Åh, den gräddgröna sommarfärgen!

Vid Rosån

I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst  fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag  ute och körde. Solen hade precis tittat fram och himlen var ljust blå och det var ett sällsamt ljus. Se bara på bilden ovan där jag tycker mig skymta nyanser som minner om de de gröna fälten i norr.

Träd

Intill ån finns en sällsam skog. Den är inte stor, men den är mycket vacker och inte riktigt lik någon annan samling av björkar jag tidigare sett.

Hus

Naturligtvis passerade jag ett förfallet hus och naturligtvis var jag tvungen att fotografera det. Det är enkel parstuga som tjänstgjort som sommarsuga/bagarsuga till den huvudbyggnad som inte syns till höger i bild, ty den var alltför väl underhållen och moderniserad till villastandard. Som fotograf får man välja fritt vad man vill ha med i bil. Det är både en plikt och ett privilegium.

Som man roar sig på Själagårdsgatan

S:t Göran och draken

Likt många av sina vänner, hade S:t Göran en sällsynt ädel karaktär och drog sig inte för att rädda den uslaste av stiftsjungfrur ur en penibel knipa om stunden så krävde det. I Gamla Stans trängsta gränd låg en gång för länge sedan en väl bevarad hemlighet. I porten Själagårdsgatan 5 på 4 trappor fanns en till synes övergiven våning i ett sedan ett tiotal år  kontoriserat hus. Men nog fanns det liv i dessa gamla 1700-talssalonger alltid, ty var helg fylldes rummen med människor som visste att roa sig och som föredrog att göra det i skymundan.

Bakom detta trivsamma etablissemang stod ingen mindre än friherre Pontus Siöcroona, syssling till den berömda Vera som ett decennium senare skulle bli känd som Gamla Stans räddare och skyddshelgon. Pontus, som tyvärr icke var försedd med slott, passade på att rensa baron von Lantingshausen von Höpkens förfallna och övergivna Bogesund och inredde sedan den stora våning på Själagårdsgatan han låtit en bulvan förhyra, med dessa utsökta och skamfilade klenoder. Så snart höstmörkret sänkt sig över staden, eldades kakelugnarna upp och vinflaskorna ställdes på  kylning. Och så roade sig stadens förtappade veckoslut efter veckoslut.

Nå, säg den glädje som varar för övrigt! En kväll fick en granne, en moralernas väktare, på andra sidan kvarteret syn på den fagre Pontus och en likaledes fager adjunkt i botanik och skotskrutigt som i en komprometterande scen intagit brandtrappan som ledde från taket ner till det trånga gårdsrummet. Grannen, som för övrigt var anställd vid ett tekniskt institut, ringde genast till Sedlighetsroteln, ty nu fick det sannerligen vara slut på det roliga.

Men som ni alla säkert vet, står sedan år 1912 S:t Göran på vakt intill Österlånggatan. När vår hjälte i brons uppsnappade Pontus förskräckta ”kors!”, drog han åter sitt svärd och rusade iväg för att med liv och lust skydda moralens vittrande förfall från ett snöpligt slut. Kampen blev kort och S:t Göran förvandlade de snipiga konstaplarna till slarvsylta och packade in dem i polisbilen som han sedan lät rulla nerför Slottsbacken med destination det mörka, kalla vattnet nedanför Skeppsbron. Vad var väl denna enkla seger jämfört med det stora slag som utkämpades med en eldsprutande drake?

Livet i korthet på några futtiga rader

Jag bläddrar i en tunn anteckningsbok som tillhört  moster Ebba. Börjar jag från början, hittar jag hennes dagboksanteckningar från 40-talet. Vänder jag istället boken, och börjar läsa från slutet, möter mig korta anteckningar; en rad för varje händelse med start år 1952. Kort och koncist avhandlas de viktigaste hållpunkterna i hennes liv.

Farbror Lindblom död den 15 okt 1952.

Några år senare köper hon och hennes man en ny bil och detta leder till anteckningen Bilen hämtat den 4 juni 1955. Denna bil återkommer igen år 1967, men då är det frågan om en krock. Mestadels är det dock sjukdomar och död som fyller dessa sidor.

Sylvia till lasarettet den 23-1 1956.
Sylvia död den 30-1 1956. Måndag

Det är inte bara människor som går hädan. Tvättstugan upphörde den 1 juli 1968 läser jag och på raden efter en av 60-talets största händelser: Första månresan den 21 dec. 1968 Allt väl 3 st. återvände till Moder Jord den 27 dec. 1968.

År 1983 upphör anteckningarna. Några av de sista är

Bröstopererad den 17 aug. 1982
Till Umeå den 14 sept. för 17 behandlingar
Hem från Umeå den 12 ok. 1982

Min gammelmoster dog inte av cancern, men några år senare var det lik väl hennes tur att bli en rad i någon annans anteckningsbok. Efter att maken somnat in, tappade hon livsmodet och jag minns så väl hur jag besökte henne på sjukhuset. Hennes hår spretade och såg ingenting ut, ansåg hon.  – Hos mig märks det direkt på håret när jag är sjuk, fortsatte hon. Jag nickade och höll med.

Bonn-Karl och åskan mitt i höskörden

Bonn-Karl

Värmen är tryckande och luften fuktig. Genom de otäta springorna silar solen in och lyser upp maskineriet som Bonn-Karl vinschar upp höet med. Han frikopplar det ena verket och griper resolut i den spak som lyfter hölasset upp på höskullen. Långsamt, men kraftfullt rullar vajrarna i den heta julikvällen.

Bonn-Karl

Höskullen är fortfarande långtifrån tom och Bonn-Karl har ett drygt jobb framför sig. Med frenesi använder han grepen för att förflytta höet. Svetten lackar och åskan ligger i luften. Med ens hörs en avgrundsknall och höskullen lyser upp som av ett kraftigt sken. Snart är det emellertid tyst igen och ett våldsamt smatter hörs mot plåttaket.

Bonn-Karl

Bonn-Karl har träffats av blixten och hänger avsvimmad på en stege högt ovan golvet. Med kraft har han slungats upp mot den avsats där maskineriet har sin plats. Skadan är emellertid inte av allvarlig art, ty inom kort kommer Bonn-Karl att vakna. Mörbultad, javisst, men virket är segt.

I’m in the mood for sommarferier, 16

bilinteriör

Och så har man då hamnat i Västerbotten, i Seklernas by som för övrigt har länets största sammanhängande jordbruksmarker. Det är så vackert med alla åkrar, den omgivande skogen och bergen som dröjer sig kvar i bakgrunden, ibland insvepta i ett tunt dis. Om jag under en dags biltur i Norrbotten hittar tre hus som jag skulle kunna tänka mig äga, behöver jag bara ta en kort promenad för att finna lika många här i trakten. Min nuvarande favorit är en lång gård, en parstuga med två kammare på den vänstra flanken. Så vacker med sin faluröda panel och arbetade pardörr!

Det var i fredags som jag tog bilen söderut. E4:an är inte vidare roligt att köra, men vid Skellefteå svängde jag av mot Burträsk. Efter ett par mil kom belöningen, ty då öppnade sig skogen och den smala vägen gick med ens genom ett kuperat och bördigt landskap. På sina ställen sträckte landsvägen ut sig i en spikrak linje som höjde sig upp och ned likt en norrländsk variant på de oändliga amerikanska vägarna. Här och där låg vackra bedagade hus så jag kunde naturligtvis inte avhålla mig från täta stopp med kameran i högsta hugg.

Jag har gjort vissa inköp här i trakten, bland annat ett tecknat porträtt av Gustav V. En sann prydnad för hemmet. Jag fick mig också en liten, liten fotogenlampa med blommor på den minimala behållaren. Vackert! Turen var också på min sida i skivhyllan, ty där låg ett ett exemplar av Gene Pitneys Town without pity. Den är fantastisk att ha i bilen.

Tänk att sommaren går så fort! Nyss var det juni, men nu är det redan början av augusti. Det är sorgligt, men samtidigt vet jag hur vackert det blir när hösten gör sitt intåg. Av dessa sommarveckor har jag tillbringat merparten på den norrländska landsbygden och trivts mycket bra. Lugnt och skönt och så vackert. Det är inte det sämsta för själen. Om mitt arbete skulle tillåta det, skulle jag gärna ha mitt andra hem här uppe. För övrigt skulle jag kunna åka runt hela sommaren och bara njuta av Sverige, ty jag tycker att vi bor i ett helt förträffligt land, åtminstone när det kommer till naturen. Jag hade faktiskt tänkt mig en resa till Värmland, men av den blev det intet. Kanske blir det en tur till Östergötland istället. Vi får se. Men först känner jag att det är dags för ett par dagar i storstaden och ett liv i sus och dus. Natten hela dan, som jag brukar säga.

Promt skall man dra alla över en kam

Nu skall det firas och det med besked. För att göra det hela lite mer speciellt och unikt, är evenemanget ägnat att sprida glädje bland alla landets Hondaägare. Dessa filurer behöver nog lite tröst och uppmuntran i dessa tider av klimatkris, resonerar arrangörerna och bjuder in Måns Zelmerlöw, för Hondaägaren är öppen för lite ungdomlig musik, bara det inte blir för modernt och trendigt, för att inte säga skränigt (gitarrbaserat eller något annat förfärligt).

Mat måste naturligtvis finnas till hands. Sushi, det blir finfint. Kör man Honda så äter man naturligtvis rå fisk, bättre begriper man helt enkelt inte. Arrangören gnuggar händerna och säljer reklamplats åt Mrs Cheng, med vars sortiment Hondaägaren så händigt kan tillaga egna små råa stycken och annat exotiskt från Hondaland.

Klart Hondaägaren vill visa upp sig och sitt fordon tillsammans med likasinnade. En karavan, kanske rent av en karneval, kors och tvärs genom hela stan? Precis vad Hondaägaren vill ha! Först i tåget skall allt någon känd Hondaägare åka. Arrangören kontaktar bilregistret och konstaterar att Margareta Winberg var första ägare till den ljust metallicgröna Accord som Pamela Svensson i Skarpnäck nu tutar runt i. Med lite tur ryms båda i bilen.

Vad kostar kalaset? Billigt är det inte, men förutom allt detta får man tillgång till ett inhägnat område och erhåller dessutom en kamaxelrem i skala 1:34 att bära i ett band runt halsen. Tjusigt så det förslår.

Oförliknelig är tiden i Sardinien i Rom

Amelie Posses två första böcker behandlar hennes tid i Italien. Den första volymen, Den oförlikneliga fångenskapen, är till stor del skildringen av deras tid som krigsfångar på Sardinien. Posses make,  Oki  Brázda, var nämligen tjeck och när första världskriget bröt ut, kom Italien i krig med Österrike-Ungern och därmed tvingades familjen att lämna Rom och istället bli  internerade på Sardinien. Volym nummer två, Den brokiga friheten, behandlar de åtta åren i Rom, efter att familjen frisläppts från sin ofrivilliga fångenskap.

När Posse skrev sin debutbok, Den oförlikneliga fångenskapen, hade hon inte bott i Sverige på många år vilket verkligen märks på språket som är en smula besynnerligt. Uttryck, meningsbyggnad och interpunktion är av det mer originella slaget vilket faktisk inte är att beklaga. Det understryker snarare hennes personlighet.

Det är i Rom Posse träffar konstnären Oki Brázda och när de så småningom bestämmer sig för att flytta samman och gifta sig, hyr de en ateljevåning i Villa Strohl-Ferms gigantiska trädgård som är full av små och illa underhållna byggnader.  Detta är en smått fantastisk miljö som till största delen befolkas av konstnärer. Utsikten över Rom är inte att fnysa åt, ty Villa Strohl-Ferm ligger högt belägen.

Väl på Sardinien möter läsaren ett brokigt galleri av avdankade adelsmän och präster. Särskilt originell, och mycket vacker, är greve Amore Giovinetti vars svärfar hör till de mer malätna. Amore hade nämligen gift sig med en äldre och skinntorr dam som var arvtagare till ett förfallet palats, några jordegendomar och en mindre förmögenhet. Det var alls inte synd om Amore, ty han hade en intim väninna i donna Fanni.

Efter frisläppandet blir det så småningom tvunget att finna en  ny våning och denna gång hamnar familjen i ett makalöst hus beläget på en liten kulle kringbygd av vanliga stadshus. Utsikten är strålande och trädgården enorm och fylld av de vackraste växter. Under marken finns mängder av katakomber och gamla skattgömmor. Villa Cechina är ett paradis som det är ytterst få förunnat att bebo och raderna om detta deras andra hem i Romhör till bokens höjdpunkter. Det är verkligen något poetiskt över människor och växter i detta gamla kvarter.

Även i Rom finns det gott om originella personer och Posse skildrar dem med stort intresse. Resultatet blir naturligtvis att läsaren får veta minst lika mycket om henne själv som om dem hon tecknar. Jag finner detta underhållande, men inser också att det är mycket troligt att jag funnit Posse alltför självupptagen och dominant om jag lärt känna henne i verkliga livet. Böckerna är hursomhelst värda att läsas och inget hindrar att man hoppar över ett och annat avsnitt om man finner det tråkigt.

I’m in the mood for sommarferier, 15

Kammarinteriören

Nu  börjar mörkret så sakta sänka sig, ty juli månad är snart över och in träder de mörkögda augustinätterna. Men än behövs den blå rullgardinen och än kan jag ta med mig kameran ut även om det är mitt i natten.

Jag har begåvats med arvegods av allehanda slag och dessa kommer från min mormor och min mormors syster, moster Ebba, och delvis från deras barndomshem. Moster Ebba hade en hel del gamla uppbyggliga skrifter, bl.a. Syndens makt och nådens kraft samt Luthers katekes från 1916. Bland hennes böcker och papper, som ligger i en handmålad gammal kista, hittade jag också hennes dagbok och ett brev från två konfirmationskamrater. Det är rörande alster som jag skall återkomma till. Av Ebba fick jag också en gammal skön och välstoppad bäddsoffa med tillhörande bord samt ett mycket vacker skänkskåp från 1800-talet som en gång stått i hennes föräldrahem. Det sistnämnda är något av en raritet med marmorimitation på avställningsytan. Tyvärr har någon lutat av dörrarna och lådfronterna. I övrigt är den intakt,  men naturligtvis har den en hel del patina.

Från min mormor kommer ett lavoar med tvättservis, det är den ni ser på bilden ovan, bl.a. omgiven av ett porträtt på gamle kungen och en tavla föreställande Konserthuset innan Milles staty restes (denna kammare är mitt sommarhem). Från samma hem kommer också ett väggur,  tyvärr inte i nyrenässans, utan snarare i mycket sen jugendstil och en rejäl chiffonjé som stod i mormors kök och  som innehöll allehanda roligheter. Särskilt minns jag skriften Om kriget kommer. Chiffonjéer är väl praktiskt taget värdelösa idag, och dessutom skrymmande,  men jag är glad ändå.

I en gammal trälåda, en  gång i tiden innehållande 10 flaskor Cutty Sark, Harry Scheins favoritwhisky, låg ytterligare några riktigt gamla uppbyggliga skrifter från systrarnas barndomshem. Man må säga att de kanske förvarats en smula olämpligt de senaste 50 åren.

You! When you walk out the door

Och här har jag suttit och svurit över att Blow Monkeys-videon plockats bort från YouTube och så fanns den iallfall! Den är en av mina gamla favoriter. Särskilt gillar jag Dr Robert som är av den dekorativa kvalisort som ser ut att äta kokain med sked till frukost. Favoritscenen är den när han har den prästliknande outfiten kombinerat med ögonlock tyngda av av nattens alla laster. Synd bara, att han låtit sig själv förfalla och fetmat på senare år. Skamligt dessutom, att Dr Roberts stil inte är allmänt vedertagen idag.

Blow Monkeys uppträdde naturligtvis på TOTP när det begav sig och det är något som man ej bör missa. Åh, 80-talets alla TOTP. Dem tröttnar man inte i första taget på.

Idag regnar det en smula, eller duggar är nog det rätta ordet. Synd, för det är så skönt att ligga på gräsmattan i solen och känna doften av gräset. Gårdagskvällen var dock mycket vacker och himlen var som pärlemor. Jag tog en kort promenad med kameran för att ta några bilder med min sista Kodachromefilm, nyfiken som jag är på hur den förmår att fånga den glödande himlen och alla skuggorna. men idag regnar det som sagt och vi skall åka till min moster och hämta hem arvegods. Ett skåp, en chiffonjé, en lavoar och ett par soffor. En del av sakerna kommer från min mormors barndomshem och hon var född 1898 så det är relativt gamla saker.

I’m in the mood for sommarferier, 14

Traktorutflykt

Klockan 17.30 samlades vi utanför byahuset i Avan, ty det var dags för den första upplagan av traktens veterantraktorrally. Premiär således. Jag tror att det finns få byar som är så konservativa som Avan. Där finns inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara och åtskilliga av dem är i dagligt bruk. En av traktorägarna hade en Grålle (Ferguson) från 1956 och den hade han övertagit i början på 60-talet. Totalt hade han reparerat den för cirka 5000 kronor under årens lopp och det säger en del om kvalitén. Gamla traktorer är slitstarka, pålitliga, lätta att reparera själv och delar finns det faktiskt gott om.

Då jag inte själv äger någon traktor, tog jag  Kapitänen till Avan och satte mig på Pers vagn bakom Bolinder-Munktellen. Med kamerorna i högsta hugg – jag både fotade och filmade Super-8 (en av de skakigaste filmer jag någonsin tagit, men säkerligen en av de mest intressanta) – passerade landskapet revy; skog, ängar, dalar och så Aleån där resans mål, Selets bruk, ligger vackert beläget på en liten  höjd. 8 traktorer körde i karavan denna torsdagskväll och det var en härlig syn för mig som halvlåg på flaket och försökte föreviga så mycket  som möjligt av denna mycket tilltalande tilldragelse utan att för den skull ramla av i farten. Det luktade av diesel och av sommarkvällens alla dofter, ty regnet hängde i luften och framkallade luftens alla essenser.

Framme vid Selets bruk fick vi en ordentlig demonstration av samtliga traktorer, med såväl fel som förtjänster. Det var en skara motorintresserade entusiaster i alla åldrar som i mångt och mycket inkorporerat sin vurm i vardagslivet. Precis som sig bör. Jag lyssnade intresserad och berättade om mina egna erfarenheter från barndomen: doften av fotogen från traktorgrävaren, ljudet från farbror Nils tändkulemotordrivna sågverk och vår gamla Fordson.

Min favorit bland dessa traktorer är nog Bolinder-Munktell, men den grå och nätta Grålle-modellen står även den högt i kurs. Jag tror nog  att jag skulle vilja ha en egen traktor någon gång. På något sätt tycker jag att det hör samman med en gård och en gård skulle jag gärna vilja ha.

Efter demonstrationen satte vi oss i en raststuga på bruksområdet och drack kaffe och pratade vilket var mycket trevligt, ty jag träffar så sällan  människor som delar mitt motorintresse.

När jag sedan kommit tillbaka till byahuset och satt i bilen på väg hem var kvällen så oerhört vacker. Himlen var mörk av hotande regn och skymningen hade sänkt sig trots att det fortfarande var ljust på natten och dimman hängde i luften. Mellan de smala björkstammarna syntes vattnet spegelblankt på ån och i fonden tornade ett berg upp sig intill en lätt orangefärgad himmel bortåt öst. Jag  stängde av motorn och gick ut för att fotografera. Det var alldeles tyst och det doftade. På andra sidan vattnet syntes resterna av en masugn och på åkern intill hade djuren betat av marken och endast några enbuskar höjde sig mot skyn.

Med ens kom regnet och jag sprang allt vad jag orkade tillbaka till bilen, ty himlen öppnade sig fullständigt. Inne i  kupén var det torrt och behagligt.  Instrumentbrädan lystes upp av ett diskret ljus och den gröna lampan i mitten av bilradions skala lyste svagt. Jag lyssnade på en dramatisk Brahmskonsert. Regnet fortsatte att forsa ner och vindrutetorkarna ilade fram och tillbaka över panoramarutan. Då och då lystes den av undergångsstämning präglade omgivningen upp av klara blixtar och jag rös av skräck och av förtjusning.

Kvällen var en stor upplevelse för mig.

I’m in the mood for sommarferier, 13

Interior

Idag på kvällen började det regna. Ihållande. Från kaminröret hördes regnet forsa och tunga droppar slog mot fönsterrutorna. Jag låg och läste En ficka ful av råg, en av Christies Miss Marple-deckare som jag finner riktigt bra. jag gick ut en sväng och satte mig i bilen och lyssnade på ljudet emot biltaket, slog på radion och fick en en rätt bra låt på P3. Jag tycker mycket om bilkupéer när det regnar.

Jag har förresten låtit laga bilradion. Det är en verkligt fin tysk apparat från  tidigt 60-tal. När man trycker på knappen ovanför radioskalan, den som det står Mexico TR på, startar en motor och söker rätt på nästa station. Praktiskt och mycket elegant. Tysk perfektion skulle man kunna säga. Ville man, kunde man även koppla på en fjärrkontroll så att passagerarna i baksätet kunde sköta apparaten.

På hembygdsgården i grannbyn var det palt idag. Jag åt fyra stycken, de andra åt 2. Uppenbarligen var jag mycket hungrig. Efter maten, gick vi till det andra huset på gården och tittade på en utställning. Där fanns att läsa om en kvinna som under några år varit en rätt stor operasångerska i USA, alla som emigrerat till USA samt om en konservativ man som jobbat som  arkitekt, men vägrat anamma moderna stildrag. På sin ålders höst hade han snidat en altartavla som sedermera faktiskt hängts  upp i kyrkan i  byn.

När jag kom hem roade jag mig med att leta efter fina hus till salu här i krokarna och hittade endast ett, denna helt fantastiska villa som tillhört Patron Hedkvists imperium. Välbevarade är väldigt sällsynta här uppe och denna villa har en mycket fin exteriör,  även om interiören till viss del måste gås igenom. Hittade ett annat  hus som såg fint ut, men som hade ”kök i öppen planlösning med köksö”.

I dagens Norrbottens-Kuriren stod att läsa om en Öyvind Johnson-tur i hans hemtrakter i Boden (kultursidan sköts för tillfället av Dagarnas skums Erik Jonsson). Tyvärr missade jag den. Illa, ty dylika kulturella evenemang är det inte särdeles gott om. Boden är faktiskt en stad som jag gillar. Den är som många andra städer förstörd, men en del finns faktiskt kvar. Särskilt fina är det tvåvåningshus som har butiker på bottenvåningen och lägenheter på övre botten. Dessa är i ofta i trä och har fina fasader, ej sällan med torn. Stiligt! Boden har också den fördelen att man kan ta bilen in  till stan  och parkera utanför affären. Jag gillar det skarpt! Fick mig förresten en fin ”silverservis” (bestående av kanna, gräddsnipa och sockerskål) när vi gick runt  i antikaffärerna. Den visade sig faktiskt vara i nysilver vilket jag inte trott. Jag antog att den var försedd med någon riktigt billig plätering. Kanske kan den användas till ”guldservisen” jag fyndade på Hötorget. Denna  är dock garanterat av något billigt material och spår av guld finns garanterat inte i glasyren. Månne den är utförd i dirigold, men det användes kanhända endast till metallföremål.

På väg hem från Boden åkte vi förbi Avan och fick se Pers nya Bolinder-Munktell-traktor, en mycket tjusig skapelse som han reparerat och målat upp i grönt med röda detaljer. Traktorn var råstark och hade ett helt fantastiskt ljud;  likt ett välstämt instrument tuffade den taktfast och inte en dissonans förnamns. Mekanik har verkliogen mycket gemensamt med musikinstrument. Den gick ypperligt att starta på högsta växeln, även på tomgång. Det skulle aldrig en modern maskin klara, ty få moderna motorer har ett sådant vridmoment vid 300 varv/minut. Per är för övrigt verkligt konservativ och har ytterst få moderna grejer och bedriver skörden med alla sina gamla maskiner. Hans hus är en fantastisk Norrbottensgård som är nästintill alltsedan1800-talet. Han bjöd mig på veterantraktorutflykt imorgon. Hoppas verkligen att det inte blir regn,  ty då  blir det inställt. Synd för mig och synd för Bonn-Karl!

Ransäter – Värmländska släktminnen

Ransätersdalen

Lotten Dahlgrens Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft, kan verkligen rekommenderas. I volymen möter vi personerna kring gården Ransäter i Värmland. Ursprungligen E G Geijers barndomshem övergick gården senare i patron Barthold Dahlgrens ägo. Släkten kring Geijers och Dahlgrens bestod bland annat av konstnären Uno Troili, Fredrek på Rannsätt (som skrev Värmlänningarna) och naturligtvis Erik Gustaf själv. Ransäter hade för övrigt den tredje och sista stångjärnshammaren längs med Ranån. Först var Ransberg och i mitten låg Berget.

Bokens verkliga Pièce de résistance är Dahlgrens inledning när hon beskriver hur hon möter Ransätersdalen för första gången efter många års frånvaro. Resan görs med båt och långsamt färdas hon Klarälven uppåt för att till sist anlända Ransäters kyrka där flytetyget lägger till. Målande beskriver hon sedan det gamla Ransäter och jämför med det nya, ett samhälle som fortfarande har mycket kvar av forna tiders oemotståndliga charm. Dessvärre är skildringen från tidigt 1900-tal och sedan dess har åtskilligt hänt. Trakten är dock fortfarande på många sätt en pärla.

Konstnären Uno Troili var systerson till E. G. Geijer (dotter till systern Jeanne Marie – se bilden!) och hans levnadsöde ägnas ett helt kapitel. Troili föddes på Ransbergs Herrgård, men familjen flyttade snart till Uddesrud, också det beläget i anslutning till Ransberg. Troili, som hade många strängar på sin lyra – han var en god sångare och saknade inte skådespelartalang, tog först en officersexamen och kom i samband med sin därpå följande tjänst som underlöjtnant Värmlands fältjägarregemente i kontakt med målaren överstelöjtnant J.O. Södermark som frapperas av den unge officerarens talang med penseln, en talang som han utvecklat med stöd av sin kusin kapten Henrik Lilljebjörn. Södermark far till Italien och strax därefter kommer Troili och Södermarks son Per. Tiden i Italien får på allvar in Troili på konstnärsbanan, en bana som inte kommer att visa sig lätt, inte minst på grund av lynne och läggning. Här ett självporträtt av Uno Troili.

Bokens sista del heter Ur en ung värmländskas dagbok, Här är det Geijers systerdotter, fröken von Heland, som tillbringar några månader i Geijers hem i Uppsala. Tiden är ungefär densamma som i boken Grannarna på Kungsängsgatan, men här är det en 20-årig landsortsflicka (dock väldigt bildad) som ger oss sin bild av Uppsalas vittra överklass. Behöver det sägas att jag verkligen rekommenderar boken?

Tankar när jag läser Brideshead igen

Hur mycket sorg och melankoli finns det inte i En förlorad värld? Åtskilligt säger jag, ty just  nu läser jag Evelyn Waughs roman, som jag redan läst ett par gånger men för många år sedan. Eftersom utgåvan är så fin, läser jag den med extra stor andakt. Som om det vore första gången. Lite plågsamt är det allt, ty det är så vackert i början och man vet att den skenbara idyllen kommer att krackelera och allt bli svart. Nå, gråluddigt och trist om inte annat. En vardag som man helst vill slippa.

Men i början skiner solen. Charles och Sebastian vandrar omkring i det rent fantastiska slott som är hem för familjen Flyte. De besöker kapellet, solbadar på taket  och dricker vin. Charles börjar dekorera ett gammal arbetsrum och Sebastian njuter av trädgården och nanny Hawkins.

Det finns dialoger som jag älskar. Som denna, när Sebastian berättar om sin tro. Dag kan så väl förstå honom och den hör till mina favoritpassager i boken. Naivt kan man tycka, men jag håller inte med.  Det finns naturligtvis en anledning till att tro kallas för just tro:

– Men, snälla Sebastian, inte kan du på allvar tro på allt det där?
-Kan jag inte?
-Jag menar allt det där om julen och stjärnan och de tre konungarna och oxen och åsnan.
-Jo, då. Visst tror jag det. Det är ju en förtjusande tanke.
-Men man kan väl inte tro på någonting, bara för att det är en förtjusande tanke!
-Jamen det
gör jag. Det är så jag tror.

Efter vår och sommar kommer höst. Liksom höstlöven gulna, ändras Charles och Sebastians liv.Festerna och de glada upptågen klingar bort och de umgås mest med varandra. Anthony Blanche har lämnat skolan och etablerat ett förhållande med en konstapel i München och därmed har kretsen kring honom skingrats. Jag undrar om Blanche är den sortens figur som saknar verkligt nära vänner och helt koncentrerar sig på sina passioner, som vanligtvis är flyktiga. Sådana människor blir ofta väldigt ensamma.

Denna höst kommer Lady Marchmain på besök till Oxford och därmed beseglas ödet för Charles och Sebastians vänskap. Det är knappt så att man förmår sig att vända sidorna hädanefter!

När skönheten stiger fram ur natten

Dimman rullar in

Framåt natten stiger dimman åter upp, ty dess vanor hör icke till de bästa. Men man förlåter den, ty dimman är så vacker att man inte kan låta bli att tänka på Orfeus och Eurydike; skall man lita på att skönhet kommer att finnas kvar om man inte njuter den i stunden?

Dimman rullar in

Likt teaterkulisser ter sig naturen där den står, omgiven av de lättaste ångmoln som tveksamt rör sig från den ljumma marken upp till en kyligare atmosfär.

Dimman rullar in

Uppe på kullens högsta punkt låg för länge sedan de arbetarbostäder där sågverkets anställda, de som inte var jordägare, hade sina hem. Även denna bortglömda plats får besök en junikväll.

Dimman rullar in

Bakom de skiraste gardiner ses ladornas ålderstigna åkerparad. På deras plåttak anar man rostens framfart, ty de gamla spåntaken är idag ett minne blott.

Dimman rullar in

Några av gårdarna håller sig med allé vilket dimman respekterar och låter den pampiga uppfarten förbli synlig.

Dimman rullar in

Över landsväggen och bron går ett kallstråk och där brer de ljusa molnen verkligen ut sig, men upp till radiomasten når de ej.

Dimman rullar in

Alla dessa vackra  telefonledningar som snart lär vara ett  minne blott.  Som jag kommer att sakna dem! Allra bäst gör de sig tysta sommarkvällar när telefonen står stum, trots att man väntar på en signal.

Dimman rullar in

Och nu tätnar dimman och ljuset blir svagare, men snart skall en ny dag gry och de skira molnen dunsta bort i den annalkande hettan.

Nattens dofter framkallas av regnet

Regnig sommarnatt

Här sitter jag i en varm lägenhet och svalkar mig med några droppar konjak. Ute är det varmt, inomhus är det hett. Jag lyssnar på Charlie Parker, på Embraceable you. Natten är mörk, men himlen ljus. Något fattas och det är sommarens alla dofter. Så här års njuter jag annars av schersminer och rosors essens, men ikväll är det bara antydan till dessa rara aromer som strömmar in från min balkong. Jag vet vad som saknas och det är regnet, fukten. Den varma och torra naturen förmår inte att lämna ifrån sig de fattiga droppar fukt som krävs för att schersminens smultrondoft skall irra runt i natten i kvarteren där jag bor.

Tänk om jag passerat Sturegatan och stannat invid den av röda rosor helt omslingrande porten strax norr om Karlavägen? Tänk om det duggregnat och jag stått inunder de täta lövkronorna i Stureparken och sällskapat med de stackars själar som bor på denna gamla kolerakyrkogård. Tänk om jag passerat Villagatan och känt doften av en nytänd cigarett?

Lyssna på Walking in the rain med Ronettes och frambesvärj dagg och blomdoft..

Om konsten att porträttera en dam

tabell

För en tid sedan fann jag i en gammal fotobok en tabell över förekommande filmtyper och dess användningsområde. Boken är framtagen av Kodak och av den anledningen upptas endast Kodakfilmer. Av tabellen framgår det med all tydlighet att det är Plus-X man bör ha i kameran, om man är ute efter att ta närbilder av damer.

Häromdagen lämnade jag in ett par rullar för framkallning och bredvid mig vid disken stod en mycket pratglad äldre man, som slog sig i slang med mig. Han hade fotograferat alltsedan 1958 och hade en omfattande utrustning av både kameror och kopieringsattiraljer. Hursomhelst så började han berätta om några mycket fina Leica-objektiv som kom framåt mitten av 50-talet. De var ljusstarka, 1:1.2, och de gav utomordentliga bilder, även om de alltid uppstod en viss artistisk oskärpa som gjorde sig verkligt bra i många fall. Objektivet är perfekt att fotografera damer med, avslutade han.

Jag tycker mig förstå, att vid porträttering av damer, är det viktigt att de små och något förargliga detaljerna icke fångas på bild.

I’m in the mood for sommarferier, 11

Fält i alter

Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen. Sommarnätterna är så vackra och jag vill inte att de skall ta slut. Som vackrast är det när mörkret sänkt sig och himlen lyser blå, en nyans som så utomordentligt väl blandar sig  med neonljus och billyktor. Och dofterna! Det enda jag saknar är ett regn, ty då skulle rosorna sprida sin doft och låta den vandra fram i täta led likt stenar i en mur.

På bilden  ovan ett blekt polaroidlandskap. Älven slingrar sig fram i fonden och en gammal lada vilar ut i åkerns ena hörn., ty även ekonomibyggnader förtjänar att ta igen sig under sommarferierna. Den norrländska naturen är av annan karaktär än den mellansvenska, men minst lika vacker. Den är stramare, svalare och klarare. Och ljuset gör icke sorti under denna högsommartid.

Kar de Mummas hem på Floragatan

Kar de Mummas våning på Floragatan 16

För en tid sedan var Kar de Mummas lägenhet till salu. Erik  Zetterström dog redan på 90-talet, men hans fru Marianne, signaturen  Viola, är fortfarande i livet. Snart fyller hon hundra. Kanske en bidragande orsak till försäljningen.

Fastigheten är en av de hyreskaserner som ersatte en av Villastadens villa då tomtpriserna skenade under 1880-talet. När Kar de mumma flyttade in, hade dock  fastigheten genomgått en radikal ombyggnad; fasaden hade hyvlats och våningen inretts i den stil som vanlig i slutet  på 20-talet och början på 30-talet. Stramt och med en möblerbar hall som ansluter till salongen via en kolonnförsedd öppning. Jag är inte särdeles svag för denna typ av lägenheter, men jag kan tänka mig att de tog sig bättre ut förr, när snickerier,  möbler, gardiner och tapeter var färgrikare.

Det finns en uppsjö av hus i Villastan som  moderniserats vid denna tidpunkt. Lite trist tycker jag, som är svag för nyrenässans. Tråkigt är också att många av villorna skattat åt förgängelsen och ersatts med flerfamiljshus som inte uppförts i ”villastil”.

Mina Mazzini sjunger Se telefonando

En av 60-talets populäraste sångerskor i Italien var Mina och henne kan man verkligen lyssna på än i dag, ja, jag tycker att vi kan låta sommaren präglas av Minas vackra stämma. Inte minst den fina Grande, grande, grande och duetten Paroles, paroles.

Har man Spotify, kan man hitta åtskilliga av Minas inspelningar, t.ex. det framgångsrika albumet Studio Uno 66. Läs mer om Mina på Wikipedia.

Det var inte bara Mina som sjöng in Paroles, paroles, det gjorde även Dalida och Alain Delon. Dalida var av Egyptisk börd, men flyttade till frankrike och var under många år en av Frankrikes största artister. År 1987 tog hon livet av sig. Lyssna på hennes inspelning av Bang bang.

I’m in the mood for sommarferier, 10

Kyrkstuga

Inget sliter så på magen som alla dessa kafferep som man ständigt hamnar på här uppe i norr. På förmiddagen tittade ett gammal par från grannbyn in och med sig hade de en smörgåstårta. Gott, naturligtvis, och jag åt med god aptit. Vid tretiden var det dags för kaffe, bullar och kakor i trädgården. Jag mumsade för glatta livet och var sedan lite lätt illamående, men köttsoppa vid sex iallfall och tog sedan After eight och kaffe. Så småningom pallrade vi oss till Greta i grannbyn och tro det eller ej, hon hade precis bakat bullar, kakor och en sockerkaka! Till det, starkt nybryggt kaffe. Nu funderar jag på om jag kanske borde ta mig ett glas vatten med en tesked bikarbonat i.

Imorgonkväll tar jag tåget söderöver och förstör magen med vin istället. Omväxling förnöjer!

När jag inte fikat eller läst, har jag varit ute i solen och  bland annat cyklat långt  in i skogen där en gång utskiften med tillhörande slåttarstugor låg. Idag har åkrarna växt igen och stugorna börjat förfalla, men nog är där fortfarande vackert. När bilderna är framkallade, skall jag berätta mer om detta.

På bilden ovan ses väggen ovanför den ena kökssoffan i moster Ebbas gamla kyrkstuga. Hon var faktiskt religiös och hade ett något kluvet förhållande till världslikheter. Hennes man fick inte gå på bio, det passade sig icke. När samma filmer visades på TV 20-30 år senare var det dock inget problem, men då kunde å  andra sidan Ebba  hålla ett öga på sin mycket avhållne make.

Sigrid Kahle säger Jag valde mitt liv

Mina kunskaper om mellanöstern är verkligen under all kritik så av den anledningen var Sigrid Kahles självbiografiska volym något av en nödvändighet. Bortser man från detta faktum, kan man också konstatera att denna uppriktiga skildring är både välskriven och intressant, ty Kahles första fyrtio år i livet, den tid som boken omspänner, var ytterst händelserika.

Uppvuxen  i Uppsala med en far som var orientalist och sedermera medlem av De aderton, gifte sig Sigrid Nyberg med tysken John Kahle, vars familj tvingats fly till England i slutet av 30-talet av den absurda anledningen att Kahles mor hjälpt en  judisk kvinna under kristallnatten. Att få möjligheten läsa om detta förunderliga öde i nazismens skugga,  är egentligen tillräckligt för att rekommendera Jag valde mitt liv.

John Kahle var diplomat och under 50-60-talen lever familjen sitt liv i Karachi  och i Bagdad för att så småningom, efter några jobbiga år i Bonn, tillbringa ett år i Cambridge. Tiden i Bagdad är den mest spännande i min ögon, förmodligen för att jag finner den arabiska kulturen intressant och det faktum att Kahle ger en balanserad bild av konflikten mellan de muslimska länderna och Israel.

Jag valde mitt liv är också en bok om hur det är att vara kvinna under en tid när en diplomathustru förväntas ägna merparten av sin tid åt att sköta hem och barn och inte skaffa sig en egen karriär. Sigrid Kahle har läst teatervetenskap och har ett stort intresse för denna konstart. I Karachi bildar hon ett teatersällskap som blir mycket framgångsrikt och  under åren i Bagdad, början hon skriva och gör till och med en dokumentärfilm. Efter hemkonsten till Bonn, kommer hon mer och mer att arbeta som journalist och publicerar regelbundet Under streckare i SvD.

Jag tycker mycket om denna bok, inte minst för att Kahle så öppenhjärtigt skildrar hur jobbigt det är att lära sig handskas med sig själv och att  finna sin plats i livet. Dessutom ger den en initierad inblick i många omvälvande världshändelser. Läs den, men var beredd på att den tar sin tid att avverka, ty de drygt 700 sidorna är späckade med historiska fakta och jag tycker att boken ger mer om man fördjupar sig i de händelser som skildras.

I’m in the mood for sommarferier, 9

Rosådal

Kraftledningens mäktiga kopparparad går genom skog och mark och står som ett monument för framåtskridandets seger över den mörka och kalla glesbygd som tidigare upplysts av fotogenlampor och ljus. Jag tycker att de är vackra, trots att de så objudna trängts sig på även i så vackra områden som det natursköna Rosådal, platsen som en gång var en mycket liten by, men idag endast bevarar de bördiga åkrarna.

Livet här på landsorten går vidare. En fru i den försumbara lilla grannbyn dog häromveckan. För ungefär 15 år sedan  villade hon bort sig i skogen och efterlystes som saknad. Tyvärr återfanns hon med livet i behåll, trots att många hoppats på motsatsen. Hennes man har inte haft det lätt, ty hon tålde inte att han fick besök. Den mänskliga naturen är sig lik, på alla upptänkliga sätt, ty hans far hade liknade erfarenheter.

Min lille systerson, drygt 1,5 år gammal, har lärt sig botanisera i skivarkivet. Idag plockade han fram Too young, Alla min kyssar och ytterligare ett halvdussin plattor från skivstället på kistan i farmorskammaren. Jag tror inte att verkligen har förstått att dessa sköra tingestar i schellack ger upphov till musik. Däremot vet han att skivspelarens nål, den måste man då och då blåsa ren och därför stannar han alltid framför mammas gamla Blaupunkt och blåser med sin lilla mun. Ett sådant härligt kulturkonservativt barn.

Nu återgår jag till de sista raderna av Sigrid Kahles självbiografi och den bitterljuva En förlorad värld som jag  läser om. Ni andra får bilda er genom att läsa textum, textrum (ickeklickande beivras).

Bonn-Karl knackar på Vår herres port

Bonn-Karl vid vår herres port

Ett svagt ljus smeker Bonn-Karls slutna ögon. Midsommarnattens ödestimme förflyttade honom från jordelivet upp till den klara atmosfär som karaktäriserar himmelriket, likväl som det förmak som tjänar som mottagningsrum för de nyanlända. Bonn-Karl finner sig insvept i vit lakansväv och vad är väl lämpligare när man är beredd att kliva in till Vår herres överjordiska paradis?

Bonn-Karl vid vår herres port

Som en blyg liten blå viol, gläntar Bonn-Karl på vår herres gamla gistna port som precis reglats upp.
– Finns här doft av nattviol, ros och kastanj, stammar Bonn-Karl nervöst, annars vill jag helst inte stiga in.
– Bonn-Karl, vilken överraskning! Inte har du här att göra, din tid är ännu icke utmätt. Jag tror bestämt att ett misstag har skett. Du har ännu långt kvar att leva, min dekorative lille vän.

Bonn-Karl tror icke sina öron. Tänk, att åter få vistas på gården och sköta sina djur, precis som han alltid har gjort. Vilken lycka! Men hur skall han åter ta sig ner till de jordiska markerna?

Bonn-Karl vid vår herres port

– Bonn-Karl! Jag läser dina tankar, men du skall icke misströsta. Tag denna ram och håll den hårt, vakta den med ditt liv. Slut sedan dina ögon och tänk på din fagra dal. Strax skall du åter vandra på din åker, plöja din jord och odla ditt vete, ty jag vet att det är himlen för dig.

Gunnebo slott och materialens äkthet

Här en bild på Gunnebo slott, en byggnad som faktiskt aldrig haft en kunglig ägare och därför inte borde få kallas för slott. Men eländet tar inte slut här, det blir värre. Inom arkitekturen, den modernistiska är det bäst att tillägga, är materialäkthet något mycket viktigt. Jag minns tydligt den gång jag promenerade i Bagarmossen med en arkitektvän och jag påpekade vilka fula balkongräcken man monterat på en hyreskasern och att det hade varit klokt att åtminstone måla aluminiumprofilen för att slippa se eländet. Min vän höll inte med, ty det var icke materialäkthet.

Tillbaka till Gunnebo slott. Dess sockel är skärputsad för att efterlikna sandsten, fasaden är utförd i gråmålat trä som skall föreställa sandsten och taket är grönmålat för att ge sken av ärgad koppar. Slottet är på alla sätt en pärla och att moralisera över materialens äkthet förefaller lika dumt som att klanka ner på en god historia bara för att den inte är sann.

Jag brukar säga att allt är guld som glimmar, mest på skoj naturligtvis, men visst allvar finns däruti. Kan man göra något vackrare, så varför inte? Men till skillnad från en taffligt förgylld plastmugg, är rosafärgad kalkputs som imiterar sandsten en imitation av helt annan klass, ty att använda goda material är alltid en förutsättning, precis som en berättelse lätt förlorar sin charm om utförandet är av lägre klass.

Thora Dardels parisiska konfektask

KonfektaskenFör en liten tids sedan visade jag en bild på Philippe och undrade vem han månne kunde vara och fick då tips om Thora Dardels roman Konfektasken. År 1924 utkom denna hennes första längre skrift. Så vitt jag vet hade hontidigare endast publicerat kortare berättelser, bl.a. Flickan som reste ensam (3 noveller).

Huvudrollen i Konfektasken spelas av Philippe och det är Nils Dardel som illustrerat honom. Boken är nämligen försedd med flertalet utmärkta skisser av kända konstnärer; förutom Dardel har bl.a. Pascin, Leger, Kurt Jungstedt och Isaac Grünewald lämnat sina bidrag.

Philippe är ung, oerfaren och mycket skön yngling som snart hamnar i dåligt sällskap där nattvak, vin och kokain hör till vardagen. Hans första älskarinna är Madeleine d’Etoile, men denna affär tar ända med förskräckelse den kväll ”vicomten” anordnat en kostymbal som går under namnet Konfektasken. När Madeleine gör sin entré, finner hon sin välgörare och andre älskare, Roger de Brillant, tillsammans med den undersköne Philippe och inser att hon blivit dubbelt bedragen.

Boken saknar inte charm, och trots att den är något av en bagatell, är den mycket underhållande. Jag inbillar mig att Dardel ger ett tämligen tidstroget porträtt av dåtidens pariserliv där skörlevnaden hörde till vardagsbestyren. Thoras Paris är det Paris man vill underhålla sig själv med. Dessutom skriver hon inte alls illa, vilket om inte annat bevisas av den senare utgivna boken Jag for till Paris.

Bonn-Karl och nattens ödestimme

Bonn-Karls midsommar

Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor.

Bonn-Karls midsommar

Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras av både levande och döda, ty denna natt är så beskaffad att universums alla existenser tillåts träda fram för att gripa det halmstrå som kan ge dem en inträdesbiljett till det  eviga livet. Vem vill inte glittra i midsommarnatten som den vackraste av diamanter och likt denna ädelsten alltjämt förbliva ung? Bonn-Karl tror sig känna till den magiska trollformel som endast kan användas den natt som är en offerfest i fruktsamhetens tecken.

Bonn-Karls midsommar

Med kransen i sitt hår klär Bonn-Karl sin midsommarstång och smyckar den med försommarens alla blomster. Smörblommor, kärringtand och syren pryder det grönskande korset som gör sig så bra i den dimhöljda natten. Men det gäller att se upp, ty man måste passa sig så att man inte blir iakttagen av Näcken!

Bonn-Karls midsommar

Men när morgonen gryr tillhör inte Bonn-Karl de odödligas skara. Någonting gick snett. Kanske var det dimmornas förrädiska slöjor som bländade honom i det avgörande ögonblicket. Nu är det bara att hoppas att ett under en gång skall se, och att Bonn-Karl ännu en gång skall vandra under samma stjärnor som vi andra.

I’m in the mood for sommaferier, 8

Kontorskammaren

Det är en mycket vacker kväll. Solen står lågt och grönskan sprakar. Åkrarna, som för ett par veckor sedan låg nybultade och jordbruna, lyser nu gröna och granna. Jag har tagit mig längre norrut och är nu i Norrbotten och sitter hemma i den nordöstra kammaren som badar i kvällssolens ljus. För 200 år sedan satt min förfader sågställaren Falck vid pulpeten framför det fönster som vette ner mot sågverket.  Här inne finns förutom pulpeten (till vänster i bild) en soffgrupp med bord och ett par stolar som min morfar gjort. Mitt emot står en byrå och till vänster ett skrivbord som nästan helt döljs av allehanda ting, bland annat en gamma obrukbar radio, en jordglob och en midsommarstång. På min högra sida sida finns en tramporgel som sekunderas av ett smärre berg av noter från gångna tider. Allt från folkmusik till det tidiga 60-talets toppschlagers hittar man här.

På bordet står ett fruktfat med fruktknivar, ett kakfat och en sockerskål. Här inne dricks det nämligen kaffe med jämna mellanrum, det vill säga när det bjuds till kalas här i huset. Exempelvis på onsdag när tanter av kvalisorten 80+ kommer på besök för att äta soppa lägga ut orden. Jag funderar på att dra mitt strå till stacken och baka den Spanska vindtårtan. Det tror jag skulle passa utmärkt, ty en av damerna har pretentioner; hon är nämligen sekreteraren som gifte sig med GM-återförsäljaren i den närbelägna staden. På senare år har hon dock hållit sig till Mercedes.

Och med ens har en timme gått.

Jag undrar om det inte är en av sommarens allra vackraste kvällar som trätt in, ty när jag alldeles nyss promenerade längs med de nyslagna ängarna stod solen lågt och syrenerna badade i motljus. Gruset låg låg nästintill vitt på den smala grusvägen. Doften av nyslaget gräs och frisk sommarkväll fyllde luften och det var alldeles tyst, förutom det porlande ljudet från ån. Vilken lycka att få njuta av allt detta!

I morgon skall jag se om jag inte kan hitta Bonn-Karl. Jag har saknat honom.

6:e juni eller tant Ronny går på kalas

Nationaldagen

6:e juni är tårtornas dag i en skola i en norrländsk by, där byggnaden under 1800-talet stod ny. Nybakade träder de in under försommarens första sockerbagarparad. Som en bakverkens trafikpolis, dirigerar tant Ronny deras färd som rakt in i lärarinnans kammare bär.

Nationaldagen

Men vem spelar på orgeln som i hörnet står, övergiven och flagnad med ett och annat sår på bälgen vars trampor smekts av frökens tår?

Nationaldagen

Inställsam och änglalik är icke något som tanten ovan har som främsta karaktäristik.

Nationaldagen

Men barn är rara och gör med ens gumman blid, ty som byäldsten vet hon bäst att inget är så förgängligt som timglasets tid.

Nationaldagen

En vers från Kvällsstundens något kyrkliga edition, läses från skolsalens lätt upphöjda lärarinnetron.

systern

Åren har gått och förr var de så många fler, men generationer försvinner och med ens finns inte grannar och vänner mer.

albert_vid_spis

Byns yngste eldar i kamin och i spis, precis som hans mormor gör med en blinkning och en tanke gud ske pris! I hennes famn spelas psalm och Alice Tegner, ty den nya tiden finns hos henne ej mer.

I’m in the mood for sommaferier, 7

Hembygdsgarden i Burträsk, spisen i salen

Idag har vi varit på utflykt till Burträsk, samhället som idag är mest känt för Västerbottensosten.  Men det var inte till Ostens hus vi styrde kosan, utan till hembygdsgården. Först tog vi en promenad ut på en liten långsmal ö som dominerades av tallar, sand och kottar. Promenad i just dylik natur, sägs  vara helt avgörande för en god hälsa. Åtminstone hävdas detta av flertalet för hälsan avsedda publikationer från förra sekelskiftet.

En av de gamla husen på hembygdsområdet var Risträskgården, en mycket pampig fastighet med avancerad dekormålning i både sal, kammare och kök. Här skulle jag vilja bo! Så vackert med de breda golvplankorna, alla målningar och den ljusa interiören. Kantänka att det skulle bli lite kallt vintertid, ty några kakelugnar fanns ej, bara öppna spisar.

Kammaren innanför farstun var en pärla. På dess ena vägg hängde denna vackra tavla. Kanske inte från 1800-talet, men iallfall.

På övervåningen i det andra huset på hembygdsgården fanns en skomakarverkstad, en skolsal och en vävstuga. I skolsalen fanns denna sångbok för morgonandakten. Samtliga rum var möblerade med diverse prylar från skiftande tidsperioder, från  1800-talets början till mitten på 50-talet. Fint och allt fick man vidröra. Precis som det skall vara.

I’m in the mood for sommaferier, 6

Dear, I thought I drop a line
The weather is cool
The fooks are fine
I’m in bed each night at nine
PS I love you

Yesterday we had some rain
But all in all I can’t complain
Was it dusty on the train
PS I love you

Write to the Brown’s just as soon as you’re able
They came around to call
And not burn a hole in the dining room table
Now let me think; I guess that’s all
Nothing else for me to say
And so I’ll close, but by the way
Everybody’s thinking of you
P.S. I love you

Modetips: Exotiske Ramon Novarro!

År 1928 blev Ramon Novarro vän med Florence ”Pancho” Barnes, en dam som var känd för att slå det ena hastighetsrekordet efter det andra med sitt flygplan. Pancho introducerade Novarro för sin vän fotografen George Hurrell som tog några klassiska bilder av Novarro vilket resulterade i att Hurrell blev porträttfotograf hos MGM och därmed gick han till historien. Se några av hans bilder på Ramon Novarro här och här.

Ramon Novarro gjorde bland annat titelrollen i storfilmen Ben Hur (1925) och var under en tid en av Hollywoods allra största stjärnor. Här en bild ur Ben Hur och här en PR-bild från tiden. Precis som Valentino var Novarro en exotismens man, vilket tydligt framgår av dessa bilder.

Ramon Novarro hittades 1968 död i sin villa. Han hade anlitat de två gatupojkarna Paul and Tom Ferguson och de  hade torterat och dödat honom för att på så sätt tillskansa sig de pengar som de trodde att han hade hemma. Tyvärr var det endast 20 dollar.  Enligt den notoriskt lögnaktiga boken Hollywood Babylon, hade de tryckt ned den eleganta art deco-dildo som Novarro fått av Rudolph Valention i hans hals. Så kan man också dö.

Lyssna också på Peggy Lee som har sjungit in Tango, som handlar om Ramon Novarro.

Datamaskinen Servus vackra hem

Servus fasadVid Västberga industriområde uppfördes i slutet av 50-talet en fastighet för Datacentralens räkning vars syfte var att skänka ett hem åt matematikmaskinen Servus. Fasadplattorna var utförda i gjutjärn och mönstret hade sina rötter i litiumatomens tre elektronslingor.

Dessa skulpterade gjutjärnsskivor fick en omsorgsfull behandling. Först tilläts de att rosta, varefter de avborstades och behandlades med en vätska som reagerade med det tunna kvarvarande skiktet ytrost, vilket bildade ett rostfritt skikt som sedan behandlades med olja innan plattorna brändes i ugn. Receptet var ingen produkt av 50-talets optimism, utan ett av generationer beprövat dito från Näfvekvarns bruk. Gamla kanoner och gravhällar ges som bekant långa liv och det var denna kunskap som åter togs i bruk i slutet av 50-talet. Just kombinationen av gammalt hantverkskunnande och nya material och tekniker, tycker jag är bland det bästa med femtiotalets arkitektur.

Fasadens fönster var påkostade, ty de var utförda i teak, precis som så ofta var fallet under denna tid.  Resultatet av detta gedigna hantverk var en relativt underhållsfri fasad, helt i tidens anda, men utförd med hjälp av äldre generationers hantverkskunnande. Helt förträffligt tycker jag. Och dessutom en mycket vacker fasad.

Evelyn Waughs En förlorad värld

En förlorad världTänk vilket fynd jag gjorde en dag när jag hittade denna vackra förstautgåva av Evelyn Waughs En förlorad värld. Volymen är häftad och har kvar sitt skyddsomslag. Den kom ut 1946 och förlaget heter Ljus (och var en del av Norstedts). Och så vacker den är! Jag skall ta och läsa om den i sommar och se vad jag tycker om den. Sedan får jag nog se om TV-serien som jag älskar. Tänk, att sitta inne, elda en brasa och höra regnet falla och samtidigt se Brideshead. Vilken lycka!

Ljus gav ut flera av Waughs böcker, t.ex. En handfull stoft och Press-stop (Scoop). Snygg och förmodligen tämligen svåra att få tag i. Jag är själv väldigt förtjust i de häftade utgåvorna, en slags gammaldags pocket som dessutom måste sprättas.

Ytterligare ett bra köp var Famous sporting prints. Det är en utgåva från 1929 med påkostade tryck av Henry Alkens vackra målningar. Sportiga unga män jagar räv, fiskar eller gör något annat som är förknippat med friluftsliv. Mycket tjusigt och förmodligen en rätt eftersökt liten utgåva.