Publicerat

Damerna bjuder kyrkmarknadskaffe

Mamma och Sanny

Varje år är det kyrkmarknad i Öjebyn och då är det icke få som passar på att hålla öppet hus i sina kyrkstugor. I denna stuga, hos Sanny och Thyra, bjöds det på de godaste av kakor. Sällan har jag ätit så fulländade bakverk. Det var skurna ingefärspepparkakor smaksatta med rivet citronskal, det var finska pinnar, anisbröd, bullar och ytterligare småkakor. Och allt var så gott att jag inte kunde sluta att äta. Någon lunch blev det inte den dagen.

Thyra

Stugans ägare, fru Thyra, har gott om energi, men till sist sjunker hon ner på en stol och börjar demonstrera alla gamla ting på väggar och skänk. Nämnda möbel är snickrad av hennes bror och konstfullt ådringsmålad. På dess ovansida står bilder från 40-talet när de två systrarna var nyexaminerade och reda för yrkeslivet.

Publicerat

Helt och fullt till sin verkliga glädje

Bonniers veckotidningars lexikonNär man bläddrat en stund i Bonniers Veckotidnings lexikon för etikett och god ton (1928), kan man konstatera att Magdalena Ribbing har mycket att lära på vissa områden. Man kan också konstatera att de råd som ges icke är av modernaste sort. Tillika är lexikonet ett utomordentligt verktyg för att göra en sociologisk undersökning av denna tid.

Under rubriken Frånskilda, hittar jag en mening som onekligen känns rätt modern: ”Återser man efter en längre tids frånvaro personer, vilka man råkat inom mera sällskapsidkande kretsar, är det ofta vanskligt att veta, om han eller hon är gift med samma person som förr”. Det kan onekligen vara ett råd att lägga på minnet när man stöter på någon gammal bekant på någon form av lokal.

Även synen på rökning har av allt att döma förändrats åtskilligt, ty ”för föga mer än ett decennium sedan ansågs det som tecken på en långt driven emancipation om en dam mera offentligt njöt av en cigarett”. Kvinnosakskvinnor och deras cigaretter!

Som bilägare är är det värt att notera att det ”säger sig självt att det ej blott är lagstridigt utan även okultiverat att fara fram i överdådig hastighet”. Man bör också tänka på att nästan alla tycker om att åka bil och därför bör det även ”vara en glädje att stundom kunna ställa sin bil till gästers och vänners förfogande”.

Värt att notera angående badortsliv är att ”vid den förestående resan till en rekreationsort blir, för damerna i synnerhet, klädfrågan ett brännande spörsmål”. Man kan också konstatera att ”de nu brukliga trikåklänningarna äro som skapade för det enklare badortslivet och fjällvistelsen” och att allt ”som verkar stadspromenad och vinterbjudning, bör bannlysas under en lantlig sommarvistelse”. Men det finns värre fallgropar än så. Är det så att man gör ”angenämare bekantskaper och bildar kotterier, vittnar det ej om takt och belevenhet att göra dessa så oåtkomliga som möjligt för andra, att övriga medgäster fullkomligt nonchaleras”.

Mina favoriter i boken är dock följande helt fantastiska uppslagsord!

Jungfru.
Detta ord brukas numera ej som tilltal, men ännu i dessa hembiträdenas och husassistenternas dagar kan man, till sin verkliga glädje, får höra tjänarinnan i ett bättre hem på en telefonförfrågan: ”Vem talar jag med?” ge till svar: ”Det är en av jungfruarna (resp. jungfrun)”.

Konvenansäktenskap,
vilka ej grundas på ömsesidig kärlek utan endast ta hänsyn till överensstämmelse i stånd och förmögenhetsvillkor äro i vår frigjorda tid mindre vanliga än förr. Det torde dock kunna ifrågasättas, om ej dessa mången gång bygga på en fastare grund än vad som är fallet med våra dagars alltför lättvindliga förbindelser.

Publicerat

Och en liten å, i folkmun kallad älven

Det var sommaren 2008 och jag hade plockat fram en gammal Polaroidkamera och med den tog jag några bilder. Jag hade precis upptäckt glesbygdens charm och var tämligen förtjust. Dessutom var det varmt och soligt.

Genom byn slingrar sig en byaväg som ansluter till de allmänna väger som passerar byn. Dessa farleder är antingen grusade eller asfalterade och bildar en rektangel som i dagligt tal kallas byarundan. När släktingar bosatta söderöver tog sig för att springa denna sträcka på 80-talet var det till de inföddas stora förundran och munterhet. Något liknande hade man aldrig tidigare sett!

Oavsett om man sportar eller ej är det ett vedertaget kvällsnöje att cykla runt byn om vädret är klart och luften ljum. Jag gör det gärna och tycker att vyerna är synnerligen omväxlande och trivsamma. Är det inte skog så är det åkermark eller igenväxta gärdor.

 

Den lilla rektangel som utgör byns farled korsas två gånger av en liten å, i folkmun kallad älven och således finns det två broar. Som om inte det vore nog finns en tredje överfart som leder trafiken längs med den lilla ändtarm som slutar hos tant Ronny och som gör en skarp krök vid Skithusbacken. När jag växte upp fanns fortfarande det helt förfallna avträdet kvar, men idag finns inte ett spår. Endast namnet lever kvar men vem vet för hur länge?

Sommaren 2008 åkte vi in till stan och begav oss till Trädgårdsgatan som är en bortglömd gatstump. Här växte min mammas kusin upp under fattiga omständigheter. Modern blev tidigt änka och fick försörja sig och barnen så gott det nu gick. När man ser huset idag gläds man åt att det åtminstone var ett vackert hem. Och på det stora hela gick det bra för dess en gång så  fattiga bosättare.

Publicerat

40-talets sommarkvällar på Skansen

Ljumma sommarkvällar på 40-talet tillbringades ofta på Skansens dansbana. Där spelad Thore Ehrlings orkester. Här en rätt så svängig sak från 1940, I love each move you make:

Enligt en av mina gamla kunder på fiket var dock dansbanan mittemot Grönan (vid Allmänna gränd) att föredra. Här spelade då och då utländska, ibland svarta, orkestrar. Betydligt mer svängiga får man anta, men nog gillar jag Thore Ehrings orkester en hel del. Han skrev trots allt, och spelade in, En månskenspromenad:

Bästa inspelningen är dock Ulla Billquists:

Publicerat

Påskmiddag med granne som gäst

Påsk för några år sedan. Middag i all enkelhet i köket. Notera tramporgeln och bröllopsfotografierna.

Även enkla påskmiddagar skapar disk. Notera skärbrädan mellan första och andra lådan – en perfekt arbetsplats om man vill sitta ner när man arbetar. Köket handikappanpassades när det snickrades 1965 därav spishäll och inbyggnadsugn på bekväm ugn (den syns inte i bild), ty min farmor hade dåliga höfter.

Även enkla påskmiddagar kräver gäster vars uppmärksamhet kräver telefon. Alla i byn har samma första siffror i sina nummer, bara de två sista skiljer, vilket gör det enkelt att minnas dem. Notera tavlan på Konserthuset inne i kammaren.

Publicerat

50-talslyx i Östermalms villastad

Någon dag skall jag skriva om Oscar Bernadottes gamla villa som tidigare stod på denna tomt. Sedan mitten av 50-talet har ett vackert hyreshus tagit dess plats. Jag är dock lite osäker på om dessa ritningar speglar verkligheten, eller om det rör sig om utkast som sedan kom att ändras något (det står Gäller ej på dem). De två nedersta våningarna innehåller kontor, övriga fem bostadslägenheter. De som ritat byggnaden är Ancker Gate Lindegrens kontor.

Våningsplanen 2-5 trappor innehåller två lägenheter,en generös 4:a/5:a med jungfrukammare och en tvåa med kokvrå. det stora lägenhetens vardagsrum delas i två delar medelst en öppen spis och från matsalsdelen finns ingång till ett generöst serveringsrum. Från serveringsrummet nås en liten hall med ingång till samtliga sovrum samt bad och toalett.

vardagsrummet är mycket stort och väggen mot gatan och söder upptas helt av fönster som är en del av ett kopparklätt burspråk. Mycket elegant! Fönsterbågarna är troligtvis av teak och fasaden av något som liknar ekebergsmarmor men kan vara något annat.

Högst upp har rummen krympts vilket innebär ett av sovrummen är nästintill i minsta laget (kanske lämpligast som jungfrukammare vilken slopats och ersatts av matplats). Här har 2:an slopats och istället har dess yta integrerats i den stora våningen. Med tanke på att det finns en altan utanför får man anta att denna våning är husets mest eftertraktade.

Publicerat

Kära nån, har ni inte skickat påskort?

Och med ens var påsken här igen. Då och då, tämligen ofta, åker jag norrut när det närmar sig påsk men i år stannar jag i stan. Det känns lite onödigt – läs dyrt – att åka iväg när jag kommer att ta ledigt redan om en och en halv månad och därefter åka uppåt. För tre år sedan var det plusgrader och tö där uppe. Solen sken och det blev en tur till kyrkstugorna i Norrfjärden och Öjebyn.

Påskkort är ofta vacker, åtminstone om de inte är nya. Ovan ser ni två varianter från förr av det lilla behändiga format som är knappt hälften av ett nutida kort. Jag köper mina på Old Touch. De har även jul- och nyårskort som kan rekommenderas.

Igår publicerades ett svar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask. Det är Jasenko Selimovic som skriver ett svar i Dagens Nyheter. Jag gillar texten och tycker att den är tänkvärd, precis som Hassen Khemiris, och tänker att man kan komma längre med hans ord i åtanke. Inte för att förringa de problem som finns, utan för att jag inte tror att offerrollen är den bästa vägen för att komma tillrätta med eländet i samhället (tänker att Maria Sveland  – och kanske även hennes läsare – skulle må bra av att anamma något av Selimovics synsätt).

Det var allt för idag. Glad påsk!

Publicerat

Lyxbilen Lincoln Continental Mark II

Detta  är Lincoln Continental Mark II, en enastående amerikansk lyxbil som bara existerade under de två modellåren 1956 och 1957. Den var ytterst dyr och kostade dubbelt så mycket pengar som en Cadillac, d.v.s. 10 000 $ men trots denna väl tilltagna summa förlorade Lincoln över 1 000 $ per producerad bil. För 10 000 fick man en ultrabekväm bil som var hantverksmässigt byggd vilket resulterade i en finish som endast gick att jämföra med europeiska lyxbilar. Något som var mycket ovanligt i USA, där även bilar av mellanprisklass kunde ha halvdan lack och taffligt monterad inredning.

Ovanligt var också den strama karossen som var nästan helt fri från onödiga kromdetaljer. Continental Mark II har mer gemensamt med 50-talets Mercedes än med sina amerikanska konkurrenter, vilket också ”Bill” Fords tanke (Lincoln hörde till Fordkoncernen och styrdes vid denna tid av Edsel Fords son William Clay Ford som i sin tur var barnbarn till Henry Ford, grundaren av Ford). Här några bilder som i detalj visar Lincoln Continental MK II utsökta linjer.

År 1958 var denna lyxbils saga all och Continental blev istället en lyxigare version av den  vanliga Lincoln-modellen. Det var först på vårvintern 1968 som Continental återkom som en egen modell i form av Mark III. Det är också en imponerande skapelse, men den är inte på långa vägar lika exklusiv som femtiotalets prestigemodell, däremot är de mycket tilltalande formgivna och är verkligen favoriter i min smak. År 1972 var det dags för efterföljaren, Mark V, och 1977 kom  MarkVI som på bilden ses Emilio Pucci edition.

När jag hittade bilden ovan insåg jag dock hur pass gammaldags bilen framstår jämfört med den ultramoderna och mycket tjusiga byggnad som är Continental-divisionens kontor. Vilka linjer! Jag är väldigt svag för denna typ av byggnader och verkar aldrig få riktigt nog av dem. Detta utan att på något sätt förringa Continental MK II.

Publicerat

Jag rymmer, tar ett tåg någonstans

Tåg

Jag tycker verkligen om att åka tåg och att resa genom natten, se skymningen sänka sig ner och vakna av att dagen åter gryr. Och sommarnätterna som aldrig blir riktigt mörka, nätter då den mörkt klarblå natten står som bakgrund till avsomnade bangårdar någonstans i nedre Norrland.

I natt jag drömde
att vi var tillsammans igen
vi hade all tid i världen
och var ute och gick vid vattnet
och ville aldrig gå hem

Tåg

På nätterna är det ödsligt i korridorerna och att då känna vinddraget i ansiktet när man lutar sig ut genom fönstret är underbart. Och att känna tåget bromsa in, accelerera och stå still i den tysta natten.

Jag sa vi borde åka bort du och jag
men du log och sa
”det är ingen idé, det finns inget att se”

Tåg

En gång reste jag genom ett översvämmat landskap och rälsen gick tätt inpå en sjö som antagit ansenliga proportioner. Vagnarna speglade sig i det klara, stillastående vattnet. Det långa tågsättet ringade in den spegelblanka ytan som med ens var fast

Men jag tar ett tåg någonstans
ja, jag rymmer med mig själv
jag tänker aldrig bli som dom där
jag har sett här varje dag
i sin lilla värld, dom är fast
och dom kommer aldrig ut
men jag skickar dig ett kort
när min resa är slut.

Publicerat

De vackra radhusen i Skönstaholm

I Skönstaholm strax söder om Stockholm ligger ett radhusområde som byggdes i början av 50-talet (1951-1952). Husen ritades av Nils Sterner (som även ligger bakom det fantastiska rådhuset i Halmstad) och Erik F Dahl (den sistnämnda verksam vid Stockholms stads fastighetskontors husbyggnadsavdelning) och trädgårdarna skapades av Erik Anjou och Walter Bauer. Resultatet blev mycket lyckad med en måttlig exploatering och Drevviken inom synhåll. Kvalitén verkar genomgående ha varit hög, men så var också det tidiga 50-talet en höjdpunkt när det gäller bostadsbyggande för gemene man. De flesta radhusen har öppen spis vilket är ett säkert tecken på att det rör sig om litet bättre hus, även om det inte rör sig om några lyxbostäder.

Radhusen finns i flera 8 olika utföranden vilka benämns A-G. Ett specialutförande är det synnerligen vackra hus av typ G vars vardagsrum är beläget på övre botten och ses på bilden ovan! På bilden här under ses dess fasad med balkong och stort fönster. Vindskupan syns dock inte på den bilden.

De olika planlösningarna framgår av skisserna för A-C och D-Gs. Lägenhetsstorlekarna är fördelade enligt följande: 76 st 3 rok, 60 st 4 rok, 14 st 5 rok. Tyvärr saknas uppgifter om hur F-husen disponerats. Området i sin helhet och fördelningen av de olika hustyperna framgår av situationsplanen.

Det är inga stora hus, utan det för sig om bostadsytor runt 90 kvadratmeter. Planlösningen är dock rätt kompakt så det blir många rum ändå och tack vare trappor och många fönster blir intrycket ljust och trevligt. Snedtaken en trappa upp är dessutom en trivselskapande detalj. Utanför samtliga hus finns en liten uteplats, men tyvärr inga stora trädgårdar vilket är synd. Uppenbarligen kan man inte få allt.

Besök gärna föreningens hemsida för mer värdefull information. Glädjande nog har bostadsrättsföreningen insett vilken pärla området är.

Publicerat

Gemene man om husen i Petersvik

I Sundsvalls dagblad publicerades nyligen en artikel om rivningarna i Petersvik som närmar sig. Först ut är några 40-talsvillor som rivs i dagarna. Ordföranden i stadsbyggnadsnämnden, Erland Solander, menar att de som protesterat mot att området med de unika husen skall utplånas inte satt sig in i ärendet ordentligt och sett hela bilden.
– Att det finns ett kultur­historiskt värde i området har vi vetat om hela tiden. Men vi kan heller inte låta det stoppa samhällsutvecklingen. Det här är en bra satsning för både miljön och näringslivet, säger han, säger han till tidningen. Att det fortfarande finns frågetecken kring finansieringen och att miljötillstånd inte har givits, säger han dock inte ett ord om. Å andra sidan är den politiska enigheten stor och man får anta att vänskapsband mellan politiker och näringsliv spelat, och spelar, en betydande roll.

Hur ser då gemene Sundsvallsbo på rivningarna? Många protesterar givetvis, men när jag läste artikeln fanns där tre kommentarer och samtliga var positiva till att kombiterminalen byggs. Jag citerar två av dem.

De som bor i området tänker enbart på sig själva och sina fastigheter. Ingenting annat. Fastighetsägarna missar att det inte finns något egenvärde i bygga en kombiterminal alldeles intill just deras bostadsområde. Frågan är också vad som är mest miljövänligt – att riva några fallfärdiga hus eller att flytta en jättestor fabrik…?

Utveckling, ja, det verkar inte vara något som sundsvallsborna vill ha, man protesterar mot all uveckling och byggnationer som som man vill genomföra. Utveckling är ju vad den här stan behöver men inte någon sentimentalitet över några gamla hus, nä, riv dom gamla kåkarna och se till att kombiterminalen lir av, det kanske hjälper till att få hit fler företag, men då måste sundsvallsborna ändra åsikt och inte protestera mot utveckling och andra projekt som gör Sundsvall till en tänkbar ort för företag att flytta till och därmed skapa fler arbeten.

Det är alltid likadant. Gemene man bryr sig oftast inte om kulturvärden. Ju mindre städer, ju mindre protester när något skall rivas. Istället verkar man vara glada över att någon vill satsa pengar på något nytt. jag kan förstå det, men det stora problemet är att man inte ser vad man har. Istället är allt nytt av godo, och att ändra planerna för att både kunna bevara och förnya/expandera ses inte som något realistiskt. Behövs verkligen en kombiterminal får man väl bygga den någon annanstans eller flytta de unika villorna, det tycker jag vore en rimlig ståndpunkt.

Jag minns hur det var i Luleå, när man rev tre rätt unika hus för några år sedan (Fritz Olsson-husen). De flesta ansåg husen omoderna och i tekniskt dåligt skick och förordade rivning. Att de var synnerligen välbevarade såg snarare som en nackdel. Hade de varit ombyggda till oigenkännlighet hade man kanske sett ett värde i husen.

Jag undrar vad detta beror på, om det bara är kunskap som fattas? Eller kanske är det så enkelt att många helt enkelt inte bryr sig om det som varit.

Publicerat

Wienerbröd, goda och rätt lättbakade

Jag har bakat wienerbröd! Det är inte alls svårt, bara köket är svalt och ingredienserna förvarats i kylen innan  (undantag för mjölet). Wienerbröd är mycket gott men de gör sig bäst färska. Får man några över fryser man genast in dem. Receptet jag använde är hämtat från Svenskt Husmoderslexikon.

Deg
1 dl mjölk
1 ägg
25 g jäst
1,5 msk socker
4-5 dl vetemjöl
100 – 125 g smör

Lös upp jästen i litet av den kalla mjölken. Tillsätt resten av mjölken, det uppvispade ägget och sockret. Arbeta in mjölet litet i sänder och försök att inte ta hela mängden, annars blir degen lätt för hård (tänk på att ytterligare mjöl behövs för knådning och utbakning).

Knåda degen en kort stund på bakbordet och kavla ut den till en fyrkant (ca 30×30 cm eller lite större). Lägg på det kalla och skivade smöret så att det täcker hälften av degen. Vik sedan över andra halvan och tryck till ordentligt längs med kanterna. Slå degen mycket lätt med kaveln och kavla sedan ut den till samma storlek som den hade innan. Vik sedan degen i tre delar från höger till vänster (ungefär som man vikar handdukar) och kavla ut den på nytt till ursprunglig storlek. Upprepa detta 2-3 gånger eller tills degen är jämn och slät. Degen är nu klar att användas.

Fyllning
1,5 msk smör
1,5 msk socker
1 dl malen sötmandel (ca 0,5 hg)

Rör smöret mjukt och tillsätt sedan mandeln och sockret.

Degen kan bakas ut till gifflar, kammar, snäckor, eller spandauer. Spandauer är mycket enkla att åstadkomma (det finns många på plåten ovan). Skär till fyrkanter om 7×7 cm och läggen klick fyllning i mitten och vik in hörnen. Wienerkammarna görs genom att skära till 12 cm breda remsor och lägga en sträng av fyllning i mitten längs med hela remsan. Vik sedan degen på längden i tre delar så att fyllningen ligger på mitten. Skär sedan till 10 cm långa bitar och snitta dem så att de liknar kammar (det ligger tre kammar på plåten).

Jäs sedan wienerbröden i rumstemperatur ett par timmar. Pensla med ägg och grädda i mycket varm ugn, 275 grader. Wienerkammarna beströs med pärlsocker innan gräddningen och behöver inte glaseras efteråt.

En liten degrest skar jag till och gjorde an lustig liten bit utav. Efter att ha gräddat den och glaserat med florsockerglasyr blev det ett trevligt bakverk som jag mumsade i mig med kaffe därtill.

Publicerat

Påkostat men inte vräkigt 60-tal

Något av ett villafynd! Denna Brommavilla ser rätt blygsam och intetsägande ut, men i dess inre döljer sig en påkostad skatt (studera prospektet). Nästan helt orörd är interiören från 1963. Se bara det vackra badrummet med sin mosaik! Så typisk för tiden! Vackra färger är det dessutom, i blått och grönt.

Vardagsrummet som går i vinkel tillsammans med matsalen är också en pärla tillsammans med köksavdelningen vars matvrå avskiljs medelst bardisk. Vissa köksluckor är av rätt avancerad kvalisort och över lag är utrymmena väl tilltagna.

Passa också på att titta på golven både parketter och mattor. Så typiska för sin tid! Jag tycker också om färgsättningen och skulle gärna bo där en tid. Inte minst med tanke på den öppna spisen vid uteplatsen!

Publicerat

Bonn-Karl och livet på landet förritin

Bonn-Karl

Dags för en repris, den första Bonn-Karl-episoden från sommaren 2010!

Bonn-Karl är en dryg jävel som ger inte många ruttna lingon för moderniteter och framåtskridande. Nej, envist står han kvar i sin mörka ladugård klädd i farfaderns gamla ullbyxor.

Bonn-Karl

Nog  har Volvo BM gjort många traktorer de senaste 50 åren, men  ingen går upp mot T-31:an som kan köras på både bensin och fotogen. Fotogendoften är precis i Bonn-Karls smak, så han reparerar ihärdigt sin gamla klenod.

Bonn-Karl

Har man inte häst, får man dra räfsan själ, resonerar Bonn-Karl, nöjd och belåten med sin seniga kropp.

Bonn-Karl

Vår herres upplagsplats för järnskrot, är en verklig tillgång för en händig karl som Bonn-Karl. Ett par rejäla järnjul blir aldrig omoderna.

Publicerat

Gustaf Adolf Lysholms En skåde- spelares anteckningar

Som ni säkert vet har Per Wästberg nyligen kommit med en biografi över Gustaf Adolf Lysholms liv. Den har jag ännu inte läst, men däremot hans egen biografiskt betonade När jag var femton år som jag tyckte mycket om. Nyligen beställde jag fyra av Lysholms böcker på Bokbörsen. En av dem har anlänt och det är En skådespelares anteckningar som är en liten elegant volym vars ark inte ens var sprättade när jag fick den.

Jag måste säga att jag började läsa denna bok under bästa tänkbara förutsättningar: uppkrupen i soffan tillsammans med grön chartreause och bra skivor på grammofonen. Lysholms korta betraktelser är knappast typiska för det sena 50-talet, de hör istället hemma i en helt annan tid vilket Under den doftande och löftesrika tid tydligt visar. Det är ett svunnet Stockholm som i teatrala fraser återkallas. Fraser som möjligtvis några gamla skådespelare på 50-talet lett igenkännande mot, men som måste ha tett sig så avlägsna och inpyrda av gammalt teaterdamm.

Gömd bakom ett besynnerligt skådespelshus
av citronlådebräder och Ambra-trä
som en mycket trött
och teatergalen man låtit uppföra
på Belcampo-ängen
nedstoppar en oskuldsfull gosse
hagtorns- och törnrosblad
i en gammal påse av Fortuna-sammet

Visst är det vackert. Fortuna-sammet, Belcampo-ängen, citronlådebräder och Ambra-trä. Det doftar om hans ord och man kan samtidigt förnimma minnesbilder som man tror sig ha glömt, men som man kanske aldrig haft.

I Lysholms värld fanns ingen klasskamp, ej heller någon plats för den moderna tiden. Av allt att döma var han avundsvärt bildad och en verklig Stockholmskännare. Jag tänker att hans liv kanske var intressantare än hans böcker, men är långtifrån säker. Hans ord klingar så ovant i min generations öron.

Publicerat

Barkök eller bara kök undrade arkitektduon William-Olsson år 1953

Experimenthusen I Järnbrott 2

Runt 1953 började man bygga ett experimenthus på Modulatorsgatan i Järnbrott i Göteborg. Arkitekter var Tage och Anders Tage William-Olsson (far och son) och de byggde okonventionellt ty lägenheterna gjordes flexibla genom att innerväggarna kunde flyttas efter de boendes önskemål (här ett exempel). SF gjorde ett reportage 1954 visar de fleibla våningsplanerna och inte minst en nyhet: det öppna köket!

Arkitekterna hade nämligen, gissningsvis efter amerikansk förebild, lanserat det öppna köket vilket framgår av bilden ovan. Köksväggen var dock inte non-existing, utan det rörde sig snarare om en slags barkök som kunde beställas i olika utföranden vilket denna skiss visar.

Barkök eller bara kök? var den fråga som prydde utställningsbroschyren. Samtliga boende verkar ha valt barköket i en eller annan utformning. Kanske inte så konstigt, ty det är en rätt tilltalande lösning där man till viss del kan stänka om sig och dessutom ser man ju inte disken från första parkett heller. Spisen hade placerats i ett hörn (vilket var emot HFI:s riktlinjer) och en rejäl fläktkåpa ovanför sörjde för god ventilation.

En rätt fin lösning tycker jag, flexibel och praktiskt på många sätt. En bra kompromiss mellan dethelt öppna köket och det ordinära.

Publicerat

När dagen flyr, jag ej honom finner

Var är den vän

Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger:
Min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
Intill hans sköte!

Johan Olof Wallin 1818

Publicerat

Bessie Smith – Empress of the blues

Once I lived the life of a millionaire,
Spent all my money, I just did not care.
Took all my friends out for a good time,
Bought bootleg whisky, champagne and wine.

Maken till självklar och genomträngande stämma får man leta efter, ty det är egentligen inte möjligt att värja sig när Bessie Smith sjunger blues. Lyssna bara på Nobody knows you when you’re down and out från vilken textraderna ovan är hämtade.

En annan favoritär Sugar in my bowl som även Nina Simone spelade in.

Blues hör inte till mina favoritgenres men jag tycker mycket om Bessie Smith Vol.2, ytterligare en utgåva i Columbias serie A hot jazz classics. Naturligtvis hade Bessie det inte lätt och led enormt, vilket verkar vara mer regel än undantag bland den generationens kvinnliga jazz- och bluesvokalister.

Men det är dumt att frossa i hennes olycka, det är bra mycket bättre att lyssna på några av hennes bästa nummer, inspelade i slutet av karriären, när ljudet förevigades på elektrisk väg.

Publicerat

Kv. Ladugårdsgrinden vid Stureplan

Jag har skrivit om kvarteret Ladugårdsgrinden tidigare, kvarteret som idag innehåller nya Hotell Anglais och två kontorshus. Hotellet, som vetter åt Humlegården till, är en rätt flott byggnad men resterande hus är tämligen anonyma trots det centrala läget. annorlunda var det för 60 år sedan, när bebyggelsen från 1800-talet fortfarande var intakt.

Jag har roat mig med att försöka rekonstruera kvarteret Ladugårdsgrinden vilket inte var helt lätt, ty i samband med rivningarna gjorde man om fastighetsbeteckningarna och de olika tomterna fick andra nummer. Dessutom hette kvarteret Sperlings backe på 1800-talet. När det fick namnet Ladugårdsgrinden vet jag inte. I slutet av 1800-talet eller tidigt 1900-tal skulle jag gissa. Sperlings backe är idag namnet på det kvarter som ligger intill och inhyser Sturegallerian. Jag är inte säker, men jag har för mig att dessa två kvarter en gång var ett.

Mot Sturegatan låg fram till 1955 4 fastigheter. Den första var Hotell Anglais som hade sin huvudentré från Stureplan 8. Några butiker eller en restaurangentré fanns dock mot Sturegatan till och lystrade till adressen Sturegatan 1. De ritningar som jag hittat av huset är daterade 1885 och signerade Helgo Zettervall. I början av 1900-talet såg fasaden ut på detta vis. Ett mycket stiligt hus! Till höger i bild ses Sturegatan 3 och 5 som verkar mer eller mindre samkomponerade och uppförda 1888.

Sturegatan 3 innehöll fyra bostadsvåningar om 6 rum och kök samt jungfrukammare. Planlösningen visar tre rum i fil åt gatan och tre rum åt gården samt kök och jungfrukammare i en liten utbyggnad. Sturegatan 5:s våningar är betydligt större och planlösningen av annan typ. Förutom de tre rummen i fil åt gatan finns en matsal som ligger åt gården till och som fortsätts av en gårdsflygel med sovrum, kök och jungfrukammare. Denna typ av planlösning, när gatufilen kompletteras med en fil vinkelrätt in åt gården, kallas kontineltalplan, till skillnad från den tidigare så populära herrgårdplanen som lägenheterna i 3.an var ett exempel på. I den låg matsalen åt gatan till.

Sturegatan 5 var det hus som i raden som revs sist, troligen sent år 1962. Här en bild på exteriören i augusti detta år och en på en kakelugn i ett av rummen. Det verkar som fastigheten vid denna tidpunkt övertagits av Hotell Anglais, åtminstone låg deras restaurang vid den tiden i bottenvåningen.

Sturegatan 7 var hörnhuset åt Humlegården till och det byggdes redan 1883. Det är fasaden till detta hus som ni ser på bilden ovan. Lägenhetsfördelninge i denna hus är en 5:a och en 6:a med jungfrukammare. Femman är en hörnvåning av det rymligare slaget. Mot gården ligger också en liten trist 2:a vars kök verkar vara mer att betrakta som en kokvrå. De sociala skiktningarna kunde vara betydande i Östermalmshusen vid denna tidpunkt.

Nu återstår att skildra byggnaderna mot Biblioteksgatan till men det blir nog inte lätt, ty det verkar som om många av de ritningar saknas i arkiven.

Publicerat

Den förfallna skönheten i Alterdalen

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen i Alterälven bodde för många år sedan fru Lundström och hon var av en alldeles speciell kvalisort. En dag när maken inte kommit in för middag ropade hon ”Axel, min make, var är du? Är du bland vågorna så svara mig!”

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen ligger också en gammal vattenkvarn som på senare år elektrifierades. In på 80-talet tror jag att den var i bruk, men nu har förfallet tagit vid.

Kvarnen i Alterdalen

Över dammen går en bro och inunder finns två tunga dammluckor av stål. En tredje, gammal och skör i ruttnat trä, leder vattnet in i rännan under kvarnen.

Kvarnen i Alterdalen

När man stiger in i dessa övergivna rum kan man inte annat än stå alldeles tyst inför denna orörda skönhet där tiden så länge stått still.

Kvarnen i Alterdalen

Genom fönstren, som saknar glas i sina bågar, fläktar det behagligt. På golvet står några papperssäckar med kraftfoder, ty kvarnen har till viss del blivit ett upplag för sådant som inte får plats någon annanstans.

Kvarnen i Alterdalen

En trappa ner vågar jag inte gå, ty syllstockarna är ruttna och jag fruktar att det gamla huset skall ramla ned i forsen och då vill jag inte följa med. Där ner fanns en gång turbinhjulen som drev kvarnens alla apparater.

Kvarnen i Alterdalen

Fortfarande finns remmar och reglage. Allt ser ut att i all hast än en gång tas i bruk.

Kvarnen

Längs med en vägg finns ett litet förråd av allt som behövs för att sköta och vårda en kvarn. Men det var länge sedan någon rörde dessa attiraljer.

Publicerat

Oss håller inga bojor, oss binder inga band! Om Linde Klinckowström-von Rosen, en helt speciell person

Denna bok (Oss håller inga bojor, oss binder inga band! Bonniers 2013) tror jag att man bör läsa, men om den inte håller måttet föreslår jag att man istället läser hennes egna minnen från sin ungdom, Ritt genom livet, som kom 1962 och som jag tycker mycket om (läs om den här).

Som dotter till Axel Klinckowström på Stafsund växte linde och hennes syster Thora (gift Dardel) upp  i en privilegierad miljö och under en tid när överklassens döttrar kunde göra nästan vad de ville och det gjorde både Linde och Thora. Linde älskade att rida och gjorde sin första långritt 1926 och målet var då Paris. Två år senare styrde hon kosan mot Rom där hon stannade över vintern.

Linde Klinchowström-von Rosen skrev ett flertal böcker genom åren och den första var På långritt med Castor och den kom1929 och var rikt illustrerad med hennes egna teckningar och fotografier. Memoarerna utgavs 1962 och på 90-talet kom ytterligare två volymer som jag tror är ett hopkok av de tidigare. En barnbok hann hon också med, Sveriges kungar för våra ungar

I mitten av 70-talet gjorde Gunilla Wärle en uppmärksammat reportageserie där hon åkte runt till svenska slott och herresäten för att samla gamla familjerecept. Naturligtvis åkte hon till Lindö gård som vid denna tid ägdes av Linde som nu var änka efter Hans von Rosen. På bilden ovan ses hon tillsammans med hästen Isabellen Gullputte framför det vackra gods som hon under ett par år på 50-talet drev själv, men sedan arrenderade ut.

På Lindö i matsalen, serverade Linde Klinckowström-von Rosen den rätt som hon var tränad på att laga, nämligen gratinerad lammsadel och Dansk tårta till efterrätt. Receptet i sin helhet hittar ni här.

Publicerat

Hos Gösta Ekman vid Karlaplan 1923

Klaveret i Gösta Ekmans våning på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsalén.

Uppe vid Karlaplan, strax söder om Karlavägen i huset Hjorthagsvägen 9, bodde år 1923 skådespelaren Gösta Ekman med fru, hund och barn. Gatan har numera bytt namn till Erik Dahlbergsalléen och det är många år sedan Ekmans flyttade från huset till det s.k. prakthemmet på Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora. Det vackra familjeporträtt som trycktes i detta nummer av Svenska hem i ord och i bilder är dock bevarat och det är något alldeles extra.

Våningen bestod av två rum åt gatan, herrum och vardagsrum, samt matsal och möblerbar hall åt gårdssidan. Hemmet var till största delen möblerat med antikviteter, men upplägget var, likväl som färger och textilier, mestadels modernt. Om vi börjar vår rundtur med herrummet så fanns där en elegant soffa vars formgivning kopierats efter ett par antika stolar. Väggarna var gröna och som jag förstår det grovt putsade. Ovanför ett engelskt tebord, hängde ett porträtt av den tyske kirurgen Heister, målat av Caspar Giessenthaler. På ena sidan om öppningen mot vardagsrummet tronar en rokokobyrå, på dessa andra sida står en ekkista. Ovanför kistan en ikon i silver som Ekman fick vid ett gästspel i Helsingfors år 1922. Det hela gör sig helt utmärkt!

Vardagsrummet var betydligt större än det intima herrummet. Framför den öppna spisen stod en modern soffa elegant vinkelställd. Här stod också det musikinstrument som ses på bilden ovan. I bildtexten benämns det klaver, men jag är lite osäker på om det är den rätta termen. Hur som är denna vrå rummets vackraste.Ytterligare en sittgrupp fanns också, beståendes av en soffa i dansk empir och en bekväm öronlappsfåtölj. På denna bild ses nämnda ensemble och till vänster en byrå i empir med en spegel från samma era ovanför. Observera också de vackra väggarna som gick i beige.

Matsalen, som låg innanför vardagsrummet, var hållen i ljust grått och vieux rose. Matsalsbordet och några stolar var dock i mahogny för att kontrastera mot de gustavianska färgerna. bild 1 bild 2

Hallen.

Publicerat

Gustaf Birch-Lindgrens Gärdeshus

Vid Furusundsgatan på Gärdet i Stockholm ligger två punkthus som ritats av Gustaf Birch-Lindgren och som stod klara runt 1939. Nummer 10 och nummer 12 är nästan identiska och ritades av arkitekten Gustaf Birch-Lindgren som ligger bakom många hus, bl.a. på Karolinska sjukhusets område. Fadern, Gustaf Lindgren, var även han arkitekt och ritade många Stockholmshus åren runt förra sekelskiftet, bland annat Polishuset på Kungsholmen (det gamla i imperialstil). Han var också mannen bakom sanatoriet i Sandträsk.

De två Gärdeshusen är tämligen påkostade, inte minst trapphusen vars väggar är nästintill helboaserade i valnöt med dörrarna elegant utskurna. Tyvärr slängdes dessa vackra dörrar ut i samband med en renovering av nummer 10 för några år sedan. Lägenheterna är också tämligen påkostade. På varje våningsplan finns en tvåa och en trea, med jungfrukammare och öppen spis, samt en tvåa, tre ettor och ett enkelrum vilket framgår av planritningen. Hörn-ettan är väl inte helt optimal med sina långa hallgång,men i övrigt är det fina våningar. Inte minst den lilla tvåan med öppen spis, ca 45 kvm stor, är en mycket tilltalande bostad precis som den stora trean med sina rymliga rum och generösa hörnbalkong.

Högst upp i lägenheten och med en trappa upp till en solterrass, ligger en av Gärdets finaste lägenheter. Tre lägenheter har där ersatts av en enda av gigantiska dimensioner, åtminstone med 30-talsmått mätt. Vardagsrummet är en smärre ocean och matsalen är även den mycket generös. Serveringsrummet rymmer det mesta och det finns två badrum och ännu fler toaletter. Studera planritningen så får ni se! I anslutning till kapprummet ligger trappan till solterrassen. Två av rummen är tänkta att fungera som kontor och nås enkelt via en separat ingång.jag har svårt att tänka mig att man kan bo så mycket bättre om man önskar en stadsvåning 8 trappor upp. Utsikten från Gärdeshöjden måste vara slåede.

Publicerat

City Lights, Lee Morgan, BLP 1575

Jag älskar Lee Morgan. Tidigare har jag skrivit om plattan City Lights somkom 1957 och som föregicks av albumet City Lights vars titellåt ni hittar här. Denna vackra skiva har ett omslag som slår det mesta, ej heller är det speciellt tidstypiskt. Däremot är det fantastiskt!.

Lee Morgan började karriären i Dizzy Gillespies storband och gick sedan vidare till Hank Mobley och John Coltrane för att 1958 tas upp av Art Blakey och hans Jazz Messengers. Karriären fick ett blodigt slut när hans fru, Helen More, sköt honom till döds på morgontimmarna den 19:e februari 1972. Ett tragiskt slut på en lysande musikalisk bana.

Morgans plattor finns dock kvar och i Blue Notes katalog är han rikligt representerad, både i eget namn och som medmusiker på sina kollegors inspelningar.

Publicerat

Det personliga är likväl det förnämsta

Jag läser ofta och gärna bostadsbilagorna för att studera de lägenheter och villor som är ute på marknaden. Om de är i renoveringsbehov och vackra, sparar jag ner bilderna. Hem som inte är kritvita och i open plan är numera utrotningshotade och då kan ni förstå att man gärna vill bevara några bilder på hur det en gång var; på den tiden det fanns tapeter, färg och väggar.

Jag läser i SvD ett hemma hos-reportage. Det är en liten tvårummare i Vasastan som man lyckats ta 18 bilder på. Paret som bor däruti kommer bredvilligt med tips:

– Välj vitt som bas – då kan du förändra rummet med olika accentfärger.

– Plocka undan allt ovidkommande – det gör att inredningen kommer fram och ger en lugn och behaglig miljö.

Men! Det är allt det ovidkommande som ger hemmet personlighet. Och accentfärger! Just nu känner jag att ordet borde förbjudas. Och vitt! Allt skall vara vitt, vilket även verkar gälla for många byggnadsvårdsintresserade som målar allt vitt och kastar ut det fina 50-talsköket och bygger ett autentiskt lantkök målat med linoljefärg. Jag är född på landet så jag vet hur kantkök ser ut och inte är de vita med ho i porslin precis.

Jag läser Svenska hem i ord och i bilder (1927). Maj Sterner skriver: Det personliga är det förnämsta i ett hem. I kanslisekreterare och fru Peyrons hem gör detta sig i hög grad gällande, inte minst genom det pietetsfullt bevarandet av varje gammalt föremål som kommit från det gamla hemmet.

20-talet var i stor utsträckning en tid när det fanns givna regler för hur ett hem skulle inredas, precis som idag även om dagens regler är oskrivna. Just därför är den citerade texten värdefull (framförallt den första meningen) och precis lika aktuell. Det verkar finns ett omättligt behov av att skapa sig ett hem som till fullo uppfyller kraven på god, och för tillfället modern, smak.

Och med några piffiga accenter som visar att man åtminstone tänkt lite själv. Men det personliga får sitta emellan.

Publicerat

Langs Mördaren ljuger inte ensam

Maria Langs debutroman, som precis har filmatiserats och går upp på bio den 8:e mars, heter Mördaren ljuger inte ensam. Det är en förträfflig deckare och den spännande upplösningen måste 1949 ha fått mången läsare att sätta kaffet i vrångstrupen. ”Upplösningen är kanske chockerande, men den är logisk och söker sin like i djärvhet och elegans” står det ätt läsa på en något senare billighetsutgåva från Ving-förlaget.

I denna precis som i de flesta av Maria Langs tidiga deckare spelar Puck Ekstedt och Einar Bure huvudrollerna och de sekunderas av kriminalkommisarie Christer Wijk (dock tror jag inte han avancerat så lång i den första boken). Puck och Einar, som precis fattat tycker för varandra, är bjudna ut till Rutger Hammars sommarnöjepå en ö i Bergslagen. Dit kommer också ett brokigt sällskap, typiska deckarkaraktärer. Vad sägs om Carl Herman Lindensiöö – framgångsrik modernistisk lyriker, Lil Arosander – extravagant dotter till direktör Arosander i AB Lyxfilm, George Malm – coming man i AB Lyxfilm med skön kropp och mycket liten hjärna, Marianne Wallman – mörk och tempramentsfull skulptris och litteraturhistoriker samt Viveka Stensson, humoristisk licentiat i litteraturhistoria.

Det är en spännande bok med härliga miljöer och en kvick dialog. Den är på många sätt mycket daterad, vilket gör den mycket intressant. Jag kan verkligen rekommendera den precis som Langs 50-talsproduktion över lag. Bäst av dem är nog Kung liljekonvalj av dungen som filmatiserades redan 1961 under namnet Ljuvlig är sommarnatten. Huruvida de nya filmerna med Ola Rapace och Tuva Novotny är något att hänga i julgranen återstår att se. Läs mer om dem här.

Maria Lang hette egentligen Dagmar Lange och var litteraturvetare och lektor. Under många år var hon studierektor vid Ahlströmska skolan på Kommendörsgatan. Som lärare var hon uppskattad, både kunnig och och en bra pedagog har det berättats för mig av en f.d. elev. Debuten kom som sagt 1949 och sedan skrev hon en ny bok varje år fram till 1990. Mot slutet av 70-talet får man nog anse att kvalitén försämrades, men innan dess är de flesta mycket läsvärda. De är mycket tidstypiska och det är så tydligt hur tiderna förändras. Namn, kläder, vanor, kvinnosaken. Langs karaktärer är inte sällan slavar under alkohol eller droger, de lever tämligen sexuellt utsvävande liv, men likväl är de småputtrigt mysiga. En tilltalande kombination.

Publicerat

Nu skall villorna i Petersvik utplånas

Strax utanför Sundsvall, med utsikt över Alnösundet, ligger Petersvik som är ett veritabelt sommarparadis med trävillor från slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Huset på bilden ovan heter Kaptensudden (fler bilder här) och byggdes åt Johan Fredrik Cornell som var far till Henrik Cornell, konsthistoriker och sedermera professor. De flesta husen i området är än i dag välbevarade och mycket vackra och området är i sin helhet en fantastisk representant för dåtidens sommarideal.

Efter drygt hundra år som sommarparadis vill nu Sundsvalls kommun utplåna området och bygga en ny kombiterminal nere vid Alnösundet för att underlätta omlastningen mellan tåg, båt och lastbil. Huruvida anläggningen verkligen kommer att placeras just här är dock inte riktigt klart, alternativ finns och kommunen har ännu inte reserverat några pengar för bygget. Detta hindrar dock inte SCA från att ta strid för tvångsinlösen av villorna. För ett par dagar sedan skulle en av husen, Villa Skogshyddan, som redan är i SCA:s ägo, brännas ned, men detta stoppades temporärt (läs mer här). Om några veckor kommer dock huset att utplånas.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man prompt måste utplåna alla husen. Rimligtvis borde man kunna flytta dem till ett annat område om det nu verkligen blir så att kombiterminalen byggs i Petersvik vilket i dagsläget inte ens är helt säkert. Detta förfarande påminner mig om 60-70-talens rivningsiver, när man rev utan att ha helt klart för sig vad som skulle ersätta de gamla husen. Inte nog med att oersättliga kulturvärden utplånas, det hela är också ett rejält resursslöseri; jag tycker inte att man river fullt användbara hus.

Läs mer om planerna för Petersvik och kombiterminalen på sr.se och i Sundsvalls tidning. Jag rekommenderar också Nils-Johans Tjärnlunds text i Svenska Dagbladet och så kräver jag att ni går med i Facebookgruppen Rädda Petersvik undan rivning.

Uppdaterat! Här en namninsamling mot rivningarna samt ett inlägg på Uppdrag gransknings Facebooksida som bör Gillas.

Publicerat

Modetips: Inte speciellt mycket alls

Steve McQueen hade alltsom oftast en fenomenal förmåga att klä sig helrätt. Han var inte alltid uppklädd, utan verkar ha föredragit en mer avslappnad stil. På denna bild har han valt att ta på sig minsta möjliga. Det är inte få bilder, där han utan att skämmas väljer en minimal klädsel. Och det var något som han kunde kosta på sig.

1972 gjorde McQueen filmen Le Mans som utspelar sig under motortävlingen med samma namn. Här får vi se honom i finfina racingoveraller och annat snyggt. Föredömligt, då jag är svag för just bilsportrelaterat mode. Jag har faktiskt en kort, röd konstskinnsjacka som jag själv totat ihop och försett med Pontiac-emblem.

Bullit har väl de flesta sett och där är det ingen hejd på vilka fina tröjor han går omkring med. Hela filmen är för övrigt väldigt snygg, färgerna är lite bleka och gör sig finfint till hans blonda hår och mycket blå ögon.

Publicerat

Hansaviertel, inför Interbau i Berlin

Inför den tyska utställningen Interbau 1957 byggdes området Hansaviertel upp på nytt. Området var helt sönderbombat och därför kunde en ny och modern stadsplan utformas. Husen ritades av bla Walter Gropius, Alvar Aalto, Oscar Niemeyer och Le Corbusier och är enormt snygga. På väg till Akademie der kunste, passerade jag en kulen februaridag området som numera ser en smula bedagat ut. Men nog är det fortfarande vackra hus som ligger inbäddade i grönskan i utkanten av Tiergarten.

Låt oss titta på några gamla bilder som visar hur det tog sig ut när området var nytt. Dessa snygga balkonger gillar jag! Luftig och linjeskön betongarkitektur är vad det är. Ett par av områdets byggnader visas på denna sajt.

I samma veva, till Interbau, byggdes Kongreshallen och Le Corbusiers gigantiska bostadshus Unité d’Habitation. Det sistnämnda är ett stort bostadskomplet: 135 meter långt, 23 meter brett och 56 meter högt. Komplexet står dessutom på 7 meter höga pelare; en ståtlig syn med all betong som accentueras av färgglada partier runt fönster och balkonger.

Publicerat

”Han har en blyg blå blick med mycket humor i och ett rart ostyrigt hår av den kvalitet som svenskar ofta dras med”

Marianne Höök skrev många kåserier, först för SvD men sedan för Aftonbladet. Här en träffande berättelse om den nya riksdagsmannen. Något är fel, det står klart. Han beskrivs som vore han en hon: Det nya statsrådet kommer inte bara att föryngra regeringen utan han kommer också att bidra med lite fägring. Han har en blyg blå blick med mycket humor i och ett rart ostyrigt hår av den kvalitet som svenskar ofta dras med. Läs hela texten här.

Jag tänker genast på en intervju med Catrin Götblad som jag läste för ett par år sedan: Att få kommentarer om mitt utseende tycker jag verkligen inte om. Jag är inte så intresserad av mode eller krafs, men jag borde kanske vara det, det ser trevligt ut. Håret hinner jag aldrig göra något åt och jag får mail från folk som tycker att jag borde klippa mig i någon snygg frisyr. Det märktes särskilt under Anna Lindh-utredningen. Chefen Leif Jennekvist fick däremot inga mail om sin frisyr.

Publicerat

Om oljefärgens förmåga att andas

Detta med färg är verkligen inte lätt och det finns en djungel av preparat till försäljning. Går man till en vanlig färgbutik säljs i princip bara akrylatfärger och en och annan vattenbaserad akrylatoljefärg. Traditionella oljefärger (läs linoljefärger) säljs nästan uteslutande i byggnadsvårdsbutiker.

Frågar man en modern färgförsäljare om färg får man lära sig att oljefärger inte andas till skillnad från moderna akrylatfärger (plastfärger). Frågar man en byggnadsvårdare får man motsatt svar. Detta irriterar mig, vem är det egentligen som har rätt?

Linolja, framförallt okokt, har mycket små molekyler och tränger därför in trä som inget annat. Dessutom innehåller oljan ämnen som skyddar träet och delvis ersätter de ämnen som väder och vind gör sitt bästa för att laka ur. Dessa egenskaper gör färgen mycket värdefull när trädetaljer, framförallt utomhus, skall målas om.

Men hur är det med oljefärgens förmåga att andas, den egenskap som nästan varenda byggnadsvårdare i landet framhäver som dess främsta egenskap? I Byggmästaren anno 1956 finns en text som behandlar målningsteknik och då främst oljefärg. Här påpekas att färgtypen inte är speciellt diffusionsöppen jämförd med de nya latexfärger som börjat komma ut på marknaden (plastfärger). Vad jag förstått var det verkligen så, men inte nog med att de släppte ut vatten, så släppte de också in vatten vilket gjorde att träet lätt förstördes om den användes utomhus.

Oljefärgens brist på genomsläpplighet tror jag man lätt kommer till rätta med genom att måla rätt och inte måla för ofta! Lineoljefärg skall målas tunt, otroligt tunt, och när färgen efter några år börjar åldras kritar den. Istället för att genast måla ett nytt lager så skall man då endast olja den eller låta den vara, annars blir skiktet för tjockt och färgen krackelerar pga att fukt vill ut eller att materialet rör sig. Lägger man på ett lager olja, vitaliseras färgen och blir åter följsam och håller längre.

Byggmästaren presenterade en undersökning som jag tycker är intressant. Denna bild visar ytor som målats om med olika täta intervaller. Översta raden två ytor som målats om vart 3:e år, raden under vart 4:e och längst ned vart 6:e. Detta visar klart och tydligt att om man använder oljefärg är det en fördel om man inte målar om för ofta, ja inte nog med det, ivrigt målande kan skada färgskiftet. Om jag får spekulera så tror jag att 8-10 år kan vara en lämplig intervall, om inte det gäller mycket utsatta lägen. Dessutom får man ha i åtanke att ett krackelerat färgskikt måste skrapas ned, till skillnad från ett som vanvårdas som bara behöver rengöras innan ommålning.

Moderna akrylatfärger saknar oljefärgens förmåga att tränga in och lägger sig istället som ett tjockt lager över träet. Huruvida den är för tätt eller ej, kan jag inte yttra mig om men med den tjocklek som här kommer ifråga krävs det verkligen att färgen är ytterst genomsläpplig, framförallt om man målat om en gång. Dessutom saknar färgen helt oljefärgens förmåga att tränga in och därmed konservera träet.

Vid oljefärgsmålning är det dock viktigt att måla tunt, måla som om färgen håller på att ta slut och ingen ny finns att köpa, och måla inte om förräm den börjat krita ordentligt!

Publicerat

I traktorkaravan upp till Selets bruk

Traktorutflykt

Som jag tidigare berättade, har jag åkt traktorkaravan upp till Selets bruk en sommarkväll i juni. Vädret var inte det bästa, men det var något av ett äventyr att åka på ett flak bakom en gammal Fordson-traktor. Det luktade av regn och bensin, av diesel och av olja. Det var en av sommarens allra bästa kvällar.

Traktorprat

Färden gick till Selets bruk och så snart vi kom fram, blev det demonstration av samtliga traktorer. I Avan, som är en relativt liten men konservativ by, äger många gamla traktorer som än i dag är i bruk. Totalt finns där inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara. Många har gått i arv i generationer och fungerar fortfarande mycket tillfredsställande.

Fordson Major Diesel

Här en Fordson Major i dieselutförande. Innan dieseln slog igenom, körde man mestadels på fotogen, inte vanlig lysfotogen, utan en annan variant som var en restprodukt från lysfotogenstillverkningen. Dessa traktorer krävde dock bensin för att kunna startas och jag minns när jag var lite och körde vår gamla Volvo BM T 31:a vars sits var gjord i plåt. För att starta den, vred man först på tändningen, ställde bränslereglaget i läge bensin och tryckte sedan på startknappen på  golvet. Startmotorn drog runt den tunga motorn och med lite tur hoppade den genast igång. Så snart motorn hade uppnått full temperatur, vred man om bränslekranen så att motorn fick fotogen. Som det doftade sedan när man satt på traktorsitsen och kände ångorna från fotogen och olja! Jag kan ännu känna doften och jag saknar den.

Diskussion

En av de populäraste traktorerna genom tiderna är Fergusons modell TE20 som går under namnet Grålle på grund av sin grå lackering. Modellen är av en gedigen konstruktion och var försedd med hydraulik så att man kunde koppla jordbruksredskap bakom traktorn, t.ex. plog, harv och självbindare. Det finns  fortfarande många Grållar i bruk, ty de är små och nätta och tar sig fram även där de är trångt. Dessutom är de slitstarka.

Spelman på traktor

När utflykten var klar och vi återvänt till byahuset blev det en liten klarinettkonsert med ackompanjemang av Pärs BM-traktor som har ett mycket jämnt och lågt tomgångsvarvtal som gör sig mycket bra när man saknar trummor och bas.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 16

Vad är väl trevligare att drömma om kalla eller slaskiga vinterdagar än trägårdsdrömmar som hör sommaren till?

Som ni kanske minns planterade jag fruktträd förra sommaren. Två äppelträd (sommaräpplen, Sokerimon och Borgovskoje), ett päronträd (Olga) samt två körsbärsträd/-buskar (Huvimaja och Lettisk låg).  Samtliga är härdiga och bö med lite tur ha klarat vintern där upp, som i ärlighetens namn inte varit särdeles sträng. Inte många grader under -30 hittills och nu är väl den kallaste perioden slut. Förr om åren kunde kvicksilvret sjunka nedan -40.

Till sommaren skall jag plantera fler träd och anlägga en rabatt. Jag ha plommon och har hittat en härdig och vacker sort, Sinikka, som jag hoppas kommer trivas bra. Ytterligare två äppelträd tänker jag skaffa, Vasa vinter (som påminner om Åkerö och vars frukter går att lagra till mars-april) och Gyllene Kitajka vars gula och saftiga frukter liknas med karameller. Eftersom jag älskar körsbär skall jag plantera ytterligare en sort, Chokladkörsbär. Det är också en buske som blir cirka två meter hög. Bären blir nästan mörkbruna och rätt söta (trots att de hör till surkörsbärssläktet).

Staketdruvan Zilga skall också planteras, men det har jag skrivit om tidigare.

Förutom dessa inköp blir det havtorn, två plantor, en hona och en hane. Alla dessa träd och buskar skall bilda en liten lund som jag tror kommer bli mycket trivsam.

Jag vill också ha rosor! det har inte varit så lätt tidigare, att hitta härdiga och eleganta rosor för zon 6-7. Idag finns det många kanadensiska buskrosor som både doftar gott, har elegans och tål vintrarna i Norrbotten. På bilden ovan ses Prairie Joy som jag tycker är stilig. Jag kommer att köpa tre eller fyra sorter som jag planterar intill varandra till ett litet roskvarter (funderar på Morden Centennial, Therese Bugnet och Winnipeg Parks samt kanske Hope for Humanity – jag är svag för rosor som är röda eller rosa och har redan en vit, Blanc double de Coubert). Dessa rosor har dessutom den goda egenheten att de blommar stora delar av sommaren och det får man verkligen vara tacksam för.

Växterna kommer jag att beställa från Blomqvists plantskola i Finland.  Priserna är verkligen humana och en enhetssumma om 350 kr tillkommer för frakten.

Publicerat

Restaurang Vällingehus i Vällingby

Vällingehus I Vällingby 2

Vällingby centrum invigdes 14 november 1954 med pompa och ståt. I samma veva öppnade restaurangen Vällingehus som kom att bli en av de sena 50-talets mest omtalade restauranger. Det var en stor anläggning, med restaurang, grill, salonger och festvåning vilket framgår av planritningen. Mat och service höll hög klass etablissemanget blev genast en stor framgång.

Fasaden ritades, precis som hela centrumbyggnaden, av Backström och Reinius och jag tycker att den är ett verkligt mästerstycke. På bilden ovan ses, om jag tolkat planritningen rätt, kapprummet (rum 42). Innanför skymtar salongen (43) och bakom de stängda dörrarna festsal och grill (46).

Vinterträdgården (44) var en verklig pärla och kring den grupperar sig salong, grill (en pärla) och festsal (45) samt delar av festvåningen (73). Blandningen av gammalt och nytt skapar en klassiskt borgerlig 50-talsmiljö som jag tycker är rätt tilltalande och framförallt mycket intressant.

Mot torget, i komplexets hörn och med teak och glas i fasaden, ligger huvudrestaurangen. Därifrån hade man även utgång till en balkong. Tyvärr framgår det inte av Byggmästarens reportage, författat av B&R, vem som inrett lokalerna. Det är synd för jag är mycket nyfiken. Högklassiga inredningar vid denna tid gjordes ofta av NK Inredning som hade tillgång till verkstäderna i Nyköping.  Här ytterligare en bild på restaurangen med gardinerna uppdragna.

Vällingehus saga blev dock inte särdeles lång och restaurangen stängde i slutet av 60-talet eller börjar på 70-talet. Inredningen revs ut och idag återstår i princip endast fasaden. Synd, på en så påkostad skapelse. I dess lokaler har nyligen ett nytt Vällingehus, en food court, öppnat. Den tror jag man gör bäst i att inte besöka.