Publicerat

Burmans biografi över Gösta Ekman

Trots att han dog så pass ung, hade Gösta Ekman en lång karriär som gjorde honom till den mest omtalade av den tidens skådespelare. Men det var först på slutet, när hans drogberoende accelererade och hans uppenbarelse blev allt mer excentrisk, som han nådde de verkliga höjderna. Den tolfte januari 1938 dog han, 47 år gammal.

Jag praktiskt taget sträckläste Djävulspakten, precis som jag gjorde med Burmans biografi över Klara Johanson. Både K.J. och Ekman är speciella människor, ja verkliga original. Båda levde tillsammans med starka kvinnor som orkade med att ta hand om sina begåvade äkta hälfter, vilket får anses som en förutsättning för att de skulle klara sig. Likadant var det med Barbro Alving som fann tryggheten i Loyse Sjöcrona.

Burmans Ekmanbiografi består till största delen av den publika Ekman, den man som i sina memoarer kallade sig för Den tänkande August. Den private Ekman glider ständigt undan och skymtar bara i ungdomens brev till sin blivande hustru Greta. Hans liv bestod dock nästan bara av teateruppsättningar och filminspelningar och dessa avverkades i ett hastigt tempo som inte gav mycket tid över för familjeliv eller otrohetsaffärer. En viss fäbless hade dock Ekman för den unge Sture Lagerwall och en okänd ung man som inte heller Burman kan ge oss läsare namnet på. I övrigt var det arbetet som upptog den begåvade Ekmans liv så till den milda grad att logen blev hans andra hem, om inte snudd på det första. Åtminstone under 30-talet, när narkotikan tagit ett fast grepp om honom och det nya hemmet på Artillerigatan, prakthemmet i två våningar, var som gjort för representation. Jag skulle önska att någon publicerade den följetong som fotades i denna magnifika bostad och som var en bildsvit som hade Ekman och Leander i huvudrollerna.

Det är 30-talets Ekman som är den mest intressanta. De roller han gör i Hamlet, Kanske en diktare, Glada Änkan, Bödeln, En japansk tragedi, Köpmannen i Venedig och inte minst filmrollen violinisten som Holger Brandt i Intermezzo som är ett av få möjligheter att se Gösta Ekman livs levande på film. De seriösare rollerna blandades med komedier; inte minst Gröna hissen sattes ständigt upp för att spela in pengar till en alltid sinande teaterkassa. Under 30-talet var nämligen Ekman sin egen teaterchef, dock i samarbete med kollegor som Per Lindberg som också skrev en biografi över sin berömde kollega.

Precis som så många andra kan jag inte låta bli att citera Inga Tidblads ord om Gösta Ekman. Hon var nämligen en skicklig berättare och i sina memoarvolymer porträtterar hon många av sina kollegor, inte minst Ekman. Och det gör hon på ett helt förträffligt sätt.

”Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”

Burmans biografi tycker jag att man med fördel kan läsa, men riktigt nära kommer man honom aldrig. Och den detaljen håller jag honom själv ansvarig för. Ty nog för att han lär ha pratat mycket och varit ytterst kvick, men det var nog ytterst sällan han avslöjade något av verkligt värde.

Och slutligen en vacker bild: Ekman som Hamlet.

Läs också vad DN och SvD skrivit om boken.

Publicerat

Så småningom skall tyngdlagen segra

Nu har jag gjort något så originellt som att fylla år och till råga på köpet (älskar det uttrycket – felaktigt och allt) firat eländet.  Det var jämt och mycket och jag har svårt för mina egna födelsedagskalas. Detta blev dock mycket lyckat.

När jag vaknade på lördagen, som var den stora dagen, var jag helt ansatt. Inte underligt, om man kommer i säng vid sexsnåret i sällskap med en 200-grammare. Kvällen innan hade jag anlänt Stockholm vid halv elva och sedan jobbat kväll för att vid tiotiden gå på Babylon och sedan vidare till Absolut Roma. Det blev dans och mycket uppsluppet och kalaset fortsatte hemma hos Björn och tog som ni förstår inte slut i brårasket.

Efter att ha tänkt på fräschören promenerade jag på lördagseftermiddagen ned till Konserthuset för att där mötas av GBS på trappan vid fontänen. Blommor och något stärkande väntade och sedan en tur till David Bagares gata och Stuckatörens våning, den museivåning som Stadsmuseet disponerar och som numera är reparerad och återställd till sin forna glans. Axel Notini sparade inte på krutet när han dekorerade sitt hem, ty han ville visa upp sitt stora kunnande. I de två rummen som utgjorde gatuenfiladen samt matsalen som låg åt gården till, härskade en dämpad halvdager. Att promenera omkring där var som att röra sig i en verklig demi monde. Mot gården låg dock ett ljust och fint sovrum samt ett fantastiskt kök med skafferi och jungfrukammare. Där hade jag gärna utfört hushållsnära tjänster.

Etapp två var en middag i en kolonistuga vid Tantolunden. Vädret var utmärkt så det var klart att även denna del blev lyckad.

Avslutningsvis blev det fest hos Björn som sanerat våningen efter fredagens kalas. När jag sent omsider begav mig hem, upptäckte jag att jag tappat mina nycklar. Att leta rätt på dem orkade jag ej, istället tog jag en bit från en byggnadsställning och tog mig in via balkongen. Sådan tur att jag lämnat dörren på glänt!

Publicerat

En avbruten långfärd till glesbygden

Nej, jag har inte slutat fotografera analogt. Däremot har jag slutat framkalla filmen pga att jag inte har råd just nu. Av den anledningen blir det en hel del bilder tagna med mobiltelefonens kamera och CrossProcess. Vad det lider kommer dock sommarens analoga bildskatt att presenteras. Roligt skall det bli, ty jag har glömt merparten av vad jag fotograferade. Spänningen!

Som ni ser av dessa bilder har jag befunnit mig på en biltur. Lördagen för en vecka sedan satte jag mig i bilen för att köra norrut. Anledningen till detta var att jag bestämt mig för att förvara bilen där uppe i ett par år. Den är helt enkelt för dyr för en stackars samarit. Ungefär 90 mil lång skulle färden bli. Vädret var utmärkt och det var mycket vackert, framförallt mellan Hudiksvall och Sundsvall. Tyvärr började automatlådan läcka i höjd med Sundsvall och jag fick avbryta färden.

Dessvärre var felet lätt att laga, ty det var bara packningen mellan oljetråg och själva automaten som falerade. En av två fläktremmar behövdes också bytas så jag lämnade bilen hos North Car som så lägligt låg invid E4:an strax norr om Sundsvalls centrum. De lovade att åtgärda bilen när verkstaden öppnade på måndagen.  Och så tog jag tåget hem. Jag var inte på något vidare humör.

I onsdags tog jag tåget upp till Sundsvall för att hämta bilen som nu var lagad. North Car låg en bit utanför city så jag gick in på turistbyrån för att få hjälp med vilken lokalbuss jag skulle åka. Det var en utmärkt turistbyrå och vips satt jag på en buss som bara kostade 25 kronor! Dessutom kunde jag betala med kort på bussen!

Tyvärr var vädret usel och stundtals hällregnade det när jag fortsatte färden norrut. Äta kunde jag inte, ty jag var alldeles för nervös för att det skulle bli något annat trubbel och jag skulle bli stående i regnet. Det blev det dock inte och bilen är mycket vilsam att köra. Det finns gott om plats och stolarna är ett under av komfort. Med ett rymligt minneskort i stereon led jag heller ingen brist på musik.

På bilden ovan ses den nya Höga kusten-bron. Helt magnifik dök den upp i regnet och dimman. Jag hann precis ta en bild.

Vid halv åttatiden anlände jag GBS i den lilla västerbottniska byn. Jag hade först tänkt köra hela vägen hem, men det dåliga vädret gjorde att jag inte ville hålla hög fart och jag insåg att jag inte skulle hinna fram innan mörkrets inbrott. Då mina ögon är för dåliga för mörkerkörning i regnväder, fann jag det klokt att njuta av mat och spisvärme hos GBS. Till på köpet fick jag se den svenska filmen Tärningen är kastad. En deckare som utspelade sig i Gamla Stan och tv-branschen.

På torsdagen fortsatte min färd. Det var ömsom regn och ömsom solsken. Stundtals var det mycket vackert. Naturen har till viss del antagit en höstlik ton, men det är ännu några veckor kvar innan höstlöven försvinner i en färgexplosion.

I Piteå stannade jag till för att köpa smörjfett. Lantmännen heter numera Granngården och butiken är helt ombyggd. När jag var liten huserade farbror Lasse på kontoret. Han dog i somras. Mannen i kassan hade dock honom i minnet, ty han hade arbetat där i fyrtio år. Det kändes vemodigt att vara där igen, ty det var länge sedan sist och som barn var det något av en fest att åka på Lantmanna och se hur farbror Lasse sina kataloger för att hitta den reservdel som man sökte.

Slutligen var jag hemma! Solen sken och det var tämligen varmt och fuktigt. Någon frost hade ännu inte tagit kål på blommorna. Jag packade ur bilen (bl.a. 30 årgångar av Ord och bild t.o.m. 1929) och åt lunch. När jag sedan rundsmorde bilen passade jag på att inspektera motorn och fann att verkstaden glömt att skruva fast generatorn ordentligt. Med lite otur hade den kunnat lossna! Vilken tur att jag inte märkte det när jag hämtade den på verkstaden, då hade jag inte litat på deras översyn av automaten och heller inte vågat köra vidare.

Och ja, så kom Bonn-Karl på besök och påstod att smörjfettshotness är den bästa formen av hotness!

Publicerat

Sekelskifte i modern funkistappning

Vid Kronobergsparken på Kungsholmen finns några pampiga hus från sekelskiftet som fått en helt nya fasad på 30-talet och numera framstår som funktionalistiska pärlor. Genom att hyvla fasaden och sätta in moderna fönster samt montera balkonger fick fasaden ett helt modernt uttryck. Lägenheterna byggdes också om, men jag tror att stuckaturerna fick vara kvar. Kakelugnarna åkte dock all världens väg och ersattes i vissa fall med öppna spisar. Innan ombyggnaden såg huset ut så här. Här en närbild på fasaden idag.

Ännu modernare ter sig denna ståtliga byggnad med generösa hörnbalkonger och ett indraget våningsplan högst upp. I detta hus finns knappast en list bevarad, ty inredningen var helt up-to-date när ombyggnaden var klar i slutet av 30-talet. Resultatet är mycket bra tycker jag och jag kan inte tänka mig att de 1-3-rummare som ursprungligen fanns i huset var särdeles intressanta.

Även denna fastighet i jugend behövde ses över och på 40-talet slätades fasaden ut och nya fönster sattes in. Lite intetsägande, men rätt snygg kan jag tycka. Bättre en 40-talsrenovering än en trist dito från 70-talet och framåt.

Publicerat

Hon var lätt på foten, trillade omkull

I mitten och slutet av 40-talet fanns i Gamla Stan en konstapel som patrullerade Stadsholmens gator och gränder för att upprätthålla lag och ordning. Denne konstapel var stor och stark och hade också ett mycket rymligt hjärta som utan större problem antändes av kärlekens låga. Än var det ett bodbiträde, än en biografflicka.

En dag stod vår konstapel utanför Zum Franziskaner och beskådade trafiken när en spårvagn bromsade till och stannade vid hållplatsen alldeles nedanför. Ur vagnen steg en ung dam, inget högklassigt fruntimmer utan snarare en vanlig kandidat som tagit sig en tur med SS. När hon passerade spåren bar det sig inte bättre än att hon snavade och lägligt nog kom då vår konstapel rusande för att hjälpa henne upp. Skadan var inte av allvarligare art, men vår belevade vän skydde inget besvär, och drog sig inte för att följa den unga kvinnan hem till den gränd hon bebodde inte långt därifrån.

Det var till veterinär hon studerade och som flitig student hade hon varken tid eller råd att springa på dans för att skaffa sig en karl. Men en man ville hon ha och allra helst en polis. Vad var då lämpligare att snava i de förrädiska spårvagnsspåren? Något allvarligare engagemang var hon inte ute efter, nej snarare en karl som kunde komma och sedan gå när han gjort sitt. Jag behöver knappast understryka att detta arrangemang var helt i vår unge konstapels smak.

Publicerat

Det har rivits åtskilligt vid Hornsberg

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.

Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.

Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.

Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.

Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.

Publicerat

Leander och Gerhards äktenskapslek

På bilden ovan ser vi Zarah Leander som Tora Diidiken i den eleganta 30-talskomedin Äktenskapsleken. Tora är skulptris och figurerar ständigt i pressen, vilket hennes fjärde och nuvarande man, bildhuggaren, irriterar sig på. Mängder av förvecklingar uppstår, när Tora råkar skulptera änkefru Carolina Bergs son Per-Olofs ansikte på en naken manskropp som utgör skulpturen Torvans genius vars uppförande fru Berg (Carin Swanström) bekostar för att hedra sin döde man. Låter det komplicerat? Läs hela handlingen här.

Manus till denna film skrevs av Karl-Gerhard (som även spelar Toras skilsmässoadvokat) och resultatet är förbluffande kvickt. I kombination med de vackra interiörerna i Toras tjusiga ateljé (entresolerad) samt Toras och fru Bergs påkostade toaletter blir resultatet en helt tilltalande, och elegant fotograferad, komedi som man verkligen inte bör försumma att se.

Dessutom sjunger Leander en av 30-talets allra bästa sånger i den populära genren. Texten skrevs naturligtvis av Karl Gerhard.

Vackrast är det namn som ej i hjärtat gömt sig, hetast är den famn i vilken blott man drömt sig, hjärtat är mest tryggt i kojan som vi aldrig byggt.

Lyssna på Verklighet och drömmar

Det är en högst fantastisk text som är full av kloka ord och obehagliga sanningar. Här ett klipp som verkar vara från filmen. Tyvärr verkar inte ljud och bild synkronisera men man får dock se delar av den vackra våningen.

Publicerat

NK Triva var de första platta paketen

De första platta möbelpaketen kom i mitten på 40-talet. Exakt när har jag inte lyckats utröna, men enligt vissa källor skapades Triva 1940 och ungefär 4 år senare lanserades Triva Bygg som såldes monteringsfärdiga, precis som de av IKEA 10 år senare lanserade platta paketen. Mannen bakom möbelserien var Elias Svedberg som var chef för NK Inredning 1952 – 1961. Idén med Triva var att tillverka kvalitetsmöbler som dock gjordes i större serier och på så sätt kunde priset hållas nere. Övriga produkter från fabriken i Nyköping var av en betydligt dyrare prisklass och därför inget för gemene man.

På utställningen Bo bättre på Norra Guldheden inreddes några våningar med Triva-möbler och i broschyren för detta evenemang fann jag denna annons. Visst är den fin, loggan med skruv och mejsel? Triva-möblerna försågs naturligtvis med en skylt som talade om att de var just Triva-möbler tillverkade i Nyköping och i vissa fall la man även till formgivarens namn.

En av de mer populära möblerna i Trivaserien är gruppen Paradiset som skapades av Kerstin Hörlin-Holmquist 1958. Här en bild på canapén Lustgården. I serien ingick också soffan Paradiset och fåtöljerna Adam och Eva samt taburetten Fikonlövet.

Om det är någon som kan mer om Triva och Triva Bygg, så är jag tacksam för upplysningar.

Publicerat

Hallelujah! Thore Jederbys orkester

Här en svensk jazzskiva från 1948 med Thore Jederby. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas av gammal klassisk modell, ståbas. Det är efterkrigstid och de nya influenserna från USA har börjat sprida sig till Europa och Sverige.

Hallelujah

All the things you are

Hallelujah finns också i en mycket berömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång.

Publicerat

Kvinnornas hus där på Kungsklippan

Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.

När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.

Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.

Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.

Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts ”för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.

Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.

Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.

Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.

Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!

Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.

Slutligen en nytagen digital färgbild.

Publicerat

Marit är Gustav Strängs nya jungfru

Jag fick en bok på posten häromdagen. Bokens författare är gammal släkting till mig som jag inte träffar särdeles ofta, men han är en man fylld av energi, trots hög ålder, och mycket fascinerande. Och så kom det som sagt ett paket på posten med ett handskrivet brev och nämnda bok.

Det var i Svappavara på 20-30-talet som den tragiska händelsen inträffade, hos vägmästare Sträng som inte hade det bästa rykte. Han var känd för att vara hård och ett tidigare hembiträde hade han förgripit sig på. Hustrun hans skolar i en annan by, tre timmars bussfärd bort, och till hösten skall ett vägbygge dra igång, påfarten till bron över Kalix älv.

Marit är Strängs nya jungfru, 23 år gammal. Hon skyr ladugårdsdoften och är glad över att ha fått en plats hos herrskapsfolk. Far hennes ligger döende och modern är ett känslokallt fruntimmer som det är svårt att tycka om.

Vilken film detta skulle kunna bliva! Historien är inte ny, men den är så brutal att man häpnar. Jag har inte läst Torgny Lindgren, men jag har läst Sara Lidman. Nog för att det finns onda människor i hennes värld, men de brott som de begår är inte lika kallblodigt utförda.

Romanen hade nog mått bra av en kunnig redaktörs bestämda hand, men bortsett från det är det en helt speciell berättelse som stundtals är mycket gripande. Jag vet inte om det är berättarens förtjänst, eller vad det är, men jag ser miljöerna framför mig. Den eländiga kylan och den bleka höstsolen, den begynnande vårvärmen och den korta sommaren.

Arthur Falck, som är pensionerad gruvingenjör, har tidigare författat Hardox in mines, som är en bok i en helt annan genre. Romanen Pannvärme är hans första skönlitterära verk och man skulle önska att fler berättelser från hans barndom kom på pränt. En intervju med honom hittar ni här.

Publicerat

Stenbalkonger på Grev Turegatan 8

Sista skriket på rivningsfronten är ett elegant funkishus som stod klart 1938 och som ritats av arkitekt Jean Adrian. Vad jag kan erinra mig, är det det enda hus i stan som har balkonger av natursten. En liknande, men balkonglös fastighet, finns på Linnégatan 3 (ritat av Wolter Gahn). Jag förundras verkligen över att inte Stadsmuseet skyddat den ovanliga fasaden och tycker att det är verkligt synd att man inte river grannhuset istället, det fula komplex som man uppförde efter att ha rivit Cedergrenska huset (läs om det här). dn.se har en bild på hur nybygget skall se ut. Jag vet inte riktigt vad man skall säga om det.

Det befintliga huset är enligt fastighetsägaren i dåligt skick, vilket bör kunna utläsas som mycket välbevarat, men i behov av stambyte, nytt tak och översyn av elen samt ommålning av ytskikten. Jag tycker faktiskt att det är synd att man river gamla hus som är byggda av sunda material och som man vet håller i hundratals år. Detta är murat i tegel och sedan beklätt med sten och det är inte annat än att betrakta rivningen som rent resursslöseri.

Här ytterligare en bild, tagen i februari förra året. Elegant värre! Men vad är fasaden klädd med, marmor?

Publicerat

Bilen är en lyxvara vi kan vara utan

Äntligen en bra artikel om bilismen, tänkte jag när jag läste artikeln Bilen en lyxvara vi kan vara utan på SvD:s Brännpunkt. Jag är som bekant mycket förtjust i bilar och mekanik, men jag anser att deras existens bör skrivas på nöjeskontot (om man inte bor i glesbygden) och därför skall de inte höra vardagslivet till.

Bilen har naturligtvis inneburit en revolution när det gäller att förflytta sig och den har ökat den personliga friheten. Till nackdelarna här att en stor del av den närservice som funnits, såväl i staden som på landet, försvunnit. När privatbilismen var relativt ny, var det få som hade bilar och då samåkte man. Idag när många har bil, sitter man allena i sin kupé. Av den anledningen kan man tycka att den ökade bilismen också fjärmat människor från varandra.

Något som irriterar mig är människans jakt på det komfortabla livet. Jag tror inte att det är bra, jag tror att det är precis lika dumt som äpplet i paradiset som inte gick att motstå. Jag tror att människan behöver få hugga i och att lättjan är en farlig fiende. Inte så att man skall slita ut sig fullständigt, snarare är det alla små detaljer som t.ex. fjärrkontroller som gör människan alltför bekväm.

Publicerat

Hjördis Schymberg, en lyrisk sporan

För tre år sedan dog Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska. Å andra sidan blev hon mycket gammal och hennes karriär hade sina glansdagar på 30-40-50-talen.

Säkert skall en dag

Heddas aria ur Pajazzo

Innan Birgit Nilsson gjorde entré, var Hjördis Schymberg en av våra mest kända operasångerskor. En jämförelse dem emellan haltar dock, ty Nilsson känns mer Wagner och Schymberg en aning spädare, mer lyrisk.

Jag har städat och i ett skivställ fann jag följande fantastiska inspelningar med Hjördis Schymberg från 1938: Säkert skall en dag och Heddas aria ur Pajazzo. De är gjorda i Konserthusets lilla sal 2 februari. Orkestern står Nils Grevillius för. Här kan man läsa lite mer om Schymberg.

Publicerat

Jordberga herresäte i elegant nygotik

Baron Carl-Adam von Nolcken blev år 1834 ägare till Jordberga herräsäte och till de byggnader som uppförts av Ivar Krabbe och Karin Marsvin på 1650-talet. Nolcken var emellertid ”starkt gripen av tidens götiska svärmeri och beundran för medeltiden” och fann de befintliga byggnaderna urtrista. För att råda bot på detta, kontaktade han dåtidens arkitekt på modet, Carl Georg Brunius. Brunius tog sig raskt an uppgiften och omdanade helt huvudbyggnaden enligt bilden ovan.

Näst i tur stod en ny ladugård och även den skulle naturligtvis uppföras i nygotik. Viktigt var också att djuren fick tillräckligt med ljus och att ventilationen var god. Nolcken var nämligen en driftig jordbruksreformator. Resultatet blev inte alls dumt och Nolcken bad därefter Brunius ta itu med den gamla 1600-talsladugården och omdana den gamla gråstensbyggnaden till en nygotisk loge. Resultatet blir verkligen intressant och en riktig stilkrock, vilket framgår av denna bild.

När detta är avklarat, reses ett orangeri, en brunnsöverbyggnad och en smedja och sedan står turen till Källstorps församlingskyrka. Även denna omdanas i ”ren medeltidsstil” och när detta är avklarat byggs en skola intill i samma trivsamma stil. Vi det laget var Jordeberga en tämligen komplett gotisk anläggning som väckte stor beundran.

I början av 1900-talet var det dags för Nolckens dotter att göra något åt den omoderna nygotiken och och vad var väl lämpligare än stilen på modet: nybarocken! Av faders gamla anläggning finns idag bara den gamla gråstensladugården som förvandlades till nygotisk loge.

Ännu en rest fanns dock kvar i mitten av 40-talet när Ord och bild besökte Jordberga och det var det bibliotek som Brunius ritade inredningen till. Hyllor, bord, fåtöljer och en stege i gotisk stil tronade alltjämt i det gamla rummet. Hur det är idag, kan jag dock inte yttra mig om.

Publicerat

Ellingtons Black, brown and beige

1943 uppfördes för första gången Duke Ellingtons svit Black, brown and beige. Tyvärr var inte kritikerna särdeles förtjusta, vilket gjorde honom besviken. Kompositionen sägs vara en hyllning till, eller kanske snarare en skildring av, det svarta USA. Av någon anledning spelades inte hela verket in på skiva, bara ett utdrag. Det var först 1958 som den kompletta sviten gavs ut och då medverkade även Mahalia Jackson.

Här har vi Black brown and beige med Duke Ellingtons orkester i en inspelning gjord 11-12 december 1944 i RCA Victors studio 2 i New York:

Sviten innehåller följande delar:
Work Song 04:39,Come Sunday 04:31, The Blues 04:35, Three dances: West Indian Dance 01:43, Emancipation Celebration 01:43, Sugar Hill Penthouse (Beige!).

För kalenderbitaren kan jag meddela att jag funnit information om vilka som medverkade vid inspelningen och de är som följer: Duke Ellington & His Famous Orchestra: Cat Anderson, Shelton Hemphill, Taft Jordan, t; Ray Nance, t, vn; Lawrence Brown, Joe Nanton, tb; Claude Jones, vtb; Jimmy Hamilton, cl, ts; Johnny Hodges, as; Otto Hardwick, as, cl; Al Sears, ts; Harry Carney, bs, cl, bcl; Duke Ellington, p; Fred Guy, g; Junior Raglin, b; Sonny Greer, d. På The blues medverkar Joya Sherrill som vokalist.

Publicerat

F.W. Murnaus gör Mephisto och Faust

Till min förvåning fann jag hela F.W. Murnaus Faust från 1926 på YouTube. Jag har inte sett den ännu och vill se den på duk, ty annars kan jag inte koncentrera mig, men nog verkar den snygg alltid!

Just nu läser jag Carina Burmans Ekmanbiografi, Djävulspakten. Tyvärr finns det ytterst knapphändigt med information om tiden i Berlin, de 8 månader som inspelningen av Faust tog. Under denna tid blev Ekman kokainist och troligen blev han även slav under den italienska lasten. Då varken drogerna eller de unga herrarna nämns i breven hem till hustrun Greta, kan man bara spekulera i vad som där hände. Någonstans har jag hört att även Tollie Zellman fann det vita pulvret tilltalande och de två var vänner. Ekman injicerade dock drogen, till skillnad från vad som är brukligt idag.

Lika stor succé, gör du var du är, både med och utan toaletter. Den figur du fått, är en saga blott, fylld av alla venusmått. Du ljuvlig ter dig för en skulptör, jag därför ber dig som konnässör sjunger Gösta Ekman.

Och apropå kokain. Vad sägs om detta utomordentliga preparat mot tandvärk?

Publicerat

Gripsholms slott och dess interiörer

År 1892 påbörjades restaureringen av Gripsholms slott. Det var arkitekten Fredrik Lilljekvist som tillsammans med Nationalmuseums chef Gustaf Upmark tog sin an detta stora projekt. Slottet hade ombyggts ett flertal gånger genom åren, senast i mitten av 1800-talet, och dessa moderna avtryck ville Lilljekvist utplåna. Målet var att återskapa 1500-talets exteriör till den Vasaborg som stod färdig 1545. Interiört tjänade Hertig Karls kammare, det välbevarade 1500-talsrummet, som inspiration för nyinredningarna i renässansstil.

Att så brutalt förkasta den patina som var resultatet av århundraden av slitage och ombyggnader och istället bygga upp något nytt, något ”autentiskt”, blev nu föremål för diskussion. Redan i samband med igångsättningen av Uppsala domkyrkas restaurering 1886 hade kritiska röster höjts, men när Verner von Heidenstam 1894 utgav kampskriften Modern barbarism, blev det starten på en hätsk debatt som fick till följd att de restaureringsprinciper som Lilljekvist och Helgo Zettervall stod för så småningom förkastades.

Trots att idealen beträffande renoveringar skiftat, får man konstatera att Gripsholm är ett helt förtjusande slott. Särskilt stämningsfulla är rummen på de två första våningarna, och då särskilt den nedre. De ”nyinsatta” fönstren släpper in ett dämpat ljus genom de blyspröjsade glasen och färgskalan är mild och mörk. Vackra paneler, dörrar och tak- och väggmålningar bidrar till den sagolika stämningen. Det är verkligen något verkligt över dessa rum, inte minst Astraksalen. Man förstår, att en sådan miljö inte kan vara autentisk, vilket faktiskt gör den den tämligen underbar.

Intresserar man sig för Gripsholms och dess olika ombyggnader, bör man läsa denna pdf som Statens fastighetsverk står bakom. Inte minst den inre borggården (som ses på bilden nedan) från Lilljekvist restaurering var mycket vacker när den var ny och vitputsad. Den hade drag av jugend över sig, men dess saga var all redan på 60-talet.

På Gripsholm finns även Svenska statens porträttsamling bestående av cirka 4500 verk. Einar Nermans målning av Garbo hör till toppnumren, men det finns åtskilligt fler tavlor som är värda ett besök. Tyvärr finns det så mycket att se på detta vackra slott, att man blir helt överväldigad och inser att det inte räcker med ett besök. Jag måste därför snarast göra ett återbesök och denna gång koncentrera mig på porträttsamlingen.

Det var för övrigt en regnvåt dag som jag var på Gripsholm. Utanför fönstren låg fukten som en dimma över Mälaren och det var en helt tilltalande syn.

Publicerat

Bo bättre på Norra Guldheden 1945

1945 anordnades hemutställningen Bo bättre på Norra Guldheden i Göteborg. Initiativet till denna milstolpe togs av Erik Wihlborg och Gotthard Johansson efter en lunch på Operakällaren i Stockholm hösten 1943. Wihlborg ville skapa ett modernt bostadsområde som skulle ”utnyttja alla rationaliseringsmöjligheter och tillgodogöra sig de senaste resultaten av forsknings- och utredningsarbetet på bostadsområdet”. Johansson, som vid denna tidpunkt var ledare för Svenska arkitekters riksförbund (SAR) och Svenska slöjdföreningens bostadsutredning, nappade på förslaget och knappt två år senare stod bostadsområdet så gott som klart och utställningen kund öppna den 17:e augusti.

I mitten av 40-talet utgjorde enrumslägenheterna ungefär 50% av det totala bostadsbeståndet i Göteborg och trångboddheten var därför något som behövde åtgärdas. Med hjälp av rationalisering standardisering och forskning ansåg man att billigare och bättre bostäder skulle kunna skapas. Förmånliga lån av stat eller kommun var också något som visste med sig var avgörande för en rimlig hyra. Vad det gällde Norra Guldheden blev tvårummarna cirka 55 kvm, treorna 65 och fyrorna runt 77 kvm. Fyror med matrum (91 kvm) fanns också och dessa hör till de mer attraktiva våningar jag sett. En öppen spis, luftig plan och mycket generösa förvaringsmöjligheter

När utställningen öppnade bar det sig inte bättre än att lägenheterna blev kritiserade för att vara små och med snålt tilltagna ytor. Jag tycker dock inte att våningarna är trängre än likvärdiga från den tiden och dessutom har de sådana kvalitéer som man bara kan drömma om idag. Köken är mycket rejält utrustade och med skåp i dubbla rader. I hallen finns ofta stengolv och fönsterbänkarna är i marmor. Golven är av parkett eller linoleum och fönstren av traditionell modell eller panoramatyp. Det finns mängder av garderober, linneskåp och klädkammare. Att både bygga stora och väl inredda lägenheter var väl helt enkelt inte möjligt.

Då det är praktiska familjevåningar som dominerar, är det klart att man kan sakna spatiösa lägenheter i Guldheden är. Men det är klart att det finns större våningar, det gör det, och vissa har faktiskt öppen spis (till exempel tidigare nämnda fyror). Högst upp i punkthusen har man dessutom terrass (se bilden ovan!). De allra flesta är dock två- eller trerummare och exempel på hur dessa ser ut finner ni här och här. Tyvärr har jag inte hittat några interiörbilder från utställningen. Använd därför Booli eller liknande för att se hur lägenheterna tar sig ut.

Förutom punkt- och smalhus, uppförde man ett litet centrum med en restaurang, en länga för butiker och små ettor med kokvrå för områdets hembiträden. Dessa jungfrur organiserades av en av arbetsförmedlingen anordnad byrå dit även fruar med tid över kunde anmäla sitt intresse. En större tvättstuga fanns också och den skötes av en föreståndarinna som hjälpte fruarna att använda de nya maskinerna.

En ovanlig detalj under dessa år var att samtliga lägenheter hade individuell mätning av varmvatten- och värmeförbrukning för att på så sätt hålla förbrukningen nere. Detta är egentligen inget nytt, ty tekniken fanns redan på 20-talet. Dock tror jag att det är först idag som detta förfarande blivit mer utbrett.

Idag kritiseras många av efterkrigstidens område för att de saknar intimitet. Det är inte svårt att förstå hur attraktivt det måste ha varit med all ljus och all luft i dessa bostäder. Idag, när den gamla bebyggelsen sanerats och kvartersstaden på nytt blivit attraktiv, kan dessa luftiga och glest bebyggda bostadsområden ödsliga, inte minst för att det bor så få personer i de lägenheter som förr rymde stora familjer. Jag är lite kritisk till att många anser att förtätning är det enda som kan lösa dessa problem. Riktigt så enkelt tror jag inte det är och dessutom förstör man lätt de kvalitéer som inte just nu efterfrågas men säkerligen snart får sin renässans.

Publicerat

Mitford om Voltaires stora kärlek

Efter succéerna med Förföljd av kärlek och Kärlek i kallt klimat skrev Nancy Mitford en biografisk roman om Madame de Pompadour och detta blev starten på en serie böcker om franska ädlingar och kulturpersonligheter. Efter de Pompadour kastade sig Mitford i volymen Voltaires stora kärlek över författaren och filosofen François-Marie Arouet (signaturen Voltaire) och hans liv tillsammans med Émilie du Châtelet, matematiker och fysiker och naturligtvis en gift kvinna. Extra spännande blir det när Fredrik II av Preussen gör entré och en form av menage à trois uppstår, ty den tyske kungen är slav under den italienska lasten och åtrår Voltaire på avstånd.

Voltaire var en modern man som visste att förarga sin omgivning och då främst det franska hovet, ty han förstod  att även om han riskerade att hamna i cellen, ledde hans skandalösa skrifter till att hans namn ständigt var på allas läppar. Tillsammans med markisinnan Châtelet var han inblandad i åtskilliga av de krig som fördes med pennan som vapen.

Mitfords historiska romaner är allt annat än torrt vetenskapliga. Istället präglas de av ett kvickt språk och fördjupande i de mer smaskiga detaljer som verkar vara en viktig del av de flesta kända människors liv. Läsaren måste dock ha huvudet på skaft för att hänga med, ty Mitford är en rask berättare som slänger sig med namn, titlar och herresäten. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att påstå att berättarstilen är lite rörig.

Jag måste ge ett exempel på Mitfords personskildringar och låter henne därmed presentera  madame de Grafignys vän, monsieur Devaux, av vännerna kallad Pan-pan. ”Hans familj hade tänkt sig att han skulle bli jurist, men redan i uppväxtåren visade han en starkt utvecklad motvilja mot allt arbete. Endast lättare läsning roade honom”.

Jag tycker verkligen att jag kan rekommendera den underhållande boken Voltaires stora kärlek. Läs den och få på köpet en inblick i det liv som levdes i Frankrike på 1730-40-talen bland författare och ädlingar.

Publicerat

Kärleken, min mörkögda augustinatt

Mörkögda augustinatt

Något vackrare eller för den delen sorgligare än den mörknande augustinatten står knappt att finna. Planteringarna står i full blom, men det är inte ungdomens oerfarna och livsglada växter som slösar med den mest sprakande färgprakt. Nej, det är blomster som snart skall gå in i den långa vilan, eller förmultna och dö.

Men än är inte hösten och den klara luften här, de svala nätter när parkernas lyktor drunknar i det kompakta mörker som faller redan tidigt på kvällen. Det är vägen dit som är så svår att gå, ty augusti lär oss att vi är som vackrast strax innan vi börjar att vissnar.

Nu öppnar nattglim sin krona i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma som förr till min älskades bröst.

Högt ropar knarren, min sträva, men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar min älskade lidelse varm.

På hösläden lägret jag reder av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt.

Erik Axel Karlfeldt. Publicerades i Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim 1901.

Publicerat

I feel resistance as I open my eyes

Woke up this morning, closed in on all sides, nothing doing
I feel resistance as I open my eyes, someone’s fooling
I’ve found a way to break through this cellophane line
’Cause I know what’s going on in my own mind

Är det möjligtvis någon som kommer ihåg Living in a box? Jag var förtjust i penthouse-mixen som låg på baksidan av tolvan. Penthouse – det är åttiotal över det ordet!

Living in a box var en av alla de grupper som praktiskt taget bara hade en enda riktigt stor hit och några mindre i kölvattnet därefter. Att låten och gruppen hade samma namn gör inte saken bättre/sämre. Jag undrar om det inte var i samma veva som bros hade en jättehit med When will I be famous? Den var inte bra när det begav sig och är ungefär lika trist idag.

Bättre tyckte jag om Bananarama och Cutting crew. Samma år uppträdde Rick Astley och Sinitta (för övrigt dotter till Miguel Brown som gjorde So Many Men, So Little Time) och det är bara att konstatera att allt verkligen inte vara bra det året, även om åldern ger viss charm åt en del av eländet. Det var för övrigt detta år som Stock/Aitken/Waterman stod på höjden av sin karriär och dominerade listorna både i England och Sverige.

Publicerat

Hot news från modeveckan norröver

När Rävjägarns utsända anländer glesbygden är allt förträffligt ordnat. Här och där längst med de smala grusvägarna har speciella platser för oss modemänniskor anordnats. Det är bara att hålla utkik efter de med skylten M försedda platserna om man är ute efter något moderelaterat. På andra ställen, uppmärkta med SM, ställer man sig när det är dags att nyttja sociala medier, ty i dessa områden är det sällan det ordinarie 3G-nätet fungerar. Här är det ”smalband” som gäller.

Okunniga människor tror att den nordsvenska ungdomen klär sig i folkdräkt, men så är faktiskt inte fallet. På bilden ovan ses den västerbottniska modellen Laila Loales i en praktisk stickad långkofta. Garnet är växtfärgat med för området typiska örter. De långa strumporna har importerats av en thailändska i trakten, precis som skorna. Snyggt, enkelt och praktiskt.

Höstens storsäljare väntas på denna näverkeps som är helt omöjlig att motstå. Den är så piffig att det runt juletid knappast lär finnas en enda ogift bonde kvar i hela vårt land. Med största sannolikhet är den lika användbar för de stockholmare som besöker Slakthuset eller Riche.

Åtskilliga är de evenemang som anordnas i byarna. Ånäset, till exempel, har slagit på stort och ordnar visning i hembygdsgården Galgbacken. Icke moderiktiga besökare avrättas utan pardon och de mer trendriktiga får gå på fest på Royal. Hårt, men rättvist.

Glesbygdsbonden, i blåställ och med reklamkepa, har blivit något av en sällsynthet och detta borgar för hans snara återkomst på modescenen. I byarna längs med Ratan kan man redan nu märka att blåställen blir en allt vanligare syn. Likadant är det med de förr så förkättrade fruklänningarna som nu börjar synas på Golfrestaurangen i Robertsfors. Det om något, är ett säkert tecken!

Publicerat

Sif Ruud och andra minnen från förr

Ser ni urkraften? Och nu är både Ruud och Nyman borta.

Bilden ovan har jag stulit, jag erkänner mig skyldig ty jag kunde alls inte låta bli. Den är helt fantastisk.

Jag kan inte riktigt påminna mig mitt första minne av Sif Ruud, men jag vet att hon då och då dök upp i de matinéfilmer som visades på tv på vardagarna när jag var liten. Dessa filmer var ofta rätt gamla och Ruud tämligen ung, men eftersom hon varken var smärt eller eterisk, fick hon mestadels spela ogifta fröknar eller barska fruar. På detta sätt kom inte hennes resurser helt till sin rätt. Jag minns henne i Hasse Ekmans färgkomedi Fröken Chic anno 1959 där hon spelade sekreteraren, fröken Trimling. Hon saknade inte komisk talang.

Mina pensionärer minns henne som madame Flod i tv-versionen av Strindbergs Hemsöborna. Själv är jag för ung för att ha sett de sju avsnitten och jag måste också ha missat alla repriser. En av mina gubbar, han var polis och starkast i världen, tränade på samma gym på Nybrogatan om Ruuds son.

Han berättade också om den gången när han satt på station och en ung konstapel kom släpandes med en ännu yngre förmåga som han hittat på Lästmakargatan, med knark på sig. Min gubbe hade ingen aning om vad knark var och fick ringa sin chef. Detta var i början av 60-talet. I slutet av fyrtiotalet stod han då och i korsningen Odengatan/Valhallavägen och fick då och då syn på Hasse Ekman och Eva Henning. Hon i sitt halmgula hår och han i kamelhårsulster. De var mycket eleganta.

Publicerat

Grå punkthus på Södra Guldheden

I början av femtiotalet stod de grå punkthusen på Södra Guldheden klara. De hör i mitt tycke till de bästa i genren som någonsin byggts. Dels är de mycket vackert inpassade i terrängen och den befintliga grönskan, dels rör det sig om ett kvalitetsbygge med många intressanta detaljer.

Det var arkitekterna Sven Brolid och Jan Wallinder som skapade denna pendang till husen på Norra Guldheden, det område som presenterades i och med utställningen Bo Bättre 1945. Fasaderna är som sagt grå men balkongerna har målats i olika färger för att skapa liv och rytm. Huskropparna består av två skivor som, ej helt parallellt, sammanfogats med ett uppglasat trapphus. I anslutning till byggnaderna finns en stor grönyta som var tänkt att användas som lekplats för barnen i området. Situationsplanen visar husens placering.

Planlösningarna är i mitt tycke mycket lyckade och erbjuder båda öppna ytor och skyddade vrår. Kök, vardagsrum och matplats ligger i en halvt öppen planlösning intill varandra men med god möjlighet att hålla matoset i köksregionerna. Det är samtidigt lätt att öppna upp skjutluckorna mellan kök och matvrå. Lägenheternas balkonger ligger i anslutning till vardagsrummet och utanför badrummet. En praktisk lösning.

I trapphuset finns två lägenheter per halvtrappa, vilket gjort det lätt att anordna ett elegant dörrparti i mahogny med både brevlåda och varulucka. Lika elegant är entrén som är generöst uppglasad. Tänk om man byggde höghus på detta sätt även idag!

Avslutningsvis en bild på Södra Guldheden by night.

Publicerat

När BM Victor kompade dragspelarna

Bolinder-Munktells traktor 230 Victor kan användas till mycket. Denna maskin, med en tvåcylindrig diselmotor av utomordentlig kvalité (god segdragningsförmåga och mycket slitstark), har även en distinkt tomgång som håller sig på ett konstant varvtal och som därför lämpar sig för att ackompanjera smärre orkestrar. På Höslaget i den Norrbottniska byn Avan strax norr om Luleå, hade man dagen till ära placerat en mikrofon vid nämnda traktors avgasrör och lät sedan två dragspelare ”riva av” Ain’t she sweet och Lady be good. Naturligtvis filmade jag tilldragelsen och ni kan se hela klippet här. Det hela är tämligen oslagbart.

Höslaget är en populär byafest som går av stapeln andra lördagen i augusti, när höet är bärgat och det finns tid för förströelser. Längs byagatan står mängder av stånd och på åkar och gårdsplaner finns diverse utställningar. Jag passade på att titta på gamla traktorer och veteranbilar. En Chrysler av årsmodell 1960 och en Cadillac Eldorado från slutet av 60-talet fångade mitt intresse. Chryslern från detta år är verkligen snygg! Eleganta linjer och en fantastisk instrumentpanel. Elodradon är intressant, framhjulsdriven och med trångt baksäte. Dock väldigt snygg.

Av någon anledning stod det en helikopter på en åker i Avan. Varför vet jag ej, men den såg så snygg ut där den stod på åkern, lite övergiven i ett hörn.

Avan är en trevlig by, idylliskt belägen vid Lule älv och aningens konservativ vilket ibland har sina poänger. Förra sommaren anordnades där en veterantraktorutflykt till Selets bruk. Det var en upplevelse!  De har även en egen tidning, Av och an. Den hittar man här. Jag gillar byar som inte avfolkats och vars invånare inte bara går omkring och gnäller över att de inte får tillräckligt med bidrag.

Publicerat

Herrens organiskt arrangerade förfall

Var gång jag passerar förfallna byggnader vars nock inte längre är en rak linje och vars väggar betänkligt buktar inåt eller utåt, tänker jag på Le Corbusiers Notre Dame du Haut. Det finns en likhet mellan de organiska formerna i hans vackra byggnad och de ekonomibyggnader som drabbats hårdast av landsbygdens pågående förfall.

Spända, nästan till bristningsgränsen, håller några glesa och lätt murknade plankor upp ladas sydöstra hörn. Jag vet att de snart måste brista och att detta är dess sista sommar.

Genom ingången kan jag se in i en annan värld. Kanske är det porten till förritin, eller till en trollkarlsvärld?

Publicerat

You’ve got your hands and got your feet to plow your land and cut your wheat. Raise your head when night is done shout your thanks up to the sun

Detta är ett kyrkstall. Något ansatt av tidens tand och numera placerat en liten bit från gården. En gång i tiden stod det i närheten av kyrkstugan, ty även hästarna måste ha någonstans att övernatta.

Jag tänker på hur det var förr, när man lämnade landsbygden för att flytta in till stan och ta jobb i en fabrik, på ett kontor eller i en affär. Det är klart att alla inte var hemmansägare med möjlighet att försörja sig på landet, men nog kan man, åtminstone i efterhand, tycka att det knappast kan ha varit så mycket bättre att hamna i ett hyreshus i en förort. Modernt visserligen, men naturen och friheten flög allt sin kos.

Misstänker dock att den stora omflyttningen påverkades av den politik som fördes.

Jag hör till dem som tycker att det är lätt att känna sig fast och förslavad om man sitter framför en dator och producerar. Ett nytt slags löpande band skulle jag vilja säga. Annorlunda faller det sig om man påtar i sin egen jord. Kanske inte så väl betalt, men man är iallfall sin egen.

This is heaven to me

Och nu får det vara nog med konservativa ord för idag.

Publicerat

Gösta Ekman ingick Djävulspakten

I Carina Burmans nya biografi Djävulspakten porträtteras ingen mindre än Gösta Ekman, far til Hasse och farfar till Gösta. Den sistnämnde han han dock aldrig träffa. Tyvärr har jag ännu inte läst boken, ty jag förväntar mig ett gratisexemplar då jag hjälpte Bonniers med omslagsbilden. Det verkar dock tröstlöst, då de med största sannolikhet är genuint snåla. Burman gillar jag, främst för hennes roman Islandet, men även Klara Johanson-biografin ligger mig varmt om hjärtat. Förhoppningsvis är även denna volym läsvärd.

En herre i frack

Jag kommer nog aldrig att sluta att fascineras av Gösta Ekman, trots att jag sett honom i så få filmer. Han hade det där som bara ett fåtal människor har och som efter många år fortfarande fängslar så fort man ser hans bild. Och lyssnar man på rösten när han sjunger, förstår vem han var och vilka tjusarkrafter han besatte.

Jag minns att en ung och mycket oskyldig journalist intervjuade Ekman en gång. Hon pratade ivrigt om fikusar, utan att känna till någon annan betydelse än den som hör samman med den populära krukväxten som var på modet vid den tiden. Gösta Ekman var i skådespelarkretsar känd för sin vurm för stiliga herrar, men detta var något som den unga damen kände till. Hur pass aktiv han var på detta område vet jag inte. Kanske blev han slav även under denna last under sin tid i Tyskland, den vistelse som även gav honom smak för kokainet, ett missbruk som han aldrig kom över.

Ekman var för övrigt en djärv man och engagerade en ung och oerfaren Zarah Leander för titelrollen i Glada änkan och något år senare satte han upp Hamlet med Tutta Rolf. Chansningar båda två, men åtminstone den första blev en mycket stor succé. Men som den var mycket påkostad, blev nog det ekonomiska resultatet tämligen klent. Ekman var inte känd för att knussla.

Kvinnor och champagne

Ekman skrev en självbiografi som gavs ut på 30-talet. Under signaturen Den tänkande August berättar han om sitt liv. Har man tur och hittar utgåvan i Husmoderns presentbibliotek får man de finaste av porträtt tryckta på gott papper. Några av dem hittar ni här. Få kunde klä sig som Gösta Ekman. Han var alltid välklädd, ofta androgyn, men alltid den stiligaste av män. Jag kan inte tänka mig någon med personligare, kanske även delikatare, smak. Det är inte konstigt att hans minne dröjer sig kvar.

Klicka på taggen Gösta Ekman under inlägget. Det finns åtskilligt här att läsa om den mannen.

Publicerat

Volvo T31, en fotogendriven traktor

När Volvos T30-serie lanserades 1949 blev T31:an den mest populära och inte undra på det, ty den kunde också köras på fotogen! Detta drivmedel, som inte är identiskt med lampfotogen, även om produkterna verkligen är besläktade, var skattebefriat och därför ett utmärkt drivmedel för böndernas nya arbetshäst. Det är bara att beklaga er alla som inte känt doften från en fotogenosande traktor. Alla gillade den inte, men jag var mycket förtjust däruti.

Denna T31 är apterad till traktorgrävare och har därför ett grävaggregat bakom sig. Bakom förarstolen, en enkel sittplats på aggregatet, sätter man sig när man skall använda denna eftersökta funktion. Framför sig har man då ett batteri av skapar som kontrollerar hur skopan rör sig. Det finns en smal skopa för dikning, och en bredare skopa för grävning. Längst fram på traktorn kan man montera ett schaktblad. Vill man, kan man även förvandla apparaten till en bandtraktor genom att sätta gigantiska metallband.

Som liten älskade jag denna roliga tingest och njöt att fotogendoften. Traktorn startades alltid på bensin, men så snart den blivit varm, kunde man köra den på fotogen. Omkopplingen mellan de två tankarna skedde medelst en spak. I övrigt var det ganska klent med reglagen. Det fanns en handgas, en chock, ett tändningsreglage, och en nyckel för att bryta strömmen. Motorn var utrustad med magnettändning, så den stannade inte när man vred av strömmen, utan endast när man bröt tändningen. Denna urmodiga konstruktion är inte så dum, ty det krävs inget batteri för att traktorn skall gå att köra.

Varje gång traktorn skulle tas i bruk, och det var inte varje år, fick vi skruva dän glaskupan över bensinfiltret, ta bort den gamla nylonstrumpan och sätta dit en ny, ty att hitta ett korrekt filter att montera var inte det lättaste. Lite märkligt, jag vet, men funkade gjorde det iallfall. Förgasaren var också en källa till bekymmer, inte minst pga läckande packningar, och jag minns hur vi skar ut nya det packningspapper som vi hade hemma.

Idag startade jag åter traktorn vilket gick över förväntan. Jag testade hydrauliken  och även den fungerade, men nog tror jag det läcker lite i alla gamla slangar som hör till grävaggregatet. Nästa sommar skall jag gå igenom traktorn, byta olja, slangar och allt annat som tidens tand har förtärt.

Sedan kan jag ta mig ut igen, schakta och gräva!

Här ett fint YouTube-klipp som visar en Volvo T31 försedd med snöslunga (men utan grävare). Lyssna på det klassiska ljudet av en seg 6volts-startmotor! Men startar, det gör den ändå, även om kylan är sträng.

Publicerat

När Gustaf Adolf Lysholm var 15 år

Längs med Östermalms gator vandrar den unge Gustaf Adolf Lysholm. Från hemmet på Skepparegatan i höjd med Linnégatan/Kommendersgatan till Komediteatern vid Engelbrektsplan styr han stegen. Kors och tvärs, norr och syd om Karlavägen springer han ärenden åt fru Jönssons tvättinrättning

Han älskar sina böcker och ger inte mycket för mänskligt sällskap. Och han älskar sjön; båtarna, äventyret och de vackra sjömansgossarna. Han älskar även en och annan äldre fru, kanske en skepparänka, som skänker honom sin åldrade kropp.

På Komediteatern, som drivs av Ernst Eklund, har han anställning som konfektpojke och bjuder där ut sina sötsaker klädd i vinrött livré.

Lysholm arbetade under merparten av sitt liv som servitör och en stor del av dessa år på Östra stations bekanta funkisservering. När han tecknar sina ungdomsminnen har han passerat de sextio och minns med välbehag sin ungdom. Han minns hur han med förfäran såg den nya tiden an, ty han var ett helt igenom konservativt barn, och jag undrar om det kanske är den åldrade Lysholm som sörjer sin förlorade ungdomsvärld som han ser krossas när ”kavalleriofficerare, och dragoner och hästar inom kort skulle sopas bort av beskäftiga och inskränkta politiker”.

Lysholm hör inte till de största bland svenska författare, men han har onekligen talang och hans ungdomsminnen är av det ovanligare slaget. Vissa partier är rent poetiska i sin brinnande enkelhet. Och han skildrar puberteten på ett sätt som känns både uppriktigt och modernt, utan att för den skulle bli alltför intimt.

I den blå skymningen under träden iakttog en skägglös herre i trettioårsåldern leende mitt rosiga och runda ansikte. Sedan frågade han mig rakt på sak, om jag ville bli hans påskpojke. Jag gav den vänligt leende mannen en mönstrande blick, varefter jag följde med honom hem. Jag hade ju inte gått till Kungsträdgården för att titta på statyerna där och Molins fontän, utan för att få uppleva någonting spännande och hemlighetsfullt och intressant. Den trista långfredagskvällen ville jag göra så behaglig som möjligt. Jag hade behov att bli älskad i ett mörkt och mystiskt sovrum. Av ett banalt kärleksäventyr med en ung flicka hade jag ärligt talat inget intresse.

Publicerat

Nothing left to make me feel small

Den här bilden älskar jag. Klockan var halv ett när vi rasade ut ur taxin vid Renseriet för att möta upp några andra och gå vidare till Slakthuset. De breda gatorna låg öde och starkt ljus lyste upp den slitna asfalten. En skylt förkunnade att vi var i Slakthusområdet. Vi rusade fram, dansade lite och jag hade min telefon som en bergsprängare på ena axeln och spelade Billy Idols Hot in the city.

Men mest tänker jag att den där stunden var som en bild på ett innersleeve till en Spandau Ballet-platta. Lite halvgalet och för korta shorts.

Lyssna på Gold med Spandau Ballet.

Publicerat

Överste Margaretha von Ascheberg

Svenska hem i ord och i bilder är en utmärkt skrift. Här en ganska fin historia som jag hittade i årgång 1927 (i ett reportage om baron Barnekow). Den skildrar en av baronens förfäder, Margaretha von Ascheberg, gift Barnekow. Vid 29 års ålder (1700) blev hon änka och ärvde stora gods både på Rügen och i Skåne. Dessutom blev hon överste för sin avlidne makes regemente, en uppgift som hon verkar ha klarat utan några som helst problem. Här kommer berättelsen.

Grevinnan befann sig en gång på resa och kom emot aftonen till ett värdshus på Tiveden där hon beställt nattkvarter. Efter aftonmåltiden gick hon till sängs uti det henne anvisade rummet och insomnade snart. Men vid midnatt vaknade hon av att något rörde sig i rummet, och då hon öppnade ögonen, såg hon en spöklik gestalt, stående vid sin säng.

Gestalten, som tycktes vara en karl, skyld av några linnetrasor, var blek och blodig, och hade krossad huvudskål. Då hon förskräckt ropade på sitt folk, vinkade skepnaden tystnad med handen; och sedan hon återfunnit fattningen och frågat vad han ville, berättade han, att han för någon tid sedan kommit till gästgivargården och blivit inkvarterad i samma rum, som hon nu låg, samt att värden, som hade märkt, att han medförde en stor summa penningar, hade nattetid, smugit sig in i hans rum, klyvt hans huvud med en yxa och sedan nedgrävt hans lik under ett träd, vars plats i hagen han noga angav.

För sitt folk hade värden sedan uppgivit, att den resande tidigt på morgonen begivit sig bort. Han tillade, att han visat sig för flera, som legat i detta rum, men att ingen haft mod att avhöra hans berättelse. Slutligen besvor han grevinnan att hämnas hans död och bad henne taga en ring av sitt finger och lägga i det öppna såret i hans huvud; hon skulle härvid bli övertygad om att vad hon sett icke var blott en dröm. Grevinnan gjorde vad han begärde och synen försvann.

 

 

Då grevinnan följande morgon vaknade, saknade hon sin ring och erinrade sig därigenom den nattliga synen. Hon lät strax anmäla saken för närmaste kronobetjäning; man grävde på det av henne anvisade stället och fann där verkligen liket efter en man med kluven hvudskål och i huvudskålen grevinnans ring. Värden häktades och bekände genast sitt brott.