Igår var det 20 år sedan man öppnade gränsen mellan öst  och väst vid Bornholmer Straße. På youtube finns ett klipp som jag tycker att man måste se. Osande Trabanter köar för att för första gången ta sig över till väst, människor trängs och inser att det äntligen är möjligt att lämna det gamla nedgångna DDR.

När jag var i Berlin för en månade sedan bodde jag två kvarter från Bornholmer Straße och det var vid denna hållplats jag klev av tåget. Gränspassagen är naturligtvis borta, men bron som går över spåren, Bösebrücke, finns kvar. Det är den som ni ser på bilden ovan (stulen från Spiegel). Husen som stod närmast gränsen fick utrymmas och några tåg stannade aldrig på Bornholmer mellan 1961 och 1989. Ett ingenmansland två kvarter från den jugendvåning i gamla Östberlin där jag bodde i ett par dagar.

Att dela ett land är märkligt, att dela en stad är ännu märkligare. Märkligast är dock att dela en stad och låta en del av den staden ligga i en annan zon. Västberlin låg som bekant i det forna öst och efter murens uppförande, var det inte längre möjligt att besöka släktingarna i väst, om man hade oturen att ha hamnat i öst.

Vill man fördjupa sig i ämnet murens fall, finns det en hel del att läsa på svd.se. Eller varför inte googla?

Sommarbild! Det är det fina med att få bestämma själv, att välja vilka bilder man själv vill när man vill. Nu gillar jag hösten, men dessa sista dagar har varit väl grå. Inte ett uns sol, bara fukt och kyla. Där den den fagra norrlandssommaren i Alterdalen.

Eskapism: Loius Malles Ascenseur pour l’echafaud. Jeanne Moreau går omkring, Miles Davis spelar. Vackra bilder, mörka och svartvita. Jag har inte sett filmen på många år och skulle gärna se den igen. Musiken är fantastisk, inte minst det blöta reverb som lagt på.

Jag läser kriminalroman, jag läser Liket i biblioteket av Agatha Christie. Jag har läst de flesta av hennes böcker och läser om dem  då och då. Jag kan inte leva utan denna typ av böcker. Jag ser att jag ytterst sällan skriver om dem. Jag vet inte varför.

Vill man nu promt hålla kvar hösten, rekommenderar jag Autumn leaves, dels med Cannonball Adderly och Miles Davis, dels med Edit Piaf.

Snart kommer det att finnas ett alldeles nytt bostadsområde inte långt från mitt hem. Redan nu schaktas det för fullt i närheten av gasklockorna vid Storängsbotten, det ser jag var gång jag går till PrisXtra för att handla och det gör jag en gång i vecka, ofta på söndagar.

När Hammarby sjöstad byggdes, revs det mesta för att ge plats åt nya flerbostadshus. Av området tidigare karaktär, industriområdets, finns idaga inga spår. Till viss del beror det nog på att det fanns så lite som var värt att bevara. Vid gasverksområdet finns idag en uppsjö av fina byggnader: gasklockorna i tegel och dito i stål, en pampig villa, något stationsliknande och en mångfald av tegellängor som hörde gasverket till. Här finns det alla förutsättningar att skapa ett område med karaktär.

Jag tror att det är klokt att behålla och utveckla ett områdes karaktär när det skall förvandlas till bostadsområde från att ha varit något helt annat. De nya husen blir redan från början del i en pågående historia och man slipper det det själlösa uttryck som ofta hör samman med ett nyexploaterat område.

En av de nyare klockorna, en stålklocka, skall rivas och ersättas med ett högt bostadshus. Jag förmodar, att husets 170 meter kommer att krympa åtskilligt innan bygglovet är klart. Så brukar det ofta sluta. Det skall bli intressant att se hur övriga byggnader kommer att ta sig ut. Sjöstadens bebyggelse är alldeles för tät för att det skall blir riktigt behagligt, åtminstone i kombination med de alltför generösa fönsterpartier i de flesta rum. Gissningsvis blir det moderna hus (tråkiga och omoderna med openplankök och nordiskt blond interiör) och absolut inget pastischartat som Jakriborg.

Läs mer om projektet på svd.se.

(Bilden ovan hittade jag på Flickr, här)

Igår var min sista dag i tjänst hos public service. Idag beger jag mig norrut, till den glesa bygden för ett par dagars semester. Det har varit ett och ett halvt mycket givande år, framförallt på grund av alla trevliga och begåvade människor jag där mött, men tyvärr har jag också stiftat bekantskap med de intriger som tycks finnas inom den licensfinansierade sfären. Något skakad är jag över den inkompenens som ofta är det främsta kännetecket på chefer och ledningsgrupp, tillika upprör mig det slöseri som sker med skattebetalarns pengar, när man inte utnyttjar medarbetarna på ett klokt och respektfullt sätt. Men nog med gnäll för idag, mer om detta en annan gång.

Norrbotten på hösten, innan snön för gott lagt ett skyddande täcke över åkrar och skogsmark, är en sällsam upplevelse. Sommarens dofter är som bortsopade, istället är det fukten och kylan som tagit luften i besittning. Frostkalla dagar när det döda grenverket gnistrar i skenet från en svag och lågt stående sol och marken är lätt frusen så minsta steg ger upphov till ett frasande ljud. Vackert och sorgligt på samma gång. Man tänker på döden, och på våren som kommer åter.

Jag har låtit gå igenom min gamla bil, låtit byta tänddelar och rengöra förgasaren. Om snön inte ligger djup, skall jag åka omkring och fotografera och känna doften av den värme som tränger ut från bilens gamla värmesystem. Kontrasterna mellan inne och ute är aldrig som tydliga som i en bilkupé. Och utsikten aldrig så betagande som när man skådar den genom en generös tyskamerikansk panoramaruta.

Höstrusk, det är det minsta man kan säga om helgens väder. Mörkret har varit kompakt och blandats upp med en och annan regnskur. Jag, som annars brukar få energi när hösten slår sig ner, har varit mycket trött. I lördags fick jag sällskap av en flaska sherry och en brasa, och läste en biografi över Otte Skiölds liv (författad av Ulf Hård af Segerstad) samt bläddrade i den märkliga, men långtifrån ointressanta, Beväringssvenska, en bok från 1940 där texter som skrivits av de unga män som gjorde lumpen under 30-talet. Analyserna var daterade, men läsvärda. Det var många, som hade problem med den enklaste stavning. Skildringarna av ”Barndomshemmet” (uppsats) var stundtals gripande i sin enkla torftighet och bokens absoluta behållning.

På söndagen invidge jag husets nyreparerade tvättstuga. Dessvärre hade någon klantig hantverkare blandat samman faserna till mangeln, så den gick baklänges. När jag försökte mata in lakanen, åkte de ut, när jag skulle rulla ut dem, åkte de in. Irriterande. Som grädde på moset var lakanssträckaren bortmonterat vilket gjorde det nästintill omöjligt att få fason på långa sängkläder.

Oven ses Hedvig Eleonora kyrka en mörk höstkväll.

Jag hade tänkt skriva något om när flygbolaget Braniff sparkade Emilio Pucci för att istället låta Halston ta över ansvaret för form och färg. Halston gick in för brunt i alla nyanser. Tyvärr hittar jag inga riktigt bra bilder. en länk finns här, och den ger en viss bild av hur det hela tog sig ut. Olika nyanser av brunt är annars något som är helt i min smak, åtminstone skalan från guld, över konjak till mörkbrunt. Istället för allt detta blev det en bild på Halston (vars näsa blev så välpudrad att han förlorade kontrollen över modehuset för att senare dö i AIDS), Bianca Jagger och Liza Minelli. Klackarna i taket.

Apropå Jagger och Halston. Hennes 27-årsdag firades, som de flesta säkert vet, på Studio 54 1977. Här rider hon in på nattklubben på en vit häst. Glamour.

Utbildningsradion kommer med en storsatsning i höst som handlar om främlingsfientlighet. Bland annat görs en radioserie som heter Rasismens historia och en TV-serie som fått namnet Välkommen nästan allihopa. Man får säga att tajmingen är tämligen perfekt nu när Jimmie Åkesson publicerat debattartikeln i Aftonbladet. Har ni inte läst den, gör det genast, den är hemsk. Just att skrämma upp folk, tala till deras rädsla för att vinna gehör för en ståndpunkt, är bland det värsta jag vet. På SvD.se kan man också läsa om SD:s politiska strategi.

I Rasismens historia intervjuar Musse Hasselwall Bert Karlsson och konfronterar honom med de uttalanden han gjorde under 90-talet i samband med Ny demokratis segertåg. Bert blir ilsken och rusar ut ur studion, dock är jag osäker om det intermezzot kommer med i serien eller om det kanske klippts bort, jag hörde bara berättelsen i korridoren i UR-huset . Här en gammal debatt mellan Karlsson och Bengt Westerberg ledd av Janne Josefsson. Se den. Året var 1993.

Åter till Välkommen nästan allihop. Doreen Månsson träffar Allan Jönsson som sitter i fullmäktige för Sverigedemokraterna och som dessutom är ordförande för raggarklubben Old Wheelers. I Bjuv är han en ansedd och populär person. En fryntlig och obehaglig medelålders man. Jag är inte alls förvånad över att SD vunnit sådan mark. Uppenbarligen finns det problem på många orter, men att lösa dem på detta sätt har praktiserats i stor skala så sent som på 30-40-talen och det var som alla vet ingen lyckad historia (Amelie Posses Tisdagsklubb var en av de sammanslutningar som jobbade mot nazismen).

Tyvärr verkar det vara så att det är de mindre privilegierade i samhället som framförallt tilltalas av denna politik, vilket verkligen visar på hur viktigt det är att minska de sociala klyftor som finns i Sverige. Viktigt är också att förbättra integrationen mellan de olika grupeprna i samhället. Det är trots allt oftast vi vita och välutbildade som är de största motståndarna till Jimme Åkesson och hans partikamraters politik.

Jag har blivit av med mitt kort. Bankomaten åt upp det. Jag tycker att tre försök är i snålaste laget, åtminstone på helgkvällar.

I fredags var jag nämligen på Djuret och fann till min förvåning att vinet var vad man kallar för prisvärt. Det fanns dyra glas och det fanns billiga glas. Det billiga kostade bara 40 kronor och var minst lika gott som den påkostade Nils Oscar (Nils Emil?)-öl som jag inledde kvällen med. Snygg lokal också, med industrilampor, köttkvarnar (apterade till lampor) och köttvågar (heter det så, böjer man det så?). Jag var där med tanterna på jobbet (ja, hmm, jag var väl i princip äldst). Gillade det blandade klientelet. Försjönk då och då i tankar, funderade och fantiserade; jag upphör aldrig att fantisera om okända människor . Jag gillar att göra det. Någon, kanske var det datorns spellista, spelade ett tvärsnitt ur delar av min skivsamling.

Jag hastade vidare och så småningom tänkte jag: jag går hem och jag köper mig en hamburgare! För att köpa hamburgare måste man ha kontanter. Därför gick jag till bankomaten. Egentligen var detta helt onödigt, för jag hade pengar i min plånbok, men den detaljer hade fallit mig ur minnet. Ett par minuter senare var jag utan kort, men med hamburgare.

På lördagen var det bara att pallra sig till Handelsbankens kontor vid Kungsträdgården för att ta ut kontanter. Jag hade tagit på mig stövlarna och perfekton. Men det regnade, så en svart regncape (säger man så, ett militärplagg i svart galon) var nödvändig. Det var helt tomt i lokalen när jag stövlade in. Mannen i kassan såg uppenbart road ut.

Och så lyssnar vi på Les feuilles mortes med Yves Montand.

Nu är det snart klubbat och klart, förvandlingen av Hornstulls centrum, eller vad man nu skall kalla området runt tunnelbanan.

År 2003 öppnade jag och två kollegor Hornstulls Mjölkbar på Verkstadsgatan 10. Det var året när Street etablerade sig och Hornstull på allvar började förvandlas från en avlägsen del av Söder till ett åtråvärt område i närheten av Liljeholmen. På den tiden fanns i krokarna diverse kontor, Mickes skivor och ett antal restauranger i budgetklassen. Det var ett attraktivt område, då hyrorna var låga och många av de nyinflyttade var nyfikna på det nya och samtidigt hade ett gott öga till det gamla.

Jag är inte förtjust över planerna av en ny galleria vid Hornstull. Gallerior betyder för det mesta en likriktning av utbudet och höjda hyror för övriga affärsinnehavare i område. Till det säger jag nej tack, även om jag nu mestadels vistas i Hornstull när jag besöker mina vänner.

För mig är gallerior bara av ondo, ty där kan man aldrig köpa annat än förnödenheter och sådant som är förknippat med ren och skär skräpkonsumtion. Nej låt Hornsull få förbli en lagom gentrifierad stadsdel där det gamla samsas med det nya.

Jag hittade en gammal artikel från SvD på nätet. Den är från år 2004 och jag uttalar mig om gentrifieringen av Hornstul och de förfärliga smörgåsarna som då var på modet. Läs och le en smula.