Publicerat

Tyskamerikanska Ford Taunus 17M

En mer bortglömd europeisk vardagsbil än tyska Ford Taunus får man leta efter. Volvo, Opel och Saab ser man med jämna mellanrum, men ytterst sällan trafikerar en Taunus från 60-talet vägarna. På bilden ovan en 17M eller kanske är det en 20M (skillnaden var 4- eller 6-cylindrig V-motor) som visar vilken trevlig USA-inspirerad bil Taunusen en gång var. Tyskamerikanare, brukar jag kalla dessa korsningar mellan europeisk måttfullhet och amerikansk vräkighet.

Naturligtvis har Taunusen en fin inredning med både krom och galon och i många fall även rattväxel på amerikanskt manér. Den sportiga modellerna med tillägget TS i namnet hade dock separata stolar och golvväxelspak. Jag gillar faktiskt det arrangemanget, iallfall om motorn är stark och växellådan bara har tre växlar (tvåan och trean, om om man jämför med en fyrväxlad låda, är då sammanslagna till en utväxling däremellan). Man känner sig inte lite speciell, när man åker omkring i trafiken med ena handen på ratten och den andra lätt vilandes på en växelspak som påminner om ett rejält tilltaget blinkerreglage. Och så praktiskt sen, om man har helsoffa fram, för då kan man sitta tre där framme.

Här en lustig tysk film om Ford Taunus 17M, bilen som tydligen kan köras av damer om så krävs.

Bilarna i filmen tillhör generationen P3 och på bilderna ovan P5.

Publicerat

Carl Nyréns egna villa i Smedsslätten

Carl Nyréns omskrivna vila i Smedsslätten är nu till salu hos Ålstens (se prospektet här). Det är ett fantastiskt hus som efter 50 år fortfarande är i originalskick. Det är ett mycket vackert hus, luftigt och välbyggd i fina material. Det måste på många sätt vara fantastiskt att bo i, även om jag personligen föredrar lite mer korridorer och mörka vrår som kontrast till det ljusa, öppna.

Notera särskilt den skräddarsydda förvaringen, det fina överljuset, trädgården och alla glasytorna. Det enda som inte verkar ha klarat tidens tand är golven i sovrum och ekonomiutrymmen.

Publicerat

Flertalet vita säckar intar våra åkrar

Sommarkvällarna, menade man, blev sig aldrig mer lika när hässjorna försvann. Kanhända, men nu har den nya tiden återigen trätt in och med den de vita plastsäckar som hör sommaren till.

Någon preussisk disciplin är det inte alls tal om. Dessa plastsäckar placeras lite hipp som happ, till vän av ordnings stora förtrytelse. Och några är alltid två steg före.

Ibland undrar jag om det är något slags sällskapsspel som vår herre låter roas sig med vackra sommarkvällar. Lät hotfulla, påminnande om schackpjäser, står säckarna strategiskt utplacerade.

På grannens åkrar finns det också säckar. Då jag inte känner till spelets regler, är det svårt för mig att säga hur vi ligger till. Skall vi kanske känna oss hotade? Bör vi överväga att fly?

Ser ni elledningarna i luften? Det magnetiska fält som strålar ut från dessa kablar drar obönhörligt dessa vita plasttingestar till sig. Obönhörligt, ty det ges ingen pardon!

När skymningen till sist närmar sig, utan att för den skull helt lägga sig till ro, lyser fortfarande de stora säckarna vita i natten. Riktigt mörkt blir det dock aldrig, trots att augusti månad står för dörren.

 

Publicerat

Jag reparerar Telefunken Opus 55 TS

Jag har precis köpt en radio, Telefunkens flaggskepp anno 1955. Egentligen köpte jag den mest för det fina radiobord som hör till, och tanken är att jag skall reparera den och sedan sälja den och med lite tur tjäna en hacka.

Det fullständiga namnet är Telefunken Opus 55 TS, där TS står för True Sound som jag tror lanserades av Telefunken på hösten 1954 när de nya modellerna släpptes. Ett billigare syskon var Concertino, som dock saknade Opus:ens kraftfulla push-pull-kopplade slutsteg.

Apparaten fungerar faktiskt till viss del visade det sig, det vill säga man kan koppla in en skivspelare, men väljer man att lyssna på FM-radio tjuter den bara. Med följde också, förutom skåpet, den skivspelare som tidigare stått däruti. Den var i fint skick, men pickupen ansatt av tidens tand så ljudet var inget vidare. Istället kopplade jag in en en väl fungerande och lade på en skiva. Ljudet var riktigt bra, men diskanten dålig.

Apparaten har 6 högtalare: två bas, två mellan och två elektrostatdiskanter. Bashögtalarna är framåtriktade, mellanregistren sitter på sidorna och de två elektrostaterna är monterade invid basen, men vinklade 45 grader åt höger respektive vänster (de svarta konerna till vänster i bild). Elektrostaterna är nästan alltid trasiga, så även här, så jag öppnade radion och tog ut den ena och tog isär den. Högtalaren består av en kopparplatta, en tunn plastfolie (som på baksidan är belagd med koppar) samt en kopparring som har tyg på baksidan och som även har en liten folietunga som, när högtalaren är sammansatt, pressas mot den tunna, kopparbelagda plastfolien.

Den skumkant som pressar membranet mot kopparplattan var helt slut, som ofta är fallet med gammat skumgummi. Efter att ha rensat bort resterna av skumgummit gällde det att hitta nytt. Då jag var både för snål och för lat för att åka till Specialplast på Odengatan, tog jag en kökskniv och skar en bit från en gammal madrass som jag fått av min moster när jag flyttade till Stockholm på 90-talet. Med hjälp av en sax lyckades jag klyva den till en tunnare platta, cirka 0,5-1 cm. Den klippte jag sedan så att den fick formen av en cirkel vars mitt jag tog ur. Resultatet var en ful skumgummibit som till viss del liknande den packning som en gång suttit där.

Den lilla folietungan rengjorde jag sedan med kontaktspray men tyvärr gick den sönder så jag sprang till ICA och köpte aluminiumfolie och gjorde en ny som jag lade över den gamla trasiga. Sen var det bara att montera samman allt alla delar och testa om den fungerade, vilket den faktiskt gjorde. Viken lycka! Proceduren upprepades med elektrostat nummer två och efter ett par timmar var det dags att lyssna lägga på en skiva och lyssna på resultatet. Vilken skillnad! Även om de nyfixade högtalarna inte låter speciellt högt, så tillför de precis den diskant som saknades. Ljudet är riktigt bra, visserligen inte i klass med en bra stereoanläggning, men bättre än många av de minianläggningar som det finns så gott om idag.

Nästa steg är att ta reda på varför det inte går att lyssna på radion. Själva lågfrekvensförstärkaren, den som både radion och grammofonförstärkaren använder sig av, fungerar ju klanderfritt så felet måste vara någon annanstans i apparaten. Skallamporna är också trasiga och höljet behöver rengöras och poleras. Dessutom måste jag, av säkerhetsskäl, byta några kondensatorer och bygga om likriktaren.

 

Publicerat

Don Byas med vemodig tenorsaxofon

För fem-sex år sedan köpte jag en bunt skivor från USA, däribland ett antal med tenorsaxofonisten Don Byas. Under ett par år på 40-talet tillhörde han bebop-eliten (hängde på Mintons Playhouse) och ansågs för en av de allra bästa på sitt instrument. 1946 flyttade han till Europa, till viss del för att komma bort från alla droger som hotade att ödelägga hans kropp.

Jag är en stor fan av Byas. Kraften i hans saxofon är svårslagen och det finns ev mjukt vemod däruti. Lyssna på åtta sidor Byas

You call it madness, Laura, Blue and sentimental, Slamboree, Don’t you know I care, You go to my head, Spots, Fruit salad (23 min). Allt är inspelat runt 1945 och utgivet på små etiketter som Jaboree, Godham, Arista och Hub. Bruset, som är så karaktäristiskt för krigsårens ransoneringspressningar, får ni på köpet.

Titta också på detta klipp från 1958 med Byas.

Mer jazzrelaterat hittar ni om ni klickar på taggarna under inlägget.

Publicerat

Lingrävmaskinen Landsverk LK-230

Minns ni grävskopan som skymtade i ett buskage på en gammal polaroidbild som jag lade upp för en tid sedan? För ett par dagar sedan fick jag ett mail från en entusiast som kände igen maskinen och berättade att det var en Landsverk LK-230 som tillverkades 1965-1967.

I slutet av 60-talet ersattes lingrävarna av nya maskiner som arbetade med hydraulik. Lingrävarna är dock betydligt snyggare då skopa och arm manövreras med linor och trissor. Det är ett fascinerade skådespel att se en sådan i full aktion, titta bara på dessa klipp: en Landsmark KL 230 och en Jussi 475.

Landsverk var ett företag i Landskrona bland annat tillverkade entreprenadmaskiner. 1947 övertogs det av Kockums.  För mer detaljer om Landsverk rekommenderar jag denna webbplats. Några av de tjusiga lokalerna finns kvar än idag och för att se bilder på dem besök Tillträde förbjudet.

Jag har några svaga minnen av att jag som barn sett någon av dessa maskiner gräva, men jag minns varken var eller när, men då min farbror hade en entreprenadfirma så det är det troligt att det var någon av hans maskiner. Just nu är jag mycket sugen på att köpa en lingrävare.

Publicerat

Erik Wihlborgs hus på Slottshöjden


I Helsingborg, i kvarteret Munken, mellan Kopparmöllegatan, Mäster Jacobs gata och Rektorsgatan, lätt byggmästare Erik Wihlborg 1945-46 uppföra ett antal hus efter egna ritningar. Wihlborg, som var en av initiativtagarna till Bo Bättre på Guldheden valde denna gång att själv rita husen vilket faktiskt gav helt enastående resultat. Se bara på ritningen till ett av punkthusen. Enkelt och redigt, men därför inte utan charm. Samtliga fyra våningar har dessutom fönster i minst två väderstreck.

Jag saxar ett avsnitt ur bevarandeprogrammet för Slottshöjden som kom 1998: ”Samtliga byggnader är mycket välbevarade. Ett all punkthusen både interiört och exteriört. De fem punkthusenär inte helt identiska, utan små variationer i grundform förekommer. Husens socklar är av mörkrött tegel,fasaderna i övrigt i gult. Balkongerna har småveckade originalräcken bevarade. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En välgenomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En väl genomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön.”

En originell detalj, som jag inte vet om någonsin kom i bruk, var att ledningar hade dragits för att göra det möjligt att tappa upp Sundets salta vatten i badkaren.

En vinterträdgård och en öppenspis i en stadsvåning hör verkligen till ovanligheterna men i Wihlborgs våning knusslas det icke med finesserna. Notera också skulpturen, Gustav Nordahls ”Kraka”.

I ett av husen hade Wihlborg själv sin egen våning och den är på intet sätt sämre än de Stockholmska vid denna tid, tvärtom. Se bara hur flott den är disponerad. Vardagsrummet är rymligt och har ett svängt fönsterparti, samt en öppen spis (bilden ovan) intill vinterträdgården som hör till den åtråvärdaste lyx som tänkas kan. I vardagsrummet finns också en mosaikvägg och en inre vrå, som kan avdelas medelst draperi, och där en flygel är placerad. Avdelas kan även matplatsen med sitt runda fönster.

Förutom de magnifika sällskapsytorna finns två sovrum och en mindre barn-/jungfrukammare och ett tämligen generöst kök.

Wihlborgs 40-talsbygge hör verkligen till mina favoriter under detta decennium. Välplanerat, välbyggt och doft av präktsvensk folkhemsflärd.

Publicerat

Rosådal, by som inte längre existerar

Det var ingen stor by, och egentligen sågs den nog som ett appendix till Sjulsmark. Där fanns tre gårdar. Två uppe på krönet, precis där backen ner till dalen började. Och ett hus nere vid ån. Det sistnämnda har jag en svag minnesbild av, ty det revs först i början på 80-talet och timringen köptes av någon, vem det nu kan ha varit.

Jag är inte vidare förtjust i hög kontrast, om nu någon fått det för sig. Så bristen på kontrasten i mina bilder beror icke på att jag är en oerfaren fotograf. Kanske beror den till viss del på dålig syn, ty i min värld är det oftast lite dimmigt.

Ser ni solstolen? Inte mycket kvar av den idag. I huset som stod intill, och som forslades bort, bodde min syssling under några somrar på 70-talet. Det fanns ett vindsrum på övre botten, vackert med isblå tapeter. Där uppe fanns också ett oinrett rum där hon spänt en hängmatta och där Led Zeppelin spelade på radion och regnet trummade mot plåttaket.

Jag brukar åka till Rosådal varje sommar. jag kör över bron och pressar in bilen på den igenväxta vägen som leder till resterna av huset nere i dalen. Jag tittar på solstolen och det som finns kvar av grunden. Tänk om huset fått finnas kvar! Vilket outsägligt vackert läge det haft! Helt utan grannar och med stora, uppodlade åkrar inpå knuten.

Rosån är vattendraget som gett platsen dess namn. Den är inte speciellt stor och stilla flyter vattenfram- Annorlunda var det förr om åren, innan man sprängde bort hällan borta vid sågverket i Hälleström. När fördämningen försvann, lugnade Rosån ner sig och de omfattande översvämningarna var med ens ett minne blott.

Näckrosor fanns det i ån när jag var liten och de finns fortfarande kvar. Tar man en blomma och avlägsnar kronbladen, återstår endast en dess innersta kropp och med hjälp av fyra tändstickor får man en utmärkt trebent kaffepanna. Sådana gjorde jag som liten.

Jorden i denna dal är bördig och brukas än idag. Gjorde den inte det, skulle dalen åter förvandlas till skog och av den återstod då ett minne blott.

Publicerat

En självförsörjande bjuder på middag

Den självförsörjande bjuder på middag, måste vara en av de knasigaste i boken 100 bjudningar. Denna dam, ty endast damer kunde vara självförsörjande vid denna tid, firar en väninnans förlovning. Så bittert det måste kännas för henne som fortfarande är kvar på glasberget, att lägga ut sina surt förvärvade slantar på en väninna som med största sannolikhet begått ett stort fel före äktenskapet och därför måste gå till prästen.

Hur som, på menyn står varma, pikanta smörgåsar (ansjovis och lök som gratineras med riven ost), gratinerade tomater fyllda med kalvbräss, fisk- och hummersallad, Kalvschnitzel à la Maintenon samt vingelé med frukt. Det är minsann inte någon dålig meny det där! Huruvida den självförsörjande har tillgång till hembiträda framgår ej, däremot står det att schnitzeln kan göras i ordning någon stund i förväg så att matoset hinner vädras ut ur våningen. Den avslutande gratineringen är riskfri om man tar matoset i beaktande.

Lite märkligt kan man tycka, att man idag är så förtjust i stekos, att man monterar upp köksinredningen i matsalen.

För övrigt ber jag att fp rekommendera Den självförsörjandes egen kokbok. Klicka på taggen nedan.

Publicerat

Orörd 40-talsvilla i Svalnäs, Djurholm

I Svalnäs i Djursholm ligger en gammal 40-talsvilla som är märkvärdigt orörd. Spis och kyr har bytts ut, men i övrigt är det mesta kvar från byggnadsåret. Bland annat de mörka snickerierna vardagsrum, matsal och nedre sällskapsrum (gillestuga/bedega?). Även kök och serveringsrum (med fönster!) har byggårets charm och jag blir förbannat sugen på att sätta mig vid köksbordet. det är något mycket harmoniskt över dessa rum. Som kontrast till detta gamla hem rekommenderar jag en titt på en stackars 5-rummare på Skeppargatan i Stockholm. Trots ursprungliga fönster, kakelugnar och dörröverstycken, har ägarna verkligen lyckats skapa ett motbjudande hem. Usch!

Avslutningsvis ett skall jag be att å publicera att läsarbrev som damp det i min brevlåda där brevskrivaren berättar om en upplevelse som jag tyvärr tror är vanligt förekommande.

”För några år sedan, kanske 05, följde med en kompis till Stefanskolan, som då huserade i Kristinebergs slott (nu i Bromma), där han skulle ha möte. Väl inne visste jag inte vart jag skulle titta, någon hade våldfört sig på den fina 50-talsinredningen med möbler från biltema eller husvagnsspecialisten. Utanför låg låg krossade teak paneler och möbler. En förvriden myranstol stack upp. Jag vågar knappt tänka på alla pengar som krossades i de där kontoinrarna. De andra såg att jag tittade så jag blev tvungen att släta över min stirrande blick och såg mig desperat om efter något att kommentera på ett positivt sätt. Hurra, i taket hängde några jättefina takkronor i trä och opalglas. Jag påpekade hur fina dessa var, som om det var dem hela tiden som jag stirrat på. Han på Stefanskolan började skratta, ’dom där gamla lamporna är ju det enda vi inte bytt ut’. Jag erbjöd mig att köpa dom, men han insisterade att dom skulle slängas, och i så fall kunde jag få dem. Efter nån vecka ringde han och jag fick hämta en flyttkartong med de två takkronorna slarvig ned knölade. Dom var verkligen snygga och vid närmare undersökning två fantastiska hantverk. Det visade sig vara två åttaarmade Luxuslampor signerade Kristiansson. Hänger nu hemma hos mig och är mina käraste ägodelar (och dyraste).’

Publicerat

Ralf Parlands Karelska noveller: Hem till sitt hav

Ralf Parland får nog sägas stå i skuggan av sin mer kända broder, Henry Parland. I novellsamlingen Hem till sitt hav möter vi diverse individer i Karelen. Onkel Georg, farmor Andrejeva, Vanda Vassiljevna och de andra i de små byarna är udda existenser i en värld där det tillrättalagda skulle vara avvikande.

Jag är faktiskt rätt förtjust över denna novellsamling. En tidigare bok, En apa for till himmelen, fångade mig inte alls på detta sätt. Förtjänsten ligger nog till stor del i hur fint han skildrar barndomens Viborg på Karelska näset. Även om dessa korta berättelser kanske inte är självupplevda – flera av dem är dessutom alltför fantastiska – har de en nyans av en tid som ligger mig varmt om hjärtat. En tid när man knappt visste vad som hände runt om i världen och om det väl hände något, fick man veta det först långt senare.

Min favorit i denna volym är onkel Georg som kan allt om väder. Tvärsäkert meddelar han att ”nu ser det ut att mulna och termometrarna bär sig åt som om det blev varmare – men den som har en smula omdöme förstår utan vidare att det kan gå rakt tvärtom!”.

Publicerat

Kusinerna kallas flickorna från Tvärån

Flickorna från Tvärån, unga kvinnor och flickor på 50-talet. Nu är de gamla, den äldsta strax 80, men epitetet lever kvar. Deras mor och min morfar var syskon och de är precis lika pratglada som resten av släkten på den sidan.

Fadern var sågverksägare och modern är den enda människa jag träffat som dött i KOL utan att ha varit rökare. Märta var framåt och arbetsam och det behövdes, ty hennes man hade perioder av svårmod och dessa vårveckor tillbringade han på vinden.

När flickorna var små lekte de vid ån, ensamma. Otänkbart idag, men då gick det för sig, åtminstone om man hade en moder som inte var alltför räddhågad. Nere vid ån fanns också en tvättstuga där man kokade tvätten för att sedan skölja den i ån.

Idag finns knappt några spår av den gamla dammen som försörjde elkraftverket nere vid ån. Ett par betongfundament och en intorkat flodfåra är allt som återstår.

Publicerat

Flotta P.E. Rex De Luxe Sonderklasse

Detta är en verkligt flott skivväxlare från slutet av 50-talet. Perpetuum-Ebner hade under många år producerat den klassiska modellen Rex som hösten 1957 fick en systermodell som fick namnet Rex De Luxe. Designen var uppdaterad och skivväxlarens centrumpinne var av ny konstruktion och man kunde lägga på skivorna utan att någon slags balansskiva krävdes. Motorn hade även den fått sig en översyn och försetts med en lite mer avancerad styrning av hastigheten.  Här ett YouTube-klipp som visar den gamla Rex A och ett som visar den nya Rex De Luxe.

High fidelity-version av denna fick tillägget Sonderklasse och den hade magnetisk pickup, till skillnad från de flesta andra vid denna tid som hade de billiga kristallpickuperna. Kristallpickuperna gav hög utspänning och krävde ingen frekvenskorrektion, men de hade svårt att återge avancerad klassisk musik och krävde ett rätt högt nåltryck. Dessutom åldrades de snabbt och tappade i utspänning.

Sonderklasse hade som sagt magnetisk pickup som krävde en liten förförstärkare för att kunna användas med de vanliga radiogrammofonerna. Perpetuum-Ebners första Sonderklasse hade hade reglage på skivspelare så att man kunde ställa in vilken sorts skivtyp som skulle spelas av (78-varvsskivor, tidiga lp-skivor och moderna lp-skivor, är alla inspelade med olika karaktäristik och vid uppspelning måste detta korrigeras – det är därför 78-varvsskivor låter så fattiga på diskanten om man spelar dem på en modern anläggning och inte höjer diskanten). När De Luxe Sonderklasse lanserades hade man dock tagit bort dessa. Gissningsvis för att man utgick från att high fidelity-entusiasterna inte spelade gamla skivor.

Perpetuum-Ebner Rex De Luxe Sonderklasse är en fin skivspelare för sin tid och jag skulle hemskt gärna äga en sådan någon gång.

Publicerat

Sportlunch på landet eller i förstaden

Jag har återigen bläddrat i 100 bjudningar och fastnat för Sportlunch. ”Denna förekommer en söndagsförmiddag på landet eller i förstäderna. Inbjudna äro t.ex. chefens anställda, ungdomens skolkamrater eller medstuderande, husmoderns meddeltagare i någon klubb el. dyl.” För att lyckas med denna tillställning krävs ”ett stort färgrikt, litet rustikt bord med fyllda fat å båda långsidor, porslin, glas och silver på båda kortsidorna”, samt att ”publiken inriktar sig på klok cirkulation utan krusning eller huggsexa”.

På bilden intill ses ett sittande alternativ för ett mindre antal deltagare. Grön linneduk prydd med hålsöm och frans i naturfärgat linne fullbordar dukningen.

Vad serveras då? Först bredda smörgåsar utan kanter på brödet. efter detta småvarmt i olika former, sill blandat kallt kött, diverse sallader samt miniatyrkroketter. Efterrätten är lämpligen kompott eller fruktsallad. De drycker som serveras är öl, ramlösa och snaps.

Vågar man gissa att 100 bjudningar är avsedd för en något högre socialgrupp? Ja, det tror jag. Inte minst när man studerar beskrivningen av Middag utan hembiträde som jag skall presentera en annan gång-

Publicerat

Chalmers Butterfield och Kodachrome

En snygg bild och mycket vackra färger i klaraste Kodachrome. Bilden är tagen i slutet på 50-talet och bilen i förgrunden är en Dodge anno 1957. För övrigt en snygg modell med det klassiska utseendet som samtliga bilar i Chryslerkoncernen hade år 1957-59, forward Look som Virgil Exner kallade det.

Fotografen bakom bilden är Chalmers Butterfield, men jag har glömt var jag hittade den. Tyvärr hittade jag inte något arkiv med flertalet av hans bilder på nätet, men särskilt de från London tagna i slutet av 40-talet verkar populära. Kodachrome finns inte längre och jag kan verkligen sakna den, men å andra sidan är det roligaste att titta på gamla bilder som tagits med denna legendariska film som bland övriga egenskaper besitter förmågan att i hög utsträckning motstå tidens tand.

Publicerat

Ljuddämpare till traktorn, m.m. o.s.v.

Hemmensägarens hemman på en gammal bild tagen efter ombyggnaden 1946 men inte så mycket senare än 50-talet. Åtskilligt har dock hänt sedan dess och stället är sig inte likt. Vad det är för bråte som ligger i förgrunden, på åkern, är jag bra nyfiken på.

Ett av de roligaste mail, eller om det det nu var kommentarer, började med en fras i stil med ”Hoppas att allt är bra m.m. o.s.v.”. Genialt. Det var Mor Lovisa i Västerbotten som skrev det, så mycket minns jag iallfall. Apropå Västerbotten så skall Mor Lovisa och jag, tillsammans med Köks-Frida baka tunnbröd i sommar. Det känns tryggt, att ha så rekorderliga och erfarna kvinnor i bagarstugan.

Idag har jag beställt en ljuddämpare till traktorn. Den gamla var verkligt rostig och vajade nästan på halv stång. Tror inte riktigt att det var den rätta, men på något sätt gjorde den nog sitt jobb, åtminstone på 70-80-talen när traktorn senaste användes. I sommar skall jag förpassa den gamla till lämplig vind eller så. Järnskrot är alltid bra att ha. För övrigt ber jag att få rekommendera http://www.veterandelar.net/. Inte för att jag vet att deras varor är prima, för jag har inte fått dem ännu, men det finns åtskilligt där att köpa. Priserna tycker jag också är rätt bra, men där håller nog inte alla med mig. Förutom ljuddämparen beställde jag ett oljefilter, diverse tändningsdelar, repsats till vattenpumpen och ett oljefilter.

I sommar skall jag tillbringa en hel del tid norröver (hemmansägargrejen – det nya svarta ni vet) och en hel del finns att göra. Bland annat målning, bygga en eller två eller flera nya broar (Norrländsk benämning på den där trappen som finns framför många hus) samt reparera den gamla traktorgrävaren. Det är visserligen inte av nöden tvunget – inga större ingrepp i landskapet är planerade – men jag tycker att det är så roligt med gamla traktorer.

Och så ett litet tips som jag fann på Facebook, Nörden och kärleken. En liten bagatell, men mycket rar. Se den!

Publicerat

Markelius disponentvilla i Holmsund

Denna Markeliusritade disponentvilla i Holmsund i krokarna av Umeå verkar aldrig ha varit särdeles omskriven, men som av en slump fick jag veta att den fanns och att den var till salu. När jag sökte i Arkitekturs databas fick jag ingen träff och googling resulterar bara i träffar relaterade till de nu pågående försäljningen (bilderna hittar ni här). Det är en vacker villa med högt skiffertak som stod klar runt 1944. Planlösningen är till viss del fortfarande intakt men en hel del i interiören har ändrats. Köket är ersatt med ett riktigt fult och badrummen är heller inte något att skryta över. Det är dock inte alls omöjligt att återställa eller på annat sätt få ordning på denna arkitektoniska pärla. Även fasaden har fått sig en släng av sleven när den bruna färgen ersattes med en vit.

På 40-talet mjukades den hittills så strama funktionalismen upp och en del romantiska drag gjorde sig märkbara. Överhuvudtaget fick byggnaderna ett mildare uttryck. Fasaderna började spritputsas och tegel blev allt vanligare. De platta taken var inte längre så platta. Denna villa är ett bra exempel på dessa nya strömningar som även kom till uttryck i Markelius egen villa vid Kevinge strand.

Publicerat

Tårtan som verkligen är Sans Rival

På sin tid var Sans Rival en uppskattad tårta, men idag ser man den mycket sällan och det är synd, ty den är verkligen fantastisk god och passar perfekt till kaffe. Ingredienserna är endast smör, socker ägg och mandel, vilket för den skull inte innebär att tårtan är speciellt lättlagad. Framförallt kan de många momenten upplevas som tidsödande.

Bottnarna består av florsocker och malen mandel som blandas med vispad äggvita och gräddas tunna. Smörkrämen är av fransk typ, dvs den görs av het sockerlag som försiktigt och under vispning tillsättes pösigt uppvispade äggulor. Tesked för tesked blandas sedan denna kräm med det rörda, smidiga smöret. En pralin bestående av lika delar mandel och socker fås genom att bryna socker och mandel i stekpannan. När pralinen stelnat på smörpapper, males den och blandas i smörkrämen som bredes mellan och på de fyra mandelbottnarna. Dekoreras görs tårtan sedan med flagad mandel och kanske ett band i grön marsipan.

Här är receptet i sin helhet. Totalt åtgår 5 ägg, 2 dl strösocker, 4 dl florsocker, 4 dl sötmandel och 200 gram smör.

Börja med bottnarna och riv 3 dl sötmandel på mandelkvarnen eller kör dem i mixern (det senare alternativet ger porösare bottnar). Vispa 5 äggvitor till hrt skum och vispa sedan ned 2 dl strösocker lite pö om pö och fortsätt att vispa tills dess att smeten blir tjock och blan. Vänd försiktigt ned mandeln. Smörj och mjöla sedan två plåtar och bred sedan ut smeten till fyra bottnar med en sida på 20 cm. Dessa gräddas i 15-20 minuter i 175 grader. Obs! De får inte bli för torra.

Under gräddningen passar det bra att göra smörkrämen och allra först den nougat som skall blandas i.  Sätt 1 dl socker och en dl sötmandel i stekpannan och smält sockret så att det blir konjaksfärgat. Häll sedan upp socker och nougat på bakplåtspapper och låt svalna. Bryt sedan i bitar och mal på mandelkvarn.

Till smörkrämen vispas 4 äggulor pösigt samtidigt som 1 dl socker kokas med 1 dl vatten tills att sockerlagen klarar trådprovet. Häll sedan försiktigt ned sockerlagen i den vispade äggulan under kraftig vispning. Om smeten inte tjocknar och blir till en kräm, häll den i en kastrull och sätt den på spisen och kraftig vispning. Den får absolut inte koka. Skär den sig, ta kastrullen från elden och tillsätt 1-2 msk kokhett vatten. När krämen är klar, vispa den sval.

Rör 200 gram smör mjukt och tillsätt sedan krämen litet i taget under vispning. Tar man för mycket åt gången, skär smörkrämen sig. Skulle detta inträffa, tillsätt lite hett smält smör.

Blanda i den malda mandelnougatan i smörkrämen.

När bottnarna är färdiggräddade får de svalna och lossas sedan försiktigt från plåten. De går lätt sönder, men det är inte hela världen, ty det syns inte när man lägger samman tårtan.

Placera en botten på ett fat eller en skärbräda. Bred på litet smörkräm och lägg på nästa botten. Bred på ytterligare smörkräm och lägg på nästa botten. När tårtan lagts samman, bredes både ovansida och kanter med smörkräm. Strö över rostad, flagad mandel. Låt den sedan stå en stund, gärna över natten, för att den skall bli riktigt god. Enligt originalreceptet skall den garneras med ett band i grön marsipan. Jag gillar dock inte marsipan, så jag lade på ett par blad och en blomma.

Publicerat

Hammarbyhöjdens sena 30-talsfunkis

Lite lätt bortglömda står smalhuslängorna i Hammarbyhöjden, en av de 30-talsförorter som väte upp strax utanför tullarna under 30-talets expansion. Till stor del var lägenheterna avsedda för invånare med modesta inkomster, även om standarden var någorlunda hög. Öppen spis, jungfrukammare och fiskbensparkett skall man dock inte ta för givet, även om det förekommer och framförallt då ekgolvet.

Av någon outgrundlig anledning är det relativt många hus i detta område som har både fönster och balkonger var. Gissningsvis rör det sig om någonstans runt 30 %. I takt med att husen renoveras, minskar naturligtvis denna siffran sakta men säkert. På bilden ovan ses snygga balkonger med relativt låg bröstning av sinuskorrugerad plåt och med dubbla handledare. Snyggt och luftigt!

Ytterligare ett vackert hus. Notera burspråket till höger. Hörnlägenheterna är troligtvis lite större med en något borgerligare planlösning.

Det var vinter och kallt när jag besökte Hammarbyhöjden, och på denna fasad klättrade avlövade slingerväxter. Notera fönstren med en bred avskiljare. Bakom den smala delen ligger troligtvis badrummet, bakom den bredare köket. Härom skvallrar bland annat skafferiventilen.

Denna lätt böjda fastighet vänder sin konkava sida mot en lummig liten gård. Av fasaden att döma, stundar en renovering. Notera de enkla skärmtaken.

En lite ovanligare balkongtyp från slutet av 30-talet. Balkongplattan lämnas nästan helt bar och själva skärmen sitter en liten bit ut från plattan. Hörnen är rundade och även här finns dubbla handledare.

Det helt uppglasade trapphuset med trappspindeln synlig utifrån är en verklig pärla. Visserligen i skriande renoveringsbehov, men ändå. Det är bara att hoppas att man låter fasaden förbli den pärla den idag är.

Franska fönster är inte så vanligt förekommande i Hammarbyhöjden, men här har vi ett hus med strama räcken som verkligen pryder sin plats. Fastigheten är densamma som på bilden ovan.

Ett av Hammarbyhöjdens blåklassade hus är detta. Tyvärr har jag glömt arkitektens namn. Notera trapphuset som är indraget och utdraget ur fasaden. Snygg! trapphusen är generöst glasade och balkongerna de ursprungliga.

Publicerat

Fröier, en mycket levande människa

När jag först fick tipset om denna SVT-dokumentär ignorerade jag den praktiskt. Jag fann namnet en smula fånigt och förstod inte alls vad den handlade om. Men efter en påstötning lade jag mig i sängen för att titta och blev fast i ett nafs.

Mozart och mums-mums är produktionens titel och där möter vi Ann-Mari Fröier, en 87 år gammal bipolär pianist. Vilken levande människa hon är! Det är verkligen så gott som omöjligt att inte älska henne, trots att man förstår att hon kan vara tämligen knepig emellanåt.

Min erfarenhet av psykiskt sjuka är ringa, men jag går hos en tant som emellanåt sjunker ner i oro och ängslan. Hon är jämnårig med Fröier och en mycket intressant person. Då och då säger hon saker som får mig att baxna men när jag hör mig själv tillrättavisa henne hör jag det välartade samhällets röst och den känns tyvärr inte alls särdeles äkta. Jag får mig således en verklig tankeställare vare gång det händer.

Missa nu inte denna underbara dokumentär, precis som jag höll på att göra. Se den!

Publicerat

Oui! Xavier Cugats Favorite Rhumbas

Någon gång i mitten-slutet av 40-talet släppte Columbia records ett 78-varvsalbum med 4 skivor som fick titeln Xavier Cugats Favorite Rhumbas. Omslaget tecknades av Cugat själv, ty innan karriären som populär band leader tog fart fick han försörja sig med hjälp av sin andra stora talang, dvs den som illustratör.

Titlarna framgår av omslaget. Ordningen är dock okänd, ty jag lade på hela bunten på skivspelaren utan att tänka på ordningen och vände sedan skivpacken. Den första är dock Besame mucho.

Publicerat

Det ligger gamla bilder mest överallt

Så här bör man klä sig på landet. Blåställ och ett par rejäla stövlar. Snygg, prydligt och praktiskt. Tyvärr tror jag att stilen är på utdöende vilket man verkligen får beklaga. Värt att notera på bilden är de typiska uthusdörrarna och eternittaket. Samt mammas gamla cykel.

På 50-talet var aktivitet i denna bygdegård allt annat än försumbar. Det ordnades dans och filmvisningar. Huset står numera och förfaller och det sägs att en björk börjat växa inne i den stora salen. I maskinrummet en trappa upp vittnar endast några kvarglömda filmremsor om vad som en gång varit. Landsbygden är inte vad den en gång var.

Jag har ett mycket svagt minne av en dylik grävskopa från mina första år. Tyvärr minns jag inget mer än att jag förundrades över den vajerdrivna skopan och den oranga färgen. För ett par år sedan fann jag denna gamla relik, i ett buskage strax intill en liten älv. Terrängen var usel och närmare än så här kom jag inte min gamla barndomsdröm

Publicerat

Om hyresrätternas odiskutabla charm

Detta är en hyresvåning på Karlavägen 84 (då 82). Notera den lätt omoderna radiogrammofonen, den praktfulla kakelugnen och vad som verkar vara en linoleummatta på golvet. Kanske låg det riktig stjärnparkett i matsalen som jag tror är det rum som skymtar innanför, till höger i bilden. Det är ett väldigt fint rum! Bilden kommer från Stockholmskällan.

Jag blir så irriterad när jag bläddrar i inredningsreportage. Även om alla hem inte är likadana, verkar de stämda i samma grundackord och det gör mig ont. Vad är det för fel på variation och egensinne?

I mitt jobb passerar många hem i revy. Gemensamt för dem är att det nästan undantagslöst är personligt inredda och inte liknar något som man kan se i pressen. För en tid sedan var jag hemma hos en äldre herre som bebodde en hyresvåning som renoverats genomgripande på 70-talet, men sedan dess hade inte alltför mycket gjorts. Ni anar inte hur vackert det var! De tre rummen mot gatan var fyllda av konst, grammofonskivor och allehanda grejer som gjorde detta till ett högst personligt hem. Jag önskar att jag hade kunnat presentera det i bilder, men jag vågade inte fråga om jag fick ta en bil eller två. Dessutom var jag inte där för att göra inredningsreportage.

Hyresvåningar må ha rykte om sig att vara trista och opersonliga och något ligger det väl i det men om man ögnar igenom bostadsannonserna är det inte svårt att konstatera att där valfriheten är som störst, är variationen minst. Trots all valfrihet, verkar bostadsrätterna i Stockholm vara stöpta i samma form. VARFÖR? Jag tänker att när man nu får välja hur man ens hem skall ta sig ut, verkar det onekligen rätt dumt att bygga om det på precis samma sätt som alla andra gör.

Publicerat

Somerset Maugham Den vassa eggen

För några år sedan läste jag Den vassa eggen av Somerset Maugham. Jag hade fått för mig att det var en bra bok, men jag blev besviken. Boken tog aldrig fart, den var som en enda lång inledning. Kanske var det vad Maugham tänkt sig och tillika bokens charm, men inte gick den hem hos mig för det. Titeln är dock briljant.

Mr Maugham verkar dock ha varit en tämligen intressant person. 1917 gifte han sig med Syrie, en av Londons mest välkända inredare. När Stephen Tennant ägnade sig åt inredningsorgier, handlade han gärna av Syrie. Skilsmässa följde dock efter 10 år, Maughams relation med sin assistent/vän/sekreterare/älskare tog alltför stort utrymme i äktenskapet.

Efter skilsmässan inköptes Villa Mauresque i Cape Ferrat. Här levde Somerset mesta delen av sitt återstående liv. 1944 publicerades Den vassa eggen som anses höra till hans bästa verk. Kanske har han skrivit något annat som bättre kan fånga mitt intresse än just den boken.

Publicerat

Eric Sigfrid Perssons hem i Ribershus

Det är nästintill amerikansk filmstjärnelyx som möter besökare i Eric Sigfrid Perssons hem högst upp i ett av de nybyggda kåkarna i Ribershus. Våningen, som hör till de största i huset, brer ut sig på en yta motsvarande två hörnlägenheter och upptar hela gavelpartiet. Hallen är rund och gröna draperier döljer klädesförvaringen. Belysningen är ordnad i en ramp som indirekt belyser kupoltaket.

Vardagsrummet är gigantiskt och nästintill kvadratiskt. Två stora perspektivfönster täcker stora delar av västväggen och på ömse sidor om detta praktrum ligger blomsterrum och bibliotek. Det förra är ett fantastiskt rum med kalkstensgolv, fönster i två väderstreck samt rottingmöbler, fågelbur och akvarium. På bilden ovan är det dock biblioteket som skymtar. Båda rummen avdelas mot vardagsrummet medelst stora, uppglasade skjutdörrar i något ädlare träslag.

Invid den öppna spisen finns en generös hörnsoffa och ovanför en ljusramp som dekorerats med akvareller av Henry Maines hand. Notera också den fluffiga fäll som placerats under soffbordet!

Vardagsrummet rymmer förutom ett flertal soffgrupper och en flygel ett fiffigt barskåp med kylskåpsfunktion som utförts hos David Blomberg efter Perssons egen idé. Både elegant och sannolikt väldigt praktiskt. Tyvärr förtäljer inte reportaget i Svenska hem vidare detaljer om utförande m.m. o.s.v.

Studera också vardagsrummets fönstervägg nattetid på denna bild. Elegant är bara förnamnet!

I biblioteket vi bokhyllor av ljus alm, stolar med kalvskinnsklädsel samt ett intarsiaprytt arbetsbord som lustigt nog rymmer båda hakkors och Eiffeltorn. Motivet är nämligen en världskarta och år 1939 var lutande tornet i Pisa likväl som det tyska rikets variant av solkors, representativa symboler respektive land.

Sonens arbetsrum har även det en karta, men denna är amerikansk och utförd av Oliver Neerland och saknar känsliga symboler. Skrivbord och säng är av björk.

Huruvida E S Perssons lägenhet finns kvar i ouppdelat skick kan jag inte yttra mig om. Jag är heller inte säker på om den låg i det första höghuset, det med adress Tessins väg 1 eller i det tredje. Båda dessa hus hade dock David Helldén som upphovsman. Hur det går med HSB:s renoveringsplaner för första höghuset är även det obekant, men ombyggnaden har ännu inte startat.

Publicerat

Certain people have it. Certain things, as well – that sense of rightness we call good taste.

Den som infogade ”Good taste is never extreme” i denna Plymouthannons skulle jag bra gärna vilja träffa. Bilen är helt full av bling-bling och dessutom  av klassiskt lågprismärke. Chrysler 300E, systermodelen från Chrysler, spelade i en helt annan division och skulle möjligtvis kunna beskrivas med floskeln till fras.

Hur som tycker jag att Plymouth Sport Fury, den bil som visas i annonsen framför en elegant 50-talsvilla, är intressant. Det var 1959 som Plymouths toppmodell Fury ersattes av den nya Sport Furyn. Tillvägagångssättet är klassiskt: en tidigare toppmodell, som få haft råd att köpa, degraderas och får ge namn åt en billigare volymmodell. Likadant var det med Chevrolet Bel Air som ersattes av Impala och istället blev namnet på billigare modell. Några år senare knuffade Capricen ner Impalan som fick ta Bel Airens plats. På detta sätt fick bilköparna råd med en modell som de tidigare inte haft råd med.Förfarandet kallas i USA för ”trickle-down game”.

Sport Furyn var Plymouths variant på Chrysler 300, precis som DeSoto hade sin Adventure. Den största motorn som fanns att få var en Golden Commando V8 på 361 ci, dvs 6 liter. Jag gissar att hästkrafterna var cirka 300, optimistiskt mätta utan varken vattenpump eller generator. Och definitivt inte på bakhjulen.

För att underlätta in- och urstigning fanns Chryslerkoncernens swivel seats, en nyhet för året, att tillgå. En elegant lösning! Automaten sköttes via tryckknappar till vänster på instrumentbrädan vilket var en originell lösning som samtliga Chryslerbilar med automatlåda delade (bilden kommer dock från en Fury anno 1963). Det är en rätt snygg bil, det måste erkännas. Se den i detalj i detta YouTube-klipp.

Publicerat

Der Wind hat mir ein Lied erzählt

Puerto Rico, den exotiska ön i Karibiska havet, framstår som ett paradis för den unga Astrée Sternhjelm (Zarah Leander) från Stockholm som tillsammans med sin tant besöker detta semesterparadis. Så småningom är det dags att resa hem, men i sista stund väljer Astrée att stanna kvar på ön och gifter sig med en av stadens rikaste och inflytelserikaste män (som dessvärre saknar verklig charm, min anmärkning). Tio år senare anländer Dr Nagel från Sverige, Astrées ungdomskärlek, och det verkliga dramat kan börja.

Vackra miljöer är det gott om och likaså känsloyttringar av det mer dramatiska slaget, men då handlingen knappast övertygar, kan det vara svårt att inte dra på munnen. För regin står Detlef Sierck – Douglas Sirk blev hans namn i USA och där gjorde han storfilmer som Magnificent Obsession och Imitation of Life. Ledmotiveti La Habanera är den mycket dramatiska Der vind hat mir ein lied erzahlt och den spelas praktiskt taget hela tiden. Lyssna på inspelningen med Zarah Leander (mitt slitna exemplar):

Och se gärna ett klipp från filmen där hon sjunger ledmotivet.

Publicerat

Mengelbergs vackra Matteuspassion

Långfredag utan Matteuspassionen, som är påskens främsta verk, är inte att tänka på. Vackert, sakralt och ödesmättat. Här några utdrag från den bästa av inspelningar som gjordes Palmsöndagen 1939

Nun ist der Herr zur Ruh’ gebracht

Erkenne mich mein Hüter

Wir setzen uns mein huter

Palmsöndagen 1939 gjordes en påkostad inspelning av Bachs Matteuspassion i Amsterdams Concertgebouw. Dirigent var den då berömda Willem Mengelberg. Upptagningen gjordes med Philip-Millers optiska system vilket resulterade i en för tiden väldigt välljudande inspelning. Under kriget försvann banden, men i början av 50-talet kunde Mengelbergs Matteuspassion äntligen ges ut, ty den optiska filmen (banden) hade kommit tillrätta och resultatet blev en box med 4 lp-skivor. Inspelningen är så fin, så högtidlig och den förmedlar en sådan närvarokänsla; man uppfattar rummet och hör publikens harklingar och andra egentligen störande ljud. Inspelningen är gjord i Amsterdams berömda Concertgebouw med både solister och gosskör.

En utförlig och mycket intressant artikel om Mengelbergs Matteuspassion finns att läsa här.

Mer Bach: Kathleen Ferrier sjunger några bacharior.

Publicerat

Flott kök i jakaranda snart i container

Just nu ligger en liten tvårummare ute till försäljning. Den gamla 90-talskåken renoverades genomgripande i slutet av 30-talet men denna våning har långt senare byggts om än en gång. Ta en titt på bilderna och studera särskilt kök och sovrummets förvaringsmöbler. Enligt mäklaren är köket i massiv jakaranda, vilket jag dock betvivlar. Nå, faner är gott nog det med. Fint att man målat tak och den övre skåpraden i turkos.

När jag passerade ett hus i slutet av Brantingsgatan hittade jag denna container som var full av platsbyggd snickeriinredning. Så kan det gå när gemene man skall til att renovera.

Publicerat

När Agnes serverade friherrinnan

Här har vi friherrinnan Charlotte Gyllekrok på Svenstorp som låter sig väl smaka när Agnes Nilsson, trotjänarinna sedan 30 år, serverar henne eftermiddagskaffet. Friherrinnan är en aktiv dam på 90 år som fortfarande arbetar dagligen i den stora trädgården (nå, detta var på 70-talet och även ampra skånska adelsdamer går väl en gång hädan).

Agnes skorpor, som serveras tillsammans med smör och pomeransmarmelad, är av originellaste sort, då de bakas på grahamsmjöl som skållas och får stå över natten innan degen tillsätts rikligt med smör och en hel påse hjorthornssalt! Det doftar fränt i köket när gräddningen pågår.

200 g grahamsmjöl
1/2 liter kokande vatten
150 gram smör
1/2 msk socker
1/2 mak salt
50 gram hjorthornssalt (en påse)
2 msk vatten
300 gram vetemjöl

Det skållheta vattnet hälls över grahamsmjölet och smeten röres tills dess den blir klumpfri. Täck skålen och låt stå över natten. Rör sedan i det mjuka smöret, salt och socker. Blanda väl och tillsätt sedan det i vattnet upplösta hjortronsaltet. Arbeta så in vetemjölet och kavla ut degen (1 sm tjock) och ta ut skorporna med runda mått. Jag orkade inte kavla, utan rullade små bollar som jag plattade till och la på plåten. Grädda i 250 grader i 12-15 minuter. Torka sedan skorporna på vanligt sätt i knappt hundra grader med ugnsluckan på glänt tills dessa att de är verkligt torra.

Publicerat

Folk tycker om att går bort i ateljéer

I konstnärskretsar ger man ofta en ateljéskiva. Främsta tillgången är då ateljén, det behövs faktiskt inte mycket mera – folk tycker nu en gång om att går bort i ateljéer, och de tar det gärna som det är. Man får naturligtvis bjuda mer urskiljning, när man bjuder på en sådan skiva – alltför konventionellt betonade människor böra naturligtvis ej komma i åtanke – de skulle enbart tycka det vara underligt och känna sig illa till mods.

Följande text står att läsa i 100 bjudningar, en bjudningsbok från tidigt 30-tal. En mycket underhållande skrift som säger mycket om sedvänjor, könsroller och socialgrupper. Bland annat får man lära sig att ett cocktailparty kräver ett par hundra cigaretter. Minsann! Språket är av någon anledning en smula märkligt. Tänk bara på formuleringen folk tycker nu en gång om att går bort i ateljéer.

Publicerat

Det fick ett nytt hem i gammalt hus

Möbelarkitekterna Gunnar och Ulla Eklöf hade våningsbekymmer våren 1938. Som inbitna östermalmare ville de gärna bo i stadsdelen, men någon gammal unken våning ville de dock inte ha, däremot önskade de en helt moderniserad i ett gammal hus. Ulla Eköf beskriver deras svårigheter i en mycket rolig text. Läs och förundras över modets skiftningar.

Det nya hemmet i en gammal våning på Storgatan i Stockholm har en planlösning som till stor del överensstämmer med den tidens ideal. Avvikelserna från Gärdets lyxkaserner är verkligen smärre. Saknas gör dock den öppna spisen samt balkong. Personligen tycker jag att dessa radikala ombyggnader kan vara mycket lyckade. Förutom avsaknaden av brasa, saknar jag i detta hem ett större vardagsrum med två fönster och ett mindre sovrum.

Publicerat

Widerbergs och Anderssons vita sport

Under Harry Scheins tid vid SFI producerades en film som vållade ett visst rabalder, Roy Anderssons och Bo Widerbergs Den vita sporten. Filmen är en dokumentär som skildrar demonstrationerna vid Davis Cup-matchen mellan Sverige och dåvarande Rhodesia. Bråket orsakades av att Sverige spelade mot det svarta Rhodesia som styrdes av en vit illegal regim. Filmens namn syftar alltså inte bara på de vita kläder som oftast brukas.

Som om inte dessa demonstrationer var nog, filmens tillkomst orsakade dessutom ett rejält rabalder då meningsskiljaktigheter uppstod mellan filmens regissörer och SFI-chefen Harry Schein. Harry kallades fascist av Widerberg i DN och Andersson stal filmens negativ. (Läs mer i Harry Scheins memoarer Schein, Bonniers 1980)

På bilden har vi fru Ebba Bonde, född Wallenberg, spelandes tennis någon gång på 20-talet. Observera skorna!