägsspår.

När man idag sätter sig på norrlandståget passerar man Klara strand och Vasastaden, innan man lämnar innerstaden. Stockholm vattens orangeröda komplex från susar förbi, tätt följda av Atlasområdets 20-talshus, innan det västra av Birkastan, i form av enkla jugendhus, avslutar innerstadsbebyggelsen.  I framtiden är det inte omöjligt att hela denna sträcka kommer att bebyggas och då kommer denna västra siluett att genomgå en dramatisk förändring, då helt nya hus kommer att kanta Klara strand.

Bra att man utnyttjar den mark som faktiskt finns tycker jag, men nog skär det lite i hjärtat om Vasastans tidiga 1900-talshus helt skall förbyggas. Som jag förstår det av det förslag som ligger, är det en förutsättning att bygga riktigt höga hus. Något annat sätt att få ekonomi på projektet verkar intefinnas, då överbyggnad av spårområden kostar stora pengar (inte minst för att isolera från störningar).

Jag har också svårt att vara helt fördömmande.  Det mesta i vår stad är faktiskt reultatet av en hårdhänt skövling av gamla malmgårdar senare bebyggelse. Det får man inte glömma. Inte minst husen på Kungsklippan och i kvarteret Marmorn är ett exempel på ett projekt som helt förändrat stadsbilden.

En bortglömd fransos: Mouloudji (mannen till höger). Här med en inspelning, Comme un p’tit coquelicot, som gav honom Grand Prix du disque 1953. Fin och lite vemodig. Och raspig.

Det var på en båtfärd över till Helsinki.

Vid ett av borden satt en äldre par. För betjäningen stod en äldre dam. Parant, ja, åtminstone i yngre dagar. Vem vet vilka erotiska triumfer hon firat.

Mannen, som var i 60-årsåldern, råkade tappa sitt kreditkort på golvet. Han var på väg att böja sig ned för att få fatt på det igen. Så lång hann han aldrig.

– Jag går ner, jag går ner, jag går ner, ropade servitrisen och kom springandes. Det var så länge sedan. Som jag fick gå ner på alla fyra för en man.

Det är inte bara det finska vemodet jag uppskattar.

Nu är det klar, Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Vad man nu skall säga om det. Jag läser att Umeås ansökan visserligen var bäst, men att den också toppade floskeltoppen med formuleringar i stil med ”vi ska fira 100 olika minoriteters nationaldagar”. Jag skall be att få gratulera, men jag är samtidigt en aning skeptisk.  Norrländska städer har tyvärr, och det menar jag verkligen, tyvärret alltså, lite svårt att värdera allt gott som göms i deras skattkistor. Och varför, i hela fridens namn, fira 100 minoriteters nationaldagar? När man kan göra något för att återupprätta den egna stoltheten. Den som saknas och driver en bygd framåt.

Jag har själv mina rötter i det nordliga kustlandet och blir nästan alltid lite ledsen när jag återvänder, plockar fram skygglapparna och ser bara det jag vill se; den värld jag trodde fanns. Ingenstans reparerar och renoverar man som norrut. Nytt skall det vara, fräscht. Man skall ha nya kök, treglasfönster och tilläggsisolerat. Hjärtat kvider. Var tar alla ålderdomliga rum vägen, där endast en köksklockas tickande hörs? Glesbygdens egen melodi.

I påskas gjorde jag en kortfilm. 3,5 minut. Det var ungefär den tid som åtgick för att skildra allt som var vackert och orört. Oförstört. Vackert, skönt och inspirerande. Sådant man skulle kunna visa turisterna om det blev kulturhuvudstadsår. Jag misstänker och tror, att världen inte helt är gjord för mig.

Jag läser i SvD att samtliga Beatlesalbum skall släpps på nytt, remastrade med den senaste tekniken. Remastring kan göra underverk, framförallt för alla de album som finns ute i handeln och är taffliga kopior på originalet. Gör man det på rätt sätt, går man tillbaka till originalbandet, (eller en master, lackskiva eller en gammal välljudande skiva om sådan finns, beroende på vad som finns bevarat) och skapar utifrån denna källa en ny och välljudande utgåva.

I fallet med Beatles vill man uppdatera ljudet så att det låter mer modernt. Själva idéen är, vad jag förstår, att ta bort en del av det som är karaktäristiskt för den tidens inspelningar och vissa band, med stor nit, försöker efterskapa idag. Det kan man tycka vad man vill om, huvudsaken är att de som köper skivor idag gillar tilltaget.

På 60-talet var det mycket populärt att piffa upp gamla monoinspelningar, framförallt från 30-40-talen, och ge ut dem på nytt i fejkad stereo (som erhölls genom fasvridning och uppdelning i höga och låga frekvenser). Tilltaget ses inte med blida ögon idag, men på den tiden såldes miljoner skivor.

Jag brukar själv spela av gamla skivor, och tycker då att det som passar mig bäst är att göra en måttlig brusreducering, ta bort det knaster som låter sig tas bort och göra en lämplig EQ (av nöden, då man graverade skivor med ehlt annan EQ än man använderr idag, läs mer om RIAA här, det är ett intressant ämne). Att beskära de höga frekvenserna tycker jag bara är dumt. Även om man inte kunde spela dem för länga sedan, har jag upptäckt att visst högfrekvent brus och knaster, om det inte är för kraftigt, lurar örat och man tror sig höra frekvenser som inte finns.

Jag har varit på Djurönäset ett par dagar å jobbets vägnar. Konferensanläggningen från 1979 var en stilig anläggning som var betydligt vackrare än merparten av byggnaderna från den tiden. Gedigna material och storslagen natur runtomkring. En bit bort blommade ljungen lila på klipporna. Höstlikt och mycket vackert. I fonden en gammal betongbro med graciösa linjer. Jag njöt.

Vi promenerade längs med kusten, plockade några blåbär, iakttog de lysande rönnbären och tramsade. Visste ni att uttrycket skvatt galen kommer från den kroppsliga reaktion som uppstår när man äter av ljungväxten skvattram? Nej, jag tänkte väl det.

Och så en höstmelodi: Juliette Greco sjunger Les feuilles mortes.