Publicerat

Nancy Sinatra och en aning Frank

Nancy Sinatra kan man tycke lite vad man vill om. För många år sedan var jag mycket förtjust i henne. Idag är jag lite mer kluven, men det finns en del inspelningar som jag tycker riktigt mycket om. En favorit är Kinky Love som kom någon gång på 70-talet när hennes karriär hade dalat. Lyssna på den, den är fantastisk på många sått, inte minst för att produktionen är osedvanligt snygg.

So, close your eyes and think of someone you physically admire
And let me kiss you, let me kiss you

En gång för många år sedan. En sommar och jag satt i en bil och regnet öste ner och radion spelade Let me kiss you, en duett med Morrissey. Det är något speciellt med hennes brustna stämma.

 

 

Dessa minnen! Jag minns en annan gång. Det var sommaren och natten tog aldrig slut, ty ljuset blev endast lite svagare utan att natten för den skull sänkte sig ned. Jag var på besök hos GBS och in the wee small hours satte hon sig vid pianot och spelade Polka dots and moonbeans för mig. Allt sedan dess älskar jag denna banala schlager.

Publicerat

Till ladugårdsvinden vänder man åter

Ladugårsvinden

Det är en konst att spara på ting. Att veta vad man kommer att behöva om 20 år, eller kanske om 100, låter sig inte så lätt listas ut. Därför är det lika bra att spara på det mesta, åtminstone det finns plats, vilket det oftast gör på gamla gårdar med sin rikhaltiga flora av uthus.

Ladugårsvinden

När jag var liten älskade jag dessa utrymmen där taket var lågt och dammet låg tjockt. Där fanns strömbrytare för trefasinstallationer, elsladdar, reservdelar till en rörmjölkningsanläggning, gamla leksaker, järnskrot, mjölkflaskor och diverse annat mer eller mindre otänkbart. Och kanske, kanske fanns det en chans att något av allt detta en dag skulle komma till användning.

Ladugårsvinden

Jag går fortfarande upp på vinden var gång jag åkt norrut. Inte för att jag letar efter något, utan för att det känns tryggt med alla dessa gamla dammiga grejer och för att det är så lugnt och tyst där uppe. Genom några genomskinliga takplåtar, silar ett svagt ljus in och man ser endast så mycket att oredan inte på något sätt blir påträngande.

Publicerat

Sven Markelius flotta villa i Kevinge

Sven Markelius villa i Kevinge

1930 byggde Sven Markelius en flott villa i Nockeby. Byggnaden gick helt i funktionalistisk stil och var på det hela mycket tjusig. År 1938, i samband med skilsmässan från första frun, flyttade han in i en etagelägenhet i det av honom ritade kollektivhuset vid John Ericssongatan. Våningen blev dock snart för trång för Markelius och hans nya familj (han gifte sig med Karin (”Ka”) Simon) vilket gjorde det nödvändigt för honom att bygga en ny villa, denna gång i Kevinge vid Norrvikens strand.

Villan är i ett plan och av det generösare slaget, vilket framgår av planlösningen. Entrén ligger mot gatan och fasaden är där nästan helt sluten. Mot gården är det däremot gott om fönster som släpper in solen från söder. Här har också en damm anlagts.

Vardagsrum och matsal ligger intill varandra och planlösningen är helt öppen. Dock finns det en möjlighet att medelst draperier, avskärma matsalen om man vid en bättre middag, vill ha möjlighet att duka ostört. Från vardagsrummet kommer man också ut på terrassen, som är är stensatt och badar i ljus.

I husets flygelbyggnad finns Markelius arbetsrum, ett gästrum samt bastu och redskapsbod. I arbetsrummet finn en öppen spis och fönsterdörrar ut till gården. Här samlas ibland hela familjen för att njuta av en kvällsbrasa.

Som ni ser av bilderna, är också inredningen av påkostat slag. Här finns bl.a. Frank, Svedberg, Saarinen, Breuer, och Edna Martin representerade. Bland konsten märks verk av Leander Ensgtröm, AndersBbeckman, Stig Blomberg samt Arne Jacobsen. Uppvärmningensker medelst golvvärme och inblåst, konditionerad luft. Villan är på det hela taget strålande och ett goee exempel påden nya stil som utvecklades efter 2:a världskriget.

Publicerat

Kinesiska ibisrosens känsla för vår

Hibiskus

Visst är den vacker, den Kinesiska ibisrosen (Hibiscus rósa-sinénsis)? Bilden kommer från Växterna i hemmet, en skrift från 1936 som utarbetats av Erik Söderberg vid Bergianska trädgården. Som handledning har den sina brister, ty texterna är mycket kortfattade och kräver att man har god kännedom om växter i allmänhet, om man skall lyckas. Om hortensian får man endast veta att ”den kom redan 1790 till Europa. Dess hemland är Kina”.

Vad som däremot är utmärkt är bilderna, och då särskilt de i färg. Här en på Kristi bloddroppe (Fuchsia hybrida). Lägg märke till hur sirlig växten är. Detta var på den tiden när man inte nyttjade retarderingsmedel vilket får mig att tänka på ett besök på Waldemarsudde för några år sedan. I rummen på övre botten stod hibiskusträd. Dessa exemplar var stora och spretiga, men fantastiskt skira och eleganta med sina lätt knotiga gamla stammar. Jag tycker att detta är vackert, men samtidigt förstår jag att många lärt sig uppskatta dagens kompakta och fylliga plantor.

Och apropå Waldemarsudde! På vårvintern flyttas prinsens stora, gamla kamelia ut från växthuset och in i blomsterrummet. Det är en ståtlig växt. Med lite tur står den där nu.

Nu när mars månad inträtt är det dags att beskära de växter som bör beskäras. Förutom de här nämnda, gäller det även pelargoner och alla de plantor som inte blommar på fjolårets skott. Skär man t.ex. ned en nerium, spolieras troligtvis blomningen för detta år och det är synd. Behöver man prompt beskära en sådan planta, gör man det lämpligen mot slutet av sommaren, eller så kapar man bara vissa grenar. Många växter mår bara bra av att då och då skäras ned ordentligt, men det gäller t.ex. inte gardenior. Jag skar ned ett jättelikt exemplar, men den tålde inte vid mitt tilltag och dög.

Publicerat

En biografi om Harriet Löwenhjelm

Nyligen utgavs Boel Hackmans Harriet Lövenhjelm-biografi på Bonniers förlag, en bok som jag tyvärr inte läst. Dessbättre har jag precis avslutat volymen Harriet Löwenhjelm av Elsa Björkman-Goldschmidt. Biografin, som utgavs av av Norstedts 1947, är ett praktfullt verk fyllt av teckningar, bilder och utdrag ur brev.

Björkman-Goldschmidt var ännu relativt ung när hon tog sig an uppgiften att teckna Löwenhjelms porträtt. Vid en jämförelse med hennes senare alster, framförallt den självbiografiska trilogin, märker man hur hon mognat som berättare när hon närmade sig de åttio. Detta, ett av hennes tidigare verk är dock väl värt att läsas, inte minst för att hon stod Löwenhjelm nära under en stor del av det korta liv som var Löwenhjelm beskärt. Jag kan dock inte riktigt släppa tanken att det kanske finns askar som Björkman-Goldschmidt av en eller annan anledning inte öppnar.

Särskilt rörande är det sista kapitlet som fått titeln ”Slutet”. Björkman-Goldschmidt sitter vid väninnans bädd och försöker tygla sig, ty alla känsloyttringar hade förbjudits. Plötsligt hör hon gäcksam viskning från bädden: ”Hör du, det är inte förbjudet att snyta sig”. Skrattet bryter fram och Harriet sätter igång med att skifta sina ägodelar. Den vackra, svarta taftklänningen får dock Honorine Hermelin, ”för den går nog inte om dig” som Harriet uttrycker det. Istället är det den konstnärliga produktionen som Björkman-Goldschmidt anförtros, dikter, målningar och teckningar som hon tillsammans med kusinen Christer Mörner uppmanas att ge ut.

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887 på Tågaborg i Skåne men flyttade sedan runt under sin uppväxt, ty fadern var militär. Så småningom hamnade dock i Stockholm, i en stor våning på nuvarande Vallhallavägen 116 (numreringen har ändrats). Många år senare, i slutet av 30-talet, fick Björkman Goldschmidt själv en lägenhet i samma hus som då var renoverat och ombyggt till smålägenheter.

Tillsammans med sin yngste bror, den 2 år yngre Crispin, skapade Harriet en fantasivärld som döptes till Klondyke. Klondyke hade sin egen tidning, Midnattssolens land, och dockor som föreställde de personer som levde där. Åtskilligt av tidningens innehåll hamnade så småningom i den postumt utgivna diktsamlingen. Här en bild på några av Klondykes invånare.

För Harriet Löwenhjelm var naturen viktig och en stor del av hennes liv. Hennes dagboksanteckningar är därför fyllda av anteckningar om väder och naturscenerier. Under sina sanatorievistelser är promenaderna på landsbygden viktiga och Harriet bildar dessutom en skytteklubb. När B-G sätter sig ned för att gå igenom dessa dagböcker, bestämmer hon sig för att färga in av skriften i olika färger för att få en övergripande bild av vad dessa skrifter handlade om. Naturen blev naturligtvis grön, de jordiska omsorgerna blev bruna, konstnärskapet blev rött och tankarna kring död och sjukdom blev gulvioletta. Denna analys av B-G är mycket intressant, inte minst för att hon själv upptäcker mycket nytt om Harriet som en första genomläsning inte gett vid handen.

Att utförligare referera biografin låter sig inte göras utan alltför omfattande beskrivningar. Läs den istället, eller varför inte den nya av Boel Hackman. Jag avslutar därför med att visa två teckningar av Harriet Löwenhjelm. Se dem här och här. Läs också några av recensionerna av den nya biografin (SvD, Sydsvenskan samt DN )samt ägna Harriet Löwenhjelmsällskapet en tanke. Ytterligare en volym om Harriet Löwenhjelm finns också utgiven på Norstedts. Den heter Brev och dikter och kom 1953. Den skall inte förväxlas med den klassiska volymen Dikter.

Publicerat

To the friend who did not save my life

 

På Maison européenne de la Photographie i Paris visas just nu en utställning kring Hervé Guiberts liv som jag naturligtvis inte sett, men gärna skulle se. Inte minst för de vackra bilder som han tog. Här ovan ser ni en bild som heter Eugène et les églantines.

Hervé Guibert gav 1990 ut romanen À l’ami qui ne m’a pas sauvé la vie (To the friend who did not save my life) och i den berättade han om den dödliga sjukdom som han led av:  HIV. Ett år senare avled han, 36 år gammal, i sviterna av ett självmordsförsök. Innan dess hade han dock förevigat sjukdomsförloppet i dokumentären La Pudeur ou l’Impudeur som visades först efter hans död.

Det var en notis i DN som uppmärksammade mig på Hervé Guibert och utställningen. Där stod att läsa att Guibert var något av ett franskt underbarn i den världs som hörde den franska kultureliten till. Begåvad och vacker, se bara på denna bild.

Läs mer om Guibert här och berätta gärna om utställningen om ni sett den.

Publicerat

Hemma hos Holmgrens på Floragatan

Hos Rune Holmgren

Jag misstänker att det är få som hört talas om Hatt-Rune, d.v.s. hattkonstnären Rune Holmgren. Mer bekant är troligtvis hans bror Björn Holmgren, premiärdansören, som var en av de främsta på 40-50-talen. I en villa på Floragatan 2, där det idag står ett flerfamiljshus i mexitegel, bodde de två bröderna tillsammans med sin mor, fru Eda Holmgren, i en gammal 1880-talsvåning av omodernt snitt.

Det var 1947 som Svenska hem i ord och i bilder hälsade på hemma hos familjen Holmgren i deras vackra hem. Den rymliga våningen med sina höga rum, användes också för de privata hattvisningar som Rune Holmgren ordnade för sina kunder. Mitt i våningen låg vardagsrummet, av familjen också kallat ”Centralen”. Det är detta rum som syns ovan. Här ytterligare en bild från vardagsrummet, där mor och son ses i en blommig kretongsoffa.

Intill ”Centralen” låg ett litet kabinett vars väggar dekorerats med modeplanscher och en serie av David Coxs jaktscener i original. Till vänster i denna bild syns två av detta intima rums sittgrupper. Det är dels två karolinerstolar i bok med rottingsitsar som omgärdar ett gustavianskt bord i alm, dels två svensktillverkade bergèrer med klädsel i rosa sammet som kring ett rokokobord. Längst till höger i bilden ses en modernt inredd del av ”Centralen”.

Matsalen är som sig bör försedd med hög panel och på golvet står ett mahognybord som omges av stolar med klarröd klädsel, en färg som även går igen i rummets gardiner. Observera också de trearmade ljusstakarna och spegelplatån i bordets mitt.

De båda bröderna hade båda gripits av samlarvurm och specialiserat sig på herrnecessärer från 1700-talet respektive porslinsfigurer. Här studerar Rune Holmgren en av de många necessärer som pryder 1700-talsbyrån.

Visst är det ett vackert hem som familjen Holmgren inrett åt sig! Jag vet inte om Rune är i livet, men Björn, född 1920, verkar fortfarande tillhöra de jordiska. Synd dock, att den vackra villan revs i slutet av 60-talet.

Publicerat

Gösta Werners vackra Skymningsljus

Skymningsljus

Här en verklig pärla från filmarkivet.se: Skymningsljus av Gösta Werner som gjordes för att fira lumalampans 25-årsjubileum. Det allra vackraste i hela filmen är all gammal ljusreklam i neon. Se bara bilden ovan som jag tagit från filmen! Överhuvudtaget är den utmärkt fotograferad och perfekt exponerad.

Men det finns fler pärlor i detta arkiv. I ett klipp från 1952 spelar Arne Domnérus orkester med bl.a. Lars Gullin! Any time och Car-Rider är klassiker som jag sedan tidigare har på skiva. Tyvärr vet jag inte var inspelningen är gjord. Ytterligare ett klipp är relaterat till musik och det är en lustig reklamfilm som jag antar har producerats med något sorts stöd från Luxor som tillverkade trådspelaren Magnefon: Talande tråden.

År 1953 besökte Ingrid Bergman Sverige och Berns och den visiten förevigades naturligtvis. Här passerar åtskilligt med kulturpersonligheter från förr, bl.a. Lorens Marmstedt som hade bolaget Terra-Film och samarbetade med Hasse Ekman under hans konstnärligt mest lyckade period på 40-talet.

Matlagningsprogram är inget nytt. Tore Wretman och Folke Olhagen gjorde under flera år Novisen vid spisen och här är ett klipp från 1955 som handlar om ost.

Avslutningsvis tre arkitekturrelaterade filmer. Först en mycket kort film av det ovanligare slaget som presenterar den nya lyxbiografen Paraden på Gärdet, sedan en snutt om det gamla Folkets hus vid Norra Bantorget där även Sven Markelius medverkar och presenterar ritningar till det nybygge som skulle komma att byggas 1955, samt till sist en film från invigningen av Stockholmsutställningen 1930.

Publicerat

En dag i city & uppe på söders höjder

Funkiskök från ByggfabrikenIdag har jag varit ute mest hela dagen och det beror nog på att jag inte lämnade hemmet förrän vid halv ett. Lite ansatt, åt jag en hälsofrukost vid halv elvatiden bestående av naturell yoghurt som jag skivade ned päron i. På delikatessrågbrödet bredde jag kaviar och toppade sedan med riven morot. Jättegott!

Väl ute i solen och friska luften fotograferade jag av ett par balkonger som är på väg att skatta åt förgängelsen. Usch vad jag avskyr nya lättmetallkonstruktioner i gammal stil där all särart går förlorad. Promenerade sedan ned till Hamngatan och åt hamburgare med Björn på Max. Gott, och precis vad jag var sugen på. Eftersom jag inte är något fan av att ”gå i affärer” gick jag till HM och köpte strumpor så jag klarar mig resten av året. Är oftast likadan med skjortor och annat som man måste köpa nytt då och då.

Uppe på söders höjder gjorde vi ett besök på Byggfabrikens butik på Tjärhovsgatan. Vilka fin kök de har! Platsbyggda i massiv furu, precis som det skall vara. Inga moduler, allt är skräddarsytt. Bilden här intill kommer från deras webbplats som jag rekommenderar er att besöka. Billigt är det dock inte. Jag har dock svårt fatta logiken i hur man kan riva ut gamla platsbyggda kök och ersätta dem med fula, nytillverkade av undermålig kvalitet. Är man ute efter ett billigare kök, kan jag rekommendera Apparat-köket som är mycket likt de standardkök som kom cirka 1960. Även detta kök håller hög kvalitet, men det är dock inte platsbyggt.

Jag hade helt missat att Svart kaffe bytt ägare och blivit Il cafe. Lite tråkigt tycker jag, som gillade den gamla 90-talskänslan i lokalen. kaffe var dock gott, men klientelet lite väl ansträngt trendigt. Och ja, det fanns surdegsbröd.

Besökte även Beyond Retro. Tyvärr var den vita Levis-jeansjackan för liten, precis som fnaskpälsen i något ljust konstmaterial. Urk, att det skall vara så svårt att bli lite fin!

Publicerat

Jag ville ge min hjärtans lille broder

Ale gamla skola

Jag ville ge min hjärtans lille broder
en ädelsten, en kostbar krysolit.
Jag ville ge den bästa av klenoder.
Jag ville ge – -.
Gud må mitt vittne bliva,
att jag har intet, intet till att giva,
men för min Broders sällhet vill jag be.

Si jag skall klä mig i en pilgrims kappa
och gå en pilgrims ändlöst långa väg,
och jag skall krypa uppför templets trappa,
och jag skall still
vid altarstenen ligga,
och utan återvändo skall jag tigga,
Tills Herren säger: Ske dig som du vill!

Min panna skall jag hårt mot marken trycka
och säga Herre Gud och Jehovah,
som håller i din hand all fröjd och lycka,
dig vill jag be:
Jag har en liten broder,
din skattegömmas yppersta klenoder
av namnlös salighet åt honom ge!

Ja honom ge den fröjd varåt man hissnar
då man förnimmer den en kort minut,
men giv den så dess fägring aldrig vissnar.
Jag beder dig, O, skänk förutan like!
Men Herre, då han kommer i sitt rike,
o giv att han ej helt förglömmer mig!

Harriet Löwenhjelm. Dikten är tagen från den postumt utgivna Dikter

Publicerat

I’m looking over a four-leaf clover

LyckoklöverHar ni hört I’m looking over a four-leaf clover?

No need explaining, the one remaining
Is somebody I adore
I’m looking over a four-leaf clover
That I overlooked before

Jag minns den från barndomen, men kan inte påminna mig hur den svenska texten gick. Min far hade noterna och jag satt ofta och bläddrade i den tjocka bunt som utgjorde hans repertoar när han spelade på dans under 40-50-talen. Mitt intresse för noter berodde inte på att jag var överdrivet intresserad av att spela, snarare för att jag tyckte att bladen var vackra och patinerade efter år på dansbanorna runtom i länet.

Men det var inte detta jag skulle skriva om utan det vackra väder som onsdagen bjöd på och morgonens promenad genom Lill-Jansskogen på väg till Universitetet och efterföljande besök på Plantagen vid Bergianska. Jag älskar dessa mornar när solen skiner och det är kallt, men man vet att innan middagstimmen slår, kommer takdroppet spela en enkel melodi. jag passerar både vattentorn, vattenkälla och ett koloniområde på min väg. Efter lektionen gick  jag vidare till Plantagen och köpte några knölar, ty jag ville ha en riktig lyckoklöver. När jag var liten stod alltid en planta, vit, på bordet hos min mammas faster i Södra Sunderbyn. Lyckoklöver, ett sådant utmärkt namn! Fast på den tiden sa man väppling.

Nu äter jag finska pinnar. Vilka goda kakor de är! Men man måste ha både bitter- och vanlig sötmandel i. Och de bör gräddas så att de blir lite lätt gyllene.

Och så fick jag reklam på posten, reklam för en ny tidskrift vid namn Klassiska bilar. Konceptet är inte alls så dumt och det går ut på att deras motorjournalister testar gamla bilar från 50-70-tal och samtidigt ger en bild av hur fordonen tog emot när Teknikens värld provkörde dem när de var nya. Det låter bra tycker jag så jag skall nappa på deras introduktionserbjudande (OBS, detta är inte reklam – det är bara min högst personliga åsikt).

Publicerat

Astrid Sampes fina Karlaplansvåning

Astrid Sampes vardagsrum

En av Sveriges främsta textiltanter, tillika en skarp affärskvinna, var Astrid Sampe. Henne har jag skrivit om  tidigare, och nu tänkte jag att det var dags att presentera hennes forna hem vid Karlaplan. Här bodde Sampe från slutet av 40-talet till sin död (om hon nu inte bodde på hem de sista åren) år 2002. Först bodde hon här med sin man, Sten Hultberg, sedan ensam och då avyttrades två av sovrummen till intilliggande lägenhet. Se planritningen så förstår ni hur våningen var disponerad.

Fastigheten Karlaplan  4, som även innehöll Radiotjänst Karlaplansstudio där både radioprogram och skivinspelningar gjordes, uppfördes av byggmästare Nils Nessen och var mycket påkostad. All fast inredning ritades av Carl Axel Acking och utfördes vid NK:s verkstäder i Nyköping. Materialen var mestadels ek på utsidan och cellulosalackerad björk på insidan.

På 40-talet var hembiträdesfrågan aktuell och bristen på hjälp ansågs vara ett stort problem. I första våningen låg därför en hembiträdescentral med rum för fyra husassistenter. Centralen  sköttes av husets värdinna som också ansvarade för tvätten.  Varje hyresgäst kunde boka en jungfru tre timmar per dag. Dessutom fanns i samtliga barnkammare sändare till centralen så att de kunde kommunicera med barnen när föräldrarna inte fanns till hands.

Här några bilder från våningen. Först Sten Hultbergs arbetsrum. Här finns två skjutdörrar i alm som är infällda i ett bokhylleparti i samma material. Den ena dörren leder in till Astrid Sampes rum, den andra till den  korridor som sammanbinder sovrummen och som också är försedd med ovan nämnda inredning i ek, med plats för kläder, linne o.s.v. I barnens rum hittar vi också platsbyggd förvaring, se bara på denna bild.

I vardagsrummet hittar vi den verkliga överraskningen, kakelugnsvrån! Inte nog med att Sampe valde kakelugn istället för den öppen spis som de andra lägenheterna har, hon har också möblerat med en 1880-talssoffa med ursprunglig plysch, en Emma och en Gråstensrya (Ormfällan). Jag passar också på att visa en bild på Sampes dukade bord, samma bord som ses högst upp i detta inlägg.

Avslutningsvis det eleganta köket med cellulosalackerade luckor och blå jaspématta på golvet. Åh, om någon kunde ta upp tillverkningen av detta snygga linoleummönster! Här ytterligare en bild på köksskåpen ovanför beredningsbänken med teakskiva. Tyvärr revs hela köksinredningen ut i samband med en helrenovering på 90-talet och köken har numera modern standard av tämligen mediokert material, dvs spånskiva. Det är verkligen en ödets nyck att detta ingrepp gjordes för att höja lägenhetens standard!

Publicerat

Lustfyllda Jane Russell i en höstack

Den i dagarna bortgångna Jane Russell visste hur hon bäst skulle komma till sin rätt, även i en sådan enkel omgivning som en höstack. Bilden kommer från hennes genombrottsfilm, The outlaw. En film som vållade censuren mycket huvudbry då Jane Russells naturtillgångar (hon hade följande mått: 38D-24-36) så frikostigt exponerades (dock ej i den för filmen specialkonstruerade bh som Jane inte gillade).

I filmen Gentlemen prefer blondes från 1953 spelade hon en av två giftaslystna flickor. Den andra gestaltades av Marilyn Monroe. Här en scen från filmen där Russell dompterar ett helt gäng halvnakna män.

Jane Russell var inte bara en glesbygdssiren dom vek ut sig i en höstack, hon sjöng också. Här två förföriska stycken från 1947 som kommer från 78-varvsalbumet Let’s Put Out the Lights.

Do it again

Two sleepy people

På äldre dagar blev Russell allt mer konservativ och några utvik i höstackar var inte att tänka på. Redan 1955 grundade hon Hollywood Christian Group och upplät sitt hem för bibelstudier en gång vecka. På senare år lär hon ha yppat följande: ”These days I am a teetotal, mean-spirited, right-wing, narrow-minded, conservative Christian bigot, but not a racist”.

Läs The Guardians dödsruna här. I svenska medier är det ännu rätt tunnsått med information, men här är iallafall SvD:s dödsruna.

Publicerat

Natur och Kultur vid Karlavägsallén

Natur och Kultur

Har ni tänkt på vilken vacker byggnad Natur och Kulturs hus på Karlavägen är? Huset uppfördes ursprungligen för Svenska Trävaruexportföreningens räkning efter ritningar av Sven Markelius och stod klart runt 1961. Det är en påkostad byggnad med fasader i natursten och någon slags bronsplåt (enligt Stadsmuseets byggnadsinventering). Se hur vackert det var en kall decemberkväll när jag promenerade hem från jobbet.

Natur och Kultur

Tyvärr vet jag inte vem som utfört keramiken vid entrén som är både dekorativ och ett barn av sin tid.

Naturligtvis stod här en enfamiljsvilla som revs när denna nybyggnad skulle uppföras. Det är bara att beklaga och man får samtidigt hoppas på att detta inte upprepas och Natur och Kulturs byggnad får stå kvar.

Publicerat

Ett unikt malmöhus skall renoveras

De vackraste av alla stora tjockhus från 30-talet är de tre som byggdes i slutet av 30-talet i Riberborg av Eric Sigfrid Persson. Här en bild på de två första husen i bostadsområdet Ribershus som det kallades när det invigdes med utställningen Vi bo i Riberhus. Huset till vänster, som är det första i raden när man kommer från centrala delarna av Malmö ägs av HSB och nu skall det renoveras (läs mer på Byggfabrikens blogg).

Lägenhetsplanerna i de tre husen skiljer sig från varandra och det första huset i raden har de mest spektakulära planerna. Här finns både våningar i 2,5 etage (nästintill världsberömda) och mer ordinära i ett plan med vardagsrum i halvetage. Se bara denna fyrarummare med jungfrukammare! Vilken fantastisk rymdkänsla det blir med denna enkla lösning. Huset är också unikt såtillvida att det var det första som försågs med Eric Sigfrid Perssons uppfinning perspektivfönstret, en konstruktion som kom att dominera byggandet under efterkrigstiden, åtminstone i mer påkostade lägenheter och i offentligt byggande.

Tyvärr ägs det första höghuset i raden av HSB, som gjort sig kända för att förstöra det mesta som kommer i deras väg. Här i Stockholm har de lyckats helt förträffligt med t.ex. Kungsklippans funkishus. HSB vill nu renovera fastigheten, byta el och uppgradera lägenheten till modern standard. Vad som egentligen hög standard, talar man dock inget om. Den egentliga skurken i detta drama är de regler i hyreslagen som säger att man bara får höja hyran om man genomför en reparation som ger en standardhöjning. Att byta ut något mot något nytt, är alltid en standardhöjning, oavsett ut dåligt material det är i den nya detaljen. Att det förhåller sig så har en historisk bakgrund i det faktum att för mycket länge sedan var standarden låg och ett utbyte var oftast motiverat. Idag, när snickerierna är fullproppade med lim och andra mer eller mindre hälsovådliga produkter, är detta tankesätt helt föråldrat. Likadant är det om man tar hänsyn till vad som är ekologiskt hållbart.

Naturligtvis behöver gamla hus renoveras, men man skall inte behöva ta till standardsanering för att kunna renovera och höja hyran. Rimligtvis är man bra dum om man föredrar att betala mer i månadshyra mot att man får en taffligt reparerad våning, jämfört med om man får en ordentligt reparerat hem där man respekterat den fasta inredningen och istället koncentrerat sig på ytskikt och de tekniska installationerna.

Publicerat

De äro seminariets kyska lärarinnor

Dessa kyska seminaristerDessa blivande lärarinnor som kyskt ses passera ljusgården i Högre lärarinneseminariet på Riddargatan 5! Det är en högst förtjusande bild som jag hittade på Wikipedia.

Det var först 1861 som det i större omfattning blev möjligt för kvinnor att skaffa sig en högre utbildning i och med grundandet av Seminarium för bildande af lärarinnor. Att vara lärarinna blev därför en utväg för kvinnor som önskade skaffa sig en akademisk bildning och därigenom självständighet och egen förtjänst. Eftersom kvinnor det förutsattes att kvinnor inte hade försörjningsansvar, var dock lönen lägre än de manliga lärarnas, oavsett om de var gifta eller ej.

Men alla dessa kyska fröknar.  Kanske delade de en vindskammare med en väninna på någon bakgata, högt upp vid randen av en gårdsbrunn. Och kanske blev deras öde detsamma som en gång Angelas och Adas?

Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Eller kanske de drömde om en stilig folkskollärare

Hans huvud är finaste guld,
hans lockar liknar dadelklasar,
svarta som korpen.
Hans ögon är som duvor
vid strömmande vatten,
de badar i mjölk,
de sitter vid fullhetens rand.

Publicerat

Forskningssymposium om Masreliez

Visst är den vacker, Spegelsalen i Gustav III:s paviljong på Haga? Mannen bakom denna interiör var Louis Masreliez, son till Jacques Adrien Masreliez som kom till Sverige från Frankrike för att hjälpa till med dekorationen av Stockholms slott.

Igår var jag på Nationalmuseums forskningssymposium om Louis Masreliez och hans gärning. Tyvärr var jag tvungen att gå innan dagens föreläsningar hade avslutats, men jag kan likväl rekommendera ett besök under onsdagen, då resterande del av programmet genomförs med start 09.00.

Masreliez utbildade sig till historiserande målare och spenderade mycket tid i Italien. När han kom åter till Sverige blev hans första uppdrag att dekorera Hagapaviljongen, en uppgift som han var tämligen oförberedd på. Inspirerad av de skisser han gjort under sin tid i Italien, utgrävningarna i Pompeij och Rafaels loggia i Vatikanen, var han en av dem som skapade den svenska pompeijanska stil som kom att kallas den sengustavianska. Här ett exempel på en av hans skisser till Hagapaviljongen.

Publicerat

Åh, inte fick jag kaffe på Vårsalongen

Liljevalchs konsthallTänk att det redan är söndag kväll! Jag har varit ledig i tre dagar och har knappt öppnat estetikboken som jag planerat läsa dessa dagar. Ett liv i sus och dus är bestämt vad jag fört. I fredags besökte jag Begravningen på Högkvarteret och eftersom det var kallt, krävdes färdkost på promenadsträckan Medborgarplatsen  – Närkesgatan. Något ansatt bestämde jag mig på lördagen för att tillbringa kvällen med en bok och en brasa, men vad hjälper goda föresatser, när man istället gör visit hos excentrisk dam i de ruffiga kvarteren i Östgötagatans förlängning? Inte alls kan jag avslöja! Inte blev det bättre av att vi så småningom begav oss till Skeppsbars utomordentligt charterdoftande källare.

Som ni förstår, var det knappast fräschören som var utmärkande för den stillsamma söndagsförmiddagen som kulminerade i kyrkklockornas ringande. Efter lunch tog jag mig dock samman och pallrade mig ner till Liljevalchs för att bese Vårsalongen och konstatera det märkliga i att förlägga en sådan till årets kallaste period.

När jag vandrade omkring bland årets verk, kom jag att tänka på ett yttrade i Svenska hem i ord och i bilder år 1948 där fru Harriet Åkermark i Västerås ”reagerar starkt negativt mot allt grönt och anser, att det bör finnas ett råd, som hindrar folk från att köpa fula saker”. Vårsalongens målningar präglades inte av grönt, men väl av en gråtrist ton som rimligtvis inte kan göra någon glad. Det slog mig att denna tristess var en sammanhållande faktor bland dessa verk som till råga på köpet var alltför realistiska i sitt utförande, ja nästan fotografiska. Se bara på Joakim Johanssons salongsbesökare.

I övrigt fanns där både manskonst och fruntimmerstavlor. Den sistnämnda föll mig i smaken och var dessutom utställningens största verk. Min absoluta favorit var dock Joel Hurlburnts spade/skyffel och detta helt beroende på det vackra namn som verket fått: With Whom Shall We Bury Your Memories.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ödslade den mesta av de två timmarna på Liljevalchs med att prata med alla bekanta jag sprang på på utställningen. Någon idealisk besökare var jag därför inte. Å andra sidan hade även Liljevalchs sina brister. När jag skulle stärka mig med kaffe, visade det sig att de inte tog kort. När jag sedan skramlat samman några slantar till en espresso, hade de stängt.

Och nu är det snart en ny vecka! Måtte det bliva en studiernas vecka. Jag har också hört det ryktas att Bonn-Karl skall kasta kläderna och insmord i matolja poserar för en gammal porrstjärnas memoarer. Om det är sant eller ej, kan man dock aldrig veta.

Publicerat

Något är vajsing med exponeringen

Söder i september

Jag vet inte hur detta gick till, men något fel blev det. Endast kanten till höger blev korrekt exponerad när jag tog några bilder i september förra året. Eftersom jag uppskattar dessa bleka bilder beskar jag dem och här ser ni resultatet: utsikten från gångbron över till Katarinahissen och Gondolens uteservering.

Söder i september

Uppe vid Mosebacke, intill vattentornet, finns denna vackra byggnad som ligger intill terrassen med en av stans bästa utsikter. Jag vet inget om dess historia och har ej heller brytt mig om att ta reda på den.

Söder i september

Östgötagatan, denna utmärkta gata som tack vara sin ringa bred och sin varierande bebyggelse är en liten pärla. Jag hoppas verkligen att det blir något av planerna på ett turkiskt bad i den nerbrunna byggnaden en bit ned på gatan.

Publicerat

Några knappt märkbara nya finesser

Självporträtt på NK

Nu har jag tänkt till en smula och bytt ut länkarna under sidhuvudet. Det är ingen större skillnad jämfört med hur det såg ut förut, men jag tänker mig att det kan vara praktiskt att kunna välja mellan de ämnen som jag skriver mest om. Polaroiderna, både de i färg och de svartvita, ligger numera blandade. Glesbygden finns kvar och den avdelningen kommer jag att fortsätta med även detta år. Ny länkar är Litteratur, Arkitektur och Musik. Dessa ämnen skriver jag ofta om och därför tycker jag att det är bra om de finns. Egentligen borde jag samla alla bilder jag tar på något sätt, men eftersom de ofta hamnar under Arkitektur, och överhuvudtaget är en stor del av allt material, låter jag bli det. Glesbygds-projektet vill jag dock lyfta fram och polaroidbilderna får vara kvar av nostalgiska skäl.

Egentligen borde det till ytterligare en länk och den skulle i så fall gå till det typ av material som utgörs av inlägg som det om Dardels ateljévåning, gamla reportage från Svenska hem i ord och i bilder och liknande i den stilen. P.g.a. idétorka har jag dock inte kommit på en passande term.

Bilden ovan är ett självporträtt taget i provrum på NK i höstas.

Publicerat

Le quatrième gazomètre, Hjorthagen

Fjärde gasklockan

Den fjärde gasklockan i Ropsten byggdes år 1932 och på dess omslingrande trappsteg kan man klättra nästan upp till himlen. För några år sedan fann jag den ful, men för varje gång jag passerar den, blir jag mer och mer förtjust. Tyvärr skall den rivas och ersättas av ett höghus. Byggnaden är inte alls omistlig, men jag kommer att sakna den när den ersättas av ett modernt höghus fyllt av fräscha människor i valfri ålder.

Eftersom jag ofta befinner mig i området har jag kommit att tycka mer och mer om det. Här finns förutom denna gasklocka en byggnad som ser ut att vara en tågstation, en påkostad disponentvilla i tegel (kanske var det här Ahlsell, gasverkets förste chef bodde – samme man som gav upphov till Ahlsellvägen) och Ferdinand Bobergs världskända gasklockor. En  del byggnader kommer att få stå kvar, resten kommer att rivas. Jag hoppas att åtminstone något av den gamla gasverkskaraktären kommer att bevaras närr det nya området så sakterliga reser sig på dess gamla marker.

Publicerat

Får man fresta med en Fallen Angel?

Cocktailbok utgiven av Ljus förlagI mitt trapphus har vi en hylla och där kan vi ställa ut böcker som vi vill bli av med. Tyvärr ställer jag sällan ut något där, istället plockar jag på mig trevliga böcker som kan vara bra att ha. För ett par veckor sedan hittade jag en fin drinkbok utgiven av Ljus förlag 1949. Visst är den snygg? Den påminner något om den drinkbok som Sturehof gav ut på 90-talet. Författare är Helmer Jansson, Patrik Melin samt Sten Söderberg. Enligt baksidestexten var två av dem kända från Riche och Djurgårdsbrunn.

Boken tar redan på första sidan till ett originellt grepp och delar in alkoholkonsumenterna i tre grupper: de som inte dricker alls, de som dricker måttligt samt de som dricker för mycket. Den tredje gruppen, alkoholisterna, hör till de slag vars främsta karakteristik är att ”då gommen kräver mer, tycks den övriga kroppen kräva mindre”. Det må jag säga var fyndigt!

I övrigt är cocktailboken ungefär som de flesta i denna genre. Drinkarna har delats upp i cocktails, long drinks, fizzes o.s.v. En rolig detalj är de små illustrationer som ytterst sparsamt illustrera vissa av drinkarna. Min favorit är Fallen Angel. Typiskt att det är ett stackars fruntimmer som ligger där på divanen!

Publicerat

Och så Statens Normalskola revisited

Statens Normalskola

Jag tror att det var strax innan jul som jag skrev om Statens Normalskola som ritades av Paul Hedqvist och som snart skall rivas för ett nybygge. Jag kunde inte hålla mig från att gå dit än en gång och även passa på att fotografera interiören för visst är ett ett vackert byggnadskomplex i tegel!

Statens Normalskola

Byggnadskropparna är utspridda och har olika fason. Den sammanhållande faktorn är det gula teglet, takfoten och fönstersättningen.

Statens Normalskola

Jag tror att det är en matsal som döljer sig i den åttkantiga byggnaden. Här är fönstersnickerierna bruna och har dessutom försetts med en bröstning i trä. Notera också burspråket i byggnadskroppen i bakgrunden.

Statens Normalskola

Hur många skolor har det inte funnits som haft en fasad liknande denna? Få är dock så eleganta och de flesta har moderniserats under åren men Statens Normalskola är i det närmaste helt intakt.

Statens Normalskola

Tillochmed entrépartierna har kvar sin ursprungliga snickerier. God kvalité och uppenbarligen har byggnaderna underhållits på rätt sätt.

Statens Normalskola

På insidan ser man de enkla beslagen med sina rena linjer och varma material

Statens Normalskola

Denna trappa är byggnadens verkliga clu! På motstående vägg stora franska fönster ut mot skolgården. Detta rum borde verkligen bevaras.

Statens Normalskola

Även på insidan går det gula teglet igen. Fönsterbänkarna är i marmor och fönstren av den praktiska och mer eller mindre outslitliga perspektivmodellen. Lätta att öppna och dessutom ger de ”dragfri” ventilation.

Statens Normalskola

Den entresollerade hallen har tyvärr fått en inredning som gör allt annat än förskönar. i denna vinkel ser man dock inte eländet i någon större utsträckning. Däremot framträder den rumsliga kvalitén.

Publicerat

Om hyresrätten och utförsäljningarna

Hyresfastighet

Till skillnad från statsministern tycker jag att hyresrätten är något bra, även i Stockholms innerstad. Det måste finnas en möjlighet att hyra en våning för längre eller kortare tid. Det är klart att det finns problem och ett av dem är bristen på lägenheter efter de senaste årens utförsäljningar. Ett annat problem är det regelverk som styr hyressättningen. Enligt min erfarenhet betyder läget oerhört mycket för många, d.v.s. en våning i innerstaden är betydligt attraktivare än en i en ytterförort. Den teorin stöds inte minst av bostadsrätternas pris (och andrahandshyrorna!). Nu är inte jag någon vän av marknadshyror, ty jag tycker att de ger en alltför homogen (läs välbärgad) grupp av människor innanför tullarna, men det steg som tagits i den riktningen och som öppnar för en differentiering mellan stad och förort är nödvändigt så länge glappet inte blir för stort (vilket är en luddig formulering).

Jag är också av den åsikten att hyresgästens inflytande bör stärkas och att tolkningen av vad som är en standardhöjning bör förändras. Idag höjs hyran oftast vid ett stambyte, trots att stambyte i sig inte är en godkänd anledning för en hyreshöjning. Däremot kan man höja hyran om badrummet görs om och förstoras, köket byts ut, engreppsblandare monteras, säkerhetsdörr sätts in o.s.v. Av den anledningen gör man ofta en genomgripande ombyggnad för att på så sätt få igenom en hyreshöjning.

Efter att ha sprungit runt i diverse hyresrätter kan jag konstatera att denna s.k. standardhöjning är av det mer tveksamma slaget. Material och utförande är av betydligt lägre klass än de ursprungliga. Jag anser därför att det är upp till hyresgästen att avgöra vad som skall bytas ut (naturligtvis gäller inte det stammar, elledningar och andra tekniska installationer som med jämna mellanrum måste förnyas). Således tycker jag också att en omsorgsfull renovering av befintlig fast inredning skall vara ett skäl till att höja hyran. Det borde i rimligtvis vara bättre att ha en massiv teakbänk i köket, än en nyinsatt bänkskiva i laminat? Och detta utan att ens blanda in miljöaspekterna.

Utförsäljningen av Allmännyttan har inte bara decimerat lägenhetsbeståndet, den har också gjort före detta kontraktsinnehavarna till förmögna BR-innehavare som kunnat köpa en ny lägenhet och som på grund av vinsten vid försäljningen, hjälpt till att ytterligare trissa upp bostadspriserna. En extra draghjälp har bostadsmarknaden fått av de låga räntorna. Högre räntor och insikten om att bostädernas värde inte kommer att öka i det oändliga, kommer naturligtvis att förändra prisbilden totalt inom de närmaste åren. Det är bara att erinra sig totalstoppet på bomarknaden för drygt 2 år sedan, eller räntechocken i början av 90-talet.

Jag har all respekt för Alliansens tal om valfrihet på bostadsmarknaden, men det är mer än valfriheten som styr, när man erbjuds köpa en bostadsrätt till kraftigt rabatterade priser. Hade man istället sålt våningarna för ett pris som tangerat bostadsrättsvärdet hade nog de flesta utförsäljningar inte blivit av. Visserligen vet jag att hyresfastighetens värde är betydligt lägre än bostadsrätternas sammanlagda värde, men jag anser det fel när vår kollektiva egendom hamnar i enskilda fickor av rent ideologiska skäl. Det hyresrättsinnehavaren får för pengarna är dessutom en bostadsrätt, inte en del i en hyresfastighet.

Sammanfattningsvis anser jag att hyresrätter är bra, att läget skall påverka hyran, att innebörden av hög standard måste revideras och att hyresgästernas ställning när det kommer till ombyggnad och renovering skall stärkas.

Helst skulle jag önska att det vore möjligt att ha billiga hyresrätter innanför tullarna, men med tanke på vilka summor många unga är beredda att lägga på en innerstadsboende i andra hand, tror jag inte att det är en möjlig väg vilket på sikt kommer att göra innerstaden mindre levande vilket i sin tur kommer att ge närförorterna en välbehövlig renässans.

Publicerat

Ett barn av verklighet och drömmar

Att det skall vara så svårt att hitta en bra bild på Karl Gerhard! Mestadels är han alldeles för medveten om kameran och poserar med en min som både utstrålar fräckhet och en viss självbelåtenhet. Och jag som vill ha en bild på den Karl Gerhard som skrev dessa vackra rader:

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Dessa strofer hör till mina absoluta favoriter. Hur sanna är inte de tre sista och hur väl formulerar han inte kärlekens ödesdigra fälla. Det är denne Gerhard som jag skulle vilja lära känna, den man vars mask jag aldrig kommit bakom. Endast genom att läsa mellan raderna i hans självbiografier kan man ana sig till ett annat lynne än det som vanligtvis doldes bakom (ibland något syrliga) kvickheter.

Gerhard var en politisk man och tog tidigt parti mot nazismen vilket rönte viss irritation bland de överklassen som ofta hade ett gott öga till Tyskland i mitten av 30-talet. Han var dessutom mycket god vän med Zarah Leander som sjöng hans nazikritiska I skuggan av en stövel innan hon kontrakterades av UFA och flyttade till Tyskland. Som grädde på moset var han gift tre gånger och levde sedan under många år tillsammans med sin betydligt yngre privatsekreterare Göthe Ericsson och adoptivdotterna Fatima. En ovanlig familjebildning på den tiden.

Men det är främst den Gerhard som skrev denna vackra sång som jag skulle ha velat träffa.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Publicerat

Att Garbo varit schamponeringsflicka!

Victorian sunday, foto Anna JanssonSöndag kväll och en något falnad fräschör. Det blir lätt så när man roar sig och slavar i hemtjänsten om vartannat.

Lördagen var på många sätt en nästintill perfekt dag. Jag åt god frukost, naturell yoghurt med en apelsin uti samt hackad aprikos på toppen. Gott och vackert! Ost på delikatessråg därtill. Ägnade mig sedan åt strumpstoppning och åt en ovanligt god lunch. Jag hade kokat sej i grönsaksbuljong och lagade äggsås därtill och åt med potatis och ärtor. I äggsåsen hade jag litet av buljongen samt dijonsenap och vitpeppar. Åh, så gott! Som ni förstår, intresserar jag mig åtskilligt för mat. Inte minst bakverk. Efter maten blev det därför en chokladbiskvi till teet. Jag bakade dem för ett par veckor sedan och är verkligen nöjd med resultatet. De går bra att förvara i frysen och tinar snabbt.  Smörkrämen är av den s.k. franska typen, d.v.s. en sockerlag kokas riktigt het och hälls sedan över de fluffiga äggulorna under kraftig vispning. Denna kräm röres teskedsvis ned i mjukrört smör och kakao tillsättes. GOTT!

Passerade även Stadsbiblioteket och bläddrade i några böcker, bl.a. en fin liten sak med gamla bilder tagna på Gärdet i Stockholm. Så vackert det var när husen var nya och inga klåpare till byggare monterat på fula balkongfronter och tagit ner alla de markiser som praktiskt taget varenda fastighet var försedd med. Apropå Stadsbiblioteket så irriterade jag mig dock en smula på en ung människa som sprang omkring med en ta-med-latte i pappersmugg. Varför? I denna vackra byggnad. Lattepimplande är för övrigt inget att rekommendera. vad är det för fel på bryggkaffe eller espresso?

Bilen härintill togs på kvällen. Vi hade en liten fest hemma hos Björn och roade oss med diverse dåligheter till god musik. Trevligt! Framåt ettsnåret gick vi till Strand, etyGreven hade lovat mig att jag skulle råka ut för kärleksaffärer. Där blev man dock blåst på konfekten. Grevens spådomar är tydligen inte helt att lita på. Festligheterna i sig var det dock inget fel på. Men allra trevligast var det att sitta och prata och lyssna på bra musik. Åh, det är nog det allra bästa överhuvudtaget!

Och så en liten berättelse från hemtjänsten. Jag frågade en gammal dam som jag går hos, hon fyller 98 i år, om hon hade något minne av Greta Garbo som också var uppväxt i hennes hemtrakter, kvarteren runt Blekingegatan. Det hade hon, ty vägg i vägg med hennes fars verkstad, låg en raksalong där Garbo jobbade som schamponeringsflicka! Detta var innan hon började på PUB vid Hötorget. Tanten hade dock inte själv träffat Garbo, men hennes far hade blivit schamponerad av henne på raksalongen!

Publicerat

Där det är som allra nättast i Fredhäll

Fredhäll

På sina ställen är Fredhäll mycket vackert. Se bara på denna fastighet vid Orvar odds väg! Lägenheten högst upp måste ha varit en dröm när den var nybyggd i slutet av 30-talet.

Fredhäll

Nedanför de höga ljusa husen ligger Fredhälls stolthet, de radhusartade lägenheterna mellan Snoilskyvägen och Orvar Odds väg. De 3 våningar höga och har entréer  från båda gatorna. Från Orvar Odds väg kommer man in på det översta planet, från Solilskyvägen på det nedersta. De flesta lägenheterna tror jag är i etage, men vad jag vet är ingen i mer än två våningar. 2-3 rum är den vanliga storleken.

Fredhäll

Dessvärre vet jag inte arkitektens namn, lika lite som jag presentera planlösningar på bygget. Det är hur som mycket fina och tämligen unika i sitt slag.

Publicerat

Wilhelm Kåges flotta keramik Argenta

Jag har länge velat ha en praktpjäs ur denna tjusiga serie. De är tunga och dramatiska samtidigt som de är sköna och har en visst mått av stramhet. Sin debut gjorde Argentaserien på Stockholmsutställningen 1930, men det går inte att neka till att det står en verklig doft av klassicism kring Wilhelm Kåges mest välkända och framgångsrika skapelse. Inte minst dekoren har låtit sig inspireras därav. På sitt sätt kan man säga att Argenta var omodern redan vid sin introduktion. Kanske bidrog det till seriens framgång, ty funktionalismen hade några svåra år innan den på allvar accepterades. På 40-talet, när 30-talets hårda linjer på det stora hela mjuknat, upplevde Argenta sin främsta storhetstid.

För att hålla intresset uppe för Gustavsbergs prestigeprodukt,  tillkom 1946 en nyhet i Argentafamiljen kallad Grazia. Grazia är vit och har en luftigare dekor. Den formgavs av Stig Lindberg och kan beskådas på denna bild. Grazia är helt annorlunda till sin framtoning och är verkligen ett barn av sin tid. Ett tilltalande barn av sin tid.

Publicerat

Vacker funkisvåning uppe på Gärdet

Interiör från Smedsbacksgatan 6

Jag fann en vacker funkisvåning till salu uppe på Gärdet. Det är en två, tyvärr enkelsidig, med ett rymligt vardagsrum som har en stram öppen spis. Köket är elegant och helt i original med gott om skåp, specerifack och en diskbänk i rostfri plåt. Mellan kök och vardagsrum ligger ett matrum som mot köket är försett med glasade pardörrar. Snyggt!

Trapphuset går heller inte av för hackor men tyvärr har fasaden renoverats och de vackra smidesbalkongerna bytts ut mot nya i aluminium och ekporten har ersatts med en i eloxerad aluminium. Synd på så rara ärtor!

Se hela prospektet hos Skandiamäklarna. Det är ett tämligen perfekt tillfälle att skaffa sig ett vackert hem!

Publicerat

Visar KTH:s modernistiska byggnader

KTH

KTH är för många Erik Lallerstedts nationalromantiska byggnader vid Valhallavägen, men promenerar längre in på campusområdet möter man modernismens byggnader. Först kommer Kårhuset av Markelius, sedan tar 50-talets strama tegelbyggnader vid.

KTH

Visst är de vackra med sina strama fasader och vackra material? Rummen med sina stora perspektivfönster är lätta att vädra trapphusen är generöst uppglasade även de.

KTH

I detta hörn har tiden nästan stått still. Knappt någonting påminner om att året är 2011 och att många år förflutit sedan byggnaderna restes. Koppar och tegel åldras så vackert och kräver inget större underhåll.

KTH

Vilken stram och vacker trappa! Handledare av trä och marmor på våningsplanens golv. Den varma tegelväggen gör sig bra mot taket. Ljusa partier vid glasväggar, kontrasterar mot mörkare delar av interiören. Just blandningen mellan mörkt och ljust, stängt och öppet är något som jag tycker vi förlorat idag. Det är verkligen synd.

Publicerat

Earl Grey French Blue till skorporna

Nu är det tisdag kväll, ja snarare tisdag natt. Jag dricker te, Earl Grey French Blue, och äter skorpor med marmelad och ost. Te-burken är snygg och tebladen har blandats bland annat med blåklintsblommor. Teet är franskt och jag har fått det av GBS som även bidragit med parisisk marmelad av två olika kvalisorter. Ibland har man det verkligen bra.

Jag har fått några nya tanter på jobbet. En fyller 97 i år och växte upp på Söder, i de enkla kåkarna på Blekinge- och Skåne-gatorna. Det var på 10-20-talen när stadsdelen beboddes av verkliga arbetare. Tantens pappa hade verkstad och mamman var konstnärligt lagd, tyska, och spelade fiol samt var en fena på att teckna. Det husliga låg henne inte lika varmt om hjärtat. När man tänker på hennes långa liv är det svårt att inte fundera på hur livet har ändrats under hennes livstid. En annan av mina tanter, hon är bara 85 växte upp vid Sveavägen och hade släkting som bodde precis som fröknarna von Pahlen. I den stora våningen med utsikt över kyrkogården var det ofta kalas och då fylldes våningen med levande ljus. Detta hem tänker hon än i dag på med saknad. Vilket fint minne att ha i förvar!

Var kväll efter jobbet promenerar jag genom de tomma gatorna i södra Vasastaden och på Östermalm. Lugnt och stilla är det alltsomoftast. Igår föll snöblandat regn, men det var först när jag nådde Karlavägsesplanaden som den blev så pass kallt att den låg kvar på asfalten. Märkligt, och dessutom känns det som om det är där min nuvarande hembygd börjar.

På dessa kvällspromenader kan jag konstatera att det är mycket som slängs, som rivs ut och kastas. Det är allt från köksinredningar och halvfranska enkeldörrar, till påkostade ytterdörrar i ek. Den ekologiska trenden har tydligen inte nått inredningstokiga innerstadsbor som dessutom tror att man måste ha en säkerhetsdörr för att känna sig trygg. Tråkigt är vad det är, men alla företag som säljer usla snickerier med limblandat spån som bas har säkerligen goda tider. Spånplattor har aldrig tilltalat mig, ej heller dito i gíps. Likadant är det med säkerhetsdörrar som dessutom får en att känna sig som man bor i en konservburk. Usch! Att vi skall vara så rädda för verkligheten.

Publicerat

Frosten under julhelgens lugna dagar

Julstämning

Ni tror säkert att jag då och då vistas i en by där tiden helt stannat. Så är inte fallet, tyvärr. Däremot är kameran ett verkligt praktiskt verktyg när man vill välja vad man visar. Ljuga, skulle man kunna säga. Lagården på bilden ovan är vacker när man ser den från denna vinkel. Ser man den från någon annan, märker man direkt att byggnaden är ombyggd för ett annat ändamål och försedd med fula fönster. Sådant gillas ej!

Julstämning

Denna bild får dock sägas visa verkligheten, ty jag har inte tagit bort något utan bara försökt komponera en vacker bild en juldag när rimfrosten svept in träd och byggnader i sitt kalla skal.

Julstämning

Visst är det vackert med elledningen! Lika vacker är inte den röda byggnaden som är klädd i plåt. Nog för att den börjar få sin charm nu när patinan fått den i sitt våld och långsamt bleker den röda färgen. På långt håll och insvept i rimfrost ter sig dock verkligheten helt tilltalande ut.

Julstämning

När jag fotade denna stolpe hade jag fullt sjå med att inte få med den röda, relativt nybyggda villa som annars skulle ha synts längre ned i bild. Speciellt ful är den egentligen inte, men den är för ny, och det räcker för mig.

Julstämning

Jag älskar denna allé men är inte alls lika förtjust i det hus som hör därtill. Innan det byggdes om på 30-talet var det elegant, nästan skirt. Nu är det kompakt och tungt och dessutom gult. Därför nöjde jag mig med att fotografera allén.

Publicerat

Till Curmans bjöds man på 1880-talet

atrierummet_liten

I samband med Carl Laurins 50-årsdag 1918, gav Gurli Linder ut volymen Sällskapsliv i Stockholm under 1880-och 1890-talen: några minnesbilder. En utmärkt skrift om man intresserar sig för denna era i allmänhet och den kulturella sfären i synnerhet. Under dessa år var det en inbjudan till det Curmanska hemmet på Floragatan hett eftertraktad, ty alla ville befinna sig i det eleganta atriet där dåtidens kulturelit roade sig.

Carl och Calla Curman lät under åren 1880-1881 uppföra en elegant villa på Floragatan 3 i Stockholm. Arkitekt var Fritz Eckert som även ritade hovstallet. Som grund för ritningarna hade han en skiss av Carl Curman som hade inspirerats av de romerska lanthusen. I villans mitt ligger det eleganta atriet som sträcker sig genom husets båda våningar och som de övriga rummen grupperar sig kring. Klicka på bilden intill för att se rummet i all sin prakt!

Bland gästerna i det Curmanska hemmet märktes bl.a Viktor Rydberg, Carl Snoilsky, Arthur Hazelius, Oscar Montelius, Christian Lovén, Sophie Adlersparre (Esselde), Fredrika Limnell och så vidare. De möten som ägde rum i denna villa gjorde ibland outplånliga avtryck i kulturlivet.  T.ex. fick Esselde och Hanna Winge en dag se alla de gamla vävnader som Carl Curman sparat och blev då varse vilken kulturskatt som var på väg att försvinna. Detta var upprinnelsen till Handarbetets vänner.

Carl Curman brann för hygienen och var mannen bakom Sturebadet. Han var också en ihärdig amatörfotograf och fotograferade åtskilligt. Dessa bilder finns idag i Stadsmuseets arkiv om jag inte missminner mig. En del av dem går att hitta på Stockholmskällan.

Biblioteket hos Curmans

I villan välförsedda bibliotek med sina eleganta bokhyllor och påkostade tak, förvarade Curman sin boksamling som bestod av många rara folianter i praktband. Som ni ser är det ett mycket ombonat och trevligt rum. Carl Curman hade också ett arbetsrum som även det rymde åtskilligt med böcker. I professorskan Calla Curmans skrivrum, som i mångt och mycket gick i rokoko, var det däremot porträtt av släkt och vänner, samt åtskilligt med tavlor, som dominerade rummet.

Matsalen hos Curmans

Som sig  bör fanns i Curmanska villan en större salong och naturligtvis en praktfull matsal. Den senare hade en hög panel vars fält klätts med gyllenläder. På den hylla som avslutar panelen upptill, stod allehanda objects d’arts från olika tider som  Curmans samlat på sig genom åren. Det måste ha varit ett fantastiskt rum att vistas i och alla de vackra sakerna där får man anta utgjorde verkliga conversation pieces.

Curmanska villan är idag ambassad. In på 60-talet tror jag dock att den var privatbostad åt någon gren av släkterna Curman/Fries. På 50-talet inreddes ett kök i ett av rummen på entréplanet. De gamla köket i källaren var tydligen inte alls populärt bland den nya tidens hembiträden står det att läsa i Per Västbergs bok Östermalm. När jag promenerar förbi villan idag tittar jag alltid in genom fönstren och det är tydligt att en hel del av inredningen fortfarande är intakt.

Publicerat

Modernistiskt på Malmskillnadsgatan

Malmskillnadsgatan

Dagarna innan julafton slog jag ihjäl ett par minuter på Malmskillnadsgatan (nej, inga sådana associationer tack!) och promenerade fram och tillbaka vid viadukten över Hamngatan. Innan cityregleringen gick Hamngatan brant upp mot Klarabergsgatan och av Sveavägen fanns inte ett spår här nere, ty den började först uppe vid Konserthuset. Byggnaden på bilden ovan tillhör Handelsbanken (om jag inte missminner mig). Jag tycker att fasaden är mycket vacker men har aldrig besökt interiören.

Malmskillnadsgatan

Denna guldskimrande fasad är en del av Galleriankomplexet. Rent grafiskt är den ståtlig och gör sig ypperligt på bild. Kanske är den inte lika lyckad i verkligheten, jag är inte riktigt säker. Brunkebergstorg blev hur som tämligen förstört när man nybyggde det och glömde att fylla det med butikslokaler i bottenvåningen.

Malmskillnadsgatan

Lite längre upp på Malmskillnadsgatan, vägg i vägg med huset på bilden högst upp, finns denna levande fasad där fönstren ömsom skjuter ut, ömsom dras in. Det tycker jag är vackert, särskilt när solen står lågt och skuggorna tillåts spela på fasadstenen.