Bloggen Rävjägarn

Många gamla släktingar befolkade min barndom. En av dem var moster Agnes, en imposant och mycket barsk dam som det faktiskt var lite svårt att riktigt tycka om. Och ändå glömmer jag henne aldrig och kan ibland längta efter henne och önska att jag fått lära känna henne idag, när jag själv blivit äldre.  Jag minns när hon flyttat till ålderdomshemmet och vi kom på besök och hur hon tog fram en blå skål, infattad i något som skulle föreställa silver och hur hon bjöd oss barn och hur uteslutet det var att ta mer än en  av de hårda karameller – mandarinklyftor i orange respektive gul.

Hon var inte elak, istället får man nog säga att hon var ytterst reserverad mot sina släktingar och grannar. Några intimare vänner, tror jag inte att hon hade. Hon var dock mycket förtjust i min far. Jag tror inte att hon var en särskilt empatisk människa. Men inte elak; hennes problem låg nog mer på det känslomässiga planet. Det finns en bild i vårt fotoalbum när hon håller min nyfödda syster i sin famn: lite tafatt håller hon i hennes som ett barn håller i en docka för första gången. Det är en rörande bild. Några egna barn fick hon aldrig, men hon adopterade en finsk flicka under kriget och blev verkligt fäst vid de barnbarn hon så småningom fick.

Hennes tal var speciellt: hon liksom slungade ut orden. Hon hade nog passat bättre som tyska. Dialekten, bondskan, var grov och talet var allt annat än inställsamt. Hon var ingen muntergök och domderade gärna. Hennes man, Levi, var mycket snäll.

Agnes, som var änka redan när jag föddes, bebodde ett hus med en liten ladugård intill. Köket var stort och ovanför spisen, lyse en vid vägglob. Väggarna var som i många andra hus, moderniserade efter kriget, klädda med masonit och oljemålade. Stora sexluftsfönster släppte in ljus från två väderstreck, men likväl blev det aldrig riktigt ljust därinne. Kanske berodde det på de stora björkar som omgav huset.

Som ung hade moster Agnes utbildat sig till sömmerska och fortsatte även som gift att ägna sig åt detta yrke. På övervåningen inreddes så småningom en lägenhet som i många år var uthyrd och bidrog med extrainkomster.

I kammaren intill köket, sydde och förvarade Agnes sina lapptäcken. Det var fantastiska tingestar, sydda av överblivna tygrester och utrangerade plagg som fantasifullt och vackert komponerats till en sprakande kaskad av färger. Dåtidens mode för fruar gav ofta upphov till lapptäcken och trasmattor i glada färger. Jag älskade hennes lapptäcken när jag var liten och önskade innerligt att vi hade haft ett, men det hade vi inte. Det var inte så lätt att tänka sig att dessa vackra textilier skapats av den barska dam som alltid bjöd på hårda karameller.

Min farmor hade flera systrar. Äldst var Agnes, men så var hon också bara halvsyster, ty hennes mamma dog ung och pappan gifte sedan om sig och fick farmor, Hildur, Fritz och ytterligare några till. Moster Hildur i grannbyn var den syster som stod farmor närmast. Till farmors stora förargelse låg grannbyn på gränsen till en annan kommun, och därför hade den ett annat riktnummer. Förmodligen blev det för dyrt att dra telefonledningarna över berget och träsket och därför tog man det nät som låg närmast, dvs grannkommunens. Varje gång farmor skulle ringa till Hildur, tvingades hon beställa rikssamtal och det blev naturligtvis dyrt.

Moster Hildur var enormt rar och den snällaste av gamla gummor. Hon var alltid glad och älskade barn. Hon hade en fin gul villa med vita snickerier som låg naturskönt belägen med utsikt över vattnet. Varje gång vi åkte och hälsade på, måste jag prompt titta på hennes stiliga tekanna i form av ett hus, komplett med tak och allt. Den stod på den murade öppna spisen av efterkrigsmodell och var det bästa med besöket. I uthuset stod hennes döde mans gamla motorcykel som kanske var en Harley Davidson men som jag aldrig fick se. Men den fanns där alltid, i tankarna. Så mycket mer minns jag inte av Hildur. Redan i slutet av 70-talet blev hon åderförkalkad och flyttade till hemmet. Hennes dotter lever dock fortfarande och är minst lika förtjusande.

På sjuttiotalet fanns igen hemtjänst, istället hade man en hemsamarit som kom några timmar varje dag och hjälpte till med allt mellan himmel och jord. På 60- och i början av 70-talet hjälpte både tant Emy och tant Ronny sin grannfru, min farmor, och det kommunala betalade. Farmor var sjuklig av sig och älskade medicin; alla tabletter vårdades ömt, här fick inget förfaras. En skada i höften hade fått till följd att hon var stelopererad och hade svårt att röra sig. En gång hade tant Ronny hittat en stor samling piller högst uppe i ett köksskåp som hon ansåg klokt att kasta. Förfärad märkte farmor det, tog alla tabletter och svalde dem. Naturligtvis blev hon sjuk och fick gå till sängs och kunde heller inte delta i kvällens festligheter, men hon fick i alla fall behålla sin älskade medicin, som emellanåt gjorde mer skada än nytta.

När jag var liten hade farmor hjälp av tant Elna som bodde i en litet modernt hus i utkanten av byn. Hon och hennes man hade flyttat till landet i slutet av 60-talet då de blivit förtjusta i byn efter att ha hälsat på tant Anna och farbror Ivar. Sven och Ivar var nämligen arbetskamrater på Järnverket inne i stan. Tant Elna var toppen och bjöd då och då med sig oss hem till sig. Deras hem var en liten stuga som byggts runt 1970 med arbetskök, vardagsrum och sovrum och en inglasad veranda. På verandagolvet fanns en lucka ner till en matkällare och där hade Elna sina gamla skivor som hon då och då plockade fram och spelade på en liten bärbar plastskivspelare. Jag älskade etiketterna, framförallt den med hunden framför tratten. Tyvärr minns jag inte mer än att en skiva var spräckt och att en annan var en julskiva, men nog var det underbart att få sitta där på verandan och lyssna på Elnas ungdomsplattor.

På dagarna spenderade Elna många timmar med min farmor. Hon städade, tvättade, lagade mat och gjorde allt som man knappast får hjälp med nuförtiden. Det var precis som att ha fått en extrafarmor av en något yngre modell så det var klart att hon var älskad. Jag minns att hennes bruna lockar hade formen av en relativt kortklippt permanentad frisyr och att hon bar långbyxor och en praktisk och mönstrad 70-talsblus, ofta i något gulbrunt. Det var så länge sedan och minnet är, trots de ljusa tonerna, svagt.

Historien om Elna fick ett tråkigt slut. När hon och hennes man Sven blev pensionärer, skilde de sig – Sven var nämligen omotiverat svartsjuk – och hon flyttade till Motala med en ny man. Hon blev inte lycklig och hamnade så småningom på ett ålderdomshem efter att ha blivit dement. Sven vann en större summa pengar på lotto och fann en ny vän. Deras hus, som sålts till en ny ägare, brann ned en kall vinternatt; ett elfel fortplantade sig från uthuset in till stugan och så var även den ett minne blott.