Publicerat

Blackeberg, grönskande 50-talsförort

I slutet av 40-talen hade turen kommit Blackeberg, vars ägor köptes av Stockholms stad. Ursprungligen ett gammalt torp under Råcksta, blev Blackeberg ett av alla de idealsamhällen som byggdes upp efter kriget. Huvudsakligen blev det 1-3-rummare samt radhus. En centrumbildning vid torget (gestaltad av Erik Glemme) och tunnelbanehallen (som ritades av Peter Celsing) övergår sedan till hyreshus i park. De öppna gårdarna är fria från trafik och skalan är så pass blygsam att man inte kan knysta om hård exploatering.

Tunnelbanan må vara Blackebergs mest välkända byggnadsverk, men där finns också Frimurarebarnhuset, en byggnad ritad av Hakon Ahlberg från åren runt 1930. Idag är den en del av Blackebergs sjukhus.

Det här tycker jag är utomordentligt lyckade hus. Materialen, utformningen, skalan, allt känns mänskligt och harmoniskt. 30-talets stramt putsade fasader har ersatts med spritputsade hus i varma jordfärger.

Radhusen är även de värda att beses (sök på t.ex. på Holbergsgatan på Booli).  Precis som radhusen i Vällingby och Bagarmossen, är de goda exempel på bostäder gjorda för en inte alltför förmögen medelklass.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 4

Älskar detta ljus! Klara sommarkvällar när solen står lite lägre och himlen är alldeles klar. De lite längre skuggorna och kontrasterna mellan ljust och mörkt. Upplevs med fördel genom en bilruta. jag är dock inte särdeles svag för moderna bilar, ty de har sällan vad man skulle kalla för bra sikt. Min bil är som ett glashus och sikten är lika bra fram som bak.

Vi åkte till kyrkogården. Min mor brukar varje år sätta en liten planta på en avlägsen släktings grav. Intill den graven finns en tjusig sak med järnstaket runtomkring. Enligt skylt letar kyrkogårdsförvaltningen efter anhöriga. Jag är visserligen inte anhörig, men den graven skulle jag gärna lägga beslag på och vårda ömt (det är e gammal kyrkoherde som vilar där) så därför planerar jag att ringa förvaltningen och anmäla mitt intresse (vi är ju trots allt grannar).

Och vad hände på kvällen? Ja, någon backade med full fart rakt in i min parkerade bil. Framdörren blir sig aldrig lik och inte går den att öppna heller. Väldigt irriterande, när man vill ha en bred bil som rymmer ett utfällt fotostativ i baksätet och som ite drar drygt 2 liter milen.

Det blev till att fara till Isaskasson igen. Där står redan Pontiacen och väntar på en nyslipad topp. Dörren betalas tack och lov av försäkringsbolaget, men det tar nog två veckor att få den lagad. Isaskasson behövde hjälp att baxa in Pontiacen i verkstaden och till hjälp hade han lånat en fyrhjuling. Jag satte mig bakom ratten och styrde och han drog. Det gock riktigt bra.

Jag fick också provsitta Isaskasson Isabella Coupé. Vilken bil! Den är verkligen elegant på alla de sätt och vis. Jag kan inte säga att Studebakern är snyggare precis. Finge jag välja tog jag Isabellan. Maken till sköa linjer får man leta efter.

(För övrigt har jag precis lärt mig att det inte går att kopiera i bilder i iPhonen igen – åtminstone verkar det så. Därav de två avvikande bilderna i detta inlägg.)

Publicerat

Alice Lyttkens och Karins syndafall

Hur många böcker av Alice Lyttkens står det inte och dammar i bokhyllor landet runt? Hur många skäms inte över dessa kärringromaner som inte står särdeles högt i kurs?

Jag har läst en tidig Lyttkens, Syndafall från 1942. Detta var innan hon började skriva de historiska kärleksromaner som gjorde henne till en av Sveriges mest lästa författare och får istället ses som ett inlägg i kvinnosaksdebatten.

Karin och Curt är ett ungt äkta par i 30-årsåldern. Curt kommer från en välbärgad familj och med hjälp av deras vackra möbler har han skapat ett smakfullt hem som han lärt Karin sköta. Ty trots att Curt är feminist, är det ändå självklart att det är hon som städar, stryker och vattnar blommorna. Och detta trots att båda yrkesarbetar och är kanslisekreterare i ett departement!

När Karin, som de dugligare av de två, utnämns till ordinarie kanslisekreterare vänder sig dock hela avdelningen emot henne. Hon förlorar vänskapen med kvinnosakskvinnan Elsbeth och Curt drar sig undan och kan inte längre ge henne den kärlek som hon så behöver. Istället intresserar han sig för en ung, rik och vacker släkting till sin systers man.

Syndafall är inte en dålig bok, däremot får mig slutet att bli komplett galen. Jag irriterar mig också på hur Karins affär med den slampige arkitekten efter en tid får henne att känna olust över att hon släpar Curts namn i smutsen. Curts familj är dessutom så korrekt och belevad att man inte kan komma åt dem. Jag avskyr verkligen den artighet som utmärker överklassen och som gör att man inte kan komma åt dem. Den artighet som inte är annat än förtäckt förakt för dem som de ser ner på.

Alice Lyttkens är heller ingen dålig författarinna. Jag är faktiskt mycket nyfiken på hennes historiska romaner och tror att jag kommer att finna dem mycket underhållande.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? BRF Klippan 10 vill byta ut sina Åtvidabergsfönster

Som ni kanske minns skrev jag om de flotta punkthusen på Danviksklippan för en tid sedan. Åtminstone ett av husen är lite taffligt reparerat och har fått nya fönster vilket inte är särskilt lyckat. De ursprungliga är av märke Åtvidaberg vilket förmodligen inte säger er något. Tänk på då huset i korsningen av Kungsträdgårdsgatan/Hamnagatan, där Max ligger i bottenvåningen. Fastighete, som byggdes i början var 40-talet var Åtvidabergs kontor och naturligtvis försett med Åtvidabergsfönster i ädelträ. dessa finns kvar än idag, även om hyresgästerna idag är andra företag.

Jag fick ett parbilder på mailen härom dagen från en ledsen boende i Klippan 10, ett av punkthusen på Danviksklippan. BRF vill byta ut de ursprungliga fönstren, ty de gamla hotar att falla samman. Så illa är det dock inte, men som ni ser av bilderna behöver de slipas och målas och eventuellt kan det vara en god idé att byta ut det inre glaset mot energiglas. Det minskar kallraset samtidigt som det blir tystare inomhus.

Tyvärr är det fortfarande så att många, framförallt äldre människor, tror att nytt är lika med bra. Behöver man inte själv betala för det (bara indirekt, genom bostadsrättsföreningen) är det klart att man vill ha nya rutor. Då säger jag betänk följande:
1. Ett ursprungligt hus är alltid mer attraktivt än ett illa reparerat, åtminstone i länga loppet. Husets värde varar.
2. Nya träfönster är undantagslöst av sämre kvalité. Aluminiumfönster går inte att underhålla på något vettigt vis och ser förr eller senare sjaskiga ut. Gamla träfönster kan repareras och håller i princip hur länge som helst. Åtminstone 200-300 år.
3. Energiförbrukningen i ett gammalt fönster kan förbättras genom att man monterar ett energiglas av något slag, dvs byter ut den INRE glaset mot ett nytt. Det yttre skall man inte röra, av såväl estetiska som värmetekniska orsaker.

Vridfönster, i dagligt tal kallade perspektivfönster efter Eric Sigfrid Perssons fönster som var de första av denna konstruktion, är synnerligen praktiska. De är lätta att öppna och ger god, dragfri ventilation. Man slipper flytta bort krukor m.m. från fönsterbrädan när man skall släppa in frisk luft. Det relativt stora avståndet mellan glasen gör också att värmeekonomin inte är den sämsta.

Hu hopps vi bara att föreningen tar sitt förstånd till fånga och reparerar sina klenoder. Sprid länken är ni snälla!

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 3

Jag har planterat körsbärs- och äppelträd! Då jag älskar körsbär är jag mycket glad åt detta. Äppelblom är heller inte det sämsta. Körsbärssorterna Huvimaja och Lettisk låg hör till de mest härdiga och klarar åtminstone zon VI. Gården ligger i denna son men byn har sedan gammalt ansetts ha vintrar som motsvarar zon VII. Mycket har dock hänt de senaste 20 åren och kylan är inte längre vad den var. Höstarna är mildare och det dröjer längre innan den riktiga vinterkylan gör entré vilket leder till att växterna har tid att ställa om sig för den kalla vintern. på bilden ovan ses Huvimaja till vänster och Lettisk låg till höger. Läget är inte det sämsta. av någon anledning blåser det sällan vid denna varma södervägg. Tyvärr är jorden i sämsta laget och det finns risk för att det kan bli lite torrt sommartid.

Att gräva upp planteringshål var en riktig pärs. Det fanns gott om sten och jag fick slita hårt. Blandade sedan välbrunnen gödsel med planteringsjord, lerjord och sandjord. Förhoppningsvis blir det hela lyckat!

Vid Bodans nordöstra hörn, mellan syrenen och bärlandet, satte jag två äppelträd. Sorterna är Borgovskoje och Sockerimon. Båda är mycket härdiga och sommaräpplen som gör sig bäst om de äts direkt från trädet. Och så vackert det är med äppelblom!

Läget i detta hörn är skyddad, men inte riktigt lika soligt. Jordmånen är dock bättre. Jag tyckte att träden skulle göra sig bra på denna plats så därför valde jag den (se så vackert det blev!). Dessutom kommer äppelträden att synas bra härifrån övriga delar av tomten.

Nu återstår bara att se om det blir något litet äpple i höst och vilka träd som övervintrar.  Om vintern blir som den brukar vara nuförtiden borde det dock gå bra.

Publicerat

Olle Hedberg skrev en damroman

Ju mer jag tänker på den så måste jag säga att jag faktiskt tyckte om Vackra vita tänder som var den första av Hedbergs böcker som jag läst. I sviten om Bo Stensson Svenningsson finns ytterligare fyra romaner: två som handlar om tiden innan Vackra vita tänder och två som

På väg norrut, på tåget, satte jag tänderna i Tack och farväl som är en av Hedbergs sista romaner. En damroman! tänkte jag när jag läste den. Karin, som blivit änka och precis flyttat till ny våning, börjar backa upp sina böcker och då ringer det på dörren och Malin, Karins blivande svägerska, gör entré.  Så mycket händer egentligen inte och när kvällen är över är boken också slut.

Tankar och dialog är bokens huvudsakliga innehåll. De två männen, maken Thorsten och sonen Jonas, är bifigurer i detta tvårumsdrama. De drog aldrig jämt och Jonas föraktade faderns småborgerliga livsföring.

Karin kåserade tidigare i några större tidningar och var på sin tid något av ett namn. När romanen utspelar sig är hon emellertid utan uppdragsgivare och har inte mycket att fylla sina vardagar med. Ett stilla lugn är vad som återstår av hennes liv, trots att hon knappast kan vara äldre än 55. Även om hon inte är förmögen, så har hon så att hon klarar sig. Det enda som återstår är döden, tänker jag när jag läser.

Jag gillar Olle Hedberg. hans böcker må vara daterade, men det är små charmerande berättelser som han dukar upp.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 2

Voilà, je suis framme! Och det trots att jag tog tåget.

Det var den lille tidsoptimist som var i farten så när jag väl hade fått både mig själv och bagaget ombord på tåget, var det endast 2 minuter kvar innan avgång. Detta skyller jag helt på trafiken, ty det var kö på Lidingövägen när jag åkte taxi ner till Centralen.

Väl lyckligt hemkommen packade jag upp min största reseeffekt och lyssnade på P2 på hög volym. Mycket trivsamt! Drack även kaffe på bron och åt choklad därtill.  Mums. När min mamma fick höra apparaten ansåg hon att den nog skulle få plats i hennes hus, men tji  fick hon, ty jag ställde den i mitt eget lilla sommarhus.

Bodan är gammal och den har stått på ett annat ställe på tomten, men nu står den invid en gammal stor syren, i en sluttning. Ser ni de fina tallarna i bakgrunden, och kyrkstallet? Jag tänker på Mai Zetterlings Älskande par när jag ser de raka furorna.

Bodan har fönster i alla väderstreck, men de är mycket små och spröjsade, så det råder en halvdager där inne. Där står en vävstol samt mängder av kartonger. Kartongerna ställde jag samman i rummet ena del och i den andra röjde jag och sopade golvet.

Framför fönstret placerade jag sedan ett skrivbord, gjort av en snickare i grannbyn ungefär 1946. Ådringsmålningen gör mig nyfiken. jag undrar så vilket träslag den skall föreställa. Fint är det lik förbannat. Till vänster utom bild, bakom dörren, står en bokhylla och där skall jag ställa upp alla Ord och bild samt några inbundna årgångar av förkrigs-BLM. Till höger står den stora apparat som jag med viss möda lyckades ta med mig på tåget.

Det är faktiskt sommar här. kanske lite svalt, men det råder inget tvivel om att Vår Herre har bestämt sig för att nu är det eländiga och kalla våren förbi (”det där jävla fittvädret”, som en tant sa när jag kom hem till henne en kväll – hon har reumatism och föredrar sol och värme). Imorgon skall jag besiktiga bilen (kopplingen hade fastnad så jag fick ta traktorn och bogsera ut kärran innan den släppte) och jag hoppas verkligen att det går bra. Pointiacen är fortfarande på verkstan, så jag vill hemskt gärna ha en körklar Kapitän.

Det var allt för idag.

Publicerat

En vy som snart är ett minne blott

Här skall en ny musikhögskola och ett bostadsområde snart byggas. Försvinner gör Statens Normalskola av Paul Hedkvist samt den byggnad som rstes åt Kungliga Musikhögskolan på 50-talet och som har formen av en g-klav. Klicka på taggarna under för bilder på dessa byggnader.

Det gamla byggnadsminnesförklarade stallen blir dock kvar, och kanske även den gula villa som ses på bilden.

Publicerat

A cottage built of lilacs and laughter

Jag älskar detta klipp! Dels för att jag är svag för Polka dots and moonbeams, och dels för det fina arrangemanget. Och jag tycker så mycket om melodin och den banala texten.

Now in a cottage built of lilacs and laughter
I know the meaning of the words ”Ever after”
And I’ll always see polka dots and moonbeams
When I kiss the pug-nosed dream

Det var Frank Sinatra som var den första att få en stor hit med denna komposition av Jimmy Van Heusen och Johnny Burke. Några år senare spelade Claude Thornhill in en version med stor orkester och ett arrangemang av Gil Evans. Även Lester Young gjorde den. I detta klipp, som jag gissar inte gjordes långt innan hans död, hör vi hans berömda tenorsaxofon.

Publicerat

von Rosens hus på Östermalmsgatan

Strandvägen 55 är adressen för det flotta von Rosenska palatset. På Östermalmsgatan 45, där idag en Markeliusritad kåk från sent 50-tal tronar, stod fram till våren 1958 en pampig hyresfastighet byggt 1884. Jag gissar att tomten tidigare var bebyggd med en klassisk villastadsvilla, men när tomtpriserna ökade, revs många av dessa hus, trots att de inte hade mer än 10år på nacken. Den utsmyckade fasadens upphovsman var Helgo Zettervall, som på 1870-talet ritat det mycket påkostade och överlastade Bolinderska palatset vid Södra Blasieholmskajen.

Det var Håkan Olsson Håvander som lät bygga det pampiga huset på Östermalmsgatan. 1889 såldes det till Gillis Boy och sedan till Reinhold von Rosen. År 1893 gifte han sig med Elsa von Horn som var född 1873. När Elsa dog i mitten/slutet av 50-talet försåldes fastigheten (vilket framgår av köpebrevet) och en bostadsrättsförening uppförde en modern byggnad av högsta klass.

Även om Markelius nybygge är vackert, saknar jag det gamla von Rosenska huset med sin pråliga renässansfasad. I huset fanns 9 lägenheter. Två per plan samt en skrubb för portvakten. När huset stod klart 1884 var våningsplan 1-3 tr disponerade på detta sätt. Notera de tre små herrummen i husets mitt. I början av 30-talet moderniserades fastigheten och vissa ändringar gjordes. Kök, serveringsrum och badrum verkar ha uppdaterats. Vissa skillnader mellan planen förekom, men i stort sett såg de ut på detta vis. På planritningarna verkar det som om merparten av kakelugnarna monterats ned. Kanske var det verkligen så. Med centralvärme installerad, fanns det inte längre något behov av eldstäder. Greve Reinhold von Rosens salong var dock sig lik intill husets sista dagar, vilket framgår av dessa bilder på Stockholmskällan.

Publicerat

Anders de Wahls barndom vid kyrkan

På kyrkogårdsområdet vid Adolf Fredriks kyrka, precis där Kammakargatan stryker förbi, ligger ett gammalt hus som härstammar från 1600-talet. Där, hos sina morföräldrar, växte Anders de Wahl upp i slutet av 1870-talet och början av 80-talet.

Boken Mormor och morfar är en barndomsskildring där de Wahl berättar om sina barnaår på kyrkogården. En fin bok, välskriven och intressant. Han hade onekligen minne för detaljer och förmågan att skildra dem och därmed fånga läsaren.

De Wahls mor, som var vid teatern, blev tidigt änka och eftersom hon ofta var på turné eller engagerad på annan ort, föll det sig naturligt att hennes två söner fick sitt hem hos föräldrarna. Ett enkelt, men välordnat hem var vad det var. Morfadern var vaktmästare i kyrkan och ständigt sysselsatt med dessa sysslor. Mormodern skötte hemmet det två dottersönerna som hon verkligen höll av.

Anders de Wahl gick som bekant även han till teatern och blev ett stort namn. Idag är han kanske mest känd för att ha läst Ring, klocka ring i radion under många år. Han levde under många år på 4 trappor i huset Strandvägen 25 och dog 1956. Titta upp mot balkongen nästa gång ni Strandvägsflanerar och sänd honom en tanke. Boken hittar ni säkert på Bokbörsen för en billig penning.

Publicerat

Svenska flaggans dag i Norrbotten

Sedan några år tillbaka firas Svenska flaggans dag i den lilla Norrbottensbyn medelst tårtbuffé i byaskolan.

Till denna tillställning kommer folk från när och fjärran; ja till och med från grannbyn som representeras av tant Ebba som är elegant som en riktig prästfru,

Resterna kan man naturligtvis lika gärna ta hem. Och kanske äta en annan dag. Om andan skulle falla på.

Publicerat

Märit Huldt och Hirams andra kokbok

När jag letade i min bokhylla igår, jag hade för mig att jag hade en kokbok med ett lustigt recept på köttsallad, fann jag istället Hirams andra kokbok från 1966 (ICA-förlaget). Jag bläddrade lite i den och blev glatt överraskad. Många 60-talskokböcker excellerar i recept som baseras mer eller mindre på konserver och resultatet av detta är inte särdeles tilltalande. Hirams kokbok är visserligen inte konservfri, men där finns många bra recept, texterna är välskrivna och man märker att det är en verkligt matlagningsintresserad människa som skrivit dem.

Hiram föddes som Märit Berg, pluggade på Tekniska skolan och på Konstakademien, gifte sig Huldt och jobbade sedan med inredning. 1955 vann hon en recepttävling och blev sedan fast medarbetare på SvD och Pernilla Thunbergers största konkurrent (hon skrev i DN).

Hirams andra kokbok är röd, den första är blå. Båda är rikligt illustrerade av henne själv. Hiram var förresten namnet Huldts hund och hon gjorde det till sin signatur. I denna, den röda, hittar jag ett recept på korintkakor. Jag är mycket förtjust i korintkakor.

Tag 100 smör och rör det vitt och pösigt med 100 g socker. Tillsätt 200 g vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 1/2 ägg och 50 g korinter. Rulla degen till små kulor och platta ut dem. Grädda dem sedan i 200 grader i cirka 8 minuter. Mums!

Ett annat recept är det på Kantorns olivbröd. Vilket fint namn! Minns vår egen kantor när jag växte upp. Hon hette Gerd, men hon var dock inte road av matlagning.

Blanda samman 1/2 dl olivolja, 2 dl vetemjöl, 2 msk parmesan och 2 msk tjock grädde till en deg. Dela den i 20 små bitar. I varje bakas in en oliv, svart eller grön. Före gräddningen doppas bullarna i vallmofrö. Grädda i 150 grader i ungefär 20 minuter. Gör sig bra till buljong.

Publicerat

Such a shame to believe in escape

Och nu har jag blivit helt besatt av Talk Talk. Det är de två första skivorna, The party’s over och It’s my life som ljuder i mina högtalare.

This endless sea of tears the feeling that I’ll drown
I”d try to catch them but they”re sure to touch the ground
My world of emptiness a child without a toy
Forgiving anything restore me to my joy
It’s so serious

Jag kan inte få nog av all dramatik, alla känslor. Eskapism. Jag förmodar att det var allt detta och mer därtill som bäddade för det ironiska 90-talet. Som jag inte alls uppskattade.

The party’s over
I never thought you’d stay
A style of reason
This life of masquerade

Debuten The party’s over producerades av Colin Thurston som låg bakom Duran Durans två första skivor. Låten Talk talk är rent bombastisk. I Today är de stora känslorna tillbaka igen:

Visions in my cell begin to breed
Was everything a fact of what I”d read
Excuse me while I spell my name
Boat and ship could sound the same
Catch me if you can but don”t delay

Talk Talk gjorde ytterligare ett par skivor. De lär vara alldeles ypperliga. Men, det är de två första som fångat mig. 1991 splittrades gruppen.

Publicerat

Om naturen vid Stora Skuggan

Jag har inte läst Johanna Ekströms Om man håller sig i solen och är inte så säker på att jag verkligen vill göra det heller. Jag är inte helt road av den genre som jag antar att man kan placera hennes alster i (men kan samtidigt tänka mig att den blir intressant många år fram i tiden). Under Johanna Ekströms uppväxt bodde familjen Wästberg/Ekström i ett gammalt hus ute vid Stora Skuggan på norra Djurgården. En riktig idyll och två föräldrar som älskade det vackra har jag förstått när jag läst ett par recensioner.

Under dessa år på Djurgården skrev Margaretha Ekström en bok som gavs ut på Bonniers 1979. Om naturen vid Stora Skuggan heter den. Den innehåller mestadels naturbetraktelser, men då och då skymtar vardagslivet förbi. Skymtar förbi gör även Virginia Woolf, som upptagit en stor del av Ekströms liv. örutom den svenska översättningen av Orlando, har hon överfört åtskilliga böcker om denna kvinna till svenskan.

Om naturen vid Stora Skuggan är ingen märkvärdig bok, men den tål att läsas.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 1

När jag skriver detta regnar det och temperaturen ligger på 5 plusgrader. Det är kallt som den sämsta Norrbottensvår som tänkas kan. Nästa vecka, den 12 juni, börjar min sommarledighet. Ledig och ledig, det är nog inte rätt ord, men jag kommer i vart fall inte att försörja mig som hemsamarit. Jag kommer att leva på mina besparingar och eventuellt tjäna en och annan krona på annat sätt. Jag skall nämligen tillbringa en stor del av sommaren i Norrbotten och som nybliven hemmansägare ägna mig åt sådant som måste göras när man äger gård och mark. Totalt rör det sig om 110 hektar och mestadels är skog. Åkermarken är utarrenderad. Jag skall snickra lite (bygga två broar = trappen framför huset på Norrländska), reparera en gammal traktor, plantera körsbärsträd och andra växter samt snygga till tomten, så lin och se om det blir någon skörd, kitta och måla fönster, reparera radioapparater, fotografera och skriva. Samt läsa litet.

På bilden ovan syns en Grundig 8085/S, en av fabrikens toppnummer från modellåret 56/57 och försett med 5 högtalare samt en rätt så flott skivspelare av modell Perpetuum-Ebner Rex A. Jag köpte den för 300 kronor på Brantingsgatan här på Gärdet. När jag pluggade i den gick två proppar. Orsaken till denna fadäs var elsladden var helt söndervittrad och kablarna kortslöt strömmen. När detta var ordnat fungerade apparaten och ljudet är mycket bra. En mycket kraftfull bas, men elektrostathögtalarna är tyvärr trasiga, men det skall åtgärdas. Denna allt annat än nätta lilla sak skall jag placera i Bodan som är vacker och omgiven av syren och är den lilla byggnad som jag tänker inreda lite provisoriskt som arbetsrum åt mig i sommar. Jag har ett skrivbord som jag tror går använda och som min farfar lät snickra och ådringsmåla i samband med att det ena huset ombyggdes och moderniserades. Jag älskar att sitta och lyssna på gamla jazzplattor när jag skriver eller redigerar foton. Då jag har en stor skivsamling, är det bara att släpa upp valda delar till Norrbotten.

Böcker är också något jag har gott om och förra sommaren fick jag en nästan komplett samling av Ord och Bild (från 1800-talets slut till 40-tal). Dessa står numera i kartonger någonstans, jag tror att jag lade dem i Bodan. Jag får leta fram en bokhylla och ställa upp dem där tillsammans med några 30-40-talsårgångar av BLM. Jag tror att det blir riktigt trevlig där inne!

Nästa avsnitt i denna serie kommer nästa vecka, när jag anlänt Norrbotten och det lantliga sommarlivet börjat.

Publicerat

Erik Fribergers atriumhus i Kärralund

Länsarkitekt Erik friberg, idag mest känd för de staplade husen i på Smörgatan, lät mellan åren 1948-52 uppföra 13 provhus vid Skillnadsgatan i Örgryte (Kärralund), Göteborg. I ett av dem inredde han och hans fru sitt hem och flyttade in i september 1951. Det är ett atriumhus (planritning) om cirka 140 kvm som är både snyggt och intressant. Se bara den vackra innergården.

Vid bygget av de tretton husen experimenterades det med material och utförande, bland annat fick Fribergers hus golvvärme. Villan är klädd med träpanel som strukits med Håbitol. Väggarna är isolerade med gullfiber och har byggts upp av standardiserade element tillverkade av AB Junohus i Uddevalla. Väggarna är på insidan klädda med träfiberplattor som inte klätts över, endast målats med Cascofärg. Skarvarna är därför synliga och utgör ett dekorativt element. Takplattorna är inte målade, utan lackade och därför mörkare. Snyggt!

Ytterligare en vy från det rymliga vardagsrummet. Dessa fönster vetter ut mot gården och den täckta uteplatsen som nås via balkongdörren.

Mellan vardagsrum och matsal finns en foldingvägg klädd med galon. En praktisk lösning då matrummet även tjänar som lekrum för barnen. Det ovala matbordet kommer från Svenskt Tenn och är i alm och används vid festligare tillfällen. Vardagsmåltiderna intas ett litet mindre bord i teak som står till höger utanför bilden, invid  ingången till köket. Endast ett draperi, Mölnyckes ”Bågar” avskiljer köket från matrummet.

Köket är påkostat och då källare helt saknas, har matförvaringen ordnats i ett isolerat skafferi med kylskåpsdörrar. En fläkt leder kall luft från grunden in i utrymmet. Naturligtvis finns även ett vanligt kylskåp, det syns till vänster i bild, bredvid bakbordet med sin Assistent. Notera också att diskbänken (93 cm) är högre än arbetsytan intill. Detta var praxis på 50-talet och är onekligen en god idé som gör att disk och beredning sker på en för respektive syssla riktig arbetshöjd.

Intill köket ligger pannrummet och den ultramoderna tvättstugan med tvättmaskin från Wascator som även centrifugerar. En strykmaskin finns också att tillgå. I anslutning till tvättstugan ligger också badrummet vars väggar är klädda med emaljerad eternit.

I villan finns gott om sovrum. Här en bild från ett av pojkrummen. Notera att sängen står på endast ett ben. För övrigt vilar sängbotten på två lister längs med väggarna. Filtarna har stoppats in bomullsvar och man kan faktiskt tala om påslakan i en tidig form.

Fribergers villa är lyckad tycker jag. Enkel, men snygg och med hyfsade material, trots vissa standardisering. Jag är svag för atriumlösningen som jag tycker skapar ett mycket tilltalande gårdsrum.

Publicerat

En lantidyll, något av en blå chimär

Detta hände sig i september år 2009. Jag fyllde år och firade den hos GBS i sagans Flark.

Med ens var sommaren åter här. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta spår av årets gröda. Här och där stod dock spannmålet rågblont mot den vackra himlen. Ovan ses en dieseltank i krokarna av madrassfabriken.

Än dröjer det en liten stund, innan höstens färger börjar att lysa och likt en flammande brasa får naturen att än en gång blomma innan vintern slutligen tar överhanden; kväver växtligheten i en tjock och ullig matta. Men till våren segrar naturen åter igen.

Min favoritvy låg med ens framför mig, men denna gång gick jag inte fram till gården, jag nöjde mig med att blicka på gårdsplanen som vore den en chimär. Den är det mest förtjusande av gårdsställen.

Höstens skuggor är långa och mönstrar den rågblonda åkern. Höstens skuggor, så dramatiska; jag tänker på Petra och Angela där ute på gården Eka i Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit. Men himlen är fortfarande blå och den glömmer jag ej.

Spannmålet står blekt mot kvällshimlen. Solen har försvunnit bakom några moln och ladugårdens tak behöver målas. Behöver, ja, men nog är det vackrare så här när färgen börjat att flagna från plåten.

Framför det vita kapellet på Västerbottens landsbygd, blommar ännu sommarens blomster, oansatta av nattfrost och annat elände. Men snart skall de dö. Det är vackra, och förgängliga.

Mina dagar i Västerbottensbyn var till ända, dessa vackra dagar i början av september 2009.

Publicerat

When she is near you can hear them

Sweet and swingin´ var Glenn Miller signum och i början av 40-talet var på allas läppar och kommersiellt mycket framgångsrik. Lite väl smetig tyckte nog många som var mer intresserade av jazz och swing. Det Miller producerade var ren underhållningsmusik och det av bästa märke. Duktiga musiker och fantastiska arrangemang. Här en inspelning från april 1942: Sweet Eloise med Ray Eberle and the Modernaires som vokalister.

Publicerat

Och nu några ord om Tora Teje

Det är mycket möjligt, att namnet Teje mer eller mindre har fallit i glömska, men en gång på 10-20-talen var Tora Teje den mest uppmärksammade kvinnliga aktrisen på Dramaten och Svenska teatern. Mycket elegant klädd, försedd med vinthund och en förmögen make, Herman Sylwander, som drev ateljé Jaeger, hade hon alla förutsättningar att bli omtalad. Detta läser jag i Claes Sylwanders bok om sin mor, Oh Gud, vad vi haft roligt! (Wiken 1993).

Född 1893 i ett fattigt hem vid Hornskroken, åt Hornstull till, var det en verklig klassresa Tora Johansson gjorde när hon så småningom fann sig i eget hus på Tysta gatan 14 vid Karlaplan. Redan som 15-årig började hon elevskolan genom att skriva födelseåret så slarvigt att ingen kunde läsa årtalet 1893. Efter ett år uppdagades sanningen, men eftersom hon ansågs så ovanligt begåvad, fick hon gå kvar.

På Svenska teatern spelade Teje många gånger mot Gösta Ekman som blev en nära vän, precis som Karl Gerhard som också blev hennes sons gudfar.

Tora Teje med sin vinthund

När Pauline Brunius 1938 blev Dramatenchef, blev det slut på rollerna för Teje. trots att hon var anställd, var det ytterst sällan som hon tilldeldes någon roll. När Brunius 1941 blev sjuk, fick dock teje överta huvudrollen i Farmor och vår herre. Den blev en stor succé, som Brunius snabbt la ner, så snart hon kom på benen.

Farmor och vår herre sattes sedan upp igen, i slutet av femtiotalet, den gången under Gierows tid som Dramatenshef. Strax därefter var det Riksteaterns tur och den uppsättningen såg faktiskt min mor vilket hon fortfarande är påtagligt nöjd över att ha fått uppleva. Programmet ligger fortfarande och dammar uppe på vinden med en liten nog om vad hon hade på sig (mamma alltså, inte Teje).

Teje var också en pionjär på andra områden, ty hon åt verkligen så lite som bara var möjligt. Idag skulle man ha kallat det ätstörningar, men på den tiden var begreppet okänt. Bemärkta damer, var dessutom så ouppnåeliga, att man accepterade alla deras brister.

Publicerat

Moralernas väktare och bilindustrin

En gång i tiden var det ingen hejd på vad man utan några större problem kunde ägna sig åt i sin amerikanska bil. Den generösa och stoppade framsoffan måste ha varit en stor vagel i ögat på de religiösa samfunden världen över. Men en dag ropade någon med hög och klar röst: separata framstolar är sportigare! Kanske var det någon listig kyrkobesökare som förstått att detta var det bästa sättet att bli av med denna tingest som praktiskt taget uppmanade till osedliga aktiviteter. Nedsjunken i var sin skålad sportstol med en växelspaksförsedd golvkonsoll emellan, är det inte mycket man kan göra som skulle kunna uppröra moralernas väktare.

Publicerat

En tur längs med vackra Lule älvdal

Det var våren 2008 som jag började polaroidfotografera. Jag hade en kamera som jag använt sporadiskt för många år sedan, men det var då som jag började intressera mig för att fotografera. Tidigare hade jag mest tagit bilder för ro skull, ja redan som barn var jag road av detta och köpte en Rollieflex i mitten av 80-talet. Så värst många bilder blev dock inte tagna då, men jag lärde mig iallfall att kopiera bilder.

Sommaren 2009 åkte jag upp till Boden, den gamla regementsstaden, och på väg dit körde vi genom Gammelstad. Alla över femtio skrek och tjoade när de fick syn på min Opel Kapitän. I reklamen stod det en gång i tiden: Bidrar diskret till sin ägares anseende, bildar distingerad bakgrund vid ankomst och avfärd. Se gärna den trevliga försäljningsbroschyren här.

Boden är egentligen en fin stad, men nu har den dessvärre fått en galleria. Och det är dumt. En gång i tiden var Boden en flott stad på grund av alla militärer och de officersfruar som hörde till. Hotell Bodensia var en påkostad efterkrigsbyggnad som låg alldeles intill de låga tvåvånings trähus som hade butiker på bottenvåningen. En viss charm finns ännu kvar i form av några tvåvånings affärshus. Jag fyndade en vacker hemvävd halsduk och Du svarte zigenare.

Vid Mellan boden och Luleå, men på andra sidan om Lule älv, ligger byarna på rad: Unbyn, Avan och Stenudden. I Avan stannade vi till och körde till byns finaste hus som är sig tämligen likt sedan mitten av förrförra seklet. En centralvärmeinstallation från sent 30-tal, är vad den nya tiden bidragit med. De stora rummen är fyllda av gamla möbler och här bor faktiskt något, han är bara några år äldre än jag är. Vi åkte allesammans till byahuset, där det var sommarcafé.

Jag fick biskvi, kolakaka, chokladboll och ett smakprov av en bulle. Allt var, till min förvåning, hembakat och gott. Jag är lite kräsen av mig, när det kommer till fikabröd. Vi satt där i solen och jag berättade att man faktiskt kan bo bra i storstan också.

Vi åkte vidare och besåg de ståtliga marker som låg dolda i skogen. Skifte efter skifte, prydliga och i snörräta rader. Det var en syn det.

Till sist åkte vi hem till Isaskasson som förstår sig på bilar. Han hade en rad tämligen unika fordon i sitt stall: Borgward Isabella coupe, Simca Vendette V8 (med en löjligt liten V8(på 2.5 liter!), en silverfärgad Ford Thunderbird -65 och en Opel Rekord -61 som endast gått 3500 mil. Han hade även en verkstad dit jag tänker lämna in bilen för en översyn av förgasare och tändning.

På väg hem, körde vi längs med de små vägarna, istället för att ta E4:an. På sina ställen är landskapet mycket tilltalande.

Publicerat

Mollie Faustman, Ninnan och Siri

Jag läser Mollie Faustmans kåserisamling Indianer och vita (W&W, 1945). Det är ingen omistlig volym, utan den består mestadels av kåserier i en snäll och klok stil som ibland kan kännas lite väl präktig. Jag blir dock nyfiken på Mollie.

När jag läste om Siri Derkert figurerade också Mollie där. Båda var konstnärer och ställde ut på den utskällda fruntimmerstutställningen på Liljevalchs 1921. Albert Engström skrev i Strix: ”Gå ut och älska, små gryn! Det passar er bättre”. Särskilt Siri Derkert råkade illa ut den gången.

I kretsen kring kostnärskvinnorna fanns även Ninnan Santesson, också hon konstnär. Uppenbarligen var hon och Mollie mycket goda vänner. Men en dag mötte Ninnan Naima Wifstrand, den tjusiga damen med cigarrcigaretterna och den mörka rösten som en gång varit stor operettstjärna. Ninnan och Naima flyttade samman och bodde under en tid även i London, där Naima uppträdde med sin säregna röst. Bland annat medverkade hon vid den första tv-utsändningen i England 1933.

Mollie blev rosenrasande och sade helt upp bekantskapen med Ninnan och hälsade aldrig mer på henne när de möttes på bussen. Det måste ha varit starka känslor i omlopp.

Naima Wifstrand var förresten med vid det första svenska framförandet av Arnold Schönbergs sångcykel Pierrot Lunaire. Det kan vara roligt att veta i dessa dagar av nyväckt intresse för atonal musik.

Bilden ovan föreställer en affisch som Faustman gjorde inför valet 1938. Fin!

Publicerat

Olle Hedbergs Vackra vita tänder

För ett par dagar sedan, närmare bestämt i lördags, gick jag till Stadsbiblioteket för att låna några böcker av Olle Hedberg. Hedberg, som både satt i Svenska akademien och såldde böcker i parti och minut, är idag praktiskt taget bortglömd. Googlar man hans namn, dyker det upp mängder med träffar på en Idol-deltagare. Texter om Hedberg är det ont om, men jag hittade en utmärkt och uttömmande här. Läs den!

Väl på Stadsbiblioteket fann jag en halv löpmeter med hans böcker högst upp i rotundan. Av dem valde jag tre och den jag först började läsa av Vackra vita tänder från 1943. Denna bok är den tredje i serien om Bo Stensson Svenningsson (Hedberg skrev åtskilliga serier, bl.a. om Karsten Kirsewetter och Iris Mattson).

Den unge Bo Stensson är förlagd till en norrländsk garnisonsstad där han gör sin rekryt, samtidigt som han läser om kvällarna. För det sistnämnda ändamålet hyr han ett rum hos en änkefru Lantmansson. Vid ett besök på danssyltan Röda Caféet träffar Stensson en ung fröken Maj Rydén, fattig men med pretentioner. Denna unga kvinna väcker Stenssons erotiska aptit och de inleder ett förhållande.

Berättelsen är verkligen mycket daterad till det yttre och jag irriterar mig på den hemska fröken Rydén som hela tiden låtsas vara av bättre börd och gör sitt bästa för att pungslå den den unge rekryten. Samlivet dem emellan är fascinerande, ty det finns inte mycket som binder dem samman om man bortser från det erotiska. De verkar inte vara överdrivet förtjusta i varandra och de spelar ständigt ett spel.

Förutom de två huvudpersonerna skildrar Hedberg Stenssons fader som besöker sonen i regementsstaden. Sten Svenningsson  är en kedjerökande och lätt alkoholiserad man som snart skall gå i pension och som är rädd för den kärva ekonomiska tid som då stundar. Fröken Rydéns väninna, den fula och kyska kyrkoherdedottern Esther Linell som också tjänar som moraliskt alibi till sin något lättfotande kamrat, hör även hon till det persongalleri som Hedberg skildrar. Till skillnad från Agnes von Krusenstjerna gör han det dock på ett bryskare och mindre raffinerat vis. Jag tycker att det finns något klumpigt över dessa individers tankar, åtminstone som de möter en i texten.

Huruvida Hedberg är en författare som tål att återupptäckas är ännu för tidigt att sia om. Jag tror dock inte att han hör till de verkligt stora berättarna.

Publicerat

Telefunken Opus 55, som ett gammalt vackert musikinstrument

Nu fungerar radion! Felet var lätt avhjälpt. Jag upptäckte att någon tok hade bytt plats på två av rören. När jag satte dem på rätt ställe, fungerade med ens radio som den skulle. Vilken lycka!

Efter att ha bytt tre koppingskondensatorer, två elektrolytkondensatorer (som tillhör likriktaren) samt byggt en ny likriktare av fyra dioder och monterat den i den gamla plåtburk som utgjorde likriktare, är nu apparaten i gott tekniskt skick. Två nya glödlampor och ett nytt magiskt öga fullbordar den elektriska renoveringen.

Själva höljet var dammigt och behövde möbelpolish för att återfå sin glans. Ett par repor, varav två lite större på ovansidan, syns nästan inte idag. Vred och tangenter har jag rengjort och stationsskalans glas likaså. Nu glänser radion verkligen. En lite sammetsmatt patinerad lyster som är mycket tilltalade. Och se den vackra stationsskalan när den lyser i mörkret (på båda sidorna om tangenterna finns två rattar som medelst noter visar inställningen av bas och diskant). Och så låter den mycket bra!

Jag lyssnar mestadels på P2 och jag måste säga att klassisk musik låter mycket bra. Det är klart att vissa partier blir lite grumliga, radio är ju trots allt inte i stereo. Basen är bra och violinstråkar gör sig ypperligt. Det är en speciell klang som är mycket tilltalande. Jag förstår varför amerikanska köpare betalar 400-500 dollar för fina exemplar på Ebay idag. Radion påminner verkligen om ett gammalt fint instrument.

Nypriset för denna toppmodell låg på hösten 1954 någonstans strax under 800 kronor gissar jag och det var ett avsevärt belopp. Detta var en radio som gemene man inte hade råd med. Köper man ett fint exemplar idag för 500 dollar så får man mycket radio för pengarna och betalar dessutom betydligt mindre än vad nypriset skulle vara omräknat i dagens penningvärde. Dessutom kan man lätt ansluta en iPod/iPhone till grammofon eller skivspelaruttaget och vips har man en modern musikmaskin! Basen är så kraftfull att den utan problem klarar modern elektronisk musik.

Här ett klipp på Youtube som visar radion från både fram- och baksidan. Jag bjuder också på en mycket rolig reklamfilm för Telefunkens nya miniatyrrör. Telefunken var nämligen också en klassisk tillverkare av radiorör och det var ett av deras 40-talsrör som utgjorde själva kärnan i den legendariska mikrofonen Neumann U-47.

Publicerat

Alving på Medevi brunn anno 1962

Ja, egentligen är det kanske lite dumt att ha Veckojournalens utgåvor från 50-talet fram till tidigt 60-tal som ett slags rättesnöre när det gäller veckotidningar, men så är det. Jag läste ett finfint reportage om Medevi brunn från 1962. Det är tidningens Barbro Alving som gästar den gamla klassiska brunnsorten. En välskriven artikel med bilder av Anders Engman som är en utmärkt fotograf som i detta reportage presterar många riktigt bra bilder.

Medevi Brunn har gamla anor. Det var i slutet av 1679-talet som Urban Hjärne fann ortens brunnsvatten så utomordentligt och fullt av mineraler, att han introducerade den på kontinenten populära vanan att dricka brunn. Medevi blev snart ett av överklassens populäraste sommarnöjen.

De rum som stod gästerna till förfogande när Bang var på besök var verkligen något extra. Tapeter i milda grå ränder med blekskära blombuketter, en svartmålad byrå i senempire, en smultronröd divansoffa av turkisk läggning och en ljummen kakelugn. Bättre kan man knappast bo. Åtminstone är det så jag skulle vilja bo, när jag dricker brunn.

En bildsvit: Brunnsdrickning, Hon blir 87 till hösten, Kanske kan jag magra några hekton, Jag dricker en läsk som omväxling samt Alla dessa hattar och frukappor.

Publicerat

Värmlands Trikåfabriks filial i Tidafors

Sommaren 2007  åkte jag igenom en gammalt samhälle, på väg från Värmland upp till Dalarna, och passerade då resterna av Tidafors väv och trikå. Anläggningen, som var en del av Värmlands Trikåfabrik i Karlstad, ligger naturskönt belägen vid ett vattendrag i en liten dalsänka. Där var mycket vackert och mycket stillsamt. I den enda byggnad som var i någorlunda gott skick, var en loppmarknad inhyst. De övriga byggnaderna präglades av ett starkt förfall. Denna sommar hade jag ännu inte riktigt börjat fotografera, men tog i vart fall några bilder med en halvdan digitalkamera.

Det var med viss andakt som vi steg in i den övergivna byggnaden som under efterkrigstiden moderniserats och försetts med eternitplattor. Dörren var olåst och nyfikenheten stor. Inne i den vackra fabrikslokalen där pressbord och stickmaskiner fortfarande fanns kvar, var förödelsen stor och endast en Hänt i Veckan från 1987 med bilder på Jannike Björling, antydde att det fanns viss verksamhet i lokalerna på den tiden. I övrigt tydde mycket på att 70-talet varit den tid när man gjort tappra försök att rycka upp verksamheten ur den svacka som den svenska textilindustrin hamnat i.

Maskinerna hade till viss del monterats ned, men objudna besökare hade ställt till stor oreda genom att slita fram apparaterna ut sitt ide.

Pressbordet var en stilig anläggning som säkerligen kostat en slant att köpa in. Tidens tand och fukt hade förstört de vitala delarna som nu rostat. Snygg var också denna tingest. Jag är mycket nyfiken på vad den en gång använts till.

Ett stort förråd av pärmar fyllda med prov på olika sorters trikå, fanns fortfarande kvar. De var vackra och välarbetade smakprov i många fina färger.

Här lokalen i sin helhet. Det är högt i tak och fönstren är småspröjsade, vilket indikerar att anläggningen skulle kunna vara från 10-talet.

Detta var inte den enda byggnaden på området. Helt förfallna tegellängor och trähus fanns i anslutning. Ett stycke kulturhistoria som säkert snart är borta. Det är sorgligt, men helt naturligt, att storhetstider kommer och går. Många av de samhällen som växter fram under 1900-talet, var kopplade till industrier och när så den stora vågen av nedläggningar och rationaliseringar kom, återstod inte mycket annat för dessa orter än att invänta den slutliga insomnandet. Jag tycker dock att det är tråkigt att inte fler delar av Sverige kan sjuda av liv. Att flytta och bosätta sig i ett hyreshusområde i närmast belägna stad kan väl knappast innebär ökad livskvalitet.

Publicerat

Oväntat fint vid ICA Kvantum Värtan

Jag gillar inte alls Posten och använder hellre DHL eller någon liknande om jag får välja hur ett beställt paket skall skickas. Postens service är undermålig och jag måste numera gå till Värtahamnen för att hämta ut paketen. Det är en ordentlig promenad och för de stackars åldringar som måste ta sig dit ett helt företag som inkluderar två busslinjer.

Det enda försonande drag jag kan komma på är att intill butiken ligger två gamla rester från en svunnen tid. Vackrast är det gamla tegelhuset med järnfönster. Inte alltför ansatt av tidens tand står det mellan Södra hamnvägen och Malmvägen. Jag antar att det förr eller senare skall rivas för att ge plats åt nya bostäder. Gör inte det säger jag, spara det som en rest och bygg nytt intill. Huset är vackert, välbevarat och som gjort för någon trevlig verksamhet. Dock inte för något jävla lattecafé eller livsstilsfik med ekologiskt kaffe (som rostats tillsammans med spädbarnsbajs för att få den rätta, genuina smaken).

Intill tegelkåken ligger ett funkishus, ljusgult, putsat och med de för tiden så klassiska horisontella fönsterbanden. Även det en liten pärla där det ligger, dammigt och skitigt och med eftersatt underhåll.

Publicerat

Coleman Hawkins et Lionel Hampton

Nej, vi skall inte lyssna på Billie Holiday och Coleman Hawkins som bilder antyder, utan på en bunt plattor med Coleman Hawkins och Lionel Hampton. Hälften av skivorna med Hamptons orkester och hälften med Coleman Hawkins. Inspelningarna är från sent 30-tal och tidigt 40-tal om man skall generalisera. de flesta pressade i England eller Sverige. Jag spelade av dem för många år sedan och tänker att inget väl mer passande en solig lördag än att lyssna på lite jazzen.

Publicerat

Svensk kvinna och en muslim till man

Tyvärr missade jag stora delar av det där Uppdrag granskning när imamerna ger råd till utsatta kvinnor. Lite såg jag och det bara inledningen hos en äldre dam som är änka efter en turk. Damen ifråga har varit antropolog och under många år bosatt i Turkiet. Maken hennes var domare och hade hög status i samhället som domare tenderar att ha. Han var också en känd person, ty på natten drev han en illegal spelhåla som var mycket populär. Muslin var han också, men både han och familjen var tämligen moderna av sig. Jag frågade tanten hur han behandlade henne. ”Det var jag som behandlade honom, det skall du veta” sade hon och jag tvekade inte en sekund på vem som bestämde i det hushållet.

Denna rätt stora, vita kvinna kom till Turkiet på 50-60-talen och förälskade sig genast i landet och människorna. Så småningom även i mannen i fråga och de gifte sig raskt. Hans systrar var dock mycket skeptiska mot denna yrkesarbetande kvinna som inte brydde sig om att måla sig och köpa exklusiva toaletter från modehusen. De gjorde sitt bästa för att ändra på sig, men då hon hade bestämt sig för att inte höra på det örat, lade de efter en tid ned vapnen och allt blev tämligen frid och fröjd. Jag frågade henne hur det gått om hon varit en blyg liten blå viol? ”Då hade de slukat mig med hull och hår” svarade hon.

I de fattiga delarna av Turkiet var det som regel mer gammaldags, men i de burgna kretsarna kunde man leva lite som man ville. Enligt vad jag förstod av vårt samtal, är dock Turkiet betydligt mindre konservativt än andra länder där islam härskar. Jag, som inte vet mycket om allt detta, tyckte att det var ett mycket intressant samtal.

Publicerat

Hos Wiwen Nilsson på Olshögsvägen

1938 uppfördes i Professorsstaden i Lund en villa som 1941 förvärvades av Wiwen Nilsson (fin bild!) och därefter bär dennes namn. Upphovsman var arkitekten Hans Westman som senare lät bygga ett praktfullt hem åt sig själv, Villa Westman, som jag skrivit om tidigare.

Exteriören är i klassisk funktionalistisk anda stram och lätt båtinspirerad. Framför sovrummen på övre botten löper en solterrass vilket får antas borga för ett sunt leverne (avsikten är inte att där skall drickas cocktails). En skiss över bottenvåningens plan hittar ni här.

En mycket fin detalj är blomsterfönstret i matsalen. Nilssons verkar av bilden att döma mest odla kaktéer, men en dylik inrättning är annars perfekt för medelhavsväxter som Kameilia, Oliv och Nerium. Matsalsgruppen är för övrigt ritad av Nilsson själv och tavlorna av Pär Siegård och GAN. Ytterligare ett verk av Siegård,Uppståndelsen, hänger över Nilssons skulpturer.

I vardagsrummet, som även har öppen spis och batik av Nils Wedel, finns naturligtvis öppen spis, precis som i herrummet som dekorerats med dansspjut från Söderhavet och en afrikansk sköld.

Villa Wiwen Nilssons exteriör är idag kraftigt förvanskad och klädd med mörk locklistpanel anno 1977. Interiören är sig dock till viss del lik, även om det verkar som om blomsterfönstret byggts om (men jag är dock inte riktigt säker).

Publicerat

Anges och David framför kakelugnen

Jag vet inte när bilden är tagen, men jag gissar på andra halvan av 30-talet. En jungfru serverar cocktails framför kakelugnen i salongen. Agnes von Krusenstjernas Fattigadel hade sålt bra och hon och David Sprengel hade fått en rätt så tjusig våning vid Karlavägen, en våning som blev deras sista hem. I mars 1940 dog hon efter en operation som föranletts av den hjärntumör som upptäckts ett par månader tidigare.

Om man fått veta något om deras vardagsliv! Olof Lagercratz, vars mor var kusin med Agnes, berättar i korta ordalag om sina möten med henne sin bok från 1951 (Agnes von Krusenstjerna, Bonniers – läs den!). Sinnessjukdomen, som låg i släkten, präglade till stor del hennes liv. Hon drack periodvis för mycket, missbrukade tabletter. von Pahlen-fejden i mitten av 30-talet tog hårt på hennes krafter, men de framgångar som följde med Fattigadel etablerade henne som en av våra främsta författare under denna tid och det gladde henne säker. De sista åren hölls sig dock makarna mest för sig själva. Stellan Mörner och Eva De Geer (barndomsvän) blev dock nära vänner.

Huset på Karlavägen revs på 50-talet och ersattes av en ståtlig byggnad med en stor våning per plan. Högst upp en flott lägenhet i etage. En allt annan än varsam renovering har dock till stor del utplånad husets charm.

Publicerat

Östertäljes trivsamma ålderdomshem

I april 1947 invigdes Östertäljes första ålderdomshem som ritats av Torsten Risberg. Ursprungligen var tanken att det skulle bli en tvåvåningsbyggnad, men Risberg tänkte om och bad att få rita om byggnaden utan ersättning. Resultatet blev inte alls dumt. Det är en fin anläggning i den lilla skalan, påkostat med moderna mått mätt. I vardagsrum och matsal verkar det ligga någon form av parkett, i pensionärernas rum vanliga trägolv. Studera gärna planritningen här för översikt över lokalerna.

De gemensamma ytorna utgörs av ett vardagsrum på 40 kvm med en matsal i anslutning. Belysningen är indirekt och utgörs av lysrör som monterats bakom trälist som löper runt rummet. Väggarna är klädda med juteväv.

Framför det stora fönstret står halvmeterhöga blomlådor vilket det också gör i matsalen. En balkongdörr leder ut på altanen. Behovet av grönska och frisk luft är således väl tillgodosett.

Föreståndarinnas rum har sovalkov, egen toalett samt ett litet kontor. Det är kanske inte så märkvärdigt, men å andra sida lyser de dåliga materialen med sin frånvaro.

Pensionärernas rum är små med dagens mått mätt och de saknar toalett, endast ett handfat finns att tillgå. Badrum samt två toaletter finns i korridoren utanför. Idag skulle denna lösning inte gå för sig och dessutom krävs det att rummen har köksutrustning. Med tanke på hur dålig man måste vara för att flytta in på ett boende kan man verkligen ifrågasätta detta. Små rum tycker jag blir mer intima och trivsamma, dessutom billigare. I kombination med det trevliga sällskapsrummen tycker jag att detta vore en mycket bra lösning för de som vill flytta till ett hem, men är för friska för att bo på ett traditionellt äldreboende.

Lite större rum finns också på Östertälje ålderdomshem. Det är s.k. dubbelrum för gifta par. De är inte speciellt stora de heller, men trivsamma.

Jag tycker att moderna äldreboenden är mycket trista och det vilar verkligen en känsla av institution över dem. Långa korridorer, fula, standardiserade möbler, samt trista golv. Naturligtvis finns där inga öppna spisar. Dessutom är de stora och man går lätt vilse bland avdelningar som ser identiska ut. Östertälje ålderdomshem tycker jag man kan se som en förebild, även om åtskilligt måste ändras för att möta dagens krav. Inte minst den lilla skalan: på ett sådant boende går det inte som pensionär vara en anonym vårdtagare.

Publicerat

Biltur vid första snön och Klas-Göte

Det var länge sedan jag var i farbror Odals by, så en vacker förvinterdag tog jag bilen dit. Solen sken, det var inte mer än en minusgrad och det var varmt och skönt inne i kupén. Jag svängde ner på den väg som går över ån, samma å som kallas älven i min by. Vattnet hade börjat frysa. Strax därefter passerad jag en gammal ladugård som stod på stenfot. Huvudbyggnaden var gul och i 30-talsstil. Jag gasade, svängde vänster och befann mig snart på en grusväg som mycket sparsamt kantades av byggnader. Jag undrar om jag någonsin varit där.

Vi hade en släkting som bodde i krokarna. Han hette Klas-Göte och var inte riktigt riktig, något fattades och han var mycket originell. Han hade en ett par stugor inne i skogen där det rådde total oordning. Han samlade på allt mellan himmel och jord och slog knappast ett slag för hygien. När tant Inga fick höra att vi druckit kaffe hos honom blev hon förskräckt. Inte fick vi några men av det.

Klas-Göte jobbade ibland, stod han och hängde med en skyffel i handen vid något vägbygge. Det var någon form av terapiarbete för män som inte var riktigt arbetsföra. Han skrev klagoskrivelser också, ty det låg ett hus strax ovanför hans och vattnet på den tomten passerade hans tomt när det rann på våren. Detta kunde han inte förlika sig med.

En dag dog Klas-Göte och det skulle hållas auktion. Det kan inte ha blivit några höga priser, för det var mest bara skräp. En separator och en ässja var vad vi fick med oss hem av Klas-Götes världsliga tillhörigheter. Glömmer honom gör jag aldrig, även om minnesbilderna är svaga.

Publicerat

Kirsten Flagstad sjunger litet Grieg

Innan Birgit Nilsson fanns det en annan Wagnersångerska från Skandinavien: Kirsten Flagstad. Här sjunger hon dock inte Wagner, utan Griegs Ich liebe dich i en inspelning från juli 1936:

Vill man se Kirsten Flagstad i full Wagnerstass sjungandes paradnumret från Walkyrian klickar man här.