Publicerat

Images (EmArcy) by Sarah Vaughan

Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag volym 3 av Musings of Miles (Night in Tunisia/Green Haze), dels fann jag hälften av Sarah Vaughns inspelningar från 2 april 1954, inspelningar som gavs ut på en 10-tums-lp med namnet Images. EP:n som jag köpte var svenskpressad och utgiven på Metronome records och motsvarades av den amerikanska utgåvan på EmArcy: EP-1-6001. Det svenska omslaget är dock ett annat än det ni ser här intill.

Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)

Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.

Publicerat

Torsten Gordhs fantastiska Solnavilla

På Johan Olof Wallins väg 6 i Solna ligger en riktig pärla till villa. När den såldes i höstas var den praktiskt taget i originalskick. Jag misstänker att till och med vissa tapeter var de ursprungliga. Vem som ritat huset vet jag dock inte, däremot att den byggdes för Torsten Gordh som avled 2010 nästan 103 år gammal.

Villan har en fasad av tegel och puts och vissa väggpartier är klädda med träpanel. Taket är belagt med skiffer och fönsterpartierna är på sina ställen mycket generösa.

Villans vackraste rum är det tudelade vardagsrummet med en säregen öppen spis och ett glasparti som avdelar de två rummen. Jag tog mig faktiskt friheten att spara ned mäklarens bilder och dem hittar ni här. Visst är det en fantastisk interiör? Särskilt svag är jag också för korridoren på övre botten, med garderober och syplats.

Trädgården verkade förvuxen den septemberdag jag passerade och passade på att ta några bilder. Jag ville inte tränga mig på, ty det lyste i köket och en några cyklar syntes.

Hur kommer huset att se ut efter de reparationer som den nya ägaren med största säkerhet kommer att företa? Vi vet iallafall hur den en gång tog sig ut och får trösta oss med det.

Publicerat

En mycket orolig bondfru i Jämtland

För några år sedan publicerade jag detta inlägg och då visste jag inget om Nils-Johan Norelind. Inte för att jag vet så mycket mer idag, men lite har jag lärt mig. År 1968 anordnades en utställning ”Fyra nordiska huvudstäder” i Kiel i Tyskland. Förutom Tyskland medverkade också Sverige och Finland. Representant för vårt grannland var Claire Aho som jag tidigare skrivit om (några bilder finner ni här). Sveriges representant var ingen mindre än Nils-Johan Norelind. Tyvärr har jag inte hittat hans bilder, ej heller ger en googling någon ytterligare information. är det någon här som känner till honom?

I Årets bilder 1967, utgiven av Svenska Turistföreningen, hittade jag denna bild av Nils-Johan Norelind. Den är tagen med en Leica M3 och filmen är Kodaks klassiskaTri-X, en filmtyp som helt dominerar bilderna i denna bok.

Jag tycker mycket om bilden, om det nu beror på att det är en förträfflig bild, eller om det ä för att bilden väcker minnen. Mannen, vars ena axel vi ser är bygdens veterinär som är på besök. En ko är sjuk och frun i huset undrar om djuret går att rädda. Det syns tydligt på hennes uttryck. Precis så var det hemma när någon ko eller ett ungdjur insjuknad. Oftast var det kalvförlamning och då gällde det att få upp kon på fötter så snart som möjligt. Man gav sprutor eller hissade upp henne med hjälp av en vinsch som fästes i taket. Om hon sedan kunde stå på benen, var hon räddad, om inte, fanns det inget mer att göra. Och då var det inte muntert i ladugården.

Publicerat

Volvo T-31 apterad till traktorgrävare

Då jag numera är ägare till flertalet traktorer tänkte jag att det kan vara intressant att presentera en av dem, och tillika min favorit: Volvo T-31. Det var 1949 som denna s.k. 3-serie presenterades och den låg mellan 2- och 4-serierna. Motorn fanns i två versioner, bensin eller fotogen.  Fotogenmotorn startades på bensin och när den kommit upp i drifttemperatur, kopplade man över till fotogen medelst ett reglage. Idag, när fotogen inte längre går att köpa, man man blanda diesel och bensin (angående proportionerna så tvistas det därom). Vissa menar också att man kan köra på etanol.

Denna T-31.a har försetts med grävaggregat där bak. När traktorn står där den skall stå sätter man sig på den lilla plåtsitsen där bak och greppar reglagen. Jag minns inte hur många det är, men tror att det är 8 spakar. 6 går till själva skopan och armen, resterande två används för att sänka och lyfta hela aggregatet (så att man kan köra traktorn). Märkligt nog fungerar allt detta fortfarande, även om hydralikslangarna säkertligen måste bytas innan man kan göra något större grävjobb. Systemet måste också få ny fräsch olja.

Vad som dock måste göras och det genast är att renovera vattenpumpen och kylaren. Bensintanken borde också tätas, ty den är nedsänkt i den stora fotogentanken och däfifrån läcker bränsle in och ut. Generatorn är nog också trasig misstänker jag och viss el måste fixas. Startar gör den dock och motorn låter finfint. Olja och filter skall jag byta i sommar så att motorn inte skadas av den gamla olja som jag misstänker inte bytts sedan 80-talet. Jag antar också att vissa leder måste smörjas och att tändstiften bör bytas. Men sedan är det bara att tuta och köra!

Traktorentusiaster rekommenderar jag ett besök på  www.veterantraktor.se och att se detta fina klipp på YouTube.

Publicerat

Helen Humes Million dollar secret

Något säger mig att Helen Humes är tämligen bortglömd idag. När hon efterträdde Billie Holiday som vokalist i Basies band 1938 var hon däremot ett namn på mångas läppar. Under 40- och femtiotalet gjorde hon sig dock ett namn som soloartist och det var vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950 som hon spelade in Million dollar secret som var en av Helen Humes största hits. När man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles.

Million dollar secret

If I could be with you

Och lägg texten på minnet!

I’m gonna tell all you girls a secret, please keep it to yourself
I’m gonna tell all you girls a secret, please, please keep it to yourself
Why it’s a million dollar secret, so please don’t tell nobody else

Now if you’re a real young girl
And you want to get rich quick
Get an old, old man, girls
And that’ll be the lick
You know those old men are fine, yes they know just what to do
They’ll give you lots of loving, but they’ll give you a whole lot of money too
(and I love that part)

Det är Roy Miltons orkester som står för ackompanjemanget på dessa inspelningar som jag var på en snygg utgåva på Vouge.

Humes finns på Spotify och där kan man hitta några pärlor. Vad sägs om Married man blues, Blue and sentimental, Time out for tears och Living my life my way?

Publicerat

Oh, the postman always rings twice

Det är svårt att inte vara galet nyfiken på en film som denna. Precis som Mildred Pierce, bygger denna film på en roman av James M. Cain och den är en klassisk film noir. man kan heller inte klaga på Lana Turners entré! Det enda jag har att anmärka är att jag inte sett den. Bildgooglat har jag däremot gjort och resultatet är fantastiskt, precis som trailern.

Om det är någon som vet var jag kan hitta filmen on-line så är jag tacksam! Annars får jag beställa den från någon dvd-firma.

Publicerat

Otto Wendel och De döda måste tala

Kriminalkommissarie Otto Wendel var en legendarisk polisman i Stockholm. Fanns det minsta misstanke om att någon hjälpt döden på traven, skickade man efter Wendel som kom sättandes med sin mordväska. Wendel var något av ett original med bohemisk klädsel och askgrå hy. Sällskapslivet var ingenting för honom, men däremot var han en mycket god tecknare. I polisens lokaler på Djurgården fanns, och kanske finns, hans skisser bevarade. Motiven var skabrösa och påminde till viss del om Sergels.

Wendel jobbade ständigt och var den polisman som löst flest brott. Hans bok Brottsplatsundersökning/Crime detection användes som lärobok vid Scotland Yard. Imponerande!

I en mörk våning vid Lill-Jansplan hittades en död man som legat och ruttnat i sommarvärmen, berättade min vän poliskonstapeln som under många år jobbade med kommissarie Wendel. I våningen fanns en anteckningsbok och i den saknades ett blad. Var det mördaren som rivit ut detta för att undanröja alla spår? Vad han inte tänkt på att en penna ofta gör ett avtryck, om än svagt, på den underliggande sidan. När kommissarie Wendel försiktigt bearbetade detta papper trädde ett namn fram och det var mördarens. Mordet var homosexrelaterat, men om det var det svartsjukedrama eller någon form av utpressningshistoria förtäljer inte historien.

Wendel skrev i slutet av sin karriär en bok där han berättade om några av de mer intressanta fallen. Titeln är lysande: De döda måste tala! Boken, som utgavs 1959, är mycket intressant läsning och jag fastnade helt för hans skildringar av ett svunnet Stockholm där stadens mörka sidor står i centrum.

Ett av mordfallen var Grammofonmordet. En fru hittas mördad i en lägenhet på östra Södermalm. Grammofonen står på när polisen kommer till lägenheten. Skivan har satts på repeat och det är Små, små ord av kärlek som ligger på skivtallriken. Så småningom visar det sig att det är mannens gamla lumparkompis som kommit på besök, höggradigt berusad. Efter att ha druckit mer brännvin förgriper sig han på vännens fru och mördar henne. Hemskt och verkligen ett helt onödigt mord. ’

När jag berättar detta för en tant säger hon: han lejde lumparkompisen för att döda sin fru!

Jag hoppas verkligen att kriminalkommisarie Wendel inte tog fel.

Publicerat

Borgerlig funkis på Martinvägen 2

De flesta villorna i Södra Ängby har moderniserats rätt kraftigt genom åren, men just nu är en verklig pärla till salu på Martinvägen 2. Huset är till stora delar i ursprungligt skick, även om det säkert målats om några gånger. Jag misstänker att något mörkt tak, förmodligen i hallen, målats vitt.

Pärlan är dock köket som till stor del är ursprungligt. Spisen är naturligtvis bytt och troligtvis var den gamla bredare därför har en standardhurts monterats intill. Ovan spis och diskbänk har två köksskåp satts upp (det högra är äldst och det vänstra tror jag är från sent 50-tal) och specierifacken har bytts mot nya i plast. Notera också signaltavlan som talar om vart jungfrun skall styra sina steg!

Intill köket ligger en liten serveringsgång och en jungfrukammare. Serveringsgången verkar vara lite i knappaste laget kan jag tycka, precis som jungfrukammaren, men tjänstefolket fick å andra sidan verkligen tränga ihop sig på den tiden.

Från serveringsgången när man den fornhistoriska charmanthet som går under namnet matsal. När villan på Martinvägen hade man inte för vana att äta i köket, ej heller monterade man köksinredningen i det rum där måltiderna intogs. I fil med matsalen ligger vardagsrummet som har en öppen spis. Däremellan en stor skjutdörr.  Mellan vardagsrum och hall finns glasade pardörrar med spröjs.

Gästtoaletten är en pärla! Kan färgsättningen vara ursprunglig? Snygg som tusan är den i vart fall.

Från övre hallen nås toalett, badrum och de tre sovrummen. Två av dem har utgång till den stora terrassen, ett av dem öppen spis.

På det stora hela är det en fantastisk villa, även om jag inte är speciellt förtjust i den trista fönstersättningen. Vanliga tvåluftsfönster är inget jag uppskattar. Jag vill breda rutor med stora, obrutna glasytor. Det har de flesta villorna i Södra Ängby, men inte denna.

Publicerat

Hans Westmans arkitektvilla i Lund

Runt 1939 uppfördes SAR Hans Westmans villa på Nationsgatan 3 i Professorsstaden i Lund. Huset byggnadsminnesförklarades 1994 och står kvar än idag (dock att jag inte får ihop ritningen med bilden). Fasaden är i gult tegel och vitmålad panel.

Byggnaden inrymde både privatbostad och arkitektkontor och dess verkliga pärla var vardagsrummet med en takhöjd på 4-5 meter. Sovrummen har dock en takhöjd på 2,13 meter.

Bostadsdelen var i två våningar och från entresollplanet nådde man de tre sovrummen. Som ni ser badar rummet i ljus från stora fönsterpartier.  Den låga fönsterbröstningen skapar en trivsam yta där man kan både sitta och ligga.

Invid trappan till övre botten, har en liten cosy corner anordnats framför den öppna spisen. En öppen spis finns även på våningen ovanför. När huset byggdes var det helt otänkbart att inte ha en eller flera eldstäder för trevnads skull.

Kontorsdelen består av 4 rum. En större ritsal, två små rum samt arkitektens eget rum. Notera de vackra perspektivfönstren.

Längs med en fönsterlös fasad leder en pergola från gatan till till entrén. Pergolan skymtar även till höger på denna bild som visar fasaden mot gården.

Studera gärna ritningarna till denna skånska praktvilla (bottenvåning och övre plan) och föreställ er den härliga atmosfär som följer av goda material och genomtänkt arkitektur.

Publicerat

”Skapade mardrömshem på Lidingö”

Skärmdump från tidningen Expressens nätupplaga. Jag beklagar om familjen känner sig träffad.

Nu tänker jag vara elak. Känsliga läsare varnas. Sluta läs här och gå istället till valfri inredningsblogg är min uppmaning.

Detta med inredning och byggnadsvård intresserar mig mycket. Av den anledningen har jag delat in befolkningen som intresserar sig för detta och funnit att de är av tre kvalisorter:

Grupp 1. Kan det där med byggnadsvård, är rädd om befintliga detaljer och reparerar och förbättrar på traditionellt vis och är därmed resurssnåla. Helt enkelt en ypperlig kvalisort, både för kulturvärden och klimatet.

Grupp 2. Livsstilsbyggnadsvårdarna älskar gamla byggnader och atmosfär. De slänger gärna upp ett kök i matsalen, och river ut det gamla platsbyggda 50-talsköket som förvandlas till badrum. Det nya köket går i ”gammal stil” och är ofta mycket påkostat. Därmed inte sagt att det alltför autentiskt. Denna kvalisort är egentligen bra, ty den sprider intresset för byggnadsvård, men det är lätt att irritera sig på dem. Troligt är också att de fastnar för en ny trend om tio år.

Grupp 3. Älskar gamla hus och spröjsade fönster. Fönster som de byter ut mot nya i aluminium med fuskspröjs. Nytt och fräscht skall det vara, men i ”gammal stil”. Detta har intet med byggnadsvård att göra. Denna kvalisort borde utrotas.

Idag besöker vi, eller snarare Expressen, Elina och Henrik som stämmer väl in på grupp 3. Ett par citat:

”I ett halvårs tid kämpade de med ombyggnaden. Många väggar revs ner eller flyttades.

– När vi rivit alla väggar ställde vi oss med en burk sprayfärg och markerade de nya väggarnas placering, säger Henrik.”

”Elina och Henrik ville behålla så mycket som möjligt av originaldetaljerna eller återskapa dem. ”

”Exempelvis var väggpanelerna från första början gjorda med ”speglar” i, men det passade inte riktigt till det moderna möblemanget. Lösningen blev helt släta golvsocklar i samma höjd som de gamla panelerna. Bakom dessa drogs all el och här ligger alla sladdar gömda.”

Vad säger man? Varför köper man en lägenhet där allt är fel? Och att dessutom anse att man vill behålla ”så mycket som möjligt av originaldetaljerna eller återskapa dem” när man river ut allt?

Publicerat

Vinterfärger och eftersatt underhåll

Snyggt, eller hur? Pittoreskt och värt att avbildas. Färgerna är fantastiska och blev extra bra denna frostnupna mellandag.

Men skicket! Att underhållet är eftersatt råder det inget tvivel om. Putsen har fallit av och tegelväggen hotar att rämna. Till skillnad från trä är stenväggar mycket känsligare för sättningsskador.

Man kan ju tycka att denna ladugård är värd ett bättre öde än denna vanvård. Ekonomibyggnader är alltid bra att ha, inte minst som förvaringslokaler. Att bygga en ny är faktiskt kostsammare än man kan tro.

Kombinationen av trä och tegel/puts är klassisk för 1900-talets ladugårdsbyggnader. Istället för tegel använde man ibland lättbetong vilket jag antar var billigare.

Det återstår att se hur länge denna gamla ladugård får leva. Kanske är den snart jämnad med marken.

Publicerat

Per Wästbergs svunna Östermalm

Per Wästbergs bok Östermalm från 1962 är ingen dålig bok. Mitt exemplar är i en gulbrun sammetsartad utgåva med Östermalm tryckt i guldtext. Rikt illustrerad är den också, med bilder av Lennart af Petersens.

Här på bilden intill, syns köks-regionerna i ett hus på Banérgatan 10. Notera vedlåren och de slitna snickerierna, huset var förmodligen inte alls moderniserat och då fick man elda!Hembiträdet är i full färd med att hänga tvätt i serveringsgången, i sällskap med ett ungherrskap. Takhöjden är väl tilltagen och skåpinredningen rymmer förmodligen det mesta som ett större hushåll kan behöva. Huset revs i början på 60-talet och ersattes av ett relativt fint 60-talshus som har en stram fasad med indragna balkonger med handledare i ädelträ.

Hemma hos systrarna Estrid och Greta Linder på Östermalmsgatan sitter Bo Bergman och pratar med Thyra Klinckowström (mor till Thora Dardel, Nils första maka). Systrarna Linder var döttrar till barnbokskritikern Gurli Linder som skrev Sällskapsliv i Stockholm under 1880- och 1890-talen (Norstedt, 1918). Gurli Linder umgicks bla med Carl Laurin (som bodde i huset på Bellmansgatan som fortfarande kallas Laurinska huset). Ett stort styckte kulturhistoria rymms med andra ord på denna bild.

Östermalmsgatan 63 står kvar än idag och jag passerar huset var morgon. Huset, som ursprungligen är från 1880-talet, byggdes på med en våning under tidigt 1900-tal och moderniserades då en smula. Det är också en relativt luftig och modern miljö som syns på bilden och inget tungt, men ombonat!, 1880-tal.

Publicerat

Helena Munktell från Grycksbo bruk

På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien Tonsättarinnor i ett manligt musikliv. Vilken utmärkt SR-produktion! Seriens första avsnitt ger en bra bakgrund till 1800-talens kulturella liv. Bl.a. presenteras Limnellska salongen vid Gustav Adolfs torg och den Curmanska i Villastaden. Huvudpersonen i Christina Tobecks serie är dock Helena Munktell som runt förra sekelskiftet var en erkänd tonsättare med framgångar även utomlands, främst i Paris.

Munktell föddes på Grycksbo herrgård. Hennes far ledde verksamheten vid pappersbruket och var dessutom en mycket musikalisk man. Han umgicks i kretsarna kring E. G. Geijer, A. F. Lindblad och Malla Silfverstolpe. Modern var även hon kulturellt intresserad och levde en stor del av tiden i Stockholm, då hon inte kom särdeles väl överens med sin man. Efter mannens död, övertog hon driften av bruket och drev det i 25 år.

Helena Munktell började tidigt musicera och utbildade sig både i Stockholm och i Paris. Hon komponerade åtskilliga verk och även en opera. Munktell engagerade sig också för kvinnosaken och var medlem i Nya Idun som bl.a. bildats av Calla Curman (läs gärna mer om henne här). Skivbolaget Sterling har utgett en CD med Gävle symfoniorkester där flertalet av Munktells verk framförs. Den kan verkligen rekommenderas. Musiken är både romantisk och naturlyrisk. Dessutom är det roligt att lyssna till en ”ny” tonsättare, en som för de allra flesta är tämligen okänd idag.

För er som vill läsa mer om Fredrika Limnell och Malla Silfverstolpe, rekommenderar jag att ni klickar på någon av taggarna under inlägget. Jag har skrivit åtskilligt om dessa (dock att inte alla texter håller högsta klass). Det finns också gott om bilder på den Curmanska villan där det sena 1800-talets mest omtalade salong höll till.

Passa på att lyssna på denna utmärkta radioserie! Här är det program som jag först hörde.

Lyssna: P2 Dokumentär : Tonsättarinnor i ett manligt musikliv

Publicerat

Finfint nyrenoverat på Värtavägen

Idag tänker jag inte klaga, istället visar jag ett nyrenoverat hyreshus (privatvärd) på Värtavägen i Stockholm vars fasad är helt nyrenoverad. Visst blev det bra? Det enda felet jag kan komma på är att balkongsidornas plåt är lite för tunn, vilket är en rätt försumbar detalj. Fanns det en 10-gradig skala skulle denna fasad få 9 och det är inte illa.

Hur såg det då ut innan renoveringen? Så här. Hur ser ett hus som är en verklig tiopoängare ut? Så här. Material och utförande lämnar inget att önska.Visst är det vackert? Både smäckert och solitt på en gång. Skall man vara riktigt petig skulle man kanske kunna anmärka på att balkongerna (troligtvis) inte är målade med linoljefärg. Trapphuset är dock riktigt fult p.g.a. att dörrarna bytts till riktigt fula säkerhetsdörrar som inte på något sätt påminner om de ursprungliga.

Apropå vackra detaljer så vad sägs om denna tvålkopp i ett hus på Rindögatan? I samma hus hittade jag också några lampor i entrén som undgått utbyte. Här en bild på en av dem.

Publicerat

Lord, let´s start the new year right

Bilden tog jag sommaren 2010. Visst är den vacker och lite mystisk? Den hör till mina favoriter, bland mina egna bilder måste jag tillägga. Munspel och flygel långt bort från Stockholm.

Lika lite som jag just nu skulle vilja flytta till landsorten permanent, lika lite skulle jag trivas om jag inte visste att jag inte fick vistas där då och då under året. Det tog mig många år att uppskatta glesbygden, som jag mestadels fann tråkigt och utan charm.

Vad nu detta beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att det beror på att tiden börjar rinna ut. De jag tycker om är gamla och snart döda. Jag har också förstått att ens rötter präglar en mer än åtminstone jag förut trodde. Samt att jag älskar den känsla av ödslighet som finns i vårt land mindre befolkade delar.

Från och med 2012 är jag hemmansägare, vilket verkligen inte var något jag hade kunnat drömma om för 10 år sedan, men nu slumpade det sig så att jag av diverse anledningar kommer att ta över mitt barndomshem. Gården är inte enorm, men det finns cirka 90 ha skog och 20 ha åkermark. Två bostadshus samt en uppsjö förrådsbyggnader. För lite drygt 200 år sedan kom min anfader, som hette Falck, flyttandes och sedan dess har vi bott på den gård som uppfördes åt honom. Huset finns fortfarande kvar och i kontorskammaren står en pulpet som jag har för mig användes när denna Falckare skötte räkenskaperna vid det sågverk som uppfördes nere vid ån.

Nej, jag tänker inte bosätta mig där, men jag kommer nog att tillbringa mer tid där uppe. Och jag kommer att fundera på vad jag skall göra med detta gamla hemman.

Publicerat

Ett löfte under vanskliga månens klot

Tänk, trots att jag åkte med SJ är jag åter tillbaka i Stockholm. Jag kan inte annat än sakna snön där uppe. I onsdags var jag i Västerbotten. Solen sken, snön gnistrade och i buskarna glittrade de iskristaller som förvandlats till vatten. Att fotografera i sådant väder är en ren fröjd. Inte bli det sämre av att snön döljer mycket som är lite vackert.

På kvällen såg vi Humoresque, en film från 1946 med Joan Crawford och John Garfield. Bra kan man inte kalla den, däremot var den snygg. Och Dvoraks Humoresque kan jag inte få för mycket av, även om man kan invända att den är lite ostig. Tyvärr hittade jag ingen riktigt bra inspelning men
Homoresque med Isaac Stern tror jag hör till de bättre. Jag skulle dock vilja höra en allvarligare och mer dramatisk. Humoreqsue med Glenn Millers orkester hör dock till de mer originella inspelningarna.

Det finns faktiskt en svensk text till denna klassiker. Den skrevs av Gösta Rybrant och jag tycker att den är riktigt bra. Titeln som ni ser här ovan kommer därifrån och vad är väl lämpligare än att avsluta året med den i tankarna.

Publicerat

Mildred Pierce, en amerikansk kvinna

En av 1945 års mest framgångsrika filmer var Michael Curtiz filmatisering av James M Cains roman Mildred Pierce. Manusförfattaren Ranald MacDougall stuvade framgångsrikt om bokens handling och resultatet blev en av de främsta i genren film noir. Fotot är briljant. Dramatiskt, välkomponerat och ytterst smickrande för de medverkande. De mörka, regniga kaliforniska nätterna är ett förträffligt ackompanjemang till berättelsen om kvinnan som offrar allt för sin fruktansvärda dotter Veda.

Mildred Pierce är en helt lysande film. Praktiskt taget helgjuten och med fantastiska skådespelare. Från första till sista sekund sitter man som som trollbunden. Crawford är som klippt och skuren i rollen som denna självuppoffrande amerikanska kvinna som inte förstår att hon gör sina barn en otjänst genom att tillfredsställa deras minsta nyck. Dottern Veda föraktar sin mor och det medelklassiga liv som familjen lever. Att behöva arbeta för sitt uppehälle är för henne helt förkastligt. Lögnen och falskheten är de verktyg som står henne till buds för att skaffa sig ett bättre liv.

Eve Arden är helt lysande som Mildreds sarkastiska medarbetare. Snygg och med fantastiska repliker. En affärskvinna med huvud för affärer och en kropp som gjord för synd. Zachary Scotts Monte Beragon är ett drivhusblomster, en 5-örescasanova som aldrig ägnat sig åt något annat än åt flirten och erotiken. Riktig kärlek kräver dock kapital och då pengar är något som denna playboy ständigt saknar, gör Mildred Pierces framgångsrika imperium henne tämligen oemotståndlig i hans ögon.

Jag har inte sett HBO:s nyinspelning av denna klassiker. Det är möjligt att den är mycket bra, men har man sett detta mästerverk har man sett allt man behöver se. Här kan ni se trailern.

Publicerat

Wayne Shorters Night Dreamer

Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.

Det finns många läsvärda texter här i världen, och idag tänker jag slå ett slag för de välskrivna alster som publicerades på baksidan av skivomslagen förr i tiden. Särskilt gäller detta jazzalbum och dito klassiska.

Ovan ses det fina konvolutet till Wayne Shorters Night Dreamer (Blue Note 4173) som utgavs 1964 och var Shorters Blue Note-debut. Denna skiva är verkligen inget undantag och så här förklarar Shorter varför han döpt titelspåret till Night dreamer:

”The tune weaves from major into minor, but has mostly a minor feel. And the minor key always connotes evening or night time. That’s the reason for the first part of the title. In addition, it’s in 3/4; but the way Elvin Jones plays 3/4 gives it an almost floating feeling. Yet, although the beat does float, it also is set in a heavy groove. It’s a paradox, in a way, like you’d have in a dream – something that’s both light and heavy. Ant that explains half of the title”

Lyssna på Night dreamer på YouTube.

Publicerat

Torgny Lindgrens Minnen och andras

Den första av Lindgrens böcker jag läser är hans memoarbetonade Minnen. Märkligt, han är trots allt en av våra största författare från denna nordliga del av Sverige. Naturligtvis blir jag inte alls besviken, istället blir jag nyfiken på hur han ter sig som berättare i romanform. Ormens väg på hälleberget hade jag planerat att läsa i jul, men glömde att gå till biblioteket.

Nu sitter jag i en kammare och skriver, från en annan kammare hör jag Gunnar Wiklund, Tystnad säger mer än ord (kan den vara Love me tender på svenska). Wiklund var även han norrlänning och bördig från Luleå. Jag har aldrig träffat Lindgren, men jag föreställer mig att tystnaden inte är hans signum. Jag undrar vilken av alla de karaktärer jag mött, eller hört talas om, han liknar. För mig var alla som levde förr karaktärer, ty jag tror inte att de hade fått lära sig att det gällde att passa in.

I Minnen lider jag med den stackars släkting som donerar en större summa pengar till Cancerfonden och till tack får ett förtryckt kort. Inga pukor, inga fanfarer. Tänk er den besvikelsen! Man kan tyck att Cancerfondens medarbetare borde vara bättre människokännare än så. Det kan inte vara alltför svårt att avgöra hur en givare vill bli hedrad. Det där med förtryckta kort är ett bra exempel på bristen på högtidlighet i vårt moderna samhälle.

Min farfars bror och hans fru tyckte om att leva i stor stil och hade inte nöjt sig med ett ort som tack. om de nu klarat av att slita sig från sina slantar. Jag minns en bild från 30-talet där de står med sin förstfödda framför huset och med bilen i bakgrunden. Det gällde att visa att man hade råd. Hustrun, Dagny, försökte först göra en annan sin kur (brodern till den som sedan blev hennes man), men misslyckades. Man får anta att han rent ekonomiskt var ett bättre kap.

I början gick det nog rätt bra för dem att leva i stor stil. När mjölklikviden kom, räknade Dagny belåtet sedelbunten. I handelsboden dög bara de bästa bitarna och en helg på femtiotalet kunde hon handla för en hel hundralapp. Bil hade de också, en flott royalblå Opel Kapitän av årsmodell -55. Tiderna förändrades dock och det blev inte lika lätt att leva på ett mindre jordbruk. I mitten på 70-talet fick hon cancer och dog, inte ens 60 år fyllda. Hennes man levde dock längre och honom minns jag väl från min uppväxt. Som gammal kom han ofta gåendes med rullatorn för att hälsa på. Ibland önskar jag att jag varit 20 år äldre så att jag fått uppleva dem i sin krafts dagar. de måste ha varit verkliga karaktärer.

Min farfar och hans bror var mycket olika. Jag är lik min farfar, men jag har även en fäbless för det flotta. Min ekonomiska ådra gör dock att jag inte hänfaller åt några större excesser.

Nå, nog om mig och min släkt. Lindgrens släkt är minst lika intressant och jag ber att få rekommendera boken.

Publicerat

Cliff Craft och dagarnas stilla lugn

Säga vad man vill, men inte är det då speciellt kallt denna jul. Annat var det för och framförallt den gången på 80-talet när kvicksilvret visade -43 och vi skulle åka till moster Sigrid på jul- eller annandagen. Nå, PV:n fungerade och bilturen gick bra. I deras farstu hängde morbror Sigvards älgkronor på rad. I köket, vars skåpluckor var tomatröda efter en reparation på 70-talet, hade moster Sigrid dukat upp mängder av mat, inte minst grisfötter i gelé. I finrummet stod knäcken i en liten glasskål med lock av trä.

I år är det dock bara ett par minus och vattnet flyter fram i den lilla ån. Jag tog precis en promenad och allt var mycket lugnt och stilla. Lugnt och stilla är det för det mesta, men sommartid kan man iallfall få syn på någon stackars motionär från någon av grannbyarna, Jag inbillar mig att det var mer liv och rörelse förr. Å andra sidan är det knappast de tysta och lugna stunderna som stannat kvar i minnet, utan de gånger det hände något som när en från grannbyn körde rattfull och hamnade i diket, eller är det var översvämning vid den av vägverket nyanlagda bro som som bestod av en för smal trumma istället för ett ordentligt vägfundament.

Om det nu skulle hända något, så kan man ge sig den på att min pappas kusin Ragnhild kommer rännandes ”som av en slump”. Hon har näsa för det där med sensationer.

Men just nu är det lugnt. Min syster och hennes blivande exman är bortresta och det tackar jag Vår herre för. Inget ont om min syster dock. Jag lyssnar på mina nyinköpta jazzkivor och favoriten just nu är Laconia med Cliff Jordan. Plattan heter Cliff Craft (Blue Note 1582). Rekommenderas å det varmaste. I julklapp mick min gamla Elac PW8 en ny pickup. kopplad till en flott Blaupunkt Riviera, blir ljudet riktigt bra.

Ser ni, det är en smula rimfrost på ladugården. Jag var ute en sväng och fotograferade. Att ta bilder med iPhone är dock inte så lätt. Det är betydligt enklare med en vanlig kamera. Antar att det beror på sökaren och hur man håller en konventionell systemkamera.

Nu skimrar himlen åter i pärlemor.

Publicerat

It’s beginning to look like christmas

God jul!

Lätt försenad anlände jag glesbygden, Tåg går som bekant sällan som tåget i dessa dagar. Mörkt är det redan, ja, jag tycker att det börjar skymma redan vid ett. Både gryning och skymning är dock utdragna procedurer ty det tar verkligen sin tid att förvandla natt till dag och vice versa.

Den glada tomteskaran på bilden ovan kommer från någon släkting. Farmor, mormor eller moster Ebba. I ett fönster hänger en elektrisk julängel. Det liknar inget annat och sprider ett gulvitt sken ut på den lilla snö som trots allt ligger på marken utanför.

Nu skall jag slå in julklappar och lyssna på julklappsskivorna som jag köpt åt mig själv!

Publicerat

Douglas Sirks Written on the wind och ytterligare melodramer att se i jul

Vad vore julen utan färgstarka melodramer i Cinemascope? Vad vet jag.

På bilden ovan ses Dorothy Malone i Written on the wind, en av 50-talets stora Douglas Sirk-filmer. Malone spelar Marylee som är dotter till en stenrik oljemiljonär. Brodern Kyle är, precis som sin syster alkoholiserad och ytterst slampig, och de jagas båda av demoner. När Kyle gifter sig med Lucy Moore (Lauren Bacall), bättrar han sig tillfälligtvis, men snart är han sitt gamla jag.

Det är en mycket snygg film! Otroligt vackert foto och urtjusiga interiörer. Storyn är visserligen en smula banal, men det är likväl svårt att slita sig från denna pärla i Sirks produktion. Jag kan verkligen rekommendera Written on the wind (den finns i sin helhet på YouTube, det är bara att klicka på länken.) Där hittar ni även följande Sirk-filmer: Magnificent obsession, All that heaven allows och Imitation of life. Imitation of life är en verklig klassiker och den gjorde Lana Turner mycket förmögen. Eftersom hennes karriär var i gungning på grund av den uppmärksammade rättegång som följt efter att Turners dotter Cheryl mördat sin mors älskare Johnny Stompano. Turner fick ett blygsamt gage och rätt till 50% av filmens vinst. Uppmärksamheten kring mordet gjorde susen för Turners karriär och filmen blev en gigantisk succé.

Några år tidigare hade Turner spelat huvudrollen i filmatiseringen av Grace Metalious roman Peyton place. Denna handlar om några personers liv i en förljugen småstadshåla i USA. Även den kan rekommenderas! Den innehåller allt som tänkas kan och lite till.

Intresserar inte dessa filmer, kan man alltid roa sig med Rock Hudson i Mens favourite sport.

Publicerat

Agda och Angela höll sig inte tillbaka

Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Stundtals är detta verk alltför skabröst, men ofta är det litteratur av mycket hög klass.

En av mina favoritavsnitt är när Angela och Ada sitter på förmakssoffan på Eka i Småland. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de svenska texter jag sätter högst.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

Publicerat

Ytterligare Lechefunkis från Uppsala

I våras besökte jag Uppsala ett par gånger för att leta efter hus som stadens dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche ritat. Det finns gott om dem och många är i utmärkt skick. På bilden ovan syns en byggnad som jag dock är osäker på om Leche är upphovsman till eller ej. De glasade (vädrings-)balkongerna är mycket elegant är inte alls av vanlig sort.

Mer konventionellt är detta Lechehus med klassiskt utkragade balkonger. Gavellägenheten, som troligtvis hör till de största i huset, har ett snyggt burspråk.

Denna ljusputsade fastighet med blå fönsterkarmar och balkonger är kanske inte så märkvärdig, men den utstrålar trots allt en enkel och solid charm. Bra material, en planterad förgård och en viss air av stram elegans gör dock detta till ett attraktivt boende. Eller åtminstone var det det en gång i tiden (man vet ju aldrig hur det ser ut på insidan idag).

Publicerat

Att ta bort rödvinsfläckar samt jazz

Att spilla rejält med glögg på ett delikat möbeltyg är icke vad man önskar sig, men igår hände det. en lampa ramlade omkull, träffade ett bord och den olycksaliga glöggmuggen. Fåtöljen, i ljust guldfärgat tyg blev med ens röd. Illa! jaghällde på salt som jag sedan dammsög bort. Ingen skillnad. Fatalt! Då fick jag tipset att hälla på lite vitt vin. Sagt och gjort, fläckarna, som var ett par kvadratmeter stora dränktes i vitt vin. Nu var fåtöljen tämligen blöt och det var svårt att se hur det skulle sluta, men fläckarna verkade ha lösts upp. ett par timmar senare, när vi lyfte på filten som lagts över, syntes inte ett spår av glöggen. Den var puts väck!

Dock är jag lite irriterad på mig själv som inte fotade fläcken innan den togs bort!

(Om mamma Runarsdotter läser detta så är jag mycket tacksam för hennes tips!)

Och så lite musik denna trista och grå lördagsregniga dag. Blandad storbandsjazz från 30-40-talen. Lyssna!

Publicerat

Vackra kök som ej längre finns kvar

För ett halvår sedan skrev jag om gamla kök (läs och kommentera!) på Byggfabrikens blogg. Fortfarande dimper det ned kommentarer, vilket tyder på att det är ett ämne som engagerar. Framförallt tror jag att det är kök från 30-60-tal som ligger i farozonen. Antingen anses de för omoderna eller alltför moderna för att passa ett gammalt torp eller en herrgård eller en våning. Att bygga nya kök i gammal stil är jag inte särdeles förtjust uti, och det främst för att man ”återskapar” något som inte funnits och som framstår som lite kitschigt. 30-50-talsköken däremot, är strama och eleganta och jag tycker att de ofta passar mycket bra in i äldre miljöer. Att riva ut ett sådant kök, för att bygga ett lantligt kök i gammal stil finner jag helt förkastligt. men smaken är ju som bekant som baken, dvs delad.

Publicerat

Ett fantastiskt hus på Karlavägen 45

Detta är mitt favorithus hör i stan. Tyvärr revs det på 60-talet och är numera ett minne blott. Det nordvästra hörnet av Karlavägen/Sturegatan både är och var ett utmärkt bostadsläge. Från fönstren sågs C W Scheele trona på toppen av Floras kulle. Samma kulle sprakade varje vår i blått från tusentals scillor. Utsikten är sig lik än idag, men några bostadsvåningar finns ej längre på Karlavägen 45.

Det som gör huset unikt är de generösa och påkostade balkongerna. Studera denna detaljbild så förstår ni vad jag menar. Både gjutjärn och puts. Och hur utsmyckad är inte fasaden!

Naturligtvis var även interiören av hög klass. Helfranska pardörrar, dörröverstycken uppburna av konsoler samt inåtgående fönster utan mittpost. Kakeulgnsfloran var ytterst rikhaltig och vad jag förstår hade fastigheten klarat sig från alltför hårdhänt renovering.

I huset fanns en portvakt. Vart tog hon vägen? Hon ser allt bra övergiven ut på denna bild.

Fler bilder som togs på detta hus strax innan rivningen finns på  Stockholmskällan. Missa inte den ståtliga kakelugnen!

Publicerat

Vad kvinnan vill, vill himlens änglar

En dag i min barndom bar det sig inte bättre än att min pappa behövde avhandla något viktigt med farbror Nils i grannbyn. Varken pappa eller Nils var väl helt säkra på hur detta skulle gå till men det visste däremot deras fruar. Jag minns så väl pappa vid skrivbordet med mamma ståendes bredvid, teaterviskandes. Då vi hade två telefoner, lyfte jag luren i ett angränsande rum och hörde farbror Nils. Inte nog med det, jag hörde även tant Anna i bakgrunden, sufflerandes. Etiketten krävde att det var männen som diskuterade detta ämne, vad det nu må ha varit, trots att det egentligen inte låg för dem.

När jag hör Pär Ström och Pelle Billig gnälla på feminismen brukar jag tänka på pappa och Nils. Ström och kompani är visserligen kverulanter, men jag har en viss förståelse för deras situation. Dagens samhälle bygger på kommunikation och nätverkande har sedan århundraden hört till kvinnans uppgifter. Männen, däremot, har inte haft den uppgiften i den könsroll som tilldelats dem. Det är därför de är så purkna.

Irriterar gör jag mig också på alla män som gnäller när det blir tal om att föräldraledigheten skall delas lika. Om jag var man med barn skulle jag KRÄVA föräldraledighet som inte kunde tas ifrån mig. Jag minns en kollega på ett tidigare jobb som ville vara pappaledig, men det fick han inte för sin tjej. Och jag pratade med en mycket gammal man om hans förhållande till sina barn. Han tyckte att de hade dålig kontakt, framförallt han och sonen. Att han, pappan, jobbade intensivt hela under hela uppväxten är nog en förklaring.

Jag tycker att många av manskämparna inte inser att de måste vrida och väna på problematiken och inte se all förändring som ett försök att ta något ifrån dem. Tänker man efter, kan det mycket väl vara tvärt om.

För övrigt är jag inte säker på att feminism är den bästa av termer. Åtminstone inte idag.

Publicerat

Här en ny och ytterst dekorativ sluss

Detta ombyggnadsförslag, signerat Gustaf Richert, Fredrik Enblom och Isak Gustaf Clason, presenterades år 1905 som en slutgiltig på slussenproblematiken. Aningens för nybarockt kan man tycka. Det hade varit klokare att välja ett gotiskt uttryck tycker jag. De två fyrtornen som signalerar farleden är mycket fina tycker jag. Till nackdelarna med förslaget hör att det gamla Södra Stadshuset, nuvarande Stadsmuseet, helt jämnats med marken.

Det ombyggnadsförslag som precis klubbats igenom känner jag mig lite kluven till. Jag är intesäker på att jag tycker att det är en fullkomlig katastrof, ej heller ligger det  mig särdeles varmt om hjärtat. Dagens sluss tycker jag om, även om den är nedgången. Till nackdelarna med den befintliga lösning hör dock att an alltför stor del av  vattenspegeln dolts.

Angående måndagskvällens omröstning, hänvisar jag till en artikel i SvD.

Publicerat

Neumann U-47, en verklig klassiker!

I slutet på 40-talet började det tyska företaget Neumann att tillverka en mikrofon som blivit en verklig klassiker: Neumann U-47. I början såldes den främst via Telefunkens återförsäljare och försågs då med Telefunken-loggan. Otaliga är det inspelningar som gjorts med denna mikrofon. Frank Sinatra använde den alltid vid sina 50-talsinspelningar och Robert Fine hade knappast åstadkommit det makalösa ljudet i sin studio utan denna banbrytande mikrofon. (Här en bild från baksidan på en Dinah Washington-lp från 1959 som visar ”hifi-infomation”.)

U-47 är en så kallat kondensatormikrofon och utvecklades kring ett radiorör, VF 14, som Telefunken tillverkade på 40-talet. Detta rör är placerat i själva mikrofonen och kräver ett externt spänningsaggregat för att fungera. Endast de allra bästa rören gick att använda i mikrofonen. Rören kontrollerades av Neumann och de som uppfyllde de höga kraven stämplades med ett M (för Microphone), resterande skickades tillbaka till Telefunken som använde dem i sina radioapparater. Totalt tillverkades 27 000 rör och av dem blev cirka 9 000 M-märkta.

Så småningom upphörde tillverkningen av detta speciella radiorör vilket gjorde att Neumann fick konstruera om denna klassiker. Tyvärr blev efterföljarna aldrig lika populära, men den transistorbaserade U-47 fet blev dock rätt uppskattad som trum-mikrofon.

Så tänk på Neumann var gång ni lyssnar på Sinatra, Dinah Washington, Beatles och andra stora stjärnor.

Läs mer om mikrofonen här och njuta av bilder här.

Publicerat

Oh you crazy moon what did you do?

Att köra bil kalla vinternätter är fint. Det är klart, öde och alldeles tyst på landsvägen. Varm luft strömmar in i kupén och motorn spinner förhoppningsvis som en katt. Både körbana och vägren lyser vita i bilstrålkastarnas sken. För 20 år sedan körde jag en svart Volvo PV med röd inredning i galon och tyg. Bilen hade en skivspelare i bilen som bara spelade singlar med stort centrumhål och på den spelade jag ofta Frank Sinatras Strangers in the night och framförallt baksidan Oh you crazy moon:

Även om ljudet inte var av hi-fi-klass, är det ändå en musikupplevelse som jag aldrig kommer att glömma; motorljudet, musiken, kupévärmen och den ljusa, kalla, snötyngda Norrlandsnatten.

Frank Sinatra med Oh you crazy moon

Publicerat

Pärlemor, stjärnor och värmande snö

Dessa brinnande decemberdagar när solen endast under mycket kort tid når ovanför trädtopparna för att sedan, under sin färd nedåt, färga himlen rödorange med ett uns av pärlemor däruti. Lika vackert är det i gryningen när en svag dager sakta växer fram under en dryg timmes tid. Det är tyst och av de bilar som passerar hörs endast ett knarrande ljud.

Vinterdagarna norrut är så korta. När ljuset väl har tänts vid tiotiden, dröjer det inte länge förrän det sakta börjar tyna bort vid ettiden. Och sedan återstår timmar och åter timmar av mörker. Men i snön speglar sig både måne och stjärnor. De skapar sin egen dager under denna del av året.

Nu är det snart jul igen och jag längtar efter snön. Jag skall bege mig norrut och stanna där ett par dagar över jul. Jag tycker om att gå omkring i uthusen som är dekorerade med rimfrost och titta på allt som är kallt och stilla och ibland klätt med frost. Jag tycker också om att elda och känna värmen från brännheta kakel.

Och jag älskar tystnaden som karaktäriserar de långa nätterna.

Publicerat

Man tager vad man haver i pytsarna

Om man tittar sig omkring på den Norrländska landsbygden så finnar man dörrar i alla möjliga kulörer. Ej sällan är de gröna och det tycker jag naturligtvis är mycket snyggt. Rött, vitt och grönt är en alldeles förträfflig färgkombination.

Dessa dörrar är blå och verkar det inte som man tagit ett par utrangerade enkeldörrar och byggt om dem till pardörr för uthuset. Och färgen? kanske fanns det lite blått kvar i en pyts. Något säger mig att man ofta tog den färg som var närmast till hands.

 

Dessa dörrar är också blå och de sitter på samma byggnad som på bilden ovan. Visst är det vackert med den grå lättbetongblocksfasaden som bakgrund till de ljust blå dörrarna?

Bruna garagedörrar. Vinda och sneda. Jag har en aversion mot alltför felfria dörrar. Jag tycker att de är trista, de saknar helt personlighet och man gör inte annat än väntar på att de skall slå sig. Den bruna färgen mot det faluröda finner jag rätt trist. Varför inte vit eternit istället?

Publicerat

Unika radhus i Inverness, Stockholm

Dessa originella radhus stod klara i slutet av 30-talet. Dessas främsta karaktäristik är fasaderna av hyvlad ribbpanel i furu som behandlats med ofärgad Solignum. Vardagsrummen med öppen spis, som upptar en stor del av bottenplanen, har en generös fönstervägg mot den lilla täppan. De större husen har kök med jungfrukammare på nedre botten, de mindre bara kök. En trappa upp finns tre sovrum. Ett är så stort att det utan problem kan delas. Den intresserade studera planlösningen här.

Även balkongernas skärmar är av furu. En originell lösning som jag är osäker på om jag verkligen gillar. det vore intressant att se dem i verkligheten, om de nu finns kvar.

Entrésidan är vackert belägen mot skogssidan och ligger i en liten sluttning. De små fyrkantiga fönstren hör till kapprum och toalett. Badrummet ligger en trappa upp i anslutning till sovrummen.

Jag tycker att detta är både intressanta och unika radhus. Planlösningen är utmärkt och varje lägenhet har två balkonger samt uteplats. Enda bristen jag kan se är att det är för få inbyggda garderober, men det går ju lätt att ändra på. Jag undrar verkligen hur de ser ut idag.