Publicerat

Tab Hunter och Roddy McDowall gör sitt bästa för att ringa alla flickor

Är han inte schysst, Tab Hunter, som bjussar sin vän Roddy McDowall på korv? I ett reportage från mitten av 50-talet möter vi de två vännerna som gör saker tillsammans. En sak kan man dock vara säker på: inte ringde de alla flickor de kände. De kunde nog roa sig på egen hand.

Tab Hunter var väl aldrig någon enormt stor filmstjärna, men från mitten av 50-talet till början av 60-talet hörde han dock till de tämligen framgångsrika stjärnorna. Redan 1955 höll det emellertid på att sluta illa. Tidningen Confidential, en av Hollywoods värsta blaskor, beslutade sig nämligen för att avslöja Rock Hudsons läggning vilket fick hans manager, Henry Willson, att gå i taket. Willson kom dock överens med tabloiden att om de höll tysk om Hudson, skulle de i utbyte få snaskig information om Hunters och Rory Calhouns snaskiga förflutna (Hunter hade arresterats 1950 pga att han deltagit i ett pyjamasparty med endast herrar som gäster). Hur som visade det sig att det inte påverkade Hunters karriär, istället drunknade han nästan i brev från landets tonårstjejer.

Tab Hunter spelade också in ett par singlar, bland annat Ninety nine ways och Young love (båda 1957) och I’ll be with you in apple blossom time. De är faktiskt betydligt bättre än man skulle kunna tro.

Och kolla på detta schyssta klipp med Hunter, Clooney och Randall! Rosemary Clooney är ingen dålig sångerska. Mer om henne en annan gång.

Publicerat

Marika Stiernstedt om sitt äktenskap

Jag läser Marika Stiernstedts bok om hennes äktenskap med Lubbe Nordström (det var Lubbe som gav oss reportaget Lort-Sverige). Basen är de dagboksanteckningar och brev som Stiernstedt bevarat och som sedan kommenteras och förklaras av henne själv.

Jag har tidigare läst Banketten, som jag gillade, men nog tycker jag mer om denna välskrivna och intressanta  självbiografiska skildring. När den skrevs hade Lubbe varit död i drygt tio år och skiljdes sig gjorde de redan 1936 (Lubbe träffade en ung donna – skilsmässa hade varit på tal tidigare men inte blivit av). Marika kan på sin ålders höst, 77 år, med stor klokhet analysera deras 25-åriga äktenskap. Dessutom bjuds man på detaljer ur vardagslivet och det litterära och politiska kotterier som fanns under 1900-talets första 35 år.

Och så bjuds man på en och annan reseskildring. Bland annat var Marika Stiernstedt vid den franska fronten då det första världskriget rasade för fullt och hon åkte ned för att studera förloppet på plats. Som första kvinna väckte detta stor uppståndelse. Tullen protesterade, skall damen åka utomlands utan sin man? Javisst, ”jag skall besöka ett par goda vänner till min man” svarar Marika ooh reste vidare mot fronten. Kring ett äktenskap är verkligen en mycket intressant bok. Läs! Den gavs ut på Bonniers 1953 och finns på Bokbörsen.se.

Jag kan också rekommendera volymerna  Ryskt och Bland människor. Klicka på taggen nedan och läs mer om Stiernstedt här.

Publicerat

Från jugend till 40-talsfunktionalism

I korsningen Odengatan/Upplandsgatan låg en gång ett gammal jugendhus och i dess bottenvåning sålde Hyvéns sybehör. Huset hade byggts redan 1899 men byggt som till varuhus 1916. I Stadsbyggnadskontorets arkiv finns ritningar som visar att man tänkt sig en mer genomgripande förändring, bl.a. ett förslag i klassicistisk stil, men av någon anledning behölls stora delar av den ursprungliga fasaden. 1943 började det dock vara dags att modernisera kåken och den gamla jugendstilen stod inte högt i kurs och nya byggnadsstadgar gjorde det dessutom möjligt att öka hushöjden vilket fick till följd att fastighetsägaren beslutade sig för en fullständig ombyggnad och påbyggnad med en våning. Bottenvåningen och våningen 1 trappa blev varuhus, övriga våningsplan återställdes till bostäder. I ärlighetens namn kan man tycka att det varit lättare att riva huset och bygga nytt, men det gjorde man inte. Kanske var det den av kriget orsakade materialbristen (vanlig högklassig betong fanns inte att tillgå) som gjorde att stommen fick stå kvar.

Ombyggnaden var fullständig vilket framgår av denna bild som visar resultatet. Det runda hörnet i korsningen har försvunnit. Våningen en trappa upp fortsatte att vara butikslokaler, en stor biograf inreddes och helt nya lägenheter skapades på våning 2-4 trappor. Ytterligare ett våningsplan byggdes på som också det kom att innehålla bostadslägenheter och fasaden blev helt modern. Ljus, slät och med stora perspektivfönster. Av ursprungliga detaljer finns nog knappast ens en list kvar. Det hela blev mycket lyckat. De ursprungliga lägenheterna delades upp och planlösningarna ändrades fullständigt och resultatet blev på detta sätt (de partier som är svarta visar var nya väggar satts upp och gamla dörrar i bärande väggar satts igen). Arkitekt för ombyggnaden var Olof Pettersson och ritningarna är signerade 1943, men troligtvis dröjde det några år innan ombyggnaden genomfördes.

Tyvärr har jag inte tillgång till nybyggnadsritningen, men jag gissar att trapphuset längst till vänster, mot Upplandsgatan, är nytt och tidigare låg mot gården till. I den högra delen av byggnadskroppen, som troligtvis ursprungligen varit två större lägenheter, har tre nya skapats. en etta med matvrå, en tvåa med matvrå och en trea med matrum och jungfrukammare. Ettan är av allt att döma inrymd i den gamla salen, ett vanligt grepp vid denna tid när gamla stora lägenheter moderniserades.

I det ombyggda huset finns åtminstone två mycket fina lägenheter och det är hörnfemman med jungfrukammare och den genomgående fyran, också den med rum för domestiken, som ni ser ungefär i mitten av ritningen. Femman är ett verkligt konststycke, ty man har dels lyckats erhålla 3 rum i fil i hörnan, dels fått en avskild sovrumssvit med toalett, badrum och garderober. Dessutom finns en välplacerad köksavdelning, med separat köksingång och ingång via tamburen. Herrummet kan dessutom införlivas i sovrumssviten om man stänger dörrarna mot hall och vardagsrum. Fyran är mer konventionell och där var också förutsättningarna betydligt bättre.

Intressant att notera är också att kök och jungfrukammare förr nästan undantagslöst låg åt gården till, men på 30-40-talen blev möjligt att förlägga dessa biutrymmen mot gatan. Skälet till detta var troligtvis att man då lättare kunde skapa små och vällösta lägenhetsplaner.

Publicerat

Gasverksområdet intill Husarviken

Några bleka höstbilder, nästintill tagna i motljus, från området mellan Husarviken och gasverket där ett promenadstråk löper. Snart kommer vyn att förändras och bostäder med bästa sjöläge att växa upp.

Bobergs gasklockor i tegel kommer att behållas, precis som vissa andra gamla tegelbyggnader och så även stationshuset tror jag. Annat försvinner, området snyggas till och blir sedan ett perfekt hem för välmående och miljömedveten medelklass.

Jag kommer dock att sakna det och kan inte låta bli att fundera på vad som hänt om man låtit det vara, låtit bygga några hus här och där, lite planlöst och låtit tiden ha sin gång.

Publicerat

Mary Roberts Rineharts Spiraltrappan

I början av 1900-talet, närmare bestämt 1903 skakades börsen av en rejäl krasch vilket fick till följd satt Mary Roberts Rineharts make, Stanley Marshall Rinehart, förlorade en stor del av familjens förmögenhet. För att råda bot på den sinande kassan, började hon därför skriva. Spiraltrappan blev en bästsäljare i USA 1908 och kom att ges ut på svenska i mitten av 10-talet, dock i en något tveksam översättning.

Fröken Rachel Innes och hennes två föräldralösa syskonbarn hyr en sommar lantstället Sunnyside i New England, en plats som visar sig vara allt annat än fridfull. Tämligen omgående hittas en man skjuten nedanför spiraltrappan i spelrummet. Den döde visar sig vara unge mr Armstrong, som är son till den familj som hyr ut sommarhuset. Och med ens är mordutredningen i fullgång.

Fröken Innes är en manhaftig kvinna som inte precis är rädd av sig. Hennes repliker är i många fall fenomenala one-liners vilket gör henne underhållande. När hennes tjänsteflicka säger att ingen karl någonsin förvridit huvudet på henne, svarar  hon ”Då har någon annan gjort det”. Fröken Innes är också en fenomenal rasist, som jag antar många vita människor i USA var på den tiden. ”Jag har alltid varit av den meningen att en neger är en tredjedel tjuf, en tredjedel färg och resten vidskeplighet” yppar hon redan i bokens början.

Mary Roberts Rineharts bok är kanske inte något mästerverk, men den är mycket underhållande att läsa. Inte minst för sitt lustiga språk och för att man får en inblick i amerikanskt småstadsliv i början av förra seklet.

Publicerat

Piteå, innan stadens byggdes om och Sundskanalen blev Sundsgatan

Några gamla bilder och vykort från Piteå kan ge en bild av hur staden en gång tog sig ut. Mycket är idag rivet, men vid Rådhustorget och den stadsdel som heter Östermalm finns fortfarande gamla trähus. På bilden ovan, som jag fann här, ser vi en en miljö som är  rätt typisk för mindre städer under efterkrigstiden innan den stora saneringsvågen avslutats.

Detta är Storgatan. Jag kan inte alls lokalisera mig och gissar samtliga hus är ett minne blott, om det inte rör sig om sträckan mellan Rådhustorget och kanalen. Till skillnad från idag ser det dock väldigt livligt ut. Apråpå kanalen så finns det idag en stor gata, en genomfartsled, som heter Sundsgatan. fram till 50-talet ungefär, gick här Sundskanalen. Den lades emellertid igen. Kvar finns dock andra sträckor av vattendraget så helt borta är den inte.

Här en riktigt gammal bild. jag gissar att det också är Storgatan. Huset till vänster verkar vara reveterat och lite flottare. Se bara lunettfönstret stra under nocken. Det är synd att jag aldrig fick uppleva dessa miljöer. Under min uppväxt minns jag endast att det hela tiden revs och att rivningarna aldrig gick att stoppa. Särskilt ett hus, 47:an tror jag det kallades, blev mycket omskrivet. Det var ett tvåvåningshus med mycken snickarglädje. Att hitta argument för rivning är aldrig svårt. I Tvärån, en by i Norrbotten, skall den gamla skolan rivas. Intressenter finns men ”genom att den har stått kall i flera år finns det risk att man drar på sig skadestånd för dolda fel”. En anledning så god som någon att riva skiten.

Piteå Stadshotell, som jag tror stod klart 1906, ritades av arkitekt Åberg. Det var onekligen mycket flott och i någon slags jugendbarock. Centralvärme fanns redan från början! Tyvärr fönsterbyten och andra ombyggnader förstört fasaden. Den vackra festivitetssalen byggdes dessutom om till två våningar med hotellrum. Viss charm har dock byggnaden fortfarande.

Detta område kallades Vatten och bröd när jag var liten. Pga högahyror var det tydligen vad hyresgästerna hade råd med. Jag tror att kåkarna var rätt påkostade, men idag är det förstörda. Vissa spår finns dock i entréerna, där både konstnärlig utsmyckning och vissa innerdörrar finns kvar. jag gissar att de är uppförda i början/mitten av 60-talet. Mellan husen och parkeringsplatsen (som vetter åt kyrkogården) låg den gamla Sundskanalen.

Publicerat

Grundig Ferndirigent, han lurade frun

Många onödiga prylar har tillverkats genom åren och jag måste nog säga att detta är en av dem. Om jag inte minns fel var den ett tillbehör till toppmodellerna säsongen -55/-56 och med hjälp av denna dosa med sladd (så fjärr var den kontrollen) kunde man koppla om mellan 3D, tal, solo, orkester och jazz. 3D innebar att apparatens sidohögtalare, där diskanten satt kopplades in, tal och solo tror jag både framhävde mellanregistret på olika sätt. Orkester gav nog en rätt jämn frekvenskurva och jazz ökade på diskanten. Liknande finesser tror jag finns på vissa moderna apparater, men då är det nog snarare jazz, disco mm som står på knapparna i t.ex. mp3-spelaren. Tyvärr kan man varken slå av radion, ändra volymen eller byta kanal. Illa.

Den reklamfilm som lanserar denna fantastiska uppfinning är minst sagt märklig. Den är dock rätt komisk idag. Här en förförisk reklambild från mitten av 50-talet.

Vill man fördjupa sig i Grundigs modeller från säsongen -56/-57 rekommenderar jag denna länk. Där hittar man såväl de mest påkostade bordsradioapparaterna som Grundigs finfina radiogrammofoner i lyxklass.

Publicerat

Utmärkt funktionalism i Kiruna stad

I somras var jag på hastig visit i Kiruna och passade på att titta på den vackra staden som snart är ett minne blott. Funktionalismen, åtminstone den tidiga, är där ingen vanlig byggnadsstil, däremot finns det gott om 60-talsbyggnader. Vilan på bilden ovan hör till den sistnämnda kategorien men den får vara med här iallfall, ty den är vacker, bungalowartad och har en ovanlig fasad som jag inte vet om den är ursprunglig, ty fönstren sitter så långt in.

men det fanns några gamla funkiskåkar som jag gissar är från 40-talet eller tidigt 50-tal. Åtminstone tre fann jag som var identiska och samtliga var välvårdade. Just denna kåk hade finfin utsikt över gruvan och de omgivande bergen.

Notera balkongfronterna som är sinuskorrugerade med inslag av smide! intill finns burspråk som avslutas med ett eget  tak. Tyvärr ligger dessa hus så till att de snart är ett minne blott.

Publicerat

Ett lantkök från förra sekelskiftet eller konsten att förstöra ett hem

I denna ”sensationella” Kungsholmsvåning har man valt att återskapa den ursprungliga stilen och byggt upp ett lantkök somför tankarna till åren kring 1900. Vilken smörja!

Vi tar det från början. I denna vackra jugendvåning låg en gång i tiden en salong i detta vackra hörnrum med balkong ut mot torget. Intill, och som sig bör försett med stjärnparkett, låg matsalen. Från matsalen gick en serveringsgång till köksregionerna med separat entré och jungfrukammare. Exakt hur den avdelningen såg ut är inte lätt att veta, då den helt byggts om på senare år. På ömse sidor om de två sällskapsrummen låg dels ett herrum och dels ett sovrum följt av ytterligare ett sovrum. Från hallen, något av en nyhet vid denna tid, ledde dörrar till samtliga tre offentliga rum (jag räknar även in herrummet dit).

När det så var dags att reparera våningen gick man grundligt till väga och helt utan respekt för de ursprungliga funktionerna. Matsalen fick bli vardagsrum och salongen kök. Domestikregionen med kök och jungfrukammare byggdes helt om jag kan i ärlighetens namn inte riktigt gissa hur den en gång tog sig ut. Nog för att det är naturligt att vilja sätta sin egen prägel på ett nytt hem, men för den skulle behöver man väl inte bygga om det fullständigt? Kök vid förra sekelskiftet låg nästan undantagslöst åt gården och de stora rummen åt gatan kontrasterade mot gårdssidans slutnare avdelning med gångar och prång.  Detta bör betraktas som en kvalité, inte som någon som ovillkorligen måste byggas bort. Gillar man det inte, köp ett hem från en senare period. Här planlösningen efter ombyggnaden.

Det finns gott om kärringar i den här stan som tror att målar man bara med linoljefärg kan man göra i stort sett vad man vill. Men icke, så är det inte! Kök hör inte hemma i sällskapsrum och köksskåp, överskåp, från denna tid fanns i princip bara i serveringsrum om inte köket hade ett skänkskåp. Dessutom var den vita sekelskiftesstilen okänd vid förra sekelskiftet så det är mycket oklart varifrån den härstammar.

Köper man en gammal välbevarad våning ger man fan i att slänga ut sådant som inte kan ersättas med detaljer av lika hög, eller högre kvalitet. Ej heller ändrar man på väggar, flyttar dörrar mm osv. Basta.

Advokat Annika Nilsson, som arbetade med 1995 års PBL-utredning, har skrivit en utmärkt text på SvD Opinion. Läs den!

Publicerat

Radhusen i Surkulla, Hässelby strand

Radhusen i Surkulla, Hässelby Strand, måste höra till de mindre omskrivna i Stockholmsområdet, trots att det borde vara tvärt om. De utklassar med råge Vällingbyhöjden och är snarast i klass med Riksrådsvägens. Extra intressant är det naturligtvis att Allan Schulman, Pekka Langer, Putte Wickman/Catrin Westerlund och några andra från radio och tv kända människor engagerade sig i projektet och tillsammans med arkitekten Bertil Karlén skapade detta tämligen unika bygge. Här en text och några bilder från Vecko-Journalen anno 1959 där projektet presenteras. Interiörbilderna är fantastiska! Egon Kjerrman har Philips toppmodell på hi-fi-området, en radio utan inbyggda högtalare utan externa. Det var ovanligt vid detta tid.

Det allra bästa med husen är den medelst takfönster upplysta matplatsen i husets mitt. det hela blir litet som ett atrium, tänk Curmanska villan fast detta rum badar i ljus. Matrummet ligger i anslutning till kök och ett sovrum och är medelst trappor förbundet med vardagsrum (ned) och sovrumsavdelning (upp). Vackert och genialt. Arkitekten har valt att lägga garderobernas dörrar mot matrummet och dessa utgör därmed ett slags dekorativt element. Som framgår av bilden ovan är matrummet husets nav och blir något av ett informellt vardagsrum.

Här en länk till samtliga bilder och planlösningen. Studera dem nog, det är ett mycket tilltalande bygge! Radhuset är i tämligen välbevarat skick. Endast våtrum och kök har bytts ut. I köket har dock den skåpväggen mot matrummet fått vara kvar och den bänk i ädelträ som hör därtill. Hallgolvet är ovanligt snyggt, det får ni inte missa.

Publicerat

Vissa saker får man inte skämta om!

Kommer ni ihåg rengöringsmedlet ”Håll Sverige rent”? Jag minns inte exakt när, men jag gissar att det var i samband med att Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 som Lorrygänget gjorde en mycket omtalad sketch som kom att anmälas och jag har för mig att den även blev fälld. Det var en hemmafru från 50-talet, i Lena Endres gestalt, som med stort städdille och med Vildandens sång i bakgrunden, rengjorde sitt hem. Rengöringsmedlet var onekligen effektivt och allt försvann vilket fick henne att utbrista ”All skit försvinner”. Nät hon sedan fick syn på en invandrare passade hon på att använda sin sprayflaska och även denna oönskade ”smuts” försvann. Att detta kunde missförstås är verkligen mer än jag begriper, men uppenbarligen måste man vara försiktig när man närmar sig detta känsliga ämne.

I julens Kalle Anka, som jag inte sett på många år, hade man klippt bort en svart docka som förekom itomtens fabrik. Varför? Jag tycker att det finns en poäng att inte städa rent. Den sorts rasism som kommer fram i gamla filmer, böcker mm visar ju hur man tänkte då och jag tror att det är bra att ety det hjälper en att se hur värderingar förändras och hjälpe en att förstå att de inte är statiska. Lyssna t.ex. på Lina Sandels gamla andliga sång Lilla svarta Sara som visserligen ännu inte förbjudits men som jag tvivlar på någonsin framförs.

Allt detta städande bland populärkulturella yttringar tror jag gör mer skada än nytta och så gissar jag att det leder till att man till sist inte ens kan diskutera något som har med invandring (eller prostitution eller mansfrågor eller något annat där det bara finns en korrekt åsikt) utan att riskera uttrycka sig på fel sätt och därmed rejält trampa i klaveret.

Humor är viktigt och med hjälp av humor kan man även ta upp känsliga ämnen. Dylika yttringar skall inte förbjudas, de bör snarare uppmuntras.

Publicerat

Sanatoriebyggnaden i Sandträsk

Jag har har skrivit åtskilligt om sanatoriet i Sandträsk och dess skönhet, men jag har aldrig visat någon bild på huvudbyggnaden som stod klar runt 1930 och ritades av Gustaf Birch-Lindgren. Det är ett nyklassisistiskt palats med tydliga drag av funktionalism, framförallt i det inre. Idag, när komplexet står övergivet, är det dock en kuslig känsla som möter besökaren.

Byggnaden är i rätt bra skick. Inte alls förfallen, men det är klart att så småningom kommer färgen att flagna och putsen att släppa. Många dörrar är fortfarande ursprungliga och utförda i ek.

Tyvärr finns det en del tillbyggnader av modernare datum som stör helhetsintrycket. Detta är baksidan men den gamla huvudentrén skymtar i bildens mitt bakom grönskan. På taket ser man också kupolens topp.

Visst är den flott, entrén? Tyvärr byggdes en ny huvudentré åt sjösidan till och den är synnerligen ful och har totalt förstört den fasaden. Eländet är dock förhållandevis lätt att avlägsna.

Man kan verkligen önska att någon gör något av denna vackra plats och de finna byggnaderna. Vore jag rik, skulle jag köpa dem med en gång och inrätta ett vilohem av yppersta klass. Dyrt skulle det vara, men ett besök skulle vara värt vartenda öre.

Publicerat

Syrie Maugham has gone all white

I början av 20-talet öppnade Somerset Maughams andra fru Syrie sin första inredningsbutik. Några år senare, i slutet av 20-talet, steg Stephen Tennant in butiken på Duke Street för att beställa några lampor till sitt hem, Wilsford Manor. Så småningom beställde han också en armatur i form av en stor rosa palm. Tennant blev så småningom en av Maughams bästa kunder.

På 1920-talet var det fortfarande starka färger som gällde och många interiörer var tämligen mörka. Syrie älskade vitt och började inreda sina kunders hem i olika nyanser av vitt. Det var inga avskalade miljöer; här fanns fluffiga soffor, mjuka mattor och konsolbord. Maugham tyckte också mycket om snäckskal och delfiner och applicerade dessa former på det mesta, om hon inte valde en annan favorit: palmbladen.

I mitten av 1930-talet hade det vita gjort Syrie välkänd, men nu gick hennes stil med i barockens tecken och färgen gjorde sitt intåg. Vid denna tidpunkt var det dags för Stephen Tennant att nyinreda sitt gamla familjegods. På bilden ovan ser vi ett exempel på hur det tog sig ut. Tyvärr är bilden i svartvitt men man får förmoda att åtminstone en del detaljer är i guld. I samma veva hittade Stephen ett par gotiska fönster som han installerade i en vägg i sitt sovrum. De var belysta bakifrån och det elektriska ljuset gav illusionen av att komma utifrån.

Bildgoogla Syrie Maugham och se mer av hennes inredningskonst. Huruvida det är vackert eller ej är en smaksak. Trist och tråkigt är det iallfall inte.

Publicerat

Gustaf-Jansons Kärlekens decimaler

För en tid sedan började jag läsa Gösta Gustaf-Jansons roman …blev jag dödligt kär, men det gick inget vidare. den föll mig inte alls i smaken. Däremot fastnade helt och hållet i Kärlekens decimaler från 1959. Lite trögt gick det allt i början, men sedan kunde jag inte lägga den ifrån mig och läste klart i ett svep.

Charlie Gedelius, slarver och charmör, återvänder hem till Sverige efter många år utomlands, en exil som hade sin grund i en förfalskningshistoria 1945. På väg till Sverige, stannar han till i Klampenborg och blir där bekant med med sin systers mans älskarinna, Lena, som vilar ut efter ett nervsammanbrott. Väl hemma i Stockholm och villaförorten Rydsholm, visar det sig att systerns, Astrid, man beslutat sig för att ta ut skilsmässa efter två års otrohet. Detta är upptakten på en krånglig härva i den välbeställda förorten där status, både materiell och kulturell, är av största vikt.

Gustaf-Janson verkar inte ha några höga tankar om invånarna i det lilla Rydsholm och skildrar dem med ett visst löje som jag finner mycket tilltalande. Endast mytomanen Charlie porträtteras med värme, trots att han ljuger som en borstbindare. Lenas moder, en drygt 70-årig hypokondriker, hör till de mest underhållande karaktärer jag mött på senaste tiden. Henne skulle man inte vilja få på halsen.

När jag läste boken kunde jag inte frigöra mig från tanken på att boken filmatiserats och att Astrid spelades av eva Dahlbeck som i ärlighetens namn nog var lite för snygg, men på många andra sätt perfekt i rollen som pedantisk och golftokig borgarkärring. Hennes make Nils porträtterades av Stig Järrel och den slamsiga lilla sexbruden Barbro, dotter till strebrarna Bovells,  av en ung Christina Schollin. Filmen regisserades av Hasse ekman som även spelade huvudrollen som Charlie Gedelius. Om resultatet var lyckat? Inte enligt kritikerna. Boken kan jag dock rekommendera.

Publicerat

Hus – 27 arkitekters val år 1965

Krämaren i Örebro

Äldre böcker får en ofta att förstå varför det blev som det blev – tiden och tankarna förändras och kommer naturligtvis att göra det i fortsättningen också.

1965 utgavs Hus, en volym med 27 artiklar som presenterar just hus av alla de slag. Byggnaderna är allt ifrån skiftesverkshus till kvarteret Krämareni Örebro (bilden ovan). Texten om Valhallavägen är trist och förutsägbar, annars är har jag med intresse läst om Landshövdingehus i Göteborg, Professorsvillorna på Experimentalfältet (där Ceslings blå huskropp nu breder ut sig på Universitetsområdet), Karlsborgs fästning, Vattenreservoaren i Lilljansskogen och Lövångers kyrkstad.

Bland författarna märks bland andra Ragnar Uppman (vars kontor ritade Garnisonen) och Mårten Larsson (arkitekt och Lenas make). Sextiotalet avspeglar sig i texterna, inte minst i det faktum att man inte är speciellt nostalgisk till  sitt sinne utan gärna river de byggnader som har spelat ut sin roll. Att man rev de sista resterna av sammanhängande 1700- och 1800-talsbebyggelse i Örebro, nämns bara i en bisats i artikeln om kvarteret Krämaren. Lika glatt meddelar man att Lövångers kyrkstad förtjänstfullt kunnat bevaras sedan hälften av husen fått skatta åt förgängelsen. Lika naturligt är det att bevara en gammal byggnad genom att rusta upp den och ge den modern 60-talsstandard. Beklämmande och befriande på en och samma gång.

Läs Hus, Albert Bonniers förlag 1965.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 15

Denna vita annandagsdag begav jag mig ut i snön, 60 centimeter djup, för att inventera mina lador, sju till antalet. Tre av dem är plankkonstruktioner, fyra är timrade. Det är dessa som skall repareras till sommaren. Vi får se hur många jag hinner med. Även om samtliga är i förhållandevis bra skick tack vare att de har plåttak, måste de åtgärdas, annars kommer det förr eller senare att ruttna bort.

På bilden ovan ses den första som byggd i plank. Den är i rätt bra skick, men golvet är ruttet och den behöver verkligen lyftas upp, ty den står numera direkt på marken och fukten har fullt tillträde till golvkonstruktionen. Jag tycker dock att den är rätt snygg. Under den lilla utbyggnaden ligger grejer som man behöver för att hässja höet. dessa pinnar har dock legat i träda i runt 50 år. Ladan i sig användes dock så sent som i början av 90-talet.

detta är en fin gammal lada, timrad, men på senare år, 50-talet tror jag, ombyggd och en bräddörr har satts in i den uppsågade öppningen. Orsaken till detta är att ladan användes till boplats för kalvarna under några år. Timringen är tyvärr rätt ansatt av tidens tand. Många stockar är skadade, men det är oklart hur många som behöver bytas eller halvsulas. Golvet måste också ses över, men är inte genomruttet. Troligt är dock att nytt måste till. Dessutom måste det röjas runtomkring och hela byggnaden måste höjas så att luften kommer åt att torka.

Här har vi det gamla kyrkstallet. jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från tidigt 1910-tal. det är relativt intakt, men vissa stockar behöver bytas ut och hela stallet måste höjas och pallas upp så att det inte ruttnar. jag vill dock göra så litet som möjligt med det, ty det är mycket vackert i sitt nuvarande skick. Något golv finns ej, och har heller aldrig funnits. I den ligger några gamla slädar av olika storlekar och även de är fantastiska!

Den här timmerladan är väl tjusig! Timret är i bra skick men golvet är slut och de stockar som det vilar på. Så går det när lador får stå utan att man håller efter dem och pallar upp dem med jämna mellanrum. Någon form av ny lucka måste också sättas in, den där presenningen gör sig visserligen bra på bild, men är ett provisorium.  Ladan måste mao lyftas och nytt golv infogas.

Ytterligare en brädlada. Rätt välhållen, men den har sjunkit ned och golvet har ruttnat och brutits av. Ladan har varit rödfärgad och bör kanske målas. Precis som för övriga lador är det nytt golv som behövs och nya stenar som ladan kan vila på.

Den sista timrade ladan är även den i bra skick, men golvet har kapsejsat. Den är rätt snygg och har varit rödfärgad. jag är osäker på om dess översta del är brädfodrad eller en plankkonstruktion.

Denna förfallna byggnad är en enklare slåtarstuga som min farbror använt som förråd för grejer som hörde till hans gräv- och schaktentreprenadfirma. För 20 år sedan återvände den och sedan dess har den stått. Nytt golv och devis ny panel är vad som behövs. och så måste den ställas på några lämpliga stenar så att luften kommer åt att cirkulera under. Detta har den gemensamt med samtliga byggnader, utom kyrkstallet som saknar golv och endast måste lyftas.

Besiktningen är dock bara temporär. Först till våren, när snöns smält och det blivit plusgrader, kan jag inspektera hur stora skadorna på stockarna är.

Publicerat

Jag är på vandring dit rosor aldrig dör

Jag tror att detta är ett klassiskt skivkonvolut. Bilden minns jag så väl, ty den fanns även på ett nothäfte ned samma namn. När jag var lite sjöngs det då och då ur Sions toner och andra ändliga häften. Det var inte så att jag växte upp i ett religiöst hem,utan snarare för att det hörde till. De andliga sånger som förknippas med frikyrkorörelsen hade präglat många som växte upp under 1900-talets första halva och säkerligen för att kompositionerna var både vackra och hade slagkraftiga texter.

En av mina favoriter är Där rosor aldrig dör. Den var en ordentlig het för Mia Marianne och Per Filip, ett sångarpar som måste ha varit verkliga stjärnor i den kyrkliga världen. De såg inte alls tokiga ut och måste ha gått hem även i mindre troende kretsar. Där rosor aldrig dör hette Where roses never fade i original och skrevs 1942. Donald Bergagård skrev den svenska texten.

Till en stad jag är på vandring, synden där är utanför. Livets träd står där i blomning, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.

Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför. Inga frestelser i staden, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.

Har ni sett Colin Nutleys Änglagård har ni säkert hört denna klassiker, ty den finns med i filmen (se ett klipp här).Den är rätt snyggt infogad i handlingen.

En annan klassiker är Pärleporten eller Som en härlig gudomskälla som den egentligen heter. Starkt förknippad som den är med Frälsningsarmén har den blivit en av de största i genren väckelsesånger.

Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor, är den kärlek, nåd och sanning, som i Jesu hjärta bor. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.

Publicerat

God jul från ett kylslaget Norrbotten

Tro det eller ej, men tåg 94 mot Boden/Luleå/Kiruna/Narvik anlände Luleå på utsatt tid. Värre gick det för de vagnar som skulle vidare norrut. De kom inte längre än till Murjek eller något i den stilen, ty dagens tåg får inte köras om temperaturen ligger på -25 grader eller lägre. Rätt märkligt kan man tycka, men å amdra sidan har vi inte längre en inhemsk produktion av lok och vagnar.

Nr jag kom fram visade det sig att julgranen dött och helt torkat samman, och det trots att den knappt stått inne i två dygn! Det vara bra att ta fram sekatören och klippa ner eländet, bära ut riset och sopa upp barren.

Jag letade rätt på ett par snöskor eller vad de nu kallas och begav mig ut med en såg i ena handen. Kallt var det, – 21 grader, och snön var faktiskt rätt djup. Första bästa granskrälle på den lilla knabben bakom logen sågade jag ned. Inget som växer där skall sparas, utan det är bara att ta för sig. Återväxten är det inget fel på.

Jag vet inte hur många som minns hur det var förr, på den tiden när julgransbelysningen inte trasslade in sig. Jag pratar om den tid när det satt en extra stickpropp i stickproppen och man med lätthet kunde trassla upp en trilskande belysning. Hur det kom sig att denna finess försvann ur produktion har jag aldrig lyckats lista ut.

Visst är det vackert med snötyngda julgranar och visst har den korta dagern sin charm. Särskilt tilltalande är det under den timme innan mörkret sänker sig, när allt bara är vitt och ljust, men dämpat och milt och inte alls speciellt ljust.

Publicerat

Happy Holidays with Bing and Frank

Om det vill sig är jag praktiskt taget i Norrbotten när ni läser detta. Nattågen är dock inte att lita på och det är troligt att jag blir åtminstone en eller två timmar försenad. Nå, förhoppningsvis kommer jag fram.

Hittade en gammal TV special med Frank Sinatra och Bing Crosby och med den önskar jag god jul.

Publicerat

Cling to me closer, say you’ll be mine

Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom . En perfekt kombination.

Jack Teagarden blev aldrig det där riktigt stora namnet inom jazzen, utan att för den skulle vara direkt okänd. Han spelade in många skivor och jobbade under ett flertal år med Paul Whitemans orkester. I mitten av 40-talet började han samarbeta med Louis Armstrong och tillsammans spelade de bl.a. in klassikern Rockin’ chair och St. James infirmary (spotifylänkar till utmärkta livinspelningar)

The moon is shining and that’s a good sign
Cling to me closer and say you’ll be mine
Remember darling we won’t see it shine
A hundred years from today

A hundred years from to-day

I just couldn’t take it baby

I ain’t lazy

Samtliga inspelningar bör vara gjorda 1935-1940.

Publicerat

Nå, har du lärt dig att köra traktor?

När jag var liten, fick jag alltid av en släkting i en närliggande by frågan om jag lärt mig köra traktor. Detta var på 70-talet och jag hade inte hunnit fylla tio år så svaret blev naturligtvis nej. Jag antar att frågan var av den art som gubbe i by lämpligen ställer till släktings lilla son i annan by. Farbror Lasse var en trevlig prick, så det var inte fråga om att vara spydig. Han var bara intresserad.

Farbror Lasse, inte att förväxla med farbror Lasse på Lantmännen, var jordbrukare och hade en mycket fyllig, för att inte säga klotrund, fru som kommit från Finland till Sverige under krigsåren och pratade med verkligt framträdande finsk brytning. Hon var rar, men man var lite rädd för henne eftersom det var svårt att förstå vad hon sa.

Familjen hade också slåttarstuga bortåt Åskogen till.

Jag minns inte när jag första gången rattade en traktor. Jag kommer bara ihåg att jag satt i pappas knä och fick styra emellanåt. Så gott det nu gick. Vi hade inte styrservo på traktorn dåförtiden.

Ett minne har jag dock som etsat sig fast. Det var när jag satt i min farbrors gula Cartepiller (jag ser nu att det heter Caterpillar). Det var en väldig maskin tyckte jag och utsikten var slående. Innertaket var av perforerad plast och det luktade nytt om hela maskinen. Tyvär har jag ingen bild, men denna hittade jag på nätet. Farbrors maskin såg dock inte riktigt ut så ɃŲ.

Publicerat

Villa Edstrand av Sigurd Lewerentz

Detta luftigt lätta drömslott ritade Sigurd Lewerentz åt Knut Edstrand med hustru i anslutning till golfbanan i Falsterbo. Ursprungligen var tanken att huset skulle byggas i ett plan men med tanke på dimmorna från havet lyftes huvudvåningen upp och under den förlades entré samt herrum, bar, gästrum och diverse biutrymmen som garage och tvättstuga. En trappa ledde från bottenvåningen till huvudvåningen och vidare upp till en solterrass med duschar.

I anslutning till huvudvåningen finns givetvis en terrass med den allra bästa utsikt. Utgång finns från både sovrum och vardagsrum. Som ni ser är fönsterpartierna mycket generösa. Troligtvis tillverkades dessa av firman Bröderna Edstrand AB vars produkter Lewerentz tidigare formgivit.

Terrassen vilar på pelare och golvet är klätt med klinker Det högra fönstret är herrummets och det vänstra gästrummets.

Husets baksida är något sluten, men minst lika vacker. Fönstret till höger tillhör kökets, de på långsidan tillhöra de två jungfrukamrarna och ett av sovrummen.

Villan var i första han tänkt som sommarhus men hade ett ordentligt uppvärmningssystem, troligtvis golvvärme, av märke Crittall.

Planritning över botten och huvudvåning finner ni här. Som ni ser är det en mycket representativ villa som Lewerentz ritat åt Edstrands. Maken till lyx får man leta efter, men i just Falsterbo uppfördes ett flertal påkostade sommarhus under 30-talet, bland annat Villa Wehtje som ritades av Mogens Mogensen.

 

Publicerat

Stina Aronson beser Sanningslandet

Den sista bok som Stina Aronson kom att utge var Sanningslandet (1952), en novellsamling där hon bland annat berättar om sin uppväxt hos fostermodern i Vaksala, Uppsala. Volymens titel är dock aningen tvetydig, men den är namnet på en av berättelserna och tillika ett hemman i norra Norrbotten. Den kan också ses som ett tecken på att den förtegna Aronson för första gången var beredd att berätta om uppväxten i de fattiga Uppsalakvarteren med en fosterfar som hamnat i fängelse efter att ha dräpt en bonde i Örbyhus.

I de sista 6 novellerna återvänder Aronson  en sista gång till människorna vid sanatoriet i Sandträsk, 4 mil norr om garnisonsstaden Boden, den plats som betytt mest för henne som författare. Än en gång möter vi John Niskanpää, bland annat när han ser ett ambulansflygplan starta och landa på Sandträskets lugna vatten. Om denna händelse skriver han hem till modern i finnmarkshemmet och det är denna skildring som hon under en snöstorm läser om och om igen och ser som ett tecken att Vår Herre bestämt sig för att plocka hem den älskade sonen (i Hitom himlen, 1946).

Det är verkligen synd att Aronsons författargärning fick sitt slut i början av 50-talet då hon insjuknade i Parkinsons sjukdom i vars sviter hon avled 1956. Hon han aldrig skriva om maken Anders arbete i finnmarken, om fosterfadern, dråparen i Vaksala, eller skapa fler romaner.

Publicerat

Varför är det inte snyggt? Vi tittar på studenthemmet Jerum vid Lidingö- vägen som genom åren renoverats på sämsta tänkbara vis och förstörts

I en tävling om studentbostäder belönades 1958 ett förslag av Hjalmar Klemming  och Erik Thelaus vilket kom att realiseras under följande år och 1961 stod det nya komplexet färdigt. Hur det såg ut då kan man se här. Idag är det kraftigt förvanskat och av den forna glansen återstår inte mycket.

Jag tror att det var i slutet av 80-talet som fasaden kläddes in i plåt och nya, mindre fönster monterades. Samtliga entréer byggdes om och fick nya dörrar i aluminium eller metall.  det hela blev inte alls lyckat. Elegansen gick förlorad och Jerum blev mer en förvaringsplats för studenter än en vacker 50-talsbyggnad. Synd och onödigt tycker jag. Att spara energi är inget jag har något emot, men man måste går varsamt till väga och göra det snyggt. Att byta ut fina material som tarvar underhållsfritt är säkert billigare på kort sikt, men i längden är det ett stort slöseri med resurser.

Låt oss ni tutta på Varför är det inte snyggt och resterna av studenthemmet Jerum.

Publicerat

Le Corbusiers Notre Dame du Haut

1954 stod Le Corbusiers strama och klassiskt vackra kyrka i Ronchamp klar. Den är helt speciell och i detaljer påminner den om mycket gamla byggnader med sina tjocka murar och små gluggar till fönster. Fler bilder kan man se här. Det rekommenderas.

Jag måste säga att jag tycker att detta är bland det vackraste som Le Corbusier har gjort och han har som bekant ritat många fina byggnader och anläggningar. Läget är dessutom bästa tänkbara, högt på en kulle dit pilgrimer en gång vallfärdat.

Om vissa element är rent sakrala, framstår andra som nästan komiska. Likt en grinande gubbe, höjer sig delar av byggnadskroppen. Inne i själva kyrkorummet däremot, silar ljuset in precis lika dämpat som i en gammal lada med glesa väggar. Även exteriören påminner om dessa agrala förvaringsbyggnader, framförallt när de råkat in i stort förfall och knappt håller samman (ladan är numera jämnad med marken). Det må låta underligt, men för mig är det den vackraste av liknelser, för det är en mycket vacker syn.

Publicerat

Lecounas Moon over Monte Carlo

Latinska rytmer från förritin i höstrusket. Den latinamerikanska gruppen Lecuona Cuban Boys blev stor på 30-talet och spelade in mängder av plattor under detta och följande decennium. De flesta är alldeles utmärkta och står sig mycket bra än idag. Lyssna på Moon over Monte Carlo:

Otroligt stämningsfullt och helt bedårande med alla rytminstrument och blås. Jag har en hyfsad bunt med deras skivor, spelar dem gärna och vill har fler. Det är ett bra betyg. Allra bäst gör de sig senare på kvällen, när natten står för dörren.

Här ett YouTube-clip med Lecuona cuban boys.

Publicerat

Odals slåttarstuga bortåt Åskogen till

Längs med vägen mellan vår och farbror Odals by, låg några gamla slåttarstugor. En av dem var Odals. Jag vet inte precis om han använt den i någon större utsträckning, möjligtvis som sommarnöje. Det är en vacker liten gård med stuga och uthus med plats för djur och redskap.

En slåttarstuga är en stuga belägen där skörden växer, vilket var en nödvändighet om markerna låg långt från hemmet, som de ibland kunde göra. Likadant är det med kyrkstugorna som låg bredvid kyrkan och där man kunde övernatta när det var kyrkhelg (och samtidigt dricka brännvin och begå hor – där avlades nog många barn, och därmed var det bara att gå till prästen för giftermål). Så var det i norra Norrland, där avstånden var långa innan bilen kom.

Publicerat

Idéskiss till parkstad vid Tantolunden

1941 publicerades en stadsplaneutkast för området mellan Tantolunden och Årstaviken som aldrig blev realiserat. Bakom förslaget stod arkitekt A G Hedberg och byggnadsingenjör H Jirlow som projekterade T-formade höghus och radhus av olika fason.  Ett mycket intressant projekt som säkerligen hade resulterat i bostäder av högsta klass, ty läget var fantastiskt och de föreslagna planerna är mycket bara. Samtliga lägenheter i punkthusen var tänkta att förses med öppen spis och man får anta att snickerinredningen hade hållit hög klass.

Om vi börjar med de tio våningar höga höghusen så är det bara att konstatera att deras planer är mycket vällösta. På varje våning finns två hörntreor och två gavelfyror. samtliga har öppen spis och mycket stora fönsterparier i vardagsrummen. Särskilt den västra gavelfyran har ett mycket vackert vardagsrum som går genom hela huskroppen. Till nackdelarna får man dock räkna det faktum att samtliga övriga rum är renodlade sovrum. I trerummarna är planen flexiblare och åtminstone det ena rummet går bra att använda till annat är sovrum. Inget är väl tristare än klassiska sovrum som apterats till t.ex. bibliotek!

Förslaget stipulerar även radhus och dessa är tänkta att utföras i två till tre våningar. Även deras planlösningar är vällösta och skulle gett bra familjelägenheter på bla.a. fem rum och kök.

Situationsplanen i sin helhet visar hur husen var tänkta att placeras i terrängen. Luftigt och ljust och med gott om grönska emellan kåkarna. Det är bara att beklaga att planen aldrig realiserades.

Publicerat

Kvinnliga journalister under 300 år

Denna intressanta bok av Margareta Berger gavs ut 1977 och behandlar kvinnliga journalister mellan 1690-1975. Damen ifråga har även skrivit Fruar och damer, en bok om kvinnoroller i veckopress som jag är bra nyfiken på att läsa (jag har fortfarande Gullan Skölds Med känsla för klass : Thea Oljelund och Marianne Höök i femtiotalets folkhem och finrum i tankarna och tänker att Bergers volym kan vara en intressant fortsättning).

De första kvinnliga publicisterna verkar ha varit ”boktryckaränkorna”, ty det var först som änkor kvinnorna fick möjlighet att vara företagare. Som ogifta var de inte myndiga och som gifta var det mannen som var deras förmyndare. Detta får mig att undra om inte dödsfallen ibland kom mycket lägligt.

Berger gör en ordenlig genomgång av kvinnornas roll inom pressen under 300 år, men det är först mot slutet av 1800-talet som det blir vanligare med kvinnliga medarbetare på redaktionerna. I första hand är det som översättare bättre familjeflickor anställs av Stockholmstidningarna, men även kvinnliga recensenter förekom vid denna tid, till exempel Anna Branting (René) och Klara Johanson.

Det var först i och med Pennskaften (Elin Wägners benämning på de unga kvinnorna och tillika titeln på en av hennes tidiga romaner, utgiven 1910) som kom att få en mer bemärkt position i pressen och om denna period finns mycket att läsa om i denna intressanta bok.

Sveriges mest välkända kvinnliga journalist från förr får nog anses vara barbro Alving och om och av henne finns mycket skrivet, både här och annorstädes. För övrigt kan jag rekommendera hennes dagböcker, de ger en god bild av en ung kvinnlig journalists vardag på 30-talet.

Publicerat

A-människor är fullgod arbetskraft!

1923 bildade de svenska mejerierna en lobbyorganisation som kom att få namnet Mjölkpropagandan och tack vare deras idoga arbete kom mjölkbarer att växa upp som svampar ur jorden, inte minst efter den flygande starten på Stockholmsutställningen 1930. Mjölk som måltidsdryck var inte speciellt vanligt vid denna tid, inte ens i bondesamhällen, ty råvaran användes bl.a. för att göra ost och för att sälja till mejerier.

Den stora kampanj som drevs för att få människor att dricka mjölk istället för kaffe tog sig ibland riktigt osmakliga uttryck som t.ex. denna slogan från 1934: ”Du negerpojke, behåll ditt Kaffe! Och du, svenska flicka, drick du den goda vita mjölken” eller denna annons som pläderar Endast A-människor är fullgod arbetskraft!

För att återvända till ämnen mjölkbarer så fanns det gott om sådana i Stockholm. På bilden ovan ses den första permanenta och den låg på Hamngatan och öppnade 1931. En annan vacker skapelse var den uppe vid Hudiksvallsgatan/Gävlegatan ungefär och den låg insprängd i hörnan i ett modernt kontorshus. Vid Björns trädgård, där Indigo numera har sin filial, låg en mycket pampig anläggning som jag tror öppnade 1937. Den var i två våningar och hade en solig terrass ut mot trädgården.

Idag har man tagit till nya knep för att stimulera mjölkförsäljningen men nu är det med hjälp av olika kaffebaserade mjölkdrycker som latte och cappuccino som man ökat mjölkkonsumtionen. Den dryck som en gång skulle  bekämpas har man tagit till hjälp för att nå sitt mål.

Publicerat

J.J. Johnson och Sonny Stitt

Lördagsjazz. Två spår från en gammal EP med inspelningar från 1949. Det är Sonny Stitt och J.J. Johnson som är huvudnamnen på denna skiva, ty detta var innan John Lewis och Max Roach blivit välkända för gemene jazzman. Fina inspelningar måste jag säga och roligt att man gav ut dem igen i slutet av 50-talet. Troligtvis var det första gången här i Sverige.

Teapot

 

Afternoon in Copenhagen

 

John Lewis blev så småningom välkänd som en av männen bakom Modern Jazz Quartet. Max Roach gifte sig med Abbey Lincoln som jag nyligen slog ett slag för.

Inspelningsinformation: J.J. Johnson (trombon), Sonny Stitt (tenorsax), John Lewis (piano), Nelson Boyd (bas) och Max Roach (trummor). New York City 17 oktober 1949.

Publicerat

Försommartecknet som aldrig uteblev

Våren 1973 skulle jag gissa. Ännu är det lite för tidigt för farbror Odal att avlägga sitt besök. Snön har precis försvunnit och grönskan är ytterst späd. På kvarnstenen, som ursprungligen satt i kvarnen nere vid ån, står kaffekopparna.

Den Norrbottniska våren är inte lik den årstid som präglar sydligare breddgrader. April månads obarmhärtiga ljusflod får visserligen snön att så sakteliga smälta undan och stundtals förvandlas till is. Det är de svaga dofternas årstid. När maj månad gör sitt inträde, ligger ofta en och annan snöhög kvar, och i värsta fall även marken täckt av ett sargat snötäcke.

Mot slutet av maj förändras naturen i rasande takt och i början av juni är naturen så grön att man inte kan ana att en lång vinter precis är förbi. Vid denna tid kom vårens och försommarens säkraste tecken: farbror Odal. Trots sitt agrart klingande förnamn var Odal skräddare, ty en medfödd skada hade gjort honom låghalt vilket gjorde det omöjligt för honom att bruka sin jord. När grusvägen mellan vår by och farbror Odals torkat upp och blivit farbar, satte han sig på mopeden och körde de 15 kilometerna hem till oss.

Lika väl som jag minns Odals försommarbesök, like lite minns jag honom. Jag kan inte se dragen framför mig och jag kommer inte ihåg hans röst. Och jag kan heller inte hitta någon bild på honom. Däremot minns jag att när han blev äldre och skröpligare uteblev besöken och han flyttade så småningom till hemmet. Det är nu länge sedan han dog.