Uppvuxen i Egypten, men av italiensk börd, blev Dalida ett namn redan i mitten av 50-talet när hon korades till Miss Egypt. Några år senare, efter att ha flyttat till Paris, etablerade hon sig som grammofonartist och hade drivor av hits, bl.a. Romantica och Lazzarelle.
Men det var år 1973 som en av hennes mest välkända sånger spelades in. Tillsammans med Alain Delon gjorde duetten Parole, parole. Låten hade ursprungligen gjorts av Mina i Italien, men Dalidas och Delons inspelning blev enormt stor i Frankrike och på andra håll i Europa. Jag tror dock att jag själv föredrar Minas.
En annan Dalida-klassiker är Bang bang. Originalet skrevs av Sonny Bono och spelades in av Cher och Nancy Sinatra. På 70-talet gjorde Dalida både disco (den första får sägas vara J’attandrai) och arabisk musik. Lyssna på Salma ya salama som var en av de första arabiska storsäljarna av en västerländsk artist.
Privatlivet var inte lika lyckat som karriären och 1987 tog Dalida livet av sig, vilket både hennes första man och två av hennes älskare gjort före henne (Luigi Tenco var en av dem).
Jag har funderat en del på människors ökade behov av avskildhet och tystnad. Kanske handlar det bara om rädsla, en inbillad, som gör att allt fler vill skydda sig, stänga omgivningen ute med isolerade fönster och dörrar. I sin egen lilla cell, skall inte främmande ljud och dofter ha tillträde. Jag tycker inte om det och tror inte att det är bra på något sätt, om det inte handlar om verkligt störande ljud, t.ex. en brusande motorväg utanför fönstret. Jag tror att det är viktigt att inte avskärma sig från sin omvärld, att veta vad som händer i trapphus och på gata. Omgivningen är vår tillsammans och att fjärma sig från sina medmänniskor tror jag gör det svårare att känna empati för sin nästa. Vi som bor i städer måste hela tiden påminnas om vår omgivning, för att förstå att vi inte bara kan stänga dörren eller gå vidare, när något otrevligt inträffar.
