Publicerat

Något litet om praktiska handböcker

Värdinnans ABCPraktiska handböcker är alltid till stor nytta. Själv läser jag gärna verkstadshandböcker, men den genren skall vi inte behandla här. Istället skall vi titta närmare på volymen Värdinnans ABC, praktisk handbok av Mary T. Nathhorst (1930). Att läsa den boken, ger en rent sociologisk inblick i den tidens mer privilegierade människors vardag. Jag saxar ett par stycken:

Nu några ord om hembiträdets klädsel, när hon öppnar dörren för visiterna. Har man två jungfrur, så skall husan vid lunchen utbyta morgonens ljusblå klänning mot en svart med tillhörande serveringsförkläder och mössa med eller utan långa band (stökdagar utgöra ju undantag).

I allmänhet gäller den regeln, att landsorten tycker om visiter och att man där överhuvudtaget har mer tid för sin nästa, samt att stockholmarna, om de kunna, försöka slippa både göra och taga emot visiter.

Tillhör mannen emellertid ett fritt yrke och inte en kår, väljer man umgänget mera fritt, och det beror då mycket på en själv, om detta umgänge blir en viktig del av ens liv, dvs ens vänner, eller bara sällskapsbekanta.

Nu utgöras lunchväninnorna kanske i stället av relativt högt eller rikt placerade damer, vilkas män kanske inte skulle passa in med värdinnans egen man. Många värdinnor har på detta sätt fått ett lunchumgänge, som, om man vore snobbig, skulle sägas vara finare än det ordinarie middagsumgänget.

Förutom dessa handfasta råd, beskrivs olika tillställningar, till exempel Det verkliga five oգlock, Hur man skall ordna ett kafferep?, En middag i all enkelhet och I vardagslag. Praktiskt, om man saknar erfarenhet på området.

En annan flitig författarinna var Elise Adelsköld (1878-1946). Jag är särskilt nyfiken på volymerna Handbok i servettbrytning (1928, 46 sidor) och Den kunniga husjungfrun (1925, 88 sidor).

Även blomsterlitteraturen har förändrats på senare år, i vilken riktning är upp till läsaren att bedöma. Läs här om den trevliga volymen Växterna i hemmet utgiven i serien DUKTIGA HEMBITRÄDEN på KF:s förlag .

Publicerat

1959 invigdes Tengboms Skogshem

Skoghem

Skogshem

Svenska Arbetsgivareföreningen gav i uppdrag åt Anders Tengbom att rita en internskola för arbetsledare och år 1959 invigdes denna vackra byggnad långt ute på Lidingöns norra del. Det är en mycket välkomponerad anläggning i rött tegel, koppar och teak vilket med all tydlighet framgår av bilden ovan. Materialen är av god kvalité och byggnaden har knappt åldrats på 50 år.

Skogshem

Tyvärr bestämde sig byggherren i slutskedet för att spara in några kronor på de större fönsterpartierna och monterade bröstningar i målad metall istället för i koppar. Det var synd, ty kopparn har numera ärgats och fått en behagligt grön färg till skillnad från den målade metallen vilket framgår av bilden på restaurangbyggnaden.

Skogshem

I huvudbyggnaden finns diskussionsrum och föreläsningssalar samt en mycket vacker promenoir vars stora fönsterparti ses till höger på bilden.

Skoghem

Utsikten är hänförande, ty Skogshem ligger på en höjd med fri utsikt söderut och barrskog som en skyddande fond i bakgrunden. Samtliga möbler ritades av inredningsarkitekt Sven Kai-Larsen. Här ett par bilder som visar trapphus, telefonhytter och hotellrum samt spelbord, stolar och ett skrivbord.

Skoghem

Skogshem består av ett flertal byggnader vilka placerats ut på höjden och på så sätt har resultatet blivit en luftig gårdsbildning. Exteriört sett är Tengboms skapelse mycket välbevarad och endast en och annan skylt påminner om att året inte längre är 1959.

Den intresserade uppmanas att ta del av denna plan av Skogshem och fördjupa sig i arkitektens arbete.

Publicerat

Sarah Vaughans My funny valentine

Jag köpte Sarah Vaughans EP Imagination eller kanske heter en Images, för det kallas den på baksidan. Det lustigaste med den skivan är konvolutet för där står en urringad dam rökandes framför fönstret och väntar med stor sannolikhet på en karl, eller kanske ett fruntimmer, om det är den sortens pulp fiction.

Det hela är lite märkligt, för Sarah Vaughan var en respekterad jazzsångerska i början av 50-talet och ingen som förknippades med billig populärkultur, vilket naturligtvis inte hindrar att det är ett fint omslag. På 50-talet var det över lag svårt att ha mörkhyade sångare på omslagen, om de inte var just tecknade, kanske är det förklaringen till att detta omslag ser ut som det gör.

Inspelningarna gjordes 1954, samma år som skivan släpptes och där finns bland annat en fin version av My funny Valentine.

Is your figure less than greek
Is your mouth a little weak
When you open it to speak
Are you smart?

Ytterligare ett utmärkt spår är Imagination av Jimmy Van Heusen och med text av Johnny Burke. Tyvärr finns det inte tillgänglig någonstans, så ni får hålla till goda med My funny valentine.

Publicerat

Promenaden från Hornstull till Gärdet

Från Hornstull till Gärdet

En eftermiddag promenerade jag från Hornstull till Gärdet. Mitt första stopp var Hornsgatan, mittemot nummer 93. Där ligger nämligen en av de vackraste skolorna i Stockholm och det är Paul Hedqvist byggnad från 1936, ursprungligen uppförd som Södra Kommunala Mellanskolan men numera kallad Zinkensdammsskolan där Globala gymnaiset idag har sin lokaler.

Från Hornstull till Gärdet

Vid sidan av Riddarholmskyrkan och Stadshustornet har vi numera Lyftkranen, käckt målad i gult. Vi måste acceptera att siluetten förändras, tänkte jag när jag passerade Slussen.

Från Hornstull till Gärdet

I Gamla stan finns några funkishus och detta är min favorit. Det ligger i en gränd vid Skeppsbron och har riktigt fina lägenheter. Fasaden är fantastisk, omän en smula sliten.

Från Hornstull till Gärdet

Ytterligare en kemist i vår stad och det är Jöns Jacob Berzelius som ståtligt står staty i Bewrzelii park. Nog för att jag föredrar Scheele på Floras kulles topp, men även Jöns Jacob skänker visst behag.

Från Hornstull till Gärdet

Hedvig Eleonora kyrkogård, platsen som Gösta Ekman blickade ut på från sina fönster på Artillerigatan, ty hit flyttade Ekman och inrättade sig tillsammans med sin fru och sonen Hasse i det som sedermera kom att kallas för prakthemmet.

Från Hornstull till Gärdet

Tessinparken när hösten står för dörren och rosorna så sakteliga börjat blomma ut. Nu är jag snart hemma, ty endast gångstigarna upp till höjden, Smedsbacken, återstår.

Det blev en utmärkt promenad.

Publicerat

Och de blomma när hösten sveper in

Azalea

Jag upphör aldrig att förundras över att vissa växter väljer att blomma när hösten sveper in och mörkret så sakta lägger sig över nejden och vintern till sist gör entré. Azaleor, gardenior, cyklamen, novemberkaktusar, kamelior, novemberljus och så vidare, alla bjuder de på fägring när naturen i övrigt är på väg att vissna ned eller kanske rent av har gått i ide.

Jag har haft en cyklamen i många år som troget blommat varje vinter, för att sedan föra en tynande tillvara över sommaren. På bilden ovan (som jag tyvärr inte tagit själv men som ser ut som en bild jag tagit) ses prunkande azaleor, en växt som är populär under hösten och vintern och vanligen ser ut så här. Det är egentligen en lättskött växt, om man bara kommer ihåg att vattna den och man inte har för varmt inomhus eller alltför kalkhaltigt vatten. Ställer man sedan ut den över sommaren, är den vanligtvis full med knoppar i september.

Jag har också haft en mycket stor gardenia som blommade i perioder året om. Och det även på vintern. Som mest fanns där 15-20 vita, vaxartade blommor som spred en tung väldoft. Tyvärr smittades den av elak ohyra och dog. Nu har jag en ny, men den är så liten. Den gamla mätte 1,5 meter i omkrets, ty den var mer att betrakta som en buske och den rymdes knappt i fönstervrån.

Bläddrar man i någon gammal bok om krukväxter står dagens plantor inte att känna igen, ty de har krymp och blivit alldeles kompakta. Orsaken till detta är det retarderingsmedel som vanligen används. Synd, tycker jag, ty växterna ser alltför plastiga ut man köper hem dem, kompakta och mörkgröna som de är. Här en bild från boken Krukväxterna i hemmet (Erik Söderberg, 1936). Notera fuchsians gängliga, men sköna kroppsbyggnad.

Publicerat

Duvnäsvilla av Borgström & Lindros

Arkitekterna Hans Borgström och Bengt Lindroos, som sedermera blev kända för att ha ritat Kaknästornet, är upphovsmännen till denna vackra villa ute i Saltsjö-Duvnäs som färdigställdes år 1957. Kompanjonerna hade börjat sin verksamhet ett par år tidigare och redan hunnit med att rita en atriumvilla i Drottningholm när detta projekt genomfördes. Huset är beläget på en kuperad tomt och hänger nästan på en klippa. Mellan träden har man en betagande utsikt över Duvnäsviken.

För ett antal år sedan såldes villan som då beboddes av änkan till den ursprungliga ägaren (jag tror att han var sadelmakare eller något i den stilen) och reparerades, ty ty den hade satt sina spår. Inte långt därefter var huset återigen ute på marknaden och då togs de bilder som jag nu visar och som jag så påpassligt sparade ned.

Villan är i två våningar med huvudplanet förlagt till övre botten. Där finns vardagsrum och matsal med serveringsskåp i öppen planlösning, ett arbetskök, badrum och två sovrum. Från matsalen finns en helt uppglasad vägg ut mot trädgården. Nedre plan rymmer förråd och arbetsrum för den företagare som ursprungligen bebodde villan. Här exteriör.jpg”>planritningen över villans huvudvåning.

Blandningen av stora, öppna ytor och mindre rum och passager är helt i min smak, ty jag älskar kontraster. Vardagsrummets stora fönsterpartier med låg bröstning har sin motsats i köksfönstret lilla glugg. Huvudsovrummet har direkt utgång till trädgården så att man varma sommarmorgnar kan gå rakt ut i naturen och sätta sig i en bekväm sittmöbel.

Villan presenteras utförligt i i nr. 6 av tidningen Byggmästaren/Arkitektur år 1958.

Publicerat

En matservering i hembygdsgården

Tanter

Den kalla vintern tärde på hembygdsföreningens kassa. För att reparera skadan, anordnades paltservering en dag i veckan i den forna salen.

Tanter

På väggen ses den traditionella norrbottensryan, men den ser inte tanten som konverserar personalen.

Tanter

En stadig figur och ett pärlhalsband är denna tants främsta karaktäristik. Långsamt och med stor pondus, lämnade hon salen och begav sig ut.

Publicerat

30-talets flyghangar vid Lindarängen

Lindarängens flyghangar

I december 1931 invigdes den av Sven Markelius ritade hangaren vid Lindarängen i Stockholm. Intill hangaren låg då en vik som sedan 20-talet använts som flyghamn, ty det var på den tiden då flygplanen ofta hade pontoner. Här några bilder på hur det såg ut på den tiden.

Lindarängens flyghangar

Vintertid, fram till 1938, förvandlades byggnaden till Ispalatset, en konstisbana som användes till både hockey, curling och konståkning. När Bromma flygplats öppnade 1936 minskade trafiken ute vid flyghamnen i Lindarängen och 1952 lades verksamheten ned. Viken fylldes igen och år 1971 öppnade den conteinerterminal som fortfarande är i bruk. Läs mer om verksamheten vid Lindarängens flyghamn här.

Lindarängens flyghangar

I Stieg Trenters Lysande landning utspelar sig huvuddelen av handlingen ute vid Lindarängen och det var därför jag begav mig ut med kameran för att se om jag skulle kunna hitta den gamla hangaren, vilket jag faktiskt gjorde. Tyvärr står byggnaden idag på conteinerterminalens område och är därför inte möjlig att beskådas på nära håll. På håll tar den sig dock bra ut.

Publicerat

Att sköta sina örngott på rätta sättet

Krustång

Alldeles nyligen fick jag en krustång present, en tingest som jag aldrig tidigare haft men som jag förstått hör till de mer oundgängliga tingen i ett ordentligt hem. Med krustångens hjälp blir örngottens band vågiga och fina och draperar sig snyggt i linneskåpet. Den är inte alls svår att använda och skänker samma terapeutiska lugn som en stickning, mekaniskt arbete som låter tankarna flöda fritt.

Jag vet inget om krustångens historia och undrar om den är ett resultat av borgerskapets konsumtionshysteri under andra halvan av 1800-talet, eller om den har äldre anor och brukades hos de lite förmögnare bönderna och på herrgårdarna. Kaktången och bordssopen är ytterligare exempel på utensilier som ett bättre hem för 100 år sedan inte kunde tänka sig att vara utan.

Var köper man då en krustång? Förslagsvis på Old Touch på Upplandsgatan i Stockholm som har ett stort utbud av intressanta tind och dessutom mycket modesta priser. För att inte tala om en helt fantastiskt exponering i den innehållsrika och mycket vackra butiken.

Publicerat

Trygg-Hansa-huset och höstens löv

Trygg-Hansa-huset

Det var inte länge sedan jag skrev om Trygg-Hansa-huset och i den vevan begav jag mig dit för att försöka fånga platsens obestridliga charm. När jag ser trädgården ser jag samtidigt framför mig arkitektens skisser över platsen och det slår mig att det är sällan man lyckas så väl när man överför en teckning till verkligheten.

Trygg-Hansa-huset

Varenda växt, från träd, via buskar och klängväxter, till minsta grässtrå, står där den står av en bestämd anledning. Inget har lämnats åt slumpen. Här finns också en damm med grönskimrande vatten några skulpturer.

Trygg-Hansa-huset

I vänstra hörnet ses den låga paviljong som ramar in tomten mot Flemminggatan. Tack vare dess låg höjd, strömmar ljuset in i trädgården och komplexets övriga byggnadskroppar tillåts dominera.

Trygg-Hansa-huset

Det var Anders Tengboms arkitektkontor som ritade denna byggnad som stod klar år 1977. Parken ritades av Holger Blom som var stadsträdgårdsmästare på den tiden. Det är inte bara arkitekturen som är förstklassig, så är även material och utförande.

Trygg-Hansa-huset

I parkens ena hörn finns en liten försänkt gård dit en spiraltrappa leder. Höstens röda och gula blad gör sitt till för att lysa upp denna oas i oasen. Jag undrar om Holger Blom tänkte på höstens färgsprakande prakt när han valde växter?

Publicerat

Fredesvinda Garcia, rösten från Cuba

Kanske kan man kalla henne för Torch singer. Fredesvinda Garcia var iallfall en enorm dam vars huvudsakliga sysselsättning var att tjäna i de välbärgades hem. Varje natt, i slutet av femtiotalet, förvandlades hon till sångaren Freddy och skred långsamt fram till scenen på Havannas nattklubbar, där hon sjöng sina sånger utan tillstymmelse till ackompanjemang – något hon ansåg fullkomligt överflödigt.

1960 spelades Freddys första och enda skiva in, La Voz Del Sentimento (Puchito records). Den innehåller, förutom covers på The Man I love och Night and day, verk av kubanska kompositörer. Rösten är makalös och kan egentligen inte beskrivas. Ett år sedan dog Freddy i en hjärtinfarkt och har sedan dess mer eller mindre fallit i glömska. Jag har för mig att albumet aldrig gavs ut, utan att det var Pedro Almodovar som återupptäckta henne någon gång under 80-90-talen. För ett par år sedan hittade jag en artikel om henne på nätet, men den finns inte längre kvar. Däremot har Wikipedia en kortare text om henne.

För ungefär 6 år sedan fick jag en CD i present av en kund. Skivan var Freddys första och enda, tillika en av de bästa inom sin genre. Här är 4 av spåren. Lyssna, det är ohyggligt bra!

The man I love

Tengo

Besame mucho

Night and day

Det finns inte mycket skrivet om Freddy men jag hittade iallfall en lägre text som kastar ett visst ljus på hennes alltför korta liv.

Publicerat

Geisendorfs skola vid Fridhemsplan

S:t Görans gymnasium

En av mina absoluta favoritbyggnader är denna vackra skola ritad av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf och som stod klar år 1960. Aluminiumdetaljerna på fasaden har med åren fått en mycket vacker patina och hela anläggningen befinner sig i ett fantastisk välbevarat skick, även om visst underhåll tarvas.

S:t Görans gymnasium

Sällan ser man en sådan välkomponerad fasad som denna. Stram och rytmisk breder den ut sig utan att bli monoton och tråkig. Blått glas, betong och teakfönster utgör dess huvudsakliga beståndsdelar.

S:t Görans gymnasium

Från början innehöll byggnaden Hushålls- och sömnadsskola för flickor, men i början på 70-talet blev den en vanlig gymnasieskola för praktiska linjer. Vilken byggnad detta måste ha varit när den stod klar år 1960! Så modern och samtidigt otroligt vacker.

S:t Görans gymnasium

Även gården är väl utformad och dessutom belagd med gatsten. Här finns inga träd, utan de står utanför området.

S:t Görans gymnasium

Mot S:t Göransgatan ligger en låg byggnadskropp där ligger entrén till skolgården och skolan. Framför de röda tegelväggarna står montrar i krom och glas, som gjorda för att exponera de duktiga elevernas hantverk.

st_gorans_gymnasium_10

Samspelet mellan ljus och mörker, öppenhet och slutenhet och varma och kalla material är mästerligt. Trä, glas, tegel, puts och betong är gjort med stor omsorg. Precis som radhusen vid Riksrådsvägen är materialvalen en stor del av arkitekturen.

S:t Görans gymnasium

En låg tegelmur omgärdar delar av anläggningen som vänder skilda fasader åt samtliga 4 väderstreck. Karaktären ändras därmed när man promenerar runt byggnaden.

S:t Görans gymnasium

Entréhallen är magnifik och jag tryckte objektivet mot glaset och lyckades fånga delar av detta vackra och entresollerade rum som badar i ett blått ljus. Jag skulle hemskt gärna vilja besöka interiörerna och utforska dem närmare. Det är verkligen få byggnader som jag tycker lika mycket om som detta mästerverk av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf.

Publicerat

Hellbergs Bäckahästen på Hamngatan

Bäckahästen

I mina gömmor hittade jag detta collage, men tyvärr har jag inte längre originalbilderna kvar. Klicka på bilden så får ni se den i något större format. Jag gissar att de är hämtade från vykort som varit till salu och att jag sparat ned dem. Bäckahästen på Hamngatan 2 var en restaurang som vid denna tid drevs av Sten Hellberg som även hade Bellmansro och Brända tomten. Hellberg gillade det kulissartade och hans restauranger var verkligen fantastiskt inredda.

Publicerat

Söndag förmiddag på Citykonditoriet

Söndag förmiddag på Citykonditoriet

Tidiga morgnar när man icke är ansatt, är det bästa man kan göra att promenera ned till Hötorget och gå på loppmarknaden, ty där kan man verkligen fynda. Jag har bl.a. köpt böcker, skivor, tavlor och ett halvdussin guldkoppar. Det vilar en lätt stämning av Östeuropa över denna plats, vilket ej hör till vanligheterna. Kanske beror det på det faktum att många av utställarna kommer från andra, exotiska länder och att utbudet är minst sagt skiftande. Önskar man en trasig spik, några verktyg, gamla glasögon, en vinterkappa, en handväska, några gardinvåder eller koppar med mycket mönster och guldkant, är Hötorget den rätta platsen. Naturligtvis finns där också ett rikligt utbud av böcker och skivor.

Är man då tidigt nere på Hötorget, passar inget bättre än att smita på till Adolf Fredriks Kyrkogatan och fika på Citykonditoriet, i de gamla pampiga lokaler som byggdes under förra seklets tiotal och hyst så skilda hyresgäster som Fenix-Kronprinsen och hushållsskolan Margareta och numera är Citykyrkans serveringslokal. I det inre rummet, med färgat glas i fönstret, finns det vid den tiden gott om plats att sjunka ned i en bekväm soffa. kommer man senare,framåt ett när högmässan precis avslutats, råder stor trängsel och det vill man gärna undvika.

Publicerat

Hey, make me a make believe baby

Sal Mineo hör knappast till de av de mest välkända av skådespelare idag, men ett visst avtryck i den populärkulturella historien har han iallafall gjort. Inte minst beror detta på hans roll i Rebel without a cause.

Hey, make me a make believe baby
A dreamy make believe baby
Because I had no baby and I was all alone

Sal Mineo, som agerade James Deans unge vän Plato i Ung rebell, spelade in några popsinglar i slutet av 50-talet. Mest känd är Start movin’ (in my direction) som blev en riktigt stor hit och vars baksida är den mycket smetiga Love affair där Sal pratsjungandes berättar som sin första kärleksaffär (den är mycket tillrättalagd; inte ett ord om cruising i parkerna här inte). 1959 släppte han singeln Make believe baby, hans bästa tycker jag; en riktig dänga med text så banal att den inte går att motstå. Lyssna på Sal Mineos Make believe baby.

I februari 1976 höggs Sal Mineo ihjäl strax intill hemmet i West Hollywood. Han blev 37 år gammal.

Publicerat

Bland kungshögar i historiska Vendel

Vendel

En solig dag, den näst sista i september, åkte jag norrut till Vendel, en bygd i norra Uppland. Få platser i vårt land kan skryta med att de namnget en tidsperiod, men denna uppländska pärla, som hade sina glansdagar under yngre järnåldern, är orsaken till att man idag talar om Vendeltiden när man menar nämnda era.

I Vendel är man fortfarande mån om att inte låta det moderna tränga undan det gamla, klassiska som gjort bygden välkänd. Ett exempel ses på bilden ovan där en hederlig gammal GB-gubbe välkomnande lyfter på hatten vid vackra bensinstationen.

Vendel

Bland fornlämningarna finns även modernistiska pärlor som denna gamla brandstation. Den vita putsfasaden med sina röda snickerier skänker lugn och trygghet åt platsen och är tillika en verklig prydnad.

Vendel

När jag parkerade framför byggnaden i den varma höstsolen slog det mig att denna mark kanske en gång ägts och brukats av den mäktige Ingjald Illråde, son till Bröt-Anund och tillika den siste kungen i den gamla Ynglingaätten. Det var med andakt, jag stannade motorn och öppnade bildörren.

Vendel

Än i denna dag bedrivs jordbruk i dessa trakter. Åtskilligt har dock skett med det jordbrukstekniska sedan yngre järnåldern och dagens bönder kan skryta med nymodigheter som denna praktfulla ladugård som får betraktas som en verklig prydnad för bygden.

Publicerat

Skolbyggnad som länge legat i träda

Ale gamla skola

Det är kyligt i luften av den tidiga hösten. Ljuset silar in genom de tunna, lätt fördragna gardinerna i skolsalarna. Här har tiden i mångt och mycket stått till, ty en ny skolbyggnad restes redan på 40-talet och den gamla har sedan dess fått tjäna som byahus, eller stått tom.

Ale gamla skola

Detta är också ett musikens hus, ty här finns två orglar och en cembalo. Instrumenten har samlats här genom åren och nu används de oftast bara en gång per år och det är när byaföreningen anordnar gudstjänst med tillhörande kaffeservering i de gamla lärarbostäderna.

Ale gamla skola

Var och varannan lanthandel hade en filial förritin. I vissa byar, låg filialen i en annan del av sammhället, i andra fall låg den i grannbyn. Som ni ser fanns det sparsamt med telefonnummer på den tiden.

Ale gamla skola

Detta ståtliga hus finns ej mer, men en bild har åtminstone byaföreningen i sitt arkiv. Den och många fler är utställda i den större av de två skolsalarna.

Ale gamla skola

På övre botten, i folkskolelärarens sovrum, har man ordnat till en liten skolsal med de inventarier som har sparats genom åren. Det är ett fint rum med mörka tapeter och ett stort, ljust fönster. Denna övre våning innehåller två lägenheter, dels folkskollärarens 2-rummare, och dels småskollärarinnans 1-rumsvåning.

Ale gamla skola

I småskollärarinnans enrumsvåning tronar en präktig herrskapsmöbel från 20-talet. Den är utförd i en jugendliknande blandstil och klädseln är fortfarande i gott skick. Då fröken var ogift, rönte det viss uppmärksamhet bland traktens barn, att hon anskaffat ett möbelgarnityr som var så intimt förknippat med äktenskaplig samlevnad. Nå, det bar sig inte bättre att hon så småningom blev gift och möbeln följde henne sedan under hela deras levnad.

Ale gamla skola

Köket är ljust och trevligt i lärarinnans våning. Förutom köksbord och soffa, finns här en lavoar med två stolar intill. Till höger ses dörren som leder in i det rymliga förrådsrummet som gjorde sig så utmärkt till skafferi.

Ale gamla skola

Jubla ej i lyckan, klaga ej i lidandet, bär det oundvikliga med värdighet.

Nej livet var minsann inte alltid så muntert, och var det det skulle man inte låta det gå sig åt huvudet, det hade skolläraren klart för sig, ty hans fru hade så påpassligt broderat detta på den bonad hon hängt upp i vardagsrummet.

Ale gamla skola

Det vackraste rummet i hela huset är skafferiet i lärarens 2-rumsvåning. Här har många scenografer förundrats över att den stämning av förritin som här råder, är så autentisk.

Publicerat

Var varsam gentemot nya byggnader

Trygg-Hansa-huset på Kungsholmen i Stockholm

I Stockholm har Stadsmuseet till uppgift att klassificera stadens byggnader för att sedan skydda de alla värdefullaste genom att blåklassa dem, vilket är ett alldeles rimligt förfaringssätt. För att tag sedan blåste det emellertid upp till storm då stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal helt ignorerade stadsmuseets arbete och yttrade:
–Det är inte rimligt att den här typen av byggnation ska ha blåklassning. Jag är övertygad om att en stor del av stockholmarna inte lägger det skyddsvärdet på Trygg Hansa-huset.
Alvendal fortsätter och menar att man måste göra skillnad på nya och gamla byggnader och förklarar att det är stor skillnad på denna byggnad och Stockholms slott. Nå, även slottet har en gång varit nybyggt, men så långt verkar inte Alvendals tankegång sträcka sig.

I dagens brännpunkt på svd.se skriver Trygg-Hansas tidigare VD Kjell Gunnarson och Stefan Salomon, en av husets arkitekter tillsammans med Anders Tengbom, om den planerade ombyggnad av fastigheten som kommer att innebära att ett nytt kontorshus uppförs där idag en låg paviljong och en trädgård ligger, allt för att öka kontorsytan. Detta, menar de, kommer att förstöra den ursprungliga tanken bakom den väl genomförda miljö som en gång ritades och som stadsmuseet valt att ge högsta möjliga skydd.

Jag är personligen mycket förtjust i komplexet och framförallt i den vackra trädgård som belägen i kvarteret. Den är en liten oas med damm och frodiga växter. Hela anläggningen är verkligen helgjuten och en ovanligt god exponent för det sena 70-talets kontorsbyggande. Dessutom har den inte förvanskats under de drygt 30 år som den existerat, och det hör inte till vanligheterna.

Kristina Alvendal skall inte lägga sig i sådant som hon inte förstår, utan acceptera de kunniga tjänstemännens utlåtande, annars kommer kommande generationer att gås miste om många modernistiska miljöer som hon gladeligen offrar för att tillfredsställa kommersiella intressen. Det är alltid svårast att bedöma halvgamla hus, ty dessa saknar både nyhetens behag och det gamla husets obestridliga charm och lever därför farligt. Detta måste vi förstå och vara extra varsamma, och därför respektera experterna på området.

Tillägg: Kulturnämnden röstade i tisdags ned förslaget och det skall nu tillbaka på remiss till Stadsbyggnadskontoret, skriver dn.se.

Publicerat

Myrdals villa på Nyängsvägen 155

Myrdals villa

Hem och arbete äro två ting, som ofta råka i konflikt med varandra, och när plikten kallar, är det alltid hemmet som får maka åt sig. det har professor Gunnar Myrdal och hans familj fått en allvarlig erinran om, då de just i samma ögonblick de fått sitt nya stockholmshem vid Stora Mossen färdigt, tvingas bryta upp för att bosätta sig i Amerika under två år framåt, där professorn skall undersöka negerproblemet och fru Alva ägna sig åt barnpsykologiska studier vid Columbiauniversitetet.

Villan i Stora Mossen ritades av Sven Markelius i tätt samarbete med Gunnar och Alva Myrdal och resultatet blev verkligen en villa utöver det vanliga och framförallt en helt skräddarsydd villa vars planritning kan studeras här. På nedre botten finns ett stort vardagsrum med matsalsdel, två sovrum samt ett rum för sköterskan. Intill det stora köket ligger en jungfrukammare och ordentligt med förråd.

På övre botten ligger det stora arbetsrummet som även får betraktas som föräldrarnas vardagsrum, ty det är delat i två delar, en sällskapsdel med öppen spis, och en arbetsdel med skrivbord. I anslutning till detta, ett stort arkiv och två separata sovrum som man bli ett, om väggen mellan sängarna skjutes undan. Väggarna i sovrummen är täckta med lackerad furuplywood.

Mer information och ytterligare bilder, finns på Wikipedia.

Publicerat

Kelly & Stewart i Fönstret åt gården

Någon elegantare och samtidigt så svalt behärskad som Grace Kelly står knappast att uppbringa. I Fönstret år gården är hon nästintill overklig var gång hon kommer hem till sin älskade, James Stewart, som sitter gipsad i sin varma ungkarlslya vilken har ett stort fönster åt en traditionell bakgård. Genom detta fönster passerar grannarnas liv revy, ja likt marionetter framlever de sina dagar och blir en film i filmen, en film som Stewart studerar med stort intresse, uttråkad som han är av att sitta fjättrad i en rullstol.

Rear Window är inte någon speciellt obehaglig film. Det är först på slutet, under några korta minuter, som det blir verkligt spännande. Detta är alls ingen nackdel, ty detta är en film som till stor del handlar om en voyeur och vårt behov av att titta och fantisera.

Stewarts sköterska spelas av den välkända och mycket hyllade birollsaktrisen Thelma Ritter. Här en bild från filmen De missanpassade med Clark Gable och Marilyn Monroe. Ritter spelade också i All about Eve tillsammans med Anne Baxter och Bette davis.

För fler bilder på den eleganta Kelly, hänvisar jag till detta inlägg av Therese. Och så denna med en intellektuellt betonad Kelly sittandes bakom ett skrivbord någongång 1960.

Publicerat

Hösten i en kunglig park i Stockholm

Självporträtt

God morgon! I ärlighetens namn är det väl mer lunchtid, men å andra sidan är det lördag idag och jag har börjat jobba en smula och jag jobbar kväll nuförtin, dvs jag är klar klockan tio och får sedan rusa iväg till valfri kvällsaktivitet om jag inte föredrar att gå hem och lägga mig. Inte så dumt alls faktiskt. Är dessutom förskräckligt nöjd med att springa runt hos äldre människro på Östermalm, det är precis någonting för mig!

Som hemsamarit har man tystnadsplikt, men jag kan i förtroende avslöja att samtliga jag besökt är mer kunniga på området heminredning är valfri expert av idag. Här blandar man friskt olika stilar, man avskyr vita och kala rum och man håller sig då och då med matsal.

Man kan också konstatera att de politiska läget är mycket splittrat i dessa kretsar. Vissa känner sig förföljda av socialister, men an andra tapetserar väggarna med arbetaraffischer från den tid när Per Albin Hansson styrde landet, om inte ännu tidigare. Som ni förstår, gäller det att hålla tungan rätt i munnen.

Så raskt över till humlegården. För er som inte varit där, gå dit! Parken blir vackrare och vackrare för var dag som går. Solen gnistrar och tänder eldar i de gulnande löven och höstvindarna leker med lövmassorna som virvlar omkring för att hela tiden skapa nya mönster på marken i den lövsal som snart är ett minne blott. Det är en sällsam prakt som snart kulminerar när de eldröda löven tänds i trädkronorna, för att strax falla döda ned till marken.

Publicerat

Och nu gör turbanen åter sin entré

Då jag finner att modebloggandet inte är tillräckligt kvalitativt här i vår vrå av världen, har jag bestämt mig för att utöka modebevakningen på R-n. Kvantitet är som alla vet, inte detsamma som kvalitet.

Idag har jag bestämt mig för att slå ett slag för turbanen, denna utmärkta huvudbonad som är så bra i dessa dagar när var och varannan måste springa iväg på förvärvsarbete och därför sakna tid att lägga på morgonens förberedelser.

Turbanen är av tradition och hävd, en huvudbonad framförallt avsedd för män, men redan på 1800-talet började västerländska damer använda detta praktiska arrangemang. På 20-talet blev turbanen än mer populär och har alltsedan dess till och från varit ett obligatorium i damers garderob. Men varför ha då inte män turban? Jag förstår det ej! Som man behöver man verkligen inte tveka att skaffa en dylik huvudbonad. Se bara på Valentino som tar sig riktigt bra ut i rollen som turbanprydd latin lover.

Hur bar man då turban förritin? I min lilla glesbygdsby var tant Valborg dess främsta förkämpe. Varje gång hon skulle gå bort, åkte turbanen fram .Den var blå/vit/rosa och mycket stilig. Jag tror att den var av den sort som bara var att sätta på, ungefär som en hatt. I filmsammanhang kommer jag att tänka på Gloria Swanson som bar denna huvudbonad med solglasögon och cigarett i filmen Sunset Boulevard. Redan som ung på 20-talet hade hon burit turban med gott resultat. Cigaretten använder även Marlene Dietrich som accessoar till turbanen, se bara denna vackra bild. Lana Turner visste att använda turbanen i ett mer sportigt och avslappnat fritidssammanhang. Här är hon vitklädd, förmodligen med tennis i tankarna.

För er som fortfarande känner er osäkra, ty ni vet inte riktigt hur ni skall gå till väga för att knyta er turban hänvisar jag till turbancoachen Jaura Nagpal som demonstrerar hur detta konststycke går till.

Några av bilderna hittade jag på Manlo for the big girl som har ett intressant inlägg om turbanen genom tiderna.

Publicerat

Du bist so jung und wunderschön

År 1938 lyssnade man i Tyskland på Kann denn liebe sünde sein. Min tyska är mer än bristfällig, men så mycket förstår jag att Kärlek kan inte vara synd, även om man får anta att 3:e riket hade åtskilliga restriktioner på just detta område. Detta verkar dock inte bekymra vår svensktyska valkyria, utan hon uppmanar friskt till alls sorts skörlevnad.

Ich hab dich heimlich angesehn
Du bist so jung und wunderschön
Ich hab dir einen Kuss vermacht
Dann hab ich dich zu Bett gebracht

Ett par år senare, strax innan krigslyckan vände och kom filmen Die grosse Liebe . Jag har inte sett den, ty den visas aldrig eftersom den hör till de mest skamfyllda alster som Goebbels lät producera. Huvudnumret i filmen är den bombastiska kärlekssången Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn som Leander framför här.

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergehn,
die so groß ist und so wunderbar.

Wir haben beide denselben Stern
und dein Schicksal ist auch meins.
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn unsere Seelen sind eins.

Som de hobbytyskofil jag är, har jag ägnat mig åt att översätta dessa rader och fått dem till något i den här stilen.

Jag vet att en dag ett under skall ske, och att tusen sagor skall besannas. Jag vet att så snabbt kan inte kärlek förgås, den är så stark och så underbar.

Vi vandrar under samma stjärnor och mitt öde är också ditt. Du är mig fjärr, men ändå när, ty våra själar är ett.

Detta kallar jag en romantisk text!

Publicerat

Nybyggnad och rivning vid centralen

orgelpipan_liten_bildSom bekant är Citybanan under byggnation och detta jättelika projekt har resulterat i vissa smärre bryderier angående ny entré till stationen. Det har diskuterats huruvida den skall förläggas till Hotel Continentals tomt, eller till hörnet Klara Västra Kyrkogata/ Klarabergsgatan i kvarteret Klockstället. För en dryg månad sedan revs den annexartade byggnaden som tidigare innehöll hotellets matsal och nedgången till tunnelbanan. Huruvida detta har med Citybanan att göra, vet jag inte, men jag antar det.

Hur som helst har man på Yimby diskuterat om det inte vore klokt att bygga en ny byggnad på Continentals gamla tomt och sedan låta riva byggnaderna vid Klarabergsgatan för att på så sätt frilägga den grönskande kyrkogården. Byggväxling kallar man tilltaget att bygga en stor byggnad som ersätter flera äldre. Jag tycker att detta är rena tramset, ty jag förstår inte hur man kan tycka att det vore en bra idé att bygga ett fult och högt hus på hotellets plats och dessutom förstöra friden på kyrkogården genom att ta bort de byggnader som skapar denna skyddade oas. När byggnaderna vid Klarabergsgatan restes i slutet av 50-talet, i samband med gatans breddning, fanns det planer på att låta de avrivna tomterna var obebyggda, men som Arkitekt Lennart Tham uttryckte det när man motiverade en nybyggnad: ”den som liksom jag har haft sin verksamhet i dessa trakter, har knappast kunnat undgå att charmeras av den stämning och stilla frid, som alltid råder under de höga träden” (Byggmästaren, 1956). Här på bilden intill, ses den ena byggande, den i kv. Orgelpipan. I fonden tronar gamla Continental. Byggnaden i kv. Klockstället, närmare hotellet, är ännu inte uppförd. Klicka på bilden för att se den i större format.

Jag förstår mig inte alltid på diskussionerna på Yimby. Ibland får jag för mig att de är av precis samma skrot och korn som de styrande under 50-60-talen, andra gånger är det befriande att höra deras åsikter när Stockholm stad vill bygga ännu ett hus i någon slags funkispastisch. Jag måste få citera en kommentar på yimby.se angående en eventuell rivning av Continental: ”Glädjande att man också planerar att riva den befintliga byggnaden. Gedigen eller inte, det är knappast en byggnad som man gläds över om man inte är 60-talsromantiker”. Dessa meningar är som ett eko från 50-talet när de förkättrade gamla 1800-talshusen (och äldre) revs i parti och minut. Hur få var det inte som var 80-talsromantiker på den tiden! Hade det funnits fler, hade vi idag varit ägare till ett helt annat cityområde.

Läs om Yimbys förslag till nybyggnad på hotelltomten och rivning av husen vid kyrkan här, och fortsätt sedan till Arkitekturs blogg där man skriver om att de konkreta planer som nu finns på att riva Continental och bygga en ny högklassig byggnad.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det kan finnas något mer reaktionärt än att föreslå att om man nu trots allt skulle riva Hotel Continental, ersätta huset med en låg byggnad, utförd med traditionella byggnadsmetoder och i högkvalitativa och beprövade material.

Publicerat

Gården där Dahlia levde med bror sin

Dahlias hus

I en glänta, alldeles intill vägen, ligger en gammal ödegård som helt saknar moderniteter. För ungefär 25 år sedan bodde tant Dahlia här och jag passerade med bussen varje morgon. Tänk, om jag klivit av någon gång och knackat på!

Gården

Idag är fönstren igenspikade och färgen har mattats. Det enkla garaget har störtat samman och nya träd har börjat spira där mer trädgårdsbetonade växter förr hade företräde.

Dörren

Och vilken ytterdörr, vilken trapp! Något liknande ser man ytterst sällan idag. Grönt och gult lyser fortfarande emot besökaren och virket är friskt. Övriga snickerier går i vitt, vilket gör sig bra mot den faluröda fasaden. Av plastfärg syns inte ett spår.

Ladugården

Ladugården, med stall och förvaringsutrymme för hö, är en lång byggnad som börjat att förfalla. Några fönster har ramlat ur, men taket är tätt och konstruktionen stark. Men nog behöver plankorna målas och grunden ses över.

Ladugården

Där djuren en gång stod, finns rester av den gamla mjölkningsmaskinen. Ett stort kar står torrt och övergivet, ty ur röret strömmar inte längre något vatten.

Höskullen

Det var länge sedan något hö förvarades här, istället verkar det vackra rummet, där ljuset silar in mellan plankorna, ha apterats till förråd för bl.a. plankor. Dessa rum, så lämpliga de vore som konsertlokaler!

Stallet

Naturligtvis höll man sig med häst. Någon traktor tror jag aldrig Dahlia och hennes bror investerade i. De var alltför gamla för att anpassa sig till det rationella jordbruk som staten förordade på 60-talet. Bort med alla småbrukare, fram för Koncentrerad rationalisering! Ja, det hette så och de bönder som utvidgade blev ägare till KR-jordbruk och fick förmånliga lån.

Skulltork

Rundlogar är bland det vackraste jag vet! Denna har verkligen börjat förfalla och åtminstone ett tiotal stockar behöver bytas ut. Den gamla byggnaden har någon gång moderniserats och försetts med fläkt för att erhålla en fullt modern skulltork.

Förfall

Men uppfarten till logen har nästan helt fallit samman och virket lyser silvergrått. Det är så sorgligt, ty gården är så ståtlig och tomten så sällsynt vacker.

Publicerat

Jag fotograferar med Olympus OM-2

Jag har köpt en ny kamera! Min gamla Canon AE-1 fick problem med slutaren; den hejdade sig i mitten av bilden och orsakade överexponering. Jag funderade på att låta serva den, men eftersom modellen saknar ratt för exponeringskompensation, bestämde jag mig för att skaffa en kamera som bättre fyller mina behöv. Efter tips av Gustav Holmberg, fastnade jag för Olympus OM-2 som på sin tid var en revolutionerande kamera. Läs mer om den på mir.com.my.

Här en bild som jag tagit med min nya kamera.

OM-2:an kan användas som en manuell kamera, eller med helautomatik. Till skillnad från min gamla Canon, har denna kamera bländarprioritet. Istället för att välja exponeringstid, väljer man bländare. När man ändrar på bländaren, ser man i sökaren hur exponeringstiden ökas eller minskas. Det är nästintill lika enkelt som att välja exponeringstid. Nackdelen är förstås att man hela tiden får korrigera bländaren efter aktuellt ljus, om man vill hålla exponeringstiden konstant under en serie av bilder (för att undvika långa tider och oskärpa ).

Det som gjorde att jag verkligen ville byta modell, var att jag ville ha en möjlighet att korrigera exponeringen när jag använder kameran i automatiskt läge. Vid motljus vill jag enkelt kunna minska bländaren utan att för den skull behöva gå över till manuellt läge. Olympusen har ett vred där man stegevis, 1/3 steg åt gången, ökar eller minskar exponeringstiden. Detta är mycket praktiskt.

Vad tycker jag då om kameran? Bra! Det enda jag kan klaga på är att jag ännu inte helt vant mig med alla reglage samt att jag är ovan med bländarprioritet. Då jag mestadels plåtar på fri hand, vill jag försäkra mig om att exponeringstiden inte är under 1/125. Istället för att välja den tiden vid sämre ljus, får jag hålla koll på mätaren i sökaren och detta kräver viss koncentration. Naturligtvis är bländarautomatik på många sätt mycket bra, om man är noggrann med skärpedjupet, vilket man ibland är.

Publicerat

Locked up my darlin’ in Allentown jail

Bakom galler

They locked up my darlin’ in Allentown jail, oh, oh, oh,
And no one has come forth to put up his bail, oh, oh, oh.
They say at the courthouse, he’ll never go free, never go free,
’Cause he stole a diamond, a beautiful diamond to give, to give to me.
Somewhere in Allentown jail, her heart waits in Allentown jail.

Oh, well, I’ll dance for you, mister, I’ll sing you a song, oh, oh, oh,
But more than that, mister, would surely be wrong, oh, oh, oh.
But more than that, mister, would surely be wrong for can’t you see?
Her love stole a diamond, a beautiful diamond to give, to give to she.

You’ll find none like him though you search the world ’round, oh, oh, oh,
And that’s why I’ll need the best lawyer in town, oh, oh, oh. I must find a lawyer, the best one in town for can’t you see? My love stole a diamond, a beautiful diamond to prove his love to she.
Somewhere in Allentown jail, her heart waits in Allentown jail.
Yeah, somewhere in Allentown jail. Somewhere in Allentown jail. Somewhere in Allentown jail.

Insjungen av Jo Stafford 1951 och skriven av Irving Gorden. Finns både på Spotify och på YouTube.

Publicerat

Härskarkonst på Nationalmuseum

Man kan tänka sig den tjurige unge regent som likt ett barn irriterad utbrister, ”Nej, jag vill inte ha Slaget vid Leipzig-koppen idag, jag vill ha Praktservisen!”. Åtminstone är det den tanke som dyker upp när jag vandrar runt i de välfyllda rummen på Nationalmuseums utställning Härskarkonst. Mantlar, serviser, målningar och inte minst den praktiska lilla himmelssängen för fältbruk signalerar en flykt från vardagen som känns tilltalande. Annorlunda förhöll det sig naturligtvis under empiren, när dessa attiraljer var fullkomligt självklara för denna klass och avsaknaden därav måste ha varit något helt fruktansvärt.

Det finns mycket vackert att beskåda på denna utställning, det är inte utan att man blir lite matt. På en vägg i utställningens entrérum hänger en tavla med en ung och förvånansvärt demonisk Napoleon som än idag är i kraft att uppväcka åtrå hos den historiskt sinnade. Det är en målning som föreställer Bonaparte vid slaget vid Arcole. I ett annat rum hänger ett porträtt på en mycket ung Oscar I, 2-3 år tror jag att han var när Jean-Baptiste Isabey porträtterade honom. Konstnären har inkorporerat alla de förväntningar som hans far har på sin son, och det ovetandes om att han en dag skulle stå som regent över det nordligt belägna Sverige. Det är ett utmärkt porträtt.

När det gäller möbler och andra inredningsföremål är jag personligen svag för senempiren eller den biedermeierstil som utvecklades i Tyskland. Dessa möbler är inte lika svulstiga, bruket av guld och brons är inte fullt så utbrett,  och jag tycker att de gör sig utmärkt både i 1900-talshem och i äldre bebyggelse på landsbygden. De stilkopior som tillverkats under 1900-talets första hälft är dessutom ytterst prisvärda och borde rimligtvis vara ett självklart val när vill bygga upp ett hem och har en begränsad budget till hands.

En sista tanke som slår mig när jag vandrar runt på utställningen, upplivad av musiken som inledde kvällen och ett glas champagne, är vad som kommer att visas när det är vår egen tid som skall nagelfaras och presenteras om ett par hundra år. Är det Monica Lewinskys otvättade blus som kommer att presenteras som en trofé över vår tids av makten förblindade män?

Publicerat

Frechette, Halprin och Zabriskie Point

När jag googlade bilder för att par veckor sedan fann jag denna fina från Zabriskie Point, Antonionis flopp från 1969. Bilden är bra, men frågan är om filmen är det? Jag gör en Nils Petter Sundgren och visar filmens sexscen som finns här på YouTube. Oskyldigt var ordet.

Zabriskie Point är en intorkad sjö där Frechette och Halprin har en herdestund, (se klippet ovan). När sedan Frechette dör, får hon ”i sitt chocktillstånd en apokalyptisk vision där ett hus, tillsammans med en mängd föremål, exploderar i slow motion till tonerna av Pink Floyds Come in number 51, your time is up. Därefter åker hon ut i öknen mot solnedgången”. Allt enligt Wikipedia.

Jag vet inte, men nog låter det rätt trist i längden. Kan tänka mig att filmen skulle göra sig i en sådan där Readers Digest-sammanfattning, d.v.s. nedklippt till en tiondel av sin ursprungliga längd. Galan grej förresten ,det där att ge ut böcker i förkortade och lättlästa versioner. Har för mig att även Dostojevskij i en sådan upplaga. Allt var inte bättre förr.

Filmens två skådespelare, Mark Frechette and Daria Halprin, som var fullkomliga amatörer, gjorde dock stor lycka trots den dåliga kritiken och de usla publiksiffrorna. De blev i ett slag på allas läppar. Här en bild från Look Magazine. Mark Frechette dog dock ung, redan 1975, så framgången blev kortvarig för honom. Halprin gick ett än värre öde till mötes, jag tror att hon blev något new age-liknande.

Av Antonionis filmer är nog Blow-up den mest kända. Den har sin charm, men jag föredrar hans tre italienska filmer, L’avventura, La notte och L’eclisse.

Publicerat

I en varm källare på söder i somras

Lovisa

Augustikvällen slutade i en varm källare vid Hornsgatan. Lite lätt berusade och med magen full av vindtårta hade vi hastigt promenerat förbi Riddarhuset och Munkbron, för att så småningom passera Mariatorget på Söder. Vid dörren till källarskrubben stod glesbygdens egen förritin-siren med glittrig jumper, den förträffliga Lovisienstadt. Jag fångade henne i profil och kände mig mycket nöjd därmed. Sedan begav vi oss ned i underjorden!

Arkadspel

Ett stycke belyst plast bildade flipperspelens fond och där glimmade Elvis och en framtidsbil från förr. Framtiden, så passé den är idag!

Publik

Unga ansikten belysta av skarpt ljus. Värme, svett och trängsel. Jag är svag därför.

Carl

Vi går dit herren låter Carls finger peka. Det är något magiskt med fingrar som styrs av en högre makt.

Lovisa

Förberedelser i sista stund!

Lovisa

”Hon rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtrande laser och kolsyresnö”, som Lustans lakejer en gång skaldade (ty de hade en sammanbiten Lovisienstadt ståendes vid sitt elektroniska instrument i åtanke).

Publicerat

Och vi firar Björn på hans födelsedag!

Björn utanför svart kaffe!

Idag fyller Björn år, hurra! För ett par veckor sedan fyllde jag år och då bjöd Björn på kaffe på Svart kaffe och jag passade på att ta en bild. Återstår att se om jag blir fotograferad idag.

Egentligen kanske det är oförskämt att fläka ut en av sina bästa vänner på detta sätt, men eftersom Björn är en sådan utmärkt person, tar jag mig friheten att göra det.

Publicerat

80-talets affärskvinnor, en hösttrend

Jag läste i Svenska Dagbladet att maktmodet är åter och att det kanske beror på att Wall Street 2 snart får premiär. Då både 80-talet och makt är tidens melodi, är det är inte speciellt konstigt att denna trend växt sig stark och resulterat i både en nygammal film och ett mode. Men, utbrister jag, har människan som författade artikeln glömt Working Girl från 1988! Filmen, som kom i kölvattnet av den otroligt populära rullen Wall Street (1987), är  fri från den pussige Michael Douglas och därför en riktig höjdare. Här möter vi Melanie Griffith, Sigourney Weaver och Harrison Ford.

Tess McGill (Griffith) jobbar som sekreterare åt Katherine Parker (Weaver) och vill ta sig till toppen, d.v.s lämna sekreterarträsket. Lämpligt nog, yppar sig ett tillfälle när Parker bryter benet och hamnar på sjukhus. Tess går på party, blir nervös av att ha lånat en av sin chefs 6000-dollarsklänningar och tar därför valium, vilket gör att hon bli jättefull och hamnar i säng med en inflytelserik man. Av detta har hon dock inget minne dagen därpå, när hon skall få besök av Dewey Stones VD Jack Trainer (Ford) som visar sig vara just densamme.

Det finns gott om fyndiga repliker i denna film. En smula billiga men mycket lustiga. Till exempel berättar Tess att hon har ”A head för business and body for sin”. Hennes väninna Cynthia agerar en dag sekreterare och undrar om Jack vill ha något ”Coffe, te, me?” (vid 0:47 sekunder).

För ett par veckor sedan var jag på Fredells, jag skulle hjälpa en vän med inköp av diverse byggmaterial. Hon har sedan minst ett år tillbaka anammat business woman-stilen vilket verkligen gjorde sig på en byggmarknad. Tänk höga klackar, en kjol som slutar strax ovan knäna, puffig blus och en trench med rejäla axelvaddar. Jag önskar att jag fotograferat, ty det hade varit något för detta inlägg. Man skulle ha önskat, att min vän yppat någon lagom billig replik, bara för att få rabatt.

Avslutningsvis en bild på Tess och hennes arbetarklassfrisyr som hon efter ett tag bytte mot framgångsfrisyren på bilden ovan. Och så lite extra trivia: samma år som Melanie Griffith spelade in Working Girl, checkade hon in på rehab för att komma till rätta med sitt drog- och alkoholberoende. Och hon som ser så fräsch ut på bilderna!

Tillägg: Jag minns en dokumentär på SVT för länge sedan som visade ryska affärskvinnor. Deras stil var helt obetalbar, ty den gick inte att skilja från den extraordinära gatflickans. Det var ingen hejd på alla blonda lockar, minimala kjolar och gigantiska pälsar. Ytterligare en form av maktmode, men som kanske inte fungerar så bra i västvärlden.

Publicerat

Bonn-Karl reparerar bilen i storstan

Bonn-Karl i stan

Bra tjänstefolk är a och o.

Tryckslangen till servostyrningen är en detalj på bilen som då och då bör bytas ut, ty gummi åldras. Operationen är inte speciellt svår att utföra, framförallt för en van mekaniker. Och vem är händigare än allas vår Bonn-Karl? Mot viss ersättning, pallrade sig denne glesbygdscharmör ner till storstan för en insats i mitt amerikanska motorrum. Varm och oljig, sågs han hängandes över motorrummet och efter ett par timmar och många svordomar var reparationen ordnad och jag mer än belåten.

Återstår nu att se hur Bonn-Karl klarar stadens frestelser!

Publicerat

Stylistics Philadelphia soul goes pop

Stylistics var i början av 70-talet en av de populäraste av alla de grupper som gjort Philly soul till ett begrepp. Soulen från Philadelphia var polerad och vacker med svepande stråkar och tjusiga arrangemang. Männen i Stylistics var däremot inga slanka eleganter, utan klassiskt soul-fylliga. Vad som saknades i yttre företräden tog de dock igen när de sjön, inte minst i den popinfluerade klassikern I can’t give you anything (but my love). Den hör till en av mina bilfavoriter och bidrager knappast till att hålla bensinförbrukningen nere, ty man vill flyga fram!

I can’t give you anything
But my love, but my love
I can’t give you anything
But my love, but my love

I cannot promise you a world
Can’t afford any fancy things
I cannot buy you diamond rings
No string of pearls

Tro´t eller ej, men det finns en video på YouTube, kanske inte den snyggaste, men ändå. Hi-fi-entusiasten lyssnar på Spotify istället: I can’t give you anything (but my love)

Publicerat

En av Gärdets vackraste byggnader

Rindögatan 19

Idag  skall jag icke gnälla! Bilden ovan visar den nyrenoverade fastigheten Rindögatan 19 i all sin glans. Med jämna mellanrum händer det att fastighetsägaren återställer sitt hus till ursprungligt skick och det är precis vad som är fallet med denna byggnad. Utgångsläget var gynnsamt, ty både port, fönster och balkonger var bevarade så det som krävdes var omputsning och ommålning. Notera de eleganta balkongerna och hur smäckra infästningarna mot balkongplattan är. Skall jag sätta ett betyg så blir det 5 av 5 möjliga. Bättre kan det inte bli.

Lägenheterna som vetter mot söder är pampiga. En lägenhet ligger i sydöst, en i sydväst. Vardagsrummet är stort och går i vinkel. Den ena delen har ett utbyggt fönster (i mitten av bilden), den andra delen är försedd med balkong och ligger i hörnet (fönstret till vänster om balkongen). Även sovrummet (till höger om balkongerna på bilden) har utgång till den luftiga friluftsplatsen. Intill sovrummet ligger jungfrukammare och kök. I fastighetens foajé finns akvarium, marmor och rostfri pelare. Det rör sig som ni nog kan förstå om en helt förstklassig byggnad.

På övre Gärdet, eller Smedsbacken som är det egentliga namnet, finns åtskilliga punkthus. Tyvärr är flertalet så illa renoverade att det är svårt att säga om de en gång kunnat konkurrera med Rindögatan 19:s elegans. Mycket av dessa fastigheters karaktäristik sitter i just balkonger och fönster. Förvanskas dessa detaljer, förstörs hela fastigheten. I slutet av Smedsbacksgatan ligger på vänster sida ett punkthus vars balkonger helt ombyggts. Det är mycket synd, ty ursprungligen hade de en helt unik konstruktion som idag endast finns bevarad på bild. Nummer 3, precis bredvid ICA, genomgår just nu en fasadrenovering som ser mycket lovande ut. Det bör man vara tacksam för.

Då och då har jag skickat klagoskrivelser till Stadsbyggnadskontoret för att uppmärksamma dem på att en byggnad ligger i farozonen. Tyvärr har det de senaste åren blivit i stort sett omöjligt att få gehör, trots att området är klassat som riksintresse. I princip kan man göra nästan vad som helst utan att de griper in. Jag bestred för ett par år sedan att man ersatte en fastighets ytterbågar med nya i målad lättmetall. Fick avslag och överklagade och så småningom damp det ned ett brev där det stod att jag inte var behörig att överklaga.

Det är synd och skam att man inte tar bättre hand om sitt arkitekturarv i denna stad. Påpekas bör dock, att Stockholm är bättre än de flesta andra städer i detta land på att skydda sina byggnader.