Bloggen Rävjägarn

Jag läste precis en artikel som gjort mig smått irriterad. Den var något rörig och helt tillrättalagt för att torgföra ett borgerligt ideal (det är inte så att jag inte klarar av borgerliga ideal, men att ta dem till ursäkt för att tota ihop en text tycker jag inte om – lika illa är det i den socialistiska pressen). Visserligen tycker jag, precis som artikelförfattaren och även upphovsmännen bakom En sort bok om arkitektur: Hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg, att byggandet på det stora hela urartade på 60-talet, åtminstone när det kommer till stora bostadsområden, men det innebär inte att det verkligen var bättre förr. Författarna till ovan nämnda verk, Christopher Rådlund och sociologen Alexander Ibsen, pläderar för ett humanistiskt byggnadsideal vilket skall ses i kontrast till den arkitektur som socialismen står för.

Socialismen förändrade verkligen byggandet i början av 30-talet, även om de verkliga pionjärerna är HSB:s 20-talsområden, vilka hör till de nyklassiska byggnader som artikelförfattaren anser höra till de bästa och som idag värderas högt.

Innan tiderna började förändras så byggde man vanligen, humant eller ej – allt är som bekant en fråga om smak, stora eller åtminstone lite större lägenheter åt gatan till, och små och trånga lägenheter, med lägre takhöjd, i de på gården belägna husen. Man byggde också små, men ack så pittoreska träkåkar i anslutning till stora gårdar eller bruk. Stora delar av Stockholms innerstad består av kåkar byggda på spekulation (läs gärna Strindbergs och Lundins Det nya Stockholm där de ondgör sig över den låga kvalitén). Trots allt detta får man säga att mycket av det som byggdes förr höll en hög kvalitet, åtminstone jämfört med våra dagars massproduktion. Den värsta slummen är dessutom sanerad (nu tänker jag på trånga och ljusfattiga gårdshus med gårdsbrunnar på bra ett par meter i diameter).

Man kanske inte kan bortse från att mycket av byggandet efter 1930 skett efter socialistiska riktlinjer, men jag att det fallit sig så är knappast någon katastrof. Mycket av det som byggdes, det mesta fram till och med början av 50-talet håller mycket hög klass, både arkitektoniskt och med avseende på utförande. Man hade helt enkelt inte lärt sig rationalisera i tillräckligt hög utsträckning. Detta ändrades successivt under 50-talet och i början på 60-talet vilket ledde till en lägre detaljkvalité och till att en alltför stor skala började tillämpas. Detta är också något som Wolter Gahn säger i förordet till nyutgåvan av kampskriften från 1931, Acceptera: I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta.

Jag har skrivit en lång text om hur man omvandlat centrum i Luleå genom åren (har ännu ej kommit i tryck) och hur man där först förnyade stadskärnan, sedan nästan demolerade den och nu gått varvet runt och börjat förstöra de modernistiska byggnaderna. Alltid är det likadant, gemene man kan inte se kvalitén i halvgamla hus. Att det skall vara så svårt att förstå! Vem vet vad som kommer att sägas om miljonprogrammen om 30 år, redan nu har de så smått börjat omvärderas.

Jag tycker personligen att dagens arkitektur är trist och det jag främst vänder mig emot är de dåliga material som kommer till användning. Det är helt enkelt för lite massivt trä och för mycket fiberplattor, gips, klumpigt formgivna fönster, banala dörrar med tarvliga gångjärn mm osv. Exteriört verkar man ha fastnat i någon slags funkisinspirerad sörja som inte gör någon glad.

Jag skulle gärna se en tillbakagång till ett mer hantverksbetonat byggande, men samtidigt måste man ha i åtanke att om man satsar på ett sådant humant byggande, är det inte säkert att då byggs hus för alla. Det blir helt enkelt för dyrt. Jag skulle framförallt se att man hushåller med resurserna och respekterar det redan byggda och samtidigt kostar på det som byggs nytt.

I senaste numret av Provins (Norrländska litteratursällskapets tidskrift) finns en utmärkt text om Hälsogemenskapen i Jörn. Vårdcentralen i detta samhälle i Västerbotten lades ned 1999 och de boende tvingades ta sig till Boliden medels bil eller buss vilket i längden blev alltför omständligt. Fyra år senare samlade invånarna in 260 000 och startade en egen vårdcentral. Denna drivs enligt not-for-profit-modellen (NFP) och allt eventuellt överskott investeras i verksamheten. Bra tycker jag som inte kan tänka mig annat än att skall man generera vinster i vården måste antingen vårdtagarna eller arbetarna betala för det (om man inte söker vinstbidrag). Jag förstår helt enkelt inte hur det kan tas för självklart att bara för att ett vårdföretag drivs privat, skall det finns pengar över till ägarna. Nej, fram för brukarkollektiv istället!

Texten, som jag verkligen uppmanar er att läsa, är mycket intressant och jag uppfattar den inte heller lika politisk som många andra i detta ämne. Med detta menar jag att jag inte tycker att texten endast verkar vara skriven för att torgföra sina politiska åsikter.

I SvD publicerades för en kort sedan en text om NFP-vård skriven av överläkaren Inge Axelsson. Äevn den kan jag rekommendera.

När man privatiserar vård måste man ställa sig frågan: gör vi detta för hjälpa vårdtagarna eller det främst för företagarnas skull? Jag är på intet sätt emot privata initiativ, men jag tror att det är betydligt bättre om verksamheten drivs på anda grunder är endast för att skänka sina ägare klirr i kassan.

Har ni läst Maria Langs Att vara kvinna? Det är en rätt underhållande deckare från 1961 där Langs fantastiska skapelse, operasångerskan Camilla Martin, hamnat på Kvinnoklubbens kongress. Naturligtvis blir det intriger bland alla dessa kvinnor och naturligtvis sker det ett mord. Och Lang är inte rädd för att göra sig lustig på de emanciperades bekostnad vilket stundtals blir rätt underhållande, även om man snart förstår att kvinnosaken, det är inte något som hon vill motverka.

Var Lang stod i kvinnodebatten vet jag inte, men hon var yrkeskvinna och verkar ha varit rätt stridbar. Kanske ansåg hon att en striderna på kvinnofronten skulle skötas för egen maskin, istället för genom en kollektiv sammanslutning.

Att vara kvinna utspelar sig till stora delar på Blacksta gård någonstans i Bergslagen. Dit reser 50 fruntimmer för att delta i Kvinnoklubbens kongress. Sammanslutningen leds av Gun-Britt Nyrén som också är född på orten, som dotter till en försupen smed. Värdinnan på Blacksta gård, Louise, är dock av s.k. god familj och har trots sin bristande intelligens blivit invald i klubben i egenskap av husmor (endast en kvinna av varje yrke finns representerad).

Ned till Blacksta åker också keramikesset Bettina som hjärtligt avskys av de allra flesta. Inte så konstigt, ty hennes lilla bisyssla hotar att spoliera många människors liv vilket hon inte bryr sig det minsta om. Istället tycks hon njuta av att orsaka sina medmänniskor smärta. Det är upplagt för en händelserik kvinnokongress på Blacktsa gård!

Camilla Martin intruducerades i 1959 års Langdeckare, Ofärd i huset bor. Året därpå förekommer hon i En främmande man. Under det senaste årets Maria Lang-hausse har Martin helt förbigåtts, istället har allt ljus fallit på Puck Bure. Orättvist tycker jag, Martin tål mycket väl att dammas av och uppskattas efter förtjänst. .

För er som är bekanta med Sara Lidmans Bära mistel, är väl knappast Linda Ståhl obekant. Hennes affärsverksamhet bestod av Rum för resande vilket var ett slags pensionat, men eftersom Linda var konservativ, hade hon inte kommit sig för att byta ut skylten mot den mer tidsenliga beteckningen Pensionat.

Min släkting, fru L, hyrde också ut rum. Familjens villa inne i stan var stor och rymlig och övervåningen hade således apterats till Rum för resande och den verksamheten gav ett gott tillskott till mannens, polisens, inkomst. Jag minns ännu den starka doften av det stora trädet inne på gården vid deras fina gamla hus en gång i slutet av 70-talet.

Fru L var både driftig och modern; hon tog tidigt körkort och var dessutom aktiv bilkårist. En gång när hon var ute med bilen blev hon hejdad av en man som fått punktering med som inte förstod sig på det där med byte av däck. Det gjorde däremot fru L vilket gjorde den stackars mannen så förlägen (detta var på 40-talet och fru L var både blond och snygg) att hon i efterhand undrade om det trots allt inte hade varit bättre att inte stanna till och hjälpa honom.