Bloggen Rävjägarn

Det är en ålderdomlig stämning kring den gamla huvudbyggnaden vi Sunderby folkhögskola. Huset är inte speciellt gammalt, det är uppfört på 20-talet, men beaktar man kryddträdgården intill, vars entré består av ett grönskande valv, och den gamla Norrbottensgård som står mittemot, blir intrycket mycket rofyllt och gammaldags.

Det var sommaren 2007, den sommar när jag för första gången på många år hade ett riktigt sommarlov, som jag besökte Sunderbyn igen. Som liten åkte vi hit då och då för att besöka släktingar och vänner. Min mammas farbrors fru bodde i ett litet hus invid Luleälven. Hon var änka och strax intill henne hade hennes syster Dagny sitt hem. Hon bodde på övre botten i villan, och hennes f.d. svärdotter bodde en våning under. Efter skilsmässan hade dessa två kvinnor blivit kvar. Sonen och maken hade flyttat. Det var en underlig konstellation, som båda damerna var mycket nöjda med.

Apropå ålderdomlig så är mammas gamla Rekord ej av senaste modell. Det är från 1957 och numera såld. Då hon ägde både den, en svart Volvo PV 544 och en Mercedes 180, fann hon det lämpligt att avyttra två av dem. Det blev PV:n och Rekorden. Synd, för jag älskade den där lilla gråbeiga bilen. Den var så rolig att köra; hög och lite svajig och så drog den nästan ingen bensin alls.

Deutsch-Amerikanische Freundschaft. DAF. Ett genialiskt namn och här en genialisk video, ja rentutav ett konstverk: Der Raeuber und der Prinz från 1981.

Jag antar att ingen kunnat missa det, men jag älskar verkligen 80-talets videor. De är inte alltid bra, men det finns förvånansvärt många som håller mycket hög klass. Ofta är de små filmer i miniatyr vilket tilltalar mig. Och så är man inte rädd för känslor och romantik. Visage, Alphaville, Pet Shop Boys, 8 Wonder och A-ha har alla lämnat mer än godkända bidrag. Och så DAF förstås.

Herman Leonard har tagit många utmärkta porträtt på jazzmusiker. Under en följd av år arbetade han åt Norman Grantz och jag misstänker att det var då denna bild togs. Inte sällan, ses cigarettröken slingra sig runt mot svart bakgrund. Resultatet blir ofta mycket vackert.

Ett par favoriter med Dizzy Gillespie och hans sextet (Dizzy Gillespie, trp; James Cleveland, trb; Earl Mobley, ts; Wade Legge, p; Lewis Hackney, b; Charley Parsip, dr.):

Rumbola

The devil and the fish

Inspelningarna gjordes i New York 1954 och verkligen värda att spelas.

Gillespie har gjort mycket bra. Främst sätter jag nog hans 40-talsproduktion, inspelningar som ofta gavs ut på mindre bolag under andra halvan av 40-talet. Albumet från 1960, Gillespiana, är en annan favorit. Och så Rumbola naturligtvis, från mitten av 50-talet.

Få gator betyder lika mycket för mig som Karlavägen. I ett och ett halvt år gick jag dagligen gatan fram på väg från mitt hem till mitt arbete ,och tillbaka igen. Jag passerade Villastadens pompösa enfamiljshus och jag dagdrömde 50 sidor oavslutad roman. Få gator väcker sådana känslor hos mig, både glädje och sorg, som denna oscarianska boulevard.

I lördags gick jag än en gång gatan fram, den första gången på lång tid. Det var kallt och folktomt. Nere i Humlegården bländades träd och buskar av det starka ljus som inte hör hemma i en ålderdomlig park. Svagt gas- eller glödlampsljus hade varit att föredra, särskilt nu när snön ligger kritvit över promenadstråk och alléer.

Uppe på Floras kulle satt Carl Wilhelm Scheele snötäckt och grann. Mitt emot tronade ett av mina favorithus, det sedan länge rivna nyrenässanspalats som ses  i mitten på denna bild. Lång ner på Sturegatan hade nöjesnatten redan dragit igång, men det var inte dit jag styrde mina steg.

Man får bakläxa, och en för båda parter tillfredsställande risbastu, om man inte tittar på detta klipp.

Och så skulle Åsa Beckman skriva en artikel om manliga geniers rätt att svina och hur det känns att bli sexualiserad. Dumt nog grävde hon i sitt eget arkiv, istället för att gå raka spåret till Dramaten och plocka i deras gömmor. Varför inte tala om den gamle uppburna skådespelaren, impopulär bland unga kvinnor p.g.a sitt beteende mot unga kvinnor, som åker hiss med en ung aktris (får man skriva så?) och yppar ”vilken fin tröja du har”, paus, ”synd bara att brösten är så jävla fula”. Och så skall man stå på samma scen på kvällen.

Larssons replik till Beckman (”Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata”) må vara under all värdighet och förtjänar att kritiseras, men ett exempel på hon som kritiker bli reducerad till ett sexuellt objekt är den dock inte. Man skall verkligen akta sig för att blanda in könet där det inte har med saken att göra. En otrevlig människa är en otrevlig människa. En uppretad skribent är en uppretad skribent. Ibland är dessa tu ett

Jag kommer att tänka på Alexandra Pascalidou som för ett par år sedan anklagades för att ha en spökskrivare. Hon blånekade och skyllde bland annat påhoppen på att hon var invandrare och kvinna. Och kom undan med det. Fegt, tycker jag, som har träffat hennes spökskrivare. Tillägg: Och nu ser jag att Linda Skugge skrivit en något märklig text som bl.a. inbegriper nämnda spökskrivare.

Men. Jag kan inte låta bli att fundera över Larssons beteende. Min erfarenhet är att män i medelåldern och uppåt tar sig själva på lite för stort allvar just för att de vuxit upp som män i en värld där männen haft övertaget. De är helt enkelt vana bli sedda och att ta plats. Att bete sig illa är dock inte knutet till könet, det är en fråga om läggning (dock ej sexuell sådan).

Vill man frossa ytterligare i ämnet, kan man roa sig med en upprörd Isobel Hadley-Kamptz som nästan går i taket av Therese Bohmans inlägg i detta ämne.

Jag vill bestämt aldrig ha något annat är minusgrader och frost. Igår tog jag kameran med mig, den digitala vill säga.

Gärdesfältet är nästan helt vitt på morgonen innan solen gått upp. Ödsligt och vackert.

På min gata är de flesta hus vita. Numera går även träd, asfalt och buskar i samma nyans. Inte kunde jag då tro att jag skulle fastna för det vita.

Jakobs kyrka vid Kungsträdgården tycker jag mycket om. Den gör sig ialla väder, men är mest till sin fördel på våren och när naturen glimmar i frostvitt.

Jag älskar frosten som klätt hela vår stad glänsande isvit. Natten finns inte längre, inte den mörka och dystra natten. Himlen färgas rödorange, dimman rullar in och skingras lika fort igen. Jag kan inte se mig mätt på härligheten. Det är en skönhet av överjordisk slag och det lär dröja innan vi får möta den igen. Bilden ovan må vara mörk, men den är vacker och om ni släcker lamporna framträder den i all sin prakt.

Jag har ägnat mig en smula åt att studera konst på sistone. Det är inte något som jag annars gör och jag saknar helt bildnig på detta område. Jag har en enkel smak, jag gillar det sköna och det som får mig att reflektera och associera. En bild jag tycker mycket om och som jag finner högst intressant är den bild som Jenny Maria publicerade som sitt bidrag till otrohetsdebatten.

Inte sällan lockas jag av bilder som leker med det konventionella, ty jag är ingen vän av konventioner. Ren skönhet lockar mig, men bara om det inte blir för sött. Finns det däremot en historia bakom som kan ge liv och lite beska, kan den i ett slag förvandla min inställning.  Jag är inte särdeles kräsen när det kommer till tekniska färdigheter, även om jag imponeras av dem. Viktigare är att det finns en tanke bakom, gärna otydligt och tvetydigt. Ibland rent av oavsiktlig.

Funderingar på den konservativa borgerligheten har upptagit mina tankar. Jag är rädd att jag får betraktas som tämligen konservativ på vissa områden ty:
lakan skall manglas och påslakan vill jag inte ens tänka på; kaffebröd köper man inte, man bakar; bilar skall ha krom, inte lister i plast; böcker får gärna vara halvfranska med guldsnitt, eller av den trevliga häftade sorten; människor som inte läser, alternativt läser Liza Marklund, intresserar mig ej; gymnastikskor, det hörs på namnet, de är till för sport.

På andra områden är jag mindre traditionsbunden. Framförallt tycker jag att folk i allmänhet gör alltför mycket bara för att det skall vara så, anpassar sig till gruppen. Nu tänker jag inte längre på mangling utan t.ex. på äktenskap (klart att alla skall ha en fru, om de nu prompt vill det) och att mäta sin tillfredsställelse efter andras måttstock istället för sin egen. Jag tycker att det är mycket viktigt med jämlikhet, tycker inte att man skall tvinga pappor att vara pappalediga, men ställer mig mycket undrande till män som inte är det. Kvotering är jag inte jag heller inte så förtjust i, men tror, tyvärr, att det stundtals behövs. Jag kan irriterar mig på alla medelklassiga konsumtionsmänniskor, men kan egentligen inte se någon orsak till att detta beteende skulle vara så mycket sämre än att värna gamla traditioner (om man bortser från miljön som gör att dylikt beteende inte kan godtas).

Jag vet aldrig vad jag skall rösta på och passar aldrig riktigt in någonstans. Det sistnämnda irriterar mig, men jag förmodar att det beror på att jag innerst inne inte vill.

Röken från Värtaverket jagade över himlen, i övrigt stod världen nästintill still. Det var mycket kallt och jag sprang omkring med kameran.

I trapporna ner mot Brantingsgatan lyste en lampa starkt. Snön reflekterade dess sken så att nästintill dagsljus rådde.

Vackert var det men kallt blev det om fingrarna! Märkligt nog fungerade kameran och bilderna gick att framkalla i värmen inne i min rock.

Snart skall jag bege mig ut i kylan igen, på vernissage och se Berta Hanssons tavlor ”i verkligheten” för första gången. Spännande. Jag hoppas att inte hennes texter glöms bort, det vore synd.

En av de finaste husen i nyrenässans ligger på Nybrogatan. Fasaden är så gott som helt intakt och det är minsann inte så vanligt. Endast porten har bytts ut och det någon gång på 20-talet. I samma veva revs kakelugnarna ut och entrén förändrades.

Bilden ovan visar 3 rum i gatufilen. En viss lägenhetsuppdelning verkar ha skett, vilket inte är att undra på. En gång var varje våningsplan en enda  väl tilltagen lägenhet. Se de vackra dörröverstyckena och den speglade balkongdörren från 1880-talet. takhöjden går inte av för hackor den heller. Så skulle jag vilja bo någongång.