Jag promenerade till hamnen idag och gick längs med järnvägen. Kände doft av varmt trä, blomster, olja och gummi. Det är sommar för mig. På en asfalterad upphöjning la jag mig för att solbada och passade då på att ta en bild, som råkade bli dubbelexponerad och dan. Men sådant har sig charm och jag har en förtröstan att nog blir det bra, bara herren vill.
Ja, här har man tagit sig ut en kväll med kameran och ställt sig framför en jättetraktor invid bygget av Norra länken. Det är så vackert ljus på sommarkvällarna, när solen står lågt och färgtemperaturen närmar sig konstljusets. Och alltid finns det någonting att titta på, man får bara se till att anlägga ett nytt perspektiv.
Mina sommarferier fortsätter som ni nog förstår. Augusti ut hade jag tänkt ha mig helt ledigt, sedan måste jag finna på något att göra, ty jag står inte längre ut att sitta framför min dator som ingenjör på kontoret. Det går inte riktigt längre.
Och jag är tillbaka i storstan igen. I lördags var jag på kalas, det var en födelsedag som skulle firas med mat och med vin. Jag satt i timmar på balkongen och diskuterade. Så småningom gick vi vidare. Formen var god, framåt halvtvåsnåret sjöng jag, i ärlighetens namn minns jag inte riktigt vad, på en bar och fick applåd. Jag undrar det lät. Helt vackert kan det inte ha varit, men inlevelsen var det nog inget fel på (och skönt att mitt gamla jag börjat komma tillbaka). Och som det regnade senare den natten!
Som jag läser just nu. Framförallt sitter jag med Sigrid Kahles självbiografi som än slå länge är mycket spännande, men så är jag också ytterst förtjust i biografier. Jag hade tänkt skaffa Röda grevinnan också; efter den volymen borde jag ha fått i mig de flesta verk om överklassens kvinnor med socialistiska idéer.
För ett par veckor sedan blommade körsbärsträdet och marken var täckt av rosa blad, ty det var precis i slutet av den korta vårsäsongen. Intill stor en forsythia som var helt översållad av gula blommor. Det var en makalös färgprakt. Bilden påminner mig om hur jag tror att det ser ut vid Medelhavet där stora neriumbuskar blommar ymningt. Här en bild på min egen nerium (tyvärr en ful digital). Jag är mycket svag för dessa blommor.
Amelie Posse skrev många böcker och i princip alla är självbiografiska och kan därför ordnas i en kronologisk följd. Boken volymen Kring kunskapens träd är volym nummer två och handlar om hennes ungdomsår, d.v.s. tiden innan hon träffar och förälskar sig i Andreas Bjerre.
Den lyckliga barndomen på den slottsliknande gården Maryhill får ett abrupt slut när Amelies fader dör i sviterna av syfilis (vilket hon då inte visste något om) och familjen står barskrapad, ty F.A. Posse hade stora skulder. Farfadern, den f.d. statsministern greve Arvid Posse, åtar sig dock att sörja för familjens framtid och skaffar dem en våning i Lund.
I samband med faderns död drabbas modern Gunhild av sjukdom och depression från vilka hon helt och fullt aldrig hämtar sig från, även om hon under många år åtnjuter relativt god hälsa. den första tiden i Lund är av naturliga skäl dyster, modern ligger sjuk och får inte störas, pengar saknas och härliga sällskapslivet från tiden på Maryhill är ett minne blott
Man får nog säga att det är alla personporträtt som är bokens främsta tillgång. Genom dessa möter man som läsare både kända och okända människor av verklig karaktär. Ville Heise, änka efter den danske kompositören Peter Heise, är en av dem som Amelie tycker allra bäst om och tillika den som introducerar henne för samtidens musiker såväl som konstnärer, och det i Köpenhamn där fru Heise har sitt vinterhem. Originell som hon är, tillåter hon dock inte att man eldar i sovrummens kakelugnar vintertid, vilket gör det besvärligt för den reumatiska Amelie.
Två dödsfall inom familjen, förutom faderns, skildras med särskild inlevelse och det är när hennes farfar och morfar avlider. Till den förstnämde hade hon en komplicerad relation, inte minst beroende på den kvinna som han på gamla dagar gift om sig med. Morfadern var Gunnar Wennerberg, politiker, skald och tonsättare samt en av de på sin tid välkända Gluntarne vars verk han ofta stod som upphovs man till. I de kapitel som handlar om dessa två mäns hädanfärd kommer Amelie Posse verkligen till sin rätt, ty hennes okonstlade stil och direkta tilltal gör intryck och känns äkta.
Jag läser Elin Wägners helt utmärkta biografi över Selma Lagerlöf och tänker på Värmland. För några år sedan läste jag åtskilliga av Lotten Dahlgrens personhistoriska böcker som behandlar bland annat Geijers på Ransäter, familjerna på Baldersnäs och Nordenfeldtarna på Björneborg. Dahlgrens far var Fredrik August Dahlgren, upphovsmannen till Värmlänningarna, och han väte upp på Ransäter, ty det var familjen Dahlgren som tog över efter Geijers.
Det är verkligt roande att ta del av livet på gårdarna både till vardags och till fest, likväl som i nöd och i lust. Sällskapslivet var stundom hektiskt i dessa trakter där stångjärnshammaren stod som ständig ackompanjatör och släktband fanns mellan de flesta välkända familjer såsom Geijers, Lagerlöfs, Troilis, Tegners och Lilljebjörns. Mycket av min kärlek till Värmland härstammar dessutom från Selma Lagerlöfs böcker som jag läst och som betytt så mycket för mig.
För några år sedan var jag i Ransäter, men tyvärr kunde jag då inte besöka Geijersgården som gården vid Ransäters bruk vid Ranån numera kallas. Högre upp efter nämnda vattendrag ligger Ransbergs herrgård dolt långt in i skogen. Det var här konstnären Uno Troili väte upp. Det är en vacker herrgård, men av det gamla bruket finns inte mycket kvar. Fortfarande hörs dock forsen brusa vilket gör det till en stämningsfull plats.
1941 spelades Jane Russells genombrottsfilm The Outlaw in, men på grund av att hennes naturtillgångar exponerades alltför flitigt, dröjde det fram till 1946 innan en klippt version kunde visas på bio för den stora allmänheten. Här en bild om visar Jane Russell i en präktig amerikansk höstack. Regissör för filmen var ingen mindre än Howard Hughes. (För övrigt lär en alldeles ny sorts BH ha konstruerats för just henne i denna film.)
Trots hösnuva och allehanda allergier, släpade jag mig upp på hövindan för att, å konstens vägnar, ta en bild i Howard Hughes anda. Observera den konstfullt arrangerade grepen i bilden högra kant. Något skjutvapen äger jag ej, men en grepe kan vara nog så otäck om man använder den rätt. Byxorna hittade jag på vinden och de är mycket gamla. I övrigt visar jag mig som vår herre skapade mig.
Är det inte en bröllopsmazarin på assietten? Ja, det är precis vad det är. Riktigt god var den faktiskt, trots att den var bakad av Delicato och låg inplastad i en förpackning och håller sig många dagar. Lite mer mandel och dessutom aningens bittermandel hade dock inte skadat.
Jag var på utflykt till Svensbylidja igår. Där finns en hembygdsgår med några riktigt fina hus, bl.a. en parstuga med passande inredning och vacker exteriör tjusigt belägen på en höjd invid ett vattendrag. Där fann också en skvaltkvarn, en vanlig kvarn samt det mesta som hörde forna tider till. Tändkulemotorn gladdes jag åt, ty jag har inte sett en sådan sedan jag var liten i slutet på 70-talet och vi sågade brädor hos farbror Nils i grannbyn. Farbror Nils glödgade kulan och drog sedan i gång motorn genom att vrida på det tunga svänghjulet.
Infjärden är en vacker och bördig bygd. Tyvärr är många hus illa renoverade och ger ett alltför plastigt och villabetonat intryck. En gång i tiden måste det ha varit nästan paradisiskt vackert, som det ofta var i så många bördiga jordbrukstrakter. Några orenoverade ödehus stod i princip inte att uppbringa, ty dessa byar är fortfarande mycket attraktiva att bosätta sig i.
Det fyndades också på loppmarknaden Vischan. En kaffekvarn av äldre datum, några dukar samt ett överdrag att lägga på en gammal uppbäddad soffa (”kökssofforna” stod alltid bäddade dagtid och sängkläderna doldes av ett för ändamålet avsett överdrag).
Igår, på nationaldagen, var det tårtbuffé i byaskolan. Jag hade flera kameror med mig, men kom mig inte för att ta fram en digitala förrän tillställningen var slut och disken avslutats i köket. Därav den spartanska bilden ovan.
De flesta som bodde i byn när jag var liten är nu döda. Från grannbyn kom dock ett sällskap med aktningsvärt hög ålder vilket gjorde att jag kände mig någotsånär hemma. Jag är nämligen inte lika förtjust i de yngre generationerna. Det är väl inget större fel på dem, förutom att de är, i mitt tycke, småtrista och bleka kopior av sina föräldrar.
Skolan är rätt trevlig även om den moderniserades efter kriget och på senare år målats upp i något märkliga färger. Den har dock två kaminer och en spis i köket så på många sätt är där mycket fint. Jag tror att jag skall sätta mig där senare i sommar, så att jag får vara i fred och skriva.
Tårtor fanns det gott om. För 30 kronor fick man kaffe och så mycket bakverk som man orkade äta. Jag åt endast en bit jordgubbstårta och en cheesecake med botten av pepparkakor. Gott!
Idag skall jag pallra mig inåt stan och se på tyskmagasinen och försöka leta rätt på de gamla nazistjärnvägsvagnar som lär finnas kvar någonstans. Spännande!
När jag läste Amelie Posse-biografin En ande som hör jorden till av Eva Strömberg Krantz slogs jag av hur mycket det var om inte berättades;hur passerade Amelies vardagar de dagar inget särskilt hände, hur uppfattade hon sig själv och sitt förhållande till andra människor? Jag tror att man bör se detta omfattande verk om ett komplement till Amelies självbiografiska författarskap.
Efter att ha läst Åtskilligt kan nu sägas, en volym som stundtals fann en smula tråkig och alltför fylld av ett självcentrerat jag, fick jag ögonen på den artikel om svenskt herrgårdsliv som Posse skrev för ett utländskt magasin (var det National Geographic?) och om sedermera publicerades i Mellan slagen. Framförallt avsnittet om Astrid Fleetwood och hennes linneförråd fan jag gripande och här tycker jag verkligen att Posse här kommer helt till in rätt, ty hon skildrar människorna och deras vilja att förvalta ett arv bestående av såväl traditioner som ting fullkomligt lysande. Som läsare fängslas man och i ögonvrån hänger en och annan tår.
Posses barndom på den slottsliknande gården Mariehill var en idyll, en idyll som sedan rämnade när fadern dog (så småningom avslöjades det att det var av syflilis) och familjen blev utblottad. Den stränge och förmögne farfadern greve Posse och hans andra och stenrika hustru, försörjde dock familjen och de fick flytta till en trång sexrummare i Lund.
När Amelie är i 20-årsåldern gifter hon sig med den psykiskt instabile och alkoholiserade Paul Bjerre. Hon älskar honom djupt, men hans nervproblemoch ständiga otrohet tär på äktenskapet som till sist tar slut när han förälskar sig i Posses bästa väninna, Madeleine Bennet. Under tiden har Gunhild Posse, Amelies mor, förälskat sig i, och gift sig med, Andreas bror Paul.
Under en längre vistelse i Rom träffar Pose tjecken Oki Brazda och beslutar sig så småningom för att gifta sig med honom. Äktenskapet är till en början lyckligt, trots att de under en tid, under 1:a världskriget, deporteras till Sicilien. I mitten av 20-talet köper de ett gods i Tjeckoslovakien och där blir Amelie kvar till 1938. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden. Oki tar hushållerskan till älskarinna och Amelie har först en affär med Bettan Thiel och sedan inleder hon ett långt förhållande med konstnären Het Kwiatkowska. Fram till slutet av 30-talet tillbringar hon somrarna med familjen på godset och vintrarna med sin stora kärlek Het.
Amelie Posse försöker leva sitt liv precis så som hon själv önskar. Ofta får omgivningen anpassa sig, men i fråga om Het är Posse den underlägsna. Posses beroende av maken minskar drastiskt när hon i början av 30-talet ger ut in första bok, den rosade och självbiografiska Den oförlikniga fångenskapen som sedan följs av åtskilliga volymer isamma genre. De pengar hon tjänar gör det lättare för henne att uppfylla Hets önskemål.
Även om Posse inte skulle drömma m att ha tjänstefolket med vid matsalsbordet, har hon ett stort socialt intresse och gör vad hon kan för att hjälpa gården och traktens folk. Detta hjälparbete kulminerar under andra världskriget. Under sin sista tid i Tjeckoslovakien hjälper hon åtskilliga judar att fly och tillbaka i Sverige fortsätter hon verksamheten. Så småningom tar hon initiativet till den antinazistiska motståndsrörelsen Tisdagsklubben och det är i kraft av denna grupps drivmotor som hon får sägas ha gått till historien.
Amelie Posse var en excentrisk dam som trivdes med att stå i centrum. Var hon inte inbjuden till ett kalas, ringde hon helt fräckt upp och bjöd in sig själv. Jag är inte så säker på att jag hade gillat henne, men hon har likväl en fängslande personlighet och hon levde ett liv som än i denna dag inte upphört att fascinera. Jag tror dock att hennes egna självbiografiska alster är att föredra framför biografin; även om den innehåller mycket och intressant material (kärleken till Het, te.x, omnämns inte alls i Posses böcker), går den till viss del går bet på att skildra personligheten Amelie Posse med sina yviga gester, sitt behov av att stå i centrum samt att inte dra sig för att göra en bra historia bättre. Biografin är på intet sätt dåligt, men jag tycker att författarens kärlek till Posse inte lyser igenom, och det är en nackdel i detta fall.
Läs också Håkan Arvidssons recensionen på svd och Crister Enanders i hd.
Det var kvavt på centralen igår kväll och tågtrafiken var inställd under ett par timmar, men vid åttatiden rullade äntligen tåget ut från stationen. Klockan var således över nio på morgonen innan jag anlände norrlandsstaden. Vädret var svalt och blåsigt. Sol blandades med regn.
Vi åkte en sväng till en second hand-affär som ligger på det gamla regementets område och ståtar med särdeles modesta priser. 250 kronor gjorde jag av med och då betalade jag även min mors fynd. Hon hittade bland annat en servettväska – vad allt behöver inte den civiliserade människan – som hon ansåg helt oumbärlig. När hon gick på hushållsskolan i mitten av 50-talet hade samtliga elever var sin servettväska där de förvarade sin lilla tygservett mellan måltiderna. Likadant var det tydligen på det pensionat i Järvsö där in yster vilade ut för många år sedan. Och jag min osofistikerade människa, hade aldrig hört talas om denna oundgänglighet.
På bilden ovan syns också två näsdukar med hålsöm (5 kr), en bordsduk i linne (50 kr) och en hemvävd rana (100 kr). Det var helt enkelt en fyndets dag.
Imorgon är det en tillställning i byaskolan. Nationaldagen firas med tårtkalas och tårtorna står några utvalda fruar för. Jag funderade ett tag på att baka en Spansk vindtårta, men fann det sedan klokt att låta bli. Istället går jag dit som gäst och tar kamera med mig.
Jag är på väg upp till glesbygden och de ljusa sommarnätterna, ty jag har tagit nattåget norrut. Idag börjar mitt sommarlov, en ledighet som är tänkt att sträcka sig åtminstone till slutet av augusti och det skall bli oändligt skönt. Vistelsen uppe i norr blir dock inte särdeles långvarig denna gång, redan nästa vecka är jag tillbaka i stan igen, men runt midsommar åker jag uppåt igen. En stor del av min ledighet skall jag tillbringa i ljusa nätternas landskap, åka runt och fotografera, skriva och ta det lilla lugna.
Det var allt för denna gång. Jag åkerkommer när jag är på plats i mitt sommarhem!
Hackad kalvfilé à la Wallenberg är det korrekta namnet på den delikata rätt som bär familjen Wallenbergs namn. Troligtvis var det Amalia Wallenbergs far, C E Hagdahl (utgav Kokkonsten 1879), som utprovat receptet. Det är i grunden en variant på en rysk rätt, Pojarski. Den finsk varianten innehåller även kalvbräss. Receptet i sin helhet finner ni här, det är väldigt vackert. Jag har scannat in det från Tore Wretmans utmärkta bok Menu utgiven på Forum 1954. Illustrationerna är gjorda av Yngve Svalander.
I slutet av sommaren år 1948 lanserade GM en ny karosstyp för de modeller som använda sig av den stora C-karossen. Den hösten kunde välbeställda köpare åka runt i en elegant hardtop coupé som hade linjer som en tjusig cabriolet. Hardtopen hade ett tak som var aningens kortare och mellan sidofönstren fanns ingen stolpe. Med rutorna nervevade, blev kupén helt öppen på sidorna. Här en bild som tydligt visar vad jag menar (här är det dock en fyradörrarsmodell).
Amerikanska bilmodeller har ofta namn som heter duga. Den nya karosstypen signalerades genom ett tillägg i det vanliga namnet. Buick Roadmaster fick tillägget Riviera, Oldsmobile 98 försågs med ett Holiday på slutet och Cadillac la till Coupe de Ville (fyradörrars fick sedermera tillägget Sedan de Ville). Jag är mycket förtjust i dessa karosstyper och särskilt fyradörrars-hardtop-modellerna från 60-70-talet. Karosserna av denna typ är eleganta och ger ett luftigt intryck, se t.ex. på dessa fina Cadillacs.
Här har vi dem i färg, männen i Strasse som inte knusslade med sminket. Strasse är några av mina favoriter från det tidiga åttiotalets Sverige. De kom från Göteborg, dock tror jag att de hemsk gärna hade fötts i Tyskland, ty i tv:s Måndagsbörsen lät bandets sångare Ruzz som en barnförbjuden variant av Drottning Silvia. Strasses texter är mer än märkliga, i vissa fall helt obegripliga, men det gör dem knappast sämre.
Jackie Man skjuta kan, och allt du vill är hasa runt på kall divan. Söt sak har krossat dej och bitarna jag plockat upp efter lilla Joe. Dom väntar på att nummer få av Baby Pro. Slå hårdare….
Producent för den första skivan var Midge Ure från Ultravox vilket får betraktas som anmärkningsvärt. Tyvärr gick det raskt utför. Bandets sångare, Ruzz, avslutade sin karriär med en rutten singel utgiven av Medborgarskolan.
På bilden intill, som kommer från baksidan på Crash Slowly-singeln (som var en engelsk version av Långsam krasch), ses Ruzz posera i sina snygga stövlar. Nedanför står resten av bandet, rikligt försedda med kajal.
Lyssna genast på Kamouflage
Långsam krasch
Slå hårdare
Följa John
Cleo Chickan
En morgon begav jag mig ut mot Kaknäs och Lidingöbro. Jag parkerade bilen och begav mig in på en stig i den av vitsippor fyllda skogen. Grönskan var fortfarande skirt grön, ty det var lövträd i denna vackra skog. I en glänta låg en låg byggnad som sett sina bästa dagar.
Jag gick längre in i skogen som med ens ljusnade. Plötsligt stod jag framför ett hav av sippor som lysta vita i denna ljumma vårmorgon när allt var stilla. Jag stannade och betraktade härligheten, ty det var obeskrivligt vackert.
Efter en stund gick jag ytterligare några steg in i denna vårgröna sal. Jag såg mig omkring och stod med ens som förstenad, ty jag befann mig på en skogskyrkogård som jag inte visste fanns.
Överallt stod små och lite större kors utspridda. Här och där syntes en och annan sten i det mindre formatet med en enkel inskription. Men det fanns inga raka rader och de grusade gångarna lyste med sin frånvaro på denna friluftsbegravningsplats. Det var så vackert!
Jag gick närmare och läste vad som stod på stenarna och korsen och förstod med ens att detta var en plats för sällskapsdjur. Det var en djurkyrkogård.
Det var här som August Blance begrov sin hund år 1860 och sedan dess har tusentals djur fått sin sista viloplats i den vackra marken i krokarna av Kaknäs.
En fin bild som jag hittat på Stockholmskällan, tagen någon gång på 60-talet. Fasaderna är inte lika skinande rena som när området var nytt , men en del markiser finns kvar och några ovarsamma renoveringar har ännu inte gjorts. Idag ser här annorlunda ut. Av markiserna finns intet spår och de flesta hus har försetts med fula standardbalkonger i klumpigt utförande i aluminium. Av husen på bilden är det bara det gröna i mitten som har en helt intakt exteriör och det är mycket vackert.
Apropå renoveringar, så tror jag att ett måttligt förfall är det bästa sättet att bevara bebyggelsen åt eftervärlden. Bra material har en förmåga att klara år av vanvård. En klumpig renovering däremot, kan för alltid förstöra en vacker fasad.
Här något man inte ser dagligdags. De två apparaterna på bilden är separatorer. en liten grön och en större rödbrun. I separatorn förvandlas mjölken till grädde och skummjölk. Av grädden kan man sedan kärna smör. Jag antar att det är ytterst få som gör det idag. När jag växte upp gjorde vi smör en eller ett par gånger per år. Inte för att vi behövde det, utan snarare för att min mor tyckte att det var trevligt att göra sitt eget. Det hemkärnade smöret var verkligen gult; färgen var djup och var något blekare än en äggula lite beroende nå årstid.
Och hemkärnat smör är inte så dumt att ha när man har bakat tunnbröd.
Separatorerna på bilden kommer från en gammal släkting, de inköptes på auktionen efter hans död. Klas-Göte hade väl inte riktigt alla hästar hemma och var väldigt originell. Vi var nog en av de få som förbarmade sig över honom precis som vi förbarmade oss över andra underliga och avlägsna släktingar.
Klas-Göte saknade inte intelligens, men han visste rakt inte att föra sig. Han utkämpade i många år en strid med en granne vars tomt låg ovanför hans egen i samma sluttning. Problemet var att vatten från grannens tomt rann ner över Klas-Götes; ett naturligt fenomen kan tyckas, men inte desto mindre irriterande för vår originelle släkting. Många var de skrivelser som han författade och lämnade in till myndigheten.
Klas-Göte hade inte bara en gård utan också en stuga, en gammal slåttarstuga i Flarken en halvmil från oss. Mitt i barrskogen stod ett par illa medfarna hus där han brukade vistas under sommarmånaderna. Stugan låg i fullkomlig ödemark och standarden var mycket enkel. Hygienen var något bristfällig i hans environger, vilket fick tant Inga att rysa när hon hörde att mina föräldrar druckit hans hemkokta kaffe.
Bäst minns jag auktionen efter hans död. Allt som fanns i hus och uthus skulle säljas och hade släpats fram på gårdsplanen. Det var inte få grejer som han samlat på sig under åren; skrot och skräp vällde ut ur varenda byggnad och oordningen var mycket konsekvent genomförd. Det mesta var smutsigt och medfaret men likafullt lockande. Jag är fascinerad av sådana miljöer.
En av det tidiga 1900-talets mest välkända kulturskribenter var Carl Laurin som gav Laurinska huset på Bellmansgatan 6 dess namn. I mitt bibliotek har jag en komplett och mycket välvårdad utgåva av hans samlade minnen. Jag har mest bara bläddrat i de omfångsrika volymerna och där fanns mängder med bilder av de mest skiftande slag. Här tre bilder ur praktverket: Harriet Löwenhjelm, Hjalmar Söderberg och Honorine Hermelin. Tyvärr måste jag konstatera att texten är att betrakta som relativt tråkig och jag har därför inte lyckats läsa ut de fyra volymerna.
För ett par veckor sedan såg jag Tom Friedman-utställningen på magasin 3 i Frihamnen. Nästan omgående fick jag syn på Två pappersark skrynklade på identiskt vis vilket gjorde mig full i skratt. Strax intill hängde i ett hörn en uträtad klädhängare av ståltråd och mitt emot en kvadratmeterstor yta insmetad med blå tandkräm.
”Friedman uppmuntrar oss att ifrågasätta hur vi ser och vad som är verkligt. Ett konstnärligt arbete som på samma gång är allvarligt,lekfullt och intelligent” läste jag i utställningsbroschyren och blev inte klokare för det. Jag luktar på tandkrämen och mycket riktigt, den luktar tandkräm.
Utställningens höjdpunkt var en liten konstgjord fluga på en vägg. En bit bort satt en människa i miniatyr. Man förstår att situationen är hotfull, ty flugan var av ungefär samma storlek som mannen. När jag betraktade detta verk ändrades med ens förutsättningarna: en liten bananfluga landade mitt emellan de två kontrahenterna. Hur skulle detta sluta? Vilken utmärkt livekoreografi. Så bra att man borde rama in!
På bilden ovan mitt eget bidrag till den konceptuella konsten: En Telia-räkning som Vår herre inte betalade och som jag i vredesmod skrynklade samman när jag förstod att jag var tvungen att själv stå för utgiften. Hade jag varit mindre lat, hade jag väntat en månad till och skrynklat ihop även nästa räkning på identiskt vis.
Den allra mest nöjeslystne av Wallenbergarna var Gustav Wally. Han var skådespelare, dansare men framförallt satte han upp de allra mest påkostade revyer som någonsin visats i Stockholm och detta med början 1939. Först på Södra teatern, sedan på Oscars. Klassiska är föreställningarna Serenad och Roberta.
1938 sjöng Wally in Kai Gullmars Jag har en liten melodi. Sångrösten är det inte vidare väl beställt med. Privat gnolade han gärna Sweetheart i London, cherie uti Paris.
Gustav Wally skulle egentligen ha blivit finansman men blev istället balettpojke. Redan under skoltiden på Lundsberg satte han upp en revy. Här en bild på Jally Brothers. Dekoren är gjord av Sigvard Bernadotte. År 1929 (?) åkte Wally till London och fick, tack vare sitt dekorativa yttre, en statistroll i Noel Cowards Bitter Sweet. Föreställningen blev framgångsrik och turnerade i USA.
1930 var Wally åter hemma i Sverige och medverkade i Ernst Rolfs jubileumsrevy för att sedan bege sig till Paris där han tillsammans med Niels Wessel Bagge bildade han Wally brothers (på bilden tillsammans med Yvonne) som uppträdde runt om i Europa. Så småningom hamnade Wally i Hollywood, men där fick han aldrig någon större roll. Han åkte istället hem till Sverige och ägnade sig där åt lyxrevyer.
Under många år hade Wally sitt hem i Wallenbergarnas hus på Villagatan 4 i Stockholm. Den konstfulla, av honom skapade etagévåningen lär fortfarande finnas kvar. I slutet av 40-talet flyttade Gustav Wally till N.Y.och etablerade sig som skeppsredare. Han dog 1966.
Avslutningsvis en bild på Wally och Karl Gerhard. Gerhard strandklädsel är av det ovanligare slaget. Wallys memoarer, Följ mig i dansen från 1946, finns att köpa på Bokbörsen.
Inspirerad av Kenneth Anger åkte jag till närmaste ruffiga miljö som inte var helt nedlusad med flanerande och solbadande Stockholmare för att ta en bild (den är klickbar för större format). Det blev ett grusupplag vid Storängsbotten. I ärlighetens namn är jag alltför påklädd på bilden, men så saknar jag de muskler som Angers män vanligtvis är utrustade med.
Kenneth Anger gjorde filmen Scorpio Rising 1964. Det är en helt speciell film som jag tycker att man bör se, åtminstone delar av den. Den scen som börjar vid 6.47 i klippet som jag länkat till hör till favoriterna (Bobby Vinton sjunger Blue velvet när läderkläderna åker på – snyggt). Anger gjorde också Kustom Kar Kommandos och det var den jag hade i åtanke när jag tog bilden, även om jag inte har polertrasssel i min hand.
Det var egentligen inte bilden ovan jag ville visa, även om den är bra, utan den här (men det stående formatet för att det blir lite knepigt att visa den stort). Jag vet inte riktigt vad männen håller på med och det där med träben det är allt bra originellt, men nog är det en bra bild alltid. och kläderna! Den ene av männen är Nils Asther. Det är i hans famn Garbo vilar på bilden ovan.
Jag är som bekant svag för det centraleuropeiska. jag har faktiskt aldrig tågluffat och skulle hemskt gärna göra det någon gång och då vill jag åka runt i de pampiga gamla städerna i den forna dubbelmonariken Österrike-Ungern samt inspektera dess landsbygd.
Då kontorslivet kan ha sina vedermödor, ja ibland även orsaka ren tristess, är det inte underligt om man fördriver ett par vardagsminuter med att bildgoogla. Jag bildgooglade ”riga” och fick bl.a. denna bild som verkar vara som hämtad ur Döden i Venedig (vilket den inte var, den kom tydligen från polisens homosexarkiv och hade visats i Riga – tänk vad som finns i deras gömmor!). Efter en stund hittade jag bilden ovan som visar art nouveau-prakten i Riga. Huset ser helt osannolikt tjusigt ut. Jag undrar om det verkligen finns på riktigt? Den svenska jugendstilen är oftast rätt trist (även om det finns fantastiska exempel), jag föredrar den mer pompösa, ja kanske kan man säga bombastiskt tyska? Jämför man med Helsingfors är de svenska husen betydligt snällare.
Och så dagdrömde jag ett tag.
Alldeles intill Radiohuset ligger en rest av det militära Östermalm fridfullt inbäddad i grönska. Vore det inte för den bebyggelse som skymtar i bakgrunden, skulle man kunna tro att det rör sig om ett bättre ställe på landsorten.
På Östermalm finns många byggnader kvar från den tid när kasernerna var ett dominerande inslag i stadsbilden. Även Fredrikshovs slott har ett militärt förflutet ty under större delen av 1800-talet tjänade det som kasern för Svea livgarde. På den tiden stod ännu huvudbyggnaden kvar, idag är bara en flygel bevarad.
1972 kom Luchino Viscontis film Ludwig som skildrar en av Tysklands mest excentriska män, Ludwig II av Bayern. Redan som 18-åring ärvde Ludwig tronen och han blev snabbt populär. Wagner var kungens favoritkompositör och till hans ära lät Ludwig bygga en Venusgrotta under slottet Schloss Linderhof där han själv kunde flyta omkring i ett snäckformat flytetyg och lyssna på Wagners operor. Tänk om man haft Ludwigs resurser, vad allt hade man inte då kunnat hitta på!
År 1886 blev Ludwig avsatt, ty hans ansågs för excentrisk. Han fördes psykiatern till Bernhard von Gudden och två dagar senare hittades de båda döda i Starnbergsjön vid Guddens slott Berg. Vad som egentligen hände, är helt höljt i dunkel.
Här en trailer för Viscontis film. Jag kan verkligen rekommendera den.
1986 kom Kajsa och Malenas Historier från en väg. Stundtals är det en av 80-talets vackraste skivor. Det är en klassiker i stil med Frida Hyvönens Once I was a serene teenaged child. Lyssna på Brev från ett torg.
Du sa nånting om slumpen som jag inte alls förstod, för du var vackrare än livet självt, det kunde varje människa se. Och stjärnorna var klara och luften var så sval och gatan lät som bergakungens sal. I parken gick det människor och vandrade som vi. Och jag sa nånting om kärlek som blev svårt att reda ut, om man stannar upp och tänker tar det nästan alltid slut, så lekte du med handen i mitt hår och bad mig att få följa med mig hemåt när jag går.
Jag köpte skivan 1987-88 och tyckte otroligt mycket om den. Det gör jag fortfarande och jag tycker att den är alldeles för bortglömd och kan inte annat än rekommendera den. Så vacker, jag kan inte ens beskriva den. Den svenska versionen av Good morning heartache, Godmorgon smärta, hör till de allra bästa spåren. Men inget är lika vackert som Brev från ett torg.
Vilhelmina fotoarkiv är en av mina favoritarkiv, ty där hittar man alltid något intressant och vackert. Nyligen upptäckte jag en annan guldgruva som visar bilder från De gamlas dag. Här finns bilder från festligheterna som anordnades på Gammlia i Umeå mellan åren 1947 till 1962. Här har man något att roa sig med om man vill fördriva en tråkig vardagstimme.
Jag är bra nyfiken på vilken nivå det var på underhållningen som bjöds under dessa år. Att döma av damerna ovan, verkar det ha varit en kombination av mellan förargelseväckande och sövande. men vad vet jag.
Jag var tidigt uppe idag och gick ut i det ljumma vårvädret. Soldiset hade den goda egenskapen att det var nästan sommar i luften, ty det var aningens fuktigt och vindstilla. Och ytterst få människor ute.
Jag satte mig i bilen och åkte ut mot Kaknäs och lyssnade på Dag Wiréns Serenade for strings. Överallt blommade vitsipporna och skogen badade i ett skirt gulgrönt ljus. Jag kom till en magisk plats, men den skall jag berätta om en annan gång, när jag framkallat bilderna.
Helgmorgnar är de bästa, förutsatt att man inte är trött och ansatt och helst vill ligga kvar i sängen.
Jag började bläddra i mitt exemplar av Posses Åtskilligt kan nu sägas, boken om den antinazistiska motståndsrörelsen Tisdagsklubben. Jag har läst den tidigare, fann den en smula tråkig, märkligt nog. Denna gång noterade jag verkligen (och scannade in) dedikationen som Amelie Posse skrivit Sigrid Friedman. Jag gillar handstilen; driven men lättläst. Fint också att hon i efterhand infogat orättfärdiga innan hugg.
Och historiens vingslag!
Det var Sigrid Fridman som gjorde Kentaur, den kraftfulla skulptur som står högt ovanför Stadsbiblioteket på Observatorielundens ståtliga ås. Det tog sin tid innan detta praktverk blev placerat, men till sist hamnade det där och där gör det sig bra. Om intrigerna bakom verket står att läsa i texten Kentaur av Klara Johanson (som för övrigt var Johansons älskarinna under många år).
Våren är kärv i år och tar god tid på sig. Även om jag tycker om våren är jag ingen riktig vän därutav. Jag längtar till den mörknande hösten när frosten lägger sig, till de iskalla vinternätterna när månen lyser vit över gata och mark. För mig är detta trygghet. Till skillnad från våren.
I år var våren värre än vanligt och jag kände att mjältsjukan än en gång var på väg att ta över både kropp och min själ. Det har hänt mig förut. De sista 3 åren har dessutom varit en smula dystra, så jag kände mig tvungen att söka hjälp, vilket jag fick, och är nu på väg att bli mitt gamla jag igen. Ett jag som till och från varit väl gömt och nedpackat de senaste åren.
I söndags var jag för första gången på ett tag ute med min kamera och fann en skogsslänt full av vitsippor. Där var mycket vackert, trots att både väg och tunnelbana inte ligger långt borta. Även uppe på Kampementet syntes spår av den kärva våren and klipphällar och vindpinade träd. Så vackert och så tryggt i sin grå vårprakt.
En rätt enkel efterkrigsbyggnad som med nutida mått mätt får anses hålla en relativt hög standard. Jag tycker att den är vacker i sin ödslighet. Huvudfasaden, med kontorsentrén, har fått nya och klumpiga fönsterbågar istället för de ursprungliga smäckra. Jag undrar om huset kommer att finnas kvar om 10 år, eller om det ersatts med ett modernt bostadshus? Det är en stor förändring som väntar hamnkvarteren.
Jag läser just nu Eva Strömberg Krantz Amelie Posse-biografi och hittade är en bild som påminner om de vackra bilder jag tog på av säkerhetskontrollen skadad film. Till vänster ses pianisten Renata Borgatti (som hade en förkärlek för fagra och förmögna fruar) och till höger konstnären Het Kwaiatkowska. Kwaiatkowska var Amelie Posses sista stora kärlek och hon delade under lång tid sitt liv i två delar; vintrarna med Het och somrarna med sin man på godset i Tjeckoslovakien. Här ytterligare en vacker bild på Het Kwaiatkowska.
Posse-biografin är för övrigt intressant och jag kan rekommendera den. En utförligare text kommer så småningom.
Jag fick en mycket fin volym i present på min födelsedag för ett par år sedan, ett vinrött band med turkos rygg och guldskrift. Det var Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utgivna på Bonniers 1955. Det fina med utgåvan är att mellan vart och vartannat brev har Hagar skrivit några stycken där hon infogar sina egna minnen och tankar – hennes egna brev, svaren på Ediths, är sedan länge borta, vilket gör dessa kommentarer än mer värdefulla.
Ibland är Edith en mycket krävande vän – väninnorna träffas inte särskilt ofta, ty Edith bor på landsbygden, i Karelen nära ryska gränsen, och Hagar i stan där hon jobbar för Hufvudstadsbladet. Detta avspeglar sig tydligt i denna formulering i ett brev i början av deras vänskap: Om Ni lössliter er för 4 dagar t.e. är jag beredd att mottaga Er vilket ögonblick som helst. Vägrar Ni att göra det, önskar jag bryta med Er för all tid, ty jag är de oåterkalleliga beslutens människa.
Som vanligt är i privata brev, blandas privatlivets bekymmer med arbetslivets dito; i Ediths fall är det ingen brist på förtretligheter i form av sjukdom, fattigdom och bristande uppskattning för den utgiva lyriken. Även utan någon större kännedom om Edith är detta en mycket läsvärd och fin bok som förtjänas att läsas, inte minst för Hagar Olssons fina kommentarer.
Skillnaden mellan herre och dam är betydande. Betänk bara skillnaden mellan Svensk Damtidning och dito Herr. Detta är något jag brukar roa mig med genom att tänka på.
Vad allt kan väl inte finnas i Herrarnas värld? En hel tidning om sådant som bara rör männens värld. Jag är själv man, yrkesman rentutav, så tidningen är som gjord för mig. Hur många gånger har jag inte svettats i köket över en trilsk smördeg som kladdat även efter tredje utkavlingen? Svettdropparna har även haft en tendens att pärla på min panna när jag stått böjd över Pontiacens motorrum och svurit över en svåråtkomlig bränsleledning som läckt. Jag har vänner som inte vetat bättre och gladeligen låtit pelargonerna växa i mars, utan att först skära ner dem kraftigt. För att inte tala om den bekant som inte ens kunde byta pick-up på sin skivspelare. Tyvärr har jag ännu inte kommit mig för att köpa lösningen på alla dessa problem, tidskriften Herrarnas värld.
Och hur vore det med ett exemplar av Svensk Herrtidning, den kungliga herrtidningen? Som jag har gått och trånat efter den! Kanske är jag en aning gammaldags, men något är det iallfall som får mig att tycka att det vore lite prekärt att stå där med tidningen i hand, även om jag samtidigt lastat på påsar med djupfrysta grönsaker på kassans automatiska band. Fånigt av mig, jag vet. En kunglig tidning borde inte kunna vara annat än bra och stärkande för moralen. Se bara på vårt kungahus och vår präktige kung som praktiskt taget inte tittat åt ett kjoltyg sedan det där olympiska spelet i början på 70-talet.
För de män som inte vill lägga pengar på glansiga tidskrifter rekommenderar jag Svenskt Husmoderslexikon (Medéns förlag). Där står allt, utan överdrift. Hur bygga villa, lägga golvet, reparera bilen, sticka, snickra, sköta barnen, baka m.m. Finns på Bokbörsen för en överkomlig penning. Mitt favoritavsnitt är Den motoriserade fritiden med underrubriken Transport eller sport.
