Jag hittade en bok i serien The penguin modern painters på Hötorget. Där fann jag Ben Nicholson, konstnär som under resor till bl.a. Frankrike influerades av både kubismen och det abstrakta måleriet. Nicholson hade nämligen det så pass gott ställt, att han utan problem kunde fördriva tiden utomlands, måla och lära sig språk. Verket ovan heter Prince and princesss och är daterat 1932. Jag gillar både färg och form och de lite naiva profilerna.
Nicholsons syster, var för övrigt gift med Robert Graves som skrev Good-bye to All That (vilken titel!), en självbiografisk skildring av första världskriget, precis som Siegfried Sassoons Memoirs of an Infantry Officer.
Flottare lägenheter än de i tre etage i Ribershus i Malmö får man leta efter. Eric Sigfrid Persson, byggmästaren, skapade Ribersborg och uppfann i samma veva vridfönstret (om minnet inte sviker mig). Vridfönstret, med sin stora, obrutna yta kallas inte sällan panoramafönster. Det är en tjusig uppfinning och extra eleganta är de om de utförs i ädelträ, t.ex. teak.
Som framgår av bilden, finns ett vardagsrum i nedre plan. Därifrån leder en trappa till ett mellanetage med ytterligare en sittgrupp. En halvtrappa upp, ligger matsalen, som hämtar sitt ljus från mellanplanets generösa fönsteryta. Detta förfarande kräver en lägre takhöjd på sina ställen, för att utrymmet i höjdled skall räcka till. I övrigt är nämligen lägenheten i två plan.
Övriga lägenheter var i ett plan, men många hade någon form av halvplanslösning med högre takhöjd i vardagsrum och lägre i resterande del. Flera lägenheter hade matsalsdelen i en avskiljbar rundel i anslutning till serveringsrummet. Draperier kunde på så sätt avskilja måltidsplatsen och skapa en mer intim prägel. Sammanfattningsvis bland de bästa lägenhetsplaner jag någonsin sett.
Någon förvirrande är det faktum att området heter Ribersborg, men att den utställning som öppnade 1938 fick namnet Vi bo i Ribershus.
Runt sekelskiften 1800 kom min farfars farmors farfar Olof Falck till byn som vid den tidpunkten inte var någon by, utan bara bestod av ett nyuppfört sågverk. Ett bostadshus uppfördes åt min gamla anfader, för han var sågverkets sågställare och sedermera bokhållare och inspektor. Rummet till höger om entrén på bilden är kontorskammaren och där står fortfarande en gammal pulpet framför fönstret som vetter ner mot den plats vid ån där sågen en gång stått.
Snart växte en by upp med arbetarbostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé. När jag var lien tyckte jag det såg mycket flott ut. sedan insåg jag att det var en kuliss.
Huset var väl inte så stort, men för sin tid relativt påkostat med generös takhöjd och fina väggmålningar och dörröverstycken. Kakelugnarna är nog av något senare datum; i början av 1800-talet fanns dessa värmekällor nästan uteslutande i verkliga högreståndsmiljöer. I två av rummen har tiden förflutit i mycket maklig takt och de är därmed de enda i hela byn som minner om den tid som en gång var. Sågverket är sedan länge borta och min familj har nu varit bönder i över 100 år.
Längst till höger mellan de två boningshusen i den översta bilden, skymtar ett tak och en skorsten. Det är bagarstugan som sedermera faster Ingeborg köpte och apterade till sommarstuga ute på Mörön. Bodan till vänster har flyttats och det är den ni sett på flera bilder från sommarens ferier.
Det fanns en amerikansk skrivmaskin som hette Bar-Lock och som introducerades 1888. Knappt 20 år senare startades i Stockholm en yrkesskola för kontorister som fick namnet Bar-Lock-institutet. Genialt namn, inte sant? Allt eftersom åren gick utvidgades skolan och man kunde lära sig stenografi, bokföring och handelsräkning. I en gammal snitsig annons som jag fann på Stockholmskällan presenterar sig institutet på ett underhållande sätt.
Yrkesskolan kom att bestå till 1975 och hade då legat på flera olika platser runt om i stan, bland annat Hamngatan, Mästersamuelsgatan och Klarabergsgatan. En tant berättade en gång för mig om sin tid på institutet och den fåfänge lärare som ständigt polerade sina naglar. Det verkar ha varit en rätt bra utbildning och på den tiden var det heller inte svårt att få jobb. Arbetsmarknaden måste ha tett sig som en dröm.
När Tempovaruhuset i Farsta invigdes 1960 var det också första gången som den av Backström och Reinius ritade Amerikainspirerade tårtpappersfasaden användes. fasaden kom sedan att användas på åtminstone ytterligare två varuhus, det i Uppsala och det i Borås.
Farsta Centrum förresten, vilken pärla! Studera bara Martin Olsson-huset och det forna Kvicklyvaruhuset så förstår ni vad jag menar.
I Uppsala smällde man upp Tempovaruhuset vid stora torget där tidigare ett gammalt klassiskt Uppsalahus tronat. Klumpigt och okänsligt,men idag man man inte förneka att Tempofasaden är intressant. Att riva eller förvanska huset, vore allt annat än klokt. Om 40-50 år kommer säkert gemene man att finna det intressant, till skillnad från idag när både unga och konservativt sinnade helst skulle se att det ersattes med ett nytt hus, gärna i gammal stil.
Det tål att upprepas: Vi måste vara rädda om modernismens byggnader och inte behandla dem som vi behandlade den äldre bebyggelsen under efterkrigstiden. Vad som är snyggt och värt att bevara ändras alltid med åren och ju längre tiden går, ju säkrare kan man vara att en byggnad kommer att uppskattas. Läs mer om Tempo i Uppsala i UNT.
Tempo i Borås har byggt som och fasadelementen ligger och skräpar ute i naturen. Den nya fasaden är inte mycket att hurra för, men den är trots allt ny och det brukar räcka.
När jag var liten på 70-talet fanns fortfarande Anita Lindblom i de skvallertidningar jag då och då läste. När jag blev lite äldre, jag tror att det var på 80-talet, började den eviga följetongen i pressen om den flyttfirma som hon påstod förstört hennes möbler. Det var ingen rolig historia och den bild som gavs av den drabbade Anita inte hade mycket gemensamt med 60-talets framgångsrika sångerska. Visserligen var det bråk och rubriker redan då, ty äktenskapet med Bosse Högberg kantades av problem, men det stod fortfarande en air av elegans kring hennes person.
Minns ni nyinspelningen av filmen Rännstensungar (länk till hela filmen på YouTube) från 1974? Anita Lindblom spelade socialtant och det var väl någon slags comeback för henne. I samma veva passade hon på att vika ut sig i FIB-aktuellt. Det ena utesluter tydligen inte det andra. Ett par år senare hade hon stor show på Börsen som även blev en lp som sålde bra. Men där tog karriären slut och det som återstod var skriverier om nervsammanbrott, romanser, skatteskulder mm osv.
Snart kommer en film om Anita Lindblom med Noomi och Ola Rapace i huvudrollerna som Anita och Bosse vilket inte gillas av Lindblom. En längre intervju gjordes med henne tidigare i år och den finns att lyssna till på sr.se.
Min favorit med Anita Lindblom är Det var då. Av någon outgrundlig anledning verkar den inte finnas på YouTube, bara på Spotify. Sången är en cover på Mary Hopkins Thoose were the days som var en världshit. Den svenska versionen är minst lika bra. Lite tidigare i karriären gjorde Lindblom den mycket lustiga Cigarettes som är rena rama rökpropagandan. Hennes genombrott från 1961,sånt är livet (Bill Cooks You can have her) har väl ingen undgått att höra så jag passar på att slå ett slag för den tyska versionen Laß die Liebe aus dem Spiel som gjorde henne stor även där.
Här ytterligare ett recept från boken De fina familjerecepten. jag fick för mig att jag skulle baka den, men jag tyckte att det var för många äggulor i receptet så jag gjord en annan deg istället, på 2,5 dl mjöl, 100 g smör och 0,5 dl florsocker vilket ger en finfin botten. Till fyllningen följde jag receptet men uteslöt äggulorna vilket blev OK, men inte världsbäst. Hur som är det en mycket trevlig kaffekaka att ha till hands.
John Coltranes Lush life är en mycket bra platta som gavs ut 1961 av skivbolaget Prestige. Coltrane, som spelat in åtskilligt för bolaget under 50-talet, hade dock bytt till en annan etikett och detta album består av inspelningar från 57-58. Det är ett fantastiskt album! Framförallt älskar jag hans version av Like someone in love, en melodi som även Ella Fitzgerald lyckats bra med på skiva.
Många av Prestiges och Blue Notes album spelades in med Rudy Van Gelden bakom rattarna, vilket är fallet med dessa inspelningar. Hans studio låg i Hackensack, New Jersey (och sedan på 445 Sylvan Avenue, Englewood Cliffs, New Jersey) och har blivit klassisk, precis som Gold Star Studios i Los Angeles (Phil Spector), Hitsville U.S.A idetroit (Motown) och CBS 30th Street Studio i New York (Columbia).
Lush Life finns på Youtube, lyssna ovillkorligen på denna klassiker ty detta är en skiva som man bör ha hört och helst införliva i sitt skivbibliotek.
Vad tror ni det är för sorts hus som syns på bilden ovan? Det är ett kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugorna i Norrfjärden, men när bilarna gjorde entré blev byggnaden överflödig ty några hästar behövde inte längre inhysas. Stallet togs hem och ställdes på undantag i en skogshage där kalvarna brukade beta. (Detta kyrkstall figurerar för övrigt i en Bonn-karl-episod, Nattens ödestimme.)
Till en gård i norra Sverige hör inte bara de byggnader som man förknippar med jordbruket, det hör också lador, sommarladugårdar, slåttarstugor och fäbostugor. Gemensamt för dessa är att de inte står på gården utan en bit därifrån. Slåttarstugan står vanligtvis vid några avlägset belägna åkerlappar, ladorna är jämt fördelade på både närbelägna och avlägset belägna åkrar. Då inte allt hö rymdes i ladugården, fick man stuva in det i lador och så forslade man hem det på vårvintern när det började tryta i förråden på gården. Jag har en del smalfilm som visar hur detta går till. Någon gång skall jag lägga upp den här. Tills vidare får ni nöja er med ett reportage från byn Avan sommaren 2011.
Hur som haver måste mina lador, 5 stycken, ett kyrkstall och en slåttarstuga repareras. De har visserligen tak, men med åren har de sjunkit ned och syllar och annat trä har börjat ruttna. För att reparera skadorna måste byggnaderna lyftas och placeras på rejäla stenar och skadat virke, som förlorat sin bärighet, ersättas med nytt. detta skall jag göra nästa sommar. Alla sju kommer jag knappast klara av, men med lite tur, och hjälp av någon kunnig person, borde jag kunna reparera tre stycken (jag har också en kapsejsande veranda som måste räddas).
Intill Lidingövägen, på en höjd bakom Kungliga Musikhögskolan ligger en gul 40-talsskola som ritades av Paul Hedqvist och då bar namnet Statens normalskola. Jag har skrivit om byggnaden tidigare, klicka på taggen Statens Normalskola under inlägget om ni vill läsa mer. Det är en fin byggnad. Inte en riktig hallskola, men där finns faktiskt en hall. De olika byggnadsdelarna är utspridda över ett rätt stort område och huskropparna har sinnrikt kopplats till varandra.
Idag huserar Musikhögskolan i Normalskolans lokaler, men snart, kanske redan till våren, flyttar de ut för gott, ty hela rasket skall rivas och en ny musikhögskola och ett bostadsområde skall byggas. De nya byggnaderna bli naturligtvis betydligt högra för att utnyttja marken maximalt. Det har visserligen inget emot, men jag tycker att det är tråkigt att en så fin byggnad jämnas med marken. Den är välbyggd av utmärkta material och den är välbevarad. Resursslöseri att riva så högkvalitativa hus!
Låt oss så titta på avsnitt 9 i serien Varför är det inte snyggt?
Jag har sagt det tidigare: Boden har varit en flott stad och det får man nog tacka militären för, ty med höga militärer följde status och inte minst kulturellt intresserade officersfruar. Huruvida kulturintresset var äkta, eller hörde till samhällspositionen låter jag var osagt. Hur som finns det fortfarande många vackra byggnader som minner om ett 1900-tal med hela 5 regementen. Militärens kaserner är i str utsträckning välbevarade (om de inte rivits) och en prydnad för staden. Mycket litet är utbyt, istället har de flesta hus kvar sina ursprungliga fönster och fasaderna är välhållna.
Stilen är inspirerad av barocken, med inslag av jugend och nationalromantik. pampigt och lite lagom stramt. verandan i trä på huset på bilden ovan är mycket vacker. Att den fått vara kvar!
På militärens område ligger ett gammal havremagasin som idag förvandlats till galleri. På Fortifikationsverkets webbplats beskrivs hur magasinet en gång fungerade, när militären till stor del var beroende av hästar. Det är en vacker byggnad som ritades av Erik Josephson. Josephson ligger bakom fler byggnader i Boden och jag gissar att han står bakom en stor del av kasernerna i Boden.
När jag var lite fanns det fortfarande EPA-varuhus i städernas centrum. jag har inget direkt minne av dem, däremot minns jag naturligtvis Tempo, en kedja som hörde till Åhlen och Holm-koncernen och som mot slutet av 70-talet köpte upp EPA-varuhusen. I samband med sammanslagningen lades många EPA ner, ty i många städer fanns det både ock.
EPA grundades av Josef Sachs (som var mannen bakom NK) och Herman Gustaf Turitz. De första affärerna öppnade 1930 vilket väckte starka reaktioner. Enligt Wikipedia inleddes en statlig utredning för att undersöka om marknaden för lågprisaffärer skulle regleras för att skydda övrig handel. EPA:s varor var onekligen mycket billiga, vilket hade sin grund i den lägre kvalitén, men i dagens öron låter det befängt att reglera lågprismarknaden. Hur låg kvalitén var vet jag inte, men jag minns att man i min barndom sade att dåliga grejer var epa-grejer. Tänker dock att på 30-40-talen borde låg EPA-kvalité vara relativt hög ändå, jämfört med mycket av det som massproduceras idag, men säker är jag inte.
EPA startade också EPA-barer. På Drottninggatan 53 i Stockholm låg en som ritats av Sven Markelius och som invigdes 1937. Den var mycket snygg vilket framgår av denna bild. EPA-barer fanns i hela landet och här är en bild med interiörer från Borås och Örebro. Jag gissar att EPA-barerna inspirerats av de framgångsrika mjölkbarer som startats av Mjölkpropagandan.
På bilden ovan ses Umeå i 60-talsskrud. Både EPA och Tempo finns på plats och samtliga byggnader är av modernt snitt. Jag tycker att det är rätt snyggt, men antar att byggnaderna är förfulade idag och den strama stilen knappast har behållits.
Mario Lanza, dem amerikanska tenoren med de italienska rötterna, sades ha en röst som endast överträffats av Enrico Caruso. Under några år i slutet av 40-talet och början på 50-talet var han en gigantisk stjärna som också slog an på en bredare publik. Dessvärre var Mario en frossare av både mat, alkohol och knark, och dog följaktligen endast 38 år gammal 1959. Här har vi några bombastiska smakprov på Mario Lanzas imponerande stämma. I ärlighetens namn vet jag inte var bilden kommer ifrån, men visst är den märklig?
Be my love
Because you’re mine
Ave Maria
Inspelningar är från 1950-51. Ave Maria kommer från filmen The great Caruso med Mario i titelrollen; Because youre mine från filmen med samma namn och Be my love från Toast of New Orleans.
Jag bläddrar i Stina Aronson-biografin Lång väg hem som Margit Rasmusson skrev 1968, i samma veva som Hitom himlen gavs ut igen. Aronson kom till Sandträsk i Norrbotten 1919, då maken fick en tjänst som överläkare vid sanatoriet. De första åren verkar ha varit jobbiga då hon varken var särskilt huslig lagt och inte trivdes med det stilla livet. Efter några år, närmare bestämt på vårvintern 1925, inträffade något, en bagatell, som fick henne att ändra åsikt om naturen i detta avlägsna län. Det var under en tågresa från sydligare breddgrader hem till sanatoriebyn som hennes syn på den karga naturen helt ändrades. Och det får vi verkligen vara tacksamma för, ty så mycket skönhet som Aronson förmedlar i sina senare verk är man vanligtvis inte bortskämd med.
Norrbotten och den glesa bygden kom att bli viktig för Aronson. Utan Norrbotten hade knappast Hitom himlen blivit till och den litterära världen hade gått miste om den gamla änkan Emma Niskanpää och hennes älskade son ”mitt John”. Som jag förstått det, var tanken att Aronson skulle skriva en bok om sin man och hans gärning i Norrbotten, men istället fastnade hon i alla de människoöden som de två mött under tiden i Sandträsk.
30-talskåk i Solna, på en tvärgata till Råsundavägen, som har klarat sig bra genom åren och fått behålla både port, fönster och balkonger.
Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg i denna serie som löd: ”Har du ställt frågorna till Skönhetsrådet också? De anser tydligen själva att Stadsbyggnadskontoret remitterar för få ärenden till dem när det gäller byggplaner i ytterstaden men de har ju också möjlighet att driva egna ärenden. Vid en hastig genomgång av protokollen från 2011 kunde jag inte se något ärende kopplat till Stimulans för Stockholm”.
Skönhetsrådet hade jag inte tänkt på så därför skickade jag ett par frågor till dem också. Skönhetsrådets svar, som jag återger nedan, visar att deras åsikter till stor del överensstämmer med mina. De skriver också att de inte har till uppgift att driva egna ärenden. Synd tycker jag, ty det behövs engagerade människor och helst organisationer med tyngd, för att få ordning på detta.
Jag tycker att miljö och skönhet bör gå hand i hand, att det ena inte utesluter det andra och att det är viktigt att folk lär sig känna igen god kvalité. Jag tror dessvärre inte att man kan förlita sig på att folks goda vilja. Går det tjäna pengar på att byta, byter man ut vad som helst. Det måste därför löna sig att reparea och underhålla, och jag gissar att någon form av statligt eller kommunalt styre på detta område bör komma till.
Brev från mig till Skönhetsrådet
1. Enligt mitt sätt att se på saken, hör bostadsbeståndet från 40-50-talet till de bästa bostäder som byggts i Stockholm ty de är verkligen kvalitet rakt igenom. Nya krav på minskade energiförbrukning, underhåll m.m. har fått till följd att dessa bostäder som med rätt underhåll kan klara hundratals år börjat byggas om och sunda material ersättas med nya vars kvalité på lång sikt är ytterst diskutabel. Att spara energi är viktigt, och det kan göras på olika sätt, men att riva ut fungerande byggnadsdetaljer kan knappast ses som en lösning som tjänar fastighetsförvaltning på lång sikt. Har Skönhetsrådet några synpunkter på angående detta och jobbar ni i så fall med att skapa förståelse bland beslutsfattare och fastighetsägare för att dessa byggnader skall få leva kvar i sitt vackra originalskick och därmed kunna skänka generation efter generation goda bostäder?
2. Borde det inte finnas någon form av styrning som gör det förmånligare att bevara istället för att byta ut? I en fungerande marknadsekonomi borde naturen också får göra sin röst hörd, men dess åsikter inte efterfrågas, verkar det ständigt vara billigare att byta ut än att renovera. Eftersom många äldre byggnadsdelar håller en betydligt högre kvalité gör fastighetsägaren kommande generationer en björntjänst när man handlar kortsiktigt och monterar underhållsfria detaljer som vars tillverkning är att betrakta som resursslöseri.
3. Vore det inte en god idé om SBK, Skönhetsråd, Stadsmuseet och de stora fastighetsägaren tillsammans arbetade fram riktlinjer för hur man bäst skall ta hand om det högkvalitativa bostadsbestånd som faktiskt finns i Stockholm?
Brev från Anders Bodin, Skönhetsrådet.
Tack för ditt brev till Skönhetsrådet.
Du har helt rätt i att den förståelse som rent generellt visas för den goda arkitektoniska och materiella kvaliteten i 1940- och 50-talets byggnader i praktiken hävdas dåligt i detaljerna när områden ska renoveras eller bara fräschas upp. Precis den typ av mindre förändringar du beskriver riskerar på sikt att faktiskt förändra beståndets skärpa eftersom byggnaderna till så stor del är beroende av karaktären hos balkongfronter, fönster, dörrar och armaturer. För Skönhetsrådet är det här frågor som aktualiseras när ansökan om bygglov kommer på remiss via stadsbyggnadskontoret eller då privatpersoner kontaktar rådet i samband med förändringar men den egentliga bevakning av frågorna som du efterfrågar är något som stadsmuseet ansvarar för. Skönhetsrådet arbetar inte aktivt med information till beslutsfattare och fastighetsägare enligt de mönstren, däremot konstaterar rådet ofta i sina yttranden att ett hållbart samhälle vinner på att bevara det äldre skiktet av byggnader lika mycket som stadsmiljön gagnas genom läsbara lager av olika tiders arkitektur. Här är det naturligtvis viktigt att den miljöklassning som nu gäller för ombyggnad av befintligt bestånd, vilket Stockholms stads miljöprogram 2012-2015 genom kommunfullmäktige slagit fast, inte motverkar ett bevarande av en kulturhistorisk intressant miljö.
När du skriver att du tagit kontakt med stadsbyggnadskontoret, stadsmuseet och de stora allmännyttiga fastighetsbolagen har du vänt dig till rätt instanser. Mycket arbete görs, främst från stadsmuseets sida, för att öka förståelsen för ett bevarande av områdena men säkerligen skulle de kunna göra mer. Vad gäller en eventuell styrning som gör det förmånligare att bevara i stället för att riva berör däremot beslut som måste tas på annan nivå, här är det snarare politiken på riksnivå som bör utreda konsekvenserna.
Stockholm som ovan RÅDET TILL SKYDD FÖR STOCKHOLMS SKÖNHET
Sal Mineo slog igenom i Ung rebell och här på bilden ses han tillsammans med Natalie Wood och James Dean. Några år senare porträtterade han Gene Krupa i filmen om hans liv.
1957, två år efter filmen, spelade Sal Mineo in singeln Start movin’ (usle låt) och på dess baksida hittar vi My first love affair. Med tanke på att Mineo mördades i ett homosexrelaterat knivöverfall 1976 fanns det nog åtskilligt som tonårsflickorna i USA inte visste något om. Sal Mineo var verkligen inte någon stor sångare, men Make believe baby är dock en rätt käck låt. Bättre än så tror jag inte han blev.
Då och då under min barndom fick jag göra ett besök på Lantmännen (som vi alltid kallade Lantmanna). Fastigheten var på den tiden stor och uppdelad i olika avdelningar. Först kom man in i själva butiken där hyllorna var fulla av härliga produkter som spensalva, juverskydd, arbetskläder och mindre apparater, till exempel kompressorer.
Nästa anhalt var att gå in på kontoret. Bakom en disk satt en tjock tant med stora glasögon, en telefonväxel med sladdar och lampor och naturligtvis en skrivmaskin . Hon hälsade alltid glatt och meddelade att farbror Lasse tog emot.
I ett rum med glasade väggar och cigarettrök satt farbror Lasse och offererade jordbruksmaskiner, utsäde och smörjolja. Längs med väggarna fanns hyllor fulla med pärmar och i dessa pärmar letades de magiska nummer fram som krävdes för att beställa en specifik reservdel till en traktor eller någon annan maskin på gården.
Det var verkligen något extra att få komma in på kontoret, sitta i en av stolarna framför skrivbordet och lyssna på farbror Lasses glada prat och se hur han ivrigt bläddrade i pärmar och bland papper. Jag har alltid gillat maskiner och motorer, så det är klart att det var en upplevelse att se farbror Lasses flinka fingrar leta fram den hett eftertraktad reservdelen till den strejkande traktorn hemmavid.
Förutom butiken och kontoret fanns på Lantmännen också verkstäder, spannmåls- och reservdelslager. Den var en härlig byggnad som sjöd av liv, men så var det också på den tiden när det fortfarande fanns många små och medelstora lantbruk över hela landet.
Numera råder det stora lugnet i lokalerna.
Cigaretterna gav farbror Lasse hjärtproblem och han dog förra sommaren.
Till Norrbottens läns sanatorium i Sandträsk hörde personalbostäder. Det krävdes många anställda för att driva verksamheten, framförallt från och med 1931 när det nya, stora sanatoriet stod klart. Allt eftersom byggdes nya bostäder. Den sista restes i mitten av 50-talet.
Det är fina byggnader i olika sorts funktionalism, kvalitetsbostäder. Den länga som restes 1931 kallades Pullhuset (!) och innehöll 38 enkelrum och en familjebostad. Det är tråkigt att de idag står tomma.
Kan man bo bättre? Denna kåk som jag tror innehåller 4 lite större läkarbostäder, har den vackraste utsikt över sjön Sandträsk. Ett sådant slöseri att ingen bor här!
Här är ytterligare en byggnad som jag tror mest består av enkelrum. Sjuksköterskorna hade som bekant inte något större behov av utrymme, om de inte gift sig med en läkare.
Tittar man noga ser man solterrasserna som tar plats där husets fasad tvärt bryter av. Den undergörande tallskogen finns alldeles runt knuten.
Detta är en kvalitetsbyggnad från sent 40-tal, åtminstone från min synvinkel sett. Det är Solna läroverk som stod klart 1948 och ritades av Lars Magnus Giertz och Nils Tesch. Se bara på detaljerna och materialen! Enkelt, stramt och fina material. Tegel av olika fason och ett påkostat stengolv. Armaturer, klädkrokar och rejäla dörrar. Se bara på denna korridor eller en del av den öppna hallen som har en mycket vacker trappa. Naturligtvis finns där också en matsal som håller högsta klass.
Tegelstenarna som är perforerade av många hål tjänar som ventilationskanal mellan klassrummen och den centrala hallen och har samtidigt en ljuddämpande effekt. Visst är det vackert! Jag undrar om vi någonsin igen kommer att ha råd att bygga så påkostat?
Modernismens miljöer är så sårbara, så lätta att förstöra. De är inte utsmyckade, istället är dess främsta tillgång material och utförande. Byter man ut något, blir uttrycket genast ett annat. Överlastade 1800-talsmiljöer tål faktisk mer hårdhänt behandling, även om man naturligtvis bör visa dem lika stor hänsyn.
Jag minns min egen barndomsskola i gult tegel med stengolv, perspektivfönster och stentrappa. Idag är både fönster och trappa utbytta, interiören har jag inte besökt. Inte blev det snyggt.
Alldeles i början av 90-talet besökte jag en gammal dam som bodde i en liten hyresvåning i ett gammalt trähus i Antnäs. Jag sommarjobbade i hemtjänsten och skulle titta till henne, kanske ge lite mat eller städa. Tyvärr minns jag inget mer, annat än att huset faktiskt var en smula gammalmodigt, även på insidan. Vackert var vad det var.
Kåken finns kvar än idag. Vilka som bor där nu vet jag inte. Däremot vet jag att byggnaden ursprungligen var en handelsbod men som 1906 förvandlades till sanatorium och fick namnet Hälsan. Här behandlades TBC-patienter härrörande från det som idag är Luleå kommun fram till 1947. I mitten av 50-talet återupptogs verksamheten under ett eller två års tid, men då löd Hälsan under Sandträsk sanatorium. Vill man läsa mer om Hälsan rekommenderar jag Anstalten Hälsan i Norrbotten av Gustaf Neander (1927).
Jag har en gammal assistent som jag tror är tillverkad på 50-talet, ev något tidigare. Det fina med den är att det hör ett tillbehörskåp till den. Där finns bruksanvisning, köttkvarn, mandelkvarn, passertillsats, korvstoppningstillsats, visp och ett par olika skivor till köttkvarnen. Det hela är mycket praktiskt. Här en bild på assistenten när den knådar deg.
Drivremmen har länge varit dålig och när jag använt köttkvarnen har den slirat och ibland åkt av. I måndags beställde jag en ny rem från Electrolux, på tisdagen kom den men först på onsdagen gick jag till posten för att hämta ut en. Bra service får man säga!
Jag fick för mig att jag skulle testa att baka surdegsbröd, något som jag aldrig gjort. Hittade ett recept på surdeg med jäst som verkade överkomligt svårt och fick på så sätt en surdegsgrund. Sedan bakade jag Gateaus valnötsbröd. Jag kunde dock inte ta hela mängden mjöl för då hade bröden blivit stenhårda. Degen fick jäsa under natten, både första och anda gången och sedan gräddade jag dem på morgonen.Resultatet blev inte så pjåkigt, trots att jag struntat i valnötterna (som jag inte hade hemma och fann väl dyrbart). Det ena brödet frös jag ner, det andra mumsar jag på nu.
Tänker på hur lustigt det vore om mina far- och morföräldrar hade vetat att jag bakat surdegsbröd. Gissar att det stod en doft av gamla dåliga tider över den brödsorten.
Efter tipz från Ann Margret fann jag en intressant bok som utgavs av Värmlands Museums som deras årsbok 2010. Författare är Gunilla Lindell som till viss del växte upp på Värmlands Säby tillsammans med sin kusin baron Henrik Falkenberg vars föräldrar då bebodde herrgården. Lindell, vars mor var född Adelswärd (mormodern var den kända landshövdinskan Louise), somlänge intresserat sig för både mat och dåtidens herrgårdsliv, har gått igenom gårdens arkiv och tagit reda på gamla recept samt nedtecknat delar av gårdens historia under de 120 år som den varit i Falkenbergarnas ägo.
Lyssna på ett inslag där Lindell berättar om boken och om livet på Värmlands Säby.
Uppe på Kungsklippan ligger ett stort bostadshus som har flera adresser, bland annat nere vid Kaplansbacken. Åtminstone på den sistnämnda adressen finns det några praktfulla och väl tilltagna lägenheter där man inte sparat på utrymmet. i denna våning, som jag gissar är en 4.a med jungfrukammare bor en familj som jag gissar lagt sig vinn om att inreda fullt modernt. Redan i hallen slås man av utsikten, ty genom ett valv i dess vägg får blicken fri lejd ut genom matsalens fönster och genom en dörr når en vardagsrummets panorma. Långt där nere syns fortfarande några gamla lejongula kåkar invid Klarahallen, ungefär på den plats där idag bebyggelsen på Blekholmsterrassen tronar. Vi befinner oss 7 trappor upp, hos familjen Beronius.
Fru Elly, född Barrington, har avdelat vardagsrummet gentemot matsalen medelst ett tunt draperi från Elsa Gullberg för att göra det möjligt att avdela den stora ytan. I hallen står en kaneriegul fåtölj intill ett bord med ljusgrön kakelskiva. På golvet en Märta Måås.
Även i det rymliga vardagsrummet återfinner vi den kanariegula färgen, ty balkongdörrens draperi och de två fåtöljerna har tyg i denna kulör. Under soffbordet ligger Märta Gahns rya Blomsterrabatten och vid flygeln Kungsmattan som fru Beronius gjort själv. Merparten av alla våningens möbler är i ljus alm med accenter i svart.
Intill soffgruppen står skrivbordet som även det är i alm. Gardinerna framför fönstret med den vackra utsikten är röda, precis som soffans klädsel. Visst är det en vacker interiör! Och sannolikt mycket dyrbar, ty samtliga textilier är handvävda och det var väl knappast billigt på den tiden heller, framförallt fick man nog betala en rejäl slant för Märta Måås alster.
Matsalens stolar är klädda med ull i en ”bibliskt” blå färg. Denna blå nyans går igen i gardinerna och finns också i Kostaglaset på bordets jakarandaskiva. Visst är det en nätt interiör! Tyvärr framgår det inte vilkenfärg väggarna har, men jag gissar att den är ljus, beige eller gulvit.
Sovrummet går i milda toner av gult och grönt. Ett vackert rum som även stoltserar med balkong och utsikt över Klaras takåsar. Gardinerna är milt grågröna, sängöverkastet kommer från Hemslöjden och går i gult och grönt. Toalettbordet är snickrat i rodnande palissander och stolarna är klädda med rosa-lila brokad som matchar taklampan. Notera också den eleganta sänglampan med skärm av gult siden!
Familjen Beronius hem måste ha varit mycket vackert men säkerligen också ett hem som är en god exponent för det stilsäkra Stockholmshemmet från sent 30-tal. Inte lika unikt då som det framstår idag. Jag tycker att det är mycket vackert.
Nog finns det många vackra ställen som står övergivna, men dessvärre finns det också gårdar som ägarna låter förfalla och vägrar sälja. Här är ett. Välbevarat och med fler kakelugnar. På sitt sätt i relativt bra skick, ty träet håller så hög kvalité att inte ens fönsterbågarna ruttnat.
Bron upp till verandan är dock en fallfärdig historia och i en av kamrarna har man brutit upp golvet. På övre botten finns utgång till en generöst uppglasad veranda med utsikt ner mot sjön.
Jag är osäker på planlösningen ty det finns bara en skorsten. Ett av rummen kan i vart fall inte ha haft eldstad, om inte den andra skorstenen rivits.
Visst är det vackert? Uthuset håller också hög klass och har bevarat åtskilligt av den röda färgen. Den liggande panelen är mycket tilltalande.
Certain people have it. Certain things, as well – that sense of right-ness we call good taste. You recognize it at once when it is there.
It is there in the ´59 Plymouth, in the look, the lines of a car deliberately with flair, and with restraint. For good taste is neither stodgy and bizarre. It is not conspicuous. Nor it is anonymous. It does stand out, yes – but handsomely.
This year, so many people of good taste are responding to the car fashioned most particulary for them – the ´59 Plymouth.
Detta är en fantastisk annons! Man undrar verkligen hur man kunde kombinera den med en bild på en Plymouth Sport Fury från 1959. Visserligen tycker jag att det är en vacker bil, med fina linjer, men nog är den allt bra överlastad.
Damernas värld gav, jag gissar i slutet av 60-talet, ut en receptsamling som de gav namnet De bästa familjerecepten. Jag antar att de är hämnade från tidningen, men jag har ingen aning om de härrör från någon tävling eller så. Fotona är i vilket fall som helst tagna av Kerstin Bernhard.
Då jag är svag för mandelmusslor passade jag på att baka Tant Bruns formar som i princip är variant av musslorna men med farinsocker istället för vanligt socker.
Tag 175 gr smör och rör med knappt 4 dl vetemjöl, 1,5 dl farinsocker samt 50 malen sötmandel. Kläd sedan veckade metallformar och grädda i 175 grader tills dess att de blir bruna.
Resultatet blev inte så pjåkigt, men jag föredrar de vanliga mandelmusslorna, trots att jag är svag för farin. Kan dock rekommendera dem, de smakar riktigt gott.
På Bukowskis kan man just nu passa på att titta på några intressanta möbler från sanatoriet i Pemars som ritades av Alvar Aalto och uppfördes i början av 30-talet. Tillsammans med sin fru Aino ritade han i princip all inredning. Se bara på denna vackra garderob, säng, hurts och bord. Samtliga grejer kommer från Stiftelsen Formens Hus i Hällefors som lagt ned verksamheten.
Samma stiftelse försäljer även en hel del böcker och kataloger, det är dessa ni ser på bilden ovan. Vackra, och dyra. Dem hade jag gärna velat lägga vantarna på, men jag tvingas avstå p.g.a. sinande hushållskassa. Ett besök på Bukowskis är dock gratis.
I somras var jag för första gången uppe i Sandträsk, en liten by 4 mil norr om Boden längs med Malmbanan. Sandträsk är en liten by, nästintill underskönt placerad vid Sandträsket. Strax intill vattnet, men nästan dolt av grönskan ligger den anläggning som är känd under namnet sanatoriet i Sandträsk men vars korrekta namn är Norrbottens läns sanatorium. Anläggningens huvudbyggnad har jag för mig är uppförd på 20-talet, men verksamheten började redan runt 1910 genom att Norbottens löns landstingen 1908 köpte en större herrgårdsegendom som ägts och uppförts av överste Carl Otto Bergman som byggt upp ett verkligt mönsterjordbruk med plats för 80 kor.
Sedan snart 10 år tillbaka står sanatoriet övergivet och anläggningen präglas till viss del av stort förfall. Förutom sanatoriebyggnaden finns där vackra funkiskaserner med bostäder för de anställda. Till anläggningen hör också några växthus som inte verkar ha varit i bruk på lång tid. Huruvida man odlade blommor eller grönsaker där kan jag inte säga, däremot vet jag att man under många år hade minst en vinstock, ty det började man med redan på Carl Otto Bergmans tid.
De planteringar som en gång funnits där har förfallit och växterna, bl.a. riddarsporre tror jag, har fått sällskap av rallarrosen som inte är knusslig av sig och lätt tar över. Det är synd att en så vacker anläggning inte kommer till användning.
Efter två digra volymer av Alice Trolles (född Gyldenstolpe) Minnen vet man det mesta om hennes upplevelser under 50 år. Lika noggrant som hon skildrar sin tid, lika noggrant gömmer hon alla slags privata känslor och tankar. Dessa, förklarar hon i slutordet, skall följa henne i graven.
Första delen av memoarerna utspelar sig i makten och societetens värld. Hennes man är förste legationssekreterare i Berlin, sedan utrikesminister i Stockholm (1905-1909) och slutligen envoyé i Berlin under kejsartiden sista år (1909-1912). Under denna period är det ingen hejd på hur många människor ur samhällets toppskikt som Alice möter. Inom dessa kretsar är vett och etikett av yttersta vikt. Med stor kunskap skildras alla dessa skrivna och oskrivna regler av författarinnan. Det är faktiskt riktigt intressant att sätta sig in i detta regelverk där kungar och kejsare utgör det nav som allt politiskt roterar kring.
När första världskriget bryter ut förändras Alice Trolles liv. Hennes man Eric är vid den här tiden landshövding i Östergötland (med slottet i Linköping som bostad) vilket ger henne en officiell ställning i staden. Hon börjar engagera sig socialt genom att ordna en sköterskeutbildning, en kurs som hon själv genomgår. Intresset att hjälpa ökar och Alice samlar in pengar till hjälpverksamhet i krigets spår.Bland annat öppnar hon barnhem i Österrike och Ryssland. Det är ett stort lidande som möter henne under resorna de här åren. Många barn är så undernärda att de inte kan växa normalt utan istället blir missbildade.
Som landshövdingska i Linköping blir Alice god vän med många av den tidens stora kulturpersonligheter, bla Milles, Key, Alfvén och von Heidenstam. Skildringarna av dessa personligheter är fängslande, fast Alice aldrig bjuder på några pikanta detaljer. Trots detta lär man känna personerna bakom de kända namnen.
Ett annan intressant avsnitt är det om Östergötland. Här möter vi både levande och döda släktingar samt ett och annat byaoriginal. Berättelsen om Pettersson, hundraåringen hon lär känna på hans stora bemärkelsedag är fin. Deras vänskap varar i fyra år, till den dag då Pettersson avlider.
Socialist är knappast en beskrivning av Alice Trolle. Hon verkar inte ha funderar alltför mycket kring de orättvisor som är en följd av dåtidens klassamhälle. Dock, hon inser att hon är privilegierad och att detta till stor del beror på hennes giftermål med Eric Trolle. Liksom många av sin tid har hon stor respekt för tjänstefolket, om de sköter sin sysslor och inser sin plats.
Alices minnen slutar med maken Erics bortgång 1933. Hur pass hårt hon tog hans död framgår inte, överhuvudtaget figurerar han bara i bakgrunden i de två volymerna. Huruvida äktenskapet var lyckligt kan man bara gissa sig till. Klart är iallfall att hon hade en stor respekt för hans stora kunnande. I sitt äktenskap framstår de mer som god kollegor än som älskande.
Var det då något som Alice hade kvar att önska sig på sin ålders höst? Ja, att få börja om från början och än en gång få leva sitt liv. Så högt älskade hon det.
Jag har skrivit om Shopping i Luleå tidigare, men nu skall jag visa några bilder som togs i samband med att Byggmästaren presenterade Erskines projekt. Invigningen på hösten 1955 måste ha orsakat stor uppståndelse. Byggnaden var verkligen modern och kan väl till viss del kategoriseras som betongbrutalism. Oavsett vad man benämner anläggningen var den dock mycket stilig och interiörerna präglades av variation och trevnad.
Längst ner i den stora ljusgården fanns ett kafé. Intill låg, om jag inte minns fel, ingången till biografen. När jag var liten hade man inte byggt om anläggningen och bion var fortfarande i bruk. Jag har för mig att det även har funnits ett snabbköp, ett Kvickly, i komplexet, men jag är inte säker. Anläggningen är stor och upptar ett halvt kvarter. Enligt de ursprungliga ritningarna skulle Shopping ha varit 4 våningar högre och där skulle ett hotell ha inrymts. Detta byggdes dock aldrig och jag tror att det var först i samband med ombyggnaden runt 1990 som dessa våningar kom till stånd.
Lagom till 80-årsdagen, lät den förmögna och mycket framgångsrika Hanna Lindmark sig fotograferas under kristallkronan i Dicksonska palatsen i Göteborg, där den flottaste Margaretaskolan låg. Efter en mycket fattig uppväxt, startade hon år 1905 den första Margaretaskolan i Norrköping (hon var då 44 år). Margaretaskolorna var vanligtvis både restauranger, hushållsskolor och festvåningar. I de flesta fall såldes också färdiglagad mat att ta med hem och värma, vilket var polulärt bland många familjer med tjänstefolk med bristande matlagningstalanger.
Margaretaskolorna var framgångsrika och Hanna Lindmark en djärv affärsman. Under ett antal år drev hon Steninge slott med stort jordbruk, för att vara säker på att få tag i de bästa av råvaror. I början av 30-talet, mitt i Kreugerkrasch och sviktande konjuktur, öppnade hon ännu en Margaretaskola i det nybyggda funkiskomplexet vid Norrmalmstorg, komplett med takterasser och modern inredning.
Framgången tog så småningom slut. Skolorna hade efter hennes död ärvts av fyra missionssällskap och VD nummer två missbrukade helt sin ställning, försnillade pensionskassan och gjorde dåliga affärer samt bjöd unga attraktiva män på eleganta supéer och övernattning i Margaretaskolornas lokaler. När detta uppdagades, var ekonomin i botten och rädslan för skandal stor. Skolorna avvecklades snabbt och alla papper som visade på vad som inträffat, gömdes undan i ett kassaskåp.
Det var f.d. Rapport-profilen Ewonne Winblad, vars svärmor uppfostrades i Hanna Lindmarks hem, som började forska efter förklaringen till Margaretaskolornas nedläggning och så småningom fann lösningen i ett gammalt arkiv. Läs mer om hennes bok om Margaretaskolan, Frälst, förmögen och förskingrad, på nd.se. Vill man få en uppfattning om hur det miljön på Margaretaskolorna kunde te sig, beger man sig lämpligtvis till Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata som huserar i den lokal som en gång inhyste den sista Margaretaskolor som Hanna Lindmark öppnade (hon var då närmare 80 år ).
När jag var riktigt liten, praktiskt taget nyfödd, tog mig pappa med till tant Augusta för att visa upp den förstfödda. Hon var då änka och några år senare tror jag hon flyttade eller dog. Det är mycket länge sedan och under alla år som gått har hennes och Alfreds hus stått tomt. När jag var liten gick det fortfarande att se spår av den trädgård som de anlagt. Pengar hade de ej och inte var de särskilt angelägna att skaffa jobb. Trädgårdsskötsel tyckte de dock om och med en praktiskt taget obefintlig budget, skapade de en originell och vacker tomt. Nu växter det sly överallt, men för 25 år sedan kunde man ana var gångarna gått och var plantorna stått.
Huset är mycket förfallet vilket nog mest beror på att någon har krossat många av rutorna och brutit sig in. Taket är fortfarande helt, så det lär dröja innan det rasar samman. Det är ett vackert hus, troligen byggt under på 10-20-talet. Där finns två rum och kök på nedre botten och en vind som jag inte vet om den någonsin inreddes.
En tant i min by berättade en gång om hur hon och en annan dam blivit inbjudna på surströmming hos Alfred och Augusta i deras slåttarstuga åt Åskogen till. För att vara på den säkra sidan tog de med sig både strömming och potatis. Tur var väl det, ty när de kom fram visade det sig att de inte hade något att bjuda på.
Ser ni sovrummet? Nedanför sovrumsfönstret var det en gång utsikt över den lilla å som slingrar sig genom byn.
Jag hittade en gammal bild på familjen, kanske tagen på 40-talet. Jag vet inte.
Rullrån är minsann inte dumt! Jag köpte ett järn i våras som jag tyvärr inte fick ta med mig i handbagaget på flyget. Nu har jag dock släpat hem det och i helgen invigde jag det. Har man inget rånjärn köper man lämpligen ett, t.ex. på Tradera. det skall inte vara elektriskt, utan ett klassiskt i gjutjärn, gärna runt och med ett sobert mönster.
Det finns många recept på rullrån men det jag väljer är ett som kommer från faster Emmy som var gift med min mammas farbror Bror och bodde i en stuga vid Lule älv. Inte lång från Emmy bodde Dagny på övervåningen i ett lite större hus. På nedervåningen bodde hennes sons f.d. fru. Det tycker jag var en lustig kombination.
Dessa ingredienser behövs. Blanda samman dem i en bunke och rör smeten jämn. Den skall inte stå och tjockna innan gräddningen, utan man börjar direkt.
Hetta sedan upp järnet på spisen. Har man en gammal elspis väljer man steg 4 av 5. Har man gasspis så väljer man 5 av 7. Inte för varmt men lite mer än medelvärme. Smält också lite smör att pensla järnet med innan gräddningen av de första rånen.
När järnet är penslat lägger man ungefär en matsked smet i dess mitt, eller snarare lite längre bak i järnet, mot gångjärnet till. Detta lärde jag mig efter ett tag så bilden är egentligen en dålig illustration. Vänd sedan järnet en gång under gräddningen som tar ett par minuter. Öppna och se hur färgen är efter 1-2 minuter. Är temperaturen för hög blir rånen lätt brända.När de är klara, rullas de samman och får svalna. De blir mycket fort stela så det gäller att vara rask. Att lyckas med rullrån är dock på intet sätt svårt. Däremot måste man vara nog med att stänga dörren köket (gärna till serveringsrum också – om man har ett), annars sprider sig oset. Spisen blir också kladdig av det smälta smöret och man får ständigt torka av elplattan.
Detta vackra komplex, Trygg-Hansas byggnad vid Fleminggatan är idag blåklassad, men trots det utreder nu Stadsbyggnadskontoret om man inte kan ersätta den låga byggnaden till höger med ett höghus. Detta är andra gången man försöker sig på att förstöra detta unika byggnadsverk.
Nu har turen kommit till Stadsbyggnadskontoret som fick tre frågor av mig. Tyvärr måste jag säga att jag tycker att de slingrar sig. De konstaterar att det bygglov inte krävs för fönsterbyte, men inget hindrar ju att man kan ändra på detta olyckliga förhållande. De anser också att handläggarna inte är rädda för att bli överkörda i den politiskt tillsatta nämnden och att man bara följer rättspraxis när man fattar sina beslut. Då säger jag att rättspraxis kan man ändra på och bara för att man tidigare tillåtit både ditten och datten hindrar ju inte det att man skärper reglerna. En gång i tiden fasadhyvlade man 1800-talshusen utan protester, men det gör man inte idag. Här har alltså praxis ändrats. Vad det gäller handläggarna och nämnden kan jag vara lita till de två handläggare som jag pratat med och som vittnat om hur svårt det blivit att värna varsamhet (inte ens blåklassade byggnader går säkra). Kanske är detta något som man beslutat att tala tyst om. Hur som tycker jag inte att Stadsbyggnadskontoret verkar engagera sig i detta.
Läs mina frågor och Stadsbyggnadskontorets svar nedan.
Brev från mig till Mats Kager, Stockholms Stadsbyggnadskontor.
1. Satsningen Stimulans för Stockholm har bl.a. fått Svenska Bostäder att påbörja en upprustning av sitt högkvalitativa 40-50-talsbestånd. Vad jag kan se går man inte alls varsamt till väga och man ersätter goda material (som går att underhålla) med nya som är underhållsfria. Detta är ett otroligt resursslöseri och gör på sikt att kommande generationer kommer att få svårt att förvalta byggnaderna. Bättre vore att t.ex. reparera ett gammalt fönster och sätta in energiglas gör ju att fönstret energimässigt blir modernt samtidigt som den höga virkeskvaliten gör att det kan underhållas i hundratals år. Finns det någon vilja på SBK att styra in de stora bostadsbolagen på en mer hållbar metod när det kommer till större renoveringar?
2. PBL kan uppenbarligen tolkas på många olika sätt. De varsamhetskrav som där formuleras kan tolkas lite hur som helst. Jag tror nog att många handläggare är kompetenta, men har märkt att man inte vågar ställa krav när det skall renoveras pga att man är rädd för att Stadsbyggnadsnämnden kommer att ge dem bakläxa. Jag tolkar detta som att det idag finns en politisk majoritet som värnar fastighetsägarnas intressen, inte kulturvärden eller ett hållbart samhälle. Stämmer det?
3. Finns det någon möjlighet att SBK, Stadsmuseet och allmännyttan i Stockholm skulle kunna arbeta tillsammans för att riktlinjer som gör att vi kan få behålla vårt högkvalitativa bostadsbestånd intakt vilket på sikt gynnar både kulturvärden och miljö?
Brev från Mats Kager till mig.
Det finns många åtgärder man kan vidta på en byggnad som aldrig blir föremål för bygglovsprövning – t ex behövs inte bygglov för att byta fönster om man behåller samma dimensioner och indelning som ursprungsfönstret. Vi samarbetar med Stadsmuseet och talade så sent som förra veckan om vilka gemensamma satsningar vi skulle ägna oss åt nästa år. Att anordna ett gemensamt seminarium med allmännyttan i Stockholm just kring energieffektiviseringsåtgärder och varsam ändring var en av de saker vi såg som angelägna, tillsammans förfogar ju allmännyttan över ett stort byggnadsbestånd.
När det gäller tolkningen av varsamhetsbestämmelserna finns det ingen ”rädsla” för stadsbyggnadsnämnden från tjänstemännens sida, även om vi ibland gör olika bedömningar. Som tjänstemän är vi däremot angelägna att de beslut vi föreslår ska vara i samklang med gällande rättspraxis, vare sig det gäller varsam ändring eller något annat.
Svar till Mats Kager från mig som inte besvarades
Ja, jag vet att fönsterbyte inte är bygglovspliktigt, men det hindrar ju inte att man skulle kunna ändra på det. Få saker påverkar ju fasaden på modernismens byggnader som just ett fönsterbyte, vilket jag tror att de flesta som är intresserade av arkitektur vet. I kombination med det resursslöseri som bytena orsakar, borde det väl rimligtvis finnas ett intresse att lära fastighetsägarna att generellt utbyte inte är lämplig metod.
Detta med varsamhet verkar mycket godtycklig. Bifogar en bild på fastigheten Fodermasken 3 på Gärdet. Dess unika balkonger byttes nyligen mot vita standarddito i lättmetall. Hur man än vrider och vänder på det, inte ä det varsamt gjort. Likadant är det i Fredhäll där Stagneliusvägen 26 30-talsbalkonger ersatts standardbalkonger av klumpigaste modell. Vad det gäller just det fallet (2012-04390-575) står det i bygglovet att de nya balkongerna skall utföras ”lik befintliga” men trots det har man godkänt en konstruktion som är helt främmande för denna periods hus vilket får mig att undra om inte praxis måste ändras och någon måste våga dra det inför nämnden. det fanns ju en tid när man inte värnade om 1800-talets byggnader, men den är väl till viss del förbi.
Snart växte en by upp med arbetarbostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé. När jag var lien tyckte jag det såg mycket flott ut. sedan insåg jag att det var en kuliss.
När jag var liten på 70-talet fanns fortfarande Anita Lindblom i de skvallertidningar jag då och då läste. När jag blev lite äldre, jag tror att det var på 80-talet, började den eviga följetongen i pressen om den flyttfirma som hon påstod förstört hennes möbler. Det var ingen rolig historia och den bild som gavs av den drabbade Anita inte hade mycket gemensamt med 60-talets framgångsrika sångerska. Visserligen var det bråk och rubriker redan då, ty äktenskapet med Bosse Högberg kantades av problem, men det stod fortfarande en air av elegans kring hennes person.
Efter två digra volymer av Alice Trolles (född Gyldenstolpe) Minnen vet man det mesta om hennes upplevelser under 50 år. Lika noggrant som hon skildrar sin tid, lika noggrant gömmer hon alla slags privata känslor och tankar. Dessa, förklarar hon i slutordet, skall följa henne i graven.
