Publicerat

En unik Östermalmsvåning är till salu

Det är sällan en riktigt fin 1800-talsvåning är till salu men nu har det trots allt hänt och till råga på allt en fin 6:a på Östermalm. Huset är gulputsat och har en klassisk nyrenässansfasad. Just denna våning är riktigt ovanlig, ty samtliga fönster i hela våningen är de ursprungliga från byggnadsåren. Endast balkongdörren i köket är sekundär och av tämligen ful modell, men det må vara förlåtet. Fönstren har enkla bågar med lösa innanfönster. Studera denna bild och se hur smäckra fönsterkarmarna i salongen är. Glaset når nästan ut i fönstersmygen. Så vackert och så elegant!

Matsalen har kvar sin höga panel som verkar vara ådringsmålad. Även överstycken och lister är behandlade på samma sätt. Stuckaturen och taket kan dock ursprungligen ha varit målade i en annan färg. Matsalstak dekorerades ofta med hjälp av schabloner och var tämligen polykroma. Se bara på detta tak från Valhallavägen 108. Apropå panel så kallas panelen i matsalen för hög panel. Panel som bara går upp till fönsterbröstningen (fönstrets nedersta del) kallas däremot för bröstpanel. I övriga rum verkar sockelpanelen vara flitigt förekommande, se bara denna bild.

En intressant detalj med denna våning är att jungfrukammaren ligger åt gatan till (studera planritningen här – notera dock att jungfrukammaren apterats till badrum). Detta arrangemang är mycket ovanligt vid denna tid. Kök och jungfrukammare har av tradition och hävd alltid förlagts åt gården till, men när det gäller hörnvåningar blir lätt utrymmet åt gården i knappaste laget och då tvingas man ibland lägga domestikrummet åt gatan. Att förlägga även köket åt gatan förekommer i princip inte alls, om det inte gäller smålägenheter. Ser ni en skafferiventil i en gatufasad så vet nu att det med största sannolikhet finns gott om enrummare i den kåken.

Även köket har kvar åtskilligt av sin ursprungliga inredning. Möjligtvis har det tidigare funnits en vägg som avdelat köket i kök och serveringsrum. Den nuvarande balkongdörren har i så fall varit serveringsrummets fönster. Flera kakelugnar finns också kvar. I matsalen en pampig i grön majolika och i salongen en verkligt smakfull modell som även den den är av skänkmodell.

Nu hoppas jag bara att någon hostar upp 13 miljoner så att jag kan unna mig ett verkligt förstklassigt boende.

Publicerat

Vackra, men svåråtkomliga linoleum

Inget är så svårt att finna som vackert linoleum. Golvmaterialet är på intet sätt ovanligt, men de flesta mönster är rent förskräckliga och de enfärgade lite trista. Min personliga favorit är jaspé. Diskret och dessutom vackert och det fanns i en uppsjö av olika färgställningar. På bilden ovan ses ett mer ”futuristiskt” mönster som jag misstänker är från 50-talet. Kåken som det satt i var dock ombyggd 1946, men det är mycket möjligt att denna extratoalett inreddes senare.

Linoleum fanns av två olika sorter: tryckta och genomgjuten. Den sistnämnda varianten är slipbar och är därför mycket hållbar. Efter slipning och fernissning kan ett slitet golv bli som nytt. Det tryckta golvet är dessvärre inte lika hållbart och man får finna sig i att mönstret så småningom nöts bort. Ett linoleumgolv kan också bonas med bonvax och blir bara vackrare med åren.

Byggnadsvårdsföreningen har en utmärkt artikel om linoleum. Läs! Titta också på denna fina annons från 1919.

Publicerat

Olof Thunströms hus på Kvarnholmen

Kooperativa förbundets arkitektkontor hade i slutet av 20-talet och början av 30-talet några Sveriges mest funktionalistiskt sinnade arkitekter och stod för ett stort socialt engagemang. 1927 besökte Olof Thunström utställningen Weißenhofsiedlung i Stuttgart och inspirerad härav ritade han ett bostadsområde på Kvarnholmen i Stockholm som uppfördes 1928-30.

Särskilt intressanta är radhusen som ligger på sluttningen ned mot Saltsjön. Varje hus bestod av två rum och kök samt en väl tilltagen uteplats. För att vara arbetarbostäder är dessa lägenheter verkligen i en klass för sig.

Det är lätt att se de funktionalistiska influenserna: fönsterband, släta fasader och flacka tak. När husen stod klara hörde de till de allra första bostadshusen i den nya stilen här i stan (tillsammans med Markelius hus på Dalagatan och kåken i hörnan Katarina Bangata/Ljusterögatan). Några år senare skulle långa rader av strama funkiskåkar växa upp både inom och utanför tullarna.

Förutom radhusen byggdes också en trevåningslänga, ett smalhus, med mer ordinära lägenheter. Även dessa hade Thunström till upphovsman. På bilden ovan ses framsidan, som vetter mot radhusen och vattnet.

Tyvärr har den klantiga fastighetsägaren satt in nya, fula fönster i de befintliga karmarna. Snyggt är det inte, men i övrigt har de klarat sig hyfsat. Dock syn på en sådan unik bebyggelse. Observera att baksidan är mins lika elegant med sina smäckra vädringsbalkonger.

Till anläggningen hörde också en Konsumbutik med fyra lägenheter på övre botten. Idag är den naturligtvis stängd, men byggnaden står trots allt kvar i tämligen ursprungligt skick.

Publicerat

Svensk hifi: Centrum Granada Stereo

Bilderna på denna sida kommer från den broschyr som Centrum gav ut 1959. Vill ni se dem i större förmat är det bara att klicka på dem.

Detta lär vara den första svenska radiogrammofonen och jag tror att den kom ut i handeln på hösten 1958. Vid denna tidpunkt hade dock tyska modeller börjat importeras till Sverige. Stereoskivor var dock ytterst ovanliga i Sverige vid denna tid. Redan 1955 hade man dock kunnat köpa rullband inspelade i stereo, men det dröjde fram till 1958 innan stereoskivorna kom ut i handeln. Här ett roligt klipp där RCA presenterar Living Stereo och här Centrums katalog anno 1959.

Granada stereo är en  rätt fin apparat som är försedd med Garrards (brittisk firma) skivbytare av modell RC 120 MKII (se den i funktion här). Till denna hörde två pickuper, en för stereoskivor och en för normal- och microspår (dvs 78-varsplattor och 33- och 45-varvs vinylskivor). För att få bästa möjliga stereoeffekt kunde man köpa till en extern högtalare. En extra finess var den s.k. Hi-Key-klaviatorn som jag dock ställer mig lite skeptisk till. Bättre hade varit att ha vanliga bas- och diskantkontroller och en extra knapp för att koppla in den externa högtalare och samtidigt koppla ur den interna.

Jag har faktiskt en Granada Stereo ståendes i källaren. Tyvärr har förstärkaren gått sönder och måste lagas. Skivväxlaren är dock fullt fungerande. På det stora hela är den en trevlig apparat. Rent ljudmässigt står den sig inte om man jämför med de tyska lyxmodellerna, men den är annars att betrakta som välljudande. Dessutom är det en snygg möbel. Min absoluta favorit i genren är dock denna, en Philips från mitten av femtiotalet och efterföljaren som heter något i stil med F8X82A.

Publicerat

Nattportier, Tengroth och Billquist

Igår plockade jag fram en bok ur bokhyllan som jag inte läst. Det var Birgit Tengroths Nattportier från 1949. Boken var hennes andra efter debuten med Törst som hon dock gav ut under pseudonymen Eva Lavell (publicerat i All världens berättare 1947 och på Wahlström & Wistrand 1948).

Tengroth var en mycket populär aktris under 30-40-talen och ansågs höra till våra mest begåvade. 1949 spelade hon in sin sista film vilket var Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans mästerverk om den sorgsna Dagmar Brinck. Efter denna film, ägnade sig Tengroth helt åt skrivandet och skördade stora framgångar under 50-talet, inte minst som skribent i Veckojournalen.

Men åter till boken Nattportier. I bokens första scen får fru Widlund, som bor på ett hotell på Karlavägen, besök av sin hårfrisörska Siv Lantzen, en ung dam som avslöjar att hon är lesbisk och att hon blivit gravid efter att ha legat med en feminiserad ung man och nu önskar att fru Widlunds man läkaren Nils tar bort fostret. Annars skjuter hon sig! Ett djärvt tema 1949, det får man verkligen säga! Efter lite googlande hamnar jag på Biggan blogg, som är helt dedikerad till Tengroth. Jag läser den då och då, men tyvärr inte regelbundet. Där hittar jag en länk till en text av Mikaela Kindbolm om Ekmans Flicka och hyacinter och knyter den samman med Ulla Billquists öde. Mycket intressant. Och att tanken aldrig slagit mig!

Nattportier (åter till ämnet!) utspelar sig som sagt på ett hotell och består av ett antal kortare berättelser som alla utspelar sig på Trianon, ett karlavägshotell med ett namn som förpliktigar. Språket och berättelserna är stundtals mycket bra, stundtals banala och tidstypiskt tramsiga. Tengroth är inte alltid så snäll mot kvinnan utan skildrar henne med visst löje. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns spår av henne själv i dessa porträtt.

Mot slutet av sitt liv gav Tengrot ut de självbiografiska volymerna Jag vill ha tillbaka mitt liv och Jag trodde du var död! Dessa skall jag läsa vid tillfälle, ty nu är min nyfikenhet väckt.

Publicerat

Simon Brehms kvintett anno 1946

Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.

Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.

På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm

Halleluja

Somebody loves me

1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.

Publicerat

Oh yeah, helg och lördag och Jaakko Eino Kalevi spelade på Renseriet

Tänk, nu har det varit helg igen! Och som jag har jobbat. I fredags kväll som vanligt och på lördagen hela dagen, från halv åtta till halv tio. Jag har börjat på ytterligare ett företag och har nu tänkt jobba lite mer för att få mer pengar. Samariten lön är snålt tilltagen.

När klockan slagit halv tio sker på helgerna ett smärre förvandlingsnummer och jag förvandlas till vinsamarit och jag skänker glädje och lycka åt stadens nöjeslystna. Är Vår herre riktigt god, anordnas det kalas på Renseriet och lyckan är därmed gjord och det var precis vad som var fallet i lördags.

Efter några timmar i Björns kök, framför rökbordet och fåtöljen (i dessa tider av trångboddhet har en del av köket apterats till herrum) tutade vi efter viss förhandling med diverse chaufförer iväg till Renseriet. Och vem var där om inte finske Jaakko Eino Kalevi! hade varken hört hans namn eller musik, men konserten var helt fantastisk. Med sig hade han en saxofonist. Åh, så bra! Lyssna på Flexible heart på hans MySpace. Och så snyggt hade de gjort det i stora rummet med tunna tygsjok som hängde ner från taket. Och @jobbastadado jobbade i baren och var verkligt dekorativ. Det är milt uttryckt stans bästa klubb det där.

Och på söndagen var det åter dags att sprida glädje bland stans åldringar. Lite ansatt var jag verkligen, ty det blev rätt sent och det tar sin tid att pallra sig hem i natten. Kallt var det också och jag hade bara ett tunt linne på mig under jackan (samt en gardinsnodd med tillhörande tofs men den var rent dekorativ och värmde ej). Nå, roligt var det iallfall att gå genom staden och göra hembesök. Min vän överkonstapeln berättade som vanligt roliga historier från sitt liv som polis i Stockholm alltsedan slutet av 40-talet. Han borde verkligen skriva sina memoarer! En tant, gammal och lite dement hade fått hem HSB-tidningen och var så förtjust i Adam Tensta och tyckte att han var en ”så rar liten svarting”. En annan tant hade kokat korv och bjöd på smörgåsar med räksallad och ost och kex. Jag har det mycket bra.

Den assnygga bilden från Renseriet har tagits av Sofia Runarsdotter. Visst är det vackert utanför? Jag har beskurit för att jag tyckte att den blev för liten om jag lagt in den i stående format. Här kan man dock se den i ursprunglig komposition.

Publicerat

Vackra pasteller i blekt gult och grönt

Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.

Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!

Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.

Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.

Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.

Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.

Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.

Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!

Publicerat

Snart en minne blott vid Hagastaden

Säker är jag inte, men jag misstänker att även detta hus snart är ett minne blott. Vid Norra station skall Hagastaden byggas, den stadsdel som skall knyta samman Stockholm och Vasastan med Solna och Karolinska.

Nu är inte detta hus på något sätt helt unikt och jag kan förstå om man river det för att bättre kunna utnyttja tomten. Dock tycker jag att man alltid bör spara något från områdets tidigare liv. Gör man inte det, går man miste om dess historia och att skapa en ny tar många år.

Visst är entrén snygg? Både trappräcket och porten. Påkostad skulle jag säga om någon frågade.

Jag tycker att detta tyder på att den sista sucken är nära. Containrar och avspärrningar och några urtagna fönster. Om de åtminstone sparade porten!

Publicerat

Spårvagnar och modernismens spår

Åh dessa spårvagnar! Hur dumt var det inte att man bestämde sig för att slopa spårvägsnätet i slutet av 60-talet? Över hela landet lades järnväg efter järnväg ned under efterkrigstiden. Privatbilism och en och annan buss var framtidens melodi. Det är bara att beklaga idag, när dylika investeringar knappt är ekonomiskt genomförbara.

Jag skulle verkligen bli glad om spårvagnar åter trafikerade stadens gator, men jag kan trots det inte låta bli att irritera mig på de nya spårvägsplanerna och de något märkliga kalkyler som presenteras. Ett exempel: när man (borgerlig utredning) jämför buss med spårvagn utgår man från att bussarna inte går i prioriterade körfält till skillnad från spårvagnarna och drar då slutsatsen att spårvagnarna har betydligt högra kapacitet eftersom de alltid kommer fram och inte fastnar i trafikljusen.

Jag undrar om inte detta med spårvagnens vara eller inte vara har något att göra med att det var sossarna som fattade beslutet att lägga ned linjenätet? Jag tycker mig även ana ett förakt för efterkrigsårens socialistisk färgade bebyggelse bland borgerliga partier. Kanske är det därför man gör vad man kan för att tvätta bort dessa spår, där så är möjligt, och istället vurmar för spårvägarna som hör den gamla goda lite lagom liberala högertiden till. Ni har väl inte glömt hur Kristina Alvendal ville köra över Stadsmuseets blåklassning av Trygg-Hansa-komplexet vid Flemminggatan?

Uppe i Norrbotten är styret för det mesta tämligen illrött och där finns inte alls vurmen för svunna tider, istället saknar man helt pietet och avlägsnar gladeligen alla spår efter den tid som flytt. Kan man ersätta något gammal med något nytt så är det bara bra. Varför socialism ibland tycks innebära historielöshet och borgerlighet förakt för rekordårens avtryck har jag svårt att begripa. Visst förstår jag vas som till viss del ligger bakom, men jag tycker att det är både larvigt och fel. Personligen är jag mycket glad åt en stor del av vad socialismen åstadkommit och vurmar både för modernismen och åtskilligt som den föregående mer hantverksmässiga (och både borgerligt och proletärt smaksatta) eran producerade. Jag tycker gott att politiken kunde vara lite mer pragmatisk och inte älta vad som finns i det förflutnas bagage.

Dessutom tycker jag att beteendet är barnsligt borde vara ett minne blott efter att sandelådestadiet har passerats. Förmodligen är det en bidragande orsak till att jag har svårt att känna någon större respekt för politiker i allmänhet.

Som sagt; jag har inget emot spårvagnar, men jag skulle önska att de utredningar som görs inte är så politiskt färgade.

På dn.se kan man läsa om trafikkonsult Göran Tegnérs yttrandeom spårvagnens vara eller inte vara i Stockholm.

Publicerat

Om 1800-talets borgerliga bostad

Detta är en av de intressantaste böcker jag köpt, åtminstone inom ämnet arkitektur och byggande före 1900-talet. Visserligen är det ett antal böcker som jag ännu inte har läst, ty på min lista av bevakningar hos Bokbörsen ligger även Gösta Sellings Svenska Herrgårdshem under 1700-talet och Gamla svenska allmogehem av Gustaf Carlsson.

Birgit Gejvalls 1800-talets stockholmsbostad var utkom för första gången 1954 och var hennes avhandling vid Stockholms högskola. Boken väckte ingen större entusiasm och blev inte särdeles uppskattad. 1987 kom verket i ny upplaga vilket var av största vikt, ty den ursprungliga upplagan var liten och allteftersom åren gått hade denna avhandling kommit att bli högt värderad.

Gejvalls bok behandlar främst de borgerliga bostäderna tyngdpunkten ligger på andra hälften av 1800-talet. Till grund för arbetet ligger främst ritningar från 1800-talets Stockholm och den undersökning Gjevall gjorde för Nordiska museets räkning 1951 och som behandlade bostadsvanorna under 1800-talet.

Efter en historik över byggandet presenterar Gjevall de två huvudtyperna av bostadsplaner som dominerade under denna tid: herrgårdsplanen och kontinentalplanen. Herrgårdsplanen är den äldsta och stammar från slottet Vaux le Vicomte som byggdes i slutet av 1650-talet (se en ritning här). Grunddragen i denna bostad var att planen delats i en dubbla rumsrader. I den ena filen utgjorde en stor salong mittpunkten och på var sin sida om detta rum låg antichambre, chambre och cabinet. Dessa två filer,som strålade samman i den stora salongen, utgjorde mannens, respektive kvinnans domäner. Den andra rumsraden innehöll mindre påkostade rum och det var dessa två rumsrader som låg till grund för slotten Sjöö, Salsta och Steninge som uppfördes här i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Detta sätt att bygga spred sig så småningom till Stockholm och stadens bättre bostäder. Planen förminskades dock oftast i omfång och inte sällan återstod endast ett herrum på ena sidan av salongen (som i Sverige kom att kallas salen) och på dessa andra sängkammaren. Ett exempel härpå är denna 7-rumsvåning med 4 rum i fil. Till vänster om den stora salen ligger sängkammaren. Till höger först ett förmak  (mot slutet av 1800-talet döptes detta rum om till salong) och sedan ett herrum. Mot gården ligger ett par kammare samt kök och domestikrum.

I mitten av 1800-talet nådde nya influenser från Paris och Berlin Stockholm. Att lägga alla representationsrum i en fil mot gatan betydde att det i många hus bara rymdes en flott lägenhet mot gatan. För att rymma fler lägenheter och därmed öka räntabiliteten, lät man införa en gårdsfil, som sträckte sig in i kvarteret. I dessa våningar lade man salen åt gården men lät salongen/förmaket, sängkammaren och herrummet ligga kvar åt gatan till. I vissa fall lät man även sängkammaren flytta till gårdssidan. Ett exempel på denna plan ses här. En 4- och en 6-rummaredelar här på den dyrbara gatufilen. I slutet av 1800-taletoch under 1900-talets första decennier växte gårdsflyglarna och utgjorde till sist en stor delav lägenhetens yta. Studera bara denna plan från en 90-talshus på Karlavägen. Salong och herrum ligger åt gatan, övriga rum, inklusive matsal, ligger åt gården. Då matsalen hörde till de representativa rummen, försågs vanligtvis fönsterglasen med färgade rutor för att man inte skulle behöva se det enkla gårdsutrymmet.

Gjevell beskriver också utförligt de olika rumstyper som hörde till dessa bostäder och utreder dess placering och användningsområde. Förutom de här nämnda, presenteras också vardagsrummet, kabinettet garderoben, budoiren och divanen. Gjevell konstaterar att salong och förmak i princip är samma typ av rum, men att salongen var mer anpassad efter sällskapslivets krav än förmaket som var familjens samlingsrum. Tack vare undersökningen för Nordiska museets räkning får vi också veta att förmaket ansågs ha en ”mer borgerligt ålderdomlig prägel” och att salongen ”verkade pretentiösare och gentilare”.

(Salong och förmak är egentligen två olika typer av rum. Förmak är det franska antichambre om jag inte har fel. Däremot har det rum som i Sverige tidigare gått under benämningen förmak bytt namn till salong och det skedde, enligt Gjevall, under slutet av 1800-talet. Inget hindrade dock att man i större våningar hade både förmak och salong, ibland flera förmak och salonger. Extra flott blir det om man även består sig med kabinett och divan.)

Mitt exemplar av detta intressanta verk fann jag på ett antikvariat som sålde obegagnade exemplar för ca 40-50 kronor. Det låg på Drottninggatan i Strindbergshuset eller strax intill. Med lite tur finns dee fortfarande i lager, ty någon rusning tycktes inte föreligga.

Publicerat

Harry Scheins villa vid Kevinge strand

Äntligen har Harry Scheins villa vid Kevinge strand kommit ut till försäjning. Jag antar att det är den utdragna arvstvisten som är en av orsakerna. Det är ett märkvärdigt hus som ursprungligen är byggt på 20-talet men som ombyggts och byggts ut i början av 60-talet. Interiört verkar inte alltför mycket ha hänt sedan tidigt 60-tal vilket gör den mycket intressant.

Jag tycker att Scheins hem är nästan lika legendarisk som Bergmans. Tänk allt som utspelat sig här som haft med filmvärlden att göra! Se fler bilder, och studera bl.a. sängkammaen hos mäklaren Vincent Forssbäck.

Publicerat

Konsten att mangla sitt linneförråd

Att mangla är visserligen inte speciellt svårt, men det är heller inte helt lätt om man saknar grundläggande kunskap. Denna guide bör räta ut de flesta frågetecken.

Inledningsvis bör det påpekas att många moderna textilier är av alltför dålig kvalité för att det skall vara någon idé att mangla dem. Det är mycket stor skillnad mellan gammal högkvalitativ lakansväv och de bomullstyger som t.ex. säljs på Åhléns och Hemtex idag. Påslakan är det för övrigt tämligen lönlöst att behandla på detta sätt.

Innan plaggen manglas skall de tvättas och torkas. Det är viktigt att man försöker släta till textilierna så mycket som möjligt när de hängs på tork. Torktumla ej! Servetter och tabletter bör i vissa fall mätas upp innan tvätt och sedan sträckas efter tvätt så att de återfår sina rätta dimensioner.

Jag börjar med att beskriva hur man manglar lakan för att sedan förklara hur man behandlar handdukar, örngott och andra korta textilier.

Tvätten skall inte vara helt torr när den manglas. Har den blivit det, fuktar man den med en blomspruta eller stänkflaska. Används stänkflaska är det klokt att rulla ihop textilierna så att fukten fördelas jämnt.

Vi sedan lakanet dubbelt längs med längdriktningen så att det blir hälften så brett och upprepa proceduren så att ett långt lakan med endast 1/4 bredd blir resultatet. Montera fast ena änden i tvättstugans lakanssträckare om sådan finnes och sträck lakanet ordentligt.

Rulla sedan ut mangelduken, men inte mer än som behövs för att fästa lakanet. Mangelduken skall INTE vara helt utrullad när man manglar lång textil, endast en liten del skall rullas ut, endast så pass att man kan fästa lakanet. Starta sedan mangeln och låt lakanet rullas på valsen. Håll gärna med fingrarna i lakanets sidor för att spänna det under pårullningen. Detta minskar risken för veck. Låt sedan mangeln gå i ett par minuter så att lakanet blir riktigt slätt. Rulla sedan ut mangelduken genom att slå till backen. Lakan vikes lämpligen en till två gånger på längden och rullas sedan ihop. Är det ett överlakan med spets, försök  få spetsen synlig så att man kan skilja dessa lakan från underlakanen.

Örngott, handdukar, servetter, små dukar, tabletter m.m. manglas med helt utrullad mangelduk vilket innebär att man matar ut mangelduken och sedan lägger på textil efter textil så länge mangelduken räcker till. Det är viktigt att man försöker släta ut alla veck så ordentligt som det bara går. Mangla sedan ett par minuter och rulla ut mangelduken. På bilden ovan är det ett örngott som är på väg in i mangeln. Notera banden som händer ned. M.h.a. dessa knyter man ihop örngottet. Vik sedan örngotten på lämpligt sätt så de ryms i linneskåpet och krusa gärna örngottsbanden.

Handdukar manglas precis som örngott och andra korta textilier. Dessa viks till en tredjedels bredd. Vik sedan ytterligare en gång fast på längden så att även den decimeras en tredjedel.

Här ses resultatet av en tvättsejour. Från vänster till höger ses två örngott, två handdukar och 2 över- och två underlakan. Nå återstår bara att krusa örngottsbandet, men den instruktionen får ni söka på annat håll.

Publicerat

En nattlig triptyk med fotogenlampa

Detta verk kallar jag Triptyk med fotogenlampa (!). Bilderna är inte nytagna, ty de togs redan i vårvintras.

Vi skulle ha herrmiddag och vad krävs inte för en lyckad herrmiddag? Ni har helt rätt: kaffeflickor!

Dessa kaffeflickor kom med pannacotta och hade helt försumbara vita förkläden samt en liten snibb i håret. Kaffeflickorna @beverlylesley och @theresebohman kom dock inte med på bild. Däremot ser ni @bjorn_carlsson, @ravejagarn och @obetald_praktik med min lilla billiga fotogenlampa.

Publicerat

Until the real thing comes along

Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.

I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.

Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.

I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along

Until the real thing comes along

I cover the waterfront

Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!

Publicerat

En Norrbottensgård med två ansikten

För 20 år sedan jobbade jag som hemsamarit i några byar utanför Luleå och åkte runt mellan gamlingarna. 20 år är lång tid och de åldringar jag då skötte var födda i början av 1900-talet. Jag kan inte tänka mig att någon av dem ännu är i livet. Det var inte dumt att åka runt i byarna på sommaren och se alla gamla hem som då fortfarande fanns kvar. Tyvärr varken antecknade eller fotograferade vilket jag ångrar idag. Men vissa minnen finns dock kvar.

Ibland hjälpte jag också till på servicehuset och där bodde tre damer: Dina, Hanna och Esther. Dina hade jobbat på mejeriet innan hon gifte sig. Hanna var på något sätt släkt med Helge Eriksson i grannbyn vars fru Iris gav namn till den kalv som sedermera blev det koskinn som nu ligger på golvet hemma hos mig. Esther hade varit prästfru i Småland men var nu änka och mycket ståtlig, även om minnet inte var det bästa. Hennes hållning och Selma Lagerlöfhåret var föredömligt.

Men nu kommer jag bort från denna texts egentliga ämne; mitt återbesök i en av byarna denna sommar. Det är klart att jag passerat många gånger sedan dess, men aldrig har stannat till och promenerat runt.

Gamla Norrbottensgårdar finns det gott om i dessa trakter, men de flesta är helt ombyggda. Den ni ser på bilden ovan är inget undantag vilket inte hindrar att den å många sätt ger ett ålderdomligt uttryck. Den gamla pardörren har dock en helt ovanlig placering, ty den borde ha suttit i mitten.

Betraktar vi gårdens baksida, ser vi hur sliten brädfodringen är och hur länge sedan det var som en pensel berörde plankor och fönstervirke. Fönstret till höger i bild är dock det enda på denna långa fasad och det är mycket ovanligt. Här borde det ha varit triss i smäckra enkelglas.

Mot byavägen vänder lanthandeln sin fasad, ty detta hus har en gång i tiden apterats till affär fått ett ljust och funktionalistiskt uttryck. Den högra delen är dessutom utbyggd för att skapa en större butik.

Ser ni hur en mörkare färg så sakteliga börjat tränga igenom den vita? Runt entrédörren har det ädla träslaget (är det ens ädelt och är det isåfall teak?) torkat och blivit sprött. Tunna, vita gardiner hindrar helt insynen och jag undrar vad som gömmer sig därinne. Kanske finns än rester kvar på lagret?

Affären var stängd redan för 20 år sedan, men mitt emot fanns en modernare butik som fått tegelfasad. Idag är dock även den stängt och ombyggd i villastil med fula fönster och hiskelig panel.

Det är åtskilligt som är vackrare i minnet.

Publicerat

Ernest Newman, Tristan och Isolde

1928 lät man spela in Wagners opera Tristan och Isolde. Inspelningen gjordes i Bayreuth med Bayreuth Festival Orchestra och Karl Elmendorff. Det var en redig utgåva, totalt 20 stycken 12-tums 78-varvsskivor. Två av skivsidorna innehöll dessutom en kort beskrivning operans uppbyggnad och olika teman. Det är en kultiverad herre vid namn Ernest Newman som står för berättandet.

I min garderob fann jag en av dessa skivor. Den ena skivan utgörs av Ernst Newmans tal och den andra upptar början på 2:a akten. Lyssna, det är en intressant utläggning och en fin inspelning.

Ernest Newton about the motives and their functions in the opera

Act 2. Prelude and opening scene

Jag måste villigt erkänna att inte visste något om Nanny Larsen Todsen så jag googlade och fann att hon dog det år hon fyllde 98 år och det var 1982. Om henne står också att läsa att hon ”räknas som en av 1900-talets ledande högdramatiska sopraner och Wagnersångerskor, världsberömd inte minst för sin gestaltning av Wagners Brünnhilde och hon var länge den enda sångerska som där sjungit alla de ledande sopranpartierna i Nibelungens ring”. Även Lauritz Melchior var mig obekant men om honom finner jag inte mycket att säga.

Publicerat

Är det konst eller verklighet vi ser?

För länge sedan besökte jag Lust och last på Nationalmuseum. Det var vernissage och jag tog några bilder. Eftersom jag inte framkallat någon film på månader, dröjde det till idag innan jag fick se resultatet.

Jag tänker att det skulle vara på sin plats att lyssna på Giuseppe de Luca som sjunger Caro mio ben bella fanciulla under tiden man betraktar dessa bilder (det är ett nytt grepp – multimedialt).

Jag måste säga att jag är förtjust, ty konsten och verkligheten flyter samman i de mörka rummen. Vad säg t.ex om denna vackra komposition?

Som vår herre skapade honom, visar den atletiske mannen upp sin vackra kropp och vänder sig bort från den yppiga dam som utan blygsel visar sin fylliga barn. Och runt dem ses människor som siluetter.

Ser ni de mörka kropparna som inte låter sig skrämmas av de kroppsdelar som svävar högt upp i taket. Det är mina vänner.

Publicerat

Bukowskis vintage- och juvelauktion

Jag har alltid handlat begagnat vilket numera blivit helt rumsrent för alla samhällsklasser (även arbetarklassen) under termen vintage.  I dagarna beger man därför sig med fördel till Bukowskis för att beundra visningen inför höstens vintage- och juvelauktion. Här finns mängder av plagg från Dior, YSL och Balmain. Bara att få tillfället att studera de vackra etiketterna är värt ett besök på Arsenalsgatan. Särskilt förtjust är jag i YSL Rive Gauche, ty det är något visst med denna pionjär bland de stora franska modehusens prêt-à-porter-etiketter.

Tisdagens vernissage var ytterst välbesökt och jag tyckte det var för trångt och för varmt. Å andra sidan går väl de flesta inte dit för att ses, utan för att synas. Jag var där endast en kort stund och konstaterade att det vimlade av s.k. ”krokodiler” med blont hår och tonvis med smink (och tillika hög ålder).

Det mesta var tämligen prisvärt, åtminstone om man jämför med vad det skulle kosta att köpa ett nytt plagg av liknande kvalité eller varumärke. Ett verkligt fynd tycker jag dock att den tredelade ensemblen från Christian Dior var. Plagget är nämligen sytt hos Märthaskolan i Stockholm och inte i Paris. Kvalitén är minst lika bra som i Paris, men av någon anledning betingar de parissydda plaggen ett högre pris. I ärlighetens namn skulle jag hellre betala mer för ett plagg som sytts på licens hos NK:s Franska eller Märthaskolan, ty jag tycker att dessa plagg är intressantare.

De franska modehusen sålde i Sverige sina modeller via Märthaskolan och NK:s franska damskrädderi. Vilken som stod högst i kurs kan jag inte uttala mig om, men jag har hört att krävande franska kunder lät sy sina Dior-kreationer i Sverige p.g.a. den utomordentliga kvalitén. Men som sagt, dessa licenstillverkade plagg är idag rätt sorgligt underskattade. Varför är en gåta, men istället för att grubbla på den, är det bättre att fynda när tillfället dyker upp. På Stockholms auktionsverks vintageauktion såldes både i höst och förra året en hel del plagg från dessa svenska toppateljéer. I Svensk Damtining (var annars?) finns ett utmärkt reportage från förra höstens auktion.

Publicerat

Et nous vivions tous deux ensemble

Yves Montand som sjunger Les feuilles mortes i filmen Paris est toujours Paris.Det är ett klipp som jag älskar, precis som hösten som ännu inte riktigt gjort entré, ty dagarna är ljumma och kvällarna allt annat än kalla.

C’est une chanson qui nous ressemble,
Toi tu m’aimais, moi je t’aimais
Et nous vivions, tous deux ensemble,
Toi qui m’aimais, moi qui t’aimais.

Det är givetvis något sorgligt med hösten, ty naturen gör sig redo för att vila eller dö.

För alla dem som jag jobbar hos är det höst, och om tio är är de flesta borta. det är naturligtvis sorgligt, men så är livet och minnena finns alltid kvar så länge jag finns kvar. Samvaron karaktäriseras dock inte av något större tungsinne och de allra flesta en förvånansvärt stor aptit på livet, men det är klart att det finns undantag. Livets skuggsida går det inte att blunda inför och jag tycker inte heller att det är nödvändigt. Att uppleva den är trots allt att uppleva en del av livet, en del som jag tror att det är farligt att vara förutan.

Men som sagt, för det mesta är det nästan klackarna i taket och man gläds åt livets glädjeämnen och förbannar de små förtretligheterna. Och så får jag höra historier ur livet; lustiga, tragiska, upprörande. Nog har det hänt åtskilligt i många människors liv. jag är glad att jag får höra det.

Men hösten står för dörren och den möts lämpligast med spellistan För hösten, som jag tror är tillgänglig för alla er som har Spotify.

Publicerat

Katinka Stordal på Kranes konditori

I den lilla nordnorska staden står 100-årsjubileet för dörren men på Kranes konditori sitter Katinka Stordal, stans bästa sömmerska och dricker vin och likör.

För ett antal år sedan började jag på Kranes konditori, men hur det var lade jag boken ifrån mig och snart åkte den in i bokhyllan igen. Jag hade försökt mig på att läsa Alberte-trilogin, vilket gått uselt, och med nöd och näppe läst ut Köp inte Dondi men där tog det stopp. Mer av Cora Sandel orkade jag inte. För en vecka sedan bläddrade jag i Ord och bild och fann en recension av Dramatens uppsättning av Kranes konditori 1948. Huvudrollen som Katinka Stordal spelades av Inga Tidblad och med ens blev jag nyfiken och plockade fram boken. Sedan låg jag hela kvällen som klistrad under filten i soffan och läste den till sista sidan.

Den är kanske lite långsam i början, men efter ett tag fastnar man i Sandels grepp och blir som trollbunden av den historia som rullas upp inne i klubbrummet där Katinka och en vinddriven svensk sjöman låter den trista vardagen förgyllas av några flaskor likör. Men delikat ironi skildras stadens crème de la crème som förfasar sig över fru Stordals tilltag. Inte nog med att den den stackars människan måste försörja sig, hon måste också få deras jubileumskreationer färdiga till den stora dagen! Arma människa!

På bokens baksida (jag har en sextiotalsutgåva) står att läsa att Cora Sandel ”håller upp en spegel för vår självrättfärdighet, vår ofördragsamhet med de udda och utanförstående”. Jag skulle vilja tillägga att hon även demonstrerar hur människor i ett mindre samhälle månar om att var och en skall hålla sig till sin klass och att man som mindre bemedlad hela tiden skall vara tacksam. Det är ett ytterst intressant kammarspel som utspelar sig på Kranes konditori under dessa två dagar.

Publicerat

Waldemar Johanssons Eastmanistitut

En kväll promenerade jag runt kring Vasaparken och stannade till sist framför Eastmaninstitutet som jag anser vara en av Stockholms intressantaste byggnader. Runt om i världen finns Eastmaninstitut och mannen bakom dessa är George Eastman (som grundade Kodak ). Eastman ansåg att det skulle finnas bra tandvård även för mindre bemedlade barn och donerade ideligen pengar till detta ändamål.

1930 var det Stockholms tur och arkitekten Waldemar Johansson fick i uppdrag att rita den nya byggnaden i ett hörn av Vasaparken. Arkitekturen är funktionalistisk, men vissa klassicistiska drag dröjer fortfarande kvar.  Jag tycker att resultatet är fantastiskt (se bara dessa linjer) och ser vissa likheter med konserthuset.

Inne i byggnaden finns målningar av Einar Forseth och utanför entreen står en skulptur av Clarence Blum. I vestibulen finns ytterligare ett verk, statyn Moderslycka av Olof Ahlberg.

Publicerat

Vardagstryck ur KB:s stora samling

KB har en ny och mycket fin blogg som de kallar för Vardagstryck efter samlingen med samma namn. Där hittade jag bilden här intill som gör reklam för en Mjölkbar och som jag tror är från 1945.

Vad där då vardagstryck? KB beskriver samlingen på detta vis: ”I korthet innehåller samlingen reklam- och informationsmaterial från företag, institutioner, organisationer och föreningar. Det kan röra sig om allt från tunna föreningsblad till tjocka produktkataloger. Det finns tryck från 1700-talet men den allra största delen är från senare tid. På många sätt speglar den här samlingen vårt samhälle under olika tidsepoker och är ett mycket viktigt källmaterial för forskning inom skilda ämnesområden.” det är bara att konstatera att jag är svag för dessa enkla trycksaker. precis som med så många andra ting (kokböcker, veckotidningar m.m) säger de mycket om sin tid, och är därför mycket lärorika att studera.

Publicerat

Your lips, your eyes, your curly hair

And when I told them, how beautiful you are
They didn’t believe me, they didn’t believe me.
Your lips, your eyes, your curly hair,
are in a class beyond compare.

En av världens första riktiga hits var They Didn’t Believe Me från Jerome Kerns musikal The Girl From Utah från 1914. I Siegfried Sassoons Memoirs of a fox-hunting man (När vi red efter räv) spelar en av männen vid fronten under första världskriget They didn’t believe på grammofonen mest hela tiden, alltmedan Sassoons alter ego helst vill höra något klassiskt verk.

1949 kom Delta Rhythm Boys för första gången till Sverige vilket inte alls blev någon vidare succé, men likväl återvände de sommaren 1950 och då passade Metronome records på att göra ett par inspelningar med dem. Domaredansen och Kristallen den fina. Naturligtvis på klingande, om än bruten svenska. 1951 skrällde det dock till på allvar och det med den klassiska Flickorna i Småland (Spotify). Samma år spelade man också in They didn´t believe me.

Publicerat

Ma maison est un mélange glorieux

Minsann, är det icke ett hemma hos-reportage! Våningen ifråga, som jag bebor, är en tvåa byggd 1940 vars rum är disponerade på detta vis. Bilderna är enkla snap-shots i befintligt ljus och rätt usla. På sätt känns det hela inte alltför utelämnande.

Mitt hems största rum är vardagsrummet och det är egentligen indelat i en öppen hall, ett vardagsrum och en matsal. På bilden ovan ses vardagsrummets inre del. Sommaren 2007 fick jag för mig att köpa en ny soffa när jag hittade denna historia i nyrokoko. Egentligen är inte detta min favoritstil, men det var intressant att byta sittmöbel och iaktta hur livet förändras när man inte kan slänga sig i soffan som jag brukar göra i den modernare möbel jag tidigare ägde.

Ovanför den stora buketten med praktmalva hänger en Edvard Bergh-reproduktion (100 kr på Hötorget). Den är fin och har blivit patinerad med åren. Under jugenduret som tillhört min mormor och morfar, hänger Gustav V i yngre dagar och intill en teckning av Berta Hansson, ”Maj Bring poserar”. I hörnet står en stor och mycket påkostad radio, en Philips B7X63A från 1956. Mycket välljudande, även med moderna mått mätt! Tyvärr har den precis gått sönder och måste repareras. På radion står en servis i pläter och på bordet en elektrisk samovar.

Armaturerna är från 30-talet och tämligen påkostade.

Framme vid fönstret står den öppna spisen. På golvet ligger en kohud (döpt efter Iris som var frun till bonden som vi köpte kalven av) och på den en Pastilli av Eero Aarnio. Runt spisen klänger en Gullranka och i fönstret två Hibiskusar. På golvet tronar en Nerium som börjar bli rätt stor. Längst till vänster skymtar en bokhylla full med skivor. Den stod vid en återvinningsstation vid Hornstull och passade mig perfekt så jag tog med mig den hem.

Matsalen är en stramare historia. På golvet en matta som jag fann i grovsoprummet, nytvättad och fortfarande inplastad. Stolarna är de klassiska 7:an i teak och bordet ett fynd från Myrorna. Det är mycket praktiskt, ty de har två utdragsskivor som sitter fast under bordet och de kan därför inte slarvas bort. Till vänster skymtar två Dual 1019 (skivspelare) och till höger en av två Carlsson OA5 (högtalare). Förstärkaren är en Harman Kardon 330 A. Skrivbordslampan är troligtvis från 70-talet och har skärm i plast, vilket gör att den lyser mycket vackert när den tänds.

I hallen har jag ett praktfullt barskåp i jakaranda som jag tror är från 30-talet. Intill står ett nätt litet bord som jag fann i soprummet. Ovanpå ligger ett par kameror. Till höger i bild skymtar den största av hemmets skivhyllor. På golvet en fin rya från återvinningsbutiken i Luleå. På väggen syns också delar av en handduk med ”Vi som går köksvägen” broderat.

Mitt kök är mycket vacker. Bänkarna är av massiv teak och skåpluckorna ljust gröna. Ovanför diskbänken sitter två specerihyllor från BOET. I fönstret syns bl.a. en Cyklamen som jag haft i många år och som ofta blommar. Längst till höger en Blomsterlönn (Klockmalva) som jag tror är av äldre modell.

I sovrummet har jag mina böcker. Bokhyllan blir alltid full, även om jag hela tiden bygger ut den. I bildens mitt syns ett antal inbundna årgångar av tidskriften Byggmästaren (sedermera Arkitektur). Till höger ses det lilla minimala serveringsrum som tjänar till sluss mellan vardagsrummets hall, kök och sovrum. Det är fyllt av garderober och mycket praktiskt.

Publicerat

Om rivning och om smalhusområden

Idag är det en käck liten sak i DN om pågående rivningar i Stockholm. Förutom uttjänta kontorshus från 70-80-talen, är det också en och annan skolbyggnad som rivs på grund av fuktskador. Jag tror bestämt att det var på 60-talet som man så smått började bygga hus som inte kunde andas. Bygger man ett hus måste man vara medveten om att fukt alltid vandrar från insidan och ut. Är fasaden målad med en ogenomsläpplig färg, bildas mögel i den med tiden allt fuktigare byggnadsstommen. Jag minns en annons i en bostadsrättstidning för ett par år sedan. Det var en förening som målat sitt hus med en mycket bra färg. Dock hade det blivit några små hål i fasaden vilket gjort att vatten trängt in och förstört. Färgen var man dock helnöjd med och skulle använda den även vid denna fasadrenovering. Det var riktigt dålig copy! Orsaken var naturligtvis att färgen var för tät. I en artikel till höger om annonsen förklarades som av en slump detta problem.

På senare år har enstegstätade fasader dömts ut och viss risk finns att även detta byggnadssätt kommer att ställa till det i framtiden.

Men nu åter till rivningarna. Jag har inte speciellt mycket emot att dåligt byggda hus rivs, framförallt inte om det är fula och inte kan tjäna något syfte. Att däremot riva äldre byggnader, byggda innan man började bygga alltför dåligt och dessutom gjorda för att kunna underhållas på ett resurssnålt sätt, är allt annat än klokt. Exempel härpå är huset på Grev Turegatan som jag skrev om nyligen, punkthuset vid Karolinska, kontorshuset vid Liljeholmen och några smalhus från 40-talet i Mariehäll. Jag kan inte annat än plädera för ett hållbart byggande, ett byggande som bygger på att man inte byter ut detaljer, utan istället vårdar dem. Även detta skapar jobb och det har det fina med sig att man inte behöver tillverka energikrävande aluminium eller limfyllda spånskivor.

Nu är det dock dags för ytterligare ett nedslående yttrande i DN-artikeln och det är att vi kan förvänta oss att en del av 40-talets smalhus kommer att rivas och många områden förtätas. Det fanns en tanke när dessa byggdes och det var att erbjuda människorna ljus och luft och grönska. Just nu är inte detta högsta mode (YIMBY är t.ex. starkt emot), men det är på intet sätt ett bevis för att denna idé är felaktig Modets nycker ges så korta liv.

Jag är väldigt förtjust i de 40-talsområden som finns strax utanför tullarna. De är trevliga och välplanerade och mer hantverksmässigt byggda än 50-talskåkarna. Egentligen finns det inget större fel på dem alls, om man bara tar dem för vad de är. Badrummen är naturligtvis mindre och även köken kan vara små. Det tycker jag man får acceptera, ty det finns mängder av andra lägenhetstyper som saknar denna karakteristik, t.ex. de tidiga miljonprogrammets bostäder som presenterar både stora kök och badrum och som är riktigt bra bostäder, förutsatt att det eftersatta underhåll som många av husen dras med rättas till.

Nej, jag tycker vi skall förvalta vårt byggnadsbestånd på ett hållbart sätt och även försöka styra över byggproduktionen åt detta håll. Äldre byggnader kan, och ska, naturligtvis energieffektiviseras. det är på intet sätt omöjligt, men det gäller att göra det varsamt så att kvalitéer, såväl estetiska och byggnadstekniska, bibehålls.

Publicerat

Att vara arkitekt kan vara att…

För ett år sedan avled Bengt Lindroos, arkitekten som idag är mest känd för att ha ritat Kaknästornet tillsammans med kollegan Hans Borgström. Lindroos började sin bana redan i mitten av 30-talet, läste vid KTH 1942-1945 och öppnade år 1954 eget tillsammans med Borgström, en verksamhet som de drev tillsammans till 1968 då de gick skilda vägar och Lindroos drev därefter sin egen firma fram till sin död vid nära 92 års ålder.

Lagom till 90-årsdagen gavs boken ”Att vara arkitekt kan vara att…” ut på Arkitektur förlag. Det är en mycket charmig volym där Lindroos berättar om sitt liv som arkitekt. Bokens enda fel är att all text är versal och därför blir den allt annat än lättläst (till saken hör att formgivarna belönades med silver i Svenska Designpriset 2009). Bortsett från detta är den en ypperlig bok och Lindroos är både klok och kvick och lite bullrig. Särskilt bra tycker jag om honom när han skriver om NK:s nya entré som han ritade i början på 70-talet och hur den förvanskades 1997: ”DÄR SPETSEN KOM FLYGANDE UR ETT INRE, LIGGER DEN NU KRAFTLÖS, ILLA HOPFOGAD MED EN GLASSKIVA, HELT FÖRVANSKAD AV FFNS STUDIO AKITEKTURA. LIKA FÖRVANSKAD SOM HANS ASPLUND TYCKTE OM OM MIN TILLBYGGNAD TILL HANS FASAD”.

Lindroos storhetstid började i slutet av 50-talet, men han hade varit yrkesverksam sedan han tagit realen i mitten av 30-talet. Under många år, innan han öppnar eget, arbetar han åt Sven Markelius och blir på så sätt vara delaktig i flera prestigefulla uppdrag, bl.a. inredningen av en sessionsal i FN-byggnaden och utbyggnaden av KTH:s kårhus. Det är dock i och med färdigställandet av Söderledskyrkan som uppdragen börjar ramla in i allt raskare takt. I och med färdigställandet av Kaknästornet går Lindroos till arkitekturhistorien och lär där förbli.

En ständig källa till bekymmer under Lindroos tid som arkitekt är pressade byggkostnader och standardisering. När jag ser hans hus i kvarteret Drottningen på Katarinaberget kan jag inte låta bli att undra hur dessa tagit sig ut om de byggts 30 år tidigare? Smäckrare fönstersnickerier och mer påkostade interiörer borde ha varit fallet. Dock måste det påpekas att både detta komplex och hyreshuset i kvarteret Järnet på söder är allt annat än hafsbyggen. Jag tänker också på hur man som arkitekt alltid mer eller mindre tvingas följa med sin tid. Även om Lindroos hade sin tydliga stil så är han naturligtvis tvungen att anpassa sig efter sin tid. Om han fötts 50 år tidigare, hur hade då hans samlade produktion tett sig?

Lindroos skriver också om byggledaren, den nya roll som förmedlar kontakten mellan arkitekt och byggherre. Byggledaren gör det svårare för arkitekten att kommunicera direkt med byggherren vilket Lindroos menar får till följd att arkitekturen får stryka på foten. ”ARKITEKTUREN KUNDE STÄNDIGT FÖRENKLAS OCH REDUCERAS UTAN ATT HUSEN BLEV OANVÄNDBARA” skriver han. Ytterligare ett problem, som sannerligen inte är nytt, är att de hus som byggdes på spekulation, d.v.s. för att snarast säljas, byggdes så enkelt som möjligt för att vinsten skulle maximeras. Bygger man ett hus för att själv förvalta det, blir det betydligt viktigare med kvalité, både ur ett tekniskt och estektiskt perspektiv.

Publicerat

Speceriskåp från Otto Schulz BOET

I mitt Gärdeshus var ursprungligen samtliga lägenheter, utom möjligtvis de med kokskåp, utrustade med speceriskåp från göteborgsfirman BOET, som drevs och startats av arkitekten Otto Schulz. Av en slump hittade jag en bild från ett hemma hos-reportage med Nils poppe som i början av 40-talet bodde i en lite tvårummare med öppen spis i mitt hus. I hans lilla kök (som är mycket likt mitt men lite mindre och som endast går att fota genom köksfönstret om man står på balkongen) satt ett BOET-skåp som är identiskt med mitt.

När jag flyttade in fanns dock inget speceriskåp, istället hade någon satt upp ett fult 80-talsskåp ovanför diskbänken. När detta var nedtaget hittade jag som av en slump ett speceriskåp i grovsoprummet. Komplett och med många extra skeppor i glas. Några år senare, i våras, fann jag ytterligare ett så nu har jag två som jag satt samman och som pryder sin plats i mitt kök. Snyggt! Dessutom praktiskt att alltid ha mjöl, socker och andra torrvaror till hans vid matlagningen.

Jag hittade ytterligare några annonser som förklarar fördelarna med BOETS:speceriskåp och som även visar vilka  modeller som fanns. Värt att notera är att glasskepporna tillverkades av Orrefors och höll en hög kvalité.

Jag har skrivit mer om Otto Schulz och BOET här.

Publicerat

Om den franske älskarens hustru

En bekant till mig tog sig en dag en fransk älskare. Veckorna gick och en vacker dagupptäckte hon att den franske älskaren hade en mycket vacker fru. Den franske älskarens fru blev hennes älskarinna. Veckorna gick och så en dag upptäckte den franske älskaren att hans älskarinna och hustrun hade en affär. Inget kan vara så irriterande för en äkta man.

Publicerat

Amelita Galli Curci sjunger Estrellita

Amelita Galli Curci föddes i Italien 1882 och studerade som ung pianokonsten vid konservatoriet i Milano. Så småningom började hon ägna sig åt sången men underlät att ta regelrätta sånglektioner utan intresserade sig istället för äldre sångtekniker och utvecklade på så sätt sin särpräglade stämma.

Under 10-20-talen var Amelita Galli Curci stor stjärna, först i Europa och sedan i USA dit hon flyttat 1916. Hon spelade in mängder med skivor för RCA Victor. De flesta av dem kom till under den akustiska eran när man sjöng in i en tratt. 1926 gick man dock över till elektrisk inspelning och två år senare spelade Galli Curci på nytt in Estrellita.

Visst har hon en fin röst? Den låter helt antik och allt annat än modern. Estrellita betyder något i stil med Lilla stjärna och stycket är något av en klassiker. Även Charlie Parker har spelat in det och min pappa spelaade det på piano när jag var liten.

1936 drog sig Amelita Galli Curci för gott tillbaka från scenen och ägnade sig istället åt att undervisa. Alltsedan 1930 hade hennes röst försämrats och en operation 1935 förvärrade situationen då en av nervtrådarna till struphuvudet skadades. Enligt Wikipedia kallas denna när numera för ”the nerve of Galli-Curci”.

Publicerat

That’s performance, luxury and style

När Ford introducerad sin fyrsitsiga Thunderbird på hösten 1957 stod det klart att ”the personal luxury car” var det nya heta. Pontiac ville naturligtvis inte vara sämre och startade så småningom arbetet med att ta fram sin Thunderbird-variant och lagom till modellåret 1962 presenterades den nya bilen som kom att kallas Grand Prix. Denna första årsmodell, som första året mer var att betrakta som en specialversion av den vanliga full-size-bilen, tycker inte jag var speciellt lyckad och det mest beroende på att GM:s B-kaross (som man använde sig av) inte var speciellt snygg. Året därpå var grundkarossen ny och den Grand Prix som rullade av bandet var en riktig skönhet. Det är denna bil som pryder detta inläggs topp. Utmärkande för modellen allt sedan introduktionen var att man skalat av åtskilligt med krom och lät elegansen i de rena karosslinjerna få fritt spelrum.

I grundutförande fick man Pontiacs vanliga 389:a, men betalade man extra, kunde man få denna motor i Tri-Power-utförande, dvs med tre tvåportsförgasare. Den prestandaorienterade valde istället den nya 421 HO-motorn, antingen med vanlig fyrportsförgasare, eller med Tri-Power. Inredningen var naturligtvis anpassad efter dessa sportiga detaljer och hade därför separata stolar, golvkonsol och varvräknare. Växelspaken var naturligtvis placerad i konsolen. Snyggt

Åren gick och Pontiacs Grand Prix förändrades i takt med att Pontiac och General Motors förändrades B-karossen. 1965-1966 års modell tycker jag dock var särdeles lyckad. Denna -66:a har en markerad coke bottle-profil (midjan och bakskärmarnas form). Motoralternativen var tämligen oförändrade sedan 1963, men en nyhet var Turbo Hydramatic 400-lådan. Detta var en mycket pålitlig treväxlad automat som kom att tillverkas i många, många år och användes av samtliga märken i General Motors-koncernen.

För modellåret 1969 presenterades en helt ny Grand Prix. Denna gång baserades modellen på en förlängd mid size-kaross (A-karossen i detta utförande kom att kallas G-body). Resultatet blev slående elegant och tack vare den något mindre och lättare karossen, blev prestandan bättre. Jag tycker att modellen är mycket lyckad och det ansåg även de amerikanska bilköparna som älskade den. Denna Grand Prix-generation kom att tillverkas till och med årsmodell 1972. Redan 1970 kom dock Chevrolet och Oldsmobile med sina versioner av detta vinnande koncept, vilket märktes i försäljningssiffrorna följande år.

Hösten 1972 var det dags för nästa generation som blev den populäraste i Grand Prixens historia och den kom att tillverkas med smärre förändringar till och med årsmodell -77. Personligen anser jag denna mycket lyckad och väger man in den snygga interiören får man nog betrakta denna som den bästa någonsin. Här en bild på 1973 års modell. Interiören är mycket bekväm och dessutom otroligt snygg. Denna bil har klädsel i vit Morrikid som är ett snyggt konstläder. Här ett klipp på You Tube som visar en bil från dessa år. Tyvärr började de nya avgaskraven försämra bilens prestanda och inom ett par år var den inte inte mycket snabbare än en vanlig Volvo från dessa år. Redan 1971 års bilar gick att köra på blyfritt och 1975 var det dags för katalytisk avgasrening. Dessutom introducerade man EGR-ventilen och diverse annan reglerteknik som sakta men säkert kvävde motorn. Ur ett annat perspektiv var detta naturligtvis både bra och nödvändigt, men det är klart att det är lite tråkigt att sportbilsprestandan försvann.

1976 fyllde Pontiac 50 år och detta firades med en jubileumsmodell av Grand Prixen. Den var lackad i guldmetallic och försedd med T-roof. Grillen är dessutom den mest lyckade av alla under denna generation.

I och med årsmodell 1978 var Grand Prixens saga all, åtminstone enligt mitt sätt att se på saken. Karossen krympte och blev mer fyrkantig.

Publicerat

De bästa mazarinerna bakas helt lätt

Mazariner

Mazariner är bland det bästa jag vet och då tänker jag inte på de äckliga tingestar som säljs i livsmedelsbutiker och på sämre konditorier. Nej, jag gillar de riktigt goda mazarinerna, de som bakats med smör och bittermandel. I Vetekattens kokbok finns ett recept som jag tänkte skulle vara det bästa, men icke! ty det saknar bittermandel.

I Svenskt husmoderslexikon finns däremot ett utmärkt recept. Enkelt och resultatet är mycket tillfredsställande. Jag har skrivit en detaljerad beskrivning och illustrerat med bilder så jag tror inte att det går att misslyckas.

Mördeg
1 hg smör
3/4 dl florsocker
1 äggula
2 1/2 dl vetemjöl
3-6 rivna bittermandlar (kan ersättas med bittermandelolja men ej uteslutas!!!!)

Fyllning
2 dl sötmandel
3/4 hg smör
3/4 dl socker
2 ägg
Ett par droppar bittermandelolja

Blanda samman smör, socker, vetemjöl, äggula och riven bittermandel (eller bittermandelolja – den är faktiskt helt användbar). Är degen för lös, tillsätt lite mer mjöl. Låt degen ligga till sig i kylen en stund och kläd sedan mazarinformarna med denna deg. Inte för tjockt och inte för tunt. Degen bör ej heller gå upp över formens kant, då blir det svårt att lossa mazarinen. Studera denna bild så förstår ni nog. Det är dock av yttersta vikt att mördegen går upp till formens kant, ty annars kan fyllningen pysa över och fastna i metallen.

Fyllningen görs lämpligen medan mördegen ligger till sig genom att smöret röres mjukt och socker och riven mandel tillsättes (har ni inte mandelkvarn, använd mixern, men skålla den ej – jag tycker att det blir godare om skalet får sitta kvar). När blandningen är jämn och fin, sätter man till de lätt vispade äggen litet i sänder tills dessa att en relativt fast smet erhålles. Använd inte allt ägg om den riskerar att bli för lös.

Fyll sedan formarna med fyllningen. Observera att smeten inte skall gå upp till kant. Om ni tittar på bilden som jag länkade till ovan så klarnar det nog.

Grädda mazarinerna i 225 grader tills dess att att fyllningen får färg. Låt dem sedan svalna en kort stund och stjälp dem upp och ned för att lossa dem ur formen. Sitter de fast, slå på formen med en gaffel eller dylikt (se bild). Låt dem sedan svalna ståendes med fyllningen uppåt. När de är helt kalla, glaseras de med florsocker som rörts ut med helt litet vatten till en mycket fast glasyr.

Frys gärna in dem så håller de sig god i veckor. Jag brukar ställa in dem i frysen så att glasyren blir hård och sedan tar jag ut dem och lägger jag dem i burk eller påse med smörpapper emellan och sedan åker de tillbaka in i polarkylan. De tinar för övrigt mycket snabbt och är enormt goda, spröda och saftiga