Bloggen Rävjägarn

Det var en gång en liten gumma ständigt handlade saker. Nog för att det var trevligt att gå i affärer, men i längden blev det allt lite trist att hela tiden köpa nytt då fjolårets inköp tenderade att gå sönder. Än var det en mp3-spelare som började glappa, än var det julpyntet som fullständigt rasat samman. Synd tyckte gumman, som mindes den rara julkrubba som hennes mor ärvt av sin mormor och som fortfarande användes av gummans syster.

Bredvid gumman bodde en handelsman som gumman tyckte så hjärtans mycket om. Tyvärr sved detlite i hjärtat var gång gumman kom till hans lilla bod och såg vilka lågprisprodukter som han tvingats ta hem för att kunna konkurrera med stormarknaden i den stora staden 5 mil bort. Ack! tänkte gumman. Nog för att jag skulle önska ett slut på denna kommers, men inte vill jag att min rare handelsman skall tvingas till fattigdom och armod.

Dagarna gick och det började lacka mot jul. Natt efter natt hade den lilla gumman legat sömnlös i sin lilla kammare. – Vad skall jag göra för att få slut på detta elände utan att för den skull förstöra för alla som önskar det lite skönhet i sina hem? Inte vill jag att världen skall bli trist och grå, för att vårt klot skall skallfå bestå.

Det var en morgon i december. Kylan hade gjort sitt intåg och gumman tände morgonbrasan när det plötsligt slog henne: tänk om handelsman kunde förmedla tjänster istället för att sälja krimskrams? Då skulle hans fina bod få leva kvar och istället för att lägga pengarna på sådant som smutsar ner vår vackra natur, skulle byborna kunna reparera och underhålla sina hem, ja till och med låta nybygga och sy upp! Den lilla gumma sken med ens som en sol och med lättat hjärta lämnade hon sin stuga och styrde stegen mot handelsboden.

(En bra mycket tristare berättelse hittar ni på Svenskt Näringslivs sajt.)

Jag läste en insändare i Östermalmsblaskan som kommer gratis i brevlådan på tisdagar och fann en insändare att reta upp mig på. Det var  en Anna Eriksson som gav replik på Landstinget borde ha en köttfri dag i veckan. Eriksson skriver att ”köttfria måndagar är definitivt en kraftig begränsning av människors valmöjligheter”. Personligen är jag rätt trött på alla valskyldigheter. Snart sagt allt måste jag ta ställning till vilket blir tröttsamt i längden. Att ha köttfria måndagar är väl på alla de sätt ett bra förslag. Den enda som eventuellt missgynnas är folk som prompt måste ha kött till middag eller lunch och dem tycker jag inte att man bör lyssna på. Om något är bra för miljö och hälsa så tycker jag att det är bra att landstinget föregår med gott exempel. Privat kan man faktiskt äta vad som helst. Och nej, jag är inte vegetarian.

I ärlighetens namn argumenterar jag till viss del emot mig själv. Att inte få göra som jag vill kan få mig komplett galen, irriterad, purken, sur och förbannad. Till fördelarna att inte få göra som man vill hör dock att man då tvingas tänka efter lite extra för att komma runt de regler och begränsningar som finns. Jag förmodar att detta gett upphov till många  finurliga lösningar. Och aldrig är behovet att få uttrycka sig så stort som när man inte får yttra ett ord.

Dessutom är det SKÖNT att slippa välja och istället få ägna tiden på att beklaga sig.

För ett par dagar sedan läste jag en artikel som jag fångat upp på Twitter. Den handlade om sparande och jag jag tyckte inte att den förtjänade att hånas som den till viss del gjordes.

Detta att spara för att ha råd att köpa något har jag lärt migfrån barnsben.Min farbror propagerade alltid för detta beteende och mina föräldrar hörde verkligen inte till dem som köpte på kredit. Bra tycker jag, men samtidigt så bryter man kanske till viss del mot den helige konsumtionsgudens lagar. Huruvida detta sparande är en klassfråga vet jag ej, men jag tror att många ur den äldre generationen sparade och även om inkomsterna var skrala, så fanns det ofta en slant på bankboken vilket var till hjälp om det krisade eller en större investering stod för dörren. ”Har man inte ören har man inte kroner” minns jag att jag fick höra.

När jag läste Annie Lööfs artikel om sparande kontra det subventionerade lånandet så tycker jag att hennes åsikter i grunden är kloka. Jag har själv alltid sparat, stundtals åtskilligt. Ett år fick ja en restskatt på 100 000 så det blev till att spara 10 000 i månaden vilket var mindre roligt men eftersom jag hade lite drygt 20 000 i månaden gick det ju utan några större problem. När jag arbetade halvtid som samarit var det svårare, ty då låg lönen oftast under 10 000 efter skatt, men en liten slant har jag försökt sätta av. Nu jobbar jag nästan heltid och med lite tur kan jag lägga av 5000 till sommarens ledighet och diverse reparationer som måste utföras.

Som ni förstår gillar jag att klara mig själv. Jag vill inte vara beroende av pengar som jag kanske inte får. De gånger jag sagt upp mig har jag inte fått någon A-kassa just för att jag sagt upp mig och inte blivit uppsagd. Ett sparande är därför en förutsättning för den friheten.

10 år efter 90-talets räntekris med tillhörande prisras på bostadsrätter, är det få som amorterar. Istället räknar (i skrivande stund kan man kanske skriva räknade) man med en fortsatt prisuppgång och låter därför värdera om bostaden när priserna stiger och använder pengarna till reparation eller konsumtion. Människors minnen är stundtals i paritet med guldfiskarnas.

Men tillbaka till sparandet. Frågan är hur ett ökat sparande skulle påverka världsekonomin. Efter år av lånebekostad konsumtion finns det kanske viss risk för att det uppstår problem. Sänkt konsumtion sägs ju innebära sänkt standard och välfärd. Det kanske stämmer, men frågan är naturligtvis hur man definierar dessa termer och vad det innebär att ha ett bra liv.

Detta är mina reflektioner. Är det någon som har några tankar om detta så är jag idel öra.