Bloggen Rävjägarn

Jag tycker mycket om Selma Lagerlöf och är mycket förtjust i det mesta hon skrivit. Förutom att hon var en utmärkt författare, var Lagerlöf också en intressant person med stor pondus. Hon drev gården Mårbacka, förädlade och sålde gårdens produkter och engagerade sig i bygden. Hade hon levat och verkat i dag, hade hon säkert blivit känd som den queerfeministiska författaren och entreprenören med polyamorösa böjelser, och det tycker jag hade tagit fokus från allt som Lagerlöf var och fortfarande är. Som författare borde det rimligtvis vara mer intressant att bli bemött som i första hand författare.

Man får anta, att Lagerlöfs liv hade gestaltat sig helt annorlunda om hon levt i vår tid. Mycket hade naturligtvis varit åtskilligt lättare och kanske hade hon blivit lyckligare, men jag undrar om det hade blivit lika storartat och intressant? En hel del av hennes charm är trots allt det lite svåråtkomliga och stränga i hennes uppenbarelse, kombinerat med en sorts universell godhet och en berättargåva som få besitter.  Allt detta får väl anses vara frukten av det liv hon levde och den tid hon verkade i.

Kanske är det bara inbillning, men jag tycker att man är alltför snar med att sätta etikett på och kategorisera människor idag. Dessutom undrar jag om det inte fanns fler originella och till sin läggning mer spretiga personligheter förritin. Om jag har rätt, så skall jag be att få kräva rättning å det snaraste av vårt utslätade samhälle.

Och varför inte lyssna på en okänd dansorkester med refrängsång av Olle Thalén? Refrängsångare/-sångerska, är inte det ett förunderligt yrke. Man sitter still mest hela låten, går sedan fram till mikrofonen, sjunger några strofer, och sätter sig igen. Den gode Olle får dock även sjunga lite vers.

Kvällen är faltig, men kärleken ljuv:

Jag läste en text på SSBD häromdagen som bland annat behandlade analog versus digital konsumtion av text och bilder. Upprinnelsen var Lars Johanssons tankar om papperstidningens unika styrka. Ny tycker jag visserligen att hans text var lite i tramsigaste laget, men jag är faktiskt till viss del beredd att ge honom rätt. Det är inte papperstidningen jag försvarar, snarare är det tryckta alsters obestridliga fördelar och SSBD-krönikörens krystade formulering som jag vänder mig emot. Jag ber att få citera: ”Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.” Av texten att döma, gäller det inte bara dagstidningsliknande konsumtion på nätet utan rent generellt.

Jag är en stor vän av digital konsumtion och konsumerar åtskilligt, men jag upplever också problem. Här sitter jag med all världens information tillgänglig, men jag vet inte hur jag skall finna den. Det är så lätt att man traskar runt bland samma gamla webbplatser. Det skapar frustration. Och så det där med Twitter, FB och andra sociala medier. Det är klart att man får reda på mycket som man aldrig annars reflekterat över. Men är denna information alltid så mycket värd? Mycket av det som tweetas tycker jag har mer till uppgift att markera revir och befästa grupper, än att verkligen komma med något verklig intressant och oväntat. Det oväntade blir ofta inte speciellt oväntat om det går i samma gamla hjulspår.

Jag konsumerar gärna tryckt gammelmedia, med betoning på ”gammel”. Jag går ofta till Myrorna och väljer och vrakar på deras bokavdelning. Jag köper böcker och tidningar som fångar mitt intresse. Det kan vara titeln, innehållet, förpackningen eller något helt ovidkommande. Jag tycker att det är ett bra sätt att skaffa sig information. Naturligtvis vet jag mycket lite om sådant som folk i allmänhet (nå, mina vänner i den digitala sfären och mina rent privata) känner till, men å andra sidan vet jag åtskilligt om sådant som gemene man inte vet ett dyft om. Det tycker jag är bra, för varför skall man alltid följa flocken och vara och veta som alla andra? Då blir man inte speciellt unik.

De som är intresserade av ämnet bör läsa femte stycket i Jenny Maria Nilssons text Hatade vänner och älskade fiender i HD, varifrån jag citerar följande tänkvärda ord om social-medie-människorna: ”För en utomstående verkar deras åsikter intill förväxling lika och gruppen rör sig som en enda varelse; man retweetar varandra, blogglänkar, upprepar och förstärker vad den andre sagt.”

Budapest är för mig favoriten av europeiska städer. Kanske beror det på att jag ännu inte varit i Wien och sett dess wienerbarock i all sin glans.

Staden är i mitt tycke väldigt välbevarad, åtminstone om man jämför med Prag. I Budapest finns både restauranger och caféer som ser ut som restauranger och caféer bör göra. När jag var där 1999 var fortfarande Café New York orestaurerat och byggnadens exteriör sotsvart. Inne glänste dock guldet från det höga taket. Idag är byggnaden mer välputsad.

Jag var på en mycket speciell restaurang en kväll. Tyvärr minns jag inte riktigt var den låg. Det var på Pestsidan alldeles intill Donau, kanske i närheten av Petőfi híd. Här hade en gång officerare och andra militärer intagit sin middag. Vi gick uppför några trappor i ett tämligen övergivet hus och kom slutligen till en entresolerad hall. Här, intill öppningen till den ena matsalen, stod ett litet kapell och spelade. Fiol, bas och piano vill jag minnas att sättningen var. Inte i matsalen hängde tjocka gröna sammetsdraperier framför det höga fönstren. Det var tyst och stilla, endast musiken hördes. Taket var rikligt dekorerat och listverk och förgyllningar hade en klädsam patina.

Maten serverades på stora fat, omsorgsfullt garnerade med kokta grönsaker. Kyparen var ingen ungdom och hans engelska inte den bästa. Men vilken atmosfär, den bästa jag någonsin har upplevt. Jag skulle verkligt gärna vilja besöka restaurangen igen, om den finns kvar. Då skall jag be kapellet spela Du svarte zigenare.

Ett annat minne som etsat sig fast är Andrássy út. Längs med denna pampiga gata låg på dess ena sida gamla villor i olika stadier av förfall. Tänker Östermalms villastad, men med vildvuxna trädgårdar och vittrade fasader. Jag tog en bild, men tyvärr skadades filmen av säkerhetskontrollen, men det gör inte så mycket, ty man förstår ändå dessa byggnaders skönhet.

En mycket kraftfull dam som både spelar piano och sjunger. Enligt uppgift är det Nina Simones första TV-framträdande och det var hos Ed Sullivan 1960.

Love me or leave me blev populär i slutet av 20-talet och sjöngs av Ruth Etting. Texten är precis så där härligt överspänd i sin skildring av kärlek:
You won’t believe me, I love you only
I’d rather be lonely
Then happy with someone else
Nina Simone gör den mästerligt.

Man skulle kunna tro att jag bara gillar nyrenässans och stram funktionalism, men icke. Även enkla torparstugor och nygotiken vinner mitt gillande.

Nygotiken är en av alla dessa imitationsstilar som var så populära under 1800-talet och som alltsedan dess fört en något tynande tillvaro. Otaliga är de kyrkor som uppförts, eller restaurerats, i denna stil. Här intill ses Matteuskyrkan i Norrköping. I närheten av mig ligger den mycket fina och nätta Gustav Adolfskyrkan, i parken som fått sitt man efter samme man.

Tyvärr är nygotiken inte alls lika vanlig när det gäller villor och hyreshus. Tråkigt, tycker jag, för vem vill inte bo i en gotisk tegelborg med tinnar, torn och rosettfönster? Gärna i en lummig park omgiven av höga järnstaket och med doftande syrener, rosor och violer. Nygotiska detaljer på nyrenässansens hus är däremot rätt vanliga, och då rör det sig oftast om rosett- eller spetsbågiga fönster som ritats in för att få en mer varierad fasad.

På Stockholms slott inreddes på 1820-talet det s.k. Götiska rummet i den nya stilen. I slutet av 1890 apterades detta vackra rum till dåvarande kronprinsen, sedermera Gustav V. Här finns en längre text med många utmärkta bilder som visar denna förträffliga interiör.

Marc Almond är relativt sparsamt representerad på Spotify, men på YouTube kan man hitta en hel del av hans produktion. Skivan Teenement Symphony är min favorit, ty där finns Almonds utmärkta cover på David McWilliams gamla dänga The days of Pearly Spencer. Den är mycket bra, nästintill genial Men någon video verkar tyvärr inte finnas att tillgå.

Ruby Red är ett annat alster som jag tycker mycket om. Videon kan kanske uppfattas som en smula grotesk men vilken text!

When you went and stole my heart
I saw it go so I know it’s true
It was a ruby, ruby, ruby red
It was the most precious gift I could give to you

Att stjäla ett hjärta, ett blodrött. Så vackert. Mitt hjärta är nog av den sort att det måste stjälas, för att jag skall förstå vad som är på väg att ske. Det finstilta går mig lätt förbi.

Åh, här ligger snön tung men som det töade och droppade från alla tak idag. Solen bara gassade och med ens var det som om det var sommar igen. Snödrivorna var dock ihärdiga; nästan meterdjupt ligger snötäcket vitt och solitt, vallar och högar tornar upp sig vilket skapar nästintill labyrinter på gården.

Jag tog nattåget norrut torsdag kväll och anlände långfredagens morgon till en disig nordsvensk atmosfär. Dessbättre lättade moln, dis och dimma och dagen blev solig och varm. Jag tog fram bilen och åkte en tur på de slaskigaste av vägar där smältvattnet orsakade rännilar och insjöar. Det har sin charm att åka omkring i en fin gammal bil som är helt nedstänkt av smuts. Resultatet blir helt autentiskt förritin.

Som grädde på moset bildtwittrar jag dessa dagar i norr. Guldkorn från en obestämd tid, tagna med telefonkameran. Vardagliga bilder, snap-shots.

Jag läser i lokaltidningen en intervju med kyrkoherden i Pajala, Monica Metsävainio som den första februari i år tillträdde sin tjänst efter ett visst debacle. Äldre laestadianer och pingstvänner var emot, inte ville de ha en kvinna som ledare för församlingen. Men herren ville och Metsävainio fick sin tjänst. Svårt för mig att förstå denna problematik, ty Jesus verkar ha varit en radikal man som inte drog sig för att göra det han fann rätt och rådigt, även om detta inte gjorde honom populär. Det tycker jag kyrkliga människor borde pränta in, istället för att gå omkring och vara konservativa och skapa onödigt lidande.

Han borde inte vara helt nöjd med sina efterträdare här nere på jorden, vår herres son.

Lokalpressen är verkligen inte ointressant. Jag läste också en lång artikel om en 95-åring man som fortfarande snickrar på beställning och promenerar 2 km dagligen. Två fruar har han överlevt. man får hoppas att slutet kommer snabbt så han slipper hamna på hemmet.

De nordligare städerna är inte kända för någon större pietet, men frågan är om inte priset går till Luleå som med stor nit utplånat de flesta byggnader från tiden efter första världskriget. Ett par rester finns naturligtvis, domkyrkan, stadshotellet och några hus intill samt ett par träkåkar av gammalt datum. Men i övrigt består centrum och Storgatan av nybyggnationer eller ombyggnationer av värsta sort. En sista rest finns i kvarteret Hunden i ytterligare någradagar. I dess ena hörn tronar det ståtliga Ebeneser i jugendstil, i dess andra hörn, en 20-talsbyggnad ritad av Simon Gate. Däremellan finns en 1890-talsbyggnad i sober nyrenässans.

Men nu skall här rivas och affärshusen på bilden är snart ett minne blott, endast Ebeneser får stå kvar. En ny galleria  skall uppföras på tomten vilket framstår som helt obegripligt i en stad som mestadels består av just gallerior, inte minst den sorgligt sönderrenoverade byggnaden av Ralph Erskine, Shoppingcenter, från mitten av 50-talet. Kanske är det den hårdnande konkurrensen från affärsverksamheten ute på det gamla industriområdet Storheden som är orsaken. Eller så är det den dominerande inställningen bland nordsvenskar att allt gammalt är fult som står bakom, för tyvärr står det gamla mycket lågt i kurs norrut. Gamla hus kan nog var fina, men bara om de är ombyggda till nutidsstandard. Patina och pietet är okända begrepp för gemene man däruppe. Jag skäms faktiskt var gång jag åker norrut å mina rötters vägnar.

Läs mer om kvarterat hunden på Norrbottens museums utmärkta webbplats. De försökte hindra rivningen, men vann inget gehör.  Även Svenska byggnadsvårdsföreningen har uppmärksammat denna dumhet.

I rosengård det dröjer kvar, ett solackord från det som var.

Ett av mina tidigaste musikaliska minnen var Svunnen lycka (Vergangenes Glück, hur vackert är inte den titeln på tyskan!) av Ida Prade. Jag minns inte om melodin klingade från en speldosa, eller om det var pappa som spelade den på pianot. Gränslöst sorglig tyckte jag iallfall att den var. Och mycket vacker. Tyvärr är det endast den första strofen som stannat kvar i mitt minne.

När jag började tänka på Stenkullen dök melodin upp för mig igen, ty den utgör en utomordentlig bakgrund till detta magiska ställe som trots allt verkar finnas kvar. Här har tiden stannat många gånger, allra senast på 80-talet vad jag kan förstå, ty det var då glansdagarna så sakteliga försvann och törnrosasömnen började sänka sig över det stora huset med sina många rum.

Stenkullen har anor. En gång var det ett generöst sommarställe som på 10-talet om- och påbyggdes efter ritningar av Ragnar Östberg. Fram till 1957 var detta stora hus hem för endast en familj. Här fanns, och finns, rosenträdgård, lusthus, fontän och en stor äppelodling. Den sistnämnda  ligger dessvärre på andra sidan E4:an som efter en omdragning 1965 klöv tomten i två stora delar.

Det var mot slutet av 50-talet som familjen Svensson köpte Stenkullen och öppnade hotell med tillhörande värdshus. Huset moderniserades en smula men har i stort förblivit oförändrat alltsedan dess. Här finns 38 gästrum, en pampig matsal, det av Östberg ritade biblioteket och en hall som verkar slå det mesta i hallväg. De påfåglar som förritin sprang runt i trädgården har dock flugit sin kos, tillsammans med de servitriser och den kökspersonal som behövdes för att sköta ruljansen.

Här skulle jag vilja bo någon gång, och smyga runt i det stora huset med mina sinnen lätt beslöjade av några klunkar ur en konjakskupa. Höra trappan knarra och känna doften från de övergivna rummen, gå ut i parken till rosorna och det förfallna lusthuset.

Läs mer om Stenkullen i ett reportage i SvD.