Publicerat

Finnboda varv som blev Docklands

Jag tog en oväntat lång promenad igår. Målet var Kvarnholmen och jag hade tänkt åka buss, men då vädret var bra och skorna hela, promenerade jag förbi Fotografiska, Danvikstull och Danviksklippan och hamnade slutligen vid Finnboda varv som blivit med dyra bostadsrätter. Säkert bor här en och annan som en gång på 90-talet knaparade några piller och begav sig ut på dans i sina bästa kläder från jus. Tiden går som ni vet.

Men så vackert resterna av varvet är! Antar att även denna ypperliga byggnad med ferrofönster snart är ett minne blott. Jag tog en hel del bilder, mestadels analoga, men även ett par med telefonen och det är dem jag visar nu.

På Kvarnholmen, en gång i tiden ägd av KF. Här fanns kvarnen Tre Kronor, en mannagrynskvarn, en havrekvarn och diverse andra anläggningar, inte minst de berömda radhusen, ritade av Olof Thunström, som uppfördes 1928-30. Mer om den en annan gång! På bilden ovan ses en kvarn. Frågan är vilken. Skitsnygg i vilket fall.

Publicerat

There’s honey in the honeycomb

Under krigsåren kom danske swingsångaren Freddy Albeck till Stockholm av en anledning som jag inte kan erinra mig – det har helt enkelt fallit mig ur minnet. Hursomhelst gjorde Albeck några inspelningar för Sonoras Swingserie (1943). Här har vi

Honey in the honeycomb

och Moonlight becomes you

Väldigt fina är de båda två, den första är en dänga och den andra andra ärmer sentimental. Tyvärr är kvalitén halvdan, det var krig och man var tvungen att lämna in en gammal skiva när man köpte ny. Skivorna gjordes alltså av nedsmälta gamla exemplar och det lät inte alltid så bra.

På bilden ovan ses Albecks egna orkester i Danmark som är av senare datum. Från vänster: Poul Olsen (violin), Peter Sieben (tenorsax), Grevelund (piano), Mazuri (trompet), Jarlskov (trommer), Albeck (bas og sang), Skibsted (manager).

Publicerat

Tinnar och torn mot en ljus himmel

Augustikvällar! När staden mörknar, är himmelen fortfarande ljus och tinnar och torn framträder mot den blånande sky som är månadens mest intagande kännetecken. Ibland kan jag tycka att naturen är som människor eller vice versa. Som vackrast innan den vissnar ned.

Ikväll har jag, hör och häpna, besökt Pride. Vanligtvis är av ungefär samma åsikt som Maj-Britt  Hagberg som på frågan om hon hade för avsikt att besöka festivalen som det året gick av stapeln vid Sjöhistoriska (eller något i den stilen) svarade följande: klicka här.

Nå, jag hamnade i en varm källare på söder och fick mig Homokulturens ABC till livs. Denna kultur bestod till stor del av en sak och det var sex, vilket fick samtliga inblandade att mysa. Jag blev rätt irriterad när Anna-Maria Sörberg (dåligt val av intervjuare!) sa till Birgitta Stenberg (som f.ö. gjorde mycket bra ifrån sig): ”du har ju skrivit mycket om sex”. Det tyckte inte Stenberg och inte jag heller. Nog för att hennes böcker innehåller sex, men inte är de som dagens s.k. HBTQ-litteratur som praktiskt taget är smaklöst snuskig utan att för den skull vara upphetsande. Stenberg skriver som sina upplevelser utan att för den skull bli billig och osmaklig, istället förmedlar hon i sina böcker både livsglädje och förfall på ett mycket engagerande vis.

Min favorit under kvällen var Kolbeinn Karlsson som skrivit boken Trollkungen. Han framstod som ytterst sympatisk och dessutom egensinnig på ett tilltalande tillbakadraget vis.

Nu var det inte alls meningen att såga den föreställning, på det stora hela var det en intressant kväll.

När jag promenerade hem gick jag bland annat Nybrogatan och passerade dörren till det fantastiska Hotel Örnskiöld. En 30-talsidyll som är behagligt patinerad.

Publicerat

En helt ombyggd 1800-talsbyggnad

Detta renoverade trapphus fick sitt nuvarande utseende på 50-talet, när det gamla huset moderniserades. Linoleummattor, tretexskivor och  masonit blev de material som tillfördes när huset skulle bli modernt och bekvämt. Man kan med fog anse att renoveringen var alltför hårdhänt, men resultatet är inte alls så dumt. vackrast är i mitt tycke de masonitklädda trapphuset där väggarna målats i två färger som skiljs åt av en tredje. Ett enkelt och mycket effektfullt sätt att skapa en panel. Att färgerna mycket vackra och att ytorna är stlpplade gör knappast saken sämre.

Även köken har försetts med en sorts panel. Det övre fältet ovan listen är tapetserat, det nedre oljemålat och stöpplat. En lite kitschig men snygg tapet tycker.

I ett skafferi ligger den gamla linoleummattan kvar. Imiterad mosaik! det är verkligen synd att det inte går att hitta snygga mattor idag. Det fina jaspémönstret, till exempel, är helt utgånget ur tillverkarnas sortiment.

Och köksinredningen! Klassiskt femtiotal med gedigna snickerier och mängder av skåp.

Publicerat

Serveringsrummet, stramt vackra

Jag är svag för serveringsrum. Mitt eget är alldeles för liten, bara en liten smatt, utanvare sig avställningsytor eller slask. Här hittade jag ett alldeles förträffligt serveringsrum i en tidig 1900-talsvåning. Rummet är beläget mellan kök och matsal, dvs precis där det skall ligga.

Ibland är serveringsrummet en lång, smal gång vars väggar är täckta av skåp. Här är man helt skyddad från insyn och den höga takhöjden, som förstärks av passagens ringa vidd, ger enspeciell känsla. Dagens genomtrista lägenheter saknar helt denna finess.

Publicerat

Bildade och aktningsvärda personer

Jag bläddrade i Erotikens historia på Myrorna för ett par dagar sedan och fastnade i ett avsnitt och homosexualitet.

”Homosexualitet förekommer bland alla samhällsklasser, på landet såväl som i städerna och den finns hos bildade och aktningsvärda personer: vetenskapsmän, läkare, teologer, konstnärer o.s.v. Allt tyder på att den är ett universellt naturfenomen, beroende på anlag i vissa människors organism, en könsdrift, som, emedan den är en del av vissa människors natur, inte är onaturlig, trots att den är en Anomali, det vill säga en från den normala könsdriften, de heterosexuellas, avvikande företeelse.”

Vidare får vi lära oss att homosexet var både accepterat och på modet, innan kristendomen gjorde entré.

Bilden ovan är en litografi av Gravarnis Champagnefest.

Publicerat

Villan som modernisterna gav till oss

Gruppbebyggelse kan ge god samverkan mellan de enskilda husen och deras tomter samt vegetation och gaturum.

Vad de är vackra, villorna från åren kring 1960. Eleganta, välbyggda och så luftiga och välplanerade. En bostadsmaskinell dröm kan jag tycka. Knappast har bättre bostäder skapats, om man med bra bostäder menar, ljusa, luftiga och väldisponerade hem. Jag är dock inte helt säker på att jag själv skulle välja att bo i en sådan villa, men visst är de vackra att se på.

I småhuset direkt på mark kan man åstadkomma intim kontakt mellan ett trivsamt uterum och bostadens övriga delar.

En kringbyggd gård! En sådan skulle jag verkligen mer än gärna äga. Tänk, vad man skulle kunna odla under så skyddade betingelser som en dylik konstruktion erbjuder.

De förföriska färgbilderna har jag hämtat från Svenskt familjebibliotek med stora hemboken. I volymen Bostad och bohag finns mängder av bra artiklar som förklarar det mesta som har med byggnadskonstruktion att göra. Dessutom hittar man där möbleringsförslag, ombyggnadsråd och färgtips. Det är ett praktverk värt att införskaffa.

Publicerat

Bonn-Karl i industrialismens tidevarv

Åh, detta med fabriker, suckar Bonn-Karl och tar sig olovandes en rast. Inte är det något för honom, att byta ut det behagliga lantlivet mot smutsen och stressen i det stora järnverket. Åh, att socialisterna anser att detta är något att sträva emot!

Nej, en dag får Bonn-Karl nog och lämnar fabriken för att aldrig mer återvända. Skorstenarna fortsätter att spy ut föroreningar, inte avstannar verksamheten bara för att Bonn-Karl flyr sin kos.

Men säg den glädje som varar för evigt! När Bonn-Karl lämnade bilen för att plocka några bär i den vackra skogen, rusade bilens motor och Bonn-Karl spetsades på dess huv och kastades upp mot en ståtlig tall. Industrialismen gör man inte uppror emot utan bestraffning!

Publicerat

Selma Lagerlöfs Jan i Skrolycka, Kejsarn av Portugallien

Jan i Skrolycka och hans hustru Kattrina får den underbaraste av döttrar och Jan älskar henne högt. Klara Fina Gulleborg är både klok och god och växer upp till en verklig skönhet som väcker sådan beundran att en handelsman skänker henne ett dyrbart tyg.

När föräldrarna hamnar i skuld reser Klara Gulla till Stockholm för att förtjäna pengar vilket visar sig svårare än hon trott och hon prostituerar sig och återvänder inte hem förrän 15 år senare.

För Jan i Skrolycka blir saknaden för stor. Han förändras och drivs till stolleri.

När Klara Gulla väl återvänder, kan hon inte med sin far, stollen som blivit kejsare av Portugallien.

Kejsarn av Portugallien är en berättelse om barn och föräldrar och vilket ansvar man har gentemot de sina. Boken är gripande och jag sträckläste de den senare hälften, oförmögen att lägga den ifrån mig. Även om det är Jan och Klara Gulla som står i bokens centrum, finns i nejden flera konflikter generationerna emellan.

Först när Jan är död kan Klara Gulla åter försonas med sig själv och sin far.

Att döden är en väg till ro och försoning med de sina! Jag kan väl förstå det, men varför är det inte lättare? Kan det vara så enkelt att döden är oskadliggöraren?

Publicerat

The new FACIT ESA-O is the smallest fully automatic calculator in the world

Jag har fyndat en elektrisk räknemaskin! Denna Facit-apparat är ett mekaniskt underverk som klarar alla fyra räknesätten. Se bara detta klipp som visar med vilken magi en division utförs. Fullt lika magiskt tycker jag inte det är med en digital räknare, ty där saknas kugghjul och hävarmar och allt annat som behövs för att utföra en division.

AB Facit-Åtvidaberg var under många år världsledande på räknemaskiner och tillverkade otaliga modeller, både elektriska och manuella (när man skulle räkna vevade man med en vev). Den första elektriska och nästan helt automatiska kom 1945 Facit ESA med automatisk multiplikation. Några år senare, 1949 släpptes en förbättrad version, Facit ESA-o som även hade elektrisk nollställning av samtliga tre register. I ärlighetens man kan jag inget om register och förstår inte vad de är. Eftersom min apparat inte är helt funktionsduglig, kan jag heller inte prova mig fram. Snygg är den dock och motorn fungerar, så jag antar att den borde gå att serva. Jag får ringa Dahlboms Kontorsmaskiner.

Publicerat

Och vips! var väggen nästan som ny

Jag har lagat en vägg, den där väggen jag skrev om förra veckan om ni kommer ihåg. Panelens nedre del var helt slut och isoleringen i form av sågspån var på väg att rinna ut. Hade jag varit en ordentlig människa, hade jag försiktigt plockat ner hela panelen, avlägsnat pappen och tömt konstruktionen på sågspån. Efter detta förarbete, hade jag bytt allt ruttet trä, spikat på ny papp och fyllt på nytt sågspån och sedan återmonterat vad som gått att använda av panelen och ersatt resten med nytt.

Men det gjorde jag inte. Istället petade jag inte lite ny papp längst ned, spikade fast en liten bräda där det fattades trä, sågade av de smala ribborna på panelen och satte sedan upp en liggande panel som blev tre plankor hög. Längst upp hamnade en liten dropplist. Rätt snyggt faktiskt och jag är nöjd, men det är likväl ett hastjobb. I kombination med dränering tror jag att detta kommer hålla i åtskilliga år.

Publicerat

Denna sommar har jag bjudit på te

Denna sommar har jag bjudit på te. Det är sällan folk har ”vägarna förbi” när man befinner sig i glesbygden, men i år har jag redan haft två celebra besök och jag dukade därför vackert i min kammare.

Sofia Runarsdotter var blondin nummer ett att bänka sig i en ådringsmålade gamla förmaksgrupp som min morfar snickrat (eller om det var någon annan, snygg och enkel är den i vart fall). Tyvärr syns inte de skira gardiner som hänger i fönstren, vackra och lite ansatta av tidens tand. Sofia hör också till de människor som fotograferar med Polaroids legendariska film 669 som snart är ett minne blott.

Blondin nummer två var min finska samaritkollega, som dock kommit sig sig upp och numera jobbar på ett borgerligt hem för samhällets mer bemedlade medborgare. Hon var på väg från Rovaniemi och stannade för lite förplägnad i form av smörgåsar och kakor.

Publicerat

Oh, where did our love go – Soft Cell

Utanför Piteå, vid Munksund, Haraholmen och Skutskär och diverse andra platser finns massafabriker och hamnanläggningar. Det doftar starkt av trä och lastbilar, truckar och allsköns maskiner kör omkring.

Jag lyssnade på Soft Cells cover på Where did lour love go.

Publicerat

Ricordate, amato Gelsomina ricordate

En bild tagen strax efter kriget (notera att New Look inte slagit igenom ännu – istället är det krigsaxlarna som dominerar). Som ni ser är den inte tekniskt perfekt vilket gör den verkligt dramatisk. Älskar också de spretiga el-/telefonstolparna som pryder la strada – landsvägen. Hur som var den nya tiden här och allt skulle bli bättre. Inte minst om man tog chansen och flyttade till stan.

Bilen har jag fått av en släkting som scannat in gamla negativ. Detta gjorde mig mycket glad eftersom vi inte har alltför många bilder frön förr. De vi har är oftast bara små kopior, kontaktkopior av 6×6-negativ, vilket verkar ha varit vanligt på den tiden. Tvärr kommer jag inte att dela med mig av alla bilderna, men åtminstone en får ni se.

För er som inte förstår rubriken, säger jag bara: ledmotivet till La Strada, i egenitaliensk tappning. Förmodligen inte helt korrekt.

Publicerat

Ty både en plikt och ett privilegium

Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss har en titel som får mig att tänka på Francoise Sagans Och de underbara molnen. Poetisk, och aningens lösryckt.

För mig har socialdemokratin, åtminstone de senaste 30-40 åren, stått för något mindre tilltalande. Regelverk och administration samt ett socialt trygghetssystem som gjort människor besvikna om de inte alltid kunnat utnyttja det till sin fördel. Personligen tycker jag mycket bra om de sociala skyddsnät som finns i Sverige, men jag tycker också mycket om en text som jag läste på universitetet som ursprungligen publicerats i en skift som gavs ut till blivande mödrar. Den speglar den gamla socialdemokratin och alla de folkrörelser som växte fram under 1900-talets första hälft. ”Att klara sig själv är både en plikt och ett privilegium” tänker fru Berg, men inser också att ibland är det nödvändigt att ta hjälp av det sociala, till exempel när pengarna tryter i samband med graviditet och förlossning. Extra intressant är att texten i fråga härstammar från folkhemmets 40-tal.

Jag tror att det är den gamla socialdemokratin som appellerar till mig och jag tror att ett av felen med dagens socialistiska politik är att man lämnat över ansvaret till staten, inte till individerna. Med detta menar jag inte att vi inte skall ha en fungerande statlig sjukvård, utan att jag tror att det är viktigt att individen både känner ett ansvar och märker att han/hon gör skillnad och kan påverka genom sitt engagemang. Som jag förstått det, var det under 50-talet man så smått började förflytta detta ansvar från medborgarrörelserna till staten. I början fungerade det säkert bra, men när man efter en generation eller två vant sig med att någon annan tar ansvar, uppstår problem.

Jag tror på solidaritet och jämlikhet. Alltför stora klassklyftor är farligt, mycket farligt, men att helt minimera dem tror jag är svårt. Som medborgare bör man ha likartade möjligheter, oavsett bakgrund. Med en förmögenhet i bagaget är det naturligtvis lättare, men minst lika fördelaktigt är det att ha ett socialt och kulturellt kapital  att falla tillbaka på. Detta är dock svårare att komma åt med politiska styrmedel och kan dessutom ses som ett alltför stort ingrepp i den personliga sfären.

Jag vill inte ha en konservativ högerpolitik och jag vill inte ha en egoistisk nyliberal regering. Jag vill ha ett socialliberalt land där man är rädda om varandra och inser att den ”enes bröd kan vara den andres död”.

Recensionen av Underbara dagar framför oss skriver jag en annan dag.

Publicerat

Så var det då, men hur är det nu?

Jag läser August Blanche och hittade en berättelse som heter Gården vid Gumshornnsgatan (Ur Bilder ur verkligheten,del 5). Dåtidens Gumshornsgata hade en sträckning som skiljer sig från dagens, men den gick likväl i närheten av kvarteret Harpan.

Stadens rikaste grosshandlare hade förbjudit sin dotter att nyttja en hårkläderska inför den stora festen med motiveringen ”är du inte så gammal att du kan kamma dig själv, så kan du gärna vara hemma från balen”. Många år senare kommer denna stränga uppfostran på tal och då avfyrar gamla fru Strandlund (som anser innanfönster och mattor vara en alltför iögonfallande lyx) följande svada: ”Nu finns det väl knappast någon hantverkardotter, som inte låter kluta ut sig i håret, så hon ser ut som om hon hade en krokan på huvudet. Ack, herr kyrkoherde! Det behövs inte eld och svavel för att förgöra världen.  Lyx och flärd drar nog försorg därom!”

 

Publicerat

När pengar får styra rivs Lindgården

Fredrik von Feilitzen må vara konservativ när det kommer till nybyggen i Stockholm, men när han höjer sin röst som i fallen med Karolinska och Lindgården gör han det med all rätt. På DN Debatt (läs hela texten!) skriver man om den skandal som rivningen av den sista resten av 1930 års utställning och tillika en karakteristisk byggnad på Djurgården invid Liljevalchs och Allmänna gränd. Jag ber att få saxa några rader:

”Den stora fastigheten [inte bara Lindgården utan också byggnaderna mot Allmänna gränd] skänktes 1990 av staden till restaurangägaren – enligt beslut i dåvarande gatu- och fastighetsnämnden – mot att Lindgården senast 1995 skulle rustas upp enligt Stadsmuseets skyddsföreskrifter, vid vite av två miljoner kronor. Tidsfristen förlängdes efter några år och tomträttsavgälden sänktes successivt. […] Stockholms stads revisorer framlade 2004 en exempellöst kritisk rapport. Staden hade skänkt bort en fastighet, haft stora administrativa kostnader och avstått från tomträttsavgälder på mer än tio miljoner kronor. Detta hade skett utan att man hävdat det primära syftet, att framtvinga upprustning av den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden. Revisorerna sammanfattade att man förutsatte att politikerna inte skulle komma att tillåta att huset revs eller att det skulle bli en ”ytterligare förmögenhetsöverföring till en enskild”.”

För fastighetsägaren finns det stora pengar att tjäna om byggnaden rivs och en ny byggnad med större ytor och högre avkastningsmöjligheter uppförs. Nog för att fastighetsägarens nya byggnad lär generera vissa skatteintäkter för kommunen, men att dessa skulle uppväga den kulturella och estetiska förlusten av en så anrik och arkitektoniskt intressant byggnad är rent trams. Man undrar verkligen vem som legat med vem för att en sådan usel hantering från stadens sida har kommit till stånd.

Jag tror att det är ytterst få byggnader som inte går att rädda. Nu pratar jag inte om förfallna byggnader där taket börjat rasa in och där träbjälkar ruttnat eller möglat i decennier, nej, jag menar byggnader där förfallet är eftersatt sedan decennier. Äldre hus, som inte är alltför täta, klarar ofta lång tid av vanvård utan att förstöras.  Att en fastighetsägare föredrar att riva för att på så sätt få en mer räntabel byggnad, är inte att undra på. Därför bör man inte lita på de kalkyler som läggs fram i detta sammanhang. En varsam upprustning, till en standard som inte är att jämföra med nybyggnad (vilket inte heller är eftersträvansvärt), behöver inte bli någon dyr historia. Men då kan man å andra sidan inte tjäna några stora pengar. Och där har vi det grundläggande problemet, det är pengarna som styr.

Jag vet inte hur många av er som minns hur det var förr, på 60-talet till exempel. Ägde man då ett gammalt 1880-talshus som man lät reparera och bygga om till modern standard fick man ändå inte sätta samma hyra i dessa lägenheter som i nybyggen. Och kan ni tänka er hur många fastighetsägare som då föredrog att riva! Detta tankesätt lever kvar än idag, även om just denna idiotiska regel har tagits bort. Renoverar man en 50-talsvåning och sätter in ett nytt IKEA-kök, får man höja hyran väsentligt. Reparerar man däremot den högkvalitativa snickerinredningen, blir möjligheterna till hyreshöjning blygsam. Eftersom det är pengarna som styr, åker prima fast inredning för det mesta ut i den container som väntar på gatan. Detta är naturligtvis ett resursslöseri utan dess lika och tillika helt idiotiskt nu när fler och fler insett att jordens tillgångar är begränsade,

Publicerat

Remember (Cruisin’ in the rural -64)

Det är Shangri-Las Remember (Walking in the sand) som spelar på grammofonen när jag åker en sväng i byn. Observera att skivan tyvärr är skev efter att ha legat i solen och att bilen naturligtvis har rattväxel. Det hade alla sofistikerade bilar på den tiden. Golvväxel var vulgärt sportigt eller banalt lågbudget.

Det är mycket roligt att åka runt på landsbygden, särskilt på små grusvägar när dammet yr och solen gassar. För att inte tala om doften av bensin, smörjolja och varmt grus, den hör verkligen till mina favoriter.

Publicerat

Nej, jag är inte någon vän av YIMBY

Detta är mitt otidsenliga, men mycket trevliga skrivbord som jag skriver vid just nu.

Med jämna mellanrum läser jag http://www.yimby.se och det gör jag främst för att finna en anledning till att irritera mig, för irriterat mig på dem har jag gjort i flera år nu. Det finns två saker som gör att jag inte gillar YIMBY: deras bristande förståelse för att man bör bevara gamla miljöer på ett pietetsfullt sätt och deras förakt för modernistisk bebyggelse. Läs detta inlägg, förfasa er och njut av de förskräckliga bilder som illustrerar en ny och skön YIMBY-värld! Vissa har smak, andra saknar den. Vi skall dock vara glada åt att de finns, ty även tomma, skramlande tunnor kan ha sitt berättigande.

”Det är klart att vi skall bevara den där gamla kåken, men det får inte bli ett museum”. Hur ofta hör man inte den repliken? Att bevara på ett pietetsfullt sätt att behålla ursprungliga detaljer och inte uppgradera till modern standard, vilket för många är detsamma som att skapa en museal miljö som inte passar nutidsmänniskan. Om jag kunde begripa vad som är så eftersträvansvärt med modern standard! Jag har inget emot varmvatten och centralvärme, men treglasfönster och ett fult standardkök hör knappast till de detaljer som förgyller tillvaron. En levande miljö skapas av människor, och framförallt av människor som interagerar med varandra. En levande miljö är betydligt svårare att erhålla i en värld där individerna är oberoende av varandra, och just oberoendet av andra och beroendet av staten har, framförallt sedan 50-talet, varit framtidens melodi. Av den anledningen har jag mycket svårt för att köpa argumentet att det är något fel med en ”museal” miljö.

För något år sedan skrev jag om Trygg-Hansa-komplexet på Kungsholmen som är en verkligt helgjuten miljö. Detta verkar inte YIMBY förstå, ty i deras värld är förtätning ett mantra, och motsätter man sig detta vill man inte ha en levande stad. Jag har inget emot förtätning och tycker till exempel att bebyggelsen vid Torsgatan/Norra bantorget skapat en mycket bättre rumskänsla även om de flesta husen är rätt trista, ja viss är rentutav riktigt fula. Att däremot förstöra något så unikt som Trygg-Hansas anläggning med sin vackra park och perfekt avvägda proportioner är dock ren dumhet. Att YIMBY inte har större förståelse för det halvgamla säger åtskilligt om deras bristande kompetens på området. När det gäller arkitektur, måste man måste dessutom se till helheten vilket inte skall inte uppfattas som att allt måste se enhetligt ut. Vissa miljöer bör bevaras, andra kan med fördel förtätas.

Nej, jag tror inte att strävan efter en höjd standard gör oss lyckligare. Jag tror heller inte att man alltid måste anpassa gamla hus efter nutiden. Jag tror faktiskt att motsatsen kan vara minst lika verkningsfull. Jag tycker också att man bör vara rädd om allt det vackra som redan finns och att man inte skall vara så ängslig när man bygger nytt, men däremot tror jag på ett mer hantverksmässigt byggande som skapar miljöer som går att underhålla under hundratals år.

Jag försöker sätta fingret på varför jag inte gillar YIMBY och tänker att det kanske beror på att jag upplever dem som obildade ångvältar som varken drivs patos eller estetiska ideal.

Publicerat

Besöker paltservering på Ottergården

Rubriken må inte vara något mästerverk, men nog har de sin charm med alla dessa sommarserveringar som poppar upp så snart det blir semestertider. För att inte tala om alla vackra hembygdsgårdar som drivs av entusiaster som mestadels arbetar helt ideellt.

Föreningen som drivet Ottergården har lärt sig att det som lönar sig allra bäst är att ställa till med paltservering varje vecka under juli månad. Gården, som är en gammal Norrbottensgård, en parstuga med ytterligare två kamrar vid sidan om köket, är vacker med ursprungliga fönster och en fin och prestigelös inredning. Rejäla tanter står för paltkokningen och deras män skalar potatisen som är grunden till denna goda skapelse som fylls med fläsk och serveras med smör och lingon.

Publicerat

En bedagad garagevägg invid logen

Alla har vi våra preferenser när det kommer till underhåll och förnyelse. Ni som gillar gipsskivor och modern standard, slutar läsa här och byter lämpligen till någon förbannad hemmafixarblogg.

På bilden ovan ses dörren till kvarnrummen i logen. Dörren är lappad och lagad och grönmålad. Att den är grön beror nog på att farfar kom över grön färg någonstans och sedan har det fått förbli grön (vilket får mig att tänka på kvinnan som alltid hög av steken i ändar för att hennes mor hade gjort det och hennes mor gjorde det för att hennes mor i sin tur gjort det pga liten ugn). Hur som har den gröna dörren lappat och lagats allt sedan den monterades när byggnaden uppfördes på 30-talet. Det är dock inte säkert att dörren verkligen var ny då. Ofta återanvände man det som gick att återanvända.

Ihopbyggt med logen finns ett garage av senare datum. Jag misstänker att även det är förfärdigat av hopplockade delar. Östfasadens panel har dock börjat ruttna då dess brädor har kommit i kontakt med marken som sakta men säkert höjt sig. Jag tog en spade och grävde bort all jord och mossa och frilade på så sätt betongen som garaget vilar på. Som ni ser är panelen inte någon vacker syn. De 3 nedersta decimeterna är tämligen uppruttnade. Bakom finns papp och sågspån. Innanmätet verkar tack och lov vara oskadat, men på något sätt måste fasaden åtgärdas.

För att förhindra ytterligare förfall, grävde jag som sagt ett dräneringsdike som jag sedan fyllde med grus för att regn- och smältvatten inte skall fortsätta att skada byggnaden. Frågan är dock vad jag skall göra med panelen? Jag AVSKYR ny panel. Panel bör vara gammal och patinerad för att jag skall gilla den. Dock helst hel.

Jag funderar på att antingen byta ut panelens nedre del, eller att bara ta bort locken och istället spika liggande plankor likt en hög sockel som skydd för den förstörda nedre delen. Kanske inte helt snyggt, men jag gillar trots allt när man lappar och lagar istället för att byta ut. Väggen är dessutom att betrakta som en baksida så det gör i ärlighetens namn inget om det är lite si och så med estetiken.

Publicerat

Tryckande hetta och rödrosa rallarros

Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna.

Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp.

Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty vintertid tycker jag att det är klokare att förvara den inomhus, inte ute i den 30-gradiga kylan där bilen står. Jag sköt in en skiva i skivspelaren och körde iväg längs med byavägen. jag älskar att sitta i den mjuka bilsoffan när solen gassar och varm luft strömmar in från de öppna ventilationsrutorna. Och att se solglittret dansa i kromet på instrumentbräda och ratt. Vägen är mestadels smal, men med jämna mellanrum vidgar den sig lite för att ge plats åt möte vilket signaleras med en slokande M-skylt.

Jag stannade till 0ch pratade med en grannfru som vistades i trädgården. Hon är dotter till min favorittant som dog för fyra år sedan. Hon berättade att farbror Josef sagt att det kanske skulle komma regn idag. Nyheterna sprider sig här på vischan, även om man saknar facebook och twitter.

När jag var yngre tyckte jag inte alls om att tillbringa tid här uppe. Nu är det tvärtom, även om jag knappast tror att jag skulle trivas med att bli bofast. Här finns inget som distraherar och dagarna går och solen har sin gång. Det luktar gott av varm jord och gräset ger mig utslag på benen. Jag hade aldrig tänkt mig att ta över en gård här uppe, men nu verkar det bli så. Man vet aldrig vad ödet har på lut. Och jag som varken behärskar skogsskötsel eller åkerbruk. Men det finns vackra miljöer här; inte minst min favorit,  den stora, luftiga höskullen vars en vägg man kan öppna upp och på så sätt erhålla en storslagen scen ut mot gårdsplanen.

Publicerat

Nattåget en julikväll i sommarhettan

Jag sitter på nattåget på väg norrut. Vädret är fint och det är fuktigt. På perrong 4 på Centralstationen stod ett helt långt tågset när jag kom med mitt bagage. Vagnen längst fram befann sig i höjd med Norra bantorget. Min kupé var i den änden så jag fick släpa på mina väskor. Jag har med mig en bunt böcker, kameror, film och en hel del klädet.

I min kupé sitter två tjejtanter och pratar med bred värmländska. Just nu behandlas en villa som ett par, som ännu inte skaffat barn, köpt. Jag är inte så nyfiken, men det är svårt att inte lyssna.

Imorgon vid åtta är jag framme i Luleå. Då kommer vad det lider en mer omfattande rapport!

Publicerat

Cause I keep my undies in the icebox

Har ni sett Flickan ovanpå (The seven year itch)? I våningen ovanför Tom Ewell bor Marilyn Monroe som förvarar sina underkläder i frysen, ty det är en tryckande hetta som intagit New York. Den amerikanska titeln syftar på att män tenderar att tappa intresset för sin fru efter sju år och då inleda en affär, och det är precis vad Tom Ewell blir sugen på. Eftersom filmen är amerikansk och från 50-talet, stannar det med fantasier.

Efter hur många års äktenskap fruar tenderar att vara otrogna framgår dock inte av denna film.

Mest känd är filmen idag för den scen när Monroes vita kjol fladdrar upp i draget från tunnelbanan.

The seven year itch finns på YouTube. I detta klipp, i mitten, ramlar en tomatplanta ned från Monroes balkong och Ewell bli på detta sätt vän med Monroe som i filmen går under namnet ”The Girl”.

Publicerat

Östermalms tvättsalong, Sturegatan

I hörnet Sturegatan/Östermalms- gatan ligger denna anrika inrättning. Älskar skylten och att dylika tvättsalongen faktiskt finns kvar.

För 4-5 år började Östermalm förändras. Dahlboms kontorsmaskiner på Sibyllegatan klappade igen och ersattes av en hemsk inredningsbutik och på Karlavägen och Linnégatan poppade kaféer och trendiga butiker upp. Lite förvånande får man säga, ty tidigare har de mer konservativa butikerna dominerat.  Vad sägs om First and second häst? Egentligen började förvandlingen ännu tidigare, när en del av Tösse avyttrades och blev till Cafe Foam som öppnade 1997 med helt galen inredning av London W8. Lustigt nog, är inredningen fortfarande rätt intakt. Hoppas den blir kvar 30 år till, då kommer den att vara helt unik och en sevärdhet i klass med Valands.

Även uppe på Gärdet har den nya tiden brutit in. Antalet hundfrissor har minskat och på Furusundsgatan har en kaffebar, som även serverar mackor på surdegsbröd, öppnat i närlivsens gamla lokaler (färskpressad juice finns också att tillgå). Den klassiska restaurangen Funkis är numera asiatisk restaurang och Stickans mat-café har blivit vedugnspizzeria.

Charles Aznavour: Yesterday when I was young.

Publicerat

Rosersbergs slott – så svårt att finna

Har ni varit på Rosersbergs slott? Om inte, så beror det säkert på att ni inte hittade dit. Skyltningen är nästintill helt obefintlig och denna lilla pärla framlever därför sina dagar helt i skymundan. Vi hamnade nästan i Uppsala innan vi insåg att vi hamnat fel, vände och lyckades till sist ta oss till Rosersberg ocg hittade så småningom slottsvägen och voila: där var slsottet! I pur glädje, sladdade jag med Pontiacen på grusplanen och parkerade med en smäll, ty jag hade glömt hur lång motorhuv detta vrålåk har jämfört med den lilla skorv till hemtjänstbil som jag tutar runt i till vardags och åkte rakt in i ett betongfundament. Nå, turisterna fick något att titta på.

Inte nog med att slottet var svårt att hitta, fotoförbud rådde också och bilden ovan har jag snott från hovstaterna. De interiörbilder jag hittade var utan undantag usla. Men vilket slott!  Av inredningen från sen 1700-tal och empir finns det mesta kvar, även om i stort sett allt från byggnadsåren på 1630-talen är utplånat. Väggarnas tapetfält hade solblekt men tidstypisk textil, taken var lite spruckna och golven var obehandlade eller med rester av forna tiders färg. Slottet var inte alls pompöst, utan snarare intimt med välproportionerade gemak i långa rumsfiler.

Slottet hade naturligtvis ett café, men de tog inte kort så vi åkte raskt tillbaka in till staden.

Vilken pärla detta skulle kunna bli!

Publicerat

James Dean och Liz Taylor läser Look

En mycket fin bild!

Jag tror inte att jag skrev något om Elizabeth Taylor när hon dog i vintras. Jag minns henne så väl från min barndom på 70-talet. Solbränd och sydländskt mörk såg jag henne när jag bläddrade i veckotidningarna. Hon påminde mycket om min ingifta faster som också var mörk och med ett enastående pigment. På 70-talet var mestadels den späda 50-talssylfiden ett minne blott, istället var den en fylligare Taylor som fyllde skvallerpressens spalter. Snygg var hon dock fortfarande.

James Dean och Elizabeth Taylor filmades tillsammans i Jätten som blev Deans sista film. Hon var också god vän med Montgomery Clift och det var på väg hem från en tillställning i hennes hem som den ödesdigra olycka inträffade som kostade honom hans vackra ansikte. Visserligen gjorde kirurgerna vad de kunde, men som förut blev det aldrig, ty det hade förlorat sin plastik.

Publicerat

Jazz Selection-vax på grammofonen

Min skivväxlarpinne har varit trasig ett tag. En av de tre plastpiggarna hade blivit utsliten vilket fick till följd att samtliga plattor släpptes ned, inte bara den första, en understa. Igår kom jag mig äntligen för att reparera den och nu kan jag återigen spela skivor utan att behöva byta var tredje minut. 10 skivor kan man lägga på och det blir ungefär en halvtimmes musik om man spelar 3-minuterslåtar. Lägger man på 10 lp-skovor, klarar man sig några timmar.  (här ett YouTube-klipp som förklarar funktionen )

Jag la samman en bunt med 9 skivor från det svenska bolaget Jazz Selection som gav ut skivor från bl.a. amerikanska Dial och franska Vouge (vissa Vougeutgåvor tror jag från början var amerikanska original). För er som undrarvad jag satt samman, har jag även skapat en Spotify-playlist med samma melodier. Lyssna! Dock tycker jag att mina skivor låter bättre än det sunkiga ljudet från gratisversionen. Plattorna från tidigt 50-tal har ofta utmärkt ljud om de inte är sönderspelade.

Publicerat

Drömhem, ja kanske, på Liljevalchs

På Liljevalchs visas just nu 11 farbröders och 2 tanters drömrum i en utställning som pågår sommaren ut. Dessa antikexperter har hämtats från SVT:s program Antikrundan och en del av dem, Knut Knutsson t.ex,  är välkända för den stora allmänheten.

En av de roligaste interiörerna var Joakim Bengtssons köksinteriör som byggts av Byggfabriken och vars skåp och lådor fyllts av alla de köksutensilier som Bengtsson älskar. Eftersom jag själv är livligt förtjust i mer eller mindre praktiska ting som hör hemma i kökets sfär, fann jag det helt underhållande att studera knivslipare, miniatyrrånjärn och allehanda formar för choklad och marsipan. För att inte tala jordgubbsskeden och apparaten som med lätthet skivar skinka. Bengtssons egna hem, ett vackert stadshus från 1700-talet, finner ni i detta reportage från Antikvärlden.

Det var också roligt att se ett nytt kök i gammal stil som tack vara sin ungdom helt saknade den patina som kommer efter år av slitage och ommålningar. Min enda invändning mot detta kök är att jag själv hade valt att inreda köket utan alla de högskåp som inte hör denna tid till. Istället hade jag satsat på ett inventiöst serveringsrum med tillhörande handkammare som komplement till ett enklare kök med öppna hyllor.

Knut Knutssons interiörer var fint uppbyggda även om jag inte gillade alla hans grejer. Skåp, bord, spegel och porslin på denna bild var dock vackra att titta på.

Detta skrivbord var verkligen fint och mycket patinerat. Tyvärr har jag glömt vilken utställning det snickrades ihop för. Längst till vänster i bild skymtar Jonas Bohlins plåtskåp.

Vissa av drömrummen var dock lite trista och verkade vara gjorda för att exponera de ting som vanligtvis skulle ha stått utställarens egen antikbutik. Det var inte alls spännande. Annars fann jag det rätt intressant att lära känna personer genom deras saker.

Publicerat

Det betar kor i Vår herres gröna hage

Visst är det vackra, korna i Vår herres hage? Jag var ute och körde någonstans nordöst om Boden och hade valt en liten väg.Det är inte så ofta man ser en så fridfull och lantlig syn. I fonden ett gammalt ödehus med vackra proportioner och en farstukvist i smäcker snickarglädje.

Jag är inte särdeles förtjust i dagens anläggningar där hundratals kor krävs för att det skall vara någon ekonomi att tala om. Trist, och inte är jag säker på att det är lika tillfredsställande att vara mjölkbonde med så många djur. Till fördelarna hör naturligtvis att djurhållningen blir rationellare och kostnaden lägre. Den ökade importen av framförallt nöt- och gris-kött gör mig också ont. Svenska bönder får svårt att konkurrera och tvingas lägga ner verksamheten med igenväxta marker som följd. Tänk er det svenska landskapet utan åkrar och med skog i deras ställe. Det är något helt annat! Dessutom är det dumt att transportera kött och mjölk kors och tvärs över jordklotet. Nej, ät hellre svenskt kött. Visserligen är det dyrare, men det är bara bra att äta kött mer sällan.

Publicerat

Kristdemokraterna – Les diaboliques

På bilden ovan en klassisk borgerlig familjebildning: älskarinnan, mannen och hustrun.

Att 1800-talets borgerliga familjebildning har sina svagheter är knappast okänt; i vissa fall fungerar den utmärkt, i andra sämre. Enligt Bonniers Veckotidnings etikettlexikon, är det frågan om inte resonemangsäktenskapet skänker den solidaste grund till denna institution. Denna typ av äktenskap kräver dock otrohet för att helt komma till sin rätt, men givet denna möjlighet är det inte alls otroligt att denna konstruktion kan bli väl fungerande.

”Kristdemokraternas familjepolitik bygger på övertygelsen att familjen är en naturlig gemenskap som finns – och kommer att finnas – oavsett vad vissa politiker anser om saken. Familjen som institution har överlevt historiens olika skiftningar, varken krig eller totalitära diktaturer har kunnat utplåna den. Familjen finns därför att vi som människor behöver den. ”

Texten ovan är saxad från KD:s egen webbplats. Jag vill be att få inflika att ej heller ondskan har utplånats, trots krig.

Grundläggande i kristendomen är för mig, som dock inte är troende, att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad och att kärleken gentemot medmänniskan är av största vikt. Av detta följer, enligt mig, att man helt enkelt ger fan i hur människor väljer att leva sitt liv så länge de inte skadar någon. Allt annat skapar problem för en stor del befolkningen på vår jord. Uppenbarligen är inte det något som fallit KD i tankarna. Uppenbarligen kan de utsätta folk för vad som helst, så länge man har ”barnets bästa” i tankarna.

Jag kan ge mig den på att Göran Hägglund som är så stockkonservativ i sin familjepolitik, sover i påslakan istället för att som kulturkonservativ mangla sina ärvda linnelakan.

Publicerat

Mamma Andersson och Sven Harrys

Unge herr Plahn, konstnär, framför målning av Mamma Andersson på Sven Harrys Konstmuseum

Jag har varit på Sven Harrys Konstmuseum vilket var en trevlig upplevelse, bortsett från att det i princip bara var Karin Mamma Anderssons två tavlor som var något att titta på. Övriga stipendiater som presenterades var rätt trista och de som målade saknade känsla för färg och färg är något som jag tycker är ytterst viktigt. Jag anser att de flesta av dagens med pensel försedda unga konstnärer saknar känsla för denna viktiga detalj (i ärlighetens namn gäller det också arkitekter). En kvinna hade målat av några skulpturer som hon hittat. Ett par av dessa var riktigt bra, men jag föredrar trots allt originalen framför målningarna, även om jag tyckte att det var en bra idé.

Lokalerna var dock fina och i entrérummet hängde en mycket vacker tavla som ingår i Sven Harry Karlssons egen samling. Tyvärr minns jag inte dess namn (Morgon kanske?) eller konstnärens. Färgerna var dock mycket vackra. De var lite dämpade och gick i blågrått och olika nyanser av grålilarosa. Överhuvudtaget var byggnadens interiör av hög klass. Entréskjutdörren var elektriskt manövrerad och i samma elegant legering som fasaden. Listerna kring dörrarna var gerade och plankgolven massiva.

Jag ser fram emot julen, ty i december invigs översta etagen med Sven Harrys privata konstsamling. Takvåningen är en kopia av den herrgård på Lidingö, Ekholmsnäs, som han ägt i många år men som han nu sålt. Att se han samling skall bli mycket intressant.

För övrigt tycker jag att konstmuseet är inhyst i en vacker byggnad. Mer om den en annan dag, ty de bilderna är fortfarande inte framkallade.

Publicerat

Bygget har avstannat vid Lidingöbro

Förra vårvintern skrev jag om Lidingöbro värdshus och de rivningar som ägt rum där. När jag på nytt besökte platsen på midsommarafton verkade det som som byggnationen helt avstannat. Den kvarvarande flygelbyggnaden står kvar, men är inte skyddad för väder och vind. Delar av källarvåningen har grävts ur byggnaden verkar inte ordentligt uppstagad. Jag förmodar att pengarna tagit slut, ty enligt planerna skulle en konferens- och spaanläggning öppna när i år.

Det är synd på den gamla vackra anläggningen med det utmärkta läget vid vattnet. Något bättre än denna halvmesyr önskar man verkligen. Nu är risken överhängande att det gamla huset helt får falla samman, och det är verkligen trist slut för den anrika anläggningen.

Publicerat

Cause the night has a thousand eyes

Jag tycker att CrossProcess-appen är riktigt bra, framförallt nu när jag endast har 31 exponeringar kvar av den gamla Polaroid 669-filmen som slutade tillverkas 2008 (om jag inte minns fel). Jag undrar vad jag egentligen borde fotografera med så unik film? Några slaskbilder får det naturligtvis inte bli. Kommer inte på fråga!

Jag har köpt några rullar smalfilm för sommaren. Då Kodachrome somnat in, blev det Ektachrome 100D som sägs vara en helt fantastisk film. Det får man verkligen hoppas på. Även här är frågan vad man skall föreviga när man använder sig av ett så dyrbart medium som super 8-film.

Har jag berättat att jag läser Palme-biografin som kom i våras? Den är bra och sidorna vänder sig nästan av sig själva. Jag tror faktiskt att den hör till de bättre biografierna jag läst på senare år. Tjock är den också, så att den räcker hela sommaren. Under min uppväxt stod inte Palme högt i kurs, man skulle faktiskt kunna säga att han var tämligen avskydd. Därför är det intressant att få en mer nyanserad bild av mannen som var en av våra allra främsta politiker under 1900-talet. Att dessutom lära sig något om efterkrigstidens politiska spel är dessutom bra för mig som inte alls är insatt på området.

Apropå sommar: har ni sett videon till Bobby Vees The night has a thousand eyes? Bobby är på stranden mitt i natten och får både en blondin och två badpojkar med sig hem. Avancerat!