Publicerat

En gömd trädgård nästan i Jerusalem

Inte långt från Gerusalen, som det stavas på skylten, ligger en gammal övergiven gård som en gång haft en överdådig trädgård. Trots att ingen skött dess planteringar, är det fortfarande lätt att röras av den prakt som möter besökaren. Äppelträdet var stort och helt översållat av vita blommor, olika sorters buskrosor sände ut en ljuv doft och pioner och krolliljor visade sina vackra blommor.

Bagarstugan hade undkommit efterkrigstidens moderniseringar och var sig fortfarande lik. Framför ett av fönstren prunkade smörbollar, denna vackra växt som trivs ändå upp i lappmarken.

Både bro och ytterdörr har kvar den spröda elegans som var så vanlig förr. Senare tids snickerier är betydligt klumpigare  vilket blir särskilt tydligt om man tittar på gamla foton från förra seklets början. Byggnader som idag ser kompakta och formstöpta ut, gjorde då ett luftigt och elegant intryck.

Kilan till höger har onekligen en enkel konstruktion för att hissa upp och ned vattenhinken. När jag var barn brukade vi kyla kärnmjölk och annan dryck där nere i det kalla vattnet genom att sänka ned en välfylld plåthink, fylld av mjölkprodukter och annat som krävde kyla för att hålla sig varma sommardagar. Inte för att vi saknade kylskåp, snarare för att brunnen hade betydligt större kapacitet.

Smörblommor, midsommarblomster, en loge, en huvudbyggnad i efterkrigstidens typiska stil. Så stilla och så övergivet, men samtidigt en så harmonisk plats. Inga kallstråk som signalerar död och ondska. Bara vänliga blomster.

Den röda blomman är en herrgårdspion, en tålig sort som kanske inte är så vanlig idag. Dess blommor är inte lika fylliga som den vanliga bondpionens, men i gengäld har den något skirt över sig. Kanhända är dess aperation rentutav herrgårdsaktig.

Publicerat

Konsten att förstöra en småstad, 1

Ni minns väl Anders Wahlgrens filmer om rivningsraseriet i Stockholm? Jag tänkte att vi skulle titta närmare på en lite mindre stad som visserligen fått ett Domsvaruhus, men som till stor del skövlats av andra än kooperationen. Fram till mitten av 50-talet var Luleå relativt ålderdomligt, men med invigningen av nya Shopping, en galleria som ritats av Ralph Erskine, började en ny era. De gamla byggnaderna revs en efter en och nya mer eller mindre vackra restes. I början gick det riktigt bra, men allt eftersom åren gick sjönk kvalitén och skalan på byggandet ökade.

Idag har man med stort nit förstört det mesta av det som byggdes på 50-talet. Erskines fantastiska shoppinghus är mycket förvanskat och övriga byggnader har försetts med fula fönster och portar. Jag måste säga att man är konsekvent i sitt skövlande och att man skiter i om det är en resultatet av borgerlig regerings byggande man ger sig på, eller om det är socialistiskt ansatta byggnader som förstörs. Ingen går säker! Den senaste riktigt stora skandalen var Fritz Olsson-husen vid Storgatan som mejades ner för att ersättas med ännu en galleria. De var de sista välbevarade affärshusen med bostäder på en trappa upp som fanns kvar i staden vi nämnda gatan. Vissa protester hördes naturligtvis, men de flesta insåg att så gamla hus måste rivas för att ge plats åt nya, moderna. Jag var naturligtvis förbannad och kom mig inte ens för att fota husen.

Hur som haver så finns det dock en hel del gamla hus kvar i Luleå. Hur det kommer sig att de står kvar vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är en lycklig slump. På bilden ovan ser ni en relativt trevlig vy från ett kvarter nära järnvägsstationen.

Huset som skymtade till höger i bild det ni ser på bilden ovan. På klassiskt Luleå-manér har man tilläggsisolerat och klätt fasaden med plåt. Det är inte snyggt! Tittar man på fasaden och ser att den är indelad i olika delar medelst vitt listverk, är det lätt att tänka sig att den ursprungliga beklädnaden varit i en blandning av stående och liggande panel.

Här ett vackert gammalt privathotell som nyligen fått nya, mycket fula fönster. Verkligen synd på en så pass välbevarad kåk. Notera den vackert inramade entrén.

Detta är något av en idyll. Det vita huset i mitten har moderniserats medelst eternitplattor men är i övrigt hyfsat intakt, även om fönstren inte är så passande. Fastigheten skall strax rivas och ersättas med ett nytt hus som bättre utnyttjar tomtens möjligheter (dvs större byggnadsvolym).

Huset till höger, vars fasad i tegel är av senaere datum, är heller inte dumt. I början av 90-talet hade det fortfarande kvar sina ursprungliga perspektivfönster (jag tror att de var i ädelträ) och jag minns att det låg massiv parkett på golven och att köken var orörda. Idag är det upprustad och uppgraderingen till modern standard har inneburit nya fönster i aluminium. Jag antar att köken, de platsbyggda, numera har inredning i board och spånskiva; allt för att dagens hyresgäster skall få det bästa av det bästa och höjd hyra på kuppen.

Publicerat

Mais oui! Gigi, ett lättfärdigt stycke

Colette, som jag gissar är mest känd i Sverige för att ha gett sitt namn till ett lyxigt liten varuhusliknande affär i Paris, gjorde år 1907 en pantomim tillsammans med sin Älskarinna Missy vars riktiga namn var Mathilde de Morny, Marquise de Belbeuf. Föreställningen döptes till Rêve d’Égypte och orsakade stort spektakel, ja den blev till och med stoppad fick läggas ned. Orsaken till allt detta var den kyss som Colette och Missy njöt i föreställningen.

Colettes bok Gigi blev en av hennes framgångsrikaste och det är dess svenska titel som fått ge titeln till detta inlägg. Läs mer om Colette, på biblioteket eller på internet. Hon var en högst okonventionell kvinna (och föregick Woody Allen genom att ha ett förhållande med sin styvson).

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 11

Jag har målat garagedörrarna! Ursprungligen tror jag att dessa var gulbruna och den vänstra hade råglasrutor som ersatts med masonit. Någon gång på 80-talet målades de dock gröna, i samma ton som övriga dörrar på byggnaden. Vilken färgtyp som användes vet jag dock inte. Alkyd eller linoljefärg som förstärkts med alkyd är det mest troliga. Ren linoljefärg har ju inte varit vanlig på många, många år.

På ett färghus i stan, Nordsjö, fann jag en alkydoljefärg som säljaren lite motvilligt visade och berättade att den var på väg ut ur sortimentet. Jag köpte en burk, 2,5 liter, som bröts i en grön nyans. Kostnaden för denna färg var 500 kronor och den räckte lagom till en strykning av dessa dörrar och då finns det lite färg kvar för en extra strykning av utsatta partier. Dyrk skulle man kunna säga. Roligt att prova alkydfärg, dock. För mer läsning om denna färgtyp rekommenderas riksantikvarieämbetets webbplats.

Resterande dörrar på byggnaden, två pardörrar och två enkeldörrar, tänker jag måla med linoljefärg. Det skall bli mycket intressant att se hur den färgen ställer sig i förhållande till alkyden, både pris och arbetsmässigt i det långa loppet. En linoljeburk kostar 350 kr och är mycket dryg. Dörrarna kan dessutom underhållas med kallpressad linolja mellan ommålningarna.

Den långsträckta byggnaden till vänster är ovan nämnda loge, men nu skall vi inte prata om den utan om detta hörn av trädgården. Ungefär i höjd med den högra av logens två enkeldörrar, har jag planterat en norrlandsschersmin. Den är tålig och jag hoppas att den trivs. Inte långt ifrån står en liten planta, en buskros vid namn Blanc double de Coubert. Den doftar gott och lär tåla det mesta. Jag tror att den blir bra där.

Denna del av tomten är varm och rätt torr. I sluttningen ner mot ladugården skall jag sätta lupiner. Förhoppningsvis trivs de och brer ut sig vilket borde bli mycket vackert. Några större krav på jordmån och fukt verkar inte dessa blommor ha.

Litet till höger i bild syns ett päronträd, Olga. Sorten är härdig och kan gå upp till zon 7. Det skall bli intressant att se hur den trivs. Tyvärr vet jag inte vilken sort som skall planteras intill, för att insekterna skall kunna korsbefrukta trädet. Päron finns det gott om, men lika härdiga har jag aldrig sett.

När jag var i Västerbotten kom jag över bondbion, herrgårdspion och krollilja. De stod intill en ödegård och jag tog en av varje. Inte riktigt tillåtet, men trädgården var så förvildad. Jag är inte säker på var de skall stå, men pionerna tror jag får sitt hem intill den nysnickrade verandan, där en svartvinbärsbuske står idag, intill en gammal syren.

Fotogenlampa och Blue Note-jazz! mer säger jag inte.

Publicerat

Varför är det inte snyggt: Svartöstan


Svartöstaden strax utanför Luleå centrum är på många sätt en verklig pärla. Gamla enfamiljsvillor av enklare sort och diverse flerfamiljshus som i huvudsak uppförts för arbetarna i malmhamnen intill och när Norrbottens järnverk sedan startade runt 1940 blev många av invånarna arbetare där. I samma veva som järnverket startade sin verksamhet, blev stadsdelen känd för sin dåliga luft; att hänga vittvätt utomhus var inte att tänka på.

Idag är invånarna i denna stadsdel inte bara arbetare, utan många kulturellt verksamma har här inrett sina hem. detta har höjt områdets status och fastighetsbolaget Akelius köper upp hus som sedan rivs och ersätts med flerfamiljshus i två våningar. Många villor får också nya ägare som renoverar och bygger om – tyvärr görs detta oftast på ett mindre lämpligt vis.

I detta avsnitt av Varför är det inte snyggt? besöker vi Svartöstan och tittar på resultatet av plastfärgsmålade fasader, tilläggsisoleringar och plåtinklädnader. Vi får också se några verkliga pärlor i området. Akelius fula längor lämnar vi dock därhän.

Detta med färg är för övrigt ett intressant kapitel. Vid ett besök på Nordsjösbutik i Luleå fick jag veta att alkydoljefärg har den nackdelen att den bleks i solen vilket fick farbrorn bakom disken att avråda mig från den färgtypen. Alkydoljefärg är en vidareutveckling av linoljefärg och kanske inte världens bästa färg. Dock slipper man plastfärgens sunkiga egenskaper (bleks inte nämnvärt, men den släpper från underlaget när den åldras vilket inte är snyggt och det är svårt att få träet trärent igen om man vill måla om med en bättre färg). Påpekas bör dock att jag inte är någon expert på området.

Publicerat

When it’s summertime down south

Jag är i Västerbotten och där har jag varit sedan i torsdag som jag inte minns fel.

I fredags reparerade jag GBS gamla Luxor, en 1260 W från 1939 som hon fått i födelsedagspresent av Matt-Frans för ett par år sedan. Den var visserligen inte stendöd, men det lilla ljud som kom ur högtalaren var knappast hörbart. Resultatet blev inte så dumt och på mellan- och kortvåg gick det att få in de mest spännande stationer. Radion har dessutom grammofoningång, så med en adapter kan man lätt koppla in iPhonen eller datorn och lyssna på musik utan störande högfrekventa toner. Även basen är föredömligt svag.

Dan därpå begav vi oss till Ånäset där det var någon form av shoppingdag med allehanda stånd som kantade byagatan. Jag fyndade några sånghäften som ett gammalt par reade ut. De brukade uppträda på diverse tillställningar, men nu tyckte de att de var för gamla och hade därför lagt ned verksamheten och därför gjorde de sig av med sina gamal häften.

Även Afrikaaffärn (ja, den heter precis så!) hade öppet och jag fann en vacker halsduk för 220 kronor i mycket behaglig ullkvalitet. I Afrikaaffärn finns det mängder av tyg, väskor, halsdukar och klänningar. De sistnämnda är särskilt lämpliga för kulturtanter som börjat svälla över litet.

På eftermiddagen åkte jag och Sofia Runars, en lyckad kvinnoperson, till Holmön för att gå på fest. Båtresan var varm och behaglig (halsduken från Afrikaaffärn var därför helt onödig). Holmön är en fin ö, som en blandning av Norrländskt förritin och Saltkråkan. Målet var Egils båtbyggeri som egentligen var en gammal ladugård som för kvällen apterats till festlokal. På baksidan fanns ett trevligt uterum i turkisk stil, ej olikt ett klassiskt herrum.

Och så fanns där gris. Grillad gris i enorma mängder. Grisen var uppfostrad efter konstens alla regler och togs nyligen av daga medelst bultpistol.

Dagen därpå, efter en kall natt, hängde regnet i luften och båtfärden hem blev allt annat än lugn. Väl framme i Bjännsjöå, där jag parkerat min bil, startade hemfärden till Les Flarques och en väntande GBS. Solen bröt fram och det var mycket vackert längs med vägen från Västra Sjulsmark, via Ytterklinten och Överklinten till Les Flarques.

vad passar väl bättre en grå måndag än ett besök i Vebomark? Inte mycket vill jag påstå. Den gamla skolbyggnaden var mycket vacker och i hembygdsgården alldeles intill fann jag denna fantastiska degblandare av tysk kvalisort. Som droppen på moset användes den till att att blanda pizzadeg ty det bakades pizza i den gamla bakugnen!

Publicerat

Döden lurar någonstans runt knuten

Vid landsvägen stod en postlåda utan vare sig namn eller nummer. Intill låg två plastsoptunnor, omkullvälta. Den lilla avtagsvägen ledde in mellan höga träd och däremellan skymtade ett hus. Ett porlande ljud dödade tystnaden. Ett kallstråk gick strax intill grönskan och därinne strömmande en liten bäck.

Det var ett övergivet hus. Utanför låg soppåsar slängda. Fulla och påverkade av tidens tand. I blomkrukorna som hängde på bron trängdes vissnade rester av någon förfluten sommars fägring. Det vilade en obehaglig känsla över platsen och jag blev rädd.

Genom fönstret såg jag in i ett par rum. Det var lite stökigt och verkade övergivet. Gamla tapeter och ännu äldre eluttag. En vaxduk med blommor, en trasmatta på en kökssoffa.

Nästa fönster gjorde mig rädd. En julkaktus, visserligen lite uttorkad, men inte alls död, stod bakom glaset. Mellan rutorna fönstervadd. De kalla vintrarna i Västerbotten är inte nådiga mot dessa krukväxter. Hur kom det sig att den inte var död? Levde den, eller gick den igen?

Men än hängde ingen i tvättställningen. Än låg tvättlinan obrukad. Och jag förmodar att yxan fortfarande låg på sin plats. Var det nu kan ha varit.

Jag såg uthusen och undrade om där blommade paradisblomster? Jag tog ett par steg ut i det höga gräset men fann att någon gått före mig och trampat ned både prästkragar och timotej. Denne någon, var han en mördare?

Publicerat

Voilà! Dessa vackra elegansnejlikor!

Bilden ovan hittade jag för några år sedan i ett gammalt album. Den föreställer mig själv i en rar släktings famn 1973. I förgrunden tronar en bukett elegansnejlikor, den praktiskt taget utdöda standardbuketten från förr. Är de inte väldigt eleganta? Det tycker åtminstone jag.

Publicerat

Gerhards Verklighet och drömmar

Detta Hötorgsfynd ligger mig mycket varmt om hjärtat. Texten hör till de bästa som skrevs under 30-talet. Upphovsmannen hette Karl Gerhard den var med i den rappa komedi från 1935, Äktenskapsleken, där han placerat Zarah Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken. Filmen är ytterligt kvick; Gerhard repliker lades i samtliga skådespelares mun vilket verkligen är underhållande. Själv spelar han Leanders skilsmässoadvokat, vars tjänster hon nu står i begrepp att anlita ännu en gång. På bilden intill ses han pusta ut efter en boxningsmatch.

Leander är inte alls dålig som skulptrisen Diidiken. Hon är helt parant och dessutom mycket rolig. Någon blyg liten blå viol är hon dock inte. Fattas bara annat, om man är inne på 4:e äktenskapet och fortfarande ung och vacker.

Och så var det texten. Jag ber att få citera några rader, ty jag tycker att de är så vackra.

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Ty att älska är oss utav gudar givet,
var gång jag är kär, begriper jag att livet
aldrig nånsin svek, när det var allvar i vår lek.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Publicerat

Svenska Telefunken Opus 6/Sekretär

I Sverige hade AB Trådlös telegrafi agenturen för Telefunken och även om de importerade och sålde de tyska bordsmottagarna, snickrade de samman radiogrammofonerna i Sverige, men med hjälp av tysk elektronik. På bilden ovan ses flaggskeppet från säsongen -55/-56 som bar namnet Telefunken Opus 6/Sekretär. Själva radiochassiet, elektroniken, tror jag sattes samman i Tyskland, men möbeln, i form av en rullklaffsekretär, lär vara svensktillverkad. Man har verkligen gjort sitt bästa för att dölja det faktum att det rör sig om något annat än en vanlig möbel.

Skivbytaren är av Telefunkens eget märke, åtminstone skulle man kunna tro det, men den har byggts samman av delar från amerikanska Voice-of-music som hade som affärsidé att skräddarsy skivväxlare efter kundens önskemål. Konstruktionen är robust och säkerligen i det närmaste outslitlig. den ursprungliga kristallpickupen är dock inget inget att hurra för så jag har bytt den mot en modern variant, en Pfanstiehl p-226. Den utspänning som den lämnar från sig är betydligt lägre så därför har jag måst bygga en liten förförstärkare som tar upp signalen till lämplig nivå. det var inte så svårt, för i de stereomodeller som kom ett par år senare satt precis en sådan föförstärkare (ty stereopickuper hade, och har, en lägre utspänning än de gamla monovarianterna från femtiotalet).

Jag har bytt ett par kondensatorer i radion och infogat nämnda förstärkare. I apparaten finns 6 högtalare (och detta är en monoradio!). Två av dem är elektrostater och de fungerade inte alls. Jag tog isär dem och gjorde nya kontaktbleck av aluminiumfolie och ersatte det intorkade skumgummit med tjockt ullgarn. Voilà! Men inte skall ni tro att de fungerade för det. När jag mätte spänningen över högtalaren märkte jag att den var mycket låg. Elektrostater är riviga element och ansluts till en likspänning på närmare 200 volt med själva växelspänningen, ljudet, överlagrad. Orsaken till att spänningen saknades var att en kondensator, av märket Wima, blivit dålig (hur kunde jag veta det – jo jag rådfrågade radiohistoriskt forum). Wimakondensatorer har mycket dåligt rykte och gick sönder redan på 50-talet.

De stora bashögtalarna hade en mjuk gummikant runt de plattor som de var monterade på. Detta gummi var stenhårt så jag ersatte det med nya tätningslister, O-lister och monterad dem i möbeln.

Resultatet av allt detta är en välljudande radio och skivspelare. Basen är inte riktigt bra än tycker jag och skyller på konstruktionen. Jag skall göra vissa förbättringar i de lådor där högtalarna sitter monterade så tror jag att ljudet blir ännu bättre. Men bra låter det! Fantastisk diskant; ljus och luftig. Det är svårt att förstå att man kunde åstadkomma så naturtrogen återgivning redan i mitten av 50-talet, att man nästan 60 år senare kan lyssna med stor behållning.

Publicerat

Wahlgrens stad ständigt bättre förr

Anders Wahlgrens dokumentärer må ha sina fördelar och vara nog så intressanta, men jag blir lite trött på allt detta ”det var bättre förr”. Vad han än skildrar så var det bättre förr. Det vore intressant att tänka sig en Wahlgrendokumentär som om 70 år romantiserar de USA-inspirerade shopping malls som finns intill snart sagt varje större stad i detta land. Samma malls som i stor utsträckning utarmat stadskärnorna och tagit död på Domus- och Tempo-varuhusen.

Nu är jag inte den som hyllar rivningarna i våra svenska städer. Vad det gäller Stockholm så tycker jag att det räckt med Hötorgscity och Sergels torg. Regerings- och Malmskillnadsgatorna borde man ha sparat, likaså Brunkebergstorg och kvarteren söder om Hamngatan. Och Hamngatsbacken!

I många mindre städer byggdes vackra varuhus, åtminstone till en början, men skalan blev allteftersom alltför stor och hela stadskärnor försvann. Tänk, om man byggt ett eller ett par varuhus, i lämpligt format, och sedan sparat den gamla bebyggelsen. Inte bara sparat i allmänhet och på ett sådant sätt att gemene man blir nöjd, utan låtit husen få behålla sina vackra fasader, fönster och dörrar. Personligen är jag urless på alla renoverade sekelskifteshus där inte en planka är ursprunglig. Likadant förhåller det sig med Domus-varuhusen. Vissa var mycket vackra, men efter moderniseringar ser de ut som kom-och-hjälp-mig. Se bara bilden ovan från Karlstad och notera den vackra byggnaden och de gamla fina husen runtomkring. Jag antar att de gamla husen nu är rivna och att varuhuset är kraftigt förvanskat och skitfult. Här ytterligare ett Domus, denna gång från Nyköping. Visst är det ståtligt?

Kommande decennier är alltid farliga för ny bebyggelse, men ju längre tiden går, ju lättare är det att finna skönheten i dem, även för ett otränade ögon.

Publicerat

Armfeldts i Sommarnattens leende

Naima Wifstrand och Eva Dahlbeck som som mor och dotter Armfeldt i Ingmar Bergmans fantastiska film Sommarnattens leende hör till de verkliga pärlorna i den svenska filmhistorien och de verkligen perfekt avv SVT valde att visa denan film som måndagsmatiné. Bergman har jag dock aldrig förstått mig på, kanske mest för att övriga filmmakare, kritiker och cineaster blivit som lamslagna av hans storhet.

Gunnar Björnstrand som den kärlekskranka advokaten och Harriet Andersson som den villiga jungfrun är två andra karaktärer som man inte kan annat än älska. När Andersson knäpper upp blusen och gör den stackars unga och fagra Björn Bjelfvenstam smått galen förstår man varför Mai Zetterling valde henne till rollen som Agda i filmatiseringen av Fröknarna von Pahlen.

Dagen därpå var det dags för ännu en film, Karin Ekelunds näst sista spelfilm, Supé för två (1947) som är en svensk variant på den franska filmen L’ inévitable Monsieur Dubois. Ekelund en parfymdirektör med en nöjeslysten lillasyster. Bocken i örtagård gestaltas av spelar mot Edvin Adolphson och han är verkligen rolig, lika rolig som Ekelund är elegant. Mimi Pollack som Elekunds sekreterare är heller inte dum, precis som Douglas Håge. En rätt bra film tycker jag, elegant och kvick.

Karin Ekelunds nästa och tillika sista film, Så tuktas kärleken, kom först 1955 och den gjoreds många år senare i en nyinspelning och fickdå namnet Lust och fägring stor.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 10

Jag tog mig en promenad igår kväll, vid halvelvatiden gissar jag. Solen hade precis försvunnit, men anades långt borta över gärdorna i några trädtoppar som skimrade i orange. Det var så vackert och så stilla! Vore det inte för myggen vore det helt underbart.

Detta år är ett myggår, det håller alla med om. Det är ingen hejd på eländet så man trivs bäst inomhus även om kvällen är ljum.

Nu sitter jag inomhus och tittar ut genom fönstret. Jag har tänt myggljus vilket gör luften tung men myggen lyser med sin frånvarao. Detta hörn av trädgården är min favorit. Här är lugnt och stilla, ingen insyn från byavägen och det står en stor syren utanför dörren. Samt äppel- och körsbärsträd. I bildens mitt, till höger om det röda staketet, låg förritin gödselstacken. Den är dock ett minne blott.

Visst är det fint inne? Väggarna är så glesa att det silar in ljus mellan vissa brädor. Rutorna är små och glaset enkelt. Jag lyssnar på P2.

Ja, så har jag gjort klart staketet och målat det ett varv. Det blev tyvärr aningens snett, vilket dessbättre inte syns på bilden. Men det får duga. Ramlar ihop gör verandan iallfall inte. och det är ju alltid något.

Framför, bredvid brudspirean, har jag planterat en väldoftande schersmin. Inget är som den söta doften av smultron.

Publicerat

I många byar fanns förritin en kvarn

Denna gamla kvarn, elektrisk till sin konstruktion, finns i Västerbotten. För ett par år sedan bestämde man sig för att åter såtta den i stånd och nu tror jag bestämt att man mal på den en gång per år.

Det är en rätt intressant byggnad. Fasaden är klädd med masonit med påspikat locklist. Ovanför den nedre dörren finns ytterligare en dörr, röd med ett vitt fönster, infälld i fasaden. Vilket tilltag!

En modernare ytterdörr tjänar som ingång till kontoret. Taket är klätt med pannplåt, ett material som räddat en stor del av norra Sveriges byggnader undan förfallet. När sticktaken gjort sitt och man inte längre orkade underhålla eller byta dem, spikade man på pannplåt och det har gjort att byggnaderna fortfarande är i gott skick.

När jag var liten åkte pappa och jag ibland till kvarnen i Öjebyn för att mala. Jag har glömt vad vi malde, men jag vet att vi hemmavid krossade korn i en elektrisk kross i logen som vi sedan gav till korna så det kan vi inte ha gjort. Kanske åkte vi till kvarnen för att rensa gräsfrö eller något annat.

Publicerat

Umberto Marcato, en femtiotalsimport

Umbero Marcato var en italienare som hamnade i Sverige under andra halvan av 50-talet, under den period när det var italienare man skulle vara. Det sägs att finska zigenare utgav sig för att vara italienare, då det var en detalj som gick raka vägen till svenska blondiners hjärtan.

Umbero började sin karriär som sångare i den italienska Casamattaorkestern, men det dröjde inte lång tid innan hans soloskivor vällde in i, och nästan lika fort ut ur, skivaffärerna.

Här har några smetiga alster. I den första, La piu bella del mondo, sjuger Umberto även lite på engelska Let your lips tell my heart that you need me. Fantastiskt.

La Television

E mezzanotte

E mezzanotte finns i en fin svensk cover av Gunnar Wiklund, Midnatt heter den.

Umberto Marcato och Siw Malmqvist låg för övrigt på USA-listan någon gång på 60-talet. Har dock glömt vad låten hette.

Publicerat

Lyttkens ger Skoot en dygdeövning

Som nummer två i Alice Lyttkens serie om Hedda Skoot kommer volymen Dygdeövning som handlar om Skoots äktenskap och livet i Stockholm och Gamla Stan på 1730-talet när hattar och mössor så smått börjar strida om makten.

Heddas man, den framgångsrike borgaren Anders Skoot, hör inte till dem som låter slantarna flöda. Hemmet vid Köpmangatan är förhållandevis enkelt. I salen sitter gammalmodigt grönt glas, som endast släpper in en dämpad dager. I köksregionerna härskar jungfru Lenning som gör sitt bästa för att pina sin husmor som inte har alltför mycket till övers för att röra i grytor och ställa till med byk.

När boken börjar är Hedda drygt 20 år och har två barn. Hon hålls praktiskt taget fången i huset vid Köpmangatan, ty hennes man oroar sig för att hon inte är tillräckligt kysk. Orsaken till detta står att finna i första delen i denna svit, Himlabröd, där Hedda som ung och vacker 17-åring utsätts för diverse erotiskt färgade intriger.

Jag blev rätt förtjust i Dygdeövning, framförallt i dess sista del. Nu vet inte jag mycket om 1700-talet, men jag tycker att Lyttkens skildring är både färgstark och intressant. Även om det är 1700-talet i Lyttkens tappning som möter läsaren, är det lik fullt ett sätt att lära sig något om tiden, precis som att läsa Nancy Mitford och hennes historiska böcker om t.ex. Solkungen.

Hur går det då med Heddas dygd? Ja, dessvärre inleder hon ett förhållande med en ung och mycket fager adelsman. Mer säger jag inte.

Publicerat

Jag är mackägarens allra bästa kund

Det var en mycket vacker kväll så jag åkte till macken och gjorde någon glad. I ärlighetens namn vet jag inte vem, men jag kan ge mig den på att hen smålog när jag stannade vid pumpen och fyllde upp. Var gång jag tankar tänker jag att det måste finnas ett hål någonstans i bränslesystemet. trots att jag ägt bilen i tolv år har jag ännu inte hittat det.

Det finns mängder av broar som korsar Alterälven. Ja, det finns broar med bara ett par kilometers avstånd. Jag roade mig med att köra längs med älven och byta sida så snart det var möjligt.

Vad det är vackert på sina ställen! Lugnt, blankt vatten som skymtar bakom raka tallstammar. Där tallen växer är det oftast sandjord och har man tur är det så mycket sand att endast mossa och lav växer på marken. vackert och enligt säkra källor högst stärkande.

Jag fann en skyld där det stod Holsträsk. Det namnet påminner mig om något, om en originell dam som, när hon fick oväntat besök, blev så till sig att hon ritade ett kors i taket. Dock tror jag inte att hon bodde i Holsträsk. det var en annan by, med träsk eller vatten som ändelse.

Alterdalen är som sagt en vacker plats. Det finns två vägar, en på sörsidan och en på den norra. En gång i tiden fanns det affär på båda sidorna, både Konsum och privathandlare. Och så hade privathandlaren filial. Ingen verkar ha filial nuförtiden. Förstår faktiskt inte varför.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 8

Här har man minsann gnott. Och shoppat på rea. Till vänster ser ni en Norrlandsschersmin, i mitten en vanlig schersmin och till höger en parkros, Blanc double de Coubert. Den vanliga schersminen är härdig i upp till zon 6, norrlandsditon klarar zon 7. Förhoppningsvis går båda bra här uppe. Rosen doftar mycket gott och har vita, fyllda blommor. Blomsterlandet i Luleå är förvånansvärt bra. De tar in växter från Finland med bra härdighet och har utmärkt personal. Jag var mycket skeptiskt inställd, mest pga all skit som de gör reklam för i reklambladen som dimper ned i brevlådan, men jag är glad att jag hade fel.

Och det blir äpplen i år! Har rensat bort några kart så att det blir få, men stora äpplen istället för många små.

Och så har jag snickrat! Här syns själva grunden till verandan. Sedan bilden togs har jag även monterat bjälkar, fyra stycken, som skall bära upp golvet. Konstruktionen är spikad, ovanligt nuförtiden har jag fått för mig. Skruvdragare och självborrande skruv verkar vara tidens melodi. Jag gillar inte skruvhuvudena så jag spikar.

Tyvärr har jag inte så bra utrustning. Två rätt dåliga sågar hör till bottennumren. Morfars urgamla vattenpass är dock både dekorativt och användbart. En kofot är oumbärlig att ha när man skall dra ut gammal grov spik.

Jag tror att det hela blir riktigt bra, bättre än jag hoppats på iallfall. Talang för snickeri har jag egentligen inte alls och jag är lite för slarvig. Detta blir dock OK och jag har verkligen ansträngt mig. Idag skall jag lägga på golvet och sedan återstår bara att montera det gamla räcket fast med nya stolpar (de gamla hade ruttnat).

Ja, och så har jag kittat och målat fönster. De sista fönstren kittade jag med linoljekitt från Dana lim. Skitbra! Lättarbetat som bara den och mycket enkelt att sedan jämna till med kittkniv. kan verkligen rekommenderas. Målar man med linoljefärg kan man enligt burken måla över genast utan torktid, vilket jag gjorde. Första strykningen förtunnade jag med 40% terpentin. Nästa blir 20% och sista strykningen skall man måla tunt, tunt med outspädd färg. Måleriarbetet gick riktigt bra. Linoljefärgen var mycket lättarbetad och den doftar gott. dessutom var den dryg. Till fördelarna med färgtypen är att när fönstren måste bättras, kan man måla på kallpressad linolja, istället för med färg, om pigmentet är intakt. Och det blir naturligtvis mycket billigt  i längden.

Publicerat

Gipsy women och annan bilmusik

Sommaren 1991 hade jag en bilfavorit: Chrystal Waters Gypsy woman som ofta snurrade på skivspelaren i bilen. Jag har för mig att låten har fått en viss revival på senare år, åtminstone spelade vi den på Mjölkbaren mest hela tiden våren 2007. Hursomhelst är den en riktig dänga som fortfarande förtjänas att spelas.

Sommaren 1991 köpte jag också Erasures Love to hate you som blev en favorit i bilen tillsammans med OMDs Sailing on the seven seas. Året därpå var det dags för Levisreklamen The swimmer med Dinah Washingtons Mad about the boy (se det inbäddade klippet ovan). På baksidan låg God bless the child. Jag köpte två exemplar, ett för bilen och ett för hemmet. Bilskivorna hade en tendens att inte bli så långlivade; i värsta fall smälte de i solen om man glömde dem framme på bilsätet eller på instrumentbrädan.

En annan favorit det året var Army of lovers Crusified. Tyvärr hade inte den singeln stort centrumhål, så jag kunde inte spela den i bilen.

Publicerat

Sommargudstjänst i Ale gamla skola

Dessa sommarevenemang!

I Ale gamla skola huserar den lokala hembygdsföreningen under ledning av Valborg Rehnman, en kunnig dam i någonstans mellan 80 och 90. Skolbyggnaden är fantastisk och nästan helt i ursprungligt skick, åtminstone i det skick som den hade när det nya skolhuset restes i början av 40-talet. totalt förfogar föreningen över närmare 600 fotografier som noggrant genomgåtts för att reda ut när det kan ha tagits och vilka som är med på bild. Ett mycket imponerande arbete!

Igår var det så dags för det årliga evenemang som brukar gå av stapeln vid denna tid. En slags sångkväll med religiöst inslag. Ingen predikan, men predikanten läste Karin Boyes Aftonbön och det får man säga var ett gott val.  Sång var det dock gott om, bl.a. sjöng en ung man en egenkomponerad historia som gick något i stil med ”Honär så snäll mot mig varje kväll”. Jag, med mina mer världsliga erfarenheter, rodnade.

Efteråt var det kaffe en trappa upp, i folkskolelärarens tvårummare och lärarinnans enrummare. Jag blev överfallen av ett par tanter som var mer än pratglada. Dessa norrlandskärringar, hur mycket pratar de inte!

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 7

Och vad är detta om inte en helt uppruttnad altan/bro! Den byggdes 1965 och nu är dess saga all. En hel del av räcket går dock att använda, det är bara stolparna som måste bytas. Själva bjälkarna och de plankor som tjänat som golv har dock helt gjort sitt. Dyngsura och nästan förvandlade till pulver saknade de helt bärighet.

Konstruktionen vilar på två betongplintar och en planka som spikats fast i väggen. Även de går att använda.

Tyvärr har jag inte hittat något virke lämpligt till bjälkar och stolpar i virkesförrådet så jag antar att jag måste köpa dessa vilket känns lite fånigt. Bjälkarna var täckta med papp vilket jag undrar om det verkligen var klokt. Jag tänker att pappen stänker inne fukten och gör att de förstörs snabbare. Jag är dock ingen expert på området.

För övrigt måste jag måla fönster också. Inte bara måla, kitta och byta ut lite trä. de har inte underhållits på många år och har verkligen börjat förfalla. Det är dock bara virket i 70-talsfönstren som skadats. Övrigt är i bra skick, ty det är av bättre kvalité (äldre och kärnvirke). När jag ringde ett färghus på orten, Nordsjö nånting, och frågade efter vanlig vit linoljefärg fick jag till svar att den färgtypen förde man inte. Hittade dock en annan liten affär som hade både vanlig linoljefärg (alkydförstärkt oljefärg) och traditionell (utan tillsatser – ”lämplig till att måla om kyrkstugan med sa försäljaren”). jag köpte den traditionella.

Min mamma hade köpt en stor burk linoljefärg i våras. Jag var skeptisk och läste noggrant på burken och fann att den inte alls innehöll linolja utan var en alkydoljefärg med tillsats av akrylat (plastfärg). Jag undrar verkligen hur den försäljaren var funtad.

Publicerat

Iris Mattsson i Hedbergs Fria på narri

När jag läste Iris och löjtnantshjärta för ett par veckor sedan blev jag förtjust i den unga Iris Mattsson, jungfru hos den tämligen förskräcklige Robert Motander. Iris Mattsson förekommer i ytterligare en roman av Olle Hedberg, nämligen Fria på narri, där vi möter henne som ung 17-åring, helt ovan med kärlekens fröjder. Det dröjer dock inte länge innan hon som jungfru åt en familj på landet, får smaka förälskelsens och erotikens lockande frukt.

Jag blev verkligen glad när denna trevliga roman i vacker billighetsupplaga (Folket i bild) damp ned i min brevlåda. det var Anna Brodow som skickat den till mig efter att ha hittat den i en bokhylla. Jag slukade den på några timmar och är faktiskt riktigt förtjust. Den är underhållande och charmig och dessutom mycket kvick. Att Hedberg gör narr av den förljugna borgerligheten har jag inget emot. Och så tycker jag mycket om Iris Mattsson.

Att läsa Fria på narri är litet som att läsa en gammal kriminalroman. Inte för att den handlar om äktenskapsbrott, utan för att karaktärerna är tillspetsade. Vem som är lustigast skall jag dock låta vara osagt, men kanske är det den ogifta vegetariska fröken vars värld nästan rasar samman när hon får redan på sina grannars uselhet. Vad tjänar det då till att uppfostra föräldralösa och fattiga barn?

Nu när jag har läst en fyra-fem böcker av Hedberg så måste jag säga att jag tycker att han är något av en kvinnoförfattare. I fyra romaner har kvinnorna spelat huvudrollerna, i den femte var det den unge Bo Stensson (det är således fem jag läst!). Med kvinnoförfattare menar jag också att han skildrar män på ett sätt som jag inte tycker är helt vanligt för sin tid. Jag kanske har fel här, men jag tycker att Hedbergs unga män kan vara lite mindre gubbiga än män i allmänhet är i romaner från denna tid. Jag uttrycker mig luddigt, och har svårt att finna exempel, men jag finner det lättare att ta till mig hans män än många andras.

Hur som. Läs Fria på narri. Om inte annat för att det är en rolig bok! Den kostar en spottstyver på Bokbörsen eller på närmsta antikvariat.

Publicerat

Ersnäs en varm & mulen sommardag

En inte alltför försumbar by, om än knappast särskilt stor för den delen. Några bönder, gamla hus och moderna villor.

En hel del gamla lador finns där också. Jag tror att ett flertal renoverats med EU-pengar. Renoverats för att landskapet skall konserveras; få vara sig likt, även om tiderna förändrats.

Den här gamla kåken, jag kommer inte ihåg om den var bya- eller bönehus, har av någon outgrundlig anledning fått behålla sina fönster. Det är inte så vanligt i norrbottensbyarna.

I byn finns också ett sågverk. Dekorativt tyckte jag och fotograferade på håll, ty jag vågade inte gå alltför nära. Att ”ta kort” med så märkliga motiv gör man inte utan bestraffning. Minns att jag en gång fotade ett gammalt industrihus med fina teakfönster och då kom det fram en gubbe och undrade varför i hela fridens namn jag tog en bild på det. Han var själv amatörfotograf, men kunde inte förstå mitt val av motiv.

Jag undrar om en åkare haft sin verksamhet här? De tre garagedörrarna tyder på det. Inte har man tre bilar utan anledning! Iallfall hade man inte det.

Publicerat

Fabrikör Folckers hem på Adolfsberg

Adolfsberg, vackert belägen vid Marieberg med utsikt mot Mälaren. Villan byggdes som sommarbostad åt Stockholms Dagblads grundare, redaktör Walldén, i början av 1840-talet och ombyggdes för 1876 av Bengt Carlsson som drev Operakällaren vid denna tid. En kort tid innan Carlsson huserade en engelsman vid namn Stanley i huset.

Under Fabrikör Folckers tid var fortfarande den Carlssonska ombyggnaden i prima skick. Den antikälskande fabrikören kunde inte förmå sig att ändra på något, ty den hantverksskicklighet som karaktäriserade ombyggnaden var något enastående. Se bara på bilden ovan som visar salen i all sin prakt!

I salens tak finns ”en gammal värdefull oljemålning föreställande Aurora omgifven av kupidoner, kastande blommor”. Den kommer det gamla operahuset vid Gustav Adolfs torg.

Utanför salen, med utsikt mot parken, ligger ett blomsterrum. Tänk vilken vacker vinterträdgård man skulle kunnat ha här inne eller kanske hade!

Även i den åt sjösidan belägna salongen grönskade det. Visst är det något alldeles extra med stora palmer i vackra krukor!

På var sin sida om öppningen mot hallen, är två kakelugnar inpassade. Både dekorativt och symmetriskt. I hörnet ses en badkarssoffa och ett rokokobord omgivet av så kallade slottsstolar som enligt texten är gustavianska stolar ”af ovanligt ädel form”

Till vänster i bild ses ett vackert 1500-talsskåp i ek och ebenholts, till höger ett par barockstolar och dito bord samt en gustaviansk taburett. På väggen har två antika tvlor omringats av ostindiskt porslin.

Slutligen en bild från fabrikörens skrivrum. Observera panelsoffan/paneldivanen/inventionssoffan som är klädd i ett marockanskt tyg!

Idags ägs Adolfsberg av Stockholms livsmedelshandlareförening som restaurerat huset. Tyvärr har senare tiders ägare inte varit lika pietetsfull som fabrikör Folcker, så det är litet som återstår av den ursprungliga utsmyckningen.

Publicerat

En verkligt sportig bil på amerikanska

Nu har jag hämtat hem Pontiacen från Isaskasson, tvättat och vaxat den samt reparerat vindrutespolningen. det är bara att hoppas att den går igenom besiktningen nu. Möjligtvis finns det en liten läcka på avgassystemet som kan ställa till det, men jag är inte säker. Bra går den i vart fall och nu är motorn tyst och kraftfull. Tidigare, när grenröret läckte, lät det illa så fort man nuddade gaspedalen. Nu är bilen tyst och man isolerad i kupén och tror sig vara tyngdlös vilket får anses vara en bragd av konstruktörerna då tjänstevikten är en bit över två ton. Dessutom är bilen rätt snabb.

Sport på amerikanska! Separata stolar, inlägg av hondurasmahogny på dörrarna och en flygplansinspirerad cockpitkänsla som karaktäriserar instrumentbrädan. Skitsnyggt. Endast fronten med sina runda strålkastare tycker jag är lite misslyckad. Jag vill hellre ha rektangulära, och dubbla, strålkastare. Men man kan inte få allt här i världen.

Publicerat

Lärkstaden en solig eftermiddag i maj

Nästan oavsett vad man tycker om nationalromantik, måste man nog hålla med om att Lärkstaden hör till Stockholms intressantaste områden. Området är både påkostat och ytterst välplanerat med stora höjdskillnader och utomordentliga perspektiv. Själva navet i området är Engelbrektskyrkan och det är vid kyrkan jag tagit denna bild.

Förra sommaren skev jag en lite längre text om Lärkstaden för Byggfabrikens blogg. Läs den gärna om ni är intresserade av området. På bilden ovan ses Friggagatan, litterärt känd som Mauds hem i Gentlemän. Mellan Friggagatan och Östermalmsgatan ligger en park som brant sluttar från den tidigare ner till den senare. Det hela är mycket vackert!

Komplexet till höger hör till kyrkan och inrymmer bland annat församlingshus. Visst är det en vacker gavel? Att gatstenen dessutom fått vara kvar gör knappast saken sämre.

Här syns ytterligare en del av parken mellan de fyra lärk-kvarteren (Tofs-, Träd-, Sång och Piplärkan uppe vid Valhallavägen) och Östermalmsgatan som går i en båge ned mot Karlavägen. Mellan dessa två gator reser sig den höjd där kyrkan tronar.

En liten gård, som lätt kan låsas med grinden som skymtar till höger. Jag antar att huset som så många andra i lärkkvarteren var tänkt att inrymma en familjebostad samt en portvaktslägenhet. För att undvika mindre lägenheter, fick husen bara inrymma två kök. Då tiderna försämrades innan området var färdigbyggt, lät man, förutom portvaktens lilla etta och en större våning, inreda dubbletter men en liten gaslåga i hallen.

Publicerat

Rudolph Valentino i Son of the sheik

Här har Rudolph Valentino verkligen hamnat i klistret. Påkommen under ett rendez-vous i månskenet med en baletthoppa, blir han torterad av hennes far.

Baletthoppan, eller kanske är det mer korrekt att benämna henne dansösen, spelades av Vilma Banky. Hon var gift med en annan skådis med det fantastiska namnet Rod La Rocque. Hur han fått sitt namn, förtäljer icke historien.

Son of the sheik var Valentions sista film innan han avled, endast 31 år gammal. Hans filmer visas sälla. Tyvärr, kanske. Jag vet inte. Det råder dock inget tvivel om att han visste att kläda sig och för all del även att ta av sig paltorna. Båda är konster som kräver både övning och god smak.

Jag tar nattåget söderut för ett par dagar i Stockholm. I ärlighetens namn skall jag inte göra så mycket, mest roa mig lite efter ett par veckors arbetsläger. Jag är trött i kroppen vilket är en betydligt trevligare känsla än att vara utarbetad i Stockholm.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 6

Voilà, en traktorgrävare!

Skruvade ihop maskinen och konstaterade att med nya slangar och packningar höll kylaren tätt. Genom att rensa bensinkranen, en kran där man kan välja stopp, bensin eller fotogen, fick förgasaren soppa och motorn startade. Inte alls så dumt! Till min förvåning höll även gravaggregatets alla slangar tätt och dess funktion fanns det heller inget att klaga på. En hydraulikpump, jag tror att det är den som sköter höj och sänk av schaktbladet, läcker dock något och generator laddar ytterst sparsamt. Detta är dock inte stora fel och jag får försöka åtgärda det vid tillfälle. Dock att jag inte har någon aning om hur man reparerar en generator. Lika illa är det med pumpen, men den får jag nog lämna in.

Detta är alltså motorn. Jag bytte olja och filter och rengjorde luftrenaren som är av den typ som sköljs med bensin och fylls med olja. Inga pappersfilter således. Drog också en ny kabel till generatorn. Den ursprungliga saknade isolering. Så saker åldras så som kablar som utsätts för motorvärme och olika vätskor.

Instrumenteringen är verkligen rätt enkel. De två spakarna mer till höger i bild är växelspak samt handgasreglaget (praktiskt när man skall ha motorn på konstant varvtal). Under ratten litet till vänster är kylargardinens spak samt handbromsen (som går ned i golvet och mig veterligt inte fungerar). Vid rattstången sitter dels en omkopplare för strålkastarna och dels två mätare, en för temperatur och en för oljetryck (den sistnämnda är dold bakom rattstången). Strax ovan växelspakens ”fot” ses ett vred samt en liten kontrollampa och en tändningsnyckel. Kontrollampan tänds när man vrider på nyckeln och slocknar om generatorn laddar. Däremot slår den inte alls av eller på tändningen; det sköts istället av reglage som inte syns men som sitter strax till vänster om växelspaksknoppen. Med det slår man av tändningen samt anpassar den efter förhållandena som råder. Till skillnad från modernare motorer, har denna traktor en magnetapparat som både alstrar spänning och ger gnista till tändstiften. Något batteri behövs inte alls. Det är därför som tändningsnyckeln inte har någon funktion.

Ja, så skulle jag gräva. Det är inte helt lätt, framförallt om man skall försöka jämna till en slänt och göra den brantare. Nå, förr eller senare kanske man lär sig tekniken.

Publicerat

Robertsfors bruk med anor från 1759

Robertsfors bruk är på intet sätt okänt, men jag tror likväl att det är många som inte hört talas om denna Västerbottniska pärla som av någon anledning bevarats åt eftervärlden.

Den ljusrosa magasinsbyggnaden i slaggsten är en verklig vacker byggnad. Ursprungligen förvarades där svavel, idag inryms bruksmuseet. Slaggsten var en biprodukt som framställdes av masugnsslagg som inte hade något annat användningsområde och därför ofta lagrades i stora slagghögar. Att gjuta stenar, något större än dito av tegel, var därför en ypperlig idé som dessutom gav vackra byggnader.

Är det inte något sydsvenskt, eller rentav engelskt, över denna slaggstensbyggnad? Det stora fönstret på övre botten är ytterst dekorativt.

Intill Järnvägsmuseet och alldeles vid Rickleån ligger denna nymålade kåk. Tyvärr har någon vandaliserat ett antal fönster och slagit sönder toaletten. Insidan är för övrigt i oreparerat skick och rätt skräpig. Huset ligger på samma sida som de två slaggbyggnaderna, på den sida som kallas Herrskapssidan. På andra sidan Rickleån ligger själva bruksbyggnaderna (bl.a. den som syns på översta bilden) och arbetarbostäderna. Vattendraget utgjorde här en klar social gräns.

Denna herrgårdsbyggnad anno 1888 är egentligen en magasinsbyggnad som ombyggdes när den gamla herrgården blivit omodern (och flyttats till andra sidan ån och blivit arbetarbostad). Idag är den i privat ägo. Jag tycker att dess yttre förmedlar en stram elegans; huruvida den kommer sig av sentida renoveringar eller en klassicistisk förebild låter jag dock vara osagt.

Publicerat

Ekmans och Marmstedts Eldfågel

1952 spelades den svenska balettfilmen Eldfågeln in. Huvudpersonerna spelas av premiärdansösen ( tillika producenten Lorens Marmstedts tredje fru) Ellen Rasch och operasångaren Tito Gobbi, baryton som sjunger Torna i filmen:

Rasch moatjé i dansscenerna var den på sin tid välkände dansören och koreografen Björn Holmgren, vars bror var Rune Holmgren, hattkonstnären på modet under många år (Björn och hans bror Rune bodde under många år tillsammans med sin mor i en av villorna i Villastan, Floragatan 2, där nu en hyreskasern i mexitegel står). Eva Henning spelar den elaka Alice Lund. En inte så smickrande roll, men så hade hon precis lämnat filmens regissor, Hasse Ekman, för en annan man.

Filmens handling är inte mycket att hurra för; en banal kärlekshistoria. Bättre är då dansscenerna, framförallt den inledande Möte med en främling och Eldfågeln på slutet, som är mycket vackra, både när det gäller scenografi och kläder. Det är en fullkomlig explosion i färg som inte lämnar betraktaren oberörd. Klarrött och grågrönt är dominerande nyanser.Både Holmgren och Rasch har dessutom utseenden som fängslar betraktaren.

Musiken är naturligtvis inte dum. Särskilt gillade jag de tre stycken som ingick i Möte med Främling som fick mig att tänka på Duke Ellingtons Black, brown and beige. Se filmen, den finns att låna på VHS på Kulturhuset.

På bilden, som är hämtad från Cupido på Drottningholmsteatern i mitten av 50-talet, ser ni Holmgren i mitten och Rasch till höger. Bilen är dock på intet sätt representativ för filmen Eldfågeln där kostymerna är i en helt annan stil.

Publicerat

Jag läser BLM och Ord och bild

Som jag har läst den senaste tiden! Det var mycket länge sedan jag avverkat så många böcker och så mycket text. Jag har läst 4 romaner av Hedberg, en av Lyttkens och jag har plöjt gamla nummer av BLM och Ord och bild, ty jag har ett litet bibliotek här uppe som bara rymmer gamla alster som jag kommit över billigt. Inte för att böckerna i sig är billiga, utan för att jag fyndat. Jag gillar att läsa gamla böcker. Kanske mest för att jag får ha dem för mig själv och att mina tankar om dem inte är färgade av andra människors åsikter.

I BLM läste jag en intressant text som Olle Hellbergs författarskap. Den var skriven redan 1937 och han var då i början av sin långa bana som författare. Jämför jag hans tidigare böcker med de senare märks det tydligt hur dess litterära skrud förändrats, precis som Asplunds klassicism övergått till stram funktionalism på 30-talet.

I ord och bild fann jag en längre utläggning om Gripsholms slott som intresserade mig. Jag tror att den var skriven på 40-talet. 1890-talets kritiserade renovering hade då börjat ses i något mildare ljus.

En annan text behandlade von Fersens dagboksanteckningar (redigerade av Alma Söderhjelm) och en tredje om en av Gustav III:s favoriter på det konstnärliga området, Louis Jean Desprez. Jag måste säga att man lär sig då en hel del om man plöjer gamla årgångar av Ord och bild.

Och så läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok II.

Bilden ovan hittade jag i Ord och bild. Den föreställer en ung och dekorativ Kierkegaard. kanske var han både konst och kuttersmycke?

Publicerat

Olle Hedbergs Iris och Löjtnantshjärta

Iris och Löjtnantshjärta, kan man tänka sig en vackrare titel? Olle Hedbergs roman från 1934 filmatiserades 1946 av Alf Sjöberg med Mai Zetterling och Alf Kjellin i huvudrollerna som Iris Mattsson och Robert Motander. Fotot stod Gösta Roosling för, mannen som gjorde många vackra bilder för SF-journalens räkning.

Den åldrade och levnadsglada fru Asp, som gärna värmer sig med en konjak till frukost, bebor en charmerande våning vid Norr Mälarstrand. Hennes hembiträde, Iris Mattsson, är en charmerande fröken i 20-årsåldern som sköter sin husmor med största omsorger.

Familjen Motander, med patriarken Oscar i spetsen, är genom giftermål släkt med frus Asp. Sonen Baltzar är en rätt förskräcklig man som närmar sig de 40. Hans fru Greta är en förtjusande varelse som har ett mycket gott öga till makens bror, fänrik Robert Motander.

Efter en middag hos fru Asp, bjuder Robert Iris på bio och en kärlekshistoria är med ens under uppsegling. Iris gör sig inga illusioner, sin ungdom till trots har hon redan träffat många män som svikit det enkla, men mycket förtjusande lilla hembiträdet.

Den familj Motander som Hedberg målar upp är nästan grotesk. Systern Mary är mer eller mindre galen och hennes man är både hunsad och tämligen obegåvad. Fru Asp, som kommit sig upp via äktenskap, är det dock lättare att känna sympati för. Kanske är det på grund av hennes rädsla för sjukdom och död, och viljan att roa sig till slutet, som gör henne mänsklig.

De avslutande kapitlen hör absolut till bokens bästa. Den vidrige Baltzar står i så stark kontrast till den sunda Iris att man verkligen ryser. Hur utnyttjar han inte det tragiska dödsfallet för att plåga sin hustru!

Jag tycker mycket om slutet och hur livet går vidare enligt beprövat mönster. Vissa har vunnit på det som passerat, andra har förlorat.

Publicerat

Dessa kärlekshistorier som knoppas, blommar och vissnar i det tysta

Kvinnan på bilden har intet med berättelsen att göra, hon var däremot min farmor och jag tycker att bilden är utmärkt

Dessa kärlekshistorier som knoppas, blommar och vissnar i det tysta. Jag tror att de inte är så vanliga längre.

Det mest gripande jag hört var en ung kvinna som förlovade sig med en man. Med honom var hon förlovad i över fyrtio år, men de flyttade aldrig samman. Under denna tid närde hon skira drömmar om en annan man, som bodde allena i sitt hus. Ni skall inte tro att kärleken inte var besvarad, ty det var den verkligen. Men inte slog hon upp förlovningen för det.

De två älskande älskade aldrig några andra och förblev ogifta livet igenom.

 

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 5

Vad sägs om ovanstående felmonterade rörkrök med avtappningskran? naturligtvis skall den sitta längst ned, men nu blev det som det blev. Monterade ihop kylsystemet på enklast möjliga vis för att se om det läckte. Det gjorde det, vid packningarna. Nya packningar har jag på lager, men däremot är det klent med slangar så dessa måste införskaffas.

Traktorn, för det är en traktor, är en gammal Volvo T31.a som apterats till traktorgrävare, och som mer eller mindre stått sedan mitten på 80-talet då den användes för att gräva och schakta. Fungerar gör den faktiskt, men olja måste bytas, leder måste smörjas och det är stopp i bensintankens kran. Och så måste kylsystemet tätas. Förr eller senare bör alla hydraulikslangar också ersättas med nya, täta.På bilden syns magnettändningen som motorn är utrustad med. Något batteri behövs därför inte för att starta (om man vevar igång  den). Gnista till tändningen genereras av magneten som även innehåller fördelardosa. Till höger syns regulatorn som håller koll på motorns varvtal och i sin tur styrs av gasreglaget.

Traktorn har två tankar, en liten för bensin och en stor för fotogen. Start görs alltid på bensin och när motorn kommit upp i temperatur slår man om kranen. Innan man stannar, vrider man tillbaka till bensin så att inge fotogenrester finns kvar i motorn, ty det går inte starta på fotogen. Idag finns inte längre motorfotogen, men man kan köra på andra blandningar, till exempel E-85 eller vad det nu heter. Eller blanda bensin och miljödiesel.

Under kylaren sitter uttaget för startveven, men då traktorn är konverterad till grävare krävs en rejäl hydraulikpump och den har anslutits anslutits istället för vev. Därför går inte traktorn att veva igång, man får använda den elektriska självstarten. Elsystemet är ett klassiskt 6-volts  med sparsam instrumentering. Ett par lampor och en mätare. Elen,eller snarare mätare och signallampor behöver också ses över.