Publicerat

Klassiska Valand på Surbrunnsgatan

Valand

För några veckor sedan gick jag till Valand för att ta mig något att äta. Det var inte första gången som jag var där, men det var många år sedan sist. den tyskfödda dam som driver stället, Magdalena Åström, verkar vara särdeles kompetent och vet verkligen hur man bakar. Jag beställde en smörgås med skinkomelett, en kopp kaffe samt en mazarin. det hela smakade utmärkt!

Valandinteriör

Interiören är en pärla, om än något bedagad. Jag misstänker att paneler och övriga snickerier skulle må bra av att oljas in, men å andra sidan är inte patinan något som stör, snarare tvärtom. Tillsammans med Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata och Sturekatten på Riddargatan får Valand anses tillhöra toppskiktet vad det gäller kaféer i Stockholm. Om Vetekatten haft en snyggare inredning hade de också hört hemma där, men nu ser det allt lite trist ut i deras lokaler. Även om bakverken är av högsta klass.

Publicerat

Regn och slask är inte alls mitt väder

Stadsgården

Det är då ett eländigt väder just nu! Borta är de kalla och klara vinterdagarna och åter är de mörka nätterna. Det är nedslående. Jag sitter och tittar ut genom matsalsfönstret och ser att snön börjar försvinna från marken. Det är en fin plats att sitta på, ljust och ombonat med växter i fönstret och på väggen. Mittemot har jag skivspelaren och till höger en bokhylla full med skivor. Ovanför skivspelaren hänger en vacker rana i toner från svart till orange.

När jag kliver upp dessa trista dagar brukar jag lyssna på London. I brist på The real GBS får man hålla till godo med några inspelade rader.

You showed me a book about the new British dandy. Beautiful boys in exquisite fabrics. Oh-oh-oh! I ate it like candy and brushed my teeth in whitening bleach.

Älskar dessa rader, trummorna och pianot.

Har jag talat om det? Jag läser en kurs just nu, Estetik. För mig är allt detta nytt och intressant och jag tycker att ämnen lär mig något som jag bör känna till. Vi får se hur det artar sig. Förra veckan var det ett sådant strålande väder när jag promenerade till lektionen. Snön var vit solen sken. Inte var det speciellt kallt heller. Det var en strålande start på en ny dag.

Nej, det är dags att utför några ”hushållsnära tjänster”. I sitt eget hem. Ni andra kan lyssna på Stella by starlight.

Publicerat

Ahlbom & Sterner: Halmstads rådhus

Halmstads rådhus mot den mindre gården

År 1939 invigdes Halmstads rådhus som ritats av Yngve Ahlbom och Nils Sterner. Det är en helt fantastisk byggnad som jag anser helt kommit i skymundan av Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Upplägget är på många sätt detsamma, ty även i Halmstad står en gammal byggnad intill, en byggnad som visserligen inte var ett rådhus från början, men som inkorporerades i komplexet och apterades till bageri och konditori. Bilden ovan föreställer utblicken från entréhallen ut mot dem mindre av de två gårdarna, den gård som vetter åt korsvirkeshuset till. Det är en utmärkt bild och visar tydligt vilken vacker byggnad arkitekterna skapat. Naturligtvis är exteriören lika välkomponerad. Här en bild på huvudfasaden ut Stora torg.

Högst upp ligger Stadsfullmäktiges sessionssal. Ett vackert rum, inte sant? Dörren in till denna sal är försedd med intarsia komponerad av Waldemar Lorentzon. Överhuvudtaget är rådhusets konstnärliga utsmyckning av hög klass, ty man har anlitat Halmstadgruppens medlemmar och inte dragit sig för några kostnader. Här huvudtrappan, en elegant historia. Smidesgallret är komponerat av Erik Olson. Studera en detaljbild av detta vackra arbete. Även den strama huvudfasaden är utsmyckad. Bland annat finns där ett förgyllt skepp av Stig Blomberg och en tegelrelief av Bernhard Anderson.

Förutom Halmstadgruppen har flertalet andra konstnärer engagerats i bygget. Bland annat har Lisbeth Jobs utformat en dricksvattenfontän, Einar Forseth designat ett draperi och så har Edvin Öhrström skulpterat ett glasfönster som Orrefors tillverkat.

Avslutningsvis ett par bilder. Först drätselkammarens sessionssal och så exteriör mot stora gården. Nog är detta ett vackert rådhus alltid! En besökare i slutet av 40-talet, Raymond King från Norfolk, blev så imponerad av byggnaden att han lät uppföra en kopia i sitt hemland.

Publicerat

Jag ser Sarah Moon på Fotografiska

Jag har sett Sarah Moon på Fotografiska! Lätt ansatt och lite utarbetad gick jag rakt in i Moons fantastiska svartvita värld. Vilka vackra bilder! Och vilken föredömlig brist på nutid de ståtar med! De är romantiska, dramatiska och fulla av de tekniska brister som jag tycker resulterar i ett mer levande uttryck. Jag tror att Moon, precis som jag själv, låter Vår herre (eller ödet) ha ett finger med i spelet. Och det älskar jag.

Efter att ha vandrat runt hamnade jag framför en film, Le fil rouge tror jag att den hette. Säga vad man säga vill om den, men inte var det en lisa för ögonen att titta på den vassa digitala bilden efter att ögonen vant sig med Moons analoga skönhet. Jag förstår att det digitala mediet har sina fördelar i detta sammanhang, men snyggt  var det verkligen inte. Och så dåligt det passade ihop med Moons inställning till fotografi. I ärlighetens namn förstår jag inte alls varför konstnärligt lagda fotografer ens kan befatta sig med digitala kameror. De är helt enkelt urtrista!

Utställningen har dock vissa brister. Framförallt saknar jag informativa texter om vilka olika tekniker Moon använder sig av. Vad jag har förstått använder, eller snarare använde, sig Moon av den svartvita Polaroidfilm som även ger ett negativ typ 55. Den produceras dock inte längre. Jag reagerade också på att vissa ev texterna hade vissa brister i texten, de var helt enkelt inte riktigt välskrivna. Synd, när det dessutom rör sig om så få.

Men för att återgå till Moons bilder är det bara att konstatera att det var ytterst få som jag inte tyckte om. Däremot var det många som fick mig att dagdrömma och försvinna bort i fantasins rike. Kanske hjälpte det till att jag var trött efter gårdagens festligheter, en behaglig känsla var det i vilket fall som helst. Moon, som jag knappt hört talas om innan, får numera sägas tillhöra mina favoriter. Jag avslutar med att visa denna bild som jag tror är från 1973 och tagen av Sarah Moon.

Läs också Clemens Poellingers intervju med Sarah Moon.

Publicerat

Men tiden är inte längre närvarande

Moster

Nej, tiden är inte längre närvarande. Den har stannat, flugit sin kos och kommer aldrig åter igen. Men dagarna går.

Moster

För många år sedan hade min moster affär, ett litet snabbköp i en by i norra Sverige. Där fanns det mesta och bakom charkdisken stod hennes syster. I rummet bakom affären stod ett antikt kassaskåp, fikabröd och läsk. Där ville man gärna vara!

Moster

Åren har gått och i ett album finns minnena fortfarande kvar. Där och ingen annanstans. Lite blekta och oftast utan några namn, är det inte lätt för oss andra att förstå.

Moster

Men än finns texterna kvar, psalmer och schlagers. De ljusa tantrösterna är så sällsynta, ty snart är den generation som kunde sjunga de höga tonerna för alltid borta.

Publicerat

Studio Total och overklighetens natt

Studio Total

Minns ni Black Ascot? Jag kommer ihåg första gången jag läste henne. Fejk, tänkte jag, kan ge mig på att de är en gubbe som skrivit den. Fejk var det iallfall. Gubbe, kanhända.

Och nu, Studio Total strikes again, och denna gång ordnar de ett kalas i Stockholm, närmare bestämt under Hotell Malmen. Eller kalas och kalas, det återstår allt att se.

Men man är inte sämre än att man kan tacka ja, när man blir inbjuden och kallas V.I.P. Efter att ha osat till festen kom ett mail till svar, bl.a. med följande rara rader:

Klä dig outrageous. (Ser du trist ut kommer du inte in, oavsett VIP) Var beredd på kaos i dörren, släpp alla hämningar. Legender kommer att byggas.

Hur tolkar man detta? Är det rader som skrivits av gubbar för att verka ungdomliga (men misslyckats), eller är det rader som skrivits av gubbar för att verka vara ett misslyckat försök av gubbar att vara ungdomliga? Jag uppmanades att skicka mitt fullständiga namn till Studio Total-medarbetaren Gudrun för att vara säker på att komma in.

Nå, jag skrev inte till Gudrun men lik förbannat kom ett nytt meddelande ett par dagar senare. Och det gick inte av för hackor.

Nu släpper vi verkligheten. ALLA kan inte komma in. Vill DU komma med på listan? Studio Total handlar om overkligheten. Drömmen, nattens svarta gränslösa. Därför: Hypa festen. Skriv vad du tänker göra. Klä dig i vinrankor och klättra upp i det högsta tornet. Ligga med Sveriges sista arton vargar samma kväll. Springa barfota över molnen. Skriv på din facebooksida, på din blogg, överallt. Det är sista chansen nu. Låt dig svepas med. Snart sjunker natten över oss.

Naturligtvis går jag Studio Total till viljes och skriver om deras fest. Dock inte för att jag tänker gå på den utan snarare för att jag misstänker att festen blir som de själva skriver: ”Studio Total handlar om overkligheten”. Nå, bra med PR får de iallfall. Tomma tunnor skramla som bekant mest.

Studio Total är intressanta. Jag tycker inte om dem, ty deras verksamhet tangerar alltid det lättköpta, det inte riktigt moraliskt försvarbara. Men nog är de ett barn av sin tid, en tid där all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet och att sänka sig för lågt, är inte längre ett problem. Vill man komma någonstans, börjar man med att vika ut sig och sedan visar man vad man egentligen går för (om man verkligen har andra talanger). Förvånansvärt ofta fungerar det att överrösta bruset på detta sätt. Men inte är det  min melodi.

Listjäveln är Stenhård. Vill du ta med NÅN, förklara vem och varför för Gudrun. ALLA namn behövs.
Publicerat

Takvåning av Backström och Reinius

Då jag intresserar mig för Olle Engkvist och hans projekt, finner jag det lämpligt att presentera ytterligare ett av hans hem.

Efter att flyttat från villan i Västberga, blev en takvåning i Marieberg byggmästare Olle Engkvists nya hem. Högst upp i det av Backström och Reinius ritade tegelhuset, inredde han sitt nya hem. Våningen, som även den ritats av arkitektduon, upptog ungefär 70% av de ordinarie våningsplanens yta, ty sådan var stadsplanen vid denna tid. Det är ett mycket påkostad och skräddarsytt hem som presenteras på några uppslag i Byggmästaren i slutet av 1944.

Hemmets paradrum är det stora vardagsrummet med väl tilltagen takhöjd och terrasser på båda sidor samt ett utbyggt burspråk med ett spröjsat fönsterparti.

Mellan matsal och vardagsrum fanns en s.k. sesamvikvägg. Jag har aldrig hört termen förut, men det verkar som den har en textil beklädnad. I taket hade man valt att montera akustiska plattor.

Herr och fru Engkvist hade skilda sovrum och mellan dem låg det generösa badrummet. I fruns rum fanns en kakelugn vars plattor dekorerats av Ture Tideblad. I byggmästarens arbetsrum fanns ytterligare en ugn, en antik från 1700-talet. taket i sovrummen är i lackad furupanel och golven i blå tiletex.

Våningens paradnummer är dock kök och serveringsrum med valnötsfanerade snickerier. I det sistnämnda finns även en liten frukostmatplats. Då våningen saknar jungfrukammare, får man anta att fru Engkvist själv skötte sitt hem. Ville hon pusta ut, kunde hon alltid sätta sig i den lilla budoir som låg mellan sovrum och klädkammare.

Det är bara att konstatera att Backström och Reinius har skapat ett utmärkt hem åt sin uppdragsgivare, även om det inte är lika arkitektoniskt intressant som villan i Västberga.Vardagsrummet är dock ett mycket vackert rum och det är intressant att man valt att montera akustiska plattor i vissa tak, eller som i sovrummen, lackad furupanel. Just  blandningen av material är för mig mycket tilltalande, precis som det faktum att Engkvist låtit mura upp en antik kakelugn i sitt arbetsrum. Idag tycker jag att man är på tok för rädd för att blanda; ängsligt gör man allt i samma stil och det blir ofta tråkigt. Bättre då, och svårare, är att sätta samman en helhet utifrån mer skilda beståndsdelar.

Huruvida något av den ursprungliga inredningen finns kvar idag kan jag inte uttala mig om. Huset finns kvar, men det är fönsterbytt och Engkvist flyttade därifrån redan i slutet av 40-talet då han inredd sitt hem i en gammal 1700-talsgård i Gröndal.

Publicerat

Linde red Castor hela vägen till Paris

Linde Klinckowström (1902-2000) satte sig 1926 tillrätta på sin häst Castor och red till Paris där hon möttes av sin syster Thora, gift Dardel. I Ritt genom livet, som är Lindes andra bok om livet på en hästrygg, berättar hon om sina äventyr i mellankrigstidens Europa och det är mycket underhållande att läsa. Ritt genom livet handlar inte bara om hennes långritter (hon red även till Rom) utan också om hennes liv i övrigt. Mycket rolig är den berättelse om när hon måste vara förkläde åt sin bror som är en festprisse med smak för prostituerade och även, som jag förstår det, kokainet.

Linde Klinckowström var en ung dam med åtskilligt med skinn på näsan och av boken att döma, är hon inte alltför lättflörtad när hon roar sig nere på kontinenten. En stackars tillbedjare skrämmer hon med ridpiska, en annan håller hon på halster så han blir nästintill galen. 20-talets unga damer som var födda i de bästa av familjer, tillhörde en privilegierad generation som både visste sitt värde och att roa sig.

Linde gifter sig så småningom med greve Hans von Rosen och hamnar lämpligt nog på Lindö där hon sedermera reser Castors grav. Hennes första bok heter På långritt med Castor och utkom redan 1929. Ritt genom livet kom 1962. Otroligt nog hade hon då nästan 40 år kvar att leva. År 2000 dog hon, nästan 98 år gammal på familjegodset Stafsund i krokarna av Ekerö.

I kokboken Från slottsgemak och herrgårdskök möter vi också Linde på sitt Lindö. Det framgår med all tydlighet att hästar fortfarande ligger henne mycket varmt om hjärtat, till skillnad från matlagning. Bilden ovan föreställer pappa Klinckan, Thoras dotter Ingrid, Thora, mamma och Linde.

Publicerat

Kvällspromenader på stans öde gator

Runebergsgatan
En inbjudande entré på Runebergsgatan, uppe vid Runebergsplan.

Eftersom jag jobbar kväll, promenerar jag alltid hemåt när trafiken är gles och trottoarerna nästan öde. Det är en härlig stund när man gått omkring som hemsamarit i 5 timmar och kanske är lite trött på att prata. Och jag tycker mycket om att vistas ute när det är mörkt ty då kan man titta in i de upplysta våningarna.

Den första biten, innan jag passerat Birger Jarlsgatan, passerar jag som hastigast utan nämnvärt stort intresse. Nog för att det finns byggnader att titta på, men södra Vasastanden och cityområdet är inte mitt hem. Trots detta stannar jag då och då till. Inte minst på Tegnérgatan, vid ett moderniserat gammal 1800-talshus som har konstnärlig utsmyckning från 40-talet. Tycka vad man tycka vill om denna, men keramiken utanför porten är intressant. Innanför ser jag ett konstverk i metall, men jag kan inte se vad som står på skylten inunder.

Jag går vidare och strax är jag på Runebergsgatan och passerar det ljust gröna funkiskomplexet som är så fint. Sedan är det dock 10- och 20-tal för hela slanten. De lite äldre husen ligger på häger sida, de lite nyare på vänster. Jag passerar en port precis innan Runebergsplan och det lyser så inbjudande där inne.  20-talselegans i Östermalmstappning är på intet sätt frånstötande, snarare att föredra framför den ibland alltför strama nyklassisismen i andra stadsdelar.

Denna kväll tar jag Engelbrektsgatan upp till Östermalmsgatan och passerar det Palmeska huset.  Huset invid det Kreugerska, är en elegant 50-talskåk som står på den plats där prins Oscar Bernadottes villa en gång låg. Fasaden är stram och påkostad och delvis klädd i koppar. Vardagsrummet och matsalen har en obruten fönstervägg ut mot gatan och en öppen spis avskiljer de två ytorna. 50-talslyx!

Villagatan tycker jag om, inte minst för att jag är svag för Lotten von Kraemers gamla villa och framförallt dess bättre hälft. Huset är nämligen en s.k. dubbelvilla och dess andra del är apterad till hyresvåningar. Titta in genom de gamla fönstren som suttit på plats sedan 1876.

Vi Floragatans norra del står ett stort komplex i glänsande nyrenässans. Jag tittar in i salen och drar mig inte för att fotografera. En sådan matsal och sådana dörröverstycken! Jag har aldrig sett på maken. Är det månne en örn som pryder dess mitt?

Stadion vid Lidingövägen har ett torn som jag förundras över. Är det inte lite smalare upptill än nertill? Minns att jag läste om Stadshuset och dess torn en gång och att Östberg lät riva ner en bit av tornet ty han tyckte inte att det blev riktigt bra. kanske var det detta han upptäckte, att tornet ser ut att smalna av om det inte görs något bredare upptill?

Publicerat

Osmanska rikets utsände i Stockholm

Pascha Cherif

Detta får till viss det sägas vara en repris, ty i december 2008 skrev jag om turkiske ministerns hem och kontor på Kommendörsgatan i Stockholm, men då använde jag en annan bild. Hur som, googlade jag Pascha Chérif,  som var ministerns namn och hittade honom på Wikipedia, men där är namnen omkastade och han kallas Chérif Pascha, vilket verkar vara den korrekta ordningen. Det visade sig också att han var kurd (Turkisk kurd) och att han representerade det Osmanska riket som vid den tidpunkten hade krympt åtskilligt men åtminstone omfattade Turkiet och lite till. När det var som störst, sträckte det sig, enligt Wikipedia, ” från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.”

Chérif Pascha bodde och arbetade i våningen på Kommendörsgatan. Det var inga små omständigheter han befann sig i, ty han hade 20 rum och kök och jag förmodar att den ytan vanligtvis räckte till för två ordinära Östermalmsvåningar. Enligt Stockholmskällan betalade han (eller snarare det Osmanska riket) 7 500 kr/år för sitt kombinerade hem och legation vilket bör vara över miljonen i dagens penningvärde.

Jag är svag för det turkiska, arabiska och österländska, ty det finns verkligen något mycket exotiskt och tilltalande över denna kultur. Dessutom är den inte på något sätt uttjatad och exploaterad. Det är väl snart hundra år sedan det senast var populärt att ha ett rökrum i orientalisk stil! Om det nu kommer att vara tillåtet att inspireras av den kulturen i framtiden.  Säker kan man aldrig vara. Passa på att njuta av bilden ovan!

Publicerat

En praktfasad på Valhallavägen 104

Valhallavägen 104 106

Ett av mina absoluta favorithus på Valhallavägen, man kan nästan i hela Stockholm! Det är en praktfull byggnad som i princip är helt oförstörd sedan den uppfördes i slutet av 1880-talet. I Stockholms stadsmuseums utmärkta byggnadsinventering står att läsa att byggnaden är uppförd i nordeuropeisk 16-talsrenässansstil. Bottenvåningens och första etagets fasad är rusticerad (putsen efterliknar stenar), de övriga är klädda med fasadtegel och har kraftiga omfattningar och listverk av naturstensimiterande puts. Så kallade äkta material är det således inte gott om, men det är å andra sidan utmärkande för 1880-talets byggnader. På 90-talet  efterträddes all denna putsornamentik  till viss del av fasader i äkta material, dvs natursten, vilket är extra tydligt på Birger Jarlsgatans nedre del och vissa Strandvägshus.

Detta hus har en detalj som man inte kan undgå att observera och det är ateljéfönstret på 4 trappor, precis under tornhuven. Här huserade under några år Prins Eugen och sedermera Oscar Björck och Ewald Dahlskog! Vem som använder den idag har jag ingen aning om men jag har för mig att huset precis ombildats till bostadsrätt.

Det är stora lägenheter i huset. På 1-3 trappor består varje våningsplan av två nästintill identiska, men spegelvända, 8-rummare. Mot gatan ligger tre rum, bl.a. kabinett och salong, mot gården ansluter en stor matsal och längre in sovrum och köksdepartement med domestikrum. När man gjorde inventeringen av denna fastighet i mitten av 70-talet, var fortfarande köken i ursprungligt skick. det går man anta att de inte är idag, men kanske finns vissa detaljer bevarade.

Man kan invända mot att min bild visar endast sparsamt med fasaddetaljer, men jag är nöjd med den ändå, ty jag avskyr att få med grannhus och fula stadsjeepar. Här finns dock en bild på fasaden, samt några från interiören (materialet kommer från Stadsmuseets inventering av ÖStermalm, del III).

Publicerat

Visit hos Gunnila Bennet på Örtofta

Örtofta

Det var i mitten av 70-talet som Gunilla Wärle började besöka svenska slott och herresäten för att forska efter gamla familjerecept. Idag får detta betraktas som en ytterst värdefull kulturgärning, ty nu är den generation som då bebodde godsen sedan länge borta och med dem har åtskilligt försvunnit. Man skulle dock ha önskat, att hon, eller någon annan, hade gjort något mer djuplodande intervjuer med dessa familjer.

Wärles arbete resulterade i mängder av artiklar i Hemmets Veckotidning åren 1976-1980. Min mor, som aldrig köpte veckotidningar, köpte dessa nummer, klippte ur och sparade. Recepten samlades i början av 80-talet i två böcker: De bästa recepten från Svenska slott och herresäten och Från slottsgemak och herrgårdskök och dem köpte jag för ett par år sedan. De är en verklig guldgruva att ösa ur och man lär sig åtskilligt om den klass som då bebodde våra herresäten, både den gamla och den nya tidens. De äldre fruarna var ofta engagerade i Röda korset och oftast ordförande i kretsen. De yngre damerna var inte lika förtjusta i matlagning och föredrog (dessvärre) heminredning, ofta med katastrofala resultat. Ett genomgående problem är bristen på hjälp. De flesta klarade sig så gott som själva eller hade hjälp endast ett par gånger i veckan eller vid kalas.

Idag presenterar jag en visit hemma hos friherrinnan Gunnila Bennet på Örtofta. Det är hämtat ur Från slottsgemak och herrgårdskök.

Gunnila Bennet är 78 år och bor på Örtofta, som hon sköter själv med hjälp endast tre gånger i veckan. Hon har alltid haft lantbruk och trädgårdsskötsel som främsta intressen och dessutom varit road av att driva upp tulpaner och dahlior. Från sitt hem på Tistads slott i Sörmland, kommer detta recept som hon 1919 fick av en gammal mamsell.

Mamsells valnötstårta

6 ägg
200 g socker
2 msk vatten
100 g valnötskärnor
70 g potatismjöl

Fyllning: 4 dl vispgrädde, 2 msk socker och 100 g hackade valnötskärnor

Mal valnötterna. Vispa gulorna och sockret poröst. Tillsätt vattnet litet i sänder. Blanda i de malda nötterna och potatismjölet. Vispa vitorna till hårt skum och vänd försiktigt ned dem i smeten. Grädda i 175 grader i 30-40 minuter. Låt svalna och dela i två bottnar som fylles med valnötsgrädden. Spritsa resterande grädde ovanpå tårtan och garnera med valnötter.

Läs reportaget i sin helhet, ty jag har scannat sidorna här och här.

Publicerat

Jakten på en funktionalistisk charm

Mamlövilla

Ett tillägg på den funktionalistiska blogghimlen är Funkisjakten som relativt nyligen startat. Ta en titt och beundra de vackra Malmövillor som presenteras. De är lite originellare än de Stockholmsvillor som jag hittills sett (uppe i Norrbotten fanns det knappt funkishus och de som fanns var oftast helt förstörda) och känns därför mycket intressanta. Personligen är jag mycket förtjust i Mamlös funktionalistiska byggnader och så är jag en stor vän av Eric Sigfrid Perssons lägenhetskomplex.

På 30-40-talen byggdes det åtskilligt med vackra privatvillor och hyreshus i denna nya stil runt om i landet och åtskilliga var verkligt påkostade. Bläddrar man i Svenska hem och Hem i Sverige inser man att det verkligen inte bara är i storstäderna som det finns verkliga pärlor. Jag undrar hur många av dessa som finns kvar, ty hur många har inte förvanskats vid senare tider ombyggnationer. Jag anar att en kulturskatt gått förlorad. Det bästa man kan göra är att försöka höja statusen på denna typ av byggnader så att det som finns kvar kan bevaras.

Publicerat

Victoria Benedictssons Fru Marianne

Ung och tämligen bortskämd blir Marianne Björk Börje Olssons hustru och flyttar ut till hans gård på den skånska landsbygden. Helt ointresserad av husliga göromål och en jordbrukares vardag, inreder hon sina rum med budoirartad komfort och tillbringar dagarna läsandes kärleksromaner eller vid pianot. Äktenskapet blir till en början inte alls vad hon tänkt sig.

Efter en tid anländer Börjes barndomsvän, Pål. Han är en vacker och blaserad ung man som var ytterst fattig under uppväxten, men som genom ett kort äktenskap med en äldre kvinna, blivit en förmögen man. Pål inreder två komfortabla rum i en flygelbyggnad och installerar sig på gården. Sedan uppväxtåren finns en stor tillgivenhet mellan honom och Börje, ja, man anar att kärleken har spirat mellan den sirlige unge mannen och den starke bondsonen.

Som ni förstår är det som upplagt för ett ménage à trois!

Benedictsson är en god människoskildrare och hon lyckas snabbt få läsaren fången. Den utgåva jag läste var tyvärr moderniserad och bl.a. pluralverben hade utgått, vilket onekligen tar bort en del av tidsfärgen. Texten i sig är dock förhållandevis modern även om berättelsen till viss del kan upplevas en smula daterad för dagens läsare (vilket på intet sätt är ett problem för mig).

Men det finns frågetecken i berättelsen, sådant som jag inte förstår. Hur var Börje och Påls relation egentligen? Hände det något den där natten när Börje ensam besökte honom i hans rum? Och om nu Börje och Pål hade en innerlig relation, var det då svartsjukan som fick Börje att bli så upprörd över fru Mariannes bekännelse? Här får vi aldrig några svar, vilket kan beklagas, men samtidigt gör det att jag inte kan sluta tänka på Benedictssons berättelse och det gör den på intet sätt sämre, snarare tvärtom, ty då tillåts fantasin få fullt spelrum.

Publicerat

Completely lost images of Bonn-Karl

Bonn-Karl

Hur ofta hör man inte talas om fullkomligt spårlöst försvunna skivinspelningar, bilder eller dagböcker? Praktiskt taget varje dag. Men hur ofta hittas dessa konstverk? Alltför sällan! Av den anledningen är det en stor ära för mig att kunna publicera ”the completely lost images of Bonn-Karl” som jag precis hittade (prydligt inklistrade i ett album). Bilderna, som är tagna i Bonn-Karls lilla kammare visar vår vän som ligger ensam i sin smala säng, läsandes i den vackra förstautgåvan av En förlorad värld (Ljus förlag)

Bonn-Karl

Men ensamheten i kammaren blir stundtals för stor och Bonn-Karl sätter sig i en vrå och bläddrar bland grammofonskivorna. Skall han lyssna på La vie en rouge, eller fastnar han för But not for me? Endast Vår herre vet svaret på denna fråga. Vi får dock vara glad över att dessa okända och bortkomna bilder till slut kommit att publiceras.

Övriga bilder i denna eminenta serie, hittar ni här.

Publicerat

Tiden stannar på Karlavägens solsida

I korsningen av Sturegatan och Karlavägen låg en gång i tiden en väldigt fin byggnad, en av Karlavägens tjusigaste (huset i mitten). Nu står här ett relativt trist kontorshus. Här bodde kabinettskammarherre och fru Oscar Holtermann i en våning som redan 1923 var tämligen omodern.

Det sena 1800-talets lägenhetsplaner skilde sig enormt från 20-talets. Stuck och paneler hade dessutom en mycket mer modest utformning vid den här tiden, men detta hus hade undgått all typ av modernisering. På bilden ovan ser vi det fina vardagsrummet inrett med barockmöbler.

Matsalen var ett riktigt praktrum med mörk, hög panel.  Även i detta rum hittar vi ett präktigt barockmöblemang. Observera skåpet som är av den ty som man alltsomoftast hittade i våningar av denna typ.

På den höga panelens hylla står porslin med fasanmotiv. Familjen förfogade även över en riktig praktuppsättning, en Meissenservis i originalschatull.

Salongen är sent 1700-tal med möbler i både gustaviansk stil och rokoko.

Herrummet pryds av de pokaler som kabinettskammarherre Holtermann vunnit som ryttare och seglare.

Publicerat

Hon och han. Hans och hennes.

Som ni säkert vet, har åtskilligt med vatten flutit under broarna sedan de tuffa 30-talsbrudarna förförde män på löpande band och sedan, på 40-talet, smög omkring med cigg och solbrillor för att lägga vantarna på männens livförsäkringar. Att de kunde göra det, berodde säkert på emancipationsrörelsen. Att de verkligen gjorde det, kan till viss del ha varit en modesak. Vi vet ju alla vad som hände efter kriget.

Med jämna mellanrum vistas jag i landsorten och då hör jag både ett och annat som får mig att bli en smula fundersam. Som den unge man som var så intagen av sin storasyster att han prompt ville ha kjol på sig när han gick till dagis. Hans far var aningens tveksam, men insåg det korkade (och förmodligen lönlösa) i att protestera så till dagis bar det av i favvokjolen. Dagisfröknarna var dock inte lika förtjusta: ”Hä ä nog bäst att han int har kjol på sig, då vill de andra pojkarna också ha”. Och hur skulle det ha sett på det lilla dagiset i den norrländska kuststaden?

Förrförra julen pratade jag med min mosters hemsamarit som, precis som jag, tutar runt i hemtjänstbil på oplogade vägar. Då och då trilskades bilen fick jag veta och hon var då tvungen att ringa upp leasingfirman för att få komma in på service. Det gick oftast inte alls, ty gubbarna hävdade alltid att det rörde sig om ”handhavandefel”. Nå, tanten var inte tappad bakom en vagn och insåg ett smart sätt att komma runt detta irritationsmoment: hon bad sin man ringa och felanmäla. Och då gick det naturligtvis utmärkt att komma in med bilen på service.

Och med detta vill jag ha sagt att  jämställdhet, det är en fråga om tid och rum.

Publicerat

Hirdmans mor, den röda grevinnan!

Förra vintern läste jag Gusti Stridsbergs fantastiska bok Mina fem liv och blev helt betagen. Den tillhör de allra bästa memoarer och mellankrigstidens Europa som har skrivits. Har ni inte läst den, läs den genast (beställ den på Bokbörsen)!

När så Yvonne Hirdman gav ut Den röda grevinnan, en bok om modern Charlotte Stenbock-Fermor vars dramatiska liv har vissa beröringspunkter, blev jag naturligtvis nyfiken. Stridsbergs bok är en memoar av en mycket skicklig författare, Hirdmans är en biografi om en kvinna som det tyvärr finns knapphändiga uppgifter om och som tyvärr är långt ifrån lika välskriven. Nu vill jag på intet sätt förringa Hirdmans utomordentliga arbete, men det är bara att beklaga att Stridsberg var en verklig poet och att jag läste henne först.

Charlotte föddes i Tartu men familjen flyttade redan efter ett år till Oxford där fadern hade fått jobb i en bokhandel. År 1912 bar det av tillbaka till Europa igen och de slog sig ned i Radautz, en liten stad i hertigdömet Bokowina som tillhörde dåvarande Österrike-Ungern. Det är i Bokowina som Charlotte växer upp och här lever hon fram till att hon flyttar till Weimar och vidare till Berlin där hon möter den man som gjorde henne till grevinna.

Alexander Stenbock-Fermor blir hennes första make och tillsammans lever de i Berlin ett par år. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden och hon träffar sin stora kärlek, kommunisten Heinrich Kurella. Efter en tid flyttar de till Moskva där båda arbetar för saken. Efter ett par år råkar de dock i onåder och Charlotte flyr Moskva för att till sist hamna i Paris där hon blir kvar fram till flytten till Sverige då hon blir mor och fru.

Det är således ett spännande liv som den unga Charlotte lever. Hon är både nöjeslysten och politiskt engagerad. Några av bokens bilder är helt fantastiska, till exempel dessa: en gruppbild med Charlotte till vänster och denna där hon dansar med en annan dam. Åh, vilket liv de verkar ha levat! Jag tror att dessa bilder är nyckeln till hennes liv.

Det är synd att Hirdmans berättelse är så fylld av frågor och dessutom försöker besvara dem genomgissningar. Jag tror att jag hade blivit mer intresserad och framförallt fått en starkare bild av Charlotte Stenbock-Fermor om jag i högre grad fått använda min fantasi. Det är något torrt och tråkigt över framställningen som gör att jag läste snabbt och inte alltför noggrant, bara för att komma vidare till ett mer spännande avsnitt som dock aldrig kom. Men det kan inte förnekas att det är en spännande tid som skildras och historiska fakta finns det gott om i denna bok.

Läs också recensioner på dn.se, svd.se och expressen.se.

Publicerat

Södra Roslags tingsrätts fina byggnad

Södra Roslags tingsrätt

Under åren 1950-1951 uppfördes Södra Roslags tingsrätt i slutet av Erik Dahlbergsgatan, alldeles invid Lidingövägen. Några år senare, runt 1960 skulle jag gissa, kompletterades komplexet med ytterligare en byggnadskropp mot Rindögatan/Studentbacken. Tyvärr vet jag inte vem som ritade huset, jag har läst det, men minns inte och har inte lyckats hitta några uppgifter. Tingssalen med sina höga fönster är en verklig pärla, inte minst gör den sig i frostig vinterskrud.

Södra Roslags tingsrätt

Byggnadskropparna är förbundna med varandra medelst lägre, putsade längor som kontrasterar mot teglet i övriga fasaderna. Enkelt och sobert med fönsteromfattningar i tegel.

Södra Roslags tingsrätt

Längst till höger i bild ses den senast uppförda delen som har perspektivfönster istället för vanliga tvåluftsfönster. I byggnadens översta etage, finns ytterligare en större sal.

Anläggningen står idag tom, men är klassad som värdefull och kommer troligtvis att renoveras och byggas om till skola. Man får hoppas att fönster och dörrar och andra påkostade detaljer sparas åt eftervärlden.

Publicerat

Harriet Löwenhjelm nätt porträtterad

När Harriet Löwenhjelm somnade in natten till den 24 maj 1918 hade hon Elsa Björkman vid sin sida. Björkman hade rest från Moskva via Tyskland för att återse sin väninna som telegraferat henne att hon önskade träffa henne innan slutat av maj, ty vid den tidpunkten räknade hon med att hennes egen saga skulle vara all.

Björkman anlände till Romanäs sanatorium den 22 maj och fann Harriet vid liv, men orkeslös och tunn och ansiktens svagt röda färg var feberns förtjänst. Nästan omgående gav hon Elsa två handskrivna häften, det ena med sonetter försedda med träsnitt, det andra var hennes övriga dikter försedda med hennes egna tekningar. Ett och ett halvt dygn senare var hon död, ty nu kände hon att hennes litterära kvarlåtenskap var i trygga händer. Som överläkaren Alfred von Rosen yttrade: ”Hade fröken kommit för 14 dagar sedan hade det redan varit slut; om ni dröjt ytterligare 2 veckor hade hon fortfarande levat.”

I senaste numret av Lyrikvännen skriver Mattias Käck (en av initiativtagarna till Harriet Löwenhjelmsällskapet) om Harriet Löwenhjelm och presenterar dessutom några hittills opublicerade bilder på Harriet Löwenhjelm varav de flesta är tagna under åren på sanatorier runt om i norden. Bilden ovan är den sista som hennes medpatient, Ulf von Konow, tog av Harriet på Romanäs i augusti 1917  året innan hon dog. Det är fantastiska bilder som publiceras i detta nummer av Lyrikvännen, ty de är fyllda av både ungdomlig glädje och ett stort vemod. Jag hade gärna sett dem i form av riktiga, fotografiska kopior.

Publicerat

Herman Bang, författaren till Mikaël

Strax innan jul såg jag filmen Vingarne på Cinemateket. Regisserad av Mauritz Stiller (1916) och med Lars Hansson i den ledande rollen, är detta den första filmatiseringen av Herman Bangs roman Mikaël från 1904. På bilden ovan ser ni Bang himself i en behaglig och klädsam pose.

Mikaël är berättelsen om konstnären Claude Zornet som förälskar sig i en av sina modeller, den vackra Mikaël. De blir ett par och lever för en tid lyckliga, bland annat i Algeriet. Zoret är dock betydligt äldre än Mikaël och allteftersom han blir äldre, minskar attraktionen dem emellan.  En dag gör en svindlerska, grevinnan Zamikow, sin entré och hon lyckas så småningom förföra Mikaël som säljer allt som är värdefull för att tillfredsställa hennes behov av lyx. Som ni hör är det ingen rosenröd kärlekshistoria som dukas upp. Kanske var det det enda sätt som denna typ av kärlek kunde skildras på under 1900-talets första år.

År 1924 regisserade Carl Theodor Dreyer en tysk version av romanen för tyska UFA. En bild på Michaël och grevinnan hittar ni här. Filmen fick inget vidare mottagande, men har allteftersom kommit att betraktas som en viktig milstolpe och sägs dessutom ha influerat Alfred Hitchcock.

Herman Bangs liv var heller ingen dans på rosor, ty hans intresse för herrar gjorde honom till en man som det inte talades särdeles gott om i hemlandet Danmark. Under ett par år fick han dock uppleva lyckan och bodde så tillsammans med en tysk skådespelare i Prag. Efter utgivandet av Mikaël verkar det inte ha blivit fler böcker, istället var han under återstoden av sitt liv verksam som journalist och blev faktiskt riktigt framgångsrik.

Publicerat

Nu är det 1:a januari och ett nytt år

GarageDen första dagen på det nya året, nyårsdagen, den tycker jag om. Lugnt och skönt, utan vare sig något som måste göras, eller något som kan göras för den delen. Det mesta är stängt och igenbommat och man är hänvisad till sitt sköna och ombonade hem. Jag lyssnar på P2 och tittar på bilderna som jag tog i somras när jag var ledig och åkte runt med bilen.

Dessa månader känns redan så avlägsna, men jag är mycket glad att jag tog mig friheten att vara ledig även om jag skulle önska att jag gjort mer av min lediga tid och inte bara låtit tiden gå. Fast kanske är det bäst så, att inte marschera fram enligt ett strikt och fullspäckat schema för att hinna med så mycket som möjligt.

I mina mappar fann jag bl.a. en bild av kökstrivseln i min mors kök. Det är en mörk bild, ty jag är svag för både det under- och det överexponerade och finner ofta bilder tråkiga om de är alltför ordinära.

Gråmulna dagar går jag ofta omkring bland husen och tittar på detaljer, på det slitna och patinerat vackra. Jag ser ut genom ett smutsigt fönster och njuter av kontrasten mellan den mörka interiören och det järngrå ljus som strålar med från himlen. och Jag öppnar dörren och ser den gamla ladugårdens faluröda fasad och går ut i det fria och vandrar vidare på min promenad bland ting och byggnader som jag sett så många gånger men aldrig tröttnar på.

Publicerat

I won’t cry anymore, it’s a new year

Frost över vattentornet

Få saker får mig på så uselt humör som nyårsaftnar, endast midsommar är den högtid jag tycker sämre om. Denna aversion har helt och hållet att göra med att jag icke tycker om att fira på beställning och dessutom har erfarenheten lärt mig att höga förväntningar allt som oftast leder till besvikelse. Jag skulle kunna skriva en lista på nyårskalas som inte alls blivit som jag tänkt mig. Och oftast till det sämre. Förra året, t.ex, blev en våt tillställning där jag fann mig själv på en scen sjungandes någon form av nyårssång för att skylla över en not- och alkoholfadäs. Några av mina vänner missade eländet, ty de fastnade på tunnelbanan som stannat på bron mellan Slussen och Gamla stan.

Har ni hört Let’s start the new year right? Den finns på Spotify. Den skall vi inte lyssna på nu, snarare tänker jag mig att I won’t cry anymore kan vara lämplig, ty jag är svag för bitterhet så här vid årsskiften, även om det egentligen inte finns någon anledning för mig att hysa sådana tankar. Året har faktiskt varit riktigt bra på det stora hela. Den första halva var långt ifrån idealisk, men part 2 blev däremot över förväntan, bl.a. beroende på att jag sa upp mig från mitt kontorsjobb, tog sommarledigt och övergick till hemtjänstarbete. Det kan låta märkligt, men så är det nu. Frågan är nu hur nästa år blir. Jag hoppas att ev. bakslag uteblir, ty dem har jag haft nog av.

Den händelse som etsat sig fast i mitt minne detta år är söndagen den 2.a advent. Det var en vacker morgon, lugn och stilla och snön låg vit och dämpade alla ljud. Jag var tidigt uppe ty jag var på väg på morgontur bland mina pensionärer. Det var kallt i trapphuset i gårdshuset på Östermalm när vi klev in vid tiotiden. Inne i lägenheten var det helt stilla, så stilla som det bara kan vara när Vår herre hämtat hem en av de sina. De timmar som förflöt innan läkare anlänt och kroppen forslats bort var bland de längst i mitt liv. Jag ville bara att det skulle vara över, men jag visste också att det var sista gången jag befann mig i detta vackra hem och att jag aldrig  mer skulle få tala med en människa som jag tyckte mycket om. Detta rum var en värld för sig, en värld som för mig var som att delta i en film, en nutida Sunset Boulevard där där endast dåtiden var närvarande. Jag kan fortfarande höra repliken: ”Georg Rydeberg bakade kakor till mig, det har du också gjort”.

Men nu har ett år passerat och ett nytt står för dörren. Gott nytt år! Det började med ett glas champagne….

Publicerat

En traktor med snöslunga ordnar allt

Med traktor

Här står jag, i snöröjningstagen i den lilla byn i Västerbotten där jag just nu befinner mig. Som ni nog ser, är en präktig snöslunga kopplad bakpå den något ålderstigna traktorn. Vad gör man inte för att hålla vägarna farbara även i de mest avlägsna avkrokar som Seklernas by!

I tisdags kväll stod jag och väntade på bussen vid E4:an. Så kallt det var, 30 grader! Busskuren var helt oupplyst och bilar och  långtradare susade då och då förbi.  Till sist kom dock en buss och jag kunde kliva in i den behagliga värmen. Jag är glad att jag inte frös ihjäl i en snödriva!

När jag anlände the Flark serverades vin och film i nöjessalongen. Vi såg Jean Genets Un chant d’amour samt delar av Dietrichfilmen Morocco där hon har Gary Cooper som moatjé. Åh, vilket vackert foto dessa svartvita filmer har!

Nu är det  dags för mig att gå till sängs, ty imorgonkväll skall det firas födelsedagskalas och det måste förberedas!

Publicerat

I krokarna av nya Djurgårdsstaden

Storängabotten

Innan snön kom och begravde den frostnupna naturen, promenerade jag som vanligt åt Storängsbotten till. Jag tycker mycket om denna plats, särskilt när kylan har den i ett säkert grepp.

Storängsbotten

Övergiven är denna av tid och bristande underhåll ansatta gamla perrong. Det var länge sedan tågen på Värtabanan stannade här och än sällsyntare är nog att någon beundrar denna förfallna skönhet.

Storängsbotten

Alldeles intill ligger ett komplex som jag förmodar är uppfört på femtiotalet. I skuggan av en gammal ek tronar en välputsad, varmgul byggnad med en påkostad ekport. Enkel och nästan raffinerad.

Publicerat

Det var varmt och huset så övergivet

Ödehus

Jag satt i bilen en solig dag. Det var varmt och lite för mycket skog passerade genom bilfönstret utan avbrott. Det var först när jag närmade mig Råneå som landskapet öppnade upp sig och jag började hoppas att min resa inte varit förgäves. Vad det nu var jag letade efter. Strax innan en kurva pressade jag ned bromspedalen och parkerade bilen halvvägs ute på en åker, ty alldeles intill stod en gammal övergiven gård.

Ödehus

Om det ena huset var lite modernare till sitt yttre, var det andra en välbevarad 1800-talsdröm. Tyvärr minns jag inte färgerna på den vackra pardörren, men jag tog en hel rulle smalfilm från detta vackra ställe så förr eller senare får jag se hur den tar sig ut i färg. Notera också de strama överstycke som pryder köksfönstret.

Ödehus

Jag öppnade dörren och steg in i en mörk farstu. En gammal elsladd hängde på väggen vars gamla tapet fortfarande var en skönhet. Inne i köket hade någon monterat ned innertaket och och ljuset silade in genom vindsrummets fönster och spelade över all gammal bråte som lämnats kvar i detta en gång så vackra hem. Här fanns några vagnshjul, en vattenkanna, stolar och allehanda bråte. Och här fanns ett synnerligen vackert skåp som syns på bilden ovan. Vilken skam att inte någon tagit rätt på denna praktmöbel!

Bredvid vagnshjulen stod en murad öppen spis som delvis monterats ned. Under kupan hade någon placerats husets innanfönstervilket får sägas vara ett märkligt tilltag. Kanske var det klokt, ty där stod de verkligt skyddade för väder och vind.

Ödehus

Jag gick ut på gården och in i nästa hus. Här hade köksgolvet helt tagits bort och marken låg bar. Några klena buskar växte där nere och en halvmodern taklampa hängde ovan denna ofrivilliga rabatt. I kammaren innanför köket fanns golvet fortfarande kvar, men dit tog jag mig inte. Istället gick jag ut i hallen och vidare ut på den igenväxta gårdsplanen.

Publicerat

John Gilbert var Flesh and the devil

John Gilbert var en av 20-talets större Hollywoodstjärnor. Hans popularitet var inte i klass med Valentionos, men åren innan ljudfilmens genombrott var det åtskilliga damer som dånade vid åsynen av denne fagre man. År 1926 spelade han mot Greta Garbo i filmen Flesh and the devil, en MGM-rulle där även Lars Hanson medverkade. Jag är osäker på hur man skall tolka intrigen, men om man glömmer att ta på sig queer-glasögonen, så handlar den om två män som  förälskar sig i samma kvinna, men som till sist inser att viktigast av allt, är deras vänskap och därmed är Garbo glömd. Här en bild på Garbo och Gilbert från nämnda film som för övrigt finns på YouTube.

Jag är inte riktigt säker, men jag tror att det var år 1927 som Gilbert och Garbo bestämde sig för äktenskap. Hur som, Garbo dök inte upp till vigseln och John Gilberts enda tröst blev alkoholen som år 1936 ändade hans liv. Tråkigt, det kan man verkligen tycka. Kanske borde han ha tröstat sig med Lars Hanson istället.

John Gilbert hade ofta, som modet då föreskrev, en klädsam mustasch. Den kan beskådas här. För övrigt ett mod som borde få en renässans i större skala kan jag tycka.

Publicerat

Generalkonsul A:son-Johnsons villa

På villagatan
På väg hem en kväll passerade jag som vanligt Villagatan och den vitputsade villa där generalkonsul Axel Axelson Johnson hade sitt hem innan byggnaden omdanades till kontor. Som så många andra hus i Villastaden, har det ombyggts ett flertal gånger. Den stil som var högsta mode vid byggnadsåret  1876, var helt passé 1885 och knappt 35 år senare var det dags för Ivar Tengbom att tengbomisera 80-talsståten och anlägga en sober, nyklassisistisk klädedräkt

Visst är det en vacker entré villan har och är inte valvet in till gården särskilt tjusigt? En kväll när jag passerade var både byggnad och trädgård upplysta. I entrégången glimmade marschaller mot den vita snön och genom fönstren syntes elektriska lampor och stearinljus. Åh, så tråkigt att detta inte längre är en privatvilla och att jag får bo här!

Publicerat

Åh Queen Alexandra’s sandwiches!

Tänk, nu är det jul igen! Brasorna sprakar, glöggen puttrar och Trafikverkets växlar har fryst igen.

Raskt över till något annat. Alla dessa usla matlagningsprogram med käcka blondiner eller snuskiga, högljudda herrar! Vad är de bra för? Inte är de allra minsta i min stil, inte minst med tanke på alla usla rätter som lagas. Bort, äger jag!

Nå, det finns faktiskt tv-program för den matlagningsintresserade som kräver både kompetens och intelligens av programledarna. Ovan har jag ett klipp från Two fat ladies matlagningsprogram. Clarissa Dickson Wright och Jennifer Paterson lagar mat i en ypperlig historisk tradition och befattar sig icke med usla råvaror. Deras dialog är dessutom mycket kvick och båda damerna är ytterst bildade. Jag kan verkligen rekommendera deras matlagningsprogram!

I klippet ovan får vi bland annat lära oss laga Queen Alexandra’s favourite boudoir sandwiches (börjar vid 2.30 minuter). Den Mrs Keppel som nämns, var Alice Keppel, mor till Violet Trefusis som hade en omskriven kärleksaffär med Vita Sackville-West (som jag nyligen berättade om).

Tyvärr avled Jennifer Paterson år 1999 i lungcancer så detta eminenta program spelas således inte längre in. Det är verkligen synd!

Publicerat

Christmas is just another lonely day

Merry Christmas, Brenda LeeDet lackar mot jul. Ikväll tar jag tåget norrut och med lite tur, anländer jag glesbygden någon gång på förmiddagen. Jag räknar inte med att tåget ankommer i tid, men om jag är framme innan skymningen, är jag nöjd och belåten. Vad jag förstår är det ungefär lika kallt där uppe, som det är här på Gärdet i Stockholm.

Igår promenerade jag hemåt, längs med folktomma gator. Tegnérgatan, Karlavägen, Villagatan, Östermalmsgatan och vidare norrut. Det var så kallt att det kändes i lungorna, ty jag går snabbt och det förslår inte riktigt att andas endast genom näsan. Ambassaderna var nedsläckta och snödrivorna badade i ljus från gatlyktorna. Aldrig är staden så ljus, som dessa kalla och snöiga midvinternätter.

Jag är svag för julmusik. Den får gärna vara vemodig, sakral och högtidlig. Den kan också vara lite småtramsig och sorglig på samma gång. Tänk Brenda Lee och hennes Christmas will be just another lonely day. Förra julen satte jag samman en smärre playlist. Ni hittar den här. Lyssna på den, ty den är inte så dum!

Publicerat

Musikhögskolan intill Valhallavägen

Musikhögskolan

På min vandring bland stadens rivningshus har nu turen kommit till Kungliga musikhögskolans byggnad vid Valhallavägen. Fastigheten uppfördes i mitten av 50-talet och ritades av arkitekterna Erik Ragndal och Johan Tuvert. Sett från ovan utgör den delar av en g-klav, ty när komplexet skulle färdigställas några år senare, insåg man att de gamla tegelbyggnader som stod i vägen var skyddade och inte fick rivas. G-klaven kunde därför inte fullbordas.

Musikhögskolan

Här tog drömmen om g-klaven slut och snart är även den existerande byggnaden utplånad, till förmån för en ny musikhögskola och ytterligare ett bostadsområde.

Musikhögskolan

Det är en mycket vacker anläggning i tegel. Till stora delar är fasaden sluten, men på sina ställen öppnas den upp av större fönster och, som här, kopplas byggnadskropparna samman av en arkadliknande gång.

Musikhögskolan

Denna gång är min personliga favorit, ty den är nästan sakral med sitt vitputsade, spetsiga valv och sina tegelpelare mot Valhallavägen som mot gården motsvaras av smäckra, grå pelare.

Musikhögskolan

Som ni ser ger väggarna ett intryck av att vara tjocka. Kanske är de också det, eller så beror de bara på att fönstren monterats i liv med innerväggen. Kanske beror det på att arkitekterna ville att byggnaden skulle uppfattas som en solid och välisolerad, dit trafikens störande ljud inte skulle nå. Notera också husets sockel som är av allra bästa material.

Musikhögskolan

Mot militärhögskolan har en liten trädgård anlagts. Den är kärv och gör sig alldeles utmärkt vintertid. Också det är en konst!

Publicerat

Lars Gullin och hans Danny’s dream

Lars Gullin, Danny's dream. Emarcy.1954 års bästa skiva enligt Orkesterjournalen var Lars Gullins inspelning av Danny’s dream. Lyssna på den, om den är av någon anledning obekant, ty den är oerhört bra. Jag har nämnt den tidigare och älskar den för att den är fylld av ett svenskt vemod som jag tycker hör glesbygden till.

Det svenska skivbolaget Metronome , som gjorde inspelningen, hade kontakter med amerikanska Mercury records, vars inspelningar de gav ut och vice versa. Det dröjde därför inte länge innan inspelningen gavs ut i USA på Mercurys jazzetikett, EmArcy, och Gullin gjorde sig ett namn även i USA och Down Beat röstade fram honom som bästa nykomling. Inte illa av en artist som aldrig besökte det stora landet i väst.

Femtiotalets jazzutgåvor har ofta omfattande texter på baksidan, även på singlar och EP-skovor. Jag är svag för dessa essäliknande texter och den amerikanska utgåvan till Dannys dream utgör inget undantag. Läs texten på omslagets baksida så förstår ni vad jag menar.

När Nannies Porres album Nära skulle spelas in, var tanken att Lars Gullin skulle arrangera melodierna. Tyvärr avled han och skivan spelades in utan hans hjälp. Hennes version av Danny’s dream är dock mycket bra och väl värd att lyssnas på.

Publicerat

It’s beginning to look like Christmas

Julstämning i hemmet

Idag är jag något ansatt och sitter vid datorn och ser snön falla. Det är så  vitt ute och precis lika vintrigt som uppe i norr. Jag har tänt belysningen i julgranen och framför mig doftar några nyutslagna tazetter som jag planterat i en glasskål fylld med grovt grus. På bilden ovan, som är av den förfärliga kvalisorten dålig digitalbild, ses både gran och julkrubban som jag placerat i den öppna spisen. Där står också en hyacint och ett änglaspel samt en julbock i halm på golvet nedanför.

Jag läser i Östermalmsnytt att Helene Billgren rekommenderar att man slår sönder julsakerna och sedan limmar dem samman igen. Det säger en hel del om våra konstnärer och konsten överhuvudtaget för ett par år sedan, ja kanske även i detta nu. Nej, tacka vet jag rara porslinsfigurer som ömt vårdats av familjens trotjänarinna! Det får mig att tänka på en tant som berättade om sin barndom och familjens hembiträde som skötte allt praktiskt i hemmet. Jag frågade om det var en trevlig jungfru och tanten svarade ett bestämt nej. När jag frågade hur det kom sig att familjen städslat denna bestämda och sura dam fick jag svaret: vi ärvde henne av farfar. Hmm. För att återgå till Billgren, konsten och detta att med dekonstruera och foga samman så får man anta att den tiden snart är förbi. Även inom konsten ges modets nycker tämligen korta liv. Just nu är jag tacksam för det.

Jag var på café igår. Förritin hette det Soda, nu heter det något annat. Jag tog en kopp kaffe och en cafélagad chokladboll. Jag ville egentligen ha en mazarin eller något annat gott, men hur svårt är det  inte att hitta gott kaffebröd idag? Jag vill ha omsorgsfullt bakade kakor, gjorda på prima smör och inget förbannat margarin. En tant bjöd mig på några smakprov på de kakor hon bakat häromdagen. De var mycket goda och jag frågade lite blygt: du bakar väl på smör? Hennes blick antydde att hon nästan blev sårad över blotta tanken på att jag kunde tro något annat. Det är så det skall vara. Hon är ett alldeles förträffligt exemplar och det är bara att beklaga att hon inte bakar åt f.d. Soda. Nå, kaffet var kallt och jag fick en ny kopp av den trevliga personalen och var på det  stora hela nöjd och belåten. Och utanför snöade det och blåste precis som det gör idag.

Och så rekommenderar jag Dinah Washingtons album Drinking again. Lyssna på The man that got away!

The night is bitter,the stars have lost their glitter; the winds grow colder and suddenly you’re older – and all because of the man that got away.

Publicerat

Ty nattens skuggor kring staden falla

Östermalm på natten

Ett av stans allra finaste hotell är Örnsköld på Nybrogatan, vägg i vägg med Frippes. Här finns blommiga tapeter, järnsängar och en blankbonad linoleummatta i korridoren. Dessutom serveras frukosten på rummet, ty den bärs in vid valfri tidpunkt på morgonen.

Nattliv

Stardust. Ett vackert namn på en liten antikvitetsbutik på Sibyllegatan precis ovan Karlavägen. I huset bodde på sin tid Barbro Alving md fru Loyse två trappor upp i den soliga hörnvåningen med hustikt över Karlavägens trädkantade allé. Men nu är äret 2010 och snön ligger tung en kväll i början på december.

Östermalm by night

Det är här man köper sina chokladpraliner. Hit går nämligen både ungdomar, östermalmstanter och drottning Silvia. Chokladlukten är kompakt och ägarfrun och hennes dotter pratar oupphörligen.