I somras passerade jag Vebomark och där stod denna gamla skeva kåk. En kvarn eller ett frörenseri gissar jag. Väldigt snygg och väldigt eftersatt underhåll.
Det är ingen riktig ordning på fasadens detaljer. Det ser ut som om man stuvat om en smula, utan att tänka på det estetiska. Ett halvt fönster mindre på övre våningen, te.x. Och den där luckan vid dörren som döljer ett transportband!
Ej heller har man valt en enhetlig färg för dörrarna. Man tager vad man haver. Dessutom verkar den enda dörren ha liggande plankor och den andra stående. Trots att jag på något sätt är för standardisering, tilltalas jag av motsatsen.
Böcker om det oscarianska Stockholm kan rimligtvis inte vara dåliga. Annastina Alkmans barndomsskildring är heller inte så dum. Den är värd att läsas, utan att för den skulle vara helt omistlig. Dessutom är den illustrerad av Annastina själv. Alkman föddes i en borgerlig familj som bodde på Grevgatan. Sängkammarinteriören var för den tiden högelegant med flammiga valnötssängar, skulpturerade druvklasar på gavlarna, och malakitgröna stoppade plyschmöbler. Tapeten var guld- och snusbrun, i fönstren låg fönsterdynor mot drag.
Annastina var mycket förtjust i sin far och vill helst bli pojke och sjökapten (som honom) när hon blir stor.
– Vill och vill och vill… gör’et min flicka, så får du väl se hur lätt det är, svarar fadern.
Mest underhållande i hela boken är skildringen av tant Anna Hellberg som hade ett mycket rymligt hjärta. På badorten i Travemünde fick hon lägga sig sjuk för att hon hade en så vansinnigt svartsjuk vän, en bankir som ägde större delen av badorten. Annastinas mamma vill också lägga sig sjuk, för att slippa tant Annas erotik. Tant Hellbergs man roade sig under tiden på egen hand i Stockholm.
På tal om oscarianer, så ber jag att får rekommendera Gurli Linders Sällskapsliv i Stockholm på 1880- och 90-talen. Jag har för mig att den gavs ut lagom till Carl laurins femtioårsdag 1918,men jag kan ha fel. Linder var kvinnosakskvinna, yrkeskvinna och författare. Hon umgicks i kretsarna kring Curmans (som bodde i Curmanska villan på Floragatan, Carl och Calla hette de, han lät bygga Sturebadet).
Under sommarens Kirunabesök passade jag på att studera Ralph Erskines komplex i centrala Kiruna. Byggnaderna stod klara 1961 och jag gissar att de flesta lägenheter har en slående utsikt över gruvområdet och Kiirunavaara. Förutom de två punkthusen, benämnda Snusdosan och Spottkoppen, ingår också två två bostadslängor kallade Mullbänken och Berlinmuren i kvarterets bebyggelse.
Ser ni balkongerna i betong och hur de hängts på fasaden för att förhindra att en köldbrygga uppstår mellan balkong och fasad. Onekligen en smart lösning för det kalla klimatet i Kiruna. I bakgrunden skymtar fjällvärden med sin storslagna natur.
I och med stadsomvandlingen kommer bebyggelsen i kvarteret att rivas. Jag vet inte hur länge detta dröjer, men inom en 10-årsperiod är det inte alls omöjligt att dessa byggnader är ett minne blott. Synd, kan jag tycka. Tänk att bo högt i något av punkthusen och kunna njuta av utsikten varje dag. Vilken lyx!
Min assistent, nej inte Agnes i köket, utan den elektriska Assistenten, gick sönder för några år sedan. När jag äntligen kom mig för att öppna den för att se vilken sorts drivrem som där skulle vara såg jag att remmen inte gått av, utan bara åkt av drivaxeln. Det felet var lätt åtgärdat och genom att behandla den med MP-52 (möbelpolish!) blev remmen återigen användbar.
Har man assistent är det inte speciellt jobbigt att baka och skall man baka bullar rekommenderar jag verkligen Kalljästa bullar. Dessa påminner en smula om weinerbröd och är enormt goda. Om man vill så kan man tillsätta 1 tsk bakpulver i degen får mer volym (det var något som tant Ronny lärde mig).
200 g smör eller margarin
6 dl vetemjöl
50 g jäst
2 dl kall mjölk
2 msk socker
Fyllning
100 g smör eller margarin
2 msk florsocker
1 tsk vaniljsocker
Jag brukar börja med att lösa upp jästen i lite av den kalla mjölken. Sedan tillsätter jag resten av mjölken, sockret och såpass mycket vetemjöl så att degen går att hantera. Därefter tillsätter jag smöret som är kylskåpskallt och skuret i mindre tärningar. Degen arbetas sadan samma med resten av mjölet till en smidig deg. Det är bra om det finns mindre klumpar smör kvar i degen, bullarna blir frasigare då.
Kavla försiktigt ut degen till en stor fyrkant/rektangel på mjölat arbetsbord. Sporra degen i fyrkanter, cirka 25 stycken Lägg en klick fyllning på varje och vik hörnen mot mitten och tryck till. Nyp ihop bullarna och lägg dem i pappersformar.
Låt bullarna jäsa i ca 2 timmar i rumstemperatur. Pensla med uppvispat ägg och strö på pärlsocker blandat. Om du vill även lite hackad eller flagad hackad mandel. Grädda i 250 graders ugnsvärme i 8-10 minuter.
Ofta rekommenderas att smöret ska vara rumsvarmt och tillsättas redan när degen blandas samman med mjölk och mjöl. Jag tycker att den lätt blir för kladdig då. Om du vill göra på det sättet, tillsätt rumsvarmt smör och allt mjöl efter att du läst upp jästen i lite mjölk (och sockret naturligtvis).
Strax utanför den egentliga stadskärnan i Piteå ligger en anläggning som ursprungligen uppfördes av Aktiebolaget Statens Skogsindustrier som förkortades ASSI. Låg vinden fel, luktade det skit i centrum.
Nu är jag inte säker, men jag tror att anläggningen ursprungligen producerade träfiberplattor men sedan byggdes om för att bli ett pappersbruk med tillverkning av sulfatcellulosa. Idag tillverkar man kraftliner som är ”ett baspapper som tillverkas av nyfiber och det används för tillverkning av högklassig wellpapp. Produkterna har god tryckbarhet, god styrka i fuktiga miljöer och de är kemiskt och biologiskt rena”.
ASSI,som tidigare drev verksamheten, var ett statligt företag, men idag är det Smurfit Kappa som äger anläggningen. Fabriken i Piteå är mycket stor och tillsammans med SCA:s fabriker, också de belägna i Piteå, står man för 1/4 av all kraftliner som produceras i Europa.
Än i denna dag luktar det illa i Piteå, men jag tror att det numera endast inträffar om det är något som är vajsing i fabriken. Jag tycker att anläggningen är rätt imponerande och läget är verkligen inte det sämsta. Ett utmärkt bostadsläge! En bit utanför stan, lika naturskönt belägen, ligger Haraholmen och Lövholmen som rymmer gigantiska anläggningar med tillhörande djuphamn. Mer om detta en annan gång.
Dessa hus i Luleå är troligtvis byggda på 50-talet, men av ursprungliga detaljer finns inte ett spår! Notera plåtfasaden och fönstren som hamnat långt in i fasaden efter all tilläggsisolering. Entrén är dessutom allt annat än tidsenlig! Om ändå fastighetsägaren varit lika klok som Norbottens läns museum.
Norrbottens läns museums webbplats har jag knappt besökt tidigare men nyligen upptäckte jag att det finns en hel del att läsa. Framförallt fann jag en välformulerad text om varsamhet som jag citerar:
”Det brukar krävas en 100-års period för att en byggnad ska uppfattas som kulturhistoriskt värdefull. Ta en tidstypisk tegelvilla från 1960-talet som exempel. Byggnaden isoleras utvändigt och kläs in med träpanel. Tvåglasfönstren i två lufter ersätts med nytillverkade treglasfönster i en luft, fönstren hamnar som djupa ögon i fasaden.
Efter en sådan förändring har huset ofta tappat sin harmoni och arkitekten tanke när hon eller han ritade byggnaden är som bortblåst. Detta scenario skulle inte få många att höja på ögonbrynen – idag. Däremot kommer man troligtvis om 50 år tycka att det var förfärligt. Problemet är att många kan tycka att hus från 1800-talet är bevarandevärda men inte kan se värdet i att den söta 1950-tals villan inte renoveras sönder. Inte förrän det är försent… ”
Under rubriken Modern arkitektur i Norrbotten finns en lista på inventerade byggnader av modernare datum. Bland annat har kyrkan på Björksgatan i Luleå dokumenterats. Märkvärdigaste av alla byggnader får man nog säga att Villa Berg i Gällivare är. Huset är ritat av Bengt Edman och uppfört 1975. Ett växthus har integrerats med villan och tillsammans bildar dessa två delar en ovanlig syn i det nordliga Gällivare (ja, i ärlighetens namn hela Sverige).
Det finns en utmärkt bok, Stockholmskärlek kallad, med bilder av Hans Hammarskiöld och texter av Marianne Höök. Utgiven i början av 50-talet, är den en samtidsskildring av Stockholmslivet och en mycket tilltalande sådan.
Marianne Höök har en avundsvärd förmåga att forumlera sig och kan skildra de mest romantiska av miljöer utan att det blir för sött, ty det hennes penna rister har den avundsvärda, och egentligen helt nödvändiga, egenskapen att alltid spetsa sina alster med en smula beskt. Kanske kan man säga att hon är en cynisk romantiker, kanske inte. Något ditåt är det iallafall.
Bilden föreställer den dam son under många år tillbringade dagarna på NK och var så punktlig, att firmans urmakare ställde tiden efter hennes entré. Höök undrar vilket Dorothy Parkerskt storstadsöde som döljer sig bakom hennes späda och välklädda figur. Och det kan man funderar över. Men lika bra är det att inte veta, utan istället dirigera den frågan vidare till sin egen fantasi.
Vilken grå dag denna bild togs! Inte ens rödfärgen ser riktigt röd ut.
Se vilken dyster vägg! Jag har skurit ned två stora buskar, Rosentry. den ena skall jag flytta till en annan plats, den andra endast en meter så att den st¨r precis vid knuten. Idag växer det också Spirea här, både brud- och vanlig. dem är jag måttligt förtjusta i, ty de breder ut sig helt kopiöst. Precis till vänster om fönstret skall jag plantera en Zilga. Det vanliga vinet, Vitis vinifera, är inte speciellt härdigt alls, men det är däremot de sorter som hör till Vitis labrusca. Zilga hör till de sorter som klarar sig bäst och skall gå att odla i zon 6. Druvorna är blå och lite mindre än vanliga vindruvor, de är i storlek ungefär som de små druvor som finns i handeln ibland. Det dröjer ett par år innan plantan blir riktigt härdig och den kan frysa ned, men det kommer nya rotskott på våren. efter två tre vintrar är den dock fullt härdig och kan rätt snart de stora skördar vin. Det ser jag fram emot!
en av de bästa versionerna av Darn that dream är Mildred Baileys, den när hon sjunger med Benny Goodmans orkester någongång runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå.
Darn that dream
And bless it too
Without that dream I never have you
But it haunts me and it won’t come true
Oh, darn that dream
Lyssna på Mildred Baileys Darn that dream och lyssna på texten.
Bilden är tagen uppe vid Johannes, en av mina favoritplatser i Stockholm.
Jag har skrivit om Mildred Bailey tidigare och måste säga att jag gillar henne även om hennes röst kan låta lite väl naiv och flickaktig ibland. På youtube finns en hel del av hennes produktion tillgänglig. Lyssna! Jag är svag de inspelningar hon gjorde med Benny Goodman och för all del en stor del av 30-talsgrejerna. En verklig favorit är It´s so peaceful in the country (med Delta Rhythm Boys) som jag lagt upp tidigare här.
Mildred Bailey var inte precis smal och denna rondör menade hon hindrade henne från att nå de verkligt stora framgångarna. jag gissar att det inte var så enkelt. Hon var nog inte helt lätt att arbeta med. Enrolig detalj med hennes inspelningar är att hon ofta sjunger mer än bara refrängen, till skillnade från många av sina kollegor. Vill man ha en inspelning av någon komposition med så gott som samtliga verser, väljer man en av Baileys.
I somras åkte jag till Kiruna och naturligtvis ville jag se stadshuset, det vackra som invigdes 1963 och som året därpå fick Kasper Sahlin-priset. I SVT:s öppna arkiv fann jag en kortfilm från 1963 som visar det nya stadshuset. Se den!
Jag gissar att de flesta vet hur stadshuset ser ut på utsidan. Däremot är dess vackra insida mindre känd. Den stora öppna hallen, som löper genom husets tre våningar är dess huvudrum. Materialen är förstklassiga och utförandet likaså.Väggarna är murade med handslaget tegel och det finns inte en detalj som inte verkar genomtänkt. Dessutom finns i princip allt kvar och mycket litet har förfulats genom åren.
Stora fönster, högt placerade under taket, släpper in ett behagligt ljus som kanske inte är det lättaste att fotografera i. Som ni ser är det en verklig 60-talsmiljö, men det finns gott om lokala inslag. Det mest iögonfallande är ytterdörrens samiska trycken.
Denna rya är komponerad av X:et, men tyvärr vet jag inte var den vävts, om det skedde lokalt, eller om möjligtvis Handarbetets vänner anlitades.
Cafeterian ligger även den i anslutning till ljusgården och som ni ser finns även rå betong i interiören. Tyvärr sviker mig minnet, men jag har en vag bild av att det också fanns en fontän i anslutning till växtligheten.
Och en öppen spis! En sådan får inte fattas i ett praktbygge på dessa breddgrader. Bakom kopparsån med sin ved fanns några eluttag och jag kunde konstatera att även de var från tiden.
Tjänstemännens rum ligger vid korridorer som mynnar ut i ljusgården, men de ligger likväl avskilda. De olika våningsplanen skiljer sig en smula åt, men är till stor del lika varandra.
Visst är det vackert, det mellanblonda träet, betongen och de blanka linoleumgolven?
Kiruna Stadshus blev byggnadsminne 2001 men i år har detta ändrats och nu är det fritt fram att riva huset, om man bara sparar karakteristiska byggnadsdetaljer. Jag tycker att man skall återuppbygga det, mer eller mindre i minsta detalj, men gärna bygga till om så erfordras. Men man skall spara varenda dörr, karm, väggpanel mm. Byggnaden är helt enkelt för vacker för att få tillåtelse att försvinna. Dessutom är jag rädd för att Kiruna skall bli en vanlig trist Norrbottensstad där man struntar i kvalitet och bara bygger billigt och fult, utan en tanke på historien.
Äntligen har jag skaffat ett par böcker av Anna Lenah Elgström! Hennes namn har skymtat förbi både här och där och under 1900-talets första decennier var hon ett av de stora namnen, inte bara som författare utan även som en av initiativtagarna till Rädda Barnen. Hör intill ser ni hennes porträtt, taget av Jan de Meyere på senare år och hon ter sig stramare än vanligt . Hon föddes 1884 och dog 1968.
Den kloka Elsa är den första av tre självbiografiska böcker som handlar om Elgströms uppväxt i en borgerlig miljö präglad av två föräldrar som vuxit upp i frikyrklig miljö men som när konstnärsdrömmar vilka omkullkastar deras vardag och tvingar Elsas mor att själv försörja de tre barnen, ett uppdrag hon är illa rustad att klara. Eftersom jag inte läst de följande delarna, vet jag inte vad som gjorde att hennes bild av, modern, fru Helena Holm, trots allt blev så ömsint.
Efter att ha bott en tid i Helsingborg, förflyttas familjen till Småland och efter ytterligare en tid flyr fadern till Amerika. Modern får en våning i en liten fiskeby nära Malmö och där utspelar sig en stor del av denna bok. Familjens jungfru, som en tid lämnat dem, återkommer och blir på nytt den som håller samman familjen. Utan henne är det svårt att tänka sig att Elsa klarat alla de provningar hon kom att utsättas för, inte minst de sista som får sägas ha varit sällsynt vidriga och som jag antar man knappast talade om när boken utkom 1928, men som faktiskt Elgström vidrör.
Elgströms bok är nästan som en thriller. Man vill sträckläsa den, veta hur den slutar, veta om stackars fru Holms bekymmer skall få en ända, hur det skall gå för Elsa och hur hennes relation till de två yngre syskonen skall utvecklas. Elsas värld skildras av den vuxna författarinna, men det är likväl den lilla flickans tankar och upplevelser som möter läsaren, ibland sufflerad av sitt äldre jag. Jag har inte läst Elgström förut, och vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig, men jag får säga att jag finner hennes verk tilltalande. Boken är verkligen värd att läsas och det är lätt att sluka den från pärm till pärm.
De två följande volymerna heter Elsa och kärleken: far och dotter och Elsa i männens värld. Dem har jag inte ännu läst
Vilket vackert ljus det är nu! När solen inte skiner lyser de långa skuggorna med sin frånvaro och det är tacksamt att fotografera. Bilden ovan tog jag precis när jag klev ur bilen vid halv elva-tiden på fredag förmiddag. De flesta löv har fallit, men än har det inte varit speciellt kallt någon snö är inte i sikte här vid kusten. Ringblommorna blommar fortfarande, även om de är ansatta av den senaste tidens regnande och några frostnätter. Mina fruktträd har ännu inte fällt alla sina blad, men det är en tidsfråga.
På tomten finns bl.a. två stora och risiga rosentry. Den ena står vägg i vägg med en syren, vilket inte gynnar någon av plantorna så jag skar ned dem båda och nu ser man både syrenen och åtskillig mer av fasaden. Den ena busken skall få växa upp, den andra flyttar jag till våren.
Efter detta värv tog jag en promenad och tittade på den vackra naturen. Vattnet brusade, minst lika mycket som på våren, och färgskalan var fantastisk! På bilden ovan ser ni inte Skithusbacken, ty den är dold av den lilla kulle som den slingrar nedför.
Och som det finns rönnbär! Busken, eller är den ett träd, är lika vacker sommar som höst och det vill inte säga lite. Blommorna på våren, den frodiga grönskan på sommaren och de flammande röda bladen i september, är tillsammans med senhöstens lysande bär denna härdiga växts främsta karaktäristik.
Här är linskörn! Inte hela men väl hava. Jag odlade bara en kvm så det blev inte så mycket, men jag tror att den blev bra och den gick fram, trots den rätt dåliga sommaren och att jag sådde den först runt den 20:e juni. Återstår bara att bereda linet…
Rabatten som jag anlade i slutet av sommaren har artat sig bra och nu har den även fått sällskap av vårlökar. Krokus, snödroppar, scilla och armenisk pärlhyacint! Jag är mycket nyfiken på kommande vår.
Hörkörd på 50-talet gissar jag Farfar, pappa och hans bror. Samt en unge, oklart vems.
Som ni ser har modet förändrats även på landsbygden, och tyvärr får man nog säga till det sämre. Blåkläder av bomull var verkligen snyggt men idag har dessa plagg förvandlats och blivit polyesterstinna samt fått sig en släng av överlevnadssleven och därmed försvann elegansen.
By the way: jag har några dagars ferier i Norrbotten med start på fredag.
I Norrfjärden finns en gammal mack som jag tror längre används till sitt ursprungliga ändamål. Från början låg dock här ett mejeri, men någon gång, jag gissar på 50-60-tal, byggdes huset om fick nytt tak och några nya fönster. I övrigt är är dock en hel del sig likt, bland annat de vackra småspröjsade fönsterrutorna.
Jag tycker att denna ombyggnad är mycket tilltalande! Visserligen förvanskades den, men å andra sidan fick den står kvar och många detaljer sparades. Ett bra sätt att hushålla med resurserna och ändå få något nytt och till på köpet har man bevarat många vackra gamla fönster.
Nu skall ni få se något finessrikt! Titta noga på detta klipp och notera hur den nedersta skivan i högen sänks ned, hur tonarmen känner av dess storlek och hur den sedan landar på skivtallriken och nålen i ingångsspåret. Det hela är faktiskt något av en teknisk triumf som faktiskt fungerar klanderfritt, vilket jag hade svårt att tro.
Rex Deluxe var en flottare variant av den vanliga Rex som heller inte gick av för hackor. Bland annat är den mindre plastig och så har den större skivtallrik. Detta flaggskepp är dock överlägset lätt att manövrera och håller hastigheten mycket bra.
Detta vackra ställe är numera igenväxt och förfallet, men inte har det blivit mindre tilltalande för det. Sommar som höst, vår som vinter, det är alltid lika vackert. Bleve det till salu, skulle jag nog känna mig tvungen att köpa det.
Tant Dalia, eller var det hennes bror, hade bil. Numera är även garaget ett minne blott. Verandan är dock fortfarande lika fin, trots att den inte fått ny färg på 40 år. Inte har den börjat ruttna heller. Gott virke och bra färg. det vita, gula och det gröna står så vackert tillsammans mot det röda.
Det finns gott om uthus, som detta med igenspikade dörrar. Skicket varierar, men då taken är hela är inte faran överhängande.
Någon gång på 60-talet monterade man in en tork i denna rundloge. Visst är den vacker, omän förfallen. Många stockar och hela syllen måste bytas.
När jag var liten hade min mormor en vattenkokare, precis som Dalia. Jag tror att de flesta hade sådana. Min moster också, men i den kokade hennes man grisgröt till svinen.
Ladugården med lider och andra utrymmen. Här borde man ansa, ty all växtlighet gör att det blir för fuktigt för att huset skall må bra. Synd, för nog är det vackert när det är igenvuxet. och så slipper man insynen.
Ett enkelt, men välbevarat hus i Hammarbyhöjden får illustrera skönheten i det ursprungliga.
För en tid sedan så skrev jag om Stimulans för Stockholm och hur Svenska Bostäder behandlar allmännyttans högkvalitativa bostadsbestånd i Bagarmossen. Jag passade på att skicka ett par frågor till den som är ansvarig för ombyggnader inom företaget. Tyvärr har jag ännu inte fått något svar. Svar har jag däremot fått från Stockholms Stadsmuseum som också fick ett par frågor från mig.
Som Stadsmuseet skriver i sitt svar är de ingen beslutande instans, bara rådgivande. Jag kan tycka att det är synd, för jag tror att deras synpunkter skulle göra att staden skulle behandlas varsammare. Stadsbyggnadskontoret, som fattar beslutet, har som högst instans en stadsbyggnadsnämnd som är politiskt tillsatt vilket gör att som oavsett vad handläggarna anser, fattar politiskt färgade beslut. Mer om detta vid ett annat tillfälle.
Att Arkitekturmuseet inte engagerar sig alls är också tråkigt, men tydligen ingår det inte i deras uppdrag att ta ställning. Jag anser att det är på sin plats att dessa riktlinjer ses över.
Här har ni brevväxlingen oss emellan.
Brev från mig till Anna-Karin Ericson, chef Kulturmiljöenheten 17/9 2012
Hej!
För en tid sedan var jag ute i Bagarmossen och såg då att Svenska Bostäder börjat renovera sitt bestånd på ett helt ovarsamt sätt. Resultatet av detta blev ett inslag i serien Varför är det inte snyggt? http://www.ravjagarn.se/blogg/2012/08/varfor-ar-det-inte-snyggt-svenska-bostader-renoverar-bergsradsvagen-67-i-bagarmossen/
Då 40-50-talsbebyggelsen hör till det bästa som byggts och det går stick i stäv mot hållbar förvaltning (bra material som kan underhållas skall inte släggas ut) att byta ut fönster mm. Jag har kontaktat SB och SBK och tänker skriva mer om detta och få någon slags diskussion till stånd och undrar hur ni ställer er till detta och vad det finns för mandat att stoppa detta elände som tydligen är en del av ett stort renoveringsprojekt för ytterstadens bostäder. Jag tycker att det är lika viktigt att spara energi, som att värna det estetiska och de kulturvärlden som annars hotar att gå förlorade.
Hur jobbar ni ni för att vi skall få behålla våra kvalitetsbyggnader intakta, dels för att det är goda bostäder, byggda av sunda material, och dels för att bevara byggnadsarvet?
Mvh
Gustav
Svar från Anna-Karin Ericson till mig, 27/9 2012
Hej Gustav
Självklart ska även Svenska Bostäder precis som andra fastighetsägare följa de krav som finns i Plan- och bygglagen på kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och alla ombyggnader ska utföras varsamt med hänsyn till byggnadens arkitektur och karaktär. För yttre förändringar krävs bygglov och Stadsbyggnadskontoret har möjlighet att skicka dessa på remiss till oss på Stadsmuseet. I våra remissvar yttrar vi oss om huruvida det kulturhistoriska värdet påverkas av förslaget med hänsyn till förvanskning och/eller varsamhetskraven i PBL. Tyvärr är vi endast en rådgivande instans och har inget mandat att stoppa något, detta kan däremot Stadsbyggnadsnämnden/Stadsbyggnadskontoret göra. Vi försöker hela tiden sprida information om stadens kulturhistoriska miljöer och verka för att dessa bevaras på bästa sätt bl a genom den kulturhistoriska klassificering som vi ansvarar för här på museet. Vi försöker även påverka byggherrar att använda mer varsamma metoder för energieffektivisering. Vi har också funderat på en utökad dialog med Svenska Bostäder i dessa frågor.
Till slut vill jag säga att ditt engagemang är jättebra.
Med vänliga hälsningar
Anna-Karin Ericson
Chef Kulturmiljöenheten
”I början av varje år inbjudas samtliga styrelser för kommunalnämnd, kommunalstämma och kyrkoråd till en trevligt anordnad sittande supé. Allehanda uppskurna saker, såsom skinka, rökt och kokt, rökt älgkött, kalvrulad, sillsallad, hemlagad leverpastej och hemlagad metvurst placeras på bordet.” Inledningen till denna supé stannar inte här. De småvara rätter som bjudas runt är sillåda, njursauté, vol-au-vent med svampstuvning, fyllt stekt selleri, små viltfärsbiffar med syltlök, ”norsk röra” (bestående av fint hackade fiskrester, potatis och kokta ägg, anrättade som vanlig pytt och garnerad med äggklyftor), aladåb på spädgris och ostlåda.
Huvudrätten föreslås vara harfilé och efterrätten Alexandertårta (mördegsklädd form fylld med äppelmos och mandelmassa och dekorerad med utsporrade band av nämnda deg som lagts i rutmönster och där romberna fyllts med syltade päron, reineclaude el.dyl).
Dessa nämndemän måtte ha ordentliga magar att fylla! Hur som; det tydligt att 100 bjudningar är endaterad kokbok.
Gamla vykort är en mycket bra källa till bilder över våra städer. De är oftast välkomponerade och de visar vad man just då ville visa upp. Till nackdelarna hör att man knappast väljer att föreviga gamla ruckel. Med denna lilla exposé villa jag visa Luleå innan det verkliga rivningsraseriet satta fart på 60-talet. Dessa bilder visar dock bara nybyggnationer som sig bör.
Sjögrens konditori på bilden ovan finns inte kvar, men det gör däremot huset. Tyvärr klumpigt renoverat med fula insticksfönster som vanskötts så att de flagnat. Våningarna i detta hus var enigt uppgift mycket eleganta när det var nytt någon gång i slutet av 40-talet eller början av 50-talet. Där bodde en bekant till mina föräldrar som nygift (hon hade gjort ett mycket gott parti).
Postbyggnaden ritades av Lars-Erik Lallerstedt och stod klar några år in på 50-talet. Visst är den vacker! På 70-talet byttes dock det avancerade fönstervalvet ut mot ett enklare mönster som inte ser så tokigt ut. Senare ombyggnader har dock raderat ut de flesta detaljer förutom de 7 originella fönstren mot Storgatan som fortfarande finns kvar. På det stora hela är det dock, åtminstone på håll, en mycket vacker byggnad än idag.
Många var de landsbygdsbor som ville flytta in till stan efter andra världskriget och skaffa sig en modern bostad. Vissa hamnade i de nybyggda husen på Malmudden, bl.a. ett par från min by. Där bodde de modernt och bekymmersfritt, men på äldre dagar flyttade de tillbaka till byn. Husen på bilden är idag helt förstörda och inklädda i tegel.
Här har vi verkligen det moderna Luleå i all sin glans! Modehuset Estella minns man än idag i fonden tronar Stadshuset som minsann inte är något taffligt bygge. På bilden ses också två gamla hus, det till höger finns fortfarande kvar och tillhörde förr riksbanken. Övriga hus har byggts om och inte ens Stadshuset har kvar sin forna glans. Det är synd, när det nu var så vackert för bara 50 år sedan!
Här har vi Stadshuset igen. Bilden är troligtvis tagen runt 1959. Två SAAB, två Mercedes och en Opel Kapitän av årgång 1959 sekunderar detta pampiga komplex (samt inklippta djur!!!). I somras gick jag in i receptionen och kunde konstatera att av ursprunglig inredning fanns inte mycket kvar. Synd, ty det var verkligen fint som nytt. Fasaden är sig dock lik, även om fönsterbyten och diverse installationer förtagit lite av det lätta uttrycket.
Här har vi Ralp Erskines pärla, Shopping! När det invigdes i oktober 1955 var det helt unikt. Tyvärr är exteriören helt förändrad, men det går dock att se att det rör sig om samma hus. Fasaden är ny och huset har byggts på och insidan har fått ett marint tema. Fult som stryk.
Detta område! Leoines och Charles Geisendorfs radhuspärla i Bagarmossen hör till 50-talets intressantaste. Jag älskar blandningen av olika material, hur de anpassats till terrängen och den luxuösa stilen.
Förutom tegel är fasaderna även putsade och balkongfronterna i eternit. I vissa radhus fortsätter teglet in en bit i vardagsrummet vilket skapar en flytande gräns mellan ute och inne.
Naturligtvis finns det öppen spis och naturligtvis är det halvplanslösningar för hela slanten. I de flottaste husen finns överfönster i bakkant av vardagsrummet som släpper in ljus från motsatt håll. Vid denna vägg står även en öppen spis. Bättre blir det nog inte.
Detta hörnradhus verkar ha fått ett burspråksfönster vid matplatsen som annars ofta har indirekt ljus via köket. I vilket fall som helst är dessa hus estetiskt i toppklass, men rent tekniskt lite tvivelaktiga.
detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den är välskriven, elegant och mycket fängslande. Det är ingen vanlig memoarvolym, utan snarare som novellsamling där Tidblad skriver om vad hon upplever i vardagen och om sitt lev på och bakom scenen. Hon skriver om sina påkläderskor, bland annat om fru Yggesen, vars syster hade damfrisering och var en dag lite väl finklädd på jobbet vilket fick den en gång välkända skådespelerskan Thecla Åhlander, som skulle få sitt hår gjort, att utbrista: ”Jo, jag tackar jag. Genombruten blus och guldmedaljong!”
Hon skriver också om en porslinsräv som hon en gång fick i present, och med en liten min förrådde att detta inte var en present som hon helst önskat.
Denna lilla skrift, cirka 150 sidor, utgavs 1973, ået innan Tidblad avled. Det är synd att hon inte fick fortsätta med sitt skrivande. Hon saknade sannerligen inte talang.
Korinter är en sorts små russin som fått sitt namn efter staden Korint, som i sin tur förknippas med det Korintiska kapitälet. Dessa godsaker gör man lämpligen korintkakor av, eller varför inte korintsås till sillbullar?
Korintkakor bakas lätt på följande sätt, har jag tagit reda på genom att bläddra i Svenskt Husmoderslexikon. Tag 150 gr smör, 4 dl vetemjöl, 0,5 dl socker och sönderdela smöret med fingrarna och forma en smidig deg. Tillsätt 1 dl korinterna och blanda väl. Forma sedan rullar av degen, 2-3 cm i diameter, som skärs i 1 cm tjocka skivor, läggs på plåt och plattas till litet med en gaffel. Om degrullarna får vila i kylen en stund, är de lättare att skära.
Grädda sedan kakorna i ca 220 grader. Svårare än så är det inte och de blir mycket goda! De hör faktiskt till de allra godaste småkakorna. och de är lätta att lyckas med.
När jag för 10-15 år sedan letade lägenhet första gången så tittade jag på många små ettor, främst på Gärdet. På den tiden dominerade rätt nedgångna lägenheter vars åldriga ägare precis gått bort. Inte alltid så fräscht, men med lite färg ordnade man snabbt en tjusig kvalitetsvåning utan spår av IKEA eller någon dyrare, men skittrist, inredningsaffär. Och så fanns det mängder av blågröna badrum!
För några år sedan följde jag en vän på visningar och hamnade då i en smärre etta med ytterst goda grundförutsättningar; ett fint kök med höga skåp, rostfri diskbänk med två hoar (moderna kök har oftast bara en ho, så man måste diska under rinnande vatten), en arbetsbänk med marmorskiva, inbyggd garderobsvägg i hallen och sist men inte minst ett urtjusigt halvkaklat badrum med svart kakel på väggarna! Två av kaklen var dock vita och föreställde en man och en kvinna. Dylika badrum växer inte på träd. Jag gissar att det idag är stambytt och kaklet ett minne blott. Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera, men det hade jag däremot när jag städade ett badrum åt en tant förra hösten. En bild på den inbyggda tvålkoppen ser ni på bilden ovan.
I somras åkte jag som bekant till Kiruna för att ta mig en titt på staden. En av byggnaderna jag ville se var Hjalmar Lundbohmsgården, ursprungligen Lundbohms eget hem, men idag ett museum. Lundbohm var mycket angelägen om att Kiruna inte skulle bli en kåkstad, och såg därför till att ordentliga byggnader restes och inte nog med det, de blev av högsta klass och den konstnärliga utsmyckningen lika så.
En av alla de arkitekter som var inblandade i bygget av Kiruna var Gustaf Wickman, välkänd Stockholmsarkitekt med bl.a. Sturebadet och jugendbarockpärlan Skånebanken i hörnan fredsgatan/Drottninggatan. Kiruna kyrka får sägas vara hans främsta verk i staden, men redan 1900 ritade han bolagshotellet eller Hotel Kiirunavaara. det var detta hotell som jag av en distraktion tog för Hjalmar Lundbohmsgården. Att jag anlände lite sent, strax efter att gården skulle ha stängt gjorde att jag inte upptäckte misstaget.
Hotel Kiirunavaara användes av gruvbolaget för att härbärgera de som gästade bolaget och staden. Det var en fin träbyggnad på stengrund. Gulmålad med gröna knutar och rött tak. Exteriört var huset mycket välbevarat, endast ett fönsterbyte, lång tillbaka i tiden och snyggt gjort, kan sägas ha påverkat fasaden. Interiören verkade tämligen ombyggd, men den såg elegant ut och det fanns gott om parketter. Värre verkade det vara med eldstäder.
Och vad fann jag om hörnet och inte en typisk liten uthuslänga! Även den i ypperlig skick och med falsat plåttak.
Det var verkligen tur att jag gick fel, ty för ett par veckor sedan revs kåken. egentligen borde den ha flyttats, men det ansåg man sig tydligen inte ha råd till. Synd, för det var ett vackert hus med en intressant historia.
Detta är en intressant apparat. Redan på hösten 1958, det år som stereoskivorna introducerades, lanserade Blaupunkt sitt nya flaggskepp, New York. Förutom två rejäla förstärkare, en för varje kanal, bjöd modellen på en mycket intressant nyhet: eko! Det är denna finess som på tyska kallas Konzerthall. Framför de ordinarie tryckknapparna sitter tre tangenter märkta Normal, Concert-Hall och Studio (se denna bild). Studio är egentligen att föredra, om man nu vill ha eko, ty då blir effekten något dämpad. Normal är som ni förstår inget eko alls.
När jag köpte apparaten var den helt tyst. Lamporna lyste, men inte ett ljud från högtalarna, inte ens litet brum. Efter en liten undersökning hittade jag ett motstånd som var kombinerat med en termosäkring som löst ut. Orsaken till detta trodde jag var någon trött kopplingskondensator, men inte hjälpte det att jag bytte dem (det är dock sådant man bör göra för att förhindra framtida haveri). Felet visade sig vara ett defekt rör. Rör är faktiskt rätt sällan trasiga, men detta hade ett fel vilket fick det att överhetta och dra för mycket ström. När jag bytte det fungerade apparaten.
Det återstår dock en hel del att göra. Det finns mycket glapp i apparaten; det knastrar och sprakar och basen är dålig. På något sätt måste jag skrapa tryckknapparna kontaktytor rena. Skivspelaren, en Perpetuum-Ebner Rex Deluxe måste också ses över, men den verkar dock hålla hastigheten och remmarna är hela. Växlingspinnen är inte fullt fungerande och konstruktionen tycker jag är rätt avancerad och ömtålig (se modellen i aktion här).
Rent visuellt är den dock i mycket bra skick. Skivspelaren sitter under den vänstra luckan och till höger finns plats för en bandspelare (där tänker jag placera sladdar för anslutning till iPhone och annat matnyttigt).
Få saker vållar så stora slitningar inom mig som hur jag skall förhålla mig till individens frihet kontra statens (och kommunens) styrning. Jag avskyr när jag inte får göra som jag vill, när lagar och regler sätter hinder. Likväl tycker jag att det individen behöver hjälp på traven för att samhället skall bli så bra som möjligt. Jag tycker till exempel att gemene man konsumerar för mycket skit och därför vore det bra om det fanns regler som gjorde det dyrt att bete sig på det sättet tillika högre skatt på fet och dålig mat osv mm. Regler som gör det dyrare att byta ut och billigare att reparera/underhålla vore bra för att få bukt med resursslöseriet. Jag skulle också vilja ha ha strängare regler som förhindrar att man förvanskar värdefulla byggnader. Allt detta inkräktar verkligen på individens frihet, men då jag hör till dem som inte tror att gemene man vet bäst, så tycker jag att det är en bra lösning.
Jag har noterat att få saker binder människor samman så som ilska mot styrande. Plötsligt har man något gemensamt med människor som man kanske inte alls kände någon samhörighet med. Det låter kanske konstigt, men jag tror att det är lättare vara purken på staten än på sin granne.
Detta med att inte lita på gemene man tyder onekligen på en dyster syn på mänskligheten. Å andra sidan vände sig Orfeus om när han hämtade upp Eurydike från underjorden trots att han inte fick, precis som Adam och Eva, trots bättre vetande, åt av den förbjudna frukten.
Byggmästaren är en intressant tidskrift, fylld av bilder och planlösningar från villor och offentliga byggnader som nyligen uppförts. Här diskuteras också arkitekturfrågor, hur restaurera äldre bebyggelse (intressant att höra hur man tänkte då) samt stadsplanering. Då och då presenterade man även äldre arkitektur, och detta reportage om det Sagerska palatset är ett exempel. Det gjordes 1947 inför ett beslut om eventuell expropriering.
Här ovan ses den nedre trapphallen i nämnda hus i Stockholm. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende vid förra sekelskiftet och interiören är i mångt och mycket franskinspirerad rokoko och till viss del Louis-seize. hämtades från Frankrike och håller mycket hög klass.
På 40-talet, när reportaget gjorde, bodde här Leo Sager och hans ryskättade hustru Vera. När Vera dog 1988 övertog staten huset och i dag är fastigheten statsministerbostad.
När Vera Sager hade dött, anordnades en auktion där det mesta lösöret såldes. Jag minns fortfarande reportaget i Antik och auktion som visade Leo Sagers handgjorda skor, väskor, kastruller och allt som tänkas kan. Tyvärr var jag inte med på visningen.
Även vid Hamngatan, granne med NK fanns Sagerska fastigheter (se bilden!!). Dessa revs runt 1970 vilket får beklagas. De representerade fransk jugend i sitt esse.
Sagerska huset var precis som von Rosenska palatset och det Hallwylska, privatbostäder. För er som är intresserade av dess uppbyggnad så har jag scannat in planlösningen och en sektionsritning.
Denna gård! Utan konkurrens Svartöstans vackraste och såvitt jag kan bedöma en komplett anläggning från 1900-talets första halva.
Jag undrar om den är om- eller tillbyggd någon gång, ty båda boningshusen har verandor med liggande panel och byggnadskroppen i övrigt har stående. Vackert är det iallfall och helt oförstört.
Den halsstarrige ägaren vägrar sälja, och det kan jag förstå för den dag det blir till salu kommer fastighetsbolaget Akelius köpa kåken, riva den och uppföra hyreshus i gammal stil. Sådana finns det redan många av i denna stadsdel strax utanför Luleås stadskärna.
Jag är lite svag för verandans räcke i masonit på bilden ovan. Skruttigt, men onekligen typiskt för sin tid. Många hus moderniserades med undermaterialet masonit.
Och vad säger vi om avträdeslängan? 10 av10 möjliga poäng? Jag gissar att flera familjer bodde här och att var och en hade sitt eget prive.
Vackrare kan kan man knappast bo och med lite ny färg, kitt och en hel del snickeriarbeten vid verandor och dylikt, skulle stället bli en sann dröm.
I Solna finns det många välbyggda områden från 40-50-talen. Tyvärr är det väl som på de flesta andra ställen lite si och så hur man förvaltat detta byggnadsarv. Strax intill Solna centrum, med början vid vid Centralvägen men i huvudsak liggandes vid Hannebergsvägen, ligger ett område som jag gissar är uppfört vid femtiotalets början (det är en del av Skytteholm). Den första stadsplanen för Skytteholm togs 1948 och bakom den låg Alvar Aalto tillsammans med Albin Stark. Nere vid Centralvägen ligger rätt höga hus med butiker i bottenvåningen och tak-/ateljévåningar högst upp. Raden avbryts av Erik Grates park som ligger vid foten av den höjd varpå Hannebergsvägen slingrar sig.
Över lag är det påkostade hus, vilket inte minst märks på portarna som är imponerande. Fasaderna verkar ursprungligen ha varit putsade med ädelputs, dvs med tillsats av glimmer som glänser i solljuset. Balkonger är rikligt förekommande och högst upp en och annan etagevåning. Området är också mycket vackert planlagt och det finns gott om grönska. Hannebergsvägen slingrar sig fram vilket gör att det inte finns minsta spår av monotoni. Det hela är helt enkelt ett mycket lyckat arrangemang! Det är en konst att exploatera utan att för den skull gå för hårt fram, att skapa ett trivsamt område och samtidigt ge plats för så många lägenheter som möjligt.
En liten bit ifrån, på höjdens norrsluttning, fann jag ett något nyare hus, som jag anser vara en verklig pärla. Helt i original och med mycket originella balkonger och en mycket flott entré (som ni ser på bilden ovan).
Tyvärr kommer dessa hus, precis som så många andra, att förstöras lite allteftersom reparationer görs. Fönster och balkonger byts ut. Putsen likaså, vilket gör att fasaderna inte glimmar i solljuset. Kök, garderober mm kastas ut för att den ”höga standard” som då erhålles gör det möjligt för fastighetsvärden att höja hyran. Att dessa hus i grunden är framtidssäkrade, dvs byggda så att de kan underhållas och förbättras i hundratals år, tar man ingen hänsyn till.
I Tibro ligger Brittgården som är en av Ralph Erskines talsskapelser. Han måste verkligen ha varit en aktiv man, så många spår som han lämnat efter sig. Komplexet är intressant och jag rekommenderar detta klipp som finns i SvT:s arkiv där Erskine berättar om sina tankar bakom området.
Elsa Björkman målad i akvarell av Ivan Lindhé 1897
Elsa Björkman-Goldschmidts hör till vårt lands allra bästa personskildrare. Det bästa hon skrivit, enligt min mening, är de fyra volymer som får kallas hennes memoarer och som utkom mellan 1962 och 1976. År 1962 fyllde Björkman-Goldschmidt 74 år och jag måste säga att jag tycker att det var först då som hon hon som skribent nådde de verkliga höjderna. Inte för att hennes böcker om Wien eller biografierna över Harriet Löwenhjelm och Elsa Brändström är dåliga, de är bara inte lika bra.
Jag minns det som i går är den första volymens namn. Jag har läst den tidigare och skrev om den för 5 år sedan, men nu läser jag den om igen och tycker minst lika bra om den.
Barndomen i Linköping, med Elsa Brändström som barndomsvän framstår som idyllisk och när Brändström berättar att ”häromdan fick vår kusin en baby, och alla blev glada. och sen fick vår jungfru en unge och då blev det ett farligt hallå” kan man inte annat än le och konstatera att tiderna har förändrats.
En annan vän från tiden i Linköping är Honorine Hermelin som hon kommer att umgås utskilligt med längre fram i tiden. Honorines familj är en smula excentrisk och bebor Gripenbergs slott i Småland och här möter vi många färgstarka människor. Efter flytten till Stockholm, närmare bestämt i Anna Sandströms skola, blir Harriet Löwenhjelm en god vän. Familjen Löwenhjelms hem skiljer sig från Hermelinarnas och är tämligen religiöst. Harriet och hennes bror Crispian lever delvis i en fantasivärld, Klondyke, som de själva hittat på. För er som är bekanta med Löwenhjelm är Elsa Björkman-Goldschmidt den vän som hon väntar på på sin dödsbädd och hon skriver så vackert om i Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Elsa Brändström, kallad Sibiriens ängel, åkte som bekant ut för att hjälpa krigsfångarna i Ryssland under första världskriget. Efter en tid reste även Björkman-Goldschmidt ut och om detta skriver hon en del i denna volym, men erfarenheterna från denna tid återkommer hon till även i följande volymer.
Jag kan verkligen rekommendera Jag minns det som igår. Det är ett stycke 1900-talshistoria av bästa märke som berättas på ett förstklassigt sätt. Lättläst, fängslande och intelligent.
En inte alltför vanlig syn i Bagarmossen och snart är den helt ett minne blott. Ett helt vanligt flerfamiljshus med ekport, träfönster och smäckra originalbalkonger.
För ett par månader sedan besökte jag Bagarmossen och kom då underfund med att det finns något som heter Stimulans för Stockholm som är en satsning på byggande och renovering av bostadsbeståndet. Tanken må vara god, men nackdelen är att sunda hus hotas att bli osunda och att stora kultur- och trevnadsvärden gå förlorade. För att inte tala om det resursslöseri som blir resultatet när högkvalitativa byggnadsdelar rivs ut.
Som ni såg i inslaget från Bagarmossen är det genomgripande ombyggnationer på gång och skulle hela beståndet av 40-50-talshus behandlas på detta sätt vore det en stor förlust. Kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, tror jag är den del av förklaringen. En annan är okunskap. Lika viktig är nog den föråldrade hyreslagstiftningen som tvingar fastighetsägaren att byta ut om denna vill höja hyran. men då nytt inte alltid är bra, måste något göras.
Jag har inget emot energibesparingar, tvärtom. Jag tycker att det är av yttersta vikt att någonting görs åt detta. Detta något måste göras på rätt sätt. Får jag bestämma blir det energiglas i befintlig båge, värmeväxlare som tar hand om spillvärmen från takens ventilationsfläktar, ev tilläggsisolering där det verkligen behövs och på ett estetiskt tilltalande sätt (ute eller inne), värme och vatten debiteras efter förbrukning (sannolikt en mycket effektiv åtgärd – skyll nu inte på att detta är svårt att genomföra, ty redan på 20-talet presenterades en lösning i Byggmästaren). Man kan också tänka sig att man propagerar för användandet av gardiner eller rullgardiner nattetid. Denna detalj gör större nytta än man kan tro. En ljust belägen våning med tvåglasfönster värms ju under en stor del av året i syd- och mellansverige av solljuset dagtid, mer än en med treglas, men kyls när mörkret fallit. Se där, vad en rullgardin skulle kunna göra!
Överhuvudtaget blir jag förbannad när man inte vill erkänna att det krävs en ändring av gemene mans vanor för att komma tillrätta med energislöseriet. Nu är väl inte rullgardinsgrejen något strålande exempel, men om man som individ kan bidrag med förändrade vanor för att underlätta för denna planet, är det både en plikt och ett privilegium att dra sitt står till stacken.
Jag har kontaktat Svenska Bostäder, Stabsbyggnadskontoret och Stockholms Stadsmuseum och kommer att föra en dialog med dem. Först ut är Svenska Bostäder som fått dessa tre frågor i sin brevlåda. Jag hoppas på utförliga svar där de motiverar sitt handlande.
1. Ersätta traditionella och miljövänliga material med nya, tvivelaktiga
Byggnader från 40-50-talen är nästan undantagslöst byggda med goda material. Visst finns det detaljer som kan ställa till det, t.ex. asbestcement, men över lag används i snickeriinredningen massivt trä eller masonit och andra träfiberplattor som framställts utan lim med hjälp av den så kallade masonmetoden – till skillnad från dagens MDF och spånskivor som är fulla av ämnen som inte precis bidrar till god inomhusmiljö. Fönstren är i kärnvirke av sådan kvalité att även många års vanvård endast får till följd att enstaka bitar behöver bytas ut. Fönster som med lätthet kan energieffektiviseras med nya glas. Att bygga på detta sätt skulle vi inte ha råd med idag, vilket är synd nu när faran med moderna byggmaterial börjat uppmärksammas och stora summer läggs ned för att sanera det bostadsbestånd som byggts från 60-talet och framåt.
Hur kommer det sig att SB vid ombyggnader byter ut fönstersnickerier och ersätter dem med nytillverkade i aluminium som inte går att underhålla, och detta trots att de befintliga fönstrens energiprestanda med lätthet kan göras up-to-date med nya glas? Hur kommer det sig att kökssnickerier med massiva stommar och med luckor i trä och masonit ibland ersätts med nya, utförda i tvivelaktiga material som innehåller ämnen som riskerar bli en framtida hälsofara och som är svårare att renovera och i längden underhålla? Att hushålla med våra naturresurser är av yttersta vikt, och det skall mycket till innan ett utbyte är motiverat.
2 Hållbar förvaltning
Att spara energi är av yttersta vikt, men detta kan naturligtvis göras på många olika sätt. Istället för att byta ut, kan man förbättra befintliga detaljer. Evakuerad luft kan återvinnas och tilläggsisolering kan göras på ett tämligen estetiskt tilltalande sätt. Det finns annars en stor risk att alla de nya material som tillförs det äldre byggnadsbeståndet vid renoveringar, i längden gör dem till miljömässigt sämre bostäder, samtidigt som ett långsiktigt och hållbart underhåll omöjliggörs. Hur kommer det sig att SB inte ägnar samma omsorg åt dina 40-50-talsbyggnader som de gör åt de byggnader som är kulturskyddade? Är det kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, som gör att man hellre byter ut än fortsätter att renovera och underhålla?
3 Hyreslagstiftningen
Dagens hyreslagstiftning premierar utbyte av detaljer. För att höja hyran måste standarden höjas och standarden kan i princip bara höjas genom att ersätta gamla byggnadsdelar med nya, oavsett kvalité. Hur skulle SB förfara vid renoveringar om hyreslagen istället skulle premiera goda material, hållbarhet och kulturvärden?
Som ni kanske minns var jag på en smärre andakt i Ale gamla skola i somras. Naturligtvis tog jag bilder, analoga, men det bar sig inte bättre än att något gick på tok med blixten. Ledsen och purken var vad jag var när jag hämtade dem från framkallningen. Hur som. Efter ett par dagar tittade jag på dem igen och nu tycker jag om dem, även om de inte uppfyller kraven på att vara tekniskt lyckade bilder. Å andra sidan gillar jag mörker och svag kontrast, till skillnad från samtiden.
Denna kvinna är så distingerad! Tyvärr var jag tvungen att beskära bort delar av hennes frisyr, ty på den sidan var fotot helt överexponerat. Tanten ser precis ut som jag tycker att tanter på landsbygden skall se ut.
Detta gamla standar som är ett minne av Blåbandsföreningen Åblomman i Ale. Det är mycket vackert, lite solblekt och svårt att fotografera i motljus. Framförallt om man tror att en blixt skall brinna av. Notera de vackra fönstren och alla bilder som finns i rummet och som visar Ale under första halvan av 1900-talet.
I lärarinnans finrum, men inte i herrumsmöbeln, intas det kaffe. Kakelugnen är enkel och för tankarna till jugendepoken. Tyvärr är samtliga eldstäder ur funktion och kakelugnen i folkskollärarens vardagsrum revs ut av en fru som hyrde våningen sedan den upphört att brukas som tjänstebostad.
Folkskolläraren hade ett vackert rum att tillgå. Öppningen in till höger leder in till ett förråd. Vägg i vägg ligger sovrummet och ytterst köket med ett fantastiskt skafferi.
Denna kvinna berättade att hennes förra man låg för döden. En par veckor senare kunde vi läsa i lokalpressen att han avlidit.
Änglaskuggor är romanen om den unge Claes Holzer som hamnat rejält på glid. Han blir kär i en av snubbarna i ett rivaliserande gäng på Lidingö och börjar sedan en resa genomen riktigt frånstötande undre värld fylld av droger och prostitution. Språket är ovanligt direkt och en smula rått – det ångar verkligen om det – och bleknar inte i jämförelse med mer moderna författare. Den är faktiskt såpass bra att det är uteslutet att den skulle ha skrivits idag, ty då hade den förmodligen varit någon sorts problematiserande homosexskildring eller bara en halvfånig bok med inslag från den undre världen. Här känns vartenda ord äkta, fria från all typ av spekulation eller inställsamhet.
Det är en mycket brutal berättelse och huvudpersonerna lever ett destruktivt liv som faktisk saknar all form av romantik, det är bara hårt och tragiskt. Det är ungdomshem där de blir sexuellt utnyttjade, tunga droger i förfallna hus på söder och stölder för att ha råd med allt knark.
Författaren Ronnie Busk (pseudonym), vann 1969 Bonniers romanpristävling med sin tämligen självbiografiska roman. Vad som sedan blev av honom vet jag inte. Han pluggade ett tag på DI, enligt brevväxlingen mellan Maja och Tony. Hursomhelst, låna den genast på biblioteket, ty den är ytterst läsvärd, men omöjlig att finna på antikvariatet. Är man en smula pryd, får man finna sig att man rodnar åtskilliga gånger.
OK, jag ger ett exempel: ”Jag kände hur han klämde varsamt på min kuk, masserade mjukt och runkade lite lätt. Jag njöt. Under hans kraftfulla bringa kände jag hjärtat dunka febrilt och hans upphetsning tycktes stegras ytterligare. Han andades häftigt. Hans varma andedräkt fläktade mig i ansiktet. Han låg halvt över mig. Med ivriga händer drog han ner mina jeans helt och hållet. Han ställde sig på knä framför mig och skalade av de korta kalsongerna. Min smala, men långa pitt, uppenbarade sig”.
Sjostakovitjs 6:e symfoni i en inspelning med Fritz Reiner och Pittsburghs symfoniorkester, på Columbia mm-585. Inspelad 1945 på 5 12-tumsskivor (78 v). Det är en riktig klump i bokhyllan (en mycket stilig klump dock), men så var det innan lp-skivan lanserades; symfonier blev alltid väldigt utrymmeskrävande. Se bara på Sjostakovitjs 7:a , som spelades in för första gången 1946 och ligger på 8 skivor (jag har den, men dessvärre inte digitalt). Om man saknar en automatisk skivspelare, eller om skivorna inte är kopplade, blir praktiskt taget omöjligt att njuta av musiken.
Men detta är 6:an och det är Pittsburghs symfoniorkester hade en av sina glansperioder under Fritz Reiners ledning 1938-1948. Reiner intresserade sig för moderna kompositörer vilket inte bara innebar Sjostakovitj, utan även Bartok, Stravinskij och Bernstein.
Min erfarenhet av klassisk musik är ringa. Det började med Bartoks Concerto for orchestra, sedan fann jag Pictures at an exhibition (Mussorgsky), Scheherazade (Stokowskis 30-talsinspelning), Kathleen Ferriers Bacharior och den sorgsna ryssen Rachmaninoff.
en av de bästa versionerna av Darn that dream är Mildred Baileys, den när hon sjunger med Benny Goodmans orkester någongång runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå.
detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den är välskriven, elegant och mycket fängslande. Det är ingen vanlig memoarvolym, utan snarare som novellsamling där Tidblad skriver om vad hon upplever i vardagen och om sitt lev på och bakom scenen. Hon skriver om sina påkläderskor, bland annat om fru Yggesen, vars syster hade damfrisering och var en dag lite väl finklädd på jobbet vilket fick den en gång välkända skådespelerskan Thecla Åhlander, som skulle få sitt hår gjort, att utbrista: ”Jo, jag tackar jag. Genombruten blus och guldmedaljong!”
Änglaskuggor är romanen om den unge Claes Holzer som hamnat rejält på glid. Han blir kär i en av snubbarna i ett rivaliserande gäng på Lidingö och börjar sedan en resa genomen riktigt frånstötande undre värld fylld av droger och prostitution. Språket är ovanligt direkt och en smula rått – det ångar verkligen om det – och bleknar inte i jämförelse med mer moderna författare. Den är faktiskt såpass bra att det är uteslutet att den skulle ha skrivits idag, ty då hade den förmodligen varit någon sorts problematiserande homosexskildring eller bara en halvfånig bok med inslag från den undre världen. Här känns vartenda ord äkta, fria från all typ av spekulation eller inställsamhet.
