Bloggen Rävjägarn

Hela min uppväxt präglades av tanter, fruar. De var inte av den kvalisort som var måna om att vara till lags, snarare tvärtom: de månade om sina åsikter och de hade inget emot att få sin vilja igenom. I yttersta fall gick det handgripligt till väga. Deras män hamnade nästan alltid i skuggan, ja inte Stor-Klas och hans far förstås.

Vi hade fru Karlsson, den enda i byn som inte hade tant eller å framför sitt namn. Hon var nog lite för mer. På något sätt var hon släkt med å’Valborg vars man Anselm gärna vistades utomhus, utom synhåll för sin barska fru som alltid bar  turban när hon gick bort. Tant Dagny dog när jag var liten så henne minns jag inte. Hon var förtjust i pengar och höll i familjens kassa (och sålde i smyg hemmanet till dottern istället för till äldste sonen). Tant Ronny kom till byn ung, som nykonfirmerad, hon skulle vara lillpiga hos Stor-Klas, men fick slita för två. Både han och hans far var ena riktiga gubbjävlar som gjorde sitt bästa för att köra med sin unga hjälp som dock ofta avgick med segern när det blev bråk. Hon lever fortfarande, och blir alltid lika ilsken när gubben kommer på tal.

Jag inser nu, när jag skriver detta, att det kanske var synd om männen ibland. Tilläggas bör dock, att tanterna ofta hade sinne för rättvisa och  jävlades inte för att vara jävliga. Men, nog är det lite märkligt att det var så ont om blyga, blå violer i min by.

Många gånger har jag undrat varför det var som det var och om det var annorlunda i stan, där tillvaron var borgerligare. Här hade fruarna en viktigt uppgift att fylla, även om den naturligtvis kan sägas ha varit en påtvingad uppgift. Jag tror att  mina erfarenheter är orsaken till att jag har så svårt för en unken och gammaldags kvinnosyn och framförallt för den inställsamma kvinnotypen. Varför vara inställsam, när man kan säga vad man tycker och vad man önskar? Man behöver inte vara oförskämd och påstridig bara för att man är ärlig. Det är ju så mycket enklare.

Jag brukar också fundera var den sortens damer tog vägen, arten kan knappast ha utslocknat, men man får förmoda ett skepnaden är en annan idag.

Under några julkvällar har jag läst Anders Thunbergs Karin Lannby-biografi. Det är en spännande bok som tyvärr har fått undertiteln  Bergmans Mata Hari. Onödigt, ty Lannby är så pass intressant i sig själv att någon draghjälp av en uttjatad regissör inte är nödvändig.

Karin Lannby kom från en välbärgad familj. Modern var yrkeskvinna, MGM:s svenska representant i Sverige, och familjen bodde elegant i Ålstensvilla. Som 15-åring började Lannby att intresseras sig för politik och blev snart medlem i kommunistiska ungdomsförbundet. Som 16-årig la hon sig ut för bibliotekarien, författaren och politikern Arnold Ljungdal och inledde tillsammans med sin väninna ett Ménage à trois som mestadels verkar ha varit tillfredsställande för samtliga parter.

Att Stockholm ansågs för ett nordens Casablanca under krigsåren fascinerar. Grand Hotel var dessutom en träffpunkt för alla som intresserade sig för, och handlade med, information. Kort sagt, spioner och diplomater. En av dessa var Karin Lannby som jobbade åt den svenska informationsstaben. Lannby var i grunden kommunist och var som ung medlem i svenska Clarté som engagerade sig mot nationalsocialismen som började bre ut sig i Europa under 30-talet. När man läser Thunbergs biografi, slås man av hur många som var övertygade nazister och som efter kriget aldrig ställdes till svars för sitt engagemang. Även den unge Ingmar Bergman heilade glatt under sin Tysklandsresa 1936.

Bokens huvudpart ägnas dock åt Karin Lannbys tid som agent. Stockholm och Östermalm under det tidiga 40-talet måste ha varit en spännande miljö. Strandvägen hade börjat att chansera och den nazianstrukna överklassen hade svårt att få hemhjälp. I denna miljö rör sig Lannby. Hon lunchar, äter middag, fikar, går på barer och nattklubbar och deltar i en och annan sadomasochistisk orgie.  Noggrant, rapporterar hon allt till staben som till slut får svårt att hantera all information som hon delger dem.

Lannbybiografin är intressant, men här och där finns små slarvfel som irriterar (bl.a. har Mauritz Stiller begåvats med fel förnamn). På det stora hela är boken dock mycket läsvärd och den ger en levande bild av en spännande och händelserik period i vår historia.

Tågresan blev lång och någon restaurangvagn fanns inte att tillgå. Först när dagern började tryta, var jag framme, utsvulten. Och då kom snön och mörkret sänkte sig sakta.

Nu är det mörkt, men en och annan lampa lyser upp de vita vidderna där snön yr. Den kalla luften smyger sin in genom golvspringorna, men spisarna är ordentligt eldade och sprider värme. Nätterna är så tysta här.

Jag läser Karin Lannby-biografin vars undertitel är Bergmans Mata Hari. Boken är intressant, men en och annan felaktighet har smugit sig in och det irriterar. Dock, det är roande att följa det politiska 30-talet, både i Stockholm och utomlands. Lannby bodde under en period alldeles i närheten av mig på övre Gärdet, i en liten 1-rummare med Gemla-möbler och en stor radiogrammofon. Strax intill bodde Amelie Posse, den anti-nazistiska sammanslutningen Tisdagsklubbens grundare. På den tiden ville alla bo på Gärdet. Så är det inte idag.

Imorgon är det julafton och nu skall jag snart sova.

I år har jag unnat mig en julgran och en hyacint samt hängt upp julstjärnan och lagt fram en julduk. Jag kan finna det lite jobbigt med för mycket pynt, men i år var det precis vad jag längtade efter. I kombination med all snö och min nya fäbless för Mahalia Jackson, är det ovanligt mycket julstämning hemma hos mig.

Men ikvää tar jag nattåget till norr för att fira jul. Där uppe blir jag nästan en vecka, sedan reser jag tillbaka igen för att fira nyåret här i stan. Det slår mig nu att det är tiotalet som inleds och det låter ju mer än förträffligt.

Tidigare glesbygdsjular kan man frossa i här, om man är lagd åt det hållet: Julferier i landsorten och Julstämning i glesbygden.

Förra helgen beställde jag en prenumeration på Axess och i onsdags damp tidningen ner på hallgolvet. Tror ni att jag läste den? Nej, istället la jag den under en tung koloss (Veckojournalen, första halvåret 1945, inbunden och behandlades krigsslutet och den första fredstiden) för att slippa se eländet. Nu har jag i ärlighetens namn inget emot Axess, annars hade jag naturligtvis inte prenumererat. Mitt pubertala beteende skyller jag helt på detta fånigt provocerande inlägg på Axessbloggen där Johan Lundberg gör sig rolig på genusforskningens vägnar.

Jag har verkligen läst mer upprörande texter i mitt liv, men likväl: när bildade människor skriver så raljant om något som jag tycker är viktigt blir jag nästan kolerisk. Med ens kastades jag 15 år tillbaka i tiden och jag mindes alla dessa korkade och totalt obildade män som inte intresserar sig för mycket annat än sport och öl, har lika unken kvinnosyn som Veckorevyn, och som aldrig skulle drömma om att vara pappalediga eller ställa sig att laga mat efter avslutad arbetsdag. Dylikt vill man förändra, och det är en mycket god idé att börja redan med de små barnen. Alla barn har nämligen inte kloka föräldrar.

Jag kommer att tänka på Klara Johanson, den begåvade kvinna som älskade romantiken och Goethe, Malla Silfverstolpe och drömmaren Amiel, och som klarsynt kommenterade sin samtid. I texten Sexualsystemet gör hon precis den analys som varje människa med minsta anlag för kritisk tänkande bör göra. Läs texten i sin helhet här. Ta er den tiden, det är den värd (den är från 1924 och därför passande ålderstigen i detta sammanhang). Det är sedan en barnlek att applicera tankesättet på t.ex. leksaker.

Nej, provokationer av detta slag är lika lättköpta som vår svenska jul-Ankas dravel om avsugningar till frukost och hör därför endast hemma i slaskspalter, absolut inte i anslutning till en tidning som värnar kunskap och akademisk bildning.

En av mina absoluta julfavoriter är skivan här intill, den år 1963 utgivna lp:n A Christmas gift for you (Spotifylänk). Den galne Phil Spector fick ur sig detta mästerverk där bl.a. Ronettes och Chrystals medverkar. Min favorit är Christmas (baby please come home).

Christmas, The church bells in town. Christmas, All ringing in song. Christmas, Full of happy sounds. Christmas, Baby please come home

They’re singing Deck the Halls
But it’s not like Christmas at all.
I remember when you were here
And all the fun we had last year.

Precis som på övriga Phil Spector-produktionen från denna tid är det massiva wall of sound-ljudet som karaktäriserar inspelningarna och det låter utmärkt. Jag undrar om någon skiva som sprider mer julstämning? Det skulle då vara Elvis Presleys If every day was like christmas.

Oh why can’t every day be like Christmas
Why can’t that feeling go on endlessly
For if everyday could be just like Christmas
What a wonderful world this would be.

Snart skall jag bege mig ut för att köpa gran. Igår köpte jag pynt att hänga i granen och nu behöver jag något att hänga det i. Det är alldeles vitluddigt ute och ena trottoaren är inte skottad. Jag undrar om en decembermånad någonsin varit vackrare? Jag är i vart fall helt överförtjust och har inte låmngre några problem med att komma upp på morgonen.

Igår gick jag så småningom till Kägelbanan för att lyssna på GBS som sjöng med Månskensorkestern på Tangopalatsi. Där var mängder av finska farbröder och tanter och GBS sjöng Champagnetango och Tove Janssons outsägligt vackra Höstvisa. När vi kom ut snöade det och det var precis som vi var hemma i glesbygden igen. Julkänsla!

I fredags var jag på ”glögg” hemma hos Björn, sedan gick vi till Konstfack. Det var alldeles vitt och fluffigt av snö där ute. Skönhetschock. Byggnaden är dessutom mycket vacker. Jag är svag för funktionalistiska fabriker. På väg hem pratades det klotband (precis som det görs här). För er som ej är bekanta med originalupplagorna av Claës Lundins Nya och Gamla Stockholm, klicka här och låt er förföras. En annan favorit är Wikners Vittra skrifter. Jag misstänker dock att präglade volymer med mycket guld ställer sig aningens dyra att producera.

Idag hade jag också tänkt mig göra något jag alltid drar mig för men ändå gör, d.v.s. ta ut alla mattorna och rengöra dem i snön. Bättre sätt finns inte, om man bortsett från att det är jobbigt. Skonsamt och dessutom får de tillbaka sin lyster. Rekommenderas, men inte för den svage, ty det är jobbigt.

Jag växte mestadels upp med äldre människor omkring mig. De flesta i byn var äldre när jag föddes och barn fanns det i övrigt ont om. Min favorit och den som berättade det mest jag vet om byn och mitt ursprung ses här intill; med en allvarlig blick i sina blå ögon försäkrar hon sig om att brudgummen verkligen kommer att behandla sin brud på bästa tänkbara sätt. Det gamla damen hade pondus.

Jag minns, ja egentligen minns jag inte var, men vi satt tillsammans och stunden var högtidlig. Hennes blå ögon glittrade och munnen hyssjade. Hon var förväntansfull och uppspelt som ett barn och samtidigt, som den gamla människa hon då var, mån om att inte störa den ritual som pågick. När hon dog, såg jag henne framför mig på samma sätt, högtidligt deltagande i sitt livs sista ceremoni, den mellan henne och Sankte Per. Jag var outsägligt ledsen.

Min granne var född i början av 20-talet och kom till byn 20 år senare som ung fru. På den tiden hade familjen det knapert som så många andra som börjat världen med ett klent arv. Allt detta och oändligt mycket mer fick jag berättat för mig. Hon drog sig inte för att de tala om de mindre smickrande sidorna hos den mänskliga naturen. Elakhet, hade hon inget till övers för. Jag lärde mig åtskilligt, också att godhet och ondska finns i samma person. Elementärt, javisst. Men ibland så svårt att förstå.

Sista gången vi sågs, satt hon på bron utanför huset när jag cyklade förbi. Det var augusti och min långa ledighet, som hade föregåtts av total utmattning, var snart över. Hon pratade, och jag lyssnade. Ett par månader senare var hon död. Det är tomt därhemma nu, men jag har minnen kvar, nästintill i överflöd.

Idag något som intresserar mig. För ett par veckor sedan hölls ett seminarium i Göteborg som behandlade den figurativa konsten. Även modernismen och modernismens arkitektur, som skövlat många gamla stadskärnor och hus på landsbygden, diskuterades. Hela debatten finns på Bambuser, ni hittar den hos en av deltagarna, Jenny Maria Nilsson. Besök också en annan av deltagarna, Karin Stensdotter.

Vi börjar med arkitekturen och modernismen, något som verkligen intresserar mig.

Om jag hade fått som jag velat, hade inget rivits eller okänsligt renoverats. Om jag fått välja, hade jag velat att det gamla och det nya skulle ha fått existera sida vid sida, lika högt värderade. Något annorlunda kan jag tänka mig att det var  när fattigdom och ett hårt vardagsliv gjorde okänsliga reparationer och rivningar efterlängtade. Jag kan förstå det, fast det skär i kroppen. Jag förstår hur efterlängtat det var. Modernismen ville att människor skulle få det bättre, få en modern standard, även om de hade det knapert med pengar. Resultatet av detta jätteprojekt var att en stor del av vår historia raderades ut. Det är naturligtvis inte bra, men jag uppskattar verkligen det sociala ansvar man tog på sig. Det sociala ansvaret är något fint, men det kan samtidigt innebära ett omyndigförklarande som inte alltid är så lämpligt.

Idag sörjer vi gamla byggnaderna och  de stadskärnorna vars gatunätet utplånats. I Stockholm ersattes Norra Smedjegatan med gallerian Gallerian. Vi bör sörja, och vi bör se till att misstaget inte upprepas. Det är alltid mycket lättare att se vilka fel som begåtts, än att förhindra att de begås. Idag är det modernismens byggnader som förstörs, byggnader som ofta håller en hög klass på detaljer och utförande. Det är också byggnader som på många sätt behagliga att vistas i. Om vi inte inser det idag, kommer nästkommande generation att  inse det imorgon.

Ute i landet, om uttrycket tillåts, har man ofta en annan syn på nytt och gammalt. I den by jag kommer ifrån, och i de flesta andra byar och städer där uppe i norr, älskar många gamla hus, om de är fullt moderniserade. Tydligen räcker tanken på att huset verkligen är gammalt för dessa människor. Min mor är inte av detta slag, men till viss del min syster och i allra högsta grad hennes man vilket vållat visst bekymmer när de tagit över släktgården. Men vi två, jag och min mor, är ganska ensamma om detta synsätt som till vis del får till följd att vi framstår som en smula snobbiga (det är faktiskt en klassfråga, även om mycket hänt de senaste 5-10 åren). Jag kan tänka mig att det har sin grund i att  överklassen ofta vårdat sitt kulturarv, samtidigt som underklassen låtit sitt flyga och fara.

Och så över till den figurativa konsten.

1900-talskonsten har blivit mer och mer allmänt accepterad och den har nått en större målgrupp. Den är också så flitigt exponerad, så flitigt exponerad att man hittar den på varuhus som IKEA. Det är inte underligt om man till sist tröttnar på den.  Idag är det 1800-talsmåleriet som känns nytt och spännande; att på nytt få måla tavlor som är lika naturtrogna som ett fotografi är inte konstigare än att man en gång övergav denna teknik, när fotokonsten på allvar slagit igenom, eller att även denna rörelse en dag kommer att överges.

Personligen tycker jag att det är förträffligt att allt som glimmar snart kan vara guld. Modernismens krav på äkthet är på väg att avskaffas. Det är inget fel att låta dekorera sitt hem i nyrenässans. Det är ungefär så jag uppfattar det figurativa måleriet (ta det nu inte helt bokstavligt). Jag tror att detta är något av lockelsen.

Jag undrar om inte den moderna konstens breda popularitet har fått till följd att det figurativa måleriet blivit mer attraktivt, då det inte älskas av gemene man, åtminstone inte gemene kulturmänniska. Människan har som bekant ett behov av att tillhöra grupper, och ett lika starkt att fjärma sig från andra. Jag ber att få påpeka att jag absolut inte tror att detta är den främsta anledningen till den figurativa konstens spirande popularitet, men jag tror likväl att det är en faktor som inte går att ignorera. Varken här eller på andra håll i samhället. Jag själv fungerar ibland på detta sätt.

Angående allt som skrivits om det nya måleriet och dess kopplingar till nazism, ber jag att få meddela att jag anser detta för trams. Det tror jag inte alls.

Ett traditionellt måleri för naturligtvis tankarna till traditionella värderingar. Jag är själv ingen vän av traditionella värderingar, inte om de används för att kontrollera och kuva människan. 1800-talets unkna syn på familjen klarar jag mig förutan. Allt var verkligen inte bättre förr. Hur denna vurm för gamla tider kommer att avspegla sig på värderingar är jag faktiskt väldigt nyfiken på. Något kommer säkert att hända, det är ofrånkomligt. Men, man behöver bara slå på någon av de reklamfinansierade TV-kanalerna för att förstå att förr eller senare kommer det en motreaktion.

Jag har lagt beslag på familjens julkrubba. Nu går inte min mor direkt lottlös, då åtskilligt julartat gått i arv från moster Ebba som numera pryder både väggar och bord därhemma. Det är inga påkostade ting, utan pappersbonader, dito julkrubbor i tredimensionellt utförande samt diverse att hänga i granen. allt är lite slitet, men ovärderligt, inte minst när man tänker på Ebba som var en mycket rolig tant.

När jag var liten, satte vi alltid upp färgglada pappersgirlander i taket. Dessa och julgranen var det yttersta beviset på julhelgen, om man bortser från julservisen som endast användes under denna storhelg. Lite onödigt kan tyckas, med både en mat- och en kaffeservis för denna korta tid. Kaffeservisen krävde alltid lite extra pyssel, då motiven på fat, assiett och kopp måste matchas. Förutom pepparkakor, fanns där enorma mängder kaffebröd. Bäst tyckte jag om våra starka och smördrypande ingefärspepparkakor som bakades efter ett recept från tant Marta som fått det av en moster som jobbat på sjukhuset inne i stan (på den tiden hade sjukhusen kök och bakade dessutom julkakor). Förutom pepparkakorna var rullrånen en av mina favoriter. Rullrånen bakades i en gjutjärnslagg på spisen och innehöll grädde. Mums! Ibland åt man dem till glass och bär

Vad det var vackert igårkväll. Humlegården låg täckt i ett tunt lager snö och det lös i alla skyltfönster längs med Sturegatan när jag promenerade hem på eftermiddagen. Uppe på Gärdet blev det så småningom helt vitt. När jag vaknade idag var det genomgrått och inte en gnutta snö kvar. Bedrövligt.

När jag kom hem igår, lite lätt uppspelt av glögg och mycket trött, köpte jag mig en landgång och kokade te. Landgången var dyr och rätt god, men man hade helt glömt att avsluta den med något efterrättsbetonat som druvor och ost. Landgången är som bekant komponerad som en bättre middag och börjar med en förrätt .

Söndagstristess kan lätt botas med ett besök på Stadsauktioner i Frihamnen. Att gå dit är som att gå till ett museum, men gratis och dessutom står det korta förklarande texter på alla föremål vilket gör att man har möjligheten att lära sig något. Och det är alldeles ypperligt. Annars kan man alltid göra ett besök på loppmarknaden på Hötorget

Julglögg. Igår blev det lite julstämning, åtminstone under den halvtimme som jag avverkade en flaska av Blossas starkvinsglögg (vi fick inte bli sena!). Sedan dröp jag av socker och glöggkryddor och pallrade mig till Färgfabriken.

Idag tänker jag gå lite i affärer. Julhandla. Hemslöjden skall få ett besök. Jag behöver köpa ett vaxljus. Ett långt vaxljus som är liksom upprullat och som monteras i en ställning. Ställning finns, men ljuset är utbrunnet. Hemslöjden är faktiskt på många sätt en utmärkt butik. Handdukarna är mycket prisvärda. Drygt 100 kronor för en i hellinne från Klässbols och det är då rakt ingenting. Dukar finns i både hel- och halvlinne (halvlinne är bomullsvarp med inslaget av lin) till rimliga kostnader, även om det inte är direkt billigt. man får dock förutsätta att de håller ett par generationer och då är det inte mycket att bråka om (bilden kommer från Hemslöjdens sajt, tack för lånet).

När jag var liten var jag ofta på Hemslöjden. Mamma vävde mycket och lät Väv och Garn eller Hemslöjden varpa all de dukar, gardiner och möbeltyger som hon gjort genom åren. Jag minns väl de vackra färgerna på ullgarnet som låg i prydliga rader i butiken.

Myrorna kan också vara värt ett besök. Jag behöver ett änglaspel, ett sådant som man sätter ljusi och då snurrar änglar med trumpeter. Det låter mycket vackert.

Och hungrig blir man. Då går man till Citykonditotiet!

Stångkorv är en förträfflig rätt. Jag har min egen variant på Stångkorv special (har för mig att även Wretman har sin). Bland det godaste jag vet.

Tärna rå potatis och stek den i smör. När potatisen börjar närma sig, lägg i stångkorvenoch stek till dess den är klar. Snitta då upp korven och kläm ut dess innehåll (som påminner om pölsa). Tillsätt hackad saltgurka, lite dijon och en liten skvätt grädde (sommartid är lite persilja också gott).Rör om. Peppra och kanske lite salt.

Det är inte bara julgrisar som vanvårdats denna höst.

Ämnet Vem är offer i en relation kan inte undgå att intressera mig. Är Elin Woods ett offer, är Anna anka ett offer och isåfall varför? Fru Woods har av allt att döma blivit bedragen och det verkar inte vara något som hon uppskattar – därav golfklubban. Dito Anka är knappast den tjänstvilliga fru som hon gav skenet av innan Hollywoodfruar gjorde henne till något av en stjärna, vilket inte var så svårt att genomskåda när man såg hur hon behadlade sina underlydande.

Tyvärr är det inte ovanligt att den ena parten är mer dominerande i en kärleksrelation, eller snararemindre kär. Det är naturligtvis inte bra, men frågan är om det inte är oundvikligt. Jag har aldrig förstått hur ekvationen skall gå ihop, den som säger att alla har rätt att bli älskade och respekterade . Så borde det vara, men så blir det nog aldrig. I fallet Woods har Elin uppenbarligen valt att leva med någon hon älskar eller på något annat sätt kan ha något utbyte av. I dagsläget verkar inte det vara en helt lyckat beslut, men det är troligt att det åtminstone blir fråga om viss ekonomisk kompensation.

Om jag varit i Elin Woods kläder, och mot förmodan gift mig med en trist och självupptagen golfspelare för att jag älskade honom, hade jag stolt gått min väg, inte jagat honom med golfklubban. Jag är inte säker på att det är det bästa sättet att hantera ett nederlag. Det hade varit en betydligt tuffare match att stanna kvar och slåss för kärleken, om nu det låtit sig göras. Men för att göra det, krävs det att man är beredd att förlora, att ta ett nederlag.

Och nederlag är något mycket otidsenligt.

Första advent, det är en högtid som jag tycker om. Att få tända ljus och hänga upp en adventsstjärna, men det är ännu för tidigt att ta fram julkrubban. I år hade jag varit på stort kalas och kom hem under dygnets första timmar. Jag var trött, hade haft det mycket roligt, men kvällen slutade med ett litet intermezzo. Jag var därför något obalanserad när jag lyssnade på Mahalia Jacksons lp Silent night. Sweet  little jesus boy fyllde rummet. Rösten var så stark, inlevelsen så påtaglig, att det nästan blev plågsamt. Jag läste något mycket sorgligt. Jag började tänka på döden.

När jag var i 8-9-årsåldern, det är ungefär 30 år sedan nu, dog min kusin. Han befann sig utomlands och hade ramlat ner från en balkong. Han hade gått i sömnen, ramlat ner och ögonblickligen dött, berättade min mor. Min kusin var betydligt äldre än jag och jag kände honom knappt. Det jag minns bäst är tystnaden. Man talade inte längre om honom och de bilder där han förekom togs ned från väggarna. Det var hemskt.

10 år senare jobbade jag ett par veckor i köttdisken på Åhlens. Styckmästare var en gammal vän till min kusin. Han började berätta om sin döda vän och jag fick klart för mig att dödsfallet hade mer med ett överdrivet festande att göra än några sömngångaraktiga steg en natt i slutet på 70-talet. Min kusin drack alltför mycket och hade därför råkat ut för den trakiska olyckan. Sanningen var uppenbarligen alltför upprivande för att delges till släkt och vänner. Eller så visste alla, men vi barn hölls utanför. Det spelade naturligtvis ingen roll, det var döden som det verkliga.

10 år senare sitter jag i ett rum med min far. Han är död och jag håller hans hand. Hur det kändes går  inte att beskriva. Han hade blivit sjuk 10 år tidigare så jag såg det som något av en befrielse. Idag ångrar jag att jag inte satt där längre, ensam med honom. Det hade naturligtvis varken gjort till eller från, men det var sista gången jag träffade honom och jag fick aldrig riktigt lära känna honom. Det  var nog det värsta.

Och där satt jag mitt i natten, den första söndagen i advent. Jag lyssnade till  Mahalia Jackson som sjöng Sweet  little jesus boy.

Mahalia Jacksons lp Silent night är utgiven på Columbia CS 87023

En glimt in i ett porslinsskåp som innehåller en gammal klenod; lysningspresenten i form av en guldservis från någon okänd fabrik i östeuropa. Särskild värdefull är den knappast, men den skänker en viss air av elegans de få gånger man får använda den.

Min farmor köpte den hos handlarn i grannbyn, farbror Herman. – Den där har stått så länge att du måste ge mig ett bra pris sa hon, och det fick hon. Farbror Herman fick emballera och skicka hem. Ibland förstod hon sig på affärer, farmor.

Herman körde på äldre dagar varubussen. Som pensionär och med mycket bristfällig syn. Hur nu det kunde vara tillåtet.

Det finns små virkade underlägg att lägga mellan kopp och fat. Om farmor virkade eller lät virka, låter jag vara osagt. När vi använde den, satte vi alltid små färgglada risservetter i koppens öra. Risservetter är stört omöjliga att få tag på idag.

Jag var på kalas för att par dagar sedan. Stockholms filmfestival fyllde 20 år. Min Glesbygdssyster delade ut ett pris och jag var sällskapsherre. Champagnedrömmar flöto som strömmar, skulle man kunna uttrycka det. Kalaset var sponsrat av Jameson, så det blev en hel del whisky också. Och öl fanns i kylen.

Jag vet inte vem som skrivit manus till prisutdelarna, men något ljushuvud kan det knappast ha varit. GBS tog paus efter vart och vartannat ord och låtsades vara i Hollywood, vilket förstärkte replikernas medelmåttighet, till publikens förtjusning.

Efter prisutdelningen var det fest på Bon Palais som ligger vägg i vägg med Folkets hus. Det var en snygg nattklubb, omän jag inte riktigt förstod hur alla rum höll ihop. Det var trappor och halvplan mest överallt men det gillar jag. GBS läppstift var inte kyssäkta, så efter ett tag fann jag min pullover runt min hals. Jag tror att det kan ha sett riktigt lustigt ut. Kanske trodde någon att det var modernt, vad vet jag.

En amerikan, som såg lite ut som en ung Hugh Grant (se bilden ovan som jag lånat från festivalens sajt), hade fått tre pris sades det. Jag såg bara två, och dem kånkade han runt med hela kvällen. Hur, eller snarare om, han lyckades med konststycket att även balansera en Jamesonsponsrad whiskygrogg kan jag inte uttala mig om. Dessutom var han omsvärmad av tusentals beundrarinnor, så han hade nog att stå i.

Ja, det var ett riktigt kalas det där.

Eftersom jag var något ansatt på söndagen, passade jag på att unna mig en ordentlig räksmörgås på Sturekatten efter loppmarknaden på Hötorget. Sturekatten och Citykonditoriet är mina favoriter faktiskt. Jag har svårt för alla trista storstadsfik och sjunker hellre ner i en bekväm rokokosoffa, än i något puffartat eller avskalat och vitmålat.