Publicerat

Villa Wehtje vid stranden i Falsterbo

Villa Wehtje i Falsterbo

År 1939 ritade Nils Tesch Villa Wehtje vid Strandvägen i Djursholm. Ett par år tidigare restes ovanstående flotta sommarhus vid stranden i Falsterbo som är dess namne. Huruvida ägarna var detsamma kan jag inte uttala mig om, men falsterbovillan byggdes i vart fall på uppdrag av av ryttmästare och direktör Hugo Wehtje. Arkitekten, som hette Mogensen och kom från Hälsingborg, fick arbeta efter stränga förhållningsorder från paret Wehtje (precis som i fallet med Djursholmsvillan där Tesch fick förkasta den första ritningen). jag har försökt hitta information om detta vackra strandhus, men helt misslyckats. Det finns ytterligare en villa med detta namn (en tredje!) som ritades av Josef Frank 1936 och är en av totalt fem som han ritade under åren 1927-1936. Läs mer om dem här.

Huset är en sann funktionalistisk dröm som på bottenvåningen består av gästrum, tre sovrum samt matsal och köksdepartement. Matsalen mycket generös och försedd med franska fönsterdörrar ut mot en stensatt gård. Väggar och tak är målade i en blek, grön färgton och möblerna mestadels av äldre datum från diverse epoker. Resultatet blir likväl stramt och elegant.

En trappa upp ligger villans huvudnummer, det gigantiska sällskapsrummet med en nästan lika stor, delvis täckt, altan med utsikt över Öresund. Väggarn är målade svagt gula och taket blekgrönt, men möblerna är delvis av modernare snitt jämfört med matsalen. Här två bilder på det rymliga rummet med en 15 meter lång fönstervägg ut mot altanen.

I både matsal och vardagsrum ligger så kallad Falsterboparkett på golven. Golvbeläggningen, som är ryttmästare Wehtjes egen uppfinning, består av breda tiljor av mörk ek som som lagts med tunna fogar av ett ljusare träslag. Huruvida tilltag slog, kan jag inte yttra mig om, men husets ägare verkar dock vara mer än nöjda. Avslutningsvis ytterligare tre bilder på vardagsrummets öppna spis, gästrummet och den trappa som förbinder övre och nedre hallen.

Publicerat

Madame Yevonde och Vivexprocessen

Det var på 10-talet som Yevonde Middleton startade sin fotoateljé på Victoria Street i London som snabbt blev populär. Under 20-talet fotograferade hon den tidens mest omtalade människor och räknades snart till en av de ledande porträttfotograferna.

I början på 30-talet lanserades den franska Vivexprocessen som var en något omständlig metod att framställa färgbilder. Varje bild bestod av tre negativ som exponerades samtidigt (med filter i olika färg framför respektive negativ). De tre negativen motsvarade var sin grundfärg och med hjälp av dessa kunde vackra färgbilder åstadkommas. Madame Yevonde intresserade sig för denna nya teknik och är 1932 ställde hon ut sina första färgbilder och ett år senare, 1933, flyttade hon till större lokaler och hennes färgbilder (och färgbilder överhuvudtaget) fick sitt stora genombrott. Bland hennes mest prestigefyllda uppdrag kan nämnas fotograferingar av lyxångaren Queen Mary och Georg VI:s kröning.

År 1935 tog Madame Yevonde en svit av bilder som går under namnet the Goddess series. Inspirerad av grekiska och romerska gudinnor, fotograferade hon societetsskönheter i avancerade poser och fantastiska kläder (bl.a. mrs Donald Ross, Lady Duff Cooper och Lady Dorothy Warrender som jag inte lyckats identifiera). Här en länk till flertalet av porträtten. Om det är samtliga låter jag vara osagt. Vill man se fler av Yevondes bilder bildggoglar man lämpligen.

År 1939 upphörde Vivex med sin färgprocess och Madame Yevonde slutade att ta färgbilder. Den moderna, integrerade treskiktsfilm som hädanefter kom att dominera, intresserade henne ej. Fotografera gjorde hon dock  fram till sin död vid 83 års ålder 1975, men hon höll sig helt till svartvitt.

Publicerat

Den ökände Johnny Bode-Delgada

På bilden här intill ses en ung man som under 30-talet var en av de mest omskrivna i svensk press. Hans namn var Johnny Bode, kompositören och sångaren. Bode var också ett stort original och något av en återfallsförbrytare om den termen nu kan anses passande i detta fall. En gång på 60-70-talet Bode julskinka som komplement till julbordets groggbuffé och ringde då till hotell Savoy i Malmö, imiterade Henning Sjöström och bad dem göra i ordning en skinka åt stjärnadvokaten som var på genomresa och inte ville anlända skinklös till julfirandet. ”Sjöström” fick sin skinka och Bode var mycket nöjd med sitt tilltag.

Bodes musikaliska bana började redan i slutet på 20-talet och i början på 30-talet var han ett namn i Stockholm. Han blev vän till familjen Ekman och tillsammans med sonen Hasse skrev han Gösta Ekmans slagnummer En herre i frack. Vänskapen tog dock slut när det visade sig att Bode stulit familjen Ekmans bordssilver. Tillsammans med några kollegor ägnade han sig dessutom åt bedrägeri med värdepapper, mestadels checker om jag minns rätt, vilket till slut gjorde att han ställdes inför rätta och förklarades som sinnessjuk, blev tvångssteriliserad och hamnade på Beckomberga.

Trots allt trassel, var Bode under en följd av år en populär grammofonartist. Han sjöng in både egna och andras kompositioner. Min favorit är Bel Ami, som jag tror ursprungligen var en tysk schlager (lyssna på Lizzi Waldmüllers insjungning). Hans röst inte alls dum, kanske lite vek, men charmfull. Här sjunger Bode Stjärnehär, en svensk översättning av Close your eyes (dåligt ljud – för hård digital brusreducering). Han har också spelat in den vackra Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ge.

Efter frisläppande hamnade han så småningom i Norge och satte upp en revy för den tyska ockupationsmakten, något som helt spolierade hans rykte i Sverige.I en gammal nöjestidning från krigsåren hittade jag en notis där Kar de mumma uppmanade alla att lämna in Johnny Bodes skivor när de köpte en ny i affären. Under kriget rådde det nämligen brist på råmaterial till skivor och för att få köpa en ny, var man tvungen att lämna in en gammal. Inget passade väl då bättre, enligt många, än att göra sig av med denna pestsmittade sångares alster.

I slutet av 40-talet inledde Bode ett samarbete med den religiösa sångerskan Lapp-Lisa, som är mest känd för sin inspelning av Barnatro. Hon hade aldrig hört talas om Bode, men så småningom blev hon uppmärksammad på hans bakgrund, vilket dock inte gjorde henne alltför upprörd, då hon uppskattat deras samarbete och funnit Bode sympatisk. Här en bild på Lapp-Lisa, hennes dotter och Johnny Bode. Bode insåg dock att var fortfarande var bränd i Sverige och åkte till Wien där han började komponera operetter vilket till en början gick utmärkt, men i början av 60-talet tvingades han lämna Österrike och flyttade hem till Sverige.

Mot slutet av 60-talet kom Bodes största framgång, Bordellmammas visor. Lyssna här på den trivsamma duetten Runka mig med vita handskar på som han sjunger tillsammans med Lillemor Dahlqvist. Lp:n blev en stor framgång, trots att den mestadels såldes på postorder, och tillsammans med uppföljarna, Bordellmammas visor och Styrman Karlssons frestelser, tjänade Bode en smärre förmögenhet som han dock omgående förslösade. Några år senare var det dags för nästa sensation: homosexsingeln Vi är inte som andra vi utgiven under namnet Johnny Delgada. Den blev ingen större framgång men översattes bl.a. till tyskan och har idag gått till historien.

Bode av också ut ett par böcker, bl. a. Min kärlek var till salu och Jag var en kärlekskonstens mästare. Tyvärr har jag inte läst någon av dem och ber att få återkomma i ämnet.

Johnny Bode uppfattades av många som en mycket trevlig man, vältalig och bildad. Detta omdöme reviderades dock snabbt när utlånade pengar aldrig betalades tillbaka, pälsar försvann och löften bröts på löpande band. För Bode var verkligheten som vi känner den, något sekundärt, ja kanske helt försumbart. Han tog vad han kom över, men förstod aldrig att väga risken mot den förväntade vinsten och förlorade därför ständigt. Jag tror inte att han var någon genuint elak person, bara helt världsfrånvänd och mycket naiv. Och så levde han alltför mycket i drömmarnas värld.

Avslutningsvis några bilder på Johnny Bode. Med Hasse Ekman i mitten av 30-talet. Vid pianot i slutet av 40-talet. Med andra frun Inge Pelz. På ålderns höst i lägenheten i Malmö där han hittades död 1983.

Publicerat

Storängsbottens kalla decemberfrost

Storängsbotten i frost

Frost och dimma är en oslagbar blandning. Så vackert det var när jag gick till Storängsbotten för att handla. Det var tyst och kallt och gasklockorna var nästintill dolda av den vita, luddiga luften.

Storängsbotten i frost

Det är förresten här i krokarna som Norra länken tittar upp ur jorden när den är klar om några år. Jag misstänker att lugnet och den lite lantliga karaktären därför kommer att vara som bortblåst. Särskilt när man betänker att Norra Djurgårdsstaden kommer att ligga här intill.

Storängsbotten i frost

En järnvägsviadukt! Jag har länge undrat varför man bygger en viadukt när det inte finns något under, men jag antar att det beror på att biltrafiken så småningom skall gå under. Men det är en vild chansning. Hur som är det oerhört vackert här på vintern.

Publicerat

Jag ägnar mig åt mörkrumsarbete

Opemus IIIÄntligen har jag skaffat mörkrum! Nå, det är en sanning med modifikation, ty som ägare till en tvårummare tvingas jag aptera köket till labb var gång jag vill framkalla och förstora mina fotografier. Åh, om man vore ägare till en mörk jungfrukammare!

Min utrustning är inte den bästa och det fotopapper jag börjat med hör till marknadens billigaste (Fomaspeed RC). Detta passar dock mig bra, ty jag kan lära mig grunderna utan att behöva lägga ner en förmögenhet. Förstoringsapparaten jag köpt mig är en Opemus II som jag hittade på Myrorna för en spottstyver. den är helt OK, men tyvärr saknas bottenplattan och jag har ingen avmaskningsram. Istället får jag skruva fast apparaten i arbetsbänken och lägga fotopappret direkt på träytan.

Hur som helst gjorde jag ett försök häromdagen och lyckades faktiskt göra några kopior som blev över förväntan. Ett par av bilderna fick märken efter dammkorn och några bär spår efter lite tejp i hörnen. Ja, jag tejpade för att pappret skulle bli slätt. Skärpa och exponering gick dock bra att få till, även om jag ännu inte börjat skugga och efterbelysa för att på så sätt kunna korrigera sämre negativ eller uppnå speciella effekter.

Att stå i mörkrum är en avkopplande sysselsättning. Dessutom är det mycket tillfredsställande att åstadkomma egna kopior att ge bort eller sätta upp på väggen. Att dessutom vara herre över sin egen bild, d.v.s. bestämma det slutgiltiga utseendet, är inte dumt! Jag har ännu inte scannat in några kopior, ty jag har bara kopierat bilder som jag redan lagt upp och resultatet skiljer sig inte nämnvärt.

Publicerat

Regnig höstkväll på Nationalmuseum

Nationalmuseum

När mörkret sänkt sig över museibyggnaden, tränger månens klara sken in i de gamla salarna och med ens får konstverken livet åter. Likt barnens leksaker i Tjajkovskijs Nötknäpparsvit färdas de alla till drömmarnas rike, i detta fall till Kingdom of the arts!

Nationalmuseum

Syster Therese och Beata Beatrix vänder sig om och flyr den virile Napoleon Bonapartes blickar. Rodna, må alla kyska stiftsjungfrur när en sådan man är i farten!

Publicerat

Statens normalskola av Paul Hedqvist

Statens normalskola

Inte hade jag tänkt mig att jag skulle gå omkring och fotografera rivningshus, men likt förbannat är det det jag gör, ty nu försvinner fastighet efter fastighet från vår stolta efterkrigstid, en tid då så många offentliga byggnader restes för att tjäna det allmänna. Fortfarande utfördes åtskilliga moment på ett hantverksmässigt vis och materialen var alltid de bästa; tegel, marmor, ädelträ, glas och stål. Idag har vi sällan råd att kosta på oss dylika anläggningar.

På bilden ovan ses Statens normalskola för flickor, ritad av Paul Hedkvist och invigd 1949. Sedan år 1971 är det Musikhögskolan som härskar i dessa lokaler. Det är en fin byggnad som består av ett flertal olika byggnadskroppar utplacerade på en höjd vid Lidingövägen mittemot Stadion. Här ytterligare en bild på den del av komplexet som jag valt att fotografera.

Men nu skall snart hela rasket rivas, tillsammans med Musikhögskolans ursprungliga byggnad, utformad som en g-klav, men aldrig färdigställd, ty när etapp två skulle påbörjas fick man inte riva de stallbyggnader som hört till Swartlings ridskola (och som höll på att stryka med när de första planerna för det nya område som nu skall byggas visades).

Om några år står här en ny Musikhögskola samt åtskilliga bostadshus. Visserligen är inte Hedqvist Normalskola unik på något sätt, men den är ett mycket gott och välbevarat exempel på den tidens byggnader och av den anledningen är det synd att jämna en den med marken, istället för att reparera och anpassa den efter nya förhållanden.

Publicerat

Si fuera esta noche la última vez

Enligt legenden hade Consuelo Velázquez inte fyllt 16 år när hon 1940 skrev Besame mucho, en sång som sedan dess blivit både världsberömd och en riktig klassiker.

Bésame, bésame mucho,
Como si fuera esta noche la última vez.
Bésame, bésame mucho,
Que tengo miedo a tenerte y perderte después.

Velázquez komponerade inte endast Besame mucho, utan står som upphovsman till åtskilliga latinamerikanska klassiker som Cachito och Enamorada. Hon var också en framgångsrik pianist och spelade själv in åtskilliga skivor.

Och vad passar väl bättre än att lyssna på några av de versioner av Besame mucho som finns inspelade? Den första, från börjanav  40-talet, lär vara Emilio Tueros version. År 1953 var det Lucho Gaticas tur att gå in i studion med Velázquez’s  noter. Denna inspelning gjorde Besame mucho till en världshit och det  var få artister som under 50-70-talen underlätt att göra sin egen version.

Redan år 1943 gick dock Wingy Manone in i studion och gjorde en helt annorlunda version av denna komposition,ty Malone var jazzmusiker med egen orkester. Jag har skivan på en ytterst tafflig krigstidspressning och  blev ytterst glad att den fanns på Spotify.

Min personliga favoritinspelning av denna klassiker är dock Fredesvinda Garcias från 1960. Jag har tidigare skrivit om henne och både text och den unika inspelningen hittar ni här.

Publicerat

Berge om kollapsande livsstilsdröm

Jag skall be att få rekommendera Lars Berges intressanta artikel i SvD som publicerades i söndagens kulturdel. Berge skriver om den alltmer accelererande ombyggnadstrenden som i värsta fall hotar hållfastheten i storstädernas flerfamiljshus. En våning på Sturegatan i Stockholm hade blivit av med så mycket bärande vägg att bjälklaget sjunkit med 20 cm. Naturligtvis är det sällan som resultatet av ombyggnadsivern resulterar i dylika intermezzon, men det är intressant att behovet att öppna upp klassiska lägenhetsplaner är större än rädslan att skada byggnadsstommen.

– Sällskapskök, det är ju så praktiskt, utbrister någon banal människa med jämna mellanrum i vårt avlånga land. Kan tänkas, men så är de flesta av våra behov och önskningar är grundade i modets nycker. Vi tycker att något är tilltalande och därmed blir det önskvärt att leva på detta sätt och vips blir de attiraljer som förknippas med livsstilen utomordentligt praktiska. När så nya ”behov” uppstår, krävs nya ting för att vi skall vara nöjda. Jag antar att detta är en av konsumtionens grundläggande förutsättningar.

Jag kommer nog aldrig att kunna förlika mig med det faktum att människor i allmänhet har ett sådant behov av att vara till lags och positionera sig i precis samma fåra som alla andra som ingår i den grupp som de vill tillhöra. En sådan rädsla för att inte duga om man följer sitt hjärta! Kanske ligger det något i Elisabeth Liljas resonemang som Berge citerar: ”Förr knöts identiteten till ett arbete. Man utbildade sig och sedan jobbade man ofta på samma arbetsplats hela livet. Titeln stod bredvid namnet i telefonkatalogen och på gravstenen. Ingenjör, tågmästare, disponent”. Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut och därför ”låter vi vårt boende och vår heminredning berätta vilka vi är”. Med tanke på resultatet skulle man kunna tro att alla skulle vilja vara tågmästare. Eller ingenjörer.

Vågar man hoppas på att det en dag blir en ändring och det verkligt personliga hemmet gör entré? Men det kanske är en utopi, ty det vore alltför avslöjande för stadens alla ängsliga invånare.

Publicerat

Och så har klockan passerat midnatt

Midnatt

Åh, denna vinter, denna frost och dessa vackra nätter! Aldrig promenerar jag så mycket som när kvicksilvret sjunker och snön faller vit. Jag kan inte hålla mig inne och min kropp får åter den energi som novemberfukten berövat den.

Åh, dessa vinternätter när jag sitter ensam inomhus. Timmarna när fönsterrutorna är svarta hål och andas kyla. Timmarna när man kan lyssna på musik. Det är då man bör plocka fram midnattsplattorna.

Jag tycker att lukterna är annorlunda dessa kalla nätter. De är svala och frostiga. Bor man i ett nyproducerat hus går man miste om detta, ty då är naturen alltför avlägsen. Den är utestängd. Det tycker jag är synd. Årstidernas växlingar bör, åtminstone i viss grad, avspegla sig inomhus.

Midnattsmusik, denna exklusiva genre, diskuterade jag med Schniff som framhöll den klassiska Coltrane/Hartman-skivan och Monica Zetterlunds Waltz for Debby.  Jag höll med och rekommenderade Lady in satin, en av de sorgligaste skivor jag vet. Jag brukade ligga på golvet och lyssna på den när jag inte mådde så bra, på lagom avstånd från båda högtalarna för bästa stereoljud. Det var lite hårt, men jag hade huvudet på mattan.

Många midnattsskivor är solitärer, d.v.s. från den tid innan lp-skivan inte intagit marknaden.  Dessa får man bunta samman på lämpligt sätt. Jag har därför skapat en playlist med några av mina favoriter.  Känner er fria att lägga till det som saknas.

Publicerat

Höst vid Cementa och kolsyrefabriken

Lövholmen

Jag tog mig till Lövholmen en dag. Äntligen sken solen och det var en vacker promenad.Men när jag passerat Liljeholmsbron, blev det på nytt grått. Mitt ödes lott!

Lövholmen

Med kameran i högsta hugg, blind för den tarvliga verksamhet som försiggår på Cementas område, tittade jag på De förenade kolsyrefabrikernas AB, en byggnad som något ansatt av tidens tand troner bakom Cementa. Rost och rör har alltid varit min svaghet så det är klart att jag gillade den anläggningen.

Lövholmen

Cementas personal hörde dock inte till de charmigaste i vår stad. En sur och purken man uppmärksammade mig på att jag inte fick vistas på området, jag hade väl inte missat den ”stora skylt” som hängde utanför entrén. Den hade jag naturligtvis inte sett. Vi inspektionen befanns den vara ytterst snålt tilltagen. Hoppas han får herpes, gubbjävel.

Lövholmen

Dessa fabriker! Varför låter man dem inte få leva kvar och inreder bostäder däri? Och så kompletterar man med några nybyggen för att rymma ytterligare några lägenheter. Det skulle ge ett helt annat karaktär åt ett område som annars skulle bli ännu ett Hammarby Sjöstadsliknande område.

Lövholmen

Palmcrantzska fabriken kommer dock att få leva kvar. Här finns idag konsthallen Färgfabriken som har sin största tillgång i den tjusande entrégång som går längs med den inhägnade gamla kolsyrefabriken.

Publicerat

Vid Masthuggsruckel svärma också vi

En av våra största jazzsångerskor var Sonya Hedenbratt. Idag är hon lite lätt bortglömd så det är sällan hennes namn nämns annat än i initierade diskussioner. Och det är synd! När jag flyttade för många år sedan blev jag av med en gammal platta, en av Hedenbratts tidigare inspelningar. Det var All of me med He´s funny that way på baksidan. I perfekt skick var den också. Ni må tro att jag fortfarande sörjer.

Hedenbratt gjorde över huvud rätt få inspelningar, utan var framförallt en scenartist. Inte minst fick hon stora framgångar med Jubel i busken och Låt hjärtat va me, två något för burleska anrättningar för min smak, även om det finns ljuspunkter i dessa soppor. Inte minst följande nummer, Du är mitt lilla kärlekskuckel:

År 1951 vann Hedenbratt en sångtävling (hon korades till Göteborgs Doris Day!) och började sjunga med Malte Johnsons orkester. Med honom blev hon en populär sångerska och spelade bl.a. in Stranger in paradise. Lyssna, den är mycket vacker och texten kan man inte annat än falla för. Hon spelade också in den tidigare nämnda He´s funny that way med Gunnar Johnsons kvintett och det är bara att konstatera att hon kunde sjunga jazz redan vid relativt unga år.

Att Hedenbratt kom att ägna sig åt jazzen var inte så underligt, ty hennes bror Östen var jazzpianist och tog lillsyrran med sig ut om kvällarna. Det var på den vägen hon kom att delta i tävlingen 1951. Efter framgångarna i Göteborg, kom hon så småningom till Stockholm och Nalen. Men Stockholmslivet passade henne inte alls och hon flyttade tillbaka till Göteborg och hade livet ut sin bas på västkusten.

Publicerat

Funktionalistiskt vid Norr Mälarstrand

Kollektivhuset vid John Ericssongatan

Åh, detta hus! Det är kollektivhuset vid John Ericssongatan som ritades av Sven Markelius och som vänder sin sluta fasad upp mot Pontonjärgatan. Står man däremot vid Norr Mälarstrand, ser man nästan bara fönster. Detta är arkitekturen i sitt esse. Huset är dessutom mycket förtjänstfullt restaurerat och i princip helt i ursprungligt skick. Tyvärr finns här mestadels smålägenheter vilket är att beklaga; endast högst upp ligger ett par större entresolerade etagevåningar.

Gröna hus vid John Ericssongatan

Tvärs över gatan ligger ett par funkisgröna kåkar varav den ena har brutala balkonger som också de är grönputsade. Jag tycker att de är så snygga! En slags betongbrutalism från 30-talet som inte är speciellt vanlig, och kanske just därför mer eftertraktad i mina ögon. Det finns ytterligare några hus i de närliggande kvarteren och ett i korsningen Tegnérgtan/Dalagatan, men i övrigt lyser de med sin frånvaro här i Stockholm. pallra er till John Ericsson-gatan och beundra ståten!

Publicerat

Ett äkta par fångade på ålderns höst

För några år sedan sedan såg jag för första gången ett av Sune Jonssons fotografier. Bilden, som ni ser ovan, gjorde ett mycket stort intryck på mig, ty i bilden såg jag min tidigaste barndom. Jag såg vaxduken, radion på sin hylla i köket, mannen och hans hustru. Jag såg alla de bondhem som mött mig under mina första år på 70-talet och jag förstod att det var något av allt detta jag själv ville föreviga, även om det i mitt fall endast var spillrorna som skulle kunna komma ifråga, ty tiden har gjort sitt bästa för att utplåna det liv som på 60-talet var på upphällningen. I början av 70-talet, varifrån jag har ytterst få minnen, fanns dock en liten rest kvar, vilket var tillräckligt för att forma mig för återstoden av mitt liv.

För några veckor sig fick jag en utmärkt present av likaledes utmärkt skånsk dam (skribenten, fotografen och människan Jenny Maria Nilsson, som har ett förflutet i mellersta Norrland). Det var boken Och tiden är ett förunderligt ting. Som nästintill besatt av den norrländska glesbygden och tillika helt fascinerad av tiden och vad den gör med oss, var detta den utmärktaste av presenter och ett tillfälle för mig att se mer av Jonssons imponerande produktion. Bilderna är otroligt vackra och jag älskar dem stramhet som dessa svartvita foton förmedlar; enkelt, vackert, och ofta rätt fattigt i monetär betydelse – men istället finns det gott om skönhet som inte kan köpas för pengar. Säkerligen såg man inte alltid omgivningen så på den tiden, men idag lyser skönheten klart emot en så snart man ser Jonssons bilder.

Sune Jonsson hade turen att få jobba med Västerbottens museum och för deras räkning dokumentera avflyttningsbygderna i Västerbottens inland med början år 1960. Året innan hade han debuterat med fotoboken Byn med det blå huset och i och med den gjort sig ett namn vilket uppmärksammats av museets Per-Uno Ågren. Museet fick år 2002 överta hela Jonssons arkiv vilket innebär att denna skatt är i gott förvar. Inte minst alla Jonssons omsorgsfullt gjorda kopior är värda att uppmärksammas, ty han var skicklig i mörkrummet vilket är något som är minst lika viktigt som att vara en god fotograf. Tilläggas bör också att dåtidens fotopapper gav ett överlägset resultat i de flesta fall.

Läs mer om Sune Jonsson på Sällskapet Sune Jonssons vänners webbplats, varifrån jag hämnat några av uppgifterna i denna text. De spillror av det norrländska kulturarvet som jag själv förevigat hittar ni här. En av mina favoriter är denna. Den är inte tagen på 60-talet utan i somras en dag när en granne kom på för att äta middag.

Publicerat

Markelius Sverigehus vid Hamngatan

Sverigehuset

År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.

Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.

Sverigehuset

För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigehuset

Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).

Sverigehuset

Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.

Publicerat

Louis Jourdan est un acteur francais

Strax innan andra världskriget bröt ut, började Louis Jourdan filma i Frankrike. Samma år lät han sig också fotograferas av herrfotografen Raymond Voinquel, som gått till historien för sina bilder på unga, vackra män.

Efter att Frankrike hade blivit ockuperat ville naziregimen att Jourdan skulle spela in propagandafilmer, men de det ville han inte alls. Istället engagerade han sig i den franska motståndsrörelsen under återstoden av ockupationen. Efter kriget kom Jourdan till USA och filmade med Hitchcock i The Paradine Case, vilket blev inledningen till en internationell karriär där bland de största rollerna kan nämnas de i Gigi, Can-Can och Octopussy.

Som framgår av bilden ovan, var Jourdan ytterligt dekorativ, vilket gjorde honom populär i Hollywood som behövde en yngre upplaga av Charles Boyer (och säkerligen fortfarande sörjde Valentinos bortgång). Några exempel från glansdagarna på 40-50-talen finner ni här, här och här. Eller varför inte ett YouTube-klipp från Judy Garland Show?

Publicerat

Ulla Billquist dog i Nybrogatsvåningen

Jag vet inte vad som flög i Odeons inspelningschef när han lät Ulla Billquist spela in Kärlekens små ord utan att ändra på texten. ”Små flickor är det lätt att fastna för” sjunger man ju knappast idag,  framförallt inte som kvinna i en populär schlager. På 30-talet måste det ha varit en smärre skräll. Lyssna på Kärlekens små ord:

Ulla Billquist tog sitt liv den 6:e juli 1946 och hittades död i köket i sin lägenhet på Nybrogatan 77. Hon hade tagit sömnmedel och vridit på gasen, istället för att åka till en spelning i Karlstad. Ytterdörren var låst, men köksingångens entrédörr var inte reglad. Genom åren har det spekulerats åtskilligt kring vad som var orsaken till hennes självmord. Troligtvis får vi aldrig något säkert svar på denna fråga.

I dagarna har det dock släppts en CD-box med 17 skivor där alla hennes inspelningar finns med (432 stycken!). Med boxen följer också en bok som berättar om Billquists liv och karriär. I denna lanseras en ny teori som förklarar självmordet. Parallellt med sina äktenskap levde Billquist med en annan kvinna och en dag orkade de inte längre med dubbellivet. Tillsammans bestämde de sig för att ta sina liv och tog därför sömntabletter och vred sedan på gasen. Det dröjde dock innan väninnan tappade sitt medvetande och när Ulla somnat in, svek henne modet och hon lämnade våningen.

Dessa uppgifter sägs vara baserade på en intervju med en bekant till Billquist som fortfarande är i livet och en bandad intervju med Billquists sista man som där berättar hemligheten om sitt äktenskap. Huruvida detta är att lita på, kan jag inte yttra mig om. Existerar bandet och f.d. maken kan anses tillförlitlig, får man anta att uppgifterna är sanna. Det är inte på något sätt en otroligt historia och i början av 40-talet var det fortfarande straffbart att praktisera sina homosexuella böjelser. Min främsta invändning är dock att jag inte kan förstå hur man kan lämna sin älskande döende i ett av gas fyllt rum. (I ärlighetens namn tycker jag det verkar det troligare att Billquist tog sitt liv efter att ha blivit sviken av sin väninna, något som till viss del styrks av ett vittne som såg henne anlända till hemmet i bil, gråtandes den morgon hon vred på gasen.) Lyssna gärna på P4:s inslag om Billquists hemliga liv.

Det finns en mycket bra dokumentärfilm, Väninnor av Cecilia Neant-Falk, som handlar om några kvinnor som levde ett förbjudet liv på 40-talet i Stockholm. En av kvinnorna är gift men umgås ofta med en annan kvinna som hon älskar. Maken vet om deras kärlek, accepterar den och tillsammans åker de på semesterresor. Se den, den är mycket fin och kanske kan den kasta ett förklarande ljus över Ulla Billquists privatliv under dessa år.

Billquist var en av de allra populäraste artisterna under första halvan av 40-talet. Hon spelade in mängder av skivor och många av dem är intimt förknippade med krigsåren. Min soldat, När det ljusnar på andra sidan sundet och Räkna de lyckliga stunderna blott hör till de mest kända. Hennes röst är lyrisk, vemodig och ibland helt uppsluppen. Hon har också förmågan att uttrycka mer än bara texten förmår att göra. På så sätt kan hon jämföras med Billie Holiday och Edith Piaf. På Spotify finns en skiva med några av hennes inspelningar för Sonora. Söker man på hennes namn hittar man ytterligare några. Man skulle önska ett mer komplett sortiment.

Kärlekens ord, som jag citerade i början på denna text, är komponerad av Kai Gullmar som står som upphovsman för åtskilliga av de schlagers som slog på den tiden. En hel del av dem spelade hon också in själv. Hennes riktiga namn var Gurli Bergström och hon flyttade på 20-talet från Sundsvall till Stockholm där hon slog igenom. Läs mer om henne här. Till skillnad från Billquist, var Gullmar mer öppen när det kom till fruntimmersaffärer och hon var dessutom god vän med Gustaf Wally som inte var känd för någon större diskretion på det området, även om han naturligtvis föredrog herrar.

Min absoluta favorit med Ulla Billquist är En månskenspromenad. Den har jag skrivit om här. Bättre än så blev det inte under krigsåren i Sverige. Knappt i fortsättningen heller.

Updatering: Nu har dn.se skrivit en längre text om Billquist. Läs den här!

Publicerat

1966 gör Oldsmobile Toronado entré

1966 Oldsmobile Toronado

Detta är en intressant bilmodell, ty det är den första framhjulsdrivna bilen i modern tid (Cord använde dock tekniken redan på 30-talet). Efter framgångarna med Buick Riviera, fick GM:s Oldsmobile-division i uppdrag att ta fram en egen modell som skulle baseras på den s.k E-karossen som Riviera använde. I USA var man mån om att rationalisera och hade därför ett antal olika grundkarosser som varje division fick modifiera efter tycke och smak.

Oldsmobile hade experimenterat med framhjulsdrift sedan slutet av 50-talet och beslutade sig därför att låta  Toronadon utnyttja denna nya teknik. Bilen fick också dolda strålkastare som öppnades när man slog på lyset, vilket var mer en snygg gimmick än en verklig innovation. Istället för de klassiska ventilationsrutorna (de små extrarutorna som kunde öppnas för dragfri ventilation) fick Toronadon helt obrutna sidorutor i framdörren och en förbättrad vantilationsanläggning (som i de flesta fall kompletterades med AC). Det första årsmodellen, 1966, såldes bra och blev både omskriven och prisbelönt vilket ledde till att även Cadillac nyttjade E-karossen efterföljande år när de lanserade sin nya, framhjulsdrivna Eldorado. Buick Riviera höll dock fast vid bakhjulsdriften.

Naturligtvis var Toronadons interiör up-to-date och utformad på lyxsportigast möjliga vis, vilket framgår av denna bild. Hastighetsmätaren är väldigt snygg! Karossen är även den tilltalande med sina sportiga linjer. Någon sportbil var dock inte Toronadon, snarare en personal luxury car, eller en s.k. Wall Street Racer. Avslutningsvis ytterligare några bilder här, här, här och här.

Läs mer på Wikipedia om Toronado och de olika versioner som fanns under åren 1966-1992 då modellen lades ned.

Publicerat

En bördig dal, dold bak gran och tall

Rosådal

Man skulle kunna invända att ett svartvitt foto inte är det bästa sättet att avbilda något så prunkande som en grönskande dal belägen en bit in i den gröna skogen. Men nu hade jag svartvitt i kameran och är dessutom av den åsikten att sommaren lätt blir för gräll i färg. Denna dal, låt oss kalla den Njutådal, ligger inte långt från mitt barndomshem, men vet man inte om att den ligger en bit in i skogen, kommer man aldrig att finna den. För länge sedan bodde här tre familjer, men idag finns endast grunden av det senast nedtagna huset kvar och intill den står en gammal trädgårdsstol i metall med sits av flätade plastband som vägrar förmultna.

Rosådal

Dalen ligger som nämnts i skogen och vägen tid är nyreparerad och täckt med alltför grovt grus för att verkligen passa en cyklist. I dikeskanten porlar det och skogsstjärnor blinka yra i det svaga ljus som hör till tät skog. Den svala doften av myrmark, gran och tall gör mig sällskap på min aftonfärd. Med ens vidgar sig vyn och den gröna dalen badar i kvällssolens varma ljus. Allt detta kan ni naturligtvis bara ana er till av mina mörka fotografier, men med fantasins hjälp hoppas jag att ni kan förflytta er till Njutådal och se allt vad jag såg en kväll i juni.

Publicerat

Stockholm Waterfront, Tegelbacken

Stockholm Waterfront

En av de senast uppförda byggnaderna i Stockholm tycker jag uppskattar. Jag kom promenerandes från Tegelbacken mot Stadshuset till och fick för första gången syn på detta stora komplex som jag fann ovanligt snyggt. Stockholm Waterfront ligger på den gamla postterminalens plats och jag tycker faktiskt att huset har snygga linjer och passar in (eller att ”den tillför något positivt till stadsbilden” som en viss sorts människor dessvärre brukar uttrycka sig).

Stockholm Waterfront

Det är intressant att en trafikled går så tätt inpå den uppglasade fasaden. Jag kan tänka mig att effekten inifrån är tämligen slående. Egentligen borde jag ha gjort ett besök, men det föll mig aldrig in.

Tegelbacken

Strax intill hotellet ligger järnvägsparken inklämd mellan trafikleder och ramper. Speciellt harmonisk är dock inte denna viloplats och därmed får man nog säga att den inte är helt lyckad.

Publicerat

Tutta Rolf, filmstjärna, lär sig folkvett

Namnet är kanske en smula fånigt, men charmigare svensk aktris pre WW II får man leta efter. Under 30-talet medverkade hon bl.a. i filmerna Sara lär sig folkvett, Vi som går köksvägen, Under falskt flagg och En stilla flirt. Hennes rollfigurer var alltid pojkflickscharmiga och ofta spelade hon överklassflickan som förklädde sig till underklass eller vice versa.

Genom Ernst Rolfs försorg hamnade norska Tutta (Jenny) Berntzen i Sverige. Hon spelade i hans revyer och 1930 gifte de sig. Det var dock först efter hans död som hennes filmkarriär tog fart och hon blev en av 30-talets största stjärnor.

I Sara lär sig folkvett är Tutta ett mycket uselt hembiträde som precis fått sparken i den familj hon tjänar hos. I samma veva upptäcker familjen att hon fått ett stort arv från en tant i USA. Sara blir då paying guest i huset för att lära sig det folkvett och fina sätt som hör till hennes nya klass. Genialt tramsig idé, det måste påpekas. Det är inte svårt att lista ut, att hon förälskar sig i familjens stilige son, och att komplikationer tillstöter. Komplikationer som vid filmens slut är som bortblåsta.

Förutom filmerna, blev det också en hel del skivor. Inte alls dumma, med sina lustiga texter och fina orkestrar. Lyssna på:

Det sjunger någonting inom mig

Kärlekens låga

Han är min

Kärleksgalleriet

Varför sa jag inte nej?

Läs mer om Tutta här. I övrigt finns det inte så mycket skrivet om henne, tyvärr är hon en aning bortglömd, vilket är synd för hon hade onekligen en komisk talang och representerade en tämligen modern kvinnotyp med sin kortklippta frisyr och galna upptåg.

Någonstans i mitt hem ligger en gammal veckotidning och skräpar. I den finns ett hemmahosreportage där Rolf visar upp sitt nya hem på Gärdet. Jag har letat efter den i många år och en dag hoppas jag att den kommer till rätta.

Publicerat

Flotta Villa Engkvist på Västberga Allé

Vid Västberga Allé uppfördes i slutet av 30-talet en unik villa vid Västberga Allé. Det var storbyggmästaren Olle Engkvist, känd bl.a. för radhusen på Ålstensgatan, stjärnhusen i Gröndal och Hässelby familjehotell, som lät Sven Backström och Leif Reinius rita en privatvilla åt honom och bad dem ”att skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska huset”. År 1939 presenterades villan i Byggmästaren . Sedan tidigare hade Olle Engkvist ett sommarhus i Eldtomta, Tumba. Den villan, som är byggd runt 1930, finns vad jag förstår fortfarande kvar, och den är en stram skapelse i tidig funktionalism.

Men åter till Villa Engkvist. Ute i Västberga hade Engkvist basen för sin byggnadsverksamhet och därför valde han att bygga sig ett vinterhem där. Fasaden var i gult tegel, taket i koppar och sydväggen är helt i glas, ty där fanns en vinterträdgård där exotiska plantor som banan växte. Utanför glasväggen tog en anlagd trädgård vid som var en fortsättning på den inre grönskan för att på så sätt göra gränsen mellan ute och inne flytande. Här en bild på villan exteriör.

Vardagsrummet var stort, 11 gånger 11 meter och takhöjden 4,5 meter. Golvet utgjordes av röda tegelplattor, 25 x 25 cm, ett material som även användes i entrén. Intill vardagsrummet låg matsalen som hade ett utbyggt burspråk, troligtvis klätt i mahogny, samma material som i perspektivfönstren. Ovanför öppningen till hallen, som för övrigt utgjordes av en skjutdörr, fanns en balkong tillhörande det övre entresollplan där sovrum och badrum var belägna.

Köket var stor och modernt inrett och avsett för stora middagar. På bilden påminner det om ett restaurangkök. Mellan matsal och kök låg ett väl tilltaget serveringsrum med plats för porslin, glas och linne. Precis som sig bör!

Det är bara att beklaga, att Villa Engkvist så tidigt fick skatta åt förgängelsen. Byggnaden får anses höra till de allra yppersta av sin tid, både till arkitektur och genomförande. Uppvärmningen skedde dels med radiatorer och dels med golvvärme. Uppvärmd och konditionerad luft blåstes in i villan för att erhålla förstklassig ventilation. Konditioneringen, befuktningen, sköttes av ett system konstruerat av civilingenjör Styren vid Enköpings verkstäder.  Trädgårdsarkitekt var Sven Hermelin.

Olle Engkvist var en engagerad och produktiv byggmästare som det finns anledning att återkomma till. Hans motsvarighet fanns i Malmö och hette Eric Sigfrid Persson (far till Signe Persson Melin). Av hans främsta verk kan nämnas Ribershus och Friluftsstaden som jag tidigare skrivit om.

Publicerat

ComHems usla säljare gör mig galen

Mina telefonvanor är tämligen konservativa, men de yttrar sig bara när det kommer till den stationära telefonen. Mobiltelefoner har jag inget emot. Som alla vet, bör en stationär telefon stå i hallen och vara försedd med nummerskiva. Fåniga små knapptelefoner har inget berättigande i mitt hem. Vill man dänga luren i örat på någon jävel, så vill man ha en tung och rejäl lur i bakelit. Punkt.

För ett par veckor sedan ringde en ung man med smort munläder och berättade att jag betalade på tok för mycket för bredband och telefoni. Han erbjöd sig att på stubben sänka min bredbandskostnad vilket lät mycket sympatiskt. Då jag sedan tidigare är kund hos ComHem, krävdes inget nytt modem. Praktiskt och smidigt.Men sedan gick allt snett, ty det var då han började prata om den stationära telefonen.

Denna unge man erbjöd mig telefon via ComHem, enkelt och smidigt, ty jag kunde använda mitt befintliga jack. Jag trodde knappt mina öron och frågade om det gick bra med en gammal telefon utan tonval. Ja, det gick naturligtvis bra. Förvånad frågade jag en andra gång och fick samma svar. Imponerande, tänkte jag som tidigare provat IP-telefoni med nedslående resultat. Det var tydligt att ComHem hade någon form av avtal med Telia så att de kunde använda sig av Telias ledningar. Jag accepterade och var nog med att få in det där med tonvalsfri telefon på bandet som spelas in när man tecknar abonnemang via telefon.

Idag var min lur alldeles död så jag fick ringa till ComHem för att höra vad som kunde tänkas vara felet. Döm om min förvåning när det visade sig att jag var tvungen att ha en sladd mellan telefon och bredbandsmodemet och att tonvalstelefoner inte fungerade med denna lösning! Säljaren var med andra ord en riktigt inkompetent liten räka. Det sår mig naturligtvis fritt att häva köpet, vilket man tackar för, men inte har jag lust att börja ringa Telia och byta tillbaka igen. Lika lite har jag lust att sitta med en obrukbar telefon. Att inte ComHem kan anlita kompetenta säljare, alternativt har en avdelning som hjälper sina kunder att komma till rätta med allt elände som säljarna ställer till med. Att jag som kund skall drabbas av merarbete är verkligen inte schysst. dessutom förödande för deras rykte.

Det kan tyckas fånigt, men jag är faktiskt mycket fäst med min gamla Ericsson-telefon i svart bakelit och vill gärna fortsätta att använda den, så nu önskar jag mig bara att ComHem skaffar en sådan där tonvalsdosa som fanns på 80-talet och som man använde om man hade en gammal telefon, men trots det ville använda tonvalsfunktionaliteten.

Publicerat

Det är så vi har det, vi hemslavinnor

Vi hemslavinnorInget var väl lämpligare än att gå till Cinemateket och se den utomordentligt roliga Vi hemslavinnor (som  även visas på tisdag). Två så riviga fruntimmer som Dagmar Ebbesen och Hjördis Petterson ses sällan i samma film. Ebbesen spelar det mycket rekorderliga hembiträde som inte låter sig krusas av den bortskämda fru som är Petterssons rollfigur. Jag är svag för människor som tar sig ton, åtminstone så länge de har ett gott hjärta. Dessutom var filmen mycket passande för mig som för tillfället hamnat i en helt ny bransch.

Tämligen oförhappandes, har jag skaffat mig en ny karriär och tillbringar nu mina dagar som hemsamarit på Östermalm och Gärdet. Jag måste säga att jag är förtjust! Som ung jobbade jag några somrar i början av 90-talet i den kommunala hemtjänsten i en grannkommun uppe i norr och trivdes bra med det. Jag minns än alla roliga människor jag blev bekant med. Inte minst Ellen, den före detta lärarinnan med en lätt förlamande karlskräck.

Men nu är det Stockholm och kvarteren runt Karlaplan och uppe på Gärdet som är mitt verksamhetsfält. Jag arbetar kvällstid, d.v.s sen eftermiddag och kväll vilket passar mig perfekt. Jag stiger upp vid halv åtta, äter frukost och tar det lilla lugna. De dagar jag jobbar har jag gott om tid att skriva, fotografera och sitta på KB eller Stadsbyggnadskontoret. Jag kan göra utflykter och jag kan gräva efter information om ett visst ämne. Det hela är idealiskt. På jobbet umgås jag med trevliga och intressanta människor som jag kan lära mig något av och som i sin tur har utbyte av mig. Tyvärr är det ekonomiska inte riktigt till belåtenhet, men å andra sidan är jag van att leva snålt och att ha denna frihet är värt en hel del.

När jag växte upp hade farmor hemsamarit. Hon hette Elna och var mycket trevlig och skötte även mig och min syster om så behövdes. På den tiden var det inget knussel med tiden. Elna spenderade minst halva dagen hos farmor och hann med allt möjligt. Hon städade, tvättade och lagade mat. Hon bar ner och upp saker från vinden och hade också tid att vara sällskaplig. Ibland tog hon med oss till sitt lilla hus och öppnade golvluckan på den inbyggda verandan och plockade fram sina gamla skivor. Jag älskade dem med en hund och en tratt på etiketten, His masters voice. Mest förtjust var jag i en julskiva. Vilken kan jag tyvärr inte minnas.

Så småningom skildes sig Elna från sin man, han var mycket svartsjuk och tålde inte vid att hon jobbade på dagarna. Hon flyttade till Motala och försvann för gott. Hennes man hyrde en lägenhet inne i stan och vann på lotto. Inte vet jag om han blev lyckligare för det.

Angående titeln hemsamarit så kan jag meddela att på mitt kort står det vårdbiträde vilket jag personligen aldrig använder mig av. Att använda sig av hemsamarit i större skala idag vore stört omöjligt, ty att göra något av barmhärtighet är icke tidens melodi, och av den anledningen håller jag fast vid denna historiskt charmanta titel.

Publicerat

Eames presenterar Polaroid, SX-70

En mycket fin film om Polaroids senaste underverk, SX-70. Medverkar gör inga mindre än Charles och Ray Eames!

Polaroid SX-70 var en helt ny kamera, en enögd spegelreflexkamera, som lanserades 1972. Den var den första kamera att använda den nya filmtyp som precis utvecklats. ”Integral film” kallar man den och dess signum är att bilden framkallas i dagsljus, utan att man behöver dra isär bild och negativ.Det är denna filmtyp som många idag associerar med polaroidbilder.

Publicerat

Casimir ordnade nätter på Der Liebe

Gösta Ekman och Pauline Brunius

En av de mer bortglömda nattklubbarna i Stockholm, tillika den mest mytomspunna, låg i en källare i närheten av Johannes. I slutet av 30-talet och början av 40-talet begav sig merparten av de mest levnadsglada till den skumma källarlokalen, som saknade orkester utan istället spelade grammofonmusik. Klubbens ägare var friherre Casimir Rosencroona, en välbärgad ung man som satte sprätt på arvet genom att importera skivor från England och USA.

Här roade sig Gösta Ekman de sista åren av sitt liv, Agnes von Krusenstjernas vackra jungfrur, luspanka butiksbiträden och folk från film och teater.

Av förklarliga skäl är det ytterst få som verkligen kommer ihåg dessa långa nätter. För att ge en bild av stämningen, har jag satt samman ett urval av de melodier som spelades den gången. Det börjar med swing och slutar med latinamerikanska tongångar i gryningen. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 1:

Kväll efter kväll, vände Casimir plattor på den trånga klubben. Så här lät den gång när svetten lackade på Der Liebe. Varma sommarnätter i dåligt ventilerade lokaler är verkligen inte något nytt, om det nu var någon som trodde det. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 2:

Jimmie Lunceford: Mandy; Duke Ellington (Dolores Parker sång); Take love easy;Benny Goodman: Shivers; Jimmie Lunceford: Sassin” the boss; Cab Calloway: A ghost of a chance; Benny Gooman: Till Tom special.

Här intill ses Ingrid Bergman och Gösta Ekman en sen natt på vägen hem efter en helkväll på Der liebe. En väldigt fin bild. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 3:

Henry King: Negra consentida; Teddy Wilson: Blues in C sharp minor; Lionel Hampton: A ghost of a chance; Charlie Barnet: Wanderin blues; Billie Holiday: Foolin myself; Alice Babs: Bluebirds in the moonlight; Lil Armstrong: You mean so much to me; Miff Görling: Fate; Håkan von Eichwald: Diane; Zarah Leander: Lang ists her.

Midsommaren 1942 hade Casimir Rosencroona beslutat sig för att anordna midsommarfest på Der Liebe. Han var ingen stor vän av lantlivets alla behag, den gode Casimir. Nya plattor hade anlänt med den sista båten från USA och smuggelspriten från Tyskland fyllde en hel jungfrukammare i hans rymliga våning. Det var som upplagt för en midsommarfest ingen någonsin skulle minnas.

Midsommarnatten gick över till midsommardag och i några av Casimirs rokokosoffor gjorde en och annan gäst sitt bästa för att utmana sedlighetens lagar, i köket smälte den sista isen och till sist började även grammofonskivorna att tryta.

Och Diana Miller sjöng My heaven on earth

My heaven on earth came at a glance
bringing romance
Your lucky charm was all I needed
to thrill my heart with a song

Your sweet, your lovely and gay
heaven has been my greatest gain
for letting an angel like you getting avay

Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 4:

Publicerat

Estrid Ericson, Frank och Tolvekarna

I början av 30-talet köpte Estrid Ericson en sportstuga av standardtyp, vackert belägen tomt på en hög kulle omgiven av stora ekar och med oslagbar utsikt över fjärden. Här kunde hon vila ut efter ansträngande arbetsdagar på firma Svenskt Tenn som hon startat och drev.Till vardags bodde hon Strandvägen 5, 6 trappor i en ateljévåning som jag gärna övertagit.

I början av 40-talet bestämde sig Ericsson för att låta bygga om och bygga ut sin villa och anlitade Josef Frank som hon samarbetade med på Svenskt Tenn. Frank byggde ut huset och skapade ett stort vardagsrum med generösa perspektivfönster ut mot fjärden samt en generös altan utefter hela sydsidan. Precis som vardagsrummet, är altanen försedd med öppen spis och dessutom till hälften utformad som en pergola. Från entrésidan är byggnaden av konventionell typ, vilket skapar en spännande kontrast mot sydsidans fasad och den moderna interiören. Här en bild som visar huset från sidan samt stenläggningen runt entrén.

Vardagsrummet är inrett med Franks möbler och på golvet finns bl.a. en zebrafäll, placerad mellan två soffor framför den strama öppna spisen. Framför den södra fönsterväggen finns en vilstol och ett matbord. Härytterligare en bild som visar vardagsrummet utifrån samt pergolan.

Intill köket ligger en jungfrukammare och på andra sidan om köket finns tre sovrum och ett badrum som ligger längs med en med garderober försedd korridor. Planlösningen går bra att studera Det hela är mycket smakfullt och jag önskar bara att det funnit fler bilder på denna Frankskapelse. Just nu visas på Svenskt Tenn ett antal bilder från både Franks och Estrids hem. De är tagna av Lennart Nilsson och kanske finns där något som kan kompletetra detta korta reportage från Byggmästaren.

Publicerat

No, it shouldn’t happen to a dream

Bredvid Duke Ellington på bilden ovan står Al Hibbler, en sångare som ofta sjöng med Duke Ellingtons orkester på 40-talet. Hibbler är inte någon klassisk jazzsångare, mer en duktig vokalist. Det gör honom inte på något sätt sämre, ej heller om man jämför med den brölige James Rushing som var stor på den tiden.

Under en kort period 1946 låg Ellington på det nystartade bolaget Musicraft som tyvärr snabbt gick omkull, inte minst för att de blev utestängda från de bästa skivpressarna och endast fick tag i undermåligt material, ty de etablerade storbolagen ville inte ha konkurrens. Nåväl, bandet hann med att spela in några skivor innan de bytte till Columbia.

Den 25:e november gick de in i studion på WOR Longacre Theater i New York för att spela in It shouldn’t happen to a dream.

Ett år senare, när orkestern spelade in för CBS, var det dags att spela in Do nothing till you hear from me.

Lyssna på Ellingtons orkester med den förträffliga Al Hibbler!

Publicerat

Baron Frederik van Pallandt. Skurk.

I slutet av femtiotalet blev Frederik van Pallandt och hans första fru Nina stora stjärnor i skandinaven och spelade in åtskilligt med skivor. Karriären tog fart även i Tyskland och fortsatte en bra bit in på 60-talet men mot slutet av decenniet gick paret skilda vägar. Nina spelade in en hel del filmer, bl.a. hade hon en större roll i American gigolo och så medverkade hon i den förträffliga Altman-filmatiseringen av Long goodbye.

Nina och Frederiks skivor ser man ofta i singelbackarna på Myrorna och andra second-hand-butiker. Jag har aldrig köpt någon, men brukar fascineras av artistparets stiliga och sobra framtoning och har ofta undrat hur deras musik låter. En koll på Spotify gav inget resultat, men på YouTube fick jag träff. UPPDATERING: Nina och Fredrik finns visst på Spotify. Här en riktigt bra melodi, Let us fly to a star, med sång på danska.

Frederik von Pallandt gifte om sig, skilde sig och flyttade till Filipinerna med en ny kvinna och gav sig såsmåningom i lag med några australiensiskt skurkar och hjälpte dem att smuggla droger. I maj 1994 sköts Frederik ner och avled omedelbart. Troligtvis var det någon form av uppgörelse inom den undre världen som låg bakom mordet. Så slutade sagan om den stilige och framgångsrike danske baronen.

Publicerat

Vi måste värna vårt rika byggnadsarv

Norrbackainstitutet
Norrbackainstitutets ena flygel under rivning hösten 2010. Här kommer Nya Karolinska Solna att byggas,

Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.

När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi  saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.

Norrbackainstitutet
När delar av Norrbackainstitutets vänstra flygel försvinner, förändras balansen och helheten blir lidande. Byggnaden är ritad av John Åkerlund och stod klar i mitten av 30-talet.

Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.

Karolinska Institutets huvudbyggnad med aula och bibliotek
Karolinska Institutets huvudbyggnad anno 1946 ritad av Ture Ryberg, med aula och Hagströmerbiblioteket, som nu är under rivning. Här skall ett nytt hus byggas, bl.a. för att återupprätta KI:s något falnande status.

Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.

Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

Publicerat

Försommarkväll hos Greta i grannbyn

Hos Greta

Sommaren hade inte riktigt anlänt, när Greta anlände sin mors barndomshem i grannbyn. Här växte hennes mor och min farmor upp i början av förra seklet. En av bröderna i syskonskaran kunde inte slita sig från hemmet, lät skilja sig och sålde all mark för att ha råd att bo kvar. Så småningom köpte Greta och hennes man stället av honom och har  till stor del bevarat det som det var.

Hos Greta

I köket, som fick ny inredning efter kriget, finns fortfarande stora garderober i hörnen. Ljuset silar in genom stora fönster i tre väderstreck, ett ljus som passerar både tallskog och dubbla gamla enkelglas innan det når det gamla bondköket. När jag var liten på 70-talet såg det fortfarande ut så här på många gamla bondehemman. Idag är de sällsynta.

Hos Greta

Mitt enda minne från detta kök var när jag som barn hälsade på min farmors bror och jag minns den glatta galonklädseln på kökssoffan. Mer minns jag inte, förutom att brodern drack lite mer än vad som ansågs gångbart.

Hos Greta

Sedan många, många år tillbringar Greta somrarna här på gården. Då hon inte sett mig på decennier, tog hon mig först nästan för min far som ung, ty vi är mycket lika. De var nästan jämnåriga, hon är nu 84, och de umgicks naturligtvis en hel del som unga.

Nu har jag en ny släktfavorit. Jag hoppas att jag får behålla henne ytterligare några år.

Publicerat

Hösten på Norra begravningsplatsen

Norra begravningsplatsen

Jag tycker mycket om hösten och jag är minst lika förtjust i kyrkogårdar och begravningsplatser. Skogskyrkogården må vara den mest hyllade av alla våra anläggningar, men jag föredrar faktiskt Norra begravningsplatsen. Ingenstans finns så påkostade mausoleum och så smaklösa östeuropeiska gravstenar. Det är en levande plats som aldrig tycks ta slut.

Norra begravningsplatsen

Årsringarna är så tydliga här. En gravsten från 1913 tillhörande riksantikvarie Hildebrand är ett mycket tidstypiskt exempel. Inte skulle man utforma en gravsten på detta sätt idag. Möjligtvis om man var konservativ partiledare med skånska anor och märkliga åsikter.

Norra begravningsplatsen

När höstens skuggor falla och löven gå ut i guldparad är här som vackrast. Stammarna står strama och promenadstråken slingra sig uppför kullar och nedför slänter, inte minst i den del där praktgravarna stå.

avningsplatsen

Finge jag en skulpturpark vore jag glad, finge jag bara en gravplats, blev jag glad om den åtminstone vore i form av ett litet tempel med doriska eller joniska kapitäl.

Norra begravningsplatsen

Kanske så här, med en snövit ängel och en böljande rhododendron till skydd? Hösten, den är nog landskaps- och trädgårdsarkitektens bästa vän, ty mångfalden av färger skapar djup och perspektiv.

Norra begravningsplatsen

Vore det inte för det gröna som färgar stenen i en behaglig nyans, vore det dessa tunga monument alltför dystra. Men tiden är som bekant vår bästa vän och ställer allt till rätta.

Norra Begravningsplatsen

Prins Oscar Bernadotte bodde en gång i flott villa på Östermalmsgatan. Idag vilar han rofyllt i denna vackra grav, omedveten om den 50-talsbyggnad som ersatt hans forna hem.

Publicerat

Grossmaninteriör på Valhallavägen

Grossmanritad våning på Valhallavagen 147

Sommaren 1936 träffade Greta Magnusson-Grossman Ludvig Nobel (son till Robert Nobel, Alfreds bror) i Båstad och blev inbjuden att där ställa ut sina alster på en utställning som anordnades av honom. Vid utställningen medverkade även Carl Malmsten och NK med bl.a. Astrid Sampe som textildesigner, så Grossman var i gott sällskap. Lodvig Nobels son Olof och hans fru Annicka blev mycket imponerade av Grossmans bidrag och lät henne inreda deras tvårummare på Valhallavägen. I Svenska hem i ord och i bilder presenteras Nobels våning, men tyvärr framgår inte vilka av möblerna som ritats av Grossman och vilka som köpts in. Då Grossman denna sommar samarbetade med Astrid R Sohlman och hennes Studio Ars, är det troligt att vissa av textilierna är framtagna av henne. Mattorna kommer dock från Märta Måås-Fjetterström

Matrumet i Gärdesvåningen går i blått och vitt och både stramt och inbjudande. Bordsskivan är i vitt elfenbensträ och benen av björk. Tyget är engelskt, men mattans ursprung är okänt. Vardagsrummet, vars inre del syns på bilden ovan, har två väggfasta bänkar klädda med honungsgul damast med ”vitgråt snirklar” i anslutning till den mycket originella och stiliga öppna spisen. Bordet, som hör till dessa bänkar, har skiva av flammig alrot och ben i jakaranda. Bordsskivan har rundade hörn, likt  det i matvrån. Troligtvis är dessa och bänkarna av Grossmans design. Till vänster i bild ses ett bar- och matsalsskåp i jakaranda som också skulle kunna vara ett av Grossmans verk. Skåpet syns tydligare på det nedre fotot på denna bild. Mattan under bordet är Måås-Fjetterströms Spetsporten.

Framför den breda fönsterväggen står en soffa och en fåtölj klädda i pariserblå sammet samt ett bord med råglasskiva. Mattan inunder är beigegrå och av marockanskt ursprung. Framför fönstret hänger ett tunt traperi som han dras för och täcka både fönsterväggen och ingången till matvrån. Med hjälp av detta enkla trick, kan rummet lätt skifta karaktär. Här en bild på soffgruppen. I bakgrunden skymtar sovrummet genom dörröppningen.

Tyvärr saknas bilder på sovrummet vars sängmöbel är utförd i alm och överkast i ”ljusblå matelassé översållat av små beigefärgade buketter”. Sängborden är två råglasskivor som är fastskruvade direkt i väggen och förvaringen för kläder, underkläder, skor m.m. är infällda i väggen. Om detta är en detalj som hör till lägenhetens fasta inredning, eller ordnad av Grossman, går inte att säga. Dylika förvaringsmöbler är dock inte speciellt vanliga i dessa hus. Sovrummet innehåller också en gammal brudkista från Båstad och en antik spegel som skymtar på bilden av soffgruppen.

Publicerat

Ett ovanligt vackert rum vid terrass

Ett vackert rum

Ibland undrar jag om jag borde jobba mer med mina bilder. När jag väl fått dem framkallade och scannade, gör jag oftast inte mer än att justera nivåer och eventuellt beskära dem och därmed känner jag mig nöjd. Analoga bilder behöver dock sällan beskäras, ty jag är alltid mycket mer noggrann när jag komponerar dem jämfört med ett digitalt snap-shot.

Rummet på bilden ovan är mycket vackert. Var det ligger och vem som ritat det? Gissa!

Publicerat

Höstlikt kring den gamla ladugården

Lantgård

Detta med övergivna ladugårdar. Har man en gång vistats i djurens varma och ombonade lokaler, känns det märkligt att se dem tomma och kalla, helt utan tillstymmelse till liv.

Lantgård

När jag var liten lät jag då och då kalvarna slicka mig med sina sträva tungor och jag blickade in i kornas kloka och trygga ögon. Inte för att jag vet hur mycket kor förstår, men de förmår iallafall att skänka ett deltagande ögonkast.

Lantgård

Och allt som hör till en ladugård! Med stor kraft, slungade hökanonen det torra gräset upp på skullen, där det sedan fick ytterligare tid på sig att bli riktigt torrt och prima hö. Ibland blev det stopp i någon rörkrök och då fick man rensa.

Lantgård

Det är vackert med dessa aluminiumrör mot allt det faluröda. Kanske tyckte man inte det då, men med tiden accepterar man åtskilligt som man tidigare funnit fult och pietetslöst. Jag antar att det beror på att tid har förflutit och det nu finns en historia knutet till Dessa ting. Och så har patinan gjort sin entré.