Bloggen Rävjägarn

En vän till mig har ett rum som inte liknar något annat. Det är ett litet genomgångsrum, ja nästan att betrakta som ett kabinett.  I rummet finns en soffa, en pösig nyrokokomodell. Framför soffan står ett enkelt bord. Rummet kallas Den kristna tron.

Förra sommaren när jag anlände den lilla byn hade jag med mig en present. Det var en  mycket speciell present. Det var ett mystikljus, Mystikljuset rosen. Sommarnätterna uppe i norr är som bekant mycket ljusa, så det dröjde till sent  innan en antydan till skymning så sakteliga sänkte sig över skog och mark. När dagsljuset till sist sinat, smög vi oss uppför de knarrande trappstegen i den fernissade trappan och satte oss i soffan där vi tände det magiska ljuset. Lågan flämtade till, men tog sig till sist och med ens skiftade stearinrosen i regnbågens färger. Genom fönstret skymtade himlen, fortfarande ljus i den tilltagande skymningen. Längre bort stod kapellet och lyste vitt i den klara sommarnatten.

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Det var en undervisning som inte lämnade några bestående minnen. Min kunskap om kristendomen är därför verkligt skral och jag måste erkänna att de grekiska gudasagorna fascinerade mig desto mer. För att inte tala om Maria Gripes  tordyvel som flög i skymningen. Ett visst mått av det övernaturliga har alltid tilltalat mig.

Mina främsta minnen av kyrkligheten är knutna till kyrkoherden och hans fru. Kyrkoherde Granström var mycket populär, framförallt för att han hade en sådan pärla till fru. Fru Granström, som var rar, livlig och vithårig, förkroppsligade allt det fina som förknippas med kristendomen. Hon såg alltid till de goda sidorna, även om anden så att säga var en smula svag hos somliga  i hennes mans brokiga hage. Hon ägnade sig helhjärtat åt de som var i störst behov av tröst. Och så hade hon humor.

Kyrkoherden däremot, var en stillsam man som trivdes bäst i sitt arbetsrum skrivandes på en predikan eller bläddrandes i den heliga skrift. Administration och sällskapsliv låg inte för honom, han var alltför tillbakadragen, men det hindrade honom inte från att vara populär. Det var något solitt över kyrkoherde Granström och det uppskattades. Dessutom hade inte det minsta emot kvinnliga präster, vilket gjorde att församlingen mestadels höll sig med kvinnliga präster. Det var ovanligt på den tiden.

Det är minnen som dessa som gjorde mig sentimental och nästintill religiös, när jag satt i det lilla förmaket en sommarkväll förra sommaren.

I och med den osannolika mordkomplotten med Jihad Jane i spetsen har Lars Vilks verkligen blivit internationellt omtalad. Påpekas bör att jag för den skull inte tror att den amerikanska blondinen är en skapelse av författaren till Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (Lars Vilks och Martin Schibli, 2007). Det om något vore en första klassens nyhet.

Att det kan bli ett sådant liv av en Rondellhund förstår jag inte alls. Den enda logiska förklaringen i fall som detta är att det finns människor som inte gör annat än väntar och väntar på att något skall ske, något som de kan hetsa upp sig inför och använda för egna syften. Det är ett mycket ohederligt tilltag att bete sig på det sättet. Det påminner mig och ilskna och elaka människor som med förtjusning åser någon göra ett klavertramp, ty de vet då att nu yppar sig ett förträffligt tillfälle ge igen för gammal ost (eller något annat). Nu begriper jag naturligtvis att orsakerna bakom den smärre sensation som mordplanerna mot Vilks får sägas vara är mer komplexa än så, men i grunden tror jag att det handlar om ytterst banala mänskliga egenskaper.

Jag är bra nyfiken på hur man kommer att se på Vilks rondellhund om en 50-100 år. Dessvärre är det inte troligt att jag kommer att få uppleva den tiden. Sorgligt, ty jag hade gärna velat veta vad man ansett om detta tilltag. När Hanna Pauli är 1887 målade Konstnären Venny Soldan-Brofelt höjdes upprörda röster: en kvinna som till fullo ägnar sig åt konsten precis som en man. Det gick inte för sig. Parallellen med Vilks Rondellhund är naturligtvis ytterst  vag, men idag är det nog få som ens känner till denna på sin tid så omtalade målning. Kanske blir Vilks öde detsamma.

På SvD:s brännpunkt skriver Per Braun en läsvärd text om Vilks och denna problematik. Den bör man läsa. Mer att läsa hittar man bland annat  på Axessbloggen (här och här). En ett utförligare inlägg och en rejält tilltagen länklista finns på Ozymandias Suspensoar.

Genom Vellinge kommun, närmare bestämt i krokarna av Östra Grevie, passerar väg nummer 101 som går mellan Malmö och Anderslöv. 101 är en gammal anrik väg, ty det sägs att det var denna landsväg som Edvard Persson sjöng om i filmen Kalle på Spången. Jag är emellertid en smula tveksam, ty gästgiveriet Spången, som gett filmen dess namn, ligger vid riksväg 13.

Ett av huvudnumren i filmen är Jag har bott vid en landsväg. Jag hörde den redan som liten, ty det visades ofta vardagsmatinéer på tv på den tiden, men det är först nyligen som jag verkligen fastnade för den. Texten är mycket vacker och lite sorglig. Framförallt är ”Efter oro och strid, tvenne människor fått frid” en helt rörande strof. Jag är av den uppfattningen att friden den kommer nog till slut, om inte annat på dödsbädden.

Det är minnenas kväll, det är ro i ett tjäll, bortom vägen det skymmer alltmer. Efter oro och strid, tvenne människor fått frid, det är bara varandra de ser.

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå.

Vem som än drar förbi, ett skall evigt förbli, det är kärlekens livsmelodi. När vi böjda av år, mot det okända går, följa kommande släkten väl i våra spår.

Velligne är en av alla de skånska orter där inställningen till andra nationaliteter är minst sagt njugg. Detta tänker jag ofta på när jag lyssnar på sångtexten. Och inte är det svårt att tänka sig vad som hänt om någon verkligt utsocknes hamnat i den gamla filmintrigen, men på den tiden kunde det knappast bli värre än en gapig Stockholmare.

Lyssna på Jag har bott vid en landsväg. Edvard Persson spelade in den i slutet av 1939.

Sommaren 2008 var stundtals mycket het. Under ett par veckor gassade solen som aldrig förr, och sedan tog regn och rusk som vanligt vid. Det var i slutet av juli som jag åkte till Glesbygdssystern i Seklernas by. Mammas gamla Ascona hade precis gått sönder och min egen Kapitän var ännu inte reparerad, så jag hoppade på bussen och begav mig söderut. Varm och utmattad anlände jag Ånäset och skjutsades vidare till en idyllisk lite insjö som försetts med sandstrand någon gång för länge sedan.Det var underbart och verklig högsommar när den är som bäst.

Dagen därpå skulle GBS och jag bege oss till den verkliga stranden ute vid havet. Vi packade korg och tog med oss filtar. GBS hade stor hatt för att skydda sin hy, jag hade desto mindre på mig för att bli så sommarbrun som möjligt. Under tallarna som vi passerade på väg ner till stranden var det behagligt svalt och det doftade av fukt, sand och kottar. Nere på stranden stekte solen och luften stod helt still. I solstolar och på filtar dåsade strandens

Med ens gick solen i moln och luften blev sval. Några regnstänk började fölloch vi rusade mot bilen. Ett oväder var i antågande! I Ånäset sökte vi skydd i en stor lada som apterats till loppmarknad. Regnet forsade ner så att vi trodde att taket skulle brista. Det gjorde det ej, men vi blev präktigt blöta när vi sprang tillbaka till bilen.

När kvällen kom och det mörknat fortsatte ovädret. Stora blixtar lyste upp trädgården och kapellet mittemot undrade vad vår herre egentligen ställt till med. Stormen piskade träden så att de låg halvvägs mot marken. Det var som om domedagen stod för dörren. GBS föreslog att vi skulle ta skydd i villans matkällare, utifall allt skulle rasa. Tanken var inte alls tilltalande och då huset är välbyggt, så jag insisterade på att vi skulle sitta kvar under våra täcken på det av blixtar upplysta köksgolvet.

På morgonen var det lugnt och stilla. Sommarvärmen hade försvunnit och det var nästan höst i luften. På gårdsplanen låg trädgårdsmöbler och tvätt huller om buller. I jordgubbslandet var förödelsen stor, ty en gigantisk björk, tvåstammig, hade kapsejsat och med nöd och näppe skonat uthuset som stod intill.

Framför uthuset finns fortfarande ved kvar som minner om den dramatiska sommaren 2008.

För ett par år sedan köpte jag en samling skivor. Det var mestadels klassisk musik, men även en del lättare populärmusik främst från första halvan av 50-talet. Bland skivorna fanns bl.a. gamla enkelsidiga skivor med Caruso och åtskilliga med österrikaren Richard Tauber.

Det bästa med hela samlingen är dess arkivpärmar. Den ena pärmen, den vänstra på bilden, innehåller registerkort som är sorterade efter kompositör. Den högra pärmen, som är verkligt tung, består av metallblad där tunna pappremsor med maskinskriven text visar vilka verk som ingår. Efter varje post finns i båda registren en bokstav och en siffra. Bokstaven står vilket format skivan är utgiven i. A, B och C är 78-varvsskivor i formaten 30 och 25 cm. LA och LB är lp-skivor (30 resp. 25 cm). LC är 45-varvs sjutumssinglar. Siffran anger vilket nummer i bokstavsserien det rör sig om så att man lätt skall hitta önskat verk när man går igenom skivhyllan där varje bokstav har sin egen avdelning.

Ett flottare register har jag aldrig ägt. Det är som att ha en liten bit av KB hemma hos sig, den bit som mer eller mindre försvann i och med datoriseringen (precis som på Stadsbiblioteket). Registerkort, finns det något bättre? Lukten är obetalbar och den tunga soliditeten imponerar. Det var en mycket bra köp.

Häromdagen fick jag mig en visning av kontorets stora konstsamling. Företagets ägare har en mycket stor samling från 80-tal och framåt. Alla verk får inte plats i hans hem, därför nyttjar han väggarna i våra 600 kvadratmeter stora lokaler. Det sägs att han har en av de största samlingarna i Sverige med nutidskonst.

Vid femtiden droppade det in några Östermalmspensionärer med smak för konst i allmänhet och den moderna i synnerhet, åtminstone tyckte jag mig förstå det. Den blåhåriga tantens make fick sitta på en stol. Vin och chips saknades ej.

Det tog närmare två timmar att avverka merparten av alla verk, trots att vi gick tämligen hastigt fram. Vi tittade bland annat på Dan Wolgers, Marie-Louise De Geer-Bergenstråle-Ekman, Tilda Lovell, Cindy Sherman och Martin Wickström. Den sistnämnde finns rikligt representerad och intill köket hänger två stora verk, diptyker, som ingående studerades. När lämnade rummet för att går vidare, yttrar en av damerna som fått syn på fotbollsspelet som står i mitten av rummet: Är detta också en Martin Wickström?

Tänk, jag som trodde att alla vet att konst som man inte kan ha på väggarna, det är ingen riktig konst.

Jag har precis läst det imponerande långa kommentarsfältet på Therese Bohmans mycket intressanta inlägg Det som skapar en människa är förmågan att välja det goda. Texten handlar bland annat om Kristian Lundbergs berättelse Yarden, ur vilken jag ber att få citera precis samma text som i Bohmans inlägg.

Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.

Jag tycker att det är mycket väl formulerade ord som även jag kan känna igen mig i, även om jag saknar personliga erfarenheter av just arbetarklassen. Nutiden har dock en uppsjö av grupperingar och kotterier som till viss del ersatt det gamla systemet, exempelvis kulturellt kapital av alla de former. Att ramla ner några pinnhål är alltid smärtsamt.

Vad som intresserar mig i kommentarsfältet är den diskussion som bland annat handlar om huruvida Lundberg koketterar med sin bakgrund och sina erfarenheter och, framförallt, är en skildring sämre för att det rör sig om ett slags koketteri? Jag tycker mig ana ett visst drag av denna lilla last, precis som det framgår att det är synd om Lundberg för att han måste dra sig fram på detta sätt (och detta baserar jag på vad jag läst mig till på nätet). Att göra som han gjorde, recensera en bok man inte läst och såga den, är verkligen bland det dummaste man kan göra om man vill vara en seriös kritiker. I mina ögon är det nästintill oförlåtligt och förtjänar intet medlidande. Det är dessutom ytterst riskabelt, om man inte tillhör en etablerad grupp och man vet att man med stor sannolikhet kommer att bli försvarad. Däremot är jag inte så säker på att koketteri och klavertramp verkligen förstör en bra text.

Att skylta med sin arbetarklassbakgrund är alltid problematiskt om man går till överdrift, precis som motsatsen. Barbro Alving skrev ett kåseri, 1952 gavs det ut i volymen Människan vill inte bli omkörd. Det är visserligen ”bara” ett kåseri, men jag tycker att det är läsvärt och har därför scannat in texten: De nya gamla baronerna. Texten kan sammanfattas med meningen Numera är det i vissa kretsar inte riktigt fint att inte vara född i statarstuga. Det ligger än idag en hel del i denna enkla fras.

Bördsskryt ger jag inte mycket för, med stolthet är det dock en helt annan sak. Jag tycker att var och en har rätt att vara stolt över sin härkomst om man skött sig väl och har något att vara stolt över (innefattar bl.a. hederlighet, ärlighet och empati gentemot sin omgivning ). Det är kanhända en smula märkligt, jag rentutav dumt, men det är min åsikt och den är tar ingen som helst hänsyn till huruvida man kommer från slott eller koja.

Kristian Lundbergs Yarden är jag fortfarande nyfiken på och jag tycker verkligen om orden det tillhör mig, det förtjänar jag. Det är något som jag själv önskar att jag kunde känna.