Uppvuxen i Egypten, men av italiensk börd, blev Dalida ett namn redan i mitten av 50-talet när hon korades till Miss Egypt. Några år senare, efter att ha flyttat till Paris, etablerade hon sig som grammofonartist och hade drivor av hits, bl.a. Romantica och Lazzarelle.
Men det var år 1973 som en av hennes mest välkända sånger spelades in. Tillsammans med Alain Delon gjorde duetten Parole, parole. Låten hade ursprungligen gjorts av Mina i Italien, men Dalidas och Delons inspelning blev enormt stor i Frankrike och på andra håll i Europa. Jag tror dock att jag själv föredrar Minas.
En annan Dalida-klassiker är Bang bang. Originalet skrevs av Sonny Bono och spelades in av Cher och Nancy Sinatra. På 70-talet gjorde Dalida både disco (den första får sägas vara J’attandrai) och arabisk musik. Lyssna på Salma ya salama som var en av de första arabiska storsäljarna av en västerländsk artist.
Privatlivet var inte lika lyckat som karriären och 1987 tog Dalida livet av sig, vilket både hennes första man och två av hennes älskare gjort före henne (Luigi Tenco var en av dem).
Jag sitter i en källare i Fredhäll, närmare bestämt på ett av stadens borgeligare pensionärsboenden. Vädret är tämligen uselt, och regnet strilar utanför min källarglugg. Eftersom jag en gång bott här ute, är det dock roligt att återse området, även om det hade varit trevligare om jag kunnat ta en promenad utan att drabbas av syndafallet.
För en tid sedan skrev jag om bebyggelsen vid Ribershus och det extraordinära huset på Tessins väg 1, det första i raden av höghus byggda av Eric Sigfrid Persson i slutet av 30-talet. HSB Sundsfastigheter planerade nämligen en ovarsam upprustning för att samtliga lägenheter, även de helt ursprungliga, skulle få modern standard med fula kök och usla material (här nyligen tagna bilder från en lägenhet i ursprungligt skick). Detta upprörde mig mycket och jag var tämligen arg, ja förbannad till och med. Jag skrev till diverse blaskor, men ingen ville ta in min text, så istället ringde jag Stadsbyggnadskontoret (SBK) i Malmö och Malmö Museer. Efter kontroll visade det sig att HSB inte lämnat in någon bygganmälan, vilket krävs, och att SBK och museet kommit överens om att en antikvarie skulle närvara vid renoveringen. Detta verkade dock helt ha ignorerats av HSB. SBK lovade dock att genast ta tag i ärendet och det var minsann mer än jag hoppats på. Ofta är de på tok för slöa, åtminstone här i Stockholm.
Samtidigt hade de boende i huset överklagat renoveringen och krävt individuell besiktning av samtliga lägenheter och tro’t eller ej, men hovrätten gav hyresgästerna rätt. Om min insats spelat in i denna prövning, vet jag inte. Jag är hur som väldigt glad att HSB:s planer stött på patrull och att viss fast inredning kanske kan få vara kvar. Köksstandaren, t.ex, är så hög i ursprungligt utförande att ett utbyte är onödigt och dessutom skulle det kosta åtskilligt att återskapa liknande snickerier. Byggfabriken har erbjudit HSB sina tjänster och ett fördelaktigt pris, men de var inte alls intresserade. Troligtvis är HSB mer inne på att skapa moderna hem i stil med Västra hamnens nybyggen.
Nå, det återstår att se hur detta slutar. Fortsättning följer!
En lätt dimma har sänkt sig över Gärdeshusen och ett stilla duggregn kommer och går. Det är vår och snön är snart ett minne blott. Det är ett helt fantastiskt väder som jag tycker mycket om.
Tyvärr används inte längre de plaskdammar som finns mellan vart och vartannat hus. Endast regn och smältvatten strilar nu där barn en gång lekte. Men även ödsligheten har sin charm.
Ser ni, det grönskar i gräsmattan! Vårens första blomster har gjort entré utan att göra alltför mycket väsen av sig. Diskret öppnar de sina kronblad, helt utan de fanfarer som ackompanjerar de blå scillorna vid Floras kulle.
Det finns saker och ting i vår värld som irriterar mig. Alla slags livscoacher till exempel.
Om jag förstått saken rätt, kan man idag lyckas med det mesta, bara man tar sig en coach till hjälp. Av denne filur lär man sig formulera ett eller flera mål och får sedan hjälp att fokusera så att man kan nå dithän. Eftersom svensken i allmänhet önskar bli ungefär vad alla andra vill bli, skulle det kunna bli lite trång om saligheten. När jag funderar på detta kommer jag att tänka på den så kallade folkaktien, teliaaktien, som gemene man uppmanades att köpa för att på så sätt göra en god affär. Det finurliga med aktier är att för att någon skall kunna köpa billigt och sälja dyrt, måste någon göra precis tvärtom.
Att säga att vi kan bli allt det vi drömmer om, att vi har framtiden som i en liten ask om vi bara anstränger oss, är det inte att lägga lite väl stor press på en människa? Jag förstår det inte alls och har aldrig haft någon klar plan. Istället har jag låtit tiden ha sin gång och tänkt ”att om herren vill” och så har det gått som det gått och jag har ingen större anledning att klaga, trots att jag varken är stenrik eller framgångsrik i min karriär. Detta innebär dock på intet sätt att jag saknar framtidsdrömmar.
Något konservativ som jag är, kan jag inte låta bli att undra när det skall bli på modet att tänka på andra än sig själv, att kanske rentutav försaka något för att göra en annan människas lycklig.
Jag tror att även outtalade drömmar, att ägna sig åt make believe, kan vara nog så verkningsfullt.
I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.
Titta på detta vackra rum i Tekniska nämndhuset på Kungsholmen. Interiören är ett praktexempel på den sorts 60-tal som jag gillar. Ett vackert ljus, lite lätt rustik utsmyckning och släta väggar samt takbelysning som faktiskt är snygg. Korridorens ena sida är helt glasad mot en ljus och öppen gård och naturen ute och inne flyter samman. Stengodsreliefer på väggarna är skapade av Gunnar Larson.
Jag har förstått att många tycker att Tekniska nämndhuset är fult, men jag håller inte alls med. Byggnaden är estetiskt mycket tilltalande och materialen är inte alls dumma. Man får anta att gemene man kommer att uppskatta komplexet om 50-60 år.
Enligt Wikipedia byggdes Tekniska nämndhuset under åren 1962-1965. Arkitekter var Nils Sterner och Carl-Olof Deurell.
Är den inte fin bilden? Jag tycker mycket om att det är svårt att se om det är vår eller höst och så älskar jag den halmgula färgen. Förra sommaren växte här korn, men nu blir det vall. När man sår in kornet på våren, sår man samtidigt gräsfrö, men eftersom kornet är starkare, är det först andra året, när kornet har skördats, som gräset växer sig starkt. Efter ungefär 3 år av höskördande, är det dags att plöja och så korn igen.
Inte för att jag vet om alla gör på detta sätt, men så gjorde vi iallafall och så gör vår arrendator.
Här uppe i norr är det inte längre någon snö, den är borta sedan en vecka tillbaka. Ytterst ovanligt för dessa breddgrader får man säga. Vackert är det ändå, ty jag är svag för den döda perioden efter snön och innan grönskan.
Och nu blir det reklam! Det gäller som ni kanske förstår min nya telefon. Jag beställde en iPhone 4 och fick den igår och tro det eller ej, men jag är förbannat nöjd. Lätt att använda, snygg och gedigen. Och en tämligen bra kamera, får man nog säga. Bilderna duger iallfall att användas i det lilla format som jag använder mig av när jag tar snap-shots till bloggen. Naturligtvis kan man inte jämföra den med en bra analog kamera, men det hade jag inte väntat mig. Dock att den klarar motljus och reflexer rätt dåligt.
Det luktar av linolja i mitt kök, ty jag har oljat in mina köksbänkar! Eftersom jag reser bort ett par dagar passar jag på att göra detta så att de hinner torka ordentligt. Ytan blir så fet och vattenavvisande efter denna behandling att det liknar då ingenting.
Imorgon, eller snarare idag på morgonen, tar jag flyget norrut för ett par dagars semester. Skönt, synd bara att det skall bli kallt och dåligt väder. Närmare nollan har jag fått för mig. Roligt dock att jag skaffat modern telefon och nu kan fotografera snap-shots! jag är mycket belåten.
På bilden ses Lovisienstadt fullt upptagen med att repetera inför utlandsresan. Hon och GBS har nämligen åkt till Afrika och skall förhoppningsvis åka (kanske har de redan åkt!) längs med Zambezifloden! Jag har föreslagit att de skall lyssna på denna helt antika dänga. Den är på intet sätt modern.
Dessa gamla bilder, tagna med den sedan länge nedlagda filmtypen Polaroid 669, utgör de första i färg som någonsin har publicerats av det konservativa och dekorativa kuttersmycke som går under namnet Bonn-Karl. I en skogsbacke full av vitsippor, lika vacker som Getsemane, vilar vår vän i den lätt disiga vårsolen.
I de sydländska skogarna, långt borta från slitet på ladugårdsbacken, får Bonn-Karl andas ut innan vårbruket tar vid och de ljusa nätterna jagar bort sömnens vackraste drömmar.
Åh, om dessa sippor funnes i den norrbottniska skogsdungen eller i sluttningen intill logen hemmavid! Men semesterresor till sydligare breddgrader är som ni vet på intet sätt ofarliga. När morgondagen gryr, ligger Bonn-Karl livlös i en spegelblank insjö. Och fåglarna kvittra.
Louis Batiffols underhållande skildring av Hertiginnan de Chevreauses ”skiftesrika och af intriger uppfyllda lif” översattes till svenskan av Anna Bagge och utgavs 1914 av Wahlström och Widstrand. Detta är en mycket underhållande volym, inte minst för det helt fantastiska språk som troligtvis till stor del är översättarens förtjänst (och naturligtvis tidens).
Madame de Chevreuse, eller hertiginnan av Chevreuse, som var den titel hon fick i sitt andra äktenskap, var dotter till Hercule de Rohan (hertig de Montbazon) och Madeleine Lenoncourt. Modern dog redan efter två år (men hade dock hunnit med att bedra sin man) och Marie de Rohan fostrades av guvernanter och en far som ”visade sig oförmögen att förkväfva dessa ödesdigra anlag, och till följd av detta dubbla arf, lade Marie de Rohan redan tidigt i dagern ett tjusande koketteri och ett farligt lättsinne”.
Madame de Chevreuses första man var hertig de Luynes (Charles d’Albert de Luynes) och när han avled, gifte hon om sig med hertig de Chevreuse och det är under detta namn som hon gått till historien. Redan under sitt första äktenskap, blev hon utnämnd till Annas av Österrike överhovmästarinna och det var tack vare vänskapen med drottningen, som madame de Chevreuse kunde ägna sig åt stora livsintresse: intrigen. Författaren Batiffol fortsätter: ”Ingen har såsom hon utvecklat konsten att uppfinna förvecklingar, förstora dem, trassla in dem och tack vare sina relationer och makten av sin personliga tjusningsförmåga skapa politiska faror, hvilka utgjorde Richelieus ständiga oro”.
Listan på madame de Chevreuses intriger kan göras lång. Hennes första stora plan var att ersätta Ludwig III med hans egen bror, Gaston d’Orleans. När inte detta lyckades, blev hon som följd därav förvisad från Frankrike, men med hjälp av charm och list togs hon åter till nåder och firade återkomsten till det franska hovet genom att starta intriger mot kardinal Richelieu. Dessemellan hade hon skapat en kärleksaffär mellan drottningen, Anna av Österrike, och hertigen av Buckingham som var på besök i Frankrike.
Jag är svag för biografier vars form anknyter till romanens och detta är ett utmärkt exempel på böcker i denna genre. Att läsa den är lite som att läsa en kioskroman, vilket på intet sätt är en nedlåtande kommentar. Rekommenderas kan också Nancy Mitfors bok om Solkungen (Ludvig XIII) som dessutom är försedd med mängder av vackra färgbilderplanscher.
Franska kort och franska kort. De flesta franska kort föreställer damer, men Raymond Voinquel var en fotograf som stundtals ägnade sig åt herrarna. Raymond Voinquel fotograferade många av filmens stjärnor, men ibland slog han sig lös och tog bilen ut på La Campagne för att ägna sig åt det manligt lättklädda.
Bland de dåtida stjärnor som förevigats märks bland andra Jean Cocteau, Jean Marais och Louis Jourdan. Modellen på bilden intill får dock betraktas som okänd. Fotot är utmärkt; inte minst miljön och den unge mannens snygga kläder som man får anta är en god representant för dåtidens gatumode.
Bland hans bilder finns också rena nakenbilder som denna. Den är onekligen artistisk och som jag gillar siluetter av träd mot en dramatisk himmel kan jag inte annat än tycka om den. Huruvida han tog mer explicita bilder för sitt eget arkiv, har jag dock ingen aning om.
Det är påskafton och jag är något trött och ansatt. Långfredagens lidande förflyttades som av en slump till påskaftonen. Fredagens tillställning var dock både uppsluppen och mycket rolig.När jag promenerade till jobbet vid halv fyratiden gassade solen och i Stureparken hade det japanska körsbärsträdet slagit ut. Så vackert!
Från det ena till det andra: har ni hört talas om Patty Pravo? Prado är italienska och slog igenom 1966 med en cover på Sonny and Chers But your mine: Ragazzo triste. År 1969 kom Il paradiso som jag tycker har sina fördelar. Åtminstone just nu är den rätt oemotståndlig, framförallt älskar jag trummorna. Flöjten kunde man dock klara sig utmärkt utan.
Il paradiso, tu vivrai, se tu scopri, quel che hai, non ti accorgi che, io amo gi? te.
La vita e’ cosi? tu quando non hai, vuoi avere di pi? e dopo che hai, ti accorgi che tu, fermarti non puoi, e vuoi quel che vuoi.
Jag älskar verkligen påsken med alla sina helgdagar. Här i stan är det dessutom behagligt med det lugn som brer ut sig så snart alla förflyttat sig till landsorten.
Läste ni att Annalisa Ericsson dött? Nog för att hon var gammal, men jag tycker likväl att det var tråkigt. Längre karriär är det nog få som har haft. Hon verkar ha varit en tämligen speciell person, ingen mjäkig liten tant. Sist jag såg henne, för två tre år sedan, märktes det att hon åldrats. Hon såg nästintill blid ut och jag tänkte att nu har hon nog inte långt kvar. Snygg var hon dock fortfarande. Hon verkade aldrig ha åldrats som de flesta andra, smal, elegant och vacker var hon under alla år. Denna minidokumentär, som jag hittade på YouTube, är inte alls dum. Se den, eller på in på SR Minnen där det finns flera radioprogram att lyssna på. Eller läs denna intressant text som säger en de om hennes karaktär. Jag har åtminstone den ena av hennes memoarböcker som jag tänker läsa om igen och ber att få återkomma i ämnet.
Här sitter jag och snörvlar! Mitt påskträd har gett mig pollenallergi vilket inte är att undra på, ty det är ingen liten buske. Dessutom har jag oljat in köksbänkarna m ed linolja. Det hela doftar för mycket för mina klena näsborrar.
Påsken är en högtid som jag gillar, till skillnad från nyår och midsommar. Förra året var jag uppe i en kyrkstad uppe i Norrbotten. Solen sken och snön smälte och jag hade plockat fram bilen ur vinteridet. I år är jag i stan, ty jag skall jobba som samarit under påskhelgen. Har jag berättat om farmors hemsamarit? Hon haade flera, men den jag minns bäst var tant Elna. Hon hade ofta blommiga blusar och långbyxor i något strykfritt. Det var mot slutet av 70-talet och det fanns knappt några begränsningar i hur mycket hemhjälp man kunde få. Elna skötte både farmor och oss och ibland fick vi följa med henne hem till den lilla villa som hon och hennes man låtit bygga i utkanten av byn. Under verandan fanns en liten jordkällare och där hade Elna skivor från sin ungdom. Jag älskade dem som hade en hund på etiketten, och det kan man ju förstå. Musiken har jag helt glömt, men det enda jag kommer ihåg var att en av dem var sprucken och en annan var en julskiva. Möjligen var det julskivan som var sprucken. Tyvärr flyttade Elna från byn i början-mitten av 80-talet. Hennes man var otroligt svartsjuk och kunde inte tåla att hon arbetade utanför hemmet och det blev skilsmässa. Huset brann så småningom ned och idag finns bara ett litet uthus kvar.
Nu är tanken att jag skall skriva på min estetikuppgift! Sedan skall jag på lunch på söder och imorgon är det stort kalas efter jobbet (jo, samariten vet att roa sig!). Till råga på köpet, får jag besök av GBS, som mellanlandar här på sin väg till Afrika.
Jag lyssnar på Twilight Time, men denna gång med Roy Eldridges orkester (inte med Platters!). Den är visserligen instrumental, men likväl hör man när man promenerar i skymningen:
Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time. Out of the mist your voice is calling, it’s twilight time. When purple colored curtains, mark the end of the day, I hear you my dear at twilight time
Here in the after-glow of day, we keep our rendez-vous beneath the blue. Here in the sweet and same old way, I fall in love again as I did then
Skymningen! När våren gjort entré, men kvällarna fortfarande är kärva och kalla, är himlen i norr djupt blå när klockan passerat nio och mörkret sänkt sig. Det är kallt och buskarna har ännu inte slagit ut. Endast lökväxterna och forsythian blommar i den unga natten. Det är då jag promenerar längs med övergivna gator i Östermalms bostadskvarter.
Men nu har jag tagit mig hem, druckit te och bläddrat igenom några mappar med gamla kamerabilder från förra året, den period när jag satt på kontor och hade tjänstemobil (vilket ord!). En dag var jag på Stadsauktioner och då tog jag ett foto på Karl Gerhards reseskrivmaskin som var till salu. Visst är det fint med väskan som hör till och som försetts med den koncisa adressen SALTSJÖBADEN? Strandpromenaden 16 lär ha varit den korrekta adressen för hans s.k. kråkslott. Någon dag skall jag visa bilder från hans originella hem som av någon anledning fick den benämningen i pressen ( förmodligen var det han själv som var upphovsmannen). Gerhard hade även en Luxor Diplomat och om den kan man läsa här.
Jag fick en fin present för en tid sedan och det var en fotobok med Alfred Stieglitz bilder från New York (av Bonnie Yochelson för Seaport Museum N.Y.). Stieglitz började fotografera i Tyskland redan på 1880-talet och blev med tiden en av de mest välkända fotograferna i USA. Han låg också bakom de påkostade tidskrifterna Camera Notes och Camera Works som jag gissar betingar åtskilliga dollar på marknaden idag. Det var i Camera Works som Edward Steichen på allvar slog igenom. Tidningens bilder var för övrigt högklassiga och reproducerades medelst den bästa av fotogravyrer.
Efter att ha läst en del om Stieglitz borde jag kunna sammanfatta hans karriär på ett tillfredsställande sätt, men dessvärre är jag alltför trött. Förutom tidningarna, låg Stieglitz även bakom den piktorialistiska rörelse som kom att kallas för Photo-Secession och som även resulterade i galleriet Little Galleries of the Photo-Secession.
Gifte sig gjorde han också, två gånger. Första frun älskade han inte, däremot den andra som under många år blev hans musa. På sin ålders höst fotograferade han New York från sitt fönster och dessa bilder ingår i boken jag nu läser. Där finns också bilder tagna redan på 1880-talet och de är rent fascinerande. Att denna stora stad kunde te sig så lantlig!
Stieglitz och Steichen skall jag be att få återkomma till en annan dag, ty piktorialismen är verkligen något för mig. Bildgoogla hans bilder så länge!
Jag satt och letade färgbilder från förra sommaren och hittade av naturliga skäl inte så många, ty då fotade jag främst i svartvitt. Frågan är hur jag skall göra denna sommar, skall jag låta färgen ta över handen? Om jag nu har så många svartvita Tri-X-bilder, vore det kanske dumt att byta till en ny filmsort och till på köpet färg? Tanken är att jag skall fortsätta att fotografera glesbygden och då vore det nog märkligt om jag inte var konsekvent. Jag antar att det kommer att sluta med att jag har två kameror laddade med Superia och Tri-X.
Bilden ovan är tagen vid Storängsbotten där arbetet med norra länken pågått sedan en tid tillbaka. Med hjälp av self-timern tar man lätt dylika självporträtt. Jag minns att det var en varm och ljus kväll i början på juni och ett par dagar senare tog jag tåget norrut för att påbörja mina sommarferier.
Vilket vackert väder det är denna helg. I mina fönster blommar det och solen gassar på fönsterbrädorna. I grovsoprummet fann jag en specerihylla av märke BOET. Jag har en sedan tidigare, men den var full och jag behövde mer förvaringsutrymme för mjöl, gryn, linser, bönor, kryddor m.m. BOET tillverkade även andra ting och var dessutom en inredningstidning under åren 1928-1940. Man kan verkligen undra vem det var som slängt den. De brukar vanligtvis vara rätt dyra om de säljs på Blocket eller Tradera. Dessutom var den i bra skick med hela glasbägare. Glad är jag hur som helst och köket är nu än mer praktiskt.
Jag har funderat en del på människors ökade behov av avskildhet och tystnad. Kanske handlar det bara om rädsla, en inbillad, som gör att allt fler vill skydda sig, stänga omgivningen ute med isolerade fönster och dörrar. I sin egen lilla cell, skall inte främmande ljud och dofter ha tillträde. Jag tycker inte om det och tror inte att det är bra på något sätt, om det inte handlar om verkligt störande ljud, t.ex. en brusande motorväg utanför fönstret. Jag tror att det är viktigt att inte avskärma sig från sin omvärld, att veta vad som händer i trapphus och på gata. Omgivningen är vår tillsammans och att fjärma sig från sina medmänniskor tror jag gör det svårare att känna empati för sin nästa. Vi som bor i städer måste hela tiden påminnas om vår omgivning, för att förstå att vi inte bara kan stänga dörren eller gå vidare, när något otrevligt inträffar.
När jag springer runt som hemsamarit älskar jag de hus där man hör ljud och känner dofter i trapphuset. Det är vad som kännetecknar ett levande hus. I andra byggnader hör man inte ett ljud, endast ens egna fotsteg ekar i de öde trapphusen. Om något skulle hände, skulle ingen höra. Det är obehagligt.
Mitt eget hem är numera tyst som i graven. Förr kunde jag välja vad jag ville höra genom att stänga innerdörren när jag ville ha det riktigt tyst. Jag saknar att höra avlägsna ljud av konversation och hissens slammer. Ej heller slinker matoset ut så man kan tro att alla äter sallad. Hemtrevnaden har till viss del försvunnit.
Hmm, ett något märkligt inlägg, men så går iallfall mina tankar.
Visst är den bra, bilden från inspelningen av Gunnar Hedes saga? Längst till vänster syns fotografen Julius Jaenzon, intill sitter Mauritz Stiller och de älskande två, Mary Johnson och Einar Hanson (åtminstone tror jag att det är Johnson på bilden). Hanson åkte till Hollywood samtidigt som Garbo och Stiller, men förolyckades redan 1927 i en bilolycka.
I samma veva som jag registrerade url:en ravjagarn.se, passade jag på att byta ut det gamla sidhuvudet (som föreställde Stephen Tennant som Prince Charming, i ärlighetens namn en mycket vacker bild, tagen av Cecil Beaton) mot en beskuren variant av denna bild. Att jag registrerade url:en berodde på att thatfoxhuntingman på svenska (talspråk) blev just Rävjägarn. Inte så dumt får man nog säga. Ursprunget till det hela är Siegfried Sassoon som av Tennant kallades för ”That fox-hunting man”, ety en av hans mer självbiografiska böcker, som blev en riktigt klassiker, hette Memoirs of a fox-hunting man.
Nog om detta. Några ord om våren är på sin plats. När jag promenerade i söndags kväll doftade det så gott. Kvällen var ljum och scillan blommade framför husen vid Askrikegatan och ett mycket stilla vårregn fuktade det vinterbruna gräset och den doftande mullen. Några dagar senare var jag nere i Diplomatstaden. Naturen är fortfarande karg och grå, men här och där lyste vårens lökväxter, blå, gula och vita. Luften var kall den kvällen, men det var likväl vår i luften. Om det ändå vore jag som var morgon slog upp de franska fönsterdörrarna i den Tryggerska tegelvillan och kände den svala vårluften strömma in, dansa runt på parketten och sakta värmas upp.
För ett par år sedan visades en utställning med luleåfotografen Rolf Ericsons bilder på Norrbottens museum. Tyvärr såg jag den inte, men till min glädje finns några av fotona på museets hemsida. Bland annat hittade jag detta självporträtt som jag gissar är taget på 50-talet.
Ericson studerade först konst hos André Lothe i Paris och lärde där känna Henri Cartier-Bresson som han också fotograferade. Efter en tvåårig fotoutbildning i Saarbrück fick han ett frilansavtal med Åhlén och Åkerlund i Stockholm och jobbade även med Expressen. Som fotograf blev dock hans främsta arbetsfält Norrbotten med omnejd, ty Ericson fick tjänsten som Dagens Nyheters fotograf i Norrbotten. Dessa bilder speglar till stor del ett tämligen modernt land, inte den landsbygd som präglar Sune Jonssons gärning. Se bara på denna bild från en skivbar i Boden 1954. De helt moderna HMW-skivspelara står uppradade och kunderna kan lyssna i hörtelefoner, eller denna från en danskväll ordnad i Ralph Erskines Shoppingcenter i Luleå 1958!
Rolf Ericsons bilder är ett utmärkt dokument över den moderna efterkrigstiden i ett blomstrande Norrbotten. Det är bilder från vardag och fest och jag är verkligen glad över att han donerat hela sitt stora arkiv till Norrbottens Museum. Läs mer om Ericson här och se ytterligare bilder.
Åh, tänkt att det snart är sommar! Jag sitter inne och lyssnar på gamla V-discs på Spotify. V:et stod för Victory och dessa skivor, som var pressade i vinyl och inte i schellack, distribuerades ut till amerikanska soldater världen runt. När kriget var slut, förstördes samtliga (inklusive matriser), men naturligtvis överlevde en hel del och dem har man nu samlat i olika utgåvor. Man kan t.ex lyssna på Mildred Baileys version av Theese foolish things, I’ve got the blues when it rains med Peggy Lee eller Frank Sinatras I only have eyes for you. Inte så dumt!
På bilden ovan presenterar jag ”Landtidyll sommaeren 2007”, föreställandes en lantlig byaväg som kantas av ekonomibyggnader en solig julidag. Till höger i bilden syns ett fång brandgula lijor som vi kallar för Kejsarkronor, trots att de inte är vad folk i allmänhet kallar Kejsarkronor.
Bilden är tyvärr en ful digitalbild som jag tagit. Jag tycker inte alls om digitala bilder, kanske för att mina gamla kamera är dålig. Analoga bilder blir hur som mycket vackrare och känns mer naturliga, precis som om de är bättre på att teckna verkligheten. kanske är det så, kanske är det bara en illusion som har med min personliga preferens att göra. I sommar funderar jag förresten på att fotografera i färg. Lite tokigt kan det kanske bli, då allt mitt gamla material, det från förra sommaren, är i svartvitt.
Och så lyssnar vi på Tommy Dorsey and his sentimentalists med I never knew.
Krig innebär inte bara nya, dekorativa uniformer och ett enormt lidande, även den civila, tekniska apparaturen kan helt oförhappandes utvecklas i positiv riktning. Under 2:a världskriget hade det engelska kustförsvaret inom RAF svårt att skilja på fiendens och sina egna ubåtar. De ekolod som fanns till hands, var helt enkelt inte tillräckligt känsliga för att skillnaden skulle vara hörbar. För att råda bot på detta problem, kallade man in Arthur Haddy, chefsingenjör på engelska Decca, grammofonbolaget. Mr Haddy insåg ganska snart ett det krävdes mer högfrekvent utrustning för att komma tillrätta med problemet. Ett ekolod som klarade av frekvenser upp till 15 000 hertz var nödvändigt om RAF skulle kunna skilja sina egna ubåtar från fiendens.
Även om Haddy nu löst problemet, stod han snart inför en ännu större utmaning: han ombads att spela in övningsskivor med den högfrekventa signalen så att ubåtsmännen skulle lära sig att tolka de nya, högfrekventa signalerna. De 78-varvsskivor som fanns i marknaden klarade inte av att återge de höga frekvenser som krävdes, så Haddy konstruerade en ny mikrofon, ett nytt graverhuvud (det används för att gravera in ljudet i skivan) och en ny inspelningskarakteristik. Det sistnämnda innebar att man vid inspelning av skivorna höjde diskanten för att sedan sänka den i motsvarande grad vid avspelning. Detta fick till följd att skivbruset nästan helt försvann, ty bruset, som inte fanns med vid inspelningen och därför inte förstärkts, sänktes. Den ursprungliga signalen påverkades inte, ty höjningen och sänkningen tog ut varandra, bara bruset blev lidande. En liknande teknik använd vid brusreducering enligt Dolby-systemet.
RAF blev naturligtvis själaglada och Arthur Haddy förstod snart att detta var en teknik som skulle passa ypperligt på hans skivbolag Decca. Nu skulle det bli möjligt att spela in orkestrar med en klang där varenda stråke och vartenda flöjt skulle vara hörbar. Tidigare hade man fått nöja sig med ett något beskuret ljud, där frekvenser över 10 000 Hz försvunnit, vilket fått till följd att de allra sprödaste klangerna inte kunde uppfattas av lyssnaren.
År 1946 släpptes de första inspelningarna inspelade med denna nya teknik och Decca kallade underverket FFRR, Full Frequency Range Recording. Och hur lät det då? Mycket bra faktiskt. Lyssna på The Concertgebouw orchestra of Amsterdam conducted by Eduard van Beinum när 1948 de framför Bela Bartoks Concerto for orchestra. Tänk på att frasen high-fidelity inte var uppfunnen vid denna tid, den termen hör 50-talet till.
Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.
Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.
I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.
Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.
Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.
Den första text Amelie Posse publicerade var ett porträtt av den på sin tid världsberömda franska författaren Colette, vars roman Gigi resulterat i storfilmen med samma namn, där Leslie Caron och Louis Jourdan spelar i huvudrollerna. Colette var under sin livstid mycket omtalad, inte minst för sina kärleksaffärer. Hon levde franskt emellanåt, utan att iaktta någon större diskretion.
”I Colettes Pariservåning i Palais Royal tronar en svart och en vit bulldog. Överallts syns glasföremål av skiftande fason och i ett av de stora rummen, 14 gånger 3,5 meter, står inte mindre än fem skrivbord. Var man än vänder blicken står blommor, vilda blommor som plockats in. Inte sällan har de plockats vid Colettes primitiva sommarstuga som helt saknar moderna bekvämligheter.”
När texten skrivs är Colette 56 år och är sedan några år skild från sin andre man. Ett äktenskap som slutade med skilsmässa och även innebar något så pikant, som en affär med makens son i ett tidigare äktenskap.
Colette berättar om sin föräldrar, visar bilder från ungdomen och längre fram i tiden när hon ägnade sig åt Music-hall. Under en period period dansade hon nämligen lättklädd på Moulin Rouge vilket slutade i en smärre skandal (som möjligtvis förvärrades av det faktum att hon kysste sin dåvarande älskarinna på scenen).
Efter åren på scenen började hon skriva och det var som författare hon blev erkänd och hyllad, även av de tongivande kritikerna. Sina första böcker skrev hon redan som ung mellan 1900-1903, men de publicerades ut i både hennes och hennes förste mans namn och hade i efterhand förbättras av makens penna.
Amelie Posses text finns i sin helhet i volymen Mellan slagen (Natur och kultur 1946).
Men är det inte produktplacering? NEJ, det är det inte. Däremot har jag precis köpt marmelad av denna kvalisort och kan rekommendera den. jag är mycket förtjust i skorpor med marmelad och ost på. Godast är de om man först grundar med ett halvcentimetertjockt lager smör eller Bregott på innan marmeladen bredes på. Tyvärr tror jag att min tonårsfigur skulle kunna ta skada av denna smör- och silver shred-diet så jag håller mig till ost och marmelad som pålägg. För övrigt dricker jag te därtill och innan skorporna åkte fram, åt jag delikatessråg med leverpastej och legymsallad. Älskar legymsallad! Den är ett minne från den tid när alla sallader verkar ha varit majonnäsbaserade.
Nu över till de små förtretligheter som gör en förbannad. I söndags gick min kontaktlins sönder. Jag har bara en, ty mitt andra öga är för uselt. jag lider nämligen av en sjukdom som gör att hornhinnan skrynklar ihop sig. Nå, nu är jag utan lins i ett par dagar och ser uruselt. Idag skulle jag ledsaga en gammal gubbe, 95 vårar, till ögonmottagningen. Han var dement, och jag såg inget. En vinnande kombination.
I ärlighetens namn var det ju tur att inte linseländet ramlade ut i fredags när jag var på fest i Slakthusområdet. Jag hade varit på diverse tillställningar innan och var mycket nöjd över att jag hittade rätt på lokalen trots att området var för mig obekant och att det inte bara var i luften som det var lite dimmigt. För övrigt tycker jag att det är rätt roligt om ordet slakthus associeras med festligheter.
Nu skall jag läsa Elisabeth Tamms och Elim Wägners Fred med jorden!
Detta må vara en konservativ och snorkig text på heminredningens område, men just därför kan jag inte låta bli att meddela den. BVT:s lexikon för etikett och god ton är hur som en källa att ösa ur.
”Fina möbler och en dyrbar husinredning, skapar ej ett hem, men där takt och god ton besjäla hemmets innebyggare, kan man tala om såväl ett fint hem som ett gott hem. Där smakriktningen ledes av kulturkänsla och belevenhet, visa sig dessa egenskaper även i de döda ting, som bildar den yttre stommen till ett hem. – Ett imponerande intryck av hem erfar man i synnerhet hos dem, vilka under många år fått bebo samma gård eller samma våning; där, genom generationer, personligheten fått sätta sin prägel på möbler och andra minnen, samt vidare i de hem, där böcker och blommor ha sin givna framskjutna plats. – I ett hem , där allt gammalt pietetslöst ställes undan för nytt och modernt eller modernt antikt, och erkända mästares konstverk få vandra till vinden, medan obegripliga moderniteter hängas på väggarna, blir intrycket utställningslokal. Kall och hemlös verkar även en boning, där varje form av arbete sorgfälligt döljes, för att det skall se fint ut.”
Jag misstänker att det är få hem som skulle bli godkända om man bedömde dem efter detta rättesnöre! Man skulle också kunna invända att det är få som har tavlor av gamla mästare som de pietetslöst kan ställa undan på vinden. Däremot verkar det som om utställningslokal är något eftersträvansvärt idag vilket får mig att tänka på n våning vid Runebergsplan som nyligenfått ny ägare och genomgått renovering. Ett kallt, vitt ljus strömmar nu ut från de vackra höga, fönstren. Det ser inte på något sätt hemtrevligt ut.
Jag är i ärlighetens namn rätt osäker på var bilden är tagen, men jag tror att det var i Gamla stan, en sen kväll på en ateljéskiva för ett par veckor sedan. De gamla husen där är verkligen speciella. Kallt och fuktigt var det i detta trapphus när vi gick uppför de illa belysta stentrapporna i det ålderdomliga trapphuset.
Jag pratade med en gammal man som patrullerade gatorna i Gamla stan i slutet av 40-talet. På den tiden fanns det gott om poliser ute på gatorna och de kände både till området och vilka skurkar som bodde där. Det var under denna period som det fanns planer på att riva hela det förfallna rasket som staden mellan broarna då var, men se det tyckte inte Vera Siöcrona, en bestämd och kortsnaggad dam, som enligt min källa ”såg ut som en karl”. Riktigt så illa tycker jag inte att det var, se t.ex. denna bild. Siöcrona startade 1942 föreningen Kolmätargränd för att hindra rivningarna för nybyggnaden för Kanslihusannexet, en förening som ombildades till Gamla stans hembygdsförening. Under många år bodde hon på Sven Vintappares gränd 2 och det är hennes om Evert Taube sjunger om. Vera var släkt med Loyse Sjöcrona, men jag minns inte om de var systrar eller kusiner.
I gränderna i Gamla stan gick ofta originalet Mikaelsson omkring. Ofta pratade han med de konstaplar som dagligen patrullerade i området. En av dessa polismän var den man som jag pratade med. Mikaelsson var en kunnig man som hade en akademisk bana i Uppsala bakom sig, men som av någon anledning avslutat den (troligtvis inte helt frivilligt) och hamnat i en gränd i Gamla stan. Han hade ett stort konstintresse och var mycket kunnig. Dessvärre var han en av de män som låg bakom konstkuppen vid Bogesunds slott, vilket renderade honom ett fängelsestraff.
Några år senare, i samband med Kejneaffären, försökte Mikaelsson förgifta pastor Kejne genom att bjuda honom på en apelsin som han injicerat en rejäl dos kvicksilver uti. Mordförsöket misslyckades, men hur det gick för Mikaelsson vet varken jag eller min gamle vän. Birgitta Stenberg har skrivit två böcker om denna tid, dels Mikael och poeten och dels Apelsinmannen. Dessa är dock i romanform och inte helt överensstämmande med det faktiska förloppen, vilket på intet sätt gör dem sämre. Apelsinmannen är en fantastisk roman!
Jag var på Vårsalongen en kylig dag i februari. Vädret var vackert och jag fick vänta en stund på mina vänner och passade på att fotografera byggnaden. Carl Bergstens skapelse från mitten av 10-talet väldigt vacker och byggnadens detaljer har ägnats stor omsorg.
Fasaden som vetter mot Blå porten är ståtlig och där har man gett plats åt en smärre servering i den pampiga portiken. Stolarna i gjutjärn står helt övergivna i kylan.
Jag tycker om att fotografera på vintern. Liljevalchs är en alltigenom vacker anläggning, men när det gäller förfulade byggnader är snön och frosten ett utmärkt medel att ha till hands för att dölja de värsta skavankerna. Tänk på det, när ni ser något fint som ni vill fotografera utan att för den skulle behöva retuschera i efterhand.
För ett par veckor sedan besökte jag Ralph Erskines villa vid Drottningholm. Huset, som stod klart 1963, är uppfört i lättbetong, siporex, och får betraktas som brutalistiskt. Fönstren är i teak och skänker en viss värme åt fasaden. Trädgården är uppbyggd i terrasser och mycket stram såhär på vårvintern. Sommartid ger den dock ett helt annat intryck.
Det var intressant att gå omkring i huset och studera alla detaljer. Även 60-talshus av bra kvalitet får en vacker patina med åren. Serveringsluckorna i vardagsrummet går dels till arbetsbänken och dels till köksskåp. Dessa luckor har gångjärn som fästs rakt i betongen vilket gör ett märkvärdigt intryck, ty betonghålets kanter är inte helt perfekt raka (det vore omöjligt). Ett sådant utförande skulle ha varit otänkbart ett par decennier tidigare, det hade verkat alltför taffligt. På 60-talet blev dock idéerna ibland viktigare än ett perfekt genomförande (sett ur ett traditionellt perspektiv).
Villan står idag som när Erskine lämnade jordelivet och det är bara att hoppas att den kan bevaras i detta skick, precis som hans önskan var. Den är ett utmärkt dokument från sin tid och ett monument över en av våra mest välkända arkitekter.
Det var inte helt lätt att fotografera under visningen, ty det var nästan fullsatt i huset och jag valde därför att fokusera på begränsade delar av interiören. En generell överblick saknas därför (se gärna Wikipedia för fler bilder). Jag misslyckade tämligen kapitalt med köket som var en dröm i teak. Samtliga bilder tog i befintligt ljus, ty denna soliga dag behövdes ingen högkänslig film för att fotografera på fri hand. Jag tog totalt 25 bilder som faktiskt alla blev tämligen bra. Här publicerar jag bara ett urval som förhoppningsvis ger en hyfsad bild av Villa Erskine.
Det är alltid lika ruskigt när man hamnar i ett av dessa intetsägande hem som har till uppgift att tala om att ägaren har god (och helrätt) smak, och därför inrett sitt hem precis som alla andra. Bland bemedlade kretsar är heminredning alls inget nytt. Efter kriget, när standarden för gemene man ökade, blev det allt vanligare att ge sitt hem en genomtänkt personlig (dvs likriktad) touch.
I ett nummer av Veckorevyn från 1944 fann jag ett fantastiskt bildreportage hemma hos tecknaren Liling Nyströms i hans våning vid Tegnerlunden. Våningen var icke fullt modern och eldades medelst kakelugnar.
Liling, som tillsammans med Gerd Miller var Veckorevyns mest kända tecknare under 40-50-talen, har inrett sitt hem i sann Hollywoodstil. Mycket vitt, mängder av blommor och exotiska möbler och ting. Sparsmakat är det inte, men nog ser det inbjudande ut.
Just nu lyssnar jag mycket på Jussi Björling. Jag har en lp, troligtvis från åren runt 1960, där han sjunger ”Operatic arias”. Det är inspelningar gjorda mellan 1936 och 1948 och utgavs ursprungligen på 78-varvsskivor. Den är finfin och hans röst underbar. Jussi hör definitivt till mina favoriter i den genren.
I mitt skivbibliotek har jag också en hel del äldre skivor, utgivna när det begav sig. Här två utmärkta inspelnngar från 1931.
Carmela
Tantis serenad
Några år senare, 1938, spelade Björling in Paris entrésång och Nu är jag pank och fågelfri med en orkester under ledning av Nils Grevelius. Paris entrésång kommer från operetten Sköna Helena och översattes av Frans Hedberg till svenskan.
Uti en skog på berget Ida, sågs en sommarmorgon klar
tre gudinnor häftigt strida om vem skönast av dem var.
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!
Ung och skön i morgonbranden följd utav små vita lamm
med ett äpple uti handen kom en herde vägen fram.
Ack! Stanna, stanna, vackra herde, vackra gosse stanna här.
Du nog giver den ditt äpple som du tycker skönast är!
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!
Vishet stor du ska förvärva, sa den första, om du ger
gyll’ne äpplet åt Minerva som du kysk framför dig ser.
Evoe! Vad dock gudinnor ha fasoner som är bra!
Makten över jordens söner, ära, glans som ej går ner,
sa den andra, strax din lön är, om du Juno äpplet ger.
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna,
ha fasoner som är bra!
Men den tredje, ack den tredje, hon var tyst av många skäl.
Hon fick äpplet strax med glädje! Kalkas, ni förstår mig väl?
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!
Jag var ute på Drottningholm för ett par veckor sedan. Solen gassade och snön låg i drivor, utom just i denna södersluttning.
Anledningen till min utflykt var en visning av Ralph Erskines villa som ligger där ute. Eftersom jag var i god tid, passade jag på att se mig om i omgivningarna och promenerade sedan över broarna in mot Nockeby och Abrahamsberg. Nyckebyvillorna må vara fina på utsidan, men de står på tok för trångt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig på inklämd i detta övre medelklassgetto.
Intill Ralph Erskines hem låg ytterligare en modernistisk skapelse: Peter Celsings villa. Tyvärr tog jag mig inte för att fotografera den. Erskines villa blev däremot väl dokumenterad och de bilderna kommer nästa vecka!
”Detta är historien om en ung flicka och en farmaceut med vit väst. Hon var ung och smärt, ty hon doftade av barrskog och ljung, och hennes hy var bränd av solen och en smula fräknig”. Detta är de inledande stroferna i Hjalmar Söderbergs historiett Syndens lön.
Farmaceuten åtrår den unga flickan och ber sin vän kandidaten om hjälp med att författa ett poem till den poesibok som nämnda fröken önskar fylla med ytterligare ett bidrag. Falsariet lyckades och i en stjärnas bleka ljus, sågs farmaceuten och den unga flickan kyssandes invid en vit björkstam.
Kanske var det ett falsarium som fick de unga tu att luta sig mot varandra, girigt suktande efter den söta och läskande dryck som serverats på Cafe A Porta i Köpenhamn år 1882? Endast Vilhelm Rosenstands intentioner kan ge oss svaret på denna gåta.
Bland alla verk som presenteras på Nationalmuseum nya utställning, Lust och last, var det främst denna målning som fångade mitt intresse. Den var så subtil i sin kyska erotik, men att de båda kontrahenterna skulle nöja sig med ett glas saft, är däremot inte en rimlig tanke. Det sinnliga klarar inte bara bröst eller brutalt blottade kön, det gör sig bättre bakom ett skyddande fikonlöv. Därför tyckte jag mycket om denna olja.
Många av de äldre målningarna får mig att tänka på de amerikanska regler, den s.k. Hayes code, som med start år 1934 reglerade vad som fick visas på vita duken. Visst kunde man skildra en lättsinnig kvinna, en slampa, men bara om hon fick sitt straff, d.v.s. gjorde bot och bättring eller tog sitt liv. På ett liknande sätt sanktionerades dåtidens gamla oljor vars motiv fullkomligt dryper av nakna kroppar. Visst kunde man visa bara bröst, bara man tog skydd bakom en sedelärande berättelse som visade på faran med ett moraliskt förfall!
Bland det kontemporära snusket märks bl.a. Lars Nilssons videoinstallation där en kvinna tillfredsställer sig i vacker skogsmiljö. Estetiskt sett är verket riktigt snyggt, men samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka att viss samtidskonst, detta inbegripet, mår bäst av att bedömas endast utifrån sina estetiska egenskaper.
Att vandra runt i Nationalmuseums vackra salar, studera människorna och dörrarnas imposanta överstycken samt njuta av allehanda praktfulla verk är inte det sämsta man kan göra. Gör därför ett besök, och ägna gärna några minuter åt att tänka på hur dessa guldinramade oljor sett ut om var värld hade varit ett matriarkat på sin tid. Och om synden redan då hade resulterat i en eftersträvansvärd belöning.
Solen håller på att gå ner och jag är på väg mot Södermalm via Västerbron. Vid Fridhemsplan ringlar bilköerna långa och solen står helt lågt. Det är inte varmt, men ljuset är äntligen åter.
Ser ni att bron fortsätter bort i oändligheten? Himlen går från blått till laxviolett och billyktorna glimmar.
Intill Riksarkivet och höghusen dominerar orange som i strimmor strålar ut från en okänd källa. Endast siluetter framträder i det starka motljuset,
Klackarna i taket! Champagnedrömmar och en kameralins som svajande fångat in ett mörkt vardagsrum. Detta kan knappast beskrivas bättre än av denna text.
Champagnedrömmar flöto som strömmar då, glömskans sekunder, kärleksstunder, det är stunder hela dan det, ville de bara räcka och vara än.
Åt mig du skänkte tankar du tänkte som poem, i fantasier till melodier ur Boheme. Ja den här natten låg kärlek i skratten, det var natten hela dan det. Ville den bara räcka och vara än.
Men man kan vara säker på att en dag står hösten för dörren. Om detta sjunger Peggy Lee i den vackra Where Did They Go. Den är så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – men känslan av glädje finns trots allt kvar.
I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.
Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.
Nu vet jag väl inte om helgen är den del av veckan när fräschören tillåts växa sig stark, snarare har jag förstått att många använder arbetsveckan för att återfinna jämvikten och ta igen förlorad sömn. Uppenbarligen var det inte riktigt så för Mel and Kim. Showing out (Get fresh at the weekend) hör dock till deras bästa låtar. I övrigt tycker jag nog att de är rätt trista, men kanske har jag fel. Det var Stock/Aitken/Waterman som skapade denna och hits som FLM och Respectable.
You’d better live in love than luxury, it’s alright
And don’t be dining out on foolish dreams every night
O-o-only takes a moment to feel alright
Get fresh at the weekend, showin’ out
Get fresh at the weekend, showin’ out
Showin’ out, showin’ out
Min egen helg börjar denna veckan vid tiosnåret på fredag kväll, dvs den har precis börjat. Tar slut gör den vid fyra på måndag eftermiddag. Så är det att jobba kvällar som hemsamarit. Inte så tokigt alls, om man inte är bjuden på någon välartad middagstillställning, vilket man dessbättre inte är.
har jag berättat det+ Jag skall få säkerhetsdörr. Idag har jag en mahognyfanerad dörr och omkring den sitter lister i massiv mahogny. Jag har också en innerdörr som skyddar mot ljud och ger ett extra skydd mot brand. Den nya dörren försedd med någon form av träimitation och påminner om en arbetsbänk i laminat från 80-talet. Listerna runt dörren är i plåt som sprutlackerats vitt eller någon form av träfibermassa i samma färg. kan detta kalls något annat än en standardsänkning? har man en helt tunn dör och saknar innerdörr, kan jag förstå att ett byte kan vara något man går och funderar på. Bäst är dock att förstärka och isolera den befintlig, särskilt i funktionalistiska hus där materialen till stor del gör trapphuset. Eftersom jag inte vill ha dörren, funderar jag på att låta magasinera den installera den först när jag flyttar härifrån vilket säkerligen är något som styrelsen inte uppskattar, men då får de väl stämma mig. Urk.
Andra plågor. Min dammsugare har gått sönder. Irriterande, ty jag dammsuger ofta och gillar inte damm och skräp på golvet. det är bara att pallra sig till närmsta elkedja och köpa en ny.
Inte långt från Husarviken och vid Gasverksområdets utkant ligger en gammal tegelbyggnad som jag intalar mig själv varit en stationsbyggnad som hört till någon form av järnväg som går genom gasverksområdet. Eftersom jag inte vet hur spåren en gång gick, utan istället endast noterat rester av en järnbana, har jag bestämt mig för att låta detta vara den riktiga förklaringen.
När jag gick omkring i området i höstas passade jag på att titta in genom fönstren i huset som då stod tomt. I ett av rummen fanns resterna av ett ursprungligt kök, ty framför fönstret fanns en låg arbetsbänk vars underskåp hade luckor av gammal sekelskiftesmodell. Nu finns här ett vitt IKEA-kök och ekparkett på golvet. Det är tydligt att de byggnadsarbetare som bebor huset har krav på viss modern ”komfort”.
I uthuset finns något som liknar en förfallen tvättstuga. Inte speciellt antik, men maskinen är knappast tillverkad efter 80-talets utgång. Byggnaden är dock finfin. Särskilt svag är jag för panelen och taket.
Strax intill ligger en stor byggnad som jag tänker mig varit disponentvilla en gång i tiden. Idag är den kontoriserad, men exteriören är fin och intrycket är pampigt, ty den ligger på en liten höjd.