När jag gick hem från jobbet passerade jag en något sliten Lincoln Continental av den där 60-talsmodellen som Kennedy blev skjuten i (dock att den var en cabriolet). Den är rätt snygg och dessutom speciell, ty dels har den självbärande kaross och dels är bakdörrarna hängda i bakkant så att man kan öppna dem under färd och lätt fånga in gångtrafikant.
Gångtrafikant, är det inte härlig att vi alla är trafikanter även om vi inte äger ett fordon!
Jag älskar stan på midsommar. Gatorna ligger öde och det är inget som stör och det finns heller inte mycket att göra. jag ägnade dagen åt att tvätta bilen, rengöra lacken med cleaner och vaxa den. Jag städade lite och ordnade med ett nytt skåp invid spisen i köket.
När allt var avklarat satte jag mig i bilen och åkte ut på Lidingön för att tanka och körde sedan runt på stan ett tag. Jag passerade Humlegården, Stureplan, Strandvägen och hamnade till sist i Diplomatstaden, det vackra bostadsområdet vid Strandvägens slut som består av praktfulla villor vid Djurgårdskanalen. Området planerades av P O Hallman och är mycket tilltalande.
På den översta bilden ses en tegelvilla med pampiga skulpturer i trädgården. Jag parkerade utanför och tänkte att här borde jag bo. Sedan passerade jag Engelska kyrkan och tog ännu en bild. Solen letade sig genom lövmassan och kyrkogården badade i ljus. På den smala och med gatsten belagda gatan var det dock tämligen mörkt och mycket vackert.
Engelska kyrkan låg ursprungligen vid Wallingatan, men flyttades hit 1913. Den är ritad av en engelsman och skall likna de lantkyrkor som är vanliga där. Nygotisk är den i vilket fall som helst och mycket fin.
En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.
Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.
Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame
Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine
Hur många fula heminredningsreportage kan det finnas egentligen? Nästan alltid är det för stelt, för vitt och för tråkigt. Och framförallt likriktat. problemet är i ärlighetens namn inte nytt, men det har accelererat de senaste decennierna.
För att råda bot på detta presenterar jag några typiska 40-talsinteriörer (av mer borgerlig modell) i form av några fina vrår att umgås i som jag hittade i en gammal blaska från krigsåren.
detta tror jag faktiskt är en utländsk bild på en fin kuddvrå i den burspråksliknande utbyggnaden.
Här en hörnsoffa av smakfull modell som dessutom lätt kan förvandlas till två sovplatser.
I Yrkeskvinnornas hus har man valt att täcka fönsterväggen med gardiner kvällstid och får på så sätt en ombonad interiör vid den öppna spisen.
En typisk svensk matvrå i påkostat utförande för den kultiverade, och förmögna, familjen.
Vår dekadenta tid har skapat, det är sant
en skönhet av ett slag som förr var obekant
med anletsdrag som frätts av hjärtats cancersår
– det sköna i allt som vissnar och förgår.
Vad sena muser än må uppfinna, kan dock
de aldrig avhålla en sjuklig mänskoflock
ifrån att bära fram till ungdomen, den sanna,
sin hyllning, prisa högt dess oförställda panna,
dess öga, rent och klart som en kristallisk flod
när över alla ting i sorglöst övermod
sin glöd den gjuter ut, sin doft, sin sång, sitt rus
likt blommor, fåglars kör och azurhimlens ljus!
Charles Baudelaire, Det ondas blommor.
Igår regnade det och jag hade svårt att motivera mig att kliva upp ur sängen. Det är bra mycket trevligare att ligga kvar bland lakanen när man hör det trumma mot rutorna. Vill man, kan man dessutom läsa vilket jag oftast gör i sängen.
På kvällen var hela stan insvept i fukt och jag satt vid Monteliusvägen och såg på en stad som i det grå vädret nästan saknade kontraster. Men så många lyftkranar det finns! Det byggs överallt. jag gillar lyftkranar, särskilt de gula som står så vackert mot den klarblå himlen soliga sommardagar.
Och så lyssnar vi på Stranglers.
Nere på Oxenstiernas gata brusar trafiken. Uppe på etagevåningens terrass fläktar det en smula, men hettan är trots detta näst intill outhärdlig. Alex Starfeldt tar ännu en Sobril ur den lilla skålen på drinkbordet och sköljer ned den med en klunk Campari Soda. Balkongdörrarna öppnas så och doktor Teddy von Jugend stegar fram till Alex.
– Din behandling är tyvärr dyrbarare än jag trodde. Var snäll och signera checken så att vi slipper trassel.
Alex tar pennan och skriver sin signatur. Ytterligare 100 000 av familjeförmögenheten flyr sin kos.
– Lysande, Alex. Syster kommer snart in med din spruta. Unna dig en drink så länge.
Ben och Paul sippar spritsers på Hotellets innergård.
– Har du sett till Alex Starfeldt på sistone, undrar Paul.
– Nej, det var bra länge sedan.
– Vi hade bestämt träff på Clarion Hotel för några veckor sedan, men han dök aldrig upp. Jag är lite orolig, han verkade vara ur gängorna och jag hoppades att jag skulle kunna hjälpa honom på något sätt.
– Var bor Alex?
– På Nybrogatan i höjd med Kommendörsgatan. Det finns en mjölkbar på modet i bottenvåningen.
– Låt oss då göra ett besök. Jag har bilen utanför och det är bara två kvarter härifrån.
På Nybrogatan råder sommarstiltje. Inne i terrassvåningen hörs ringklockan ljuda, men ingen öppnar dörren, ens efter en fjärde påringning. Nere i mjölkbaren på bottenvåningen, möts Ben och Paul av den raffe kökschefen Bobby Bahrr.
– Och vad kan jag fresta herrarna med, frågar Bobby och exponerar samtidigt en bronsad och slimmad bringa bakom den grovmaskiga brynjan.
– Vad brukar ni fresta Alex Starfeldt med, unge man?
– Det frestar mig att förpassa er båda ut på gatan. Alex är en trogen kund, och jag är icke Paramountjournalen. För övrigt tillbringar han några veckor på ett vilohem. Jag vet inte var, ej heller när han beräknas återkomma. Dörren är där, ni glömde stänga den. Gör inte om det misstaget.
Fortsätt läsa ”Ben Powers och doktorns institut”
Bordet höll på att dukas till min ära, ty jag gästade GBS i hennes sommardröm.
Borta i Västbyn detta övergivna hus. Så vackert med sina strama fönsteröverliggare och utsmyckade knutar.
Att spela på tramporgel är naturligtvis det bästa, men nog kan man snegla på televisionen ibland.
Det vackra 30-talet i sin stramaste form! En fabriksbyggnad i Östergötland.
Denna värme Jag har fortfarande inte vant mig med att ständigt vara varm, men å andra sidan är nätterna fantastiska. Bilden ovan är en installation vid L10 Trottoaren som jag besökte i fredags. Först när skymningen började sänka sig, blev det riktigt behagligt ute.
Egentligen skulle jag vilja åka bil, men när termometern visar 30 grader är det inte så skönt att sitta i en varm kupé, även om man har rutorna helt nedvevade. I ärlighetens namn är det nog ännu mer korkat att sitta hemma i värmen och dricka te( eftersom jag inte har något kaffe hemma).
I juli skall jag ha semester och åka norrut. Hoppas att det är varmt och skönt även då. Det behöver inte vara runt 30-strecket, men gärna 20-25 grader. Det skall bli skönt!
Denna härliga värme! Även om jag ännu inte halt vant mig vid den, tycker jag mycket om den. Visserligen är det inte alltid helt bekvämt att sitta i en varm liten skorv till hemtjänstbil, men iallfall.
Igår tog jag dock Pontiacen till PrisXtra för att storhandla (ja, jag vet – korkat att köra törstig V8:a på 6,5 liter för att handla till något lägre priser än i stan). Eftersom AC:n behöver repareras och klädseln är av perforerat konstläder, blir det rätt varmt, framförallt om man fastnar i bilkö på Valhallavägen som jag gjorde. Jag hade nämligen hittat ett fint gammalt handfat som någon slängt på Sturegatan och bestämde mig för att plocka upp det. Tänker mig att om jag rengör det kan jag sälja det och tjäna en slant och framförallt tycker jag att det är för trist att slänga så vackra grejer.
Men nu är jag ledig ett par dagar. Jag tänkte gå och se Derkertutställningen, kanske pallra mig till Liljewalchs och så hoppas jag att vädret inbjuder till parkliv. Bilkörning vore heller inte så dumt. Det har sin charm, även om jag på det stora hela skulle önska att man minimerade den privata biltrafiken i innerstaden.
Och så läser jag en intressant bok, Stenstadens arkitekter, och där fann jag följande fantastiska mening angående bostadshusens fasader som enligt 867 års byggnadsstadga bör ”erhålla yttre prydlighet i förhållande till tomternas belägenhet, och blifva uppförda i en värdig och smakfull stil till stadens förskönande”.
Ytterligare ett spadtag i polaroidarkivet.
När jag var i Västerbotten förra sommaren åkte jag till en liten by och där låg tre gårdar öde, nästan på rad. Två gick jag in i; den ena hotade att snart falla samman, ty taket läckte och i köket hade det börjat störa in. På bilden ovan ett hus som var ordentligt tillbommat, mycket patinerat, men inte helt förfallet.
Tänk, egentligen borde man skriva bakpå varje bild för att minnas. Jag tror att jag tog bilden på ladugården alldeles i närheten av huset ovan. Det var en mycket varm dag och jag hade parkerat vid vägen och en misstänksam bybo saktade farten när han fick syn på mig, polaroidfotografen.
Här ger inte mitt minne några ledtrådar. Jag kommer inte alls ihåg! Men det är långa skuggor som kvällssolen kastar över åkern.
En dag bestämde jag mig för att åka upp till Boden. Jag körde de lite mindre vägarna och passerade denna övergivna gård. Idag verkade den mest tjäna som upplag för diverse attiraljer och i köket fikade skogsarbetarna när de hade rast. Synd på en så fin gård tycker jag. Uthuset var lite mer ansatt av tidens tand och dess nock följde allt mer markens böljande kurvor.
1956 stod Hässelby familjehotell färdigt. Anläggningen hör till Olle Engkvist sista stora satsningar och är ett stort komplex med fyra punkthus som sammanbinds med en trevåningslänga som även bildar 4 avskilda gårdar (se en plan över anläggningen här). Lägenheterna fanns i storlekar från enkelrum till etagevåningar med takterrass i höghusens översta plan.
Komplexet innehöll ursprungligen snabbköp, garage, tvättservice, kapell, frisör, ungdomslokaler, daghem samt restaurangbyggnad med matsal och festvåning. Det är för övrigt denna sistnämnda del som syns mellan de två höghusen närmast i bild. Studera dess fasad mot gården och mot gatan. Även kapellet är värt att beundras, ty det är ett fint kyrkorum i den tidens anda.
Låghuslängans fasader är mestadels putsade, förutom gavlarna som är i tegel. Butikshuset däremot, har en uppglasad fasad och inrymmer även entresollerade dubbletter som är tänkta att användas som ateljéer. Vilka förträffliga bostäder för unga konstnärer! Här en skiss på dessa lägenheter. se också några av planlösningarna i låghusen och höghusen.
Slutligen ett par bilder på stora matsalen, del av restaurangen och dörren mellan kök och matsal.
Det är en imponerande anläggning som Engkvist lätt bygga. Ursprungligen var tanken, som ni förstår, att man skulle äta middagen i den gemensamma restaurangen och låta tvättservicen sköta tvätten. Så småningom har den kollektiva verksamheten avvecklats, idag återstår bara servering i den lilla matsalen och den mat som serveras tillreds på ideell basis av ett matlag. Det gamla kapellet är apterat till barnhem och den stora matsalen är numera skola. Fasaderna verkar fortfarande vara intakta och på det stora hela är det en imponerande anläggning, även om tiden har sprungit ifrån den ursprungliga idén. Dock undrar jag om inte de grundläggande tankarna om närservice är på väg att åter bli moderna.
På kyrkogården i Uppsala fann jag Malla Silfverstolpes grav. Precis som hon en gång åkte till Erlangen för att besöka Per Ulrik Kernells grav, tog jag tåget till Uppsala och besökte den vackra kyrkogården. Intill Malla låg Erik Gustaf Geijer vid en ståtlig, men kanske väl fallosartad sten. Av det gamla Uppsala och livet vid Kungsängsgatan finns dock inte mycket kvar. Mallas hus är sedan länge nedrivet och nyare och halvgamla affärs- och bostadshus kantar den gamla gatan. I kvarteren runt domkyrkan och Slottet är dock det mesta sig likt. Även Geijersgården finns kvar och inte långt ifrån denna hittade jag en staty föreställandes Sångarprinsen. Är den inte fin!
Det är sommarnatt och himlen är ljus. Villa- och Floragatorna ligger öde och på Karlavägen känner jag en söt doft från en buske. Klockan närmar sig halv tolv och jag är på väg hem från jobbet.
Det är sorgligt att våren är över och att syrenernas blommor snart är ett minne blott. En tröst är att stan snart kommer dofta sött av schersminens tunga smultrondoft. Den älskar jag!
I torsdags satt jag i en koloniträdgård i Tanto och såg solen sakta vandra mot Högalidskyrkans tvillingtorn för att sedan försvinna ned bakom söders brokiga siluett. Det var sommarens första kväll och jag hade återvänt från en dagsutflykt till Uppsala. Efter ett snabbt ombyte, förvandlades jag till vinsamariten och tog tåget upp på söder, fullastad med is och diverse dåligheter. Apropå det, så hette Flustret i Uppsala Lilla fördärvet innan smeknamnet Flustret blev det officiella. Ytterligare en krog fanns i denna stad i mitten av 1800-talet och den hette Stora fördärvet. Man visste då att döpa syltorna på den tiden.
Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar.
När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka och skira som gamla minnen som hotar att försvinna i den eviga glömskan.
Ibland undrar jag om det verkligen är en kamera som tagit bilderna, eller om det är en camera obscura, ty de saknar verkligen den realism som man kopplar samman med begreppet fotografi.
Huset är rött. Gräset är grönt. Så förhåller det sig i verkligheten, men inte i en drömvärld.
Lennart Tham är ingen känd arkitekt idag, trots att han ritat mängder av hus. Ett par av dem ligger vid Klarabergsgatan och gränsar mot Klara kyrka. De är fina representanter för en den eleganta 50-talsarkitekturen.
Tham titade också åtskilliga villor och bland annan denna flotta skapelse som ligger på en höjd vid Vätterns strand. Fasaden är putsad och taket belagt med eternitskiffer. Som ni ser är delar av fasaden helt uppglasad.
Mot gatan däremot, är intrycket ett annat. Fönstren är små och sparsamt utplacerade. Fasaden påminner om en mur, men ger ett tilltalande intryck tack vare det asymmetriska utförandet som förstärker tomtens ojämnhet.
Inne i vardagsrummet har en öppen spis placerats vid fönsterväggen. Vardagsrummet är det rum som syns längst till höger på bilden högst upp. Notera också de svävande fönsterbänkarna som monterats på två olika höjder.
Matsalen ligger intill vardagsrummet och dessa rum förbinds med en trappa, ett galleri, och det arbetsrum som syns i bildens fond. Taket i sällskapsrummen är i vitkalkad, ohyvlad furu. Golvet i vardagsrummet av grå kalksten, i galleri och entré av bonat tegel samt i matsalen av grå glasmosaik med tegelfris.
Ytterligare en trappa finns i villan och den går upp till sovrumsvåningen. Här en bild som visar på det dekorativa trappsmidet, ”Domaredansen”, av skulptör Niklas Göran. Avslutningsvis planritningen på denna småländska praktvilla (observera det välplanerade/välplacerade serveringsrummet!).
I april 1957 gavs en fest på Romanoffs i Beverly Hills till Sophia Lorens ära. Loren var vid denna tidpunkt ett mycket omtalat italienskt bombnedslag, vilket inte hindrade Jane Mansfield att exponera åtskilligt av sina rika naturtillgångar när de två möttes.
Under åren 1920–1954 var Gunnar Leche stadsarkitekt i Uppsala vilket gjorde att hans inflytande över staden var stort. Längs med Luthagensesplandenen i stadsdelen Luthagen finns några av de främsta exemplen på Leches funkiskonst, inte minst de vackra balkonger som prydde en stor del av produktionen under andra halvan av 30-talet. Se hur smäcker konstruktionen är och hur de dubbla handledarna kragar ut. Notera också den planterade förgården!
Vid samma gata finns denna gårdsfasad som där balkongerna lyser med sin frånvaro. Istället är trapphuset ordentligt uppglasat mot gårdens lummiga grönska, en grönska som är rikligt förekommande och ger området sin karaktär.
Mellan esplanaden och Skolparken fann jag detta hus som verka innehålla både små ettor och lite större våningar. Notera trapphusets fönster!
Börjegårdarna heter detta stora komplex vid Skolparken och Börjeplan. Byggnaden uppfördes av byggmästare Anders Diös och är det allra finaste exemplet på Leches funkisarkitektur. Sockeln är i svart skiffer och fasaden går i grått och grönt. Balkongerna är eleganta och fönstrens utformning varierar på ett ypperligt sätt. Jag tycker mycket om detta komplex!
På Luthagen finns det även en del enklare hus som denna byggnad i 3 våningar med delvis inredd vind i form av en attikavåning (man skulle också kunna kalla det för en frontepis ). Arrangemanget är inte alls tokigt, men ovanligt på hus från denna period. Här är balkongerna lite enklare, men då de är ur de ursprungliga (eller identiska) ger de likväl ett mycket tilltalande uttryck.
Moderna museet öppnade i dagarna sin stora, retrospektiva utställning med Siri Derkert som jag är mycket nyfiken på!
Denna ständigt nyfikna, arga och engagerade konstnär skapade i mitten av 60-talet en kartong som var ett montage i bla silkespapper och metallband. Detta verk överfördes sedan till en textil vävnad av väverskorna hos Handarbetets vänner. Resultatet är placerat i Höganäs stadshus sessionssal och det är den ni ser på bilden ovan.
Verket handlar om den hotande miljökatastrofen som hotar förstöra fåglarnas sång. I bildens högra hörn finns den utopiska framtiden, där friska djur lever i en ren natur.
När Siri Derkert närmade sig sjuttio år, tog hennes karriär som konstnär ny fart. Mellan sjuttio och åttio gjorde hon ett flertal monumentalverk, det mest kända är blästringarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hon har även dekorerat Sverigehuset, skapat kvinnopelaren på T-centralen och gjort skulpturen Ren luft, rent vatten.
På äldre dagar brann Siri verkligen för kvinno- och miljökampen. Hon drog sig inte för att racka ned på kvinnor som utförde handlingar eller gester, som bottnade i den traditionella kvinnorollens lust att behaga mannen. Hon älskade också Elin Wägners Väckarklocka, som förutom kvinnokampen, pläderade för fred på jorden och fred med jorden.
1959 hade Siri praktiskt taget vunnit en tävling om utsmyckening av Ängbybadet, när juryn enades om att hon var för gammal (69). Siri fick dock i samma veva ett uppdrag att smycka ett elevhem i Bredbyn. Till detta verk göt hon 1×1 meter stora betongplattor i sin ateljé. Åldern var inte något som hindrade Siri, som herrarna i juryn trott.
Jag blir en smula avundsjuk på Siri, som hela livet arbetade och var nyfiken, slogs för sina ideal och hela tiden gick vidare. Så tycker jag att man skall leva sitt liv. Dock anar jag att personen Siri inte var helt lätt att handskas med, men åt det är det inget att göra.
Här en intervju med Siri från 1968. Lyssna!! En mer engagerad 80-åring får man leta efter.
Läs också Birgitta Rubins recension av utställningen i Dagens Nyheter och Joanna Persmans i SvD.
När jag promenerade hem från jobbet för ett par dagar sedan passade jag på att ta en bild på Villagatan, där doften av syren och buskpion just nu ligger tung. Runt hörnet, på Östermalmsgatan, är en trädgård fylld starkt doftande syrener, i lila och vitt. man blir nästintill bedövad.
Tänk att buskpionen gått mig förbi under alla år! Dess blommor är stora och doftar starkt. Färgen är kraftigt ljusrosa och delikatare blommor har jag knappast sett. Kronbladen är som den allra delikataste textil och fluffigt faller de i mjuka, böljande vågor. Men underbart är ytterst kort.
Tänk, nu är jag ledig i tre dagar! Jag har jobbat varje kväll sedan i torsdags förra veckan och på dagarna har jag pluggat. Igår kväll masade jag mig till Mejanfesten på Färgfabriken och var allt lite ansatt i morse. Min hundraåring var mycket nöjd över att jag roat mig så och lät besviken när hon hörde att jag skulle stanna hemma denna fredagskväll. Jag lovade dock att skärpa mig och ta skadan igen på lördag. Med det lät hon sig nöja. Hon är en utmärkt dam förresten. Alert och mycket nyfiken på det mesta. Och så är hon tokig i sport. det hade jag inte väntat mig av en dam som klätt vår f.d. kornprinsessa.
Jag har varit på Millesgården som jag härmed utnämner till en av Stockholms vackraste platser. Utsikten är slående och från terrasserna syns cisternerna vid Ropsten. Kontrasten är slående och helt effektfull.
Skulpturparken är terrasserad i olika nivåer och grönskan är precis så väl tilltagen att den inte på något sätt konkurrerar med Milles skulpturer. Se bara på bilden ovan, där lagerträden står i stram givakt i sina terrakottakrukor.
Men det är klart att det är skulpturerna som gör Millesgården och detta är en av mina favoriter. Tyvärr har jag glömt dess namn. De unga gossarna jagar fram i det brungröna vattnet med en sällsynt frenesi.
Guds hand! Ett alltigenom vackert verk med ett utomordentligt vackert namn. Huruvida den atletiske unge mannen är på väg till pärleporten, eller inte fick komma in, förtäljer icke historien.
Människan och Pegasus! Som liten älskade jag de grekiska gudasagorna och ser fortfarande Orfeus släpa sin Eurydike upp från de dödas rike, men så vände han sig om och hans älskade drogs åter ned och han återsåg henne aldrig.
Platsens skönhet är som ni kan se obestridlig. Trappor, terrasser, skulpturer, buskar, träd, stenläggning och kolonner. Intet att förbättra.
Bågskytten, ett av Milles mest välkända verk. Ursprungligen gjordes det för Liljewalchs konsthall.
Avslutningsvis två bilder. En på Olga och Carl Milles grav och en föreställande Willian Penn.
Fredhäll må vara något av Stockholms riviera, ty här badar de funktionalistiska lyxkasernerna i solljus. Lyx var kanske att ta i, ty de flesta våningar på denna adress är 1:or och 2:or. Den balkongkonst som i vissa fall finns bevarad och de strama, ljusputsade fasaderna gör dock att området framstår som betydligt tjusigare än det egentligen är.
Se bara på dessa balkonger, vars rundade front skjuter ut från söderfasaden för att komma så nära vattnet som möjligt.
Tydligare än så här kan väl knappast en balkong från 30-talets senare mitt illustreras. En enkel infästning i stålbalken som omger betongplattan fixerar den sinuskorrugerade balkongfronten ,ed en enkel överliggare. Dock verkar plattan vara renoverad och dessvärre inte målad i fasadens färg. Men nog är de vackra, de stora hörnbalkongerna som får huset att påminna om en atlantångare.
Bakom Atterbomsvägen ligger Stagneliusvägen och där tronar detta stora och nyrenoverade hus. Mot söder finns några av områdets större lägenheter som jag gärna skulle lägga vantar på om jag hade möjlighet. Det är sällan man ser så lyckade fasadrenoveringar som detta hus har beståtts med. Det är bara att önska att fler fastighetsägare gör på detta sätt (om inte som HSB gjort med sina f.d. vackra kåkar i området).
Här sitter jag och är trött! Inte underligt ty jag jobbar varje kväll nio kvällar på raken och på dagarna pluggar jag. Vi har en inlämning i estetikkursen den 1 juni och fram till dess är det fullt upp.
Idag har jag agerat blomstertjuv. En tant, som inte kan gå ut och stjäla blommande syrenkvistar själv, bad mig om hjälp. Först tänkte jag sno dem på Lill-Jans Plan, men så blev jag rädd att någon arg östermalmskärring skulle komma utkutandes, så jag tog dem i parken vid Tre Liljor i Vasastan istället.
Annat som hänt mig på sistone är att en taxijävel prejade mig så att jag var tvungen att tvärnita, ty annars hade den lilla skorven till hemtjänstbil blivit mos. Hade jag vågat och haft Pontiacen, hade jag kört efter den jäveln, tryckt gasen i botten och gjort mos av taxibilen. Så arg var jag. Urk, vad jag avskyr den stilen. Avskyr gör jag också alla väglöss som kör 20-30 på FEMTIOVÄG.
Ja, så såg en utställning med Albert Watsons bilder på Fotografiska. Han hade tyvärr plåtat enormt många Vouge-omslag. Säkerligen bra för hans kassa, men inte var de då speciellt intressanta. Än märkligare att någon kommer på idén att ställa ut honom. Rekommenderas följaktligen ej!
Och nu lite rolig läsning. Klicka här. Det är en fantastisk historia! Läs också kommentarerna!
Jag fick alldeles nyss ett tips om en ny bok, en bok om förlaget Spektrum. Förlaget är tämligen bortglömt idag och att jag ens känner till det beror på att det var Spektrum som gav ut von Krusenstjernas Porten vid Johannes och Älskande par när Bonniers vägrade fortsätta ge ut romanscykeln. Spektrum gav dock ut ytterligare upplagor av von Krusenstjernas verk men för dessa fick hon inte ett öre. det fanns ormar även i det idealistiska förlagsparadiset.
Bakom Spektrum stod bl.a. paret Myrdal, Josef Riwkin (bror till fotografen Anna), Karin Boye, och Gunnar Ekelöf. Många av dem hade en bakgrund i den socialistiska organisationen Clarté. De var också praktiskt taget grannar i det nybyggda området Atlasområdet i Vasastan. Tyvärr har jag inte läst boken om Spektrum, men enligt förlagets text, skakades de av konflikter och kärleksaffärer och jämförs dessutom med Bloomsburygruppen.Jag tror att de flesta sammanslutningar av denna typ råkar ut för dessa problem. Likadant var det t.ex. i Fogelstadsgruppen.
Hur som, ta och läs boken, den är med största sannolikhet mycket intressant. Vad jag kan se är den också snyggt formgiven. Förutom Fogelstadsgruppen, kan jag rekommendera att läsa om Futurum, möbelfirman vid Norr Mälarstrand som är ytterligare ett exempel på en intressant 30-talsföreteelse.
I Marieberg, intill DN-komplexet, ligger sedan början av 70-talet Ryska ambassaden. Ni som avskyr betong kan sluta läsa nu, ni andra kastar längtansfulla blickar mot den stora sal som ligger till vänster i bild, högst upp i huset. Stora fönster, från golv till tak och något som jag misstänker är eloxerad aluminium. Snyggt!
Ser nu betongglaset som lagts in i fasaden och som kanhända markerar ett trapphus? Putsen är ljusrosa och är så ljus i solskenet att den blivit överexponerad.
Här ses tydligt glasbetongen. Arkitekturen är, med västerländska mått, inte särdeles representativ för sin tid, tidigt 70-tal. Jag tycker om den ändå. Och hur fint är det inte med våren skira grönska som senare på sommaren döljer än mer av denna tämligen okända ambassadkoloss.
Mot söder finns balkonger omväxlande med fönster. Denna del är dock rätt dold bakom grönskan, men jag antar att man har en flott utsikt över Mälarens vatten.
Här en detaljbild av balkongerna som vetter åt nordväst. Skarpskurna och nästan guldfärgade. Brons är nog en mer korrekt benämning, men å andra sidan är det lätt att associera guld med Ryssland.
Ytterligare en vy. Skuggorna är långa, ty solen står redan lågt. Jag tycker det är så vackert med de skarpa vinklarna, den ljusrosa putsen och det eloxerade.
Men vem var arkitekten? Jag har försökt ta reda på det, men helt misslyckats.
Jag fick ett mail häromdagen som gällde en klagoskrivelse jag skickat till Stadsbyggnadskontoret (SBK) och som var dem till handa den 6/10 2009. Först den 16/5 2011 gjordes en inspektion och beslut fattades. 1 år och sju månader senare, det får man säga är en rundligt tilltagen handläggningstid! Orsaken till min skrivelse var att ett av få helt välbevarade och tillika väl underhållna hus på Rindögatan skulle få sina fönster utbytta mot nytillverkade dito i aluminium. Då Gärdet är klassat som riksintresse och samtliga hus är grön- eller gulklassade, skulle man kunna förvänta sig att detta borde ogillas av SBK.
Men icke! Istället konstaterar handläggaren att ”de nya fönstren överensstämmer med de ursprungliga och inte kan anses ha påverkat byggnaden yttre utseende avsevärt i plan- och bygglagens (PBL) mening”. Här går våra åsikter isär. De ursprungliga karmarna och bågarna var utförda i trä, smäckra och utan mittpost (här en bild på ett identiskt fönster). De nya är i metall, har klumpiga bågar och mittpost. Grönklassade byggnader på Gärdet, får, enligt PLB 12§, inte förvanskas. I 13§ förklaras detta närmare: ”Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär”. Det berörda huset är tyvärr bara gulklassat, vilket innebär att 12§ endast är delvis tillämplig enligt regelverket och jag antar att det är detta som SBK gått på. Tyvärr är det så att av husen norr om Askrikegatan, är det endast 7 som grönklassats. Vad det beror på vet jag inte, men kanske har det att göra med att det var över 20 år sedan detta gjordes.
Jag misstänker att det är helt lönlöst att överklaga och skulle verkligen önska att regelverket vore strängare. Det hela är dock en smula problemetiskt, ty jag kan tycka att man som fastighetsägare borde ha friheten att förvalta sin byggnad efter eget tycke och smak och jag är inte säker på hur jag skall resonera mig ut ur denna logiska knipa. Frihet kontra regelverk är en knepig historia. Dock kan jag tycka, att så länge man reparerar sin fastighet på ett icke estetiskt tilltalande vis, och dessutom slösar med resurser (istället för att måla om och ev sätt in ett energiglas i inre bågen!), bör man räkna med att få smäll på fingrarna. Att äga och förvalta ett vackert Gärdeshus är verkligen ett privilegium och med det följer vissa plikter.
I lördags satte jag mig på tåget och reste till Upsala för att sedan sätta mig på en buss och bege mig rakt ut i spenaten, till den byggd som fått ge namn åt Vendeltiden (550-800 efter Kristus). I Husby klev jag av bussen och vandrade sedan en kilometer eller två längs med en slingrande väg som kantades av välskötta åkrar där grödan redan börjat gro. Ett gammalt lätt medfaren verkstadsbyggnad passerades och jag tog naturligtvis en bild.
Efter att ha hämnat bilen från sin vinterförvaring åkte jag mot Vendels kyrka och strax intill, fick jag en helt fantastisk lunch som slår det mesta jag bjudits på i lunchväg. Så gott! Att återigen köra amerikanskt var roligt, men så ovant! Efter att ha tillbringat vintern i en liten skorv till bil, en manuellt växlat liten Toyota IQ, kändes det helt absurt att sväva fram en en 5,5 meter lång amerikanare.
Färden fortsatte sedan till Upsala där jag fick mig ett par mycket trivsamma timmar och tillfälle att se många vackra byggnader, inte minst funktionalistiska, men dessa lämnar jag därhän denna gång. Runt domkyrkan var det mycket vackert. De ålderdomliga kvarteren och den kuperade terrängen var en stor del av områdets charm. Inte långt därifrån, var dock det mesta av de äldre byggnaderna rivna och arkitekturen allt annat än tilltalande, bortsett från några modernistiska pärlor.
Och grönskan! Prunkande och vackert var vad det var. Häggen i full blom och syrenerna med svällande knoppar. det är så synd att denna vackra tid snart är förbi.
Nationshus finns det över allt i denna gamla studentstad. Här vad jag tror är smålands nation. Tyvärr har jag glömt arkitektens namn. Alvar Aaltos vita skapelse var också en riktig pärla, ja, inte bara det, en underbar byggnad som jag skall presentera närmare i framtiden.
Engelbrektskyrkan! Arkitekten bakom denna helt utomordentligt vackra kyrka, är Israël Laurentius Wahlman, mer känd som Lars Israel Wahlman.
Wahlmans nationalromantiska byggnader hittar vi både här och där, men frågan är om inte Engelbrektskyrkan är hans allra bästa verk. Inte minst läget är tacksamt, det vill säga på klipporna högt över Karlavägen.
Ett par dagar innan Valborg begav jag mig ut i skogarna vid Kaknäs för att titta på min tidiga vårfavorit: vitsippan. markerna var helt vita och träden alldeles skirt gröna.
Egentligen hade jag velat lägga mig i den vita bädden, men det hade varit synd på de vackra blommorna. Istället gick jag nästintill som på tå för att skona de skira blomstren.
Likt en insjö hade smältvattnet samlats i en sänka där det var både mörkt och lite kallt. Och som det doftade av jord och fukt!
Jag styrde stegen mot djurkyrkogården som jag fann förra våren och fotograferade, fast då i svartvitt. Jag ville fotografera den igen, i färg. Och jag ville se hur bilderna skulle ta sig ut om jag upprepade min fotosession ett år senare. Ett år är lång tid och jag antar att man om man förändras, förändras också ens sätt att se på världen.
De är vackra, gravarna. Lugnt och stilla är där också och vardagar syns knappt någon människa till.
Anette Kulleberg har undersökt överklassen (Överklassen i Sverige, Tiden 1974), jag tar mig an medelklassen med hjälp av Harry Martinsons Nässlorna blomma och lämnar här mitt bidrag.
Av medelklass finns fyra slag:
1. med bildning och piano
2. med bildning men utan piano
3. utan bildning men med piano
4. utan både bildning och piano
Familjen ovan tillhör med största sannolikhet grupp 1.
Det är inte svårare än så.
När jag var på fest i fredags lyssnade vi på John Foxx (han var dekorativ!). Av någon anledning hade jag helt glömt bort att jag själv faktiskt lyssnat på honom en gång.
Foxx var Ultravox förste sångare. De där ögonen och den där profilen är väldigt mycket 80-tal för mig (som brukade kisa mest hela tiden bara för att få smala ögon). Lustigt nog har jag först på äldre dagar fått den frisyr som jag skulle ha haft då det begav sig. Man gör inte alltid allt i rätt ordning. Men titta på videon! Syntarna är inte dumma alls i den här låten och melodin är suggestiv, dock är ljudet rätt uselt. Lyssna också på No one driving och Miles away.
Under tre år i slutet av 60-talet var Gunter Sachs gift med Brigitte Bardot som vid den tiden var en av de största europeiska filmstjärnorna. Igår sköt han sig av ännu okänd anledning i sitt hem i Gaastad, 78 år gammal.
Sachs var något av en stilikon och jag minns honom väl från de kändistidningar som jag ibland fick bläddra i på 70-talet. Då var han omgift med svenska Mirja, blondin och f.d. fotomodell. De var alltid på väg, fångades av fotograferna på flygplatser, stränder och nattklubbar. Rik var han naturligtvis, hans far ägde ett stort företag och hans mor var dotter till Wilhelm von Opel (bilmärket). Förutom att roa sig och leda familjeföretaget, ägnade han sig åt både fotografi och dukumentärfilmsskapande.
Här några bilder på Sachs och Bardot: Ett tjusigt par, liggandes på en solbädd, vid ett casino, med en lättklädd Brigitte, Brigitte i läderkortbyxdress.
Visst är den vacker, gryningen längs med Katarinavägen?
Det har varit så ljust och vackert när jag promenerat hem i det varma vårljuset. I Lidingövägens fond, lyste solen het och röd och nedanför Katarinavägen låg vattnet helt blankt och stilla.
Var dag jag går till skolan, promenerar jag genom Lill-Jansskogen. Ofta är jag alltför sömndrucken och orkar alls inte ta till mig den vackra omgivningen utan det är först när jag går hem, som noterar omgivningen. Om det inte är snö och strålande sol förstås.
På väg hem är det dock en helt annan femma. Då har min hjärna vaknat och jag är innerligt glad att det är så vackert i vår herres hage. Har jag kameran med mig, passar jag också på att fotografera. Den dag jag tog dessa var det för första gången snöfritt, men naturen var fortfarande helt död.
Denna dag var lugn och stilla och endast nere på järnvägsspåret såg jag antydan till liv. En banarbetare gick längs med rälsen. Kanske märkte han inte att han blev fotograferad.
Min bästa plats längs med denna morgonpromenad är viadukten över järnvägen som går genom genom skogen bort till Värtan. Den är otroligt vacker, i sten och lagom ansatt av tidens tand. Dessutom skiftar den i höstens alla färger tack vare mossa och lav.
Och hur farligt vore det inte att handlöst kasta sig ned på spåren, men istället, ur askan i elden! fångas upp av de strömförande ledningarna? Vilken tur att den pålitliga plåtskärmen skyddar mot detta fatala sätt att sluta sina dagar!
