Publicerat

Ingeborg, en faster jag inte glömmer

När jag skulle lägga upp denna text fann jag en bild på Ingeborg, flankerad av Knut och farbar med mig i famnen, så inser jag att hon, åtminstone, något yngre dagar, så ser jag att faster Ingeborg var ett riktigt stiligt fruntimmer. Jag antar att minnena av hennes personlighet speglar hur jag mindes henne. 70-talets första år var väl dessutom omöjliga att genomlida om man inte hade en färgglad och mönstrad klänning.

Så många släktingar och andra med familjen bekanta fyllde min bardom. En av dem var min pappas faster Ingeborg och hennes man.

Med jämna mellanrum fick vi besök av faster Ingeborg och hennes man Knut. Ett originellt äldre par som gift sig först i femtioårsåldern utan att egentligen helt passa för varandra. På det hela taget var väl arrangemanget rätt praktiskt och sommartid vistades Knut mestadels i sommarstugan ute på Mörön där han kunde ägna sig åt det han tyckte allra bäst om; att fiska. Stugan i fråga var vår gamla bagarstuga, som de köpt och apterat till fritidshus. Knut hade i sin ungdom gått till sjöss och sett nästan hela världen, åtminstone både Syd- och Nordamerika. När han gick i land på 40-talet, jobbade han på byggen runt om i landet. Någon gång i slutet av 50-talet träffade han Ingeborg och de gifte sig. Knut var lugn och fåordig och hade sina väl inrotade vanor, precis som Ingeborg. Därför skar det sig ibland.

Faster Ingeborg var ett mycket speciellt fruntimmer. Hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis. Hon hamrade taktfast, men inte speciellt melodiskt på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande. Någon muntergök var hon inte. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade. Det var däremot våra besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.

Lägenheten var en halvmodern tvårummare med sviktande golv och mycken charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen som man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.
När Ingeborg växte upp, vistades hon ofta hos sin storasyster Valborg som ägde ett hus i stan där hon drev en egen rörelse. Hon sålde tyg och sybehör och var dessutom sömmerska. Tyvärr dog hon ung, redan i 30-årsåldern hämtade Vår Herre hem henne men Ingeborg fortsatte de textila affärerna på egen hand. Var hon än kom, hade hon alltid en eller ett par väskor med tygbuntar och sybehör till försäljning och på detta sätt försörjde hon sig.

Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former. På överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast klädde sig i. Naturligtvis bar hon endast vigselringarna och kanske ett halsband, naturligtvis saknade hon make-up. Smink var för övrigt något som endast tvivelaktiga kvinnor nyttjade när jag växte upp, om man bortser från ett eller annat läppstift.

Publicerat

Du själv blir diktare, din sorg blir hel

Jag var ute i Skärholmen häromdagen och gick till Myrorna för att botanisera bland skivorna. Där fann jag en riktig raritet, ja på sitt sätt iallfall. Det var en 78-varvsplatta med Inga Tidblad där hon läser Thalia, Karl Ragnar Gierows dikt till Svenska teaterförbundets 50-årsjubileum 1942. Inspelningen gjordes dock först 1952 (Columbia, DS 2082). Jag hade aldrig sett skivan och visste inte ens att den fanns så det var inte underligt att jag blev glad. Tidblad föddes 1901, hon växte upp i Vasastan och gick i Whitlockska samskolan, och avled 1974. En tidig roll som förtjänar att nämnas är den i filmatiseringen av Norrtullsligan, Elin Wägners genombrottsroman. Annars var hon främst teateraktris och det var på scenen som hon blev ett verkligt namn.

Tidblad har skrivit två memoarvolymer och de tycker jag mycket om. Välskrivna och intelligenta. Mer om dem en annan gång.

Lyssna på Thalia! Ljudet är inget vidare. Jag lade telefonen vid en högtalare och spelade av. Tyvärr har jag problem med dator och ljudkort och kan inte göra som jag brukar.

Publicerat

Praktfull efterkrigsarkitektur i Kiruna

Jag åkte upp till Kiruna i somras, tog tåget och klev av i soligt väder och fann en vackert stad mitt i fjällvärlden. På det stora hela blev jag mycket imponerad av hur vackert där var. Visst fanns det fula hus och visst hade man rivit för mycket på 6070-talen, men där fanns också mängder av vackra trähus och inte minst efterkrigsmodernism. Ralph Erskine har ritat fler vackra byggnader och stadshuset är en sann pärla. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

Det första jag såg när jag promenerat uppför berget och närmade mig Kiruna centrum var detta ståtliga 50-talskomplex. En pärla!

Förutom höghus, ingår lägre trevåningslängor som anpassats till terrängen, den sluttning som leder ned till järnvägsstationen. Materialen är tegel och puts och allt var i synnerligen gott skick.

Höghusets byggnadskropp är lätt kluvet på längden medelst en putsad yta som avbrott i allt tegel. Mot såväl gata som gård vackra balkonger, indragna för att skapa en någotsånär fredad plats i det något bistra klimatet.

Är inte detta en vacker syn? Långt där nere syns gruvområdet med den krympande sjön. Åh, om nya Kiruna kunde bli licka vackert som det gamla! Egentligen borde man bosätta sig där ett par år, innan allt det vackra försvinner och centrum förpassas till en trist baksida.

Publicerat

QUAD:s eleganta elektrostathögtalare

Jag tror att det var 1957 som dessa eleganta högtalare lanserades av QUAD Electroacoustics. De är inga konventionella högtalare utan av elektrostatisk typ vilket innebär att ett tunt membran placerats mellan två ledande galler. det tunna membranets rörelse ger upphov till ljud. Ordinära högtalare, både idag och förritin, har magnet, spole och en pappkon vars rörelse skapar de vågor som vi uppfattar som ljud. Det är inte svårt att tänka sig sensationen när dessa vackra högtalare lanserades. Välljudande var de naturligtvis och det är de än idag. Och mycket vackra!

Elektrostathögtalare var vanliga under andra halvan av 50-talet, men då som diskanthögtalare i påkostade tyska apparater. Jag är en stor vän av dem, ty ljudet är mycket klart om än inte speciellt högt.  På grund av dess konstruktion, passade de ypperligt att anslutas till dåtidens rörradioapparater och jag gissar att de enkla diskanter som satt i dessa även var billiga att tillverka. Utförandet kan variera, de kan vara runda eller rektangulära. Här en nyreparerad som hänger löst. Koppargallret är spänningsförande och det skall man inte vidröra, ty det ligger ca 170 volt över det.

Publicerat

Nu vill man åter förstöra Trygg-Hansa

Känner ni igen denna pärla? Mig veterligt finns det inte någon lika helgjuten kontorsbyggnad i hela landet. Komplexet är exceptionellt välplanerat in i minsta detalj och trädgården en av stans vackraste. Det är en oas som möter besökaren! Jag har skrivit om denna Tengboms-skapelse tidigare, inte minst när Kristina Alvendal ansåg att man inte kunde lita på blåklassning längre, nu när både detta hus och Åhlénsvaruhuset skyddats på detta sätt.

I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent.

Förstår jag henne rätt, skall endast riktigt gamla byggnader skyddas, vilket innebär att de kommer att vara rivna eller förvanskade när de uppnår den ålder som krävs.

Jag tycker att det är mycket viktigt att lyssna till kunniga tjänstemän när det gäller att skydda arkitektoniska pärlor. Byggnader som denna, som är uppförda relativt nyligen, i detta fall på 70-talet, har en tendens att inte falla gemene man på läppen. Lik förbannat kommer gemene mans barn eller barnbarn att se storheten i denna arkitektur. Finns där inte kunniga experter, är det stor det att oersättliga kulturella och estetiska värden går förlorade.

För ett par år sedan ville Trygg-Hansa riva den låga byggnaden i hörnet av Fleminggatan/Schelegatan och ersätta den med en större kontorsbyggnad. Planerna stoppades, men nu är det dags igen och nu vill man ha ett höghus. Bygger man ett höghus, stympar man en anläggning som praktiskt taget är i världsarvsklass. Det finns mängder av fula och förstörda hus i denna stad. Riv dem istället, och bevara denna pärla istället. Gör ett nummer av komplexet; skjutsa arkitekter och studenter från hela världen hit och låt dem se vad Anders Tengbom och hans kollegor en gång skapade!

Publicerat

David Stone Martins urtjusiga omslag

De allra finaste omslagen i slutet av fyrtiotalet och under första halven av femtiotalet gjordes av David Stone Martin. Samarbetet med Norman Granz resulterade i omslag för Asch, Stinson, Mercury och Normans egna bolag Clef, Norgran och Verve, vars etiketter David också skapade. Tänk bara på trumpetspelaren i silver på svart botten som ofta dyker upp på Verves förstautgåvor, men som började sina dagar på omslaget till en av de första utgåvorna för Stinson/Asch.

Stone Martins omslag är väldigt typiska för sin tid, men samtidigt har han en stil som gör att man genast kan se att det är ett DSM-omslag. Jag är mycket förtjust i hans alster och har köpt en hel del av de Jazz at the Philharmonicalbum som gavs ut på både Stinson, Asch, Mercury och Verve. Här är ett exempel: Jazz at the philharmonic vol. 10.

Ytterligare några smakprov på Stone Martins omslag, framförallt för Norman Grantz bolag, finns här (det är ett helt galleri!). De väcker verkligen ett visst habegär. Särskilt fina är omslagen till de 10-tums lp-skivor som var populära i början av 50-talet; formatet är enligt min mening helt idealiskt när man vill skapa en riktigt fin skivförpackning.

Publicerat

Ett helt bedagat frörenseri vid Boden

I utkanten av Boden, men inte alls ensligt beläget som bilderna antyder, ligger ett gammalt frörenseri. jag är förvånad över att det bara får stå där, att det inte byggs något nytt där. Inte vet jag och inte finner jag det troligt, men kanske används det. En googling ger att det finns ett frörenseri på fastigheten Björkelund 6:9, men jag får det inte att stämma med kartan. Kanhända det finns två.

Det är en vacker kåk! Älskar när trähus sjunker ner och raka linjer blir böjda. Färgerna är också utmärkta. Intill ligger en sportanläggning och några industrier. När jag var där var det någon form av evenemang och endast jag verkade ägna renseriet en tanke.

Jag tänker att det borde ha funnits en vinsch eller något i den stilen för att lyfta upp säckarna till övre botten. En dylik brukar ha en balk som sticker ut från fasaden ovanför anda våningen. Frösäckar är tunga saker (fick en dylik på knäet som barn och märker det fortfarande vid dåligt väder).

Jag vet inte om jag skall hoppas på att kåken renoveras och blir ett piffigt hembygdsmuseum. Bäste vore om den kom till användning och fick vara lite lagom sliten.

Publicerat

A Söderbergs handbok om målning

Detta är en utmärkt bok för den hantverksintresserade som vill reparera eller bygga sitt eget hus. Allt om målningsarbeten och tapetsering står här att finna. Jag har försökt utröna när den första upplagan kom, men hittar bara den andra och den är från 1925. Min kom 1951 och är den sjunde upplagan. En mycket hållbar bok således! Hur länge den gavs ut vet jag inte, men gissar att den var passé i slutet av 50-talet.

Förutom ren information om hur man går till väga när man blandar spackel, färg, arbetsordning mm får man också ett hum om annat smått och gott som att ”De vanligaste färgerna för köksutrymmen äro ljust grått, blått gult. Ibland grönt” och ”Ett kök blankfernissar man en eller två gånger med flatting. En hall, matsal eller trappuppgång blankfernissar man först och sedan brukar man i regel mattfernissa”. Flattning är en snabbt hårdtorkande och för alla inomhusarbeten lämpliga fernisskvalité. (Om det är någon läser detta och vet mer om olika typer av fernissor och hur de användes under de första 60 åren av 1900-talet är jag mycket intresserad av den informationen.)

Boken är mycket grundlig, men den kräver i några fall vissa förkunskaper som jag saknar. På det stora hela bör man nog även som lekman klara av arbetet. Dessvärre är det inga genvägar till det perfektareultatet som beskrivs. Nej, det är grundmålning, slipningar, mellanstryckning, slutstrykning, makulering mm. Inget för Glättiga TV-program i TV4 såldes. Jag har scannat in ett litet avsnitt som förklarar detta med oljemålning och de första steg som man bör vidta vid målning på nytt trä: sida 1 och sida 2-3.

Köp boken, det tycker jag verkligen. Åtminstone om ni är intresserade av målningsarbete och vill veta hur man gjorde förr. Den finns på Bokbörsen och kostar för tillfället från 15 kronor och uppåt.

Publicerat

Ett återbesök på Hasselquistvägen och så tittar vi på portar i området

I det första avsnittet av Varför är det inte snyggt? besökte vi Hasselquistvägen i Hammarbyhöjden. Det var i februari och fastighetsägaren hade precis påbörjat reparationen av de ena fastigheten. Den andra hade ännu inte fått bygglov och arbetena hade inte påbörjats. Jag skickade in en skrivelse till Stadsbyggnadskontoret och så småningom tog en handläggare över ärendet (en handläggare som först fått något om bakfoten och trodde att jag var fastighetsägaren).

Resultatet av det hela ser ni på bilden ovan. Snyggt! Då jag inte vet vilka planer fastighetsägaren hade är det svårt att säga hur resultatet hade blivit om jag inte gripit in. Hur som är kåken nu en prydnad för sin gata.

i Hammarbyhöjden, på Pär Lindeströms väg finns ett mycket intressant funkishus. Det tittar vi också närmare på i detta avsnitt. Man har inte knusslat med glasytorna i denna kåk! Just nu finns det en två till salu som verkligen inte går av för hackor. Mycket välplanerad, om än liten

I Hammarbyhöjden finns det faktiskt ett stort utbud av vackra portar. De flesta är i ek och både enkla och eleganta på en gång. Den ni ser på bilden ovan är praktiskt taget ett vindfång i ek och glas. Mycket snyggt!

Och så tittar vi på avsnitt 7 i serien Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Hemslöjdsutställningen på Liljevalchs

I somras hälsade jag på en gammal dam som jobbat på Hemslöjden i Luleå i många år och hon berättade om den gång när de blivit kontaktade av ett stort museum i Stockholm som bett om slöjd från länet. Noggrant gjordes ett urval och alstren sändes till huvudstaden. Tyvärr kom de i retur: ”vi är inte intresserade av fabrikstillverkat” löd de beska orden.

Att dagens hemslöjd skulle tas för maskintillverkad håller jag inte för sannolikt. Visserligen finns det en hel del utövare av klassisk hemslöjd som är skickliga, men dessvärre kan inte detsamma sägas om gemene man som skapar nyskapande hemslöjd. Förritin var det av yttersta vikta att baksidan var lika fin som framsidan, något som i ärlighetens namn kan te sig en smula fånigt idag, men jag tycker att ett gott hantverk hör till de grundstenar varmed hemslöjden vilar.

Liljevalchs utställning imponerade inte alls och det va två orsaker: den var rörig och det fanns ingen historisk förankring. Visserligen är jag av den typ som hellre borde ha gått till Nordiska museet, men en viss tillbakablick vore på sin plats. Rörigheten var det värre med. Att ständigt bläddra i en liten katalog för att veta vad man såg var tröttsamt, ännu mer tröttsamt var det att verk 0348 kunde stå bredvid 0912 vilket gjorde att man ständigt bläddrade i häftet. Dessutom fann jag ett nummer som inte fanns med i katalogen (nej, det var inge löv!).

I ett rum fanns det gott om stickat, ull och lin. det var det vackraste rummet. Alstren höll hög kvalité på många sätt och exponeringen var snygg. besökaren fick både se råvaran och resultatet. Intressant! I andra rum fick man vända bort blicken för att slippa se de taffliga stygn som någon entusiast sytt på ett tygstycke för att vara en smula originell. Hmm.

 

en annan dag går jag till Nordiska museet och sedan återkommer jag med rapport.

Publicerat

Kooperativa förbundets EVE-margarin

En margarinlåda! Inte nog med det, det finns även sockerlådor på Trademill just nu. Dessa lådor verkar ha använts till lite av varje förritin och jag har aldrig sett några till salu förut, ej heller har jag letat aktivt. Fann också jakttroféer i stor mängd. Är svag för dessa dammiga gamla reliker. Utmärkt sajt det där (vad sägs om en tändare i Queen Anne, eller eldhundar i rokoko)

I somras, vid storstädning, fann vi gamla soppåsar av varierande ålder. Det var den där sorten som var i papper och som numera är i svart plast. Fint tryck var det på dessutom. Kanske får de också sitt värde en dag.

 

Publicerat

Siemens Kammermusik-Schatulle

Vad jag förstått är detta den största tyska 50-talsmottagare som byggts. Med dörrarna öppna är den över metern bred och det är minsann inte litet! Poängen med apparaten är att man skall kunna ha dörrarna stängda när man lyssnar på radion. Diskretion är ledordet. Under några år i mitten av 50-talet tillverkades denna radio i ett antal olika utföranden. Det som främst skiljer dem åt är antalet rör, högtalare och uteffekt. Den modell som har beteckningen M47 hör till de tekniskt mest påkostade och har även ingång för magnetisk pickup, vilket är ytterst ovanligt vid denna tid. Se och lyssna på den på YouTube.

Om någon av er har ett Siemens-schatull stående, önskar jag mig det i födelsedagspresent i september!

Publicerat

Kraftverket vid Ljusån utanför Boden

Vid Ljusån utanför Boden anlades i slutet av 1800-talet ett ramsågverk. Anläggningen brann dessvärre ned 1904 och 1905 uppfördes istället ett elektricitetsverk vid vattendraget. Visst är det en vacker byggnad! Välbevarade är den dessutom och anläggningen är fortfarande i drift.

Ursprungligen satt här ett aggregat som gav 210kW växelström 380 volt. Det var dock inte tillräckligt så det kompletterades med ytterligare ett aggregat med samma effekt och 1906 satte man in ett tredje på 425 kW. Alla tre aggregaten var dock mer än vad Ljusån kunde driva, så det tredje användes endast som reserv. Den första lampan i Boden tändes i början av september 1905 och sedan dess har expansionen fortgått. 1942 var drygt 60 % av alla kök i Boden stad så ni kan tänka er utvecklingen under 1900-talets första 40 år!

När elen var ny i början av seklet användes den främst till att lysa upp, både i hemmen och på gatorna och inte minst i militärens kaserner. Vid gatorna ställdes bågljuslampor upp. De tändes vid mörkrets inbrott och släcktes klockan 23 och då tändes istället de s.k. nattlamporna, som var vanliga glödlampor med högst begränsad effekt.

Interiören i Ljuså är även den välbevarad. Tyvärr kunde jag inte gå in där, men det gick an att fota genom fönstret. Jag fick intrycket att äldre utrustning sparats av pietetsskäl, men kanske var den också i bruk. Hur som är Ljuså Kraftverk idag en del av Boden energi och i högsta grad en levande anläggning.

 

Publicerat

I Wilhelminas vackra vinterträdgård

I tisdags hade jag den stora lyckan att som enda hemsamarit få mig ett rejält mål mat i Grand Hotels vackra vintertrådgård. Det var nämligen utdelning av Polarpriset i Konserthuset och på det följde en tämligen magnifik middag. Ceremonin i Konserthuset var pampig och framträdanden av hög klass. GBS sjöng Sounds of silence, min favorit i Paul Simons omfattande produktion. Och sedan blev det klackarna i taket!

Men nu var det inte det jag skulle berätta om, utan om Wilhelmina Skoghs vackra vinterträdgård! Bakom det ursprungliga Grand Hotel fanns det nämligen ett stall avsett för hovets hästar. Kanske någon slags annex till det verkliga hovstallet. På den tomten lät Wilhelmina Skogh, som utan tvekan måste höra till Sveriges driftigaste kvinnor, uppföra Grand Hotel Royal med en vinterträdgård i europeisk toppklass. Det är en sagomiljö! När anläggningen var ny såg den ut på detta eleganta vis. Riktigt så fin är den inte idag, men på det stora hela är det en fantastisk miljö; som ett vistas i ett sydeuropeiskt palats.

På UR Play finns ett program om Skogh och hennes liv som restaurangkvinna. Hennes karriär var mycket framgångsrik, men just Royal och en vikande ekonomi gjorde att hon avsattes från sin post som VD för Grand Hotel. Under 12 år bodde hon sedan i sin villa på Lidingö, Foresta, men 1922 klarade hon inte ekonomin längre och var tvungen att sälja sitt palatslika hem som idag är hotell. Under fyra år bodde hon sedan i en liten tvårummare som grand Hotel sörjde för. 1926 tog hon livet av sig.

Grand Hotel Royals utsida är dock inte lika prydlig och jag gissar att Wilhemlina Skogh skulle vända sig i sin grav och hon sett den vansköta fasaden. Men det är ett helt annat kapitel.

Publicerat

Dessa vackra Polaroid Land Cameras

Det är snart 5 år sedan jag köpte min Polaroid Land Camera 450. Fann den på Ebay för en rimlig peng och har inte ångrat mitt köp. För tillfället finns en kamera av samma modell med mängder av tillbehör ute till försäljning. Priset är dock väldigt högt. Jag minns tyvärr inte alls vad jag betalade, men det var långtifrån så mycket.

Land Cameras med nummer från 100-450 hör till Polaroidfabrikens intressantaste modeller. Kanske inte så konstigt för det är både vackra och användbara, även om den klassiska polaroidfilmen inte längre tillverkas. Fuji har dock en ersättare som finns i ett antal versioner, en av dem är färgfilmen FP-100C, en annan är den snabba FP-3000B som är en svartvit film på 3000 ASA. Tidigare fanns även The Impossible Projekts filmer som passar dessa modeller, men de verkar inte längre tillverkas. Vill man, kan man också köpa utgången film på Ebay men det är inte alls säkert att den går att använda.

Jag har fotat åtskilligt med min kamera men nu är det sällan jag använder den. Till viss del beror det nog på att jag inte är helt förtjust i Fuji-filmen. En annan orsak är att jag inte orkar släpa med mig en mängd olika kameror (och några objektiv). Lite tråkigt är det allt, för när Polaroids 669-film fanns att köpa gick det verkligen att ta vackra bilder. En del av hittar ni här. Resten ligger i buntar i mitt hem, osorterade och ej inscannade.

Publicerat

Bodens vackra stadshus anno 1957

”Bodens stadshus, som morgonredaktionen enades om var fulsnyggt, frågan var bara var betoningen skulle ligga – på fult eller snyggt”. Denna text har jag saxat från kanalens egen webbplats. Bodens stadshus är verkligen inte fulsnyggt, det är en av Norrbottens verkliga pärlor! På det hela taget är byggnaden verkligt välbevarad, precis som trädgården, och helhetsmiljön i byggnadsminnesklass. Det har funnits många vackra stadshus i detta län och Kiruna tar naturligtvis priset, men idag har de flesta förfulats i samband med ombyggnationer. För mig blev det något av en chock när jag fann anläggningen den dag jag gjorde ett avsnitt av Varför är det inte snyggt. Det är verkligen skönt att inte behöva skämmas för att man vuxit upp i Norrbotten, som man så ofta annars gör när man ser hur illa länets kommuner behandlar sitt byggnadsarv.

Den låga byggnaden som ligger till höger om det stora punkthuset/skivhuset vill jag nästan kalla ett mästerverk. Tegelfasaden som är konstfullt murad, taket, fönsterpartierna, klockspelet som ser ut som ett A och kontrasten mellan öppet och slutet är mycket tilltalande.

Anläggningen består till hälften av en trädgård som i sin tur medelst murar avgränsas mot intilliggande gator. Eftersom det finns en del höga träd, blir gården skyddad och en verklig oas. Bakom den höga byggnadskroppen ligger ett höghus som inte förtjänar att vara med på bild.

Entrén till höghuset har ett vindfång som är klätt med turkos mosaik, ett material och en nyans som går igen även på fasaden där det används för att markera fönsterbröstningen. Ursprungligen satt där säkert vridfönster av någon svensk modell, men de är tyvärr utbytta idag. Det hela har dock gjorts förhållandevis snyggt, men det är klart att det hade varit värdefullt på många olika sätt om detta misstag inte begåtts.

Huruvida Bodensarna i allmänhet delar P4 Norrbottens åsikter om denna pärla vore intressant att veta. Jag hoppas verkligen att de har förmågan att uppskatta riktigt god arkitektur.

Vem var då upphovsmannen till detta vackra stadshus? Edvin och Gideon Bergenudd, SAR Örebro. Invigningen skedde 1957 med arbetet var troligtvis inte avslutat förrän 1958 enligt Norrbottens läns museum.

Publicerat

En i naturen inpassad 60-talsdröm

Som ni vet är jag rätt svag för 50-60-talsvillorna (och villor från alla andra tider med för den delen) och här är ett fantastiskt exempel som är mycket väl bevarat i sitt ursprungliga utförande. Bilderna sparade jag ner när fastigheten såldes för något år sedan. Tyvärr har jag ingen aning om vem arkitekten var.

Huset är en enplansvilla med källare där källaren rymmer garage. Som ni ser är fasaden stram, men många olika material gör exteriören intressant. Panelen ovan och under fönstren verkar dock vara i behov av en ordentlig inoljning.

Här en mycket elegant detalj som delar av matsalen från vardagsrummet. Notera också takets träplankor.

Som ni ser används tegel även på husets insida, men vad jag kan förstå har det målats svart. Effektfullt! Det enda jag inte gillar är golvet som för tankarna till det där fula lamellgolv som ”stilsäkra” människor lägger in i sina nyrenoverade våningar. Gissar att detta är äkta vara.

En kakelugn! Mitt minne sviker mig och jag är inte säker på om det är Monica Bratt som formgett kaklet. Hon dog redan 1961 och jag gissar att villan uppfördes några år senare. Om någon här har en idé om vem som är upphovsmannen till denna moderna pjäs så säg till. detsamma gäller naturligtvis också villans arkitekt.

Avslutningsvis trappan ned till garage och källare. Enkelt och snyggt och som ni ser stengolv. För förtsatta studier rekommenderar jag att ni tar en titt på planlösningen.

RÄTTELSE: Karin Björquist är kvinnan bakom kaklet! Fick ett mail från en kunnig man som meddelade detta.

Publicerat

En helt improviserad gissningstävling!

Förra sommaren var jag ett par dagar i Borggård, en ort strax norr om Finspång. En dag gjorde vi en utflykt till en vacker plats, men tyvärr minns jag ej vart!  Om jag inte minns fel begav vi oss norrut från Borrgård räknat, men inte så långt att vi passerade länsgränsen mot Västmanland. Helt säker är jag dock inte.

Huvudbyggnaden var mycket pampig och av bilden att döma har den gotiska drag. Kanske är den mycket gammal, men ombyggd på 1800-talet, eller så uppfördes den då.

Jag tror att detta var någon form av arbetar-/förvaltarbostad. Det är vackert med reveterade byggnder och den ligger onekligen naturskönt belägen.

Jag minns att jag googlade detta hus för att ta reda på vad det använts till. Tyvärr minns jag inte vilket svar jag fick. men nog har den ett sällsynt vackert tak!

a

Vad kan detta vara? Någon form av uthus förmodar jag. Hela anläggningen var ovanligt vacker och hade fortfarande en ålderdomlig prägel. Om ni känner igen platsen, säg till. Jag är mycket nyfiken på var jag var! En annan dag besökte vi ett helt fantastiskt bruk men tyvärr hade jag inte kameran med mig då.

Publicerat

SABA Freiburg Vollautomatic 11 Stereo, tysk lyxklass från 1961/1962

Jag har unnat mig! Inte för att det var helt nödvändigt, utan för att tillfälle gavs. Dessa lyxapparater från SABA är inte speciellt vanliga i Sverige och Freiburg var fabrikens flottaste bordsradio säsongen -61/-62. Det är en gigantisk pjäs, och mycket tung, hela 26 kilo vilket gjorde mig lite mat när jag skulle bära den till tunnelbanan. Dessutom fick jag någon form av nackspärr. Apparaten är i fint skick, med endast några smärre repor på ovansida och så fattas en liten trälist. Allt fungerar och till och med försäljningslappen hänger kvar på framsidan!

Denna radio har SABA:s berömda automatik vilket gör att man bara behöver nudda en knapp (det finns två) för att byta kanal. Klickar man på den ena, tystnar radion och söker sedan åt ena hållet på skalan, utifrån var man befinner sig. Klickar man på den andra, åker den åt motsatta och stannar sedan på rätt station och ljudet tonas upp. Makalöst flott faktiskt! Basen är dessutom något i hästväg. Jag väntar med spänning på att SR skall sända något av Wagner (till grannarnas fasa). Jag hittade faktiskt SABA:s broschyren för denna säsong och i reklamen kan ni läsa hur den presenterades. Notera att man också kunde skaffa en fjärrkontroll!

Här en bild på radioskalan och tangenterna. Det finns lampor i samtliga tangenter som hör till våglängdsbanden och grammofon. Övriga, stereo/mono och tal/musik och automatiken på/av indikeras på radioskalan. Knapparna längst ned i bild hör till automatiken. Den gröna lampan som lyser mellan dem indikerar att radion är i full fart med att leta rätt på en ny kanal. Hittade ett klipp på YouTube som visar en liknande radio med automatik. Måste dock säga att min fungerar bättre. Ville man lyxa till det ytterligare, köpte man till en fjärrkontroll.

Nu skall jag fixa en lämplig sladd så att jag kan koppla in iPhonen till radion och strömma musik från P2:s arkiv. Happy days! Radion har stereoförstärkare, men saknar decoder för stereosändningar så i praktiken är det bara grammofon/bandspelare som kan återges i stereo. Kopplar man in iPhonen kan man följaktligen lyssna på stereosändnigar.

Avslutningsvis denna vackra reklambild på en Saba Breisgau Automatic 12. Fantastiskt linjeskönmodell!

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Ett besök i militärstaden Boden, Norrbotten

Boden ligger mig varmt om hjärtat. På många sätt är staden ovanligt fin, eller kanske snarare var. Där finns en stadskärna som faktiskt har behållit en antal tvåvåningshus i trä (affär på bottenvåningen och våning en trappa upp) även i centrala lägen. Det finns en liten sjö, en vackert kyrka med många kyrkstugor intill och ett pampigt militärområde med stora stenhus i jugendbarock.

Boden hörde länge till de få städer som saknade galleria, men för ett par år sedan öppnade en liten i anslutning till Bodensia, det gamla flotta hotellet som tyvärr chansera. Tyvärr är nu ytterligare en galleria under uppförande. Jag avskyr gallerior!

I Boden finns ett stadshus, en anläggning som verkligen är en riktig pärla. Verkligen det finaste jag sett här uppe. Luleå har visserligen också ett vackert stadshus, eller snarare hade. Deras trädgård är heller inte i paritet med den som Bodensarna välsignats med.

Det största felet med Boden är att man rivit lite för mycket, har en stor parkeringsplats mitt i stan invid ett fult Coop samt att man inte är varsam gentemot den äldre bebyggelsen. Efterkrigstidens hyreshus är i mycket stor utsträckning förvanskade, dock inte i lika hög grad som i Luleå.

Låt oss titta på avsnitt 6 i Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Lee Morgans The Cooker (Blue Note)

En skiva jag verkligen upptäckt i sommar Lee Morgans The Cooker som gavs ut på Blue Note 1958. Inspelningen gjordes i september 1957, det var alltså på den tiden när man kunde spela in en hel LP på en dag. Förutom Lee Morgan medverkade Pepper Adams på baritonsax, Bobby Timmons på piano, Paul Chambers på bas och Philly Joe Jones på trummor-

Jag förstod inte riktigt hur bra inspelningen förrän jag lade på skivan på min Telefunken Opus Sekretär och lyssnade på Lover man. Inspelningen har en sådan lätthet och en sådan kraft att man inte kan annat än älska den. Dessutom tycker jag att Lover man är en utomordentlig komposition. A night in Tunisia är en annan favorit som finns i många olika inspelningar och som ofta är mycket bra. Denna är absolut inget undantag.

Se så, spring nu iväg och köp skivan. Eller beställ den på Ebay (här till exempel). Det finns mängder av finfina Blue Note-plattor i nypress för en billig penning.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 13

På bilden ses den s.k. korpen. Mamma uttalar o:et som o. Verktyget används för att få loss sten när man gräver gropar för hand. Jag vet inte vad den kallas på svenska, kanske samma sak.

Bakom ena huset står en syrenbuske och intill stod en vinbärsbuske som visade sig vara tre buskar. Den har haft mjöldagg i minst 30 år, men har gett bra med bär ändå. Nu är det dock ingen brist på vinbär, det finns nämligen tre bärbuskar av denna sort i bärlandet, så jag grävde upp dem och röjde runt den stackars syren som även den var vanvårdad och utträngd av vinbär. Det blev hela skillnaden!

Där vinbären växt anlade jag en ny rabatt. Jag hade en del växter att plantera, väster som jag hittat lite här och var. Endast den vita rosen, vars namn jag glömt, har jag köpt. Längst bak till höger står en blå stormhatt som är mycket vacker. Jag räddade den från en annan rabatt där den fört en mycket tynande tillvaro. Bredvid växter fyra små, små lupinplantor. Framför, på var sin sida om rosen vit lilja och krollilja. Båda ansatt på grund av flytt. Näst längst fram två lupiner, en bond och en herrgårds. Slutligen en rad med borstnejlika som jag dragit upp i trädgårdslandet. Tyvärr är bilden inte så bra (gillar inte iPhonebilder om jag inte har filter), men nästa år hoppas jag att växterna växt till sig och att jag kan visa er resultatet. Jag tror att det kommer att bli vackert! Precis intill, till höger, ligger den där verandan/altanen jag snickrade. Det är eftermiddags-/kvällssol  och ett mycket vackert läge, så förutsättningarna finns.

Det hela var faktiskt rätt jobbigt och jag råkade välja en av årets varmaste dagar. Jag började efter tio och var klar klockan tre, så nog var det bra jobbat. Jag har faktiskt täckt jorden med barkväv och täckbark för att rabatten skall bli lättskott till en början. Eftersom jag inte bor här permanent, och mamma inte är särdeles road av att rensa rabatter, fann jag det klokt.

I bärlandet har jag planterat två nya buskar, en röd krusbär och en röda vinbär. Vinbären klarar bara zon 5 upptäckte jag när jag kom hem. Hur jag kunnat köpa så fel begriper jag inte, ty mina ögon är helt känsliga för zonangivelser. Nå, kanske överlever den ändå.

Publicerat

Connie Blair löser en gåta i grönt

Jag kunde inte låta bli att läsa denna ungdomsdeckare av Betsy Allen (Betty Cavanna var hennes riktiga namn). Det klatschiga titlarna var seriens kännemärke, både i USA och här i Sverige där det var Bonniers som gav ut serien. Ursprungligen kom böckerna ut i USA mellan 1948-1958 i tolv volymer.

Connie Blair är en präktig ung amerikansk tonårstjej (runt 17-19-19 år gammal) som i denna volym jobbar på en raklambyrå i New York. Som assistent åt Georgia Cameron får hon tillfälle att åka till Bermuda. På båten träffar hon en stilig ung man, och väl i land träffar miss Cameron en stilig ung man. Då Connie är både ung och präktig, är en kärleksaffär utesluten.

Den unge mannen som Connie träffar på båten har ärvt en strandvilla av sin tant som också var en välkänd deckarförfattare. Hennes memoarer, som hon precis avslutat när hon dog, är dock försvunna och vem är lämpligare att reda upp detta mysterium än Connie Blair?

Deckargåtan är tämligen tafflig, men boken har viss charm och är faktiskt rätt underhållande att läsa. Mest för att den är ett så typiskt barn av sin tid.På detta sätt uppfattar Connie hamnen i Hamilton, Bermuda: Negrer, hundar, cyklister, turister, arbetare, sjömän, alla rörde sig om varandra i en salig röra. Ingen tycktes ha bråttom. Det låg en behaglig låt-gå-stämning över sceneriet vilket var något nytt för Connie.

Publicerat

Trots att värmeböjan äntligen kommit är sommaren snart ett minne blott

Och snart är sommaren över. Kvällarna är mörka, ja redan vid tio börjar det bli skumt även här uppe Norrbotten. Såhär vackert var det i tisdags vid den tiden, när dimman så sakteliga började stiga upp från åkrarna.

Snart återgår jag till jobbet och storstaden. Kanske är jag inte helt förtjust över det, men med hösten kommer kylan och mörkret och förvärvsarbeta bör man ju och sommaren kommer åter nästa år igen. Gärna en sommar då det växer så att det knakar. I år är allt så sent, trots att det inte varit extremt kallt eller regnat så mycket från andra halvan av juni. Morötterna är fortfarande minimorötter och jordgubbarna har bara börjat att mogna. Något liknande har jag aldrig upplevt.  Till fördelarna kan man dock säga att det varit ett lämpligt år att göra nyplanteringar.

Jag har dock fått en hel del gjort, utan att för den delen ha arbetat ihjäl mig. Jag har kunnat vara litet ledig och jag har sett mig om i landet, ty jag har rest till Bjänsjöå, Flarken, Vikbolandet, till Malmbergen och till Kiruna. Jag har gjort en del utflykter i bil med min kamera. Kanske inte så många, då det blir för dyrt att köra amerikanskt och min Opel inte kommer att bli klar förrän precis innan jag skall åka hem. Det var allt lite tråkigt för den bilen gillar jag att köra.

Den sista veckans värmebölja gjorde att allt sköt fart. Morötterna växte till, jordgubbarna mognade och linet blommade! Jag hade bara satt en kvadratmeter i trädgårdslandet, men räckte ju för att få se hur vackra blommorna är. Skira och ljust blå. och så blommar de bara en dag. Vid sextiden på kvällen slutes de och öppnar sig aldrig mer igen.

Och det är klart att detta är en utsikt kommer jag att sakna! Och hur fint det blir i det lilla rummet när mörkret börjar sänka sig och fotogenlampan lyser som ett komplement till skrivbordslampan.

Publicerat

Konsten att förstöra en småstad, 2

Här har vi det gamla Domusvaruhuset i Luleå som idag är om- och påbyggt och förvandlat till gallerian Smedjan. Den vackra fasaden i, kan det vara kolmårdsmarmor, är helt förstörd och det fodras stor fantasi för att tänka sig att detta någonsin varit snyggt. Tyvärr hittade jag inte något gammalt vykort med Domusmotiv från Luleå att visa. Den helt hopplösa stilblandning som bilden ovan presenterar gör knappast någon glad. Dessvärre tror jag inte att det är en ovanlig syn i detta land.

Ralph Erskines Shopping som jag nämnde i förra inlägget om Luleå, var en fantastisk byggnad. Ursprungligen såg det ut så här med en praktfull och stram interiör. Som framgår av bilden ovan har man gett insidan en marin touche vilket är rent förfärligt. Golven är numera i något trätrallsliknande eller klinker. Man ryser. Utsidan skall vi bara inte tala om. Endast spår av Erskines arkitektur kan idag anas.

En vanlig syn i våra mindre städer är efterkrigstidens byggnader, ofta av hög kvalité, som byggts om. Tittar man noga ser man att det är mosaik på partiet ovan markiserna och runt porten hittar vi granit. Det är detaljer som vittnar om den forna ståten. I övrigt har nya, inglasade balkonger satts upp, klumpiga fönster monterats och porten är numera en standardhistoria i aluminium. Så trist på en så pass vacker byggnad!

Dessa plåtbeklädnader är verkligen vanliga. Ibland har hela områden, företrädesvis 40-50-talshus, fått en ny och piffig exteriör i plåt. Jag antar att man velat stödja ortens industri (SSAB och nått jävla plåtverk) och samtidigt tilläggsisolera. Resultatet är inte snyggt! Tänk när husen på bilden var nya och putsade i någon trevlig ljus färg, hade träfönster och port i stål och glas. Så borde det naturligtvis se ut än idag.

Men det finns faktiskt en hel del vackert också. Inte långt från Stadshuset (tyvärr ombyggt och den vackra inredningen är borta), hittade jag denna stadsgård. Notera den fina gårdslängan! I denna del av staden hittar man flera gamla kvarter med trähusbebyggelse i den lilla skalan. Det är roligt att de finns kvar!

Även stenhus från sent 1800-tal finns kvar. Tyvärr är det mycket få och de flesta är mycket ombyggda. Detta är dock tämligen intakt. Puts och tegel och tinnar och torn. Det ligger precis vid kyrkan och man får hoppas att det får vara kvar.  jag är mycket svag för dessa låga stadshus.

Publicerat

Malmberget på god väg att försvinna

Förra veckan passerade jag Malmberget och stannade till för ett kort besök. Jag hade följt Kurirens Erik Jonsson till Tjautjas, 10 mil norr om polcirkeln, där han skulle intervjua Daniel Wiksland inför årets upplaga av Flottkalaset (läs artikeln här – jag har tagit två bilder – och läs sedan samtliga Jonssons texter som han producerat under sina veckor som sommarvikarie för NK). Men åter till Malmberget. Det var en märklig stad. Fullt av hus och bilar, men knappt en människa ute. Butikslokalerna gapade tomma och hela stan verkade övergiven. Invid simhallen, som måste ha varit mycket snygg en gång i tiden, fanns en busstation och ett centrumkomplex som syns på bilden ovan och under. Det höga huset, kan ha varit hotell och kan eventuellt ha hetat Malmia, men jag är osäker.

Det är inte så svårt att tänka sig elegansen i början av 60-talet när allt var i gott skick och det rådde liv och rörelse på platsen (mycket riktigt, här ett vykort från tiden – centrumanläggningen syns i fonden). Och kommersen frodades. Idag verkar Malmberget vara mer eller mindre statt på avveckling. Fler och fler hus rivs eller flyttas för att gruvdriften skall kunna fortsätta.

Jonassons ur och optik må ha blomstrat, men idag tror jag att bara den blekta och sönderfallande skylten vittnar om den tid som flytt. kanske har de flyttat till Gällivare, eller så finns det trots alt viss verksamhet kvar i de förfallna lokalerna. Överallt i staden finns det för övrigt bleknade skyltar och anslag.

Även här en länga vars butikslokaler står tomma. Ett rätt fint hus för övrigt. Enklare funktionalism i rätt trevlig småstadstappning. jag är personligen svag för tvåvåningsbyggnader med affärer på nedre botten och bostäder en trappa upp.

Förvånande nog, fanns det en hel del hyreslängor i Malmbergen som fick mig att utbrista ”men det är ju snyggt!”. Kanske beror det på att staden är mer eller mindre dödsdömt. Det finns helt enkelt ingen anledning att bygga om och modernisera (förstöra) när husen förr eller senare skall rivas.

Publicerat

Amelie Posse och Andreas Bjerre

1904 gifte sig Amelie Posse med Andreas Bjerre. Äktenskapet blev i längden inte helt lyckat, och skilsmässan var ett faktum 1912. Visst är det en vacker bild! Det var onekligen ett tjusigt par.

För några år sedan läste jag så gott som hela Amelie Posses produktion (klicka på taggen nedan för att läsa om den), dvs memoarerna som utgavs i många band. Posse var inte intressant person och hennes böcker likaså, även om hon kanske inte var den största av författare.

I samband med att Andreas Bjerre kom in i familjen Posses liv föll Amelies mor för Andreas tre år äldre broder. Modern var änka, ty fadern hade dött av den syfilis han ådragit sig, och längtade nog efter både sällskap och en ny man när barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. Ameile tog dock giftermålet hårt och hennes relation till modern blev i fortsättningen tämligen ansträngd. Paul Bjerre blev dock i det långa loppet en god vän till Amelie och han hjälpte henne i hennes författargärning. Amelie gifte om sig med Oki Brazda, ett äktenskap som var lyckligt till en början, men Amelie kom så småningom att ägna sig åt fruntimmersaffärer vilket visade sig vara hennes melodi.

Publicerat

Snygga och rymliga Opel Rekord -57

Det skall direkt sägas att detta är den fräsigaste av färger som 1957 års Opel Rekord gick att få i. Röda, gröna och blå nyanser, inte sällan med vitt tak därtill var på intet sätt ovanligt. Eller bilar i stramt svart. Denna grå variant hade dock sina fördelar, bl.a. behövde man inte vara så nitisk med biltvätten.

Bilen i fråga köpte min mamma i början på 90-talet och hon sålde den gjorde hon för 4-5 år sedan. Synd tycker jag, jag saknar det fortfarande. Orsaken var en kombination av platsbrist och att bromsarna behövde en översyn. Skicket var bra. Den var praktiskt taget rostfri, ovanligt för en Rekord från dessa år, och inredningen fin. Endast gummimattan fram hade sett sina bästa dagar.

Rymlig var den också och rätt bekväm. generös stoppning och något svajig gång. I bagagerummet rymdes åtskilligt och klämde man ihop sig kunde man sitta tre i framsoffan. Rattväxeln är spaken som skymtar vid ratten.

Motorn var på hela 52 hästkrafter vilket räckte till en toppfart på 120-130 km/h.Till att lycka hade detta till följd att motorn var synnerligen bränslesnål. En tank, 35 liter, räckte hur länge som helst om man rullade fram i lite lägre hastigheter.

Publicerat

Väggmålningar i gammal kammare

Min släkt har bott på samma gård i drygt 200 år, alltsedan de allra sista året av 1700-talet då Kronan anlade ett sågverk vid den lilla ån. Huset som då byggdes var efter sin tid en smula påkostad. Ovanför dörrarna i kontorskammaren, där man vid skrivpulpeten hade god utsikt ner mot sågen medan man skötte räkenskaperna, fanns strama dörröverstycken. Nu är sågverket borta, men pulpeten den står kvar.

I rummet intill råder fortfarande en ålderdomlig prägel, ty här finns de väggmålningar som en gång i tiden prydde väggarna. Senare tapetseringar har i viss mån skadat dem, men i det stora hela är de förvånansvärt intakta. Mönstret har jag grubblat på, ty likt olikfärgade ormar slingrar sig det nonfigurativa motivet över hela rummet efter smått psykedeliskt manér. Vackertär det och tillsammans med andra detaljer från 1800-talet; överstycken och kakelugn, blir atmosfären en smula drömsk.

Publicerat

Nils Ferlin som schlagerkompositör

Nils Ferlin på skiva är inte bara Får jag lämna några blommor. 1932 totade han ihop några melodier till Veckans skiva som sjöngs in av Herbert Landgren. Veckans skiva utkom varje vecka och var en sorts flexi-skiva i papp med plastbeläggning som sades vara outslitlig vilket den naturligtvis inte var. Däremot får man nog säga att den var okrossbar.

Konvolutet till denna Veckans skiva 50 (som utgavs den 31/3 1933) var som alltid utvikbart och innehöll som brukligt ett kåseri eller en artikel om melodiernas tillkomst. Inspelningarna gjordes i London i december 1932 och för ackompanjemanget stod Picadilly Hotel Band.

Den första Ferlin-visan, Bara en cigarrett, är inte dum. ”Om vännen svek – som vännerna lätt gör – då tänder jag mig bara en cigarrett. Låt tro och hopp i rök gå opp, som svingar i ringar hän på silvervita vingar”.

När vita flingor falla är berättelsen om gammal kärlek och gulnade kärleksbrev, tankar i den mörka vinternatten kring en svunnen kärlek. Under det att vita flingor falla.

Slutligen en tämligen enerverande och extremt käck sjömansvals, Det går i vågor

Jag hoppas att han fick bra betalt.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 12

Jag insåg att jag faktiskt har ett snickeri, ett rätt trevligt rum inrett i ett gammalt lider. Visserligen tyckte jag att det var ett mycket vackert rumt tidigare, innan det städades upp och blev fräscht, men jag är samtidigt glad åt det praktiska i denna inrättning. Här finns en gammal hyvelbänk, el, belysning och några arbetsbänkar. Perfekt för att löda dessutom!

Som ni kanske kommer ihåg hade jag två fönsterbågar vars nedre del helt ruttnat upp. Det var inga gamla fönster, de sattes in för rätt precis 40 år sedan. Virket på den tiden var dock inte det bästa. Kådrikt kärnvirke lyste då, precis som nu, med sin frånvaro (till glädje för alla maskiner som inte gillar kådrikt virke) vilket får till följd att slarvar man med underhållet, ruttnar träet. Intill, i samma södervägg, satt ytterligare två dubbelfönster. Dessa var insatta 1946 och de hade inte ruttnat alls, ty på den tiden valde man virke med omsorg.

Tyvärr fann jag inget kärnvirke i gömmorna, så jag fick ta vad som bjöds: helt vanlig fura. Med hjälp av en hyvel blev biten både slät och fick rätt dimensioner. Perfekt.

Det svåraste av allt var att såga till de två bottenbitarna så att de skulle gå att passa in i bågen. Det gick faktiskt över förväntan och båda ändarna fick ett tappliknande slut. På den sida som vetter mot glaset behövde jag fräsa ut en bit, men i brist på annat fick jag knacka med ett stämjärn.

Resultatet blev inte så pjåkigt och de glipor som uppstod spacklade jag igen med kitt. Det nya träet penslade jag med linolja som fick dra in ordentligt i träet. Sedan kittning och första varvet färg.

Jag har även målat dörrar vilket framgår av ovanstående skeva bild. Som ni minns målade jag tidigare ett par garagedörrar med alkydfärg. Dessa tre dörrar, samt ytterligare en pardörr och två enkeldörrar målade jag med Allbäcks linoljefärg i kulören kromoxidgrönt som jag köpte på Pite Byggnadsvård. Vilken bra färg! Helt utan lösningsmedel, bara linolja, pigment och sickativ (torkmedel ). En liter färg räckte till alla dörrar ni ser på bilden samt de där enkeldörrarna och pardörren. Den ena pardörren måste dock strykas ytterligare ett varv och ytterligare två små luckor måste målas så jag måste köpa en burk till. jag betalade 350 kr för denna färgliter vilket gör färgen mycket prisvärd. Alkydfärgen, 2,5 liter, kostade 500 och räckte endast till två pardörrar. De lin0ljemålade dörrarna räknar jag med att undermålla endast medelst linolja de närmaste 10-15 åren vilket gör Allbäcks färg överlägset billig. Dessutom går den bra att tvätta bort från händerna med vanlig tvål och vatten. Jag är mycket nöjd!

Jag köpte också vit färg och den har jag använt till att måla sista varvet på de fönster jag renoverat. Den färg jag använde till en börja med skulle förtunnas med lacknafta, men det slipper man med Allbäcks färg. Bra.

Ja, så har jag lött en smula. En gammal Dux V 1385 från 1956 hade tystnat. Det visade sig att några kondensatorer av det suspekta märket Farad ställt till det. Tangenterna för omkoppling mellan grammofon och de olika våglängderna fungerade heller inte så bra så jag smorde och sprayade på kontaktspray så nu fungerar härligheten. Den har för övrigt två förstärkare, en för de låga frekvenserna och en för de höga. Philips kallade detta bi-ampli och i raklamen visade man tonernas trafikpolis som dirigerade diskanten och basen till rätt förstärkare och sedan vidare till respektive högtalare. Då denna apparat är en Dux, som var Philipskoncernens något prisbilligare märke, står det inte Bi-ampli på radion. Denna slogan var förbehållen Philipsmodellerna. Tekniken var dock densamma.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Svenska Bostäder renoverar Bergsrådsvägen 67 i Bagarmossen



För inte alls länge sedan var jag på en lägenhetsvisning i Bagarmossen. Det var en finfin tvårummare som den med längst kötid kunde lägga vantarna på. Köket var mycket fint, vardagsrummet låg i ett hörn och hade ett mycket stort fönster med låg bröstning. En av spekulanterna frågade om fasaden snart skulle åtgärdas och Svenska Bostäders representant berättade att det var möjligt. Ett hus i området (byggt 1954) hade precis renoverats och blivit som nytt, med nya fönster och allt. När jag påpekade att det knappast kunde bli speciellt snyggt berättade han att de valt fönster i gammal stil. Pyttsan, tänkte jag och mycket riktigt, de nya aluminiumfönstren avvek helt från de ursprungliga i sitt utförande. Gubben från bostadsbolaget blev märkbart irriterad när jag påpekade att hade fönstren hållit i 60 år, skulle de nog hålla minst lika länge till och energiklassade kunde de bli om man monterade nytt glas i innerbågen.

På Svenska Bostäders hemsida kan man läsa om byggnadsvård: ”Det betyder att byggnadsvård är ett vardagsarbete för oss och att allt vi gör, oavsett om det handlar om små reparationer eller större åtgärder, präglas av respekt för husen och deras historia”. Uppenbarligen gäller inte detta husen i bagarmossen. Istället får man söka sig till sidan för ombyggnad där följande står att läsa: ”Vid underhåll genomförs energiåtgärder som fasadrenoveringar, tilläggsisoleringar och fönsterbyten i ett stort antal fastigheter”.

Att spara energi är av största vikt, det tycker jag verkligen. Att spara på miljön är också viktigt men att byta ut fungerande byggnadsdetaljer mot nya, som inte går att underhålla och som slukar stora resurser vid tillverkningen, är allt annat än långsiktigt. Såväl kulturhistoriska som estetiska högtstående detaljer utplånas, och i det långa loppet blir miljön lidande. Fönster renoverar man, tätar och förser med energiglas. Fasader kan ev tilläggsisolerar, om det görs snyggt (det är trots allt ett reversibelt ingrepp) och balkongfronter blästras, rostskyddas och målas. Att tillverka nya balkonger och fönster av aluminium kräver mycket energi. När de blivit fula, tvingas man ofta byta dem, ty de är svåra att underhålla.

Jag tycker att Svenska Bostäder borde skämmas. När man sitter på ett sådant präktigt bostadsbestånd, med välbyggda och välplanerade 50-talslägenheter måste man vårda dem med största respekt. Att göra detta är på intet sätt att offra miljön, tvärtom!

Låt oss ny titta på det femte avsnittet i serien Varför är det inte snyggt?

Publicerat

Om det hade varit vår nu hade man sagt se så ljusa kvällarna har blivit

Nätterna är inte längre ljusa, ty vid midnatt är det nästan helt mörkt här uppe. Om ett par veckor har det kompakta augustimörkret besegrat sommaren och hösten är snart här. Det är mycket vemodigt, trots att jag älskar både höst och vinter och kan känna stort obehag inför det klara vårljuset.

Nu öppnar nattglim sin krona
i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona
han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.

Högt ropar knarren, min sträva,
men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva
i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar
behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar
min älskade lidelse varm.

På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.

Erik Axel Karlfeldts vackra rader tycker jag mycket om.

Publicerat

Grundig 8085/S med HI-FI-KLANG-REGISTER

Detta är en rätt flott sak, en av Grundigs toppmodeller från modellåret 56/57. Push-pullkopplad förstärkare och fem högtalare, varav två är elektrostatdiskanter. Basen är i kraftigaste laget, vilket gör att visst oljud förekommer när möbeln börjar skaka. Det återstår således att försöka dra åt varenda skruv så gott det går. Här ett klipp som visar apparaten i full aktion.

I övrigt är det dock en fin apparat, rätt välljudande och stilig. Jag köpte den för 300 kronor och då var den stendöd. Felet var dock bara en kortsluten elkabel så när den var bytt fungerade apparaten. Skivspelarens motor hade fastnat, men gick att lossa. En ny rem behövdes och den andra rengjorde jag med MP-52 (möbelputs).

En rolig detalj är att apparaten är utrustad med ett HI-FI-KLANG-REGISTER, på tyska WUNSCHKLANG-REGISTER. Om man önskade extra mycket HI-FI, kunde man koppla in en HI-FI-RAUMKLANG-STRAHLER. Denna högtalare fanns i ett flertal olika utföranden, bland annat detta. Exakt hur den fungerade har jag inte lyckats klura ut, men någon sorts effekt verkar de ha åstadkommit genom att kontera två högtalare mot varandra. Tysk magi, kanhända.

Publicerat

Ada Nilsson om sitt liv som läkare

Här en tämligen okänd volym: Ada Nilssons (1872-1963) Glimtar ur mitt livs om läkare. Ada utbildade sig till läkare, närmare bestämt gynekolog, på den tiden när det var svårt att som kvinna få ett jobb som läkare; att däremot starta en privatpraktik utgjorde inget hinder. Praktiken blev framgångsrik och bland hennes patienter fanns så framstående fruntimmer som Selma Lagerlöf och Alexandra Kollontay.

Boken är en blandning av privatliv och yrkesliv och är väl inget mästerverk rent språkligt, men det är många intressanta händelser som skildras, bla Fogelstadsgruppens bildande, tidningen Tidevarvet och Alexandra Kollontays tid som Sovjetunionens minister i Stockholm under andra världskriget. Det kapitel som grep mig mest var dock skildringen av Oscar Levertins änka, Ebba von Redlich, som av allt att dömma stått Ada mycket nära.

Ett kapitel som helt saknas är kapitlet om Honorine Hermelin som var Adas stora kärlek, tillika den som höll i pennan då Ada på sin ålders höst förlorade en stor del av synen. Honorine och Ada möttes på Fogelstad och inledde en romans. Några år senare föll Honorine helt för Hagar Olsson, vilket inte blev långvarigt, så hon och Ada förblev nära vänner livet igenom och de sista tio åren levde de tillsammans i rektorsbostaden på Fogelstad, Lilla Ulfåsa.

Den fina teckningen ovan är gjord av Albert Engström.