Berlin, och några ord om Ellen i Avan

host_i_berlin

Jag promenerade en söndagsmorgon omkring  i Berlin och tittade på hus. Regnet föll, omän sparsamt. Tyska hus ser inte ut som svenska och tysk jugend är stramare. Jag hade hemskt gärna ringt på och beskådat ståten, eller snarare förfallet. Jag är nyfiken av mig och borde nog jobba inom hemtjänsten, då får man se en hel del och slipper fula, vitmålade våningar. Jag har faktiskt jobbat inom hemtjänsten uppe i Norrland och trivdes bra. Jag kommer oftast väl överens med pensionärer. Då är det värre med barn och ungdomar.

En av mina favoriter på den tiden, hemtjänsttiden, var Ellen. Ellen var gammal lärarinna och hade karlskräck. Första gången jag skulle dit, låste hon in sig. Sedan vande hon sig.

En gång när jag var uppe på vinden, ringde hon en grannfru bara för att berätta att jag var uppe på vinden. Det  fanns inte så mycket att prata om.

En annan gång föreslog jag att hon skulle se en gammal långfilm på tv. Tyvärr var det En, men ett Lejon. En salongskomedi, en otrohetskomedi, som utspelade sig bland modefolk. En 40-talsrulle. Förslaget uppskattades ej.

Grannfruns svägerska, hade varit läkare i sin krafts dagar. Hon hade en hushållerska som hade skött hennes hem i alla år. Yrkesarbetande, ogifta kvinnor kunde vara verkligt opraktiska förr i tiden. Jag har mina aningar; kanske levde de franskt och fann denna ordning vara ett bra medel att passa in i samhället. Jag vill inte kalla det smussel, snarare ett annat sätt att leva.

Jag går i Lee Millers fotspår

Jag är Lee Miller i ett badkar i München

Här första avsnittet i serien Jag går i kända fotografers fotspår (plagiat och lite naket fungerar alltid). Först ut i raden är Lee Millers berömda porträtt från München 1945. I ett badrum, närmare bestämt i Hitlers fastighet, poserade Miller med ett par stövlar framför badkaret och den tyske ledarens porträtt på badkarskanten. Bakom kameran stod David E. Scherman.

Jag nöjde mig med en Morrisseymålning, som jag förfärdigade 2004, och mina egna, svarta tyska stövlar. Tyvärr är dagens badkar inte lika sedligt djupa som 30-talets. Jag kan upplysa att mitt stativ, det lilla kompakta, är fruktansvärt uselt. Det var rena rama turen att bilden blev på mig och karet, den hade lika gärna kunnat bli linoleummattan i hallen.

Jag ser 3 filmer på en enda dag

I söndags såg jag tre filmer på en endaste dag. Cinemateket firade Gunnar Björnstrands 100-årsdag och visade två filmer på Sture. Först ut var Gustaf Molanders filmatisering av Smycket efter Maupassants roman med Ingrid Bergman och Björnstrand i huvudrollerna. Jag blev rätt gripen av denna lilla kortfilm som berättar en tragisk historia där huvudpersonerna får uppleva en mycket kort stund av lycka. Molander, vars bror regisserade på Dramaten, kände väl till det borgerliga livet, sämre var det med underklassen. Vid en filminspelning,  där en fattig (statar?)familj skulle sätta sig till bords, insisterade Molander på att man skulle duka bordet med tabletter under tallrikarna.

Kristin kommenderar var nästa film, och den är en en slags komedi, en annorlunda form av feel-good-film som gjorde mig tårögd. Jag blir lätt det, av filmer där det finns en stor portion av godhet och ett oegennyttigt hjärta. Dagmar Ebbesen spelade ett huskors som fick Björnstrands karriär och familj på fötter. Manusförfattaren måste ha varit en kvick jäkel, för det fanns gott om one-liners, främst levererade av Ebbesen.

Slutligen blev det Mai Zetterlings Flickorna med Bibi Anderson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson i huvudrollerna. Det var en mycket vackert fotograferade film, vissa scener var förunderligt magiska med starka kontraster samt över- och underexponeringar. Den hade vissa brister, framförallt på slutet, men var på många sätt bra och jag var imponerad av Bibi Andersons monolog inför en överrumplad och ointresserad teaterpublik som mest bara vill hem och ta sig en bit mat.

Filmen kretsar kring en uppsättning av Lysistrate och aktrisernas privatliv (privatlivet på film) vävs skickligt in i handlingen. Ett manus som gav mig stor respekt för Zetterling. Se den och framförallt Älskande par, filmen som bygger på von Pahlensviten (Angela och Ada: De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste).

Heavenly shades of night are falling

Romantik, för hela slanten. Ett gammalt klipp med Platters från sent 50-tal. Texten går verkligen inte av för hackor (Heavenly shades of night are falling). Hela låten med lite bättre ljud finns på Spotify.

Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time
Out of the mist your voice is calling, ’tis twilight time
When purple-colored curtains mark the end of day
I’ll hear you, my dear, at twilight time

Here, in the afterglow of day, we keep our rendezvous beneath the blue
And, in the same and sweet old way I fall in love again as I did then

Deep in the dark your kiss will thrill me like days of old
Lighting the spark of love that fills me with dreams untold
Each day I pray for evening just to be with you
Together at last at twilight time

Och när kärleken är slut, tar man fram nästa Platters-singel och lyssnar på Smoke gets in your eyes (They asked me how I knew, my true love was true…).

Svenskt sportbil på folkhemschassi

År 1961 kunde man för första gången köpa den engelsktillverkade Volvo P1800. Bilen, som jag tror hade en hel del gemensamt med Amazonen (vad det gällde teknik), hade den nya och moderna B18-motorn som får betraktas som en riktigt bra maskin. Den monterades sedan i samtliga bilar i Volvos sortiment och är en riktig slitvarg. Lättstartad dessutom. Formgivningen är lyckad och utfördes faktiskt av en praktikant. Särskilt snygga är de första årens svängda kromlist och de heltäckande navkapslarna. I början av 70-talet kom en uppdaterad variant, en kombi med baklucka i glas, 1800ES hette den (och kallades ibland fiskbilen). Den är både sällsynt och snygg.

Den engelska fabriken var (Jensen tror jag) var inte den bästa och efter ett par år började man att tillverka bilen i Sverige istället. Modellen blev populär utomlands, ty den fick enorm gratispopularitet då Roger Moore körde den i tv-serien Helgonet. En fullträff till produktplacering. Jag har för mig att tv-bolaget ville ha en Mazerati eller Aston Martin, men att väntetiden var för lång, så då tog man Volvon istället. Ibland har svenska företag tur.

Jag har själv kört Volvo PV i många år och måste säga att mycket var bra med den tidens Volvobilar. Framförallt imponerade imponerade driftssäkerhet och vinteregenskapar, något som uppskattas i den norrländska glesbygden.

Speak easy, blaska med spritreklam

1983 gavs tidningen Speak Easy ut för första gången. Publikationen finansierades med spritreklam och delades bara ut på ställen med 18-årsgräns. Bakom tidningen stod Frederick Offrein som också arbetade som värd på klubben Atlantic (låg den vid Kungsträdgården kanhända?) och verkar ha varit en präktig linslus. Tidningen framstår åtminstone idag som rätt tafflig (omslaget är dock inte så dumt) och saknar helt spår av new romantic och det finns inte ett uns Stranded-erans charm. På mingelbilderna syns diverse utländska kändisar, svenska dito, både kända och mindre kända, samt gemene man.

Roligast i hela tidningen är dock reklamen för solarier (ja, ni läste rätt). Roligast är Sun Tropez vid Slussen. Jag undrar, när den sortens annonser kommer att komma tillbaka.

De två första numren av denna publikation finns här. Bläddra i dem, det är rätt lustiga. Skvallerspalten, Strikt privat, på sidan 3 är verkligen old-school.

Bilarna passerar Bornholmer Straße

Igår var det 20 år sedan man öppnade gränsen mellan öst  och väst vid Bornholmer Straße. På youtube finns ett klipp som jag tycker att man måste se. Osande Trabanter köar för att för första gången ta sig över till väst, människor trängs och inser att det äntligen är möjligt att lämna det gamla nedgångna DDR.

När jag var i Berlin för en månade sedan bodde jag två kvarter från Bornholmer Straße och det var vid denna hållplats jag klev av tåget. Gränspassagen är naturligtvis borta, men bron som går över spåren, Bösebrücke, finns kvar. Det är den som ni ser på bilden ovan (stulen från Spiegel). Husen som stod närmast gränsen fick utrymmas och några tåg stannade aldrig på Bornholmer mellan 1961 och 1989. Ett ingenmansland två kvarter från den jugendvåning i gamla Östberlin där jag bodde i ett par dagar.

Att dela ett land är märkligt, att dela en stad är ännu märkligare. Märkligast är dock att dela en stad och låta en del av den staden ligga i en annan zon. Västberlin låg som bekant i det forna öst och efter murens uppförande, var det inte längre möjligt att besöka släktingarna i väst, om man hade oturen att ha hamnat i öst.

Vill man fördjupa sig i ämnet murens fall, finns det en hel del att läsa på svd.se. Eller varför inte googla?

Och med ens var det sommar igen

Alterdalen i skommarskrud

Sommarbild! Det är det fina med att få bestämma själv, att välja vilka bilder man själv vill när man vill. Nu gillar jag hösten, men dessa sista dagar har varit väl grå. Inte ett uns sol, bara fukt och kyla. Där den den fagra norrlandssommaren i Alterdalen.

Eskapism: Loius Malles Ascenseur pour l’echafaud. Jeanne Moreau går omkring, Miles Davis spelar. Vackra bilder, mörka och svartvita. Jag har inte sett filmen på många år och skulle gärna se den igen. Musiken är fantastisk, inte minst det blöta reverb som lagt på.

Jag läser kriminalroman, jag läser Liket i biblioteket av Agatha Christie. Jag har läst de flesta av hennes böcker och läser om dem  då och då. Jag kan inte leva utan denna typ av böcker. Jag ser att jag ytterst sällan skriver om dem. Jag vet inte varför.

Vill man nu promt hålla kvar hösten, rekommenderar jag Autumn leaves, dels med Cannonball Adderly och Miles Davis, dels med Edit Piaf.

Gammal skåpmat och Herta Müller

bakom_huset

Lite gammal skåpmat, d.v.s ytterligare ett par bilder från den filmpack som säkerhetskontrollen förstörde. Bakom huset i norr, står en övergiven bil. Jag har för mig att den är av märket Simca. Bakom bilen skymtar i fjärran kyrkstallet. Det stod tidigare i anslutning till kyrkstugan, hästarna skulle också ha någonstans att bo, men när bil och buss blev allt vanligare, revs de flesta. Vårt flyttades hem och ungdjuren fick sova där inne när de gick ute sommartid.

Och här läser jag (det är lampan i fönstret som ger det oerhörda ljuset, inte solen för det var mörkt ute)! Tyvärr inte den bok jag köpte idag, Herta Müllers Redan då var räven jägare. Lämpligt titel tycker jag. Jag hoppas att den är bra, de inledande raderna tyder iallfall på det.

Vid slåttarstugorna

Jag fångar hösten en sista gång

natt_i_frihamnen

För två veckor sedan smög jag mig ut ett par kvällar. Duggregnet gjorde natten mycket mörk. I de skumma kvarteren i Frihamnen var det öde och tyst. Jag gick in bland några plåtskjul och tog en bild. När jag monterat ner stativet och skulle gå därifrån, hörde jag en människa rossla. Jag gick snabbt därifrån, även om jag förstod att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.

natt_i_humlegarden

I Humlegården stod en övergiven parkbänk där några höstlöv dröjde sig kvar. Jag tänkte på Bo Vilhelm Olsson som satt på en bänk i Tegnerlunden, och riggade kameran. Kanske fanns riddar Kato någonstans i närheten. Jag rös och gick vidare.

natt_vid_kampementet

Vid en av trapporna vid Kampementet var det ytterst vackert i det florstunna regnet. En dam passerade, men den långa slutartiden förhindrade att hon fastnade på bilden. Eller berodde det på något annat?

Sighsten Herrgård ges ut igen

Det var många år sedan jag läste Sighsten Herrgårds memoarer, den bok som skrevs med hjälp av Carl Otte Werkelid. Jag fann den outsägligt sorglig. All denna livsglädje som var på väg mot det oundvikliga slutet – döden. Sorgligt, men mycket fint. Det är en utomordentligt bra bok. Välskriven dessutom (alla journalister skriver inte bra, se bara på Cecilia Hagen, Johan Hilton skulle dock  kunna tituleras författare).Nu finns boken på nytt i handeln (16:e november) denna gång som pocket på Natur och Kultur.

När jag läste boken undrade jag för mig själv om jag hade tyckt om Sighsten Herrgård. Jag tyckte mig finna drag som som tyder på viss egoism. I den nya pocketutgåvan finns både ett utomordentligt förord och tre efterskrifter. Lotta Lewenhaupt skriver om sin vän och berättar om de vykort han brukade skicka, vykort som ingick i den fiktiva serien ”Sighsten på nya äventyr”. Äventyren var resorna till Söderhavet , Jamaica, Paris och New York. Så fint och så roligt! Jag gör gärna likadant själv och under en period damp det regelbundet ner ”Amerikabrev” i min inbox, mail från GBS som var på turné utomlands. Denna lilla personliga minnesbild gör att jag ser honom i ett annat ljus.

Jag ber också att få rekommendera det nya förordet. Helt rörande är det samtal som Werkelid har med Kjell Stensson (den gamle radiomannen) i en busskur på Odenplan. Boken blev inte riktigt den framgång man hoppats på och många kritiker var oförstående. Stensson, som inte kände Werkelid annat än till utseendet, hälsade försynt och berättade att han tyckte mycket om boken och hade den största respekt för Sighsten. Det tycker jag var mycket fint gjort av den åldrade radiomannen med sina karaktäristiska skånska diftonger.

Här en gammal radiointervju med Herrgård från 1987, samma år som han offentligt gick ut min sin sjukdom.

Pocketugåvan saknar tyvärr de fotografier som fanns i den ursprungliga utgåvan. Illustrationerna finns dock kvar. På Bokbörsen, eller valfritt antikvariat, hittar man originalupplagen.

För er som är ovana vid begreppet Tags, klicka på Sighsten Herrgård nedan, för att se fler bilder och läsa mer om hans liv.

Jugendståt i det vackra Norrköping

jugendlyx
Jag hör till dem som tycker att Norrköping är en vacker stad på det hela taget. Ovan en bild från den vackraste jugendvåning jag någonsin sett här i Sverige. Fler bilder här, man tror inte sina ögon. Ekpaneler så långt ögat kan nå!

narvavagen 32
Den på jugenddetaljer rika interiören i Narvavägen 30-32.

Stockholm är inte någon utpräglad jugendstad. Visserligen finns det mängder av jugendhus både på Söder och i Vasastan, men de flesta är av ett enklare slag och många hårt renoverade. På Östermalm hade byggnadsverksamheten avstannat något, men visst byggdes det en hel del hus. Under 1890-talets andra halva, byggdes många hus där man ser spår av jugend  till det yttre. Inomhus är det dock vanligt med tunga dörröverstycken och överdådig stuckatur. Narvavägen 30-32 (tidigt 1900-tal) samt 22-24 ( sent 1890-tal) är bra exempel på vackra byggnader (se Stadsmuseets inventering här). För att inte tala om Strandvägen 7A-C.

Många hus byggdes också om under denna er. Fastigheter från åren runt 1880 försågs med både ny fasad och nyinreddes från grunden. Ibland sparades endast smygpanelerna.  Sturegatan 32 (1912, korsningen med Kommendörsgatan, har en otroligt vacker entré, se bilden nedan) är ett exempel, Östermalmsgatan 60 (ombyggnadsår 1907).

Entré Sturegatan 32
Entré Sturegatan 32.

Ytterligare ett exempel är Engelbrektsgatan 16 som runt 1905 helt byggdes om och till. Resultatet måste ha varit mycket elegant, men år 1940 blev det en ny ombyggnad helt i funktionalistisk anda. Mot gården finns en större lägenhet som måste vara en av de finaste funkisvåningar som finns. 3 stora rum i fil upptar en gavel. Fönsterpariet i vardagsrummet liknar inget annat. Mot gatan ligger en tvårummare och två trerummare. En interiörbild hittar ni här. Visst är det vackert med den öppna spisen och de strama linjerna? Jag är mycket svag för detta hus. Inredningen är dock i uslaste laget. Takhöjden är 3,6.

Ett riksintresse utan egentligt skydd

Rindogatan 8Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som riksintresse, vilket jag trodde innebar att husen här i området var skyddade mot förvanskning. Idag vet jag att så inte är fallet. Med jämna mellanrum repareras husen och återfår, eller behåller, sin forna glans. Det är mycket trevligt. Tyvärr sker minst lika ofta motsatsen. Välbevarade och omsorgsfullt skötta fastigheter totalrenoveras för att uppnå någon form av nybyggnadsstandard.

På bilden intill ses Rindögatan 8, ett mycket välskött hus som ser ut ungefär som det såg ut när det byggdes i slutet av 30-talet. Tyvärr har den klantige fastighetsägaren börjat renovera. Exakt vad han tänker sig göra vet jag ej, han har nämligen inte sökt bygglov, men han har redan hunnit med att byta hälften av fönstren mot nya i ett klumpigare utförande. Putsen har skadats så antagligen görs den också om och nya, underhållsfria, balkonger kommer att monteras.

Modernismens byggnader saknar oftast helt det garnityr som äldre byggnader utrustats med och därför är  byggnadsdelarna en så viktig del av det arkitektoniska uttrycket. Av den anledningen är det nästintill omöjligt att bevara en sådan byggnad på ett tilltalande sätt om man inte ömt vårda fönster, dörrar och balkonger.

Jag ringde Stadsbyggnadskontoret för att ta reda på om de behandlat min  klagoskrivelse. Det hade de ej, väntetiden är lång, men någon gång i början av nästa år borde det vara min tur. Det rimmar dåligt med det skydd som Gärdet faktiskt har. Om någon känner till vem som äger kåken, slå fastighetsägaren en signal och fråga vad i hela fridens namn han håller på med och om hyresgästerna får sänkt hyra nu när får sänkt estetisk standard.

Herrgårdsstek som Agnes inte lagat

framdelskott_litenNär jag handlade i söndags passade jag på att botanisera i kötthyllan. En inbjudande förpackning sade sig innehålla Herrgårdsstek. Gott, tänkte jag och studerade innehålls-förteckningen. Märgpipa, stod det. Märgpipa är förträffligt till köttfärs, men ve den kokerska på en bättre herrgård som anrättat stek av denna sega framdelsbit. Marinerar man den ordentligt, är det möjligt att anrätta en surstek, men där går också gränsen. Herrgårdsstek, vad är det egentligen? En fattigmans-version av Slottssteken (den goda med ansjovis uti).

Bilden intill visar de styckningsdelar som kommer från ett nötdjurs främre del. Framdelskött används främst till kokning, färs och buljong, men entrecoten är faktiskt en bit som går bra att steka eller grilla.

De lite bättre delarna finns i djurets bakdel. Där är muskelfibrerna tunnare och det finns mindre bindväv. Top-of-the-line är oxfilen, som även ingår i en styckningsdel som kallas dubbelbiff (d.v.s när man låter filén sitta kvar vid enkelbiffen).

Bilden, som kommer från Medéns husmorslexikon, är klickbar för den som vill se den i ett större format. Passa också på att studera köttdisken och lägg märke till alla eleganta namn som satts på mer eller mindre sega köttbittar. Det är inget fel på framdelskött, men man måste anrätta det på rätt sätt, te.x. göra dillkött eller kalops (två mycket goda rätter) för att det skall komma till sin rätt.

Jag fotograferade mig själv förritin

jag_fotar_mig_sjalv_2

Jag experimenterade med kameran när jag var uppe i Norrbotten. Kvällarna är långa och mörka, så vad skall man göra annat än att fotografera sig själv? Jag är inte säker, men jag TROR att bilderna är tagna förritin. Det ser iallfall så ut. På bilden ovan sitter jag framför kakelugnen och funderar. Kanske tänker jag ”Where did they go?”. Vad vet jag, det var ju jag som stod bakom kameran.

jag_fotar_mig_sjalv_1

Tramporgel är något man bör ha i köket. Naturligtvis är det än viktigare att ha en kökssoffa, men en orgel är verkligen inte att förakta. På orgelns notställ står lämpligtvis Sions toner som innehåller uppsluppna stycken som inte riktigt går för sig i psalmboken.

När säkerhetskontrollen slöjar film

Bilderna blev alla lätt beslöjade. 3000 ASA verkar inte vara något som gör sig i flygplatsernas säkerhetskontroller. Vanligtvis tar jag tåget och då är inte detta något problem.

i_rosvik_3

Jag åkte som bekant till grannbyn och där, alldeles vid Rosån växte tuvor av gräs och i fonden stod björkar som hämtade ur Mai Zetterlings Älspande par. jag fotograferade.

kroken_vid_askogen

Längs med vägen passerade jag en gammal slåttarstuga. Likt dimma svepte röntgenstrålarna in i min bild. Först blev jag förbannad, sedan tyckte jag att det var vackert.

stuga_vid_kroken_vid_askogen

Inne i skogen låg ytterligare ett litet hus. Et helt minimalt litet hus. Någon form av uthus, eller var det möjligtvis ett utedass?

Judiska museets Mago-utställning

Nyss hemkommen från landsbygden, gick jag på vernissagen av Judiska museets Mago-utstallning. Maten var utmärkt (särskilt de små formarna med knäck- och chokladfyllning) och det vimlade av kulturtanter av alla de slag. Arja, Hárriet och Tarras, för att nämna några.

Utställningen består av två delar, dels en film av dokumentärfilmaren Bengt Wanselius, dels ett rum fyllt med kläder, skisser och annan memorabilia. Filmen han jag tyvärr inte se i sin helget, men plagg, pressklipp och skisser studerades tämligen ingående.

Dokumentärfilmen blev inte riktigt som det var tänkt. En planerad resa med Mago till Berlin fick inställas på grund av sjukdom och senare avled klädskaparen (år 2008).

Mago gjorde bland annat kostymerna till Sommarnattens leende (en Bergmanfilm som jag faktiskt gillar), mängder av uppsättningar på Dramaten och privatteatrar samt även åt Marlene Dietrich (hennes brev till Mago finns naturligtvis kvar och kommer att säljas av brodern som ärvde allt och nu vill få lite extrapengar att spendera på sig själv och sin 20-åriga flickvän, som lär vara en riktig golddigger). Tyvärr har många scenkläder slängts, det gäller inte bara Magos, så de få plagg som finns kvar är något av verkliga rariteter för intresserade.

Apropå kläder så anlitades ofta NK:s Franska damskrädderi för de mer påkostade toaletterna till 30-talets revyer. Skrädderiet var inte alls billigt och en utstyrsel kostade på den tiden tusentals kronor.

Långtur till grannbyn i solskenet

i_rosvik_1

Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme.

Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var en grusväg som gick rakt genom skogen. Förr var där mörkt och trångt, men nu har man breddat och rätat ut. Resultatet är mer storslaget än förr, men den trolska stämningen har gått förlorad; några skogsrån ser man aldrig skymten av och älvor dansar ej längre kring i ens spår.

Längs med vägen ligger slåttarstugorna utspridda. Här i skogen fanns utskiften där man bärgade hö för att dryga ut vinterförråden. Som vackrast är det vid Åskogen och där ligger stugorna fortfarande kvar och åkrarna har inte vuxit igen.

Lite längre fram tog jag av från vägen och åkte verkligen rakt in i skogen för att leta reda på en fäbovall. Jag tog fel väg och hamnade till sist vid en skjutbana. Fäbovallen som jag aldrig fann var sommartid en servering vid namn Kaffepannan. En driftig fru i grannbyn bakade kaffebröd dag som natt och serverade sedan under ett par sommarmånader kaffe med hembakat i rustik fäbomiljö.

Till sist kom jag ut ur skogen och fram till ett litet samhälle som grupperar sig kring samma lilla å, eller älv, som vi alltid sagt. Här finns, eller kanske snara fanns, en del avlägsna släktingar. Gubbar som spelade fiol med pappa och agitatorn Paul Holmgren som var socialist, eller kanske rentutav kommunist, och en profil på sin tid. Frun hans hette Berta och var en stadig bit.

i_rosvik_2

Tar man in på Spelmansvägen, leder en smal bro över ån. Här passerar man ett fint gammalt ställe, innan man kommer upp till en större väg. Nå, större och större. I korsningen stod ett fallfärdigt garage och tog man till vänster, och de gjorde jag, mötte mig vyn ni ser ovan. Som klippt och skuren från förritin.

Glad i hågen åkte jag sedan hem i det vackra vintervädret. Och den går som en dröm nu bilen. Isaksson i Stenudden gjorde ett finfint jobb.

Ett nytt bostadsområde hos mig

gasklockor

Snart kommer det att finnas ett alldeles nytt bostadsområde inte långt från mitt hem. Redan nu schaktas det för fullt i närheten av gasklockorna vid Storängsbotten, det ser jag var gång jag går till PrisXtra för att handla och det gör jag en gång i vecka, ofta på söndagar.

När Hammarby sjöstad byggdes, revs det mesta för att ge plats åt nya flerbostadshus. Av området tidigare karaktär, industriområdets, finns idaga inga spår. Till viss del beror det nog på att det fanns så lite som var värt att bevara. Vid gasverksområdet finns idag en uppsjö av fina byggnader: gasklockorna i tegel och dito i stål, en pampig villa, något stationsliknande och en mångfald av tegellängor som hörde gasverket till. Här finns det alla förutsättningar att skapa ett område med karaktär.

Jag tror att det är klokt att behålla och utveckla ett områdes karaktär när det skall förvandlas till bostadsområde från att ha varit något helt annat. De nya husen blir redan från början del i en pågående historia och man slipper det det själlösa uttryck som ofta hör samman med ett nyexploaterat område.

En av de nyare klockorna, en stålklocka, skall rivas och ersättas med ett högt bostadshus. Jag förmodar, att husets 170 meter kommer att krympa åtskilligt innan bygglovet är klart. Så brukar det ofta sluta. Det skall bli intressant att se hur övriga byggnader kommer att ta sig ut. Sjöstadens bebyggelse är alldeles för tät för att det skall blir riktigt behagligt, åtminstone i kombination med de alltför generösa fönsterpartier i de flesta rum. Gissningsvis blir det moderna hus (tråkiga och omoderna med openplankök och nordiskt blond interiör) och absolut inget pastischartat som Jakriborg.

Läs mer om projektet på svd.se.

(Bilden ovan hittade jag på Flickr, här)

Snöslask och strålande sol, minsann

jag_pa_skuffen

Precis, det har snöat och är runt nollan och jag har varit ute mest hela dagen. På (den taffligt avfotograferade) bilden ovan sitter jag på skuffen och tar igen mig i solen. Stativ och self-timer är en välsignelse.

byarundan_fran_emy

Höstens färger står sig slätt mot sommarens grönska och sprakande färgrikedom, vid en direkt jämförelse vill säga, men på egen hand är de nästan utan konkurrens; milda och mångskiftande lyser de upp så snart höstsolen visar sig med sitt gulröda ljus. Särskilt vackert är det när ett tunt lager snö reflekterar varenda stråle och vattnet droppar från taklisten vid söderväggarna.

byarundan_mot_emy

Vi har varit inne i närmaste större samhälle och handlat mat. Där står Man tänker sitt-villorna på rad i de nya område som omger den gamla kärnan. Vid affären finns den nedlagda Konsumbutiken samt en kombinerad grill/pizzeria som förr var kiosk. Dit kunde man bege sig på rasterna om man ville köpa sötsura bomber.

Det är något ödsligt över det mesta här uppe, om man bortser från de nya, stora köpcentrum som växt upp alldeles utanför stadskärnorna. Där trängs folk och två filer räcker inte till för att alla bilar skall komma fram, åtminstone är det så vid de större helgerna. Detta är en utveckling som jag inte tycker om, och som har bidragit till att landsbygden framstår som dränerad på mänskligt liv.

Och så kom den blöta oktobersnön

novemberstamning

Det grått och mulet när jag landade på flygplatsen. Ett tunt regn strilade ner och vi var tvungna att åka in till stan först, för jag hade glömt att ta med en sak. Luleå i slutet av november är inte den sommarstad man utger sig för att vara sommartid. Vid Smedjegatan ligger tre vackra hus byggda mellan 1890-tal och 40-tal. De skall rivas, för ytterligare en galleria skall byggas. Så dumt, och jag skäms å mitt ursprungs vägnar. Denna historielöshet om verkar vara à la mode bland norrländska stadsplanerare.

Här på landet är allt sig likt. Jag eldar i kakelugnen i ett av våra två omoderna rum, det ni ser på bilden ovan. Det är en sällsam stämning där inne, framförallt på vintern när det är mörkt mest hela tiden. I mitten av golvet ligger en linoleummatta, precis som man hade det förr. Linoleum var dyrt och man täckte sällan hela golvet. I ett annat rum står mammas gamla Blaupunkt och på den spelar jag Birth of the cool med Miles Davis som jag plockade med mig upp.

Det är mycket vackert här nu precis, som jag föreställt mig. Snöblandat regn faller från den kolmörka himlen. Morgondagen tänker jag mig skall gå i bilkörningens tecken.  Jag funderar på att rigga upp filmkameran i bilen och göra en höstlig roadmovie i Kodachrome.

Och så ett roligt YouTube-klipp. Det är gubbarna i Avan och Stenudden som tröskar som föritin.

Och så lämnade jag huset och gick

bbb6
Storstadsbrodern pustar ut och beger sig upp till glesbygden för ett par dagars rekreation.

Igår var min sista dag i tjänst hos public service. Idag beger jag mig norrut, till den glesa bygden för ett par dagars semester. Det har varit ett och ett halvt mycket givande år, framförallt på grund av alla trevliga och begåvade människor jag där mött, men tyvärr har jag också stiftat bekantskap med de intriger som tycks finnas inom den licensfinansierade sfären. Något skakad är jag över den inkompenens som ofta är det främsta kännetecket på chefer och ledningsgrupp, tillika upprör mig det slöseri som sker med skattebetalarns pengar, när man inte utnyttjar medarbetarna på ett klokt och respektfullt sätt. Men nog med gnäll för idag, mer om detta en annan gång.

Norrbotten på hösten, innan snön för gott lagt ett skyddande täcke över åkrar och skogsmark, är en sällsam upplevelse. Sommarens dofter är som bortsopade, istället är det fukten och kylan som tagit luften i besittning. Frostkalla dagar när det döda grenverket gnistrar i skenet från en svag och lågt stående sol och marken är lätt frusen så minsta steg ger upphov till ett frasande ljud. Vackert och sorgligt på samma gång. Man tänker på döden, och på våren som kommer åter.

Jag har låtit gå igenom min gamla bil, låtit byta tänddelar och rengöra förgasaren. Om snön inte ligger djup, skall jag åka omkring och fotografera och känna doften av den värme som tränger ut från bilens gamla värmesystem. Kontrasterna mellan inne och ute är aldrig som tydliga som i en bilkupé. Och utsikten aldrig så betagande som när man skådar den genom en generös tyskamerikansk panoramaruta.

Hedvig Eleonora halv elva på kvällen

Hedvig Eleonora

Höstrusk, det är det minsta man kan säga om helgens väder. Mörkret har varit kompakt och blandats upp med en och annan regnskur. Jag, som annars brukar få energi när hösten slår sig ner, har varit mycket trött. I lördags fick jag sällskap av en flaska sherry och en brasa, och läste en biografi över Otte Skiölds liv (författad av Ulf Hård af Segerstad) samt bläddrade i den märkliga, men långtifrån ointressanta, Beväringssvenska, en bok från 1940 där texter som skrivits av de unga män som gjorde lumpen under 30-talet. Analyserna var daterade, men läsvärda. Det var många, som hade problem med den enklaste stavning. Skildringarna av ”Barndomshemmet” (uppsats) var stundtals gripande i sin enkla torftighet och bokens absoluta behållning.

På söndagen invidge jag husets nyreparerade tvättstuga. Dessvärre hade någon klantig hantverkare blandat samman faserna till mangeln, så den gick baklänges. När jag försökte mata in lakanen, åkte de ut, när jag skulle rulla ut dem, åkte de in. Irriterande. Som grädde på moset var lakanssträckaren bortmonterat vilket gjorde det nästintill omöjligt att få fason på långa sängkläder.

Oven ses Hedvig Eleonora kyrka en mörk höstkväll.

Ryskt – en resa utan sällskap

1934 åkte Marika Stiernstedt på en resa till Ryssland som resulterade i ett antal tidningsartiklar. Året därpå gavs dessa ut i en volym med den geniala titeln Ryskt – en resa utan sällskap. Marika åkte ensam och fotograferade själv vilket nog får anses som rätt så djärvt av en dam i 60-årsåldern, men så var Stiernstedt en orädd dam (läs om hennes memoarer, Mest sanning).

Då hennes släkt på mödernet ursprungligen var polacker som blivit ryssar, hade hon i grunden en positiv inställning till Ryssland; hon hade besökt sina släktingar ett flertal gånger under barndomen och funnit landet både gåtfullt och fascinerande. Vid återbesöket 1934 möttes hon till stor del av fattigdom och misär och hennes burgna släktingar hade inte längre sitt gods kvar. Naturligtvis var fattigdomen stor även förr, men den nya tiden finner hon ännu mer grå och uppgiven, något som till viss del kan ha sin orsak i den klass hon kommer ifrån. Även hon Stiernstedt var röd, hade hon en svaghet för det sköna, och saknade nog en smula av den flärd som fanns i det gamla tsarryssland.

Läs Ryskt, det är den värd!

Einar Wallquists Möte med granne

Jag samlar böcker just nu. Böcker är nu inte någon bristvara i mitt hem, men jag hade tänkt mig sammanställa en bunt att ge min mor på hennes 70-årsdag om ett par veckor. Vanligtvis brukar hon tycka om att läsa de böcker jag läser, inte alla, men många. Igår hittade jag en trevlig volym, som jag inte kunde hålla mig från att läsa ett par kapitel ur. Boken heter Möte med granne och är skriven av Silvermuseets i Arjeplog Einar Wallquist och är hans sjätte bok om livet i lappmarken. Den utgavs 1943.

Jag började med att läsa berättelsen om Malvina. Som ung fick hon tjäna hos grannfrun, då hennes far stod i skuld till den mer välbärgade grannfamiljen. Familjens son tog sin naturligtvis till att våldta den nya tjänsteflickan, ett barn avlades och grannfrun skällde henne för slyna. Till all olycka tvingades Malvina dessutom gifta sig med den buttre och allt annat än kärleksfulle sonen och barnet föddes missbildat och dog genast. Ja, ni hör, inte var det bättre förritin. Berättelsen är däremot finfin, omän något tragisk (det finns ljusglimtar).

Einar Wallquist hade ett stort intresse för samer och nybyggare i lappmarken. Han skrev många böcker och 1965, några år efter sin pensionering, öppnade han Silvermuseet i Arjeplog. Dit skall jag bege mig vid tillfälle.

Teckningen här intill är Wallquists egen. Han avbildade både sina patienter och den karga naturen uppe i Lappmarken.

Halston och många nyanser av brunt

Jag hade tänkt skriva något om när flygbolaget Braniff sparkade Emilio Pucci för att istället låta Halston ta över ansvaret för form och färg. Halston gick in för brunt i alla nyanser. Tyvärr hittar jag inga riktigt bra bilder. en länk finns här, och den ger en viss bild av hur det hela tog sig ut. Olika nyanser av brunt är annars något som är helt i min smak, åtminstone skalan från guld, över konjak till mörkbrunt. Istället för allt detta blev det en bild på Halston (vars näsa blev så välpudrad att han förlorade kontrollen över modehuset för att senare dö i AIDS), Bianca Jagger och Liza Minelli. Klackarna i taket.

Apropå Jagger och Halston. Hennes 27-årsdag firades, som de flesta säkert vet, på Studio 54 1977. Här rider hon in på nattklubben på en vit häst. Glamour.

Brylépudding, torr sherry och te

Pudding, torr sherry och te

Jag tycker som så att man redan i oktober minns det mörka november eller hur det nu var.

På sistone har jag bjudit på te ett par gånger. En dag bakade jag scones (jättelätt, ta bara massor av smör, lite mjöl, bakpulver, grädde och aningens salt) och serverade dem med smör, ost och marmelad, en annan dag hade jag Frestas brylépudding ståendes i kylen – bara att ställa fram och korka upp sherryn.

Aproåpå mat så lagade jag kroppkakor igår. Kroppkakor görs bäst på gårdagens potatis, som är kall och fast. Jag brukar fylla med stekt bacon och lök som jag kryddat med svartpeppar, precis som jag gjort med själva degen. Lingon och smör därtill. Smör är bland det bästa som finns.

Brylépudding

Den obehaglige mannen från Bjuv

Utbildningsradion kommer med en storsatsning i höst som handlar om främlingsfientlighet. Bland annat görs en radioserie som heter Rasismens historia och en TV-serie som fått namnet Välkommen nästan allihopa. Man får säga att tajmingen är tämligen perfekt nu när Jimmie Åkesson publicerat debattartikeln i Aftonbladet. Har ni inte läst den, gör det genast, den är hemsk. Just att skrämma upp folk, tala till deras rädsla för att vinna gehör för en ståndpunkt, är bland det värsta jag vet. På SvD.se kan man också läsa om SD:s politiska strategi.

I Rasismens historia intervjuar Musse Hasselwall Bert Karlsson och konfronterar honom med de uttalanden han gjorde under 90-talet i samband med Ny demokratis segertåg. Bert blir ilsken och rusar ut ur studion, dock är jag osäker om det intermezzot kommer med i serien eller om det kanske klippts bort, jag hörde bara berättelsen i korridoren i UR-huset . Här en gammal debatt mellan Karlsson och Bengt Westerberg ledd av Janne Josefsson. Se den. Året var 1993.

Åter till Välkommen nästan allihop. Doreen Månsson träffar Allan Jönsson som sitter i fullmäktige för Sverigedemokraterna och som dessutom är ordförande för raggarklubben Old Wheelers. I Bjuv är han en ansedd och populär person. En fryntlig och obehaglig medelålders man. Jag är inte alls förvånad över att SD vunnit sådan mark. Uppenbarligen finns det problem på många orter, men att lösa dem på detta sätt har praktiserats i stor skala så sent som på 30-40-talen och det var som alla vet ingen lyckad historia (Amelie Posses Tisdagsklubb var en av de sammanslutningar som jobbade mot nazismen).

Tyvärr verkar det vara så att det är de mindre privilegierade i samhället som framförallt tilltalas av denna politik, vilket verkligen visar på hur viktigt det är att minska de sociala klyftor som finns i Sverige. Viktigt är också att förbättra integrationen mellan de olika grupeprna i samhället. Det är trots allt oftast vi vita och välutbildade som är de största motståndarna till Jimme Åkesson och hans partikamraters politik.

Så kan det gå när inte korken är på

Jag har blivit av med mitt kort. Bankomaten åt upp det. Jag tycker att tre försök är i snålaste laget, åtminstone på helgkvällar.

I fredags var jag nämligen på Djuret och fann till min förvåning att vinet var vad man kallar för prisvärt. Det fanns dyra glas och det fanns billiga glas. Det billiga kostade bara 40 kronor och var minst lika gott som den påkostade Nils Oscar (Nils Emil?)-öl som jag inledde kvällen med. Snygg lokal också, med industrilampor, köttkvarnar (apterade till lampor) och köttvågar (heter det så, böjer man det så?). Jag var där med tanterna på jobbet (ja, hmm, jag var väl i princip äldst). Gillade det blandade klientelet. Försjönk då och då i tankar, funderade och fantiserade; jag upphör aldrig att fantisera om okända människor . Jag gillar att göra det. Någon, kanske var det datorns spellista, spelade ett tvärsnitt ur delar av min skivsamling.

Jag hastade vidare och så småningom tänkte jag: jag går hem och jag köper mig en hamburgare! För att köpa hamburgare måste man ha kontanter. Därför gick jag till bankomaten. Egentligen var detta helt onödigt, för jag hade pengar i min plånbok, men den detaljer hade fallit mig ur minnet. Ett par minuter senare var jag utan kort, men med hamburgare.

På lördagen var det bara att pallra sig till Handelsbankens kontor vid Kungsträdgården för att ta ut kontanter. Jag hade tagit på mig stövlarna och perfekton. Men det regnade, så en svart regncape (säger man så, ett militärplagg i svart galon) var nödvändig. Det var helt tomt i lokalen när jag stövlade in. Mannen i kassan såg uppenbart road ut.

Och så lyssnar vi på Les feuilles mortes med Yves Montand.

Jag fångar hösten i svartvitt en kväll

Foto: Rävjägarn

När klockan slagit halv elva lägger sig lugnet över gatorna här på Gärdet. En och annan dam ses rasta sin hund och med jämna mellanrum passerar några personer till och från tunnelbanan längs med den upplysta promenadvägen. I skydd av mörkret bestämde jag mig för att ta en vacker höstbild i det svaga ljuset.

Foto: Rävjägarn

Jag gick till promenadstigen och ställde upp mitt stativ, väntade på att det skulle bli folktomt och tog ett par bilder. I vanliga fall använder jag ett gulfilter, men denna gång fick blåfiltret sitta på. Hur nu det påverkade bilden.Resultatet blev inte så pjåkigt.

Hornstull, ännu ett trist centrum?

Hornstulls mjölkbar

Nu är det snart klubbat och klart, förvandlingen av Hornstulls centrum, eller vad man nu skall kalla området runt tunnelbanan.

År 2003 öppnade jag och två kollegor Hornstulls Mjölkbar på Verkstadsgatan 10. Det var året när Street etablerade sig och Hornstull på allvar började förvandlas från en avlägsen del av Söder till ett åtråvärt område i närheten av Liljeholmen. På den tiden fanns i krokarna diverse kontor, Mickes skivor och ett antal restauranger i budgetklassen. Det var ett attraktivt område, då hyrorna var låga och många av de nyinflyttade var nyfikna på det nya och samtidigt hade ett gott öga till det gamla.

Jag är inte förtjust över planerna av en ny galleria vid Hornstull. Gallerior betyder för det mesta en likriktning av utbudet och höjda hyror för övriga affärsinnehavare i område. Till det säger jag nej tack, även om jag nu mestadels vistas i Hornstull när jag besöker mina vänner.

För mig är gallerior bara av ondo, ty där kan man aldrig köpa annat än förnödenheter och sådant som är förknippat med ren och skär skräpkonsumtion. Nej låt Hornsull få förbli en lagom gentrifierad stadsdel där det gamla samsas med det nya.

Jag hittade en gammal artikel från SvD på nätet. Den är från år 2004 och jag uttalar mig om gentrifieringen av Hornstul och de förfärliga smörgåsarna som då var på modet. Läs och le en smula.

Psykologiska självbekännelser

Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskande, en magnetisk tjusning vid kroppslig beröring, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av en verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.

Det var först år 1971 som Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser gavs ut, trots att de avfattats redan 1879. Citatet ovan kommer från skriftens inledning och kan inte låta bli att citera det. När Wikner skrev sin text har han gift sedan 1871 och hade två söner (som sägs vara döpta efter hans älskare). Äktenskapet var till en början olyckligt, men efter ett par år berättade han sin mörka hemlighet för sin fru och de resterande åren av deras äktenskap blev vad man faktiskt får kalla för lyckliga. Wikner tog sig sig älskare, men hade i sin fru en lojal vän.

Som troende och filosof brottades Wikner naturligtvis med sin läggning och Psykologiska självbekännelser är ett försök att för sig själv och omvärlden förklara de ibland motstridiga tankar som rör sig inombords. Rent logiskt kan han inte se vad som skulle vara fel i hans handlingar, men det är uppenbart att samhället inte accepterar dem. Det är ett intressant resonemang han för och på det stora hela är hans idéer och tankar helt moderna. Ytterligare några citat:

I kallen det onaturligt, därför att det är ovanligt.

I medgiven förmodligen, att det är en mänsklig rättighet eller åtminstone ett mänskligt behov att i verklig kärlek, och ej blott i en djurisk brånadsakt, få tillfredställa sin könsdrift.

Jag tycker att boken är intressant och kan rekommendera den. En skildring i detta ämne från sent 1800-tal är man inte bortskämd med och Wikners uppriktiga tankar och det försvarstal man kan säga att han håller förtjänar att läsas. Det är en tunn volym med förord av Torsten S:son Frey och en kompletetrande essay av Lechard Johannesson. Köp den på Bokbörsen.

Snap-shots från ett höstlikt Berlin

Foto: Rävjägarn

I fredags anlände jag Berlin Schönfeldt och satte mig sedan på tåget upp mot Prenzlauer Berg och Bornholmer strasse, lite lagom nervös då jag köpt en biljett som bara gällde två zoner, inte tre. Väl ute på gatan, gick jag hem till mina vännersom hyrt sig en lägenhet på en parallellgata strax intill Bornholmer. Det gamla jugendhuset hade ett slitet, men helt intakt, jugendtrapphus, typiskt för de något enklare hyreskasernerna. Dörrarnas enkla slingor såg ut att vara skurna för hand. 3-rummaren högt upp i huset hade volym, kolkamin och balkong ut mot solen på gatan. Det var vackert.

Och jag ägnade mig åt konsumtion. Med mig hem hade jag ett par mycket snygga svarta stövlar, ett par lätta svarta kängor, en angoratröja i ljust grått och en argylerutig pull-over. Nu önskar jag mig bara mer höst, och jag tror att jag blivit bönhörd.

Foto: Rävjägarn

Söndagsmorgonen var regnig och grå. Någon spred en tunn vattendimma över både mig och alla boulevarder när jag promenerade runt i en halvtom stad på förmiddagen. På en skylt på en tvärgata läste jag Berlin Cocks. Vad det nu var för inrättning.

Foto: Rävjägarn

Berlins jugendhus är vackra och strama. Många ser fortfarande ut som de en gång i tiden gjorde. Överallt finns indragna balkonger som ser så inbjudande ut. Sådana har aldrig funnits  i Sverige. Berlin är också nyrenässansens stad, något som jag tycker mycket om. Pampiga byggnader med så riklig dekor att Valhallavägens fasader rodnar i skuggan.

Foto:Rävjägarn

Och så gick vi till en stor marknad. Det regnade, det var lerigt och det var östberlin. Man dköpa allt möjligt, även gamla benrester. Jag förmodar att de kom från djur, men ändå. Det var underligt. På väg till marknaden passerade vi kyrkan ovan, men bilden tog jag redan dagen innan, då solen fortfarande sken.

Hosta, heshet och några harklingar

Jag har precis anlänt hem från ett fuktigt Berlin. Vad jag kan förstå, saknar de flesta trapphus element och detta ger en speciell stämning av vemod när temperaturen närmar sig nollan. Jag tappade rösten i fredags och den är fortfarande på villovägar. Kanske beror det till viss del på det råa klimatet (och nu menar jag vädret). I övrigt är det verkligen inget fel på den staden. Men mer om det snart (kan tala om att jag fyndade ett par mycket stiliga svarta stövlar!).

Skandalblaskan Resumé har en artikel om Chefskarusell på UR ser jag. Ovanligt lite snask i den texten för att vara Resumé, framförallt med tanke på vad som skulle kunna grävas upp.

För ett par veckor sedan googlade jag Paul Anka. Bland de tio översta träffarna kom i princip bara sidor som hadlade om Anna Anka. Det är tydligt att Paul numera är Anna Ankas fru. Till min stora glädje ser jag nu att även herr Anka fått sig lite publicitet i och med att Michael Jacksons ”nya” är Pauls ”gamla”. Så penibelt.

En gammal rest vid Tegeluddsvägen

Foto: Rävjägarn

I närheten av infarten till Frihamnen, vid Tegeluddsvägen, står ett litet hus som jag tror kan ha hört till järnvägen som passerar intill. Jag tror inte att det kommer att står kvar särskilt länge till.

De runda fönstren är dammiga och i dammet har någon, jag vet ej vem, med hjälp av sitt finger ristat in ord och en och annan sexuellt relaterad symbol.

Nu vet jag bättre: det är Tullverkets gamla lokaler! Se denna bild.