Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 21

Jag har åkt tåg upp till Norrbotten igen efter en helg i Stockholm. Strax norr om Uppsala passerade vi en regnbåge. Vilken vacker! Apropå regnbågar köpte jag precis en skiva med Ovan regnbågen och Stjärnestoft (Stardust). En platta från 1949, en av de första Bibi Johns spelade in även om hon på etiketten fortfarande heter Johnsson (Birgit var dopnamnet). Ovanligt bra arrangemang av Carl-Henrik Norin för att vara en svensk schlager. Tyvärr finns inte någon av inspelningarna tillgängliga idag (skall digitalisera vid tillfälle).

Fyndade förresten en radio för drygt 300 kronor. Inte för att jag behöver en till, utan för att den är något av en raritet från 1936/37. Det är en Philips Fuga 898A, en s.k. joystickradio. Knappen i mitten längst ned har en liten spak i mitten med en kula. Vrider man på den rör sig visaren på stationsskalan. Vickar man den upp eller ner förändras tonen, vickar man det åt höger eller vänster ändras volymen. Imponerande! Och allt sköts med stålvajrar och fungerar. Runt den sitter en ring som man vrider på för att koppla om mellan våglängderna och grammofoningång samt slår av och på. Den där grejen på toppen, med radioskalan, är i bakelit, mycket snygg och kan vinklas, dvs fällas upp och ned. Elegansen!

Tyvärr har den inte FM_bandet så man får bygga en FM-tillsats om man vill få den att fungera. Enklast är dock att ansluta en dator eller iPhone till grammofoningången vilket lätt hörs med en adaptersladd. Men först måste apparaten lagas. Likriktaren är trasig och jag har beställt ett nytt likriktarrör. Sedan får vi se.

Nå, åter till det praktiska. Tog traktorn till grannbyn för att såga timmer. Det finns ett sågverk där och jag var där en gång som liten med pappa och farbror Nils skötte anläggningen som drevs medelst en tändkulemoter. Det glömmer jag aldrig! Med en gasolbrännare hettade han upp stålkulan som han sedan placerade i motorn. Genom att dra runt svänghjulet startade motorn och tuffade sedan med jämn hastighet. Vilket imponerande mästerverk tyckte jag.

Nu är farbror Nils död och hans son sköter sågverket som har moderniserats och tändkulemotorn är ett minne blott. Det är i vart fall en rätt fin anläggning. Jag körde dit timmervagnen, bakade det på plats och kunde sedan rulla av stockarna. Lätt som en plätt.

En fadäs inträffade dock. En grej i krokarna av bakaxeln blev het, alldeles för het för att det skall vara nyttigt i längden. Kunde inte begripa vad det var, tänkte att det hade något med Trac-Trol, snabbväxeln (som inte ens sitter där visade det sig). Nå, ringde Per i Avan och han sa att det var bromsen. Typiskt! Jag hade använt bromsspärren och enligt instruktionsboken släpper den så fort man bromsar, men det gör den sällan, man får lossa den manuellt, men det visste inte jag. Man lär sig!

Publicerat

Hos Josef Frank på Rindögatan 52

Josef Frank på Rindögatan 52

Idag heter korsningen Rindögatan/Furusundsgatan Josef Franks plats. Det var här, i fastigheten Rindögatan 52, som Josef Frank inredde sitt svenska hem. Det är ett vackert hus och lägenheten hör till de vackraste på Gärdet. Vardagsrummet med sitt enorma fönsterparti är stort, går i vinkel, och avdelas av elegant öppen spis. På bilden  ovan syns Frank  med fru vid hemmets flygel.

Josef Frank på Rindögatan 52

Ytterligare en bild från vardagsrummet som är inrett medFrank-möbler. Till höger syns det stora fönstret mot Rindögatan. Snyggt och så vackert med alla växter.

Här ytterligare en bild på samma rum som visar dess andra del, vrån som vetter mot Furusundsgatans förlängning och som även visar den vackra öppna spisen. Slutligen en bild från Anna Franks sovrum med ett tidigt Josef Frank-skåp.

Publicerat

Ivar Lo och lantbruksarbetarna

Volymen som följer på Författaren fick namnet Socialisten och den handlar om Ivar Lo:s engagemang för lantbruksarbetarna och då framförallt statarna, en mycket litet priviligerad grupp i vårt samhälle som i 30-talets mitt utgjporde 75% av jordbruksarbetarna i vissa län. Det två volymerna med statarnoveller, Statare I och II, resultatet av Ivar Los arbete med Lantarbetareförbundet, kom att bli mycket uppmärksammade och betydde nog en del för att systemet skulle avskaffas (även om jag tror att den globala mekaniseringen av jordbruket gjort att  behovet av underbetald arbetskraft minskat avsevärt ).

Efter ett par år som relativt framgångsrik författare bestämmer sig Ivar Lo för att arbeta för statarnas sak och söker därför upp Lantarbetarförbundet där han lär känna flera färgstarka personer, bl.a. Gösta Netzén och PAS, (P. Albin Strid). Särskilt den sistnämnda är en intressant personlighet. Stor och väldig och med ett grönskande fönster i sitt arbetsrum är han en legendar i förbundet. Inte minst sedan han, för att få en godsägare att skriva på arbetsgivareavtal, berättat att han tidigare varit Mexikansk gränsryttare.

Det är också intressant att stifta bekantskap med Gösta Netzén, som kom att bli chefredaktör för Lantarbetaren, chefredaktör för Arbetet och till sist landshövding i Malmöhus län. Då han 1972 förlovade han sig med Marianne Piper (född Hultkrantz men gift Piper och sedan Hamilton – vilken karriär! – om någon kan tala om för mig när hon dog så är jag tacksam). Netzén är i mitten av 30-talet ung och skönlockig men inte lika tagen kollektivet som Ivar Lo, som föredrar kollektivet framför individen och inte ser egnahemsrörelsen som någonting eftersträvansvärt.

Socialisten är en intressant bok, mycket beroende på att det har gått 20 år sedan Ivar Lo upplevde tiden på Lantarbetareförbundet och han kan se tillbaka på den tiden med viss distans. Tyvärr är jag inte så insatt i Ivar Lo Johansson att jag vet hur hans tankar förändrades med åren. Jag gissar dock att som äldre inte såg lika okritiskt på kollektivet. Min utgåva, FiB, har dessutom ett litet register där initialernas ägare redovisas vilket underlättar läsningen.

 

Publicerat

För vidare information se Facebook

Hot stuff! Nu har Rävjägarn en Facebooksida! För mer information, gå dit och klicka på Gilla för att ta del av de uppdateringar som där görs. Både nyheter och gammal skåpmat kommer att presenteras där (skåpmaten är förmodligen så gammal att den framstår som ny med daggstänkt fräschör).

Publicerat

Nu har färgerna nästan helt bleknat

Det är inte många exponeringar kvar på den sista rullen av Polaroid gamla klassiska 669-film som inte tillverkats sedan 2008 om jag inte minns fel. De bilder jag tar nu blir mycket bleka och framkallningsvätskan räcker inte riktigt till vilket gör att kanterna inte framkallas. Men nog blev det en vacker bild!

Detta foto är lika blekt som mina barndomsminnen börjar bli. Minns dock tant Annas kök och den saft som hon bjöd som alltid var för stark. Svag saft var en styggelse för många äldre. Anna fick gödsel av oss och Ivar satte vår potatis.

Publicerat

Lyttkens om dramat på Broxvik

Alice Lyttkens make, advokat Yngve Lytkens, utgav 1948 en spännande volym om Dramat på Borxvik, en förgiftningshistoria som fick ett enormt genomslag i slutet av 1890-talet. Kammarherre Evert Taube von Block på Broxvik avled efter en tids sjukdom och ett par månader efter hans begravning yppade den unga Helga Fägersköld, som vid den tidpunkten inlett en romans med kammarherrens son, att hon sett fru Betzy Taube von Block hälla Sublimat i sin makes saftsoppa.

Efter gravöppning och obduktion visar det sig att det finns spår av arsenik och kvicksilver i kammarherrens kropp och fru Betzy åtalas för att ha förgiftat sin man. Dramat tar dock en oväntad vändning när misstankarna istället kommer att kastas på den unga Helga.

Vem som egentligen döda kammarherre Taube von Block har aldrig gått att fastställa, man har inte ens kunnat styrka att han verkligen förgiftades. Istället är det troligt att försök gjordes att förgifta honom, men att doserna var för svaga och att döden troligtvis var naturlig.

Dramat på Broxvik är en mycket spännande skildring av ett av Sveriges stora rättsfall. Lyttkens bok kastade till viss del nytt ljus över händelserna men huruvida hans slutsatser är korrekta kan jag inte uttala mig om. Stig Jägerskiöld är i Svenskt biografiskt lexikon kritisk till Lyttkens skildring. Det tycker jag inte skall hindra er från att beställa boken från bokborsen.se där den säljs för en billig penning.

Publicerat

Dröm eller verklighet i sommarnatten

Irrbilder

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand

Irrbilder

Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Publicerat

von Krusenstjerna och en ny biografi

Eftersom Agnes von Krusenstjerna hör till mina favoriter är jag mycket glad åt den nya biografi som Anna Williams skrivit om den intressanta författarinnan. Det har naturligtvis funnits bättre författare än von Krusenstjerna, men det innebär inte jag inte sätter henne högt, tvärtom, ty även om hennes böcker har sina brister är de stundtals lysande och hennes berättarkonst är i en klass för sig. Kanske är det de av maken, David Sprengel, infogade partierna som tar ner helhetsintrycket.

Fröknarna von Pahlen hör till de bokverk som jag sätter mycket högt. Berättelsen om Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela och deras liv är fullkomligt trollbindande. I den 5:e volymen, Älskande par, kulminerar dramat och Angela förälskar sig, och ger sig, åt Petras ungdomskärlek. Den levnadsglada fru Landborg förför Stellan von Pahlen vilket von Krusenstjerna skildrar på ett fullkomligt lysande sätt. Stanny Landborg, Angelas väninna, har en fäbless för sin bror och under den midsommarhelg som till stor del utgör boken inträffar en stor tragedi. Mitt i alla känslor och ett brokigt persongalleri smälter natur och erotik samman och bildar en fast och livsduglig ram till berättelsen.

Har ni inte läst Fröknarna von Pahlen, gör det i sommar. Vet ni med er att ni har svårt att fångas av en 7 delar lång släktkrönika, börja med del 4, Porten vid Johannes och fortsätt sedan med Älskande par och ta därefter de inledande 3 böckerna. Skildringen av bondeupproret i Porten vid Johannes kan ni gott hoppa över.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 20

Och vad har vi här om inte en i all hast upplyft lada! Saken var den att i måndags förra veckan fick jag veta att de två ladorna där ute behövde lyftas innan torsdag för då skulle markerna, som omger dem, plöjas och sås in. Det blev bråda dagar, men redan på tisdagskvällen lyfta jag de två med hjälp av en granne och hans baklastare. Innan dess hade jag tagit ut golvet i den ena och stagat upp stockarna kring öppningen som ni ser på bilden ovan. Då syllen, den nedersta stocken, saknades, fanns det inget som höll ihop ladan i öppningen och det kräver viss försiktighet. Det hela gick emellertid bra och nu är båda tömda på bråte och ruttet golv och de skall få stå och torka ett par veckor för det var lervälling inne i dem.

Istället har jag tagit tag i ett gammalt kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till en kyrkby där vi har en kyrkstuga. Innan dess kan det eventuellt ha stått anslutning till Öjeby kyrkby ety många byggnader flyttades 1913 från Öjebyn till den nya lilla kyrkstad som då uppfördesi anslutning till den nya kyrka som byggdes på landsbygden.

Stallet är i rätt bra skick och det syns att det monterats ned en gång, ty alla stockar är ordentligt märkta vilket troligtvis gjordes då stallet monterades ner på 30-40-talet och flyttades hem till gården. Dessvärre hade den främre delen sjunkit ned i myllan och den nedersta stocken ruttnat. Det fanns alltså inget som höll ihop byggnaden vid öppningen som även här gick ned till marken.

Jag lyfte försiktigt upp byggnaden med en domkraft, lite i taget, och pallade under med lecablock och brädstumpar. Runt dörröppningen fick jag spika plank som höll samman stockarna

Här ser ni resultatet. En grov planka tjänar som stabilisator i dörröppningen. När allt är klart skall den tas bort och dörren skall monteras tillbaka (den är medfaren, men spikarna är handsmidda så jag vill inte göra en ny). Den nedersta stocken var rutten och skall ersättas med en ny, och den är inte med på bild, men tänk er den som grunden till byggnaden (den skall dock ligga på några stenar och inte direkt på marken).

Nå gäller det att försöka få till en bra stock av en trädstam.

Fortsättning följer.

Publicerat

Aktuellt om hemtjänstens scheman

I Aktuellt ikväll var det ett bra inslag om situationen på en kommunal hemtjänst i Uppsala (finns att titta på här). Den stackars anställda har 26 besök på 6 timmar! Jag hade 13 och hann inte med. Visserligen kan det ha varit så att vi hade längre körtid, men ändå, något är fel med systemet när man planerar scheman utan att ta med tid för förflyttning och när man  planerar in besök som överlappar varandra.

Det finns faktiskt hemtjänster där de timanställda bara för betalt för den tid de är hos de gamla. Syften med detta är att de verkligen skall få sin tid. Till nackdelar hör dock att arbetstiden, för till den räknar jag förflyttningarna, kan bli obetalt till en inte helt försumbar del. I vilket annat yrke är skulle man kunna bete sig på detta sätt? ”Men Filippa, det är klart att du inte får betalt för tiden det tar att åka till kongressen/invigningen av lättakuten/styrelsesamanträdet!”. Nej, det skulle inte en människa i den positionen (sjukvårdslandstingsråd) acceptera. Däremot får en människa som går att utnyttja finna sig i det och det tycker jag är upprörande.

I inslaget i Aktuellt får vi också veta att ledningen för Nyby hemvård får vi också veta att ledningen är missnöjd med den tid som de anställda tillbringar hos kund. De gör för korta besök. I ett brev som skickats till de anställda står följande att läsa:

”Jag vill att ni förstår vad det innebär när vi tjatar på er om vikten att faktiskt göra den utplanerade tiden hos en kund”

”Om ni inte lyckas vända denna trend så innebär det att vi kommer att få lov att säga upp personal”

Jag vet inte riktigt hur man skall tolka detta. Ledningen kan väl knappast tro att man skall hinna med att sitta tiden ut när inte ens tiden på schemat, utan förflyttningar, räcker till. Vill man kanske att de anställda skall logga in hos de gamla redan innan de hunnit dit? Många hemtjänster har nämligen ett system där man elektroniskt loggar in hos kunderna och så får hemtjänsten betalt efter hur länge mycket tid varje pensionär fått. Bra tycker jag, men inte om det blir på detta sätt.

Man måste inse att det kostar att bedriva hemtjänst och att det i jobbet ingår att förflytta sig. Man måste också tänka på att privata hemtjänster ofta har ett större upptagningsområde med längre avstånd mellan de gamla vilket gör att förflyttningarna tar tid. Det finns ingen chans i världen att företaget bjuder på dessa förflyttningar, det får antingen den naställda eller pensionärerna betala.

Publicerat

Hur långsamt tiden tingens väsen tär

Hemmavid

Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha…
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.

Hemmavid

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fångna träden
och tröstar dem ibland.

Hemmavid

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
jag måste vänta på den milda döden
och bringar frihet åt min själ!

Hemmavid

Det gamla huset av Edith Södergran från Dikter 1916.

Publicerat

Nancy Mitfords Love in a cold climate

Nancy Mitford, den första i den Mitfordska syskonskaran, blev med åren en framgångsrik författare. Sina största framgångar tror jag att hon fick med Love in a cold climate och The pursuit of love. Nyligen gav Penguin ut en samlingsvolym med samtliga 8 böcker. Den tycker jag att man bör skaffa om man uppskattar brittisk litteratur och dito överklass!

Nancy Mitfords roman anno 1948, Love in a cold climate (Kärlek i kallt klimat), en en underhållande historia. Miljön är den brittiska överklassen med hus i London och stort gods på landsbygden. Boken är en uppföljare till The pursuit of love (Förföljd av kärlek), men skildrar vad som hände innan. En filmatiseringen gjordes både 1980 och 2001.

I centrum för berättelsen står Lady Montdore, en äldre och väldigt myndig dam. Hon har en dotter som heter Polly, vars nästa steg i livet är att gifta sig, något som hon inte är särskilt lockad av. Lady Montdores älskare, Boy, är gift med Lord Montdores syster Patricia som en dag avlider, vilket blir starten på en mängd trassel. Det visar sig nämligen att Polly i många år varit förälskad i den betydligt äldre Boy.

In på scenen kliver den unge Cederic Hampton, som verkligen är definitionen av camp. Han gör Lady Montdore up-to-date med hjälp av dieter och skönshetsoperationer; livet på godset förändras radikalt. Hur det går skall inte avslöjas här, men det blir verkligen happy ending för alla parter. Jag frestar med en replikväxling. Det är Uncle Davey som berättar för Fanny att Polly har problem i äktenskapet med Boy:
– Oh, dear I said. Kitchen maids?
– No, said Davey. Not kitchen maids.
– Don’t tell me, I said, horrified.
Med lite fantasi kan man lät föreställa sig vad som lockar den gode Boy (som spelas av Anthony Andrews i den andra filmatiseringen).

Nancy Mitford verkar inte ha besvärats av någon konventionell moral. Dessutom är hon minst lika kvick som Evelyn Waugh och skildrar med stor charm den brittiska överklassen.

Läs också Carina Burmans Understreckare om Nancy Mitford i SvD.

Publicerat

Tora Dahl om Knut Jaensson och deras ungdoms kärlek i boken Sömngångare

Äntligen fann jag en självbiografisk bok av Tora Dahl! 1974 var det utgiven vilket fick mig att fundera på om hon verkligen levde då. Ja, det gjorde hon naturligtvis, 88 år gammal. Inte nog med det, hon gav ut ytterligare 5 böcker och den sista kom samma år som hon fyllde  94.

Dahl föddes 1986 och växte upp med sin fostermor under rätt knapra omständigheter. Hon kom att utbilda sig till lärarinna men odlade tillsammans med sin man, Knut Jaensson, sina kulturella intressen och romandebuterade först 1935. Med boken Fosterbarn 1954 kom henens stora genombrott.

Sömngångare, den bok jag precis läst, är den 5:e i en serie om 10 självbiografiska böcker som utgavs mellan 1968 och 1980. En imponerande utgivningstakt får man verkligen säga.  I Sömngångare träffar Dahl den några 7 år yngre Knut Jaensson som precis slutat gymnasiet  och skall börja studera i Uppsala. Hon har då nyss avslutat en kärleksaffär och hennes mor blir allvarligt sjuk och dör. Vänskapen med Jaensson utvecklar sig snart till kärlek under en sommar när de två vistas i Sigtuna och där lär känna varandra.

Sömngångare innehåller många utdrag ur de brev som växlades mellan Dahl och Jaensson under den första tid som förflöt efter att de träffat varandra. Då kan läste i Uppsala och hon hade sin tjänst, och sjuka mor, i Stockholm, kunde de inte träffas speciellt ofta. Förhållandet ger dem båda mycket, ty de är båda intresserade av litteratur. Dalh är särskilt förtjust i Ola Hansson och introducerar Jaensson för Herman Bangs Mikael.

Ytterligare en anledning till att läsa Dahl är att hon ger några glimtar av författaren och konstnären Ivar Conradson, född i Skellefteå. Jag tror dock att det är i den följande volymen, Förvandlingar, som han porträtteras lite mer utförligt. I denna volym får vi veta att Conradson har haft ett förhållande med en stamanställd, en militär, och så berättar hon om den gång Emil Lindegren, Conradson och hon besöker Tattersall på Grev Turegatan. Conradson var förtjust i att tala och gav sällan sina medmänniskor en chans till ett inpass. Den kvällen på Tattersall förfäktar han idén att att kvinnan kan nå verkliga djup ty hon saknade personlighet. En endast utväg står henne till buds och det är att bryta skrankorna till samhället och bli prostituerad eller föda barn utom äktenskapet.

Kvällen slutar för övrigt med att Dahl vaknar mitt i natten av ett väldigt oväsen. Lindegren och Conradson försöker tränga sig in i våningen. På morgonen visar det sig att de överförfriskade männen urinerat i trapphuset.

Ungefär där avslutas denna volym om Tora Dahls tidiga 10-tal.

Publicerat

We’re having a heat wave, a tropical heat wave, the temperature’s rising

Som ni kanske läst är det varmare i Haparanda än i södra Europa och det hör inte till vanligheterna vid denna tid på året. Maj kan vara hemskt kall och grå men inte i år! Däremot är det torrt för solen har inte unnat sig någon rast eller ro och regnet har lyst med sin frånvaro. Jag har måst vattna med kanna och slang för att inte nyplanterade buskar och träd skall torka bort. Till och med syrenen slokar! Till det goda hör dock att nämnda syren, som jag fick av tant Signe när de gjorde om på tomten en gång när jag var liten, redan börjat blomma. Det måste vara ett rekord! Flera veckor före utsatt tid!

Och här en tropisk vy! Min vittberesta Nerium tronar nu på ett bord i trädgården och gör verkligen sitt för att skänka en tropisk touch till den söndertorkade gårdsplanen. Jag tror att den trivs alldeles utmärkt där så länge som detta väder håller i sig. Om jag göder den ordentligt står den säkert snart i full blom igen.

När jag röjde ur ladorna fann jag en gammal kvarn. Nirvana heter den! Jag trodde först att det var en kornkross, men jag hade fel. Den är i rätt bra skick, men delar av underredet har ruttnat och måste bytas ut. Dessutom ställde den sig på nosen i leran i ladan och måste nu rengöras. Tyvärr har jag inget utsäde som jag kan så och skörda för att sedan krossa.

Publicerat

Konsten att rätt komponera en fasad

Förlagor till fasadkompositionJag köpte Staden på malmarna härom dagen. Det är en läsvärd bok som behandlar bebyggelsen i Stockholm fram till vår tid. Tonvikten är dock på bebyggelsen före 1930. Boken är rikt illustrerad med interiör- och exteriörbilder, planritningar och skisser.

Här intill en bild ur en för 1880-talsarkitekten oumbärlig bok, mönsterboken Hittenkofers Architektonische Formenlehre utgiven 1877 (för större format klicka här). En kunnig arkitekt satte omsorgsfullt samman arkitektoniska element till en passande helhet. Basen var oftast nyrenässans, men inslag av gotik och barock ansågs mycket passande. Dekorationer, ofta i form av fabriksgjutna gipsdetaljer, var lätt tillgängliga, precis som stucktaklister som såldes som metervara i kombination med hörnstycken. Det hantverksmässiga inslaget var kanske inte riktigt vad många idag tänker sig. De ståtliga ”snidade dörröverstycken” som pryder mången Östrmalmssalong, är inte sällen gjutna i gips.

Jag tycker att det är en sympatisk form av arkitektur, detta att foga samman klassiska element till en ny helhet. Eklektiskt, javisst, men även för detta banala byggande krävs skickliga yrkesmän. Naturligtvis är det svårare att göra samma sak idag. Snålt tilltagna våningshöjder och frånvaron av högklassiga port- och fönstersnickerier gör detta mer eller mindre omöjligt om man vill erhålla ett förstklassigt resultat.

När man tänker på hur mycken grannlåt som genom åren gått till spillo och förpassats till soptippen är det lätt att bli dyster till sinnet, men betänker man att det är relativt lätt att åstadkomma nya dekorationer i autentisk modell, ljusnar det en smula.

Publicerat

Hubbards Open Sesame på Blue Note

En fantastisk skiva från 1960! Titelspårets intro signalerar att denna skiva hör till de absoluta toppnumren från åren runt 1960. Plattan släpptes på Blue Note BST 84040 detta år och hör till de album som man verkligen bör ha i sin skivsamling.

På den ursprungliga LP:n finns följande spår: ”Open Sesame”, ”But Beautiful”, ”Gypsy Blue”, ”All or Nothing at All”, ”One Mint Julep”, ”Hub’s Nub”. Nummer 2 och 4 hör verkligen till jazzens klassiker kan räknas in i samlingen av mina favoriter.

Medverkar gör Freddie Hubbard (trumpet), Tina Brooks (tenorsax), McCoy Tyner (piano), Sam Jones (bas) och Clifford Jarvis (trummor).

Albumet finns i sin helhet på Spotify för er som föredrar att lyssna på det sättet. .

Publicerat

Kerstin Thorborg, Wagnersångerska

Kerstin Thorborg är verkligen inte speciellt omtalad idag, men under 30-40-talen var hon och Jussi Björling vår främsta export i denna genre. Enligt uppgift sjönt hon 13 säsonger på Metropolitan i New York och det är verkligen inte illa.

På SVT Play finns just nu en dokumentär om sångerskan som ni inte får missa. Lite rörig stundtals tyckte jag, men i övrigt mycket intressant. Mest känd blev hon nog när hon avbröt sitt kontrakt vid Wieneroperan (jag tror att det var den scenen) för att Österrike hade anslutit sig till Hitler-Tyskland. För detta fick hon tydligen utstå en hel del smälek i den svenska pressen. Tyskland hade hon avpolleterat redan 1934 eftersom hon inte gillade hur de judiska medarbetarna behandlades. Efter dessa kontroverser blev Metropolitan i New York en scen som hon ofta gästade.

Här ett par klipp som jag hittade på YouTube: Erda – Weiche, Wotan, weiche och Brangäne – Einsam wachend in der nacht.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 19

Äntligen har börjat med ladorna, och det efter att ha planterat och fixat med diverse smått och gott, bland annat byggt en bro till en av logens dörrar.

En besiktning gav vid handen att de har sjunkit ned åtskilligt och att på de värsta ställena är nästan två hela stockvarv under jord. En spantrad lada (lösvirke, inte timrad) är såpass lilla däran (den nedre delen av konstruktionen har ruttnat och panelen är rätt dålig på sina ställen) att det kan bli knivigt att lyfta den, att det finns risk att den rämnar så den får repareras ”på plats” och sedan lyftas. En tredje har fått sin ena öppning förstorad vilket försvagat konstruktionen så att den måste förstärkas innan den går att lyfta upp.

Den första etappen går ut på att lyfta ladorna och placera dem på stockar så att de kommer upp ovan jord och så att restaureringsarbetet sedan kan fortsätta. Innan det görs måste dock ladorna friläggas. Jord som lagt sig som en vall mot väggarna måste grävas bort och den bråte i form av ruttna trodor (material som användes för att hässja hö) som ligger intill flyttas undan.

Då golvet i tre lador är helt trasigt måste också det tas bort tillsammans med resterna av de underlagsåsar som bar upp det. Det ser verkligen ut som ett bombnedslag i samtliga tre som jag påbörjat restaureringen av. Under golvet ligger fuktig lerjord som inte torkat ut på år och dagar.

På bilden högst upp ser ni mig i full fart med att lyfta bort trodorna vid en lada. Tyvärr kunde jag inte använda kranen, de var helt enkelt för sköra för att lyftas på detta sätt och blev kaffeved när jag försökte och kaffeved kan man inte lägga på en vagn och köra hem.

Avslutningsvis en bild åt Ann Margret om visar instrumentbrädan på en Volvo BM 430. Tänker att det kan intressera.

Traktorerna har verkligen utvecklats från första halva av 70-talet. Dagens är stora och mycket kraftfulla. Däremot kanske inte lika smidiga som de gamla som lätt tar sig fram på trånga ställen.

Publicerat

I Paris med Dardel och de Maré

När jag läste von Pahlen-sviten för några år sedan läste jag också en del relaterade texter, bla om David Sprengels (Agnes make) bidrag till sviten. David Sprengel var, om jag minns rätt, av ungefär samma årgång som Nils von Dardel och Rolf de Maré.

Sprengel var ingen större vän av det kotteri som nämnda herrar tillhörde, om detta berodde på avundsjuka eller allmän aversion mot gruppens något perverterade leverne vet jag ej. Hursomhelst; Sprengel bidrog med ett antal sidor i Agnes romansvit, bland annat porträtten av de perversa Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson, båda artister med förkärlek till onaturliga poser och läspande uttal. De är lustiga skisser av personerna i konstnärskretsarnas demimonde.

Bilden ovan föreställer en ridåskiss till Les Ballets Suédois sista uppsätning Rel㤨e 1924. Svenska baletten grundades av Rolf de Maré som var barnbarn till Wilhelmina von Halwyll. Läs mer om honom här

Publicerat

Et la beauté du printemps boréal

Försommargrönskan! Man kan då rakt inte klaga på beautyn vid denna årstid. I än rinner vattnet stilla, men kraftfullt, ty än finns det smältvatten kvar som kommer rinnades. Om det kommer från åkrarna som ännu inte helt torkat upp eller om det härstammar från nordligare trakter vet jag inte. Vackert är det hur som kvällstid hör man faktiskt bruset från den ytterst lilla fors som är belägen vid en av de tre broarna i byn.

Vår gamla höpress! Det finns en bild på mig i barnvagn vid den nyinköpta pressen i början av 70-talet. Måste säga att jag är mer välbevarad. Passade dock på att pumpa däcket när jag städade maskinhallen. Vid tillfälle borde den nog tas ut och tvättas och kanske smörjas så att den inte rostar samman .

”Bidrar diskret till sin ägares anseende vid ankomst och avfärd” skrev General Motors i sin broschyr. Tiderna förändras!

Besiktigade bilen och fick rent papper. Tur, för förra året gick den inte igenom och blev sedan påkörd och hamnade på verkstaden hela sommaren. Denna gång berättade besiktningsmannen att jag måste sätta fast avgasröret ordentligt, ty en infästning hade gått sönder och det hotade att lossna. Mycket riktigt, på väg hem gav det sig iväg och måste nu åtgärdas. Så kan det gå! Men godkänd blev bilen och det är huvudsaken. I ärlighetens namn är det väl bara bromsarna som någon gång kan vålla problem. Trumbromsar har en tendens att dra ojämnt om bilden står stora delar av året.

Publicerat

Siri Derkert och hennes Sverigevägg

Sverigehuset

Jag vet inte om ni såg dokumentären om Siri Derkert på SVT. Det var mycket roligt att se alla gamla klipp med henne. Hon var en mycket intressant person!

Sverigehuset vid Hamngatan i Stockholm har idag degraderats till Ilums Bolighus. För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverigeväggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigeväggen skulle invigas den 31:a maj 1969 och samtidigt skulle utställningen Sverigebilder visas. Den blev emellertid stoppad ty den ansågs vara för samhällskritisk. Siri Derkert blev naturligtvis arg och vägrade visa sin Sverigevägg; hon dolde den bakom ett svart skynke med texten ”Min vägg visas inte så länge utställningen Sverigebilder inte har öppnats i Sverigehuset. Jag gör detta som en solidaritetshandling”. Svenska Institutet, som anordnade utställningen gav till sist med sig och visade Sverigebilder, men bara under en dag. Derkert avtäckte då sitt konstverk.

Klicka på taggen Siri Derkert här inunder inlägget för att läsa mer om henne.

Publicerat

Millesgården en varm försommardag

Millesgården här till Stockholms vackraste platser. Oavsett väder eller årstid är det alltid lika vackert. Anläggningen är helt enkelt fullkomligt makalös.

Att Kol och Koks cisterner och oljehamnen bilder en diskret bakgrund till Carl Milles skulpturpark är inget annat är rent genialt. Vore där ett skärgårdslandskap, en svensk idyll, blev det nog alltför mycket av det goda.

Den nya utställningshallen tycker jag inte förstår den vackra anläggningen, tvärtom, den passar in på ett utmärkt vis.

För en gångs skull har jag scannat in större bilder också, klicka på de små så får ni dem med 800 pixlars bredd.

Publicerat

Huset som naturen snart tar tillbaka

Ödehus

Ett hus som snart ej finnes mer. Den bedrägliga takpappen håller inte längre tätt och fukten har samlat sig i bjälklaget ovan köket vilket fått kökstaket att ge vika. Som en ung fattig flicka från förr böjer det sig underdånigt ned.

Ödehus

I farstun hänger ännu ett kvarglömt plagg. Här är torrt och en blommig tapet välkomnar mig som gäst, trots att jag objuden lossade på den ståltråd som förseglade ytterdörren. Till höger leder vindstrappen en våning upp, till vänster ligger köket med sin murade spis.

Ödehus

Inne i kammaren står fortfarande några möbler kvar. Skamfilad, javisst, men intill tronar en glänsande chiffonjé.

Publicerat

Ett litet drivhus för tomat och melon

Jag har byggt ett litet drivhus! Något stort åbäke hade jag inte tid och ork att sätta samman och dessutom kräver ett sådant bygge mer vård när det inte används. Detta lilla enkla bär man in så snart säsongen är över. Smidigt!

Grunden till bygger är gamla innanfönster från Grans lantmannaskola i Öjebyn som min pappa fick för 30-40 år sedan. De är av mycket hög kvalité och hopfogade helt utan spik och skruv. Tätningslisterna i något rött sammetsliknande tog jag bort och likaså de smäckra vred av en typ som jag aldrig sett tidigare (och därför sparat). Samtliga fönster är numrerade och på ett står det Husmors rum, på ett annat Övre korridoren. Tänk om de fått sitta kvar! Tyvärr finns det nästan inga enkelfönster med lösa innanfönster kvar i Norrbotten, till skillnad från i Västerbotten där man faktiskt bevarat denna gamla konstruktion i betydligt större utsträckning.

Fönstren sammanfogades sedan med träskruv. De två rutor som utgör vardera långsida sattes samman genom att en hyvlad träbit som båda rutorna skruvats fast i. Et slå håller samman mittpartiet och blir samtidigt ett sorts handtag när man skall bära det. På bilden ovan ligger drivhuset uppochner i väntan på att grundsockeln skall skruvas fast.

Denna sockels främsta uppgift är att skydda fönstren från att förstöras av jordens fukt. Den består av fyra träbitar som skruvats ihop till en rektangel som överensstämmer med växthusets bas. Sockeln monterades sedan fast medelst träskruv och voila, växthuset var klart!

Jag har funderat en del på hur glastaket skall ordnas. I dagsläget ligger bara två rutor lösa på toppen. Eventuellt monterar jag fast dem med gångjärn. Viktigt är att kunna öppna ordentligt för att det inte skall bli för varmt där inne soliga sommardagar.

I drivhuset står nu två tomatplantor och en dito melon. Tomater lär det bli, men hur det går med melonerna återstår att se. Plantan har dock växt bra de senaste dagarna så det är inte omöjligt att det blir något i slutet av sommaren. Om plantan nu ryms i drivhuset när den växt till sig.

Publicerat

So from today I’m travellin’ light

Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.

Publicerat

Olle Hedbergs roman Grop åt andra

Förra sommaren läste jag några av Olle Hedbergs romaner. Vissa tyckte jag mycket om, framförallt de om Iris Mattson och Bo Stensson Svenningson (har bara läst två, inte de två första och den sista). Nu har jag precis avslutat Grop åt andra som är den första i trilogin om Karsten Kirsewetter. Till viss del liknar den böckerna om Stensson Svenningsson vilket dock inte skall tolkas som de ej är värda att läsas, tvärtom, jag blev mycket förtjust i Grop åt andra, framförallt den avslutande tredjedelen.

Karsten Kirsewetter har växt upp med sin far, överstelöjtnant Kirsewetter, och sin mor, änkegrevinnan von Zeta som gifte sig med varandra på äldre dagar. Resultatet av denna allians blev Karsten och denna yngling studerar vid läroverket när boken tar sin början.

Det trista tyg som Karsten fått av sin mors syster med man faller honom inte på läppen så istället beger han sig till en grannstad och lyckas bli av med rullarna genom att knacka dörr. För en del av slantarna köper han sig en gatflicka, ett nöje som tar endast 15 minuter, men som under lång tid gör sig påmint genom den veneriska åkomma som blir resultatet av besöket.

Karsten förflyttas till Stockholm och läser klart gymnasiet och gör sedan värnplikten i Gråsten och där träffar han en ung flicka som han förälskar sig i. Sonja Strömbäck har en tjänst som hembiträde men till hösten flyttar hon till Grenoble och det kommer så småningom även Karsten, fast besluten att vinna den unga Sonjas hjärta.

Det är i skildringen av Karsten och Sonja under deras två veckor tillsammans i Frankrike som boken vinner mitt hjärta. Sonja, som inte vill bli en vanlig fru utan som vill skaffa sig utbildning, jobb och en härlig älskare, och Karsten som den mer konventionellt lagda som önskar fru, barn och en borgerlig trygghet.

Det finns ytterligare ett avsnitt som jag tycker mycket om och det är när hans far, överstelöjtnant Kirsewetter planerar för framtiden, köper sig en gård och inrättar sig för en ålderdom på landsbygden och vet att hans dagar är räknade, något som blir allt tydligt när ålderdomen är nära. Jag tycker om Karstens far, till skillnad från hans högfärdiga moder, som visserligen har sina poänger, inte minst när han faller död ner i damrummet på Grand Hotel Royal, men som i övrigt inte lämnar några djupare avtryck i romanen.

Det finns ytterligare två delar i trilogin och nu vill jag naturligtvis läsa dess. Låt min finna dem på närmaste begagnataffär!

Publicerat

Värmebölja får man verkligen påstå

Det blev verkligen mycket varmare än det brukar vara såhär års och betydligt varmare än jag tänkt mig, ty jag hade antagit att det skulle bli kallt, ett par plusgrader och allmänt trist. Men så blev det inte alls!

Promenerade en ljum kväll och det var så vackert. Ängarna har inte grönskat och marken är halmgulgrå och ytterst dekorativt, framförallt mot en klart ljusblå himmel.

Jag inspekterade mina lador, de som skall repareras. Två av dem har jag sökt och fått bidrag för, tre skall jag söka i dagarna. De är rätt fina, men de har sjunkit ned och är rätt skadade under. Vilken tur att jag inte vet så mycket om ladrestaurering, annars hade jag säkerligen inte vågat ge mig in på det!

Passade också på att träffa min deklarationstant, hon som gör bokslut och deklarerar åt mig. Jag är alltför dålig på dessa grejer, speciellt lätt är det inte heller när man har både företag och skogsfastighet. Efter det besöket köpte vi jord och skruv och åkte sedan förbi moster Ebbas kyrkstuga som är sig helt lik. Liten och trång, men med bort och två utdragssängar/soffor.

Passade också på att se över morfars och mormors radio som blivit gammal. Bytte tre papperskondensatorer och så var den återställd, åtminstone nästan. Det magiska ögat har slutat fungera, om det beror på någon komponent eller om själva röret gått sönder vet jag dock inte.

Min farfars radio är jättegammal och dessutom trasig. Andra halvan av 40-talet är den troligtvis tillverkad och den har säkert inte använts sedan 60-talet någongång. Har fått ordning på vissa detaljer men väntar nu på ett nytt rör och en rörhållare. Sen får vi se om det är något liv i den. Tyvärr kan man bara lyssna på kort-, lång- och mellanvåg. Ingen FM-mottagning på detta gamla åbäke.

Publicerat

Glesbygdens svunna mode, del 2

Inget är väl mer klassiskt än de något korta tantklänningarna som var så populära på 70-talet. Här min farmor i en fin vit och ljusgrön historia som är försedd med vit krage. Snyggt! Att hon valt att visa upp den omgiven av tagetes, akleja och lupin, gör nog sitt till.

Det svenska måttsystemet för damkläder är omfattande, även om dagens konfektion mest handlar om S-XL. En måttserie var 20-serien och den passade kortare damer med viss rondör. Färgglada klänningar, oftast i syntet, var en storsäljare när det begav sig och särskilt populär var 20-serien som passade bra på den generation som arbetat hårt och var mer kortväxta.

På norrländska sa man glosat om färglada tyger. Farmors klänning är inte glosat, den är mer strikt. Annat var det med många av hennes andra modeller som var fullkomliga explosioner i grönt, gult, orange, brunt, rött och blått. Jag tycker att det var snyggt.

Idag ser man spår av dessa klänningar i några enstaka trasmattor som vävdes med syntetiska mattrasor vilka inte blev speciellt populära.

Publicerat

Bokfynd på återvinningsstationen

Jag var på återvinningen och fyndade härom dagen. Bland annat hittade jag Olle Hedbergs Grop och andra, Herman Bangs Tine och Benedictssons Fru Marianne (båda i snygga utgåvor vilket framgår av bilden ovan) samt Ivar Los Socialisten. 5 kr styck var verkligen inget att bråka om. Dessutom fick jag mig 4 nya vykort från 60-talet föreställandes Stadshuset i Luleå. De hade en hel kartong. Motivet sålde  uppenbarligen inget vidare trots det pampiga stadshuset och grönskan i Stadsparken.

Grop åt andra är den första i Hedbergs trilogi om den unge Karsten Kirstewetter, son till en överstelöjtnant och en välbärgad fru. Jag gillar Hedbergs 30-40-talsböcker och denna verkar lovande. En smått borgerlig roman, lätt att läsa och underhållande. Jag kan förstå att hans böcker såldes i stora upplagor.

Fann också några skivor, bl.a. Karelsk vaggvisa som jag tyckte lät intressant och Konvaljens avsked. Säga vad man vill om den låten ,men nog har den viss charm. Precis som titeln Kung Liljekonvalje av dungen.

Publicerat

Mogens Mogensens villa i Tågaborg

Mogens Mogensens villa i Hågaborg

40-talets skånska arkitekt på modet var Mogens Mogensen, åtminstone om man får tro Svenska hem i ord och i bilder. Hans eget hem låg på Johan Banérsgatan i Helsingborg och var en elegant villa som bl.a.  koketterade med öppen spis på takterrassen som för övrigt var avsedd för solbad.

Paradrummet är vardagsrummet vars kombinerade fönster och vinterträdgård ses på bilden ovan. Mellan de båda glasen har en trädgård skapats och detta är verkligt effektfullt. En en annan vrå av detta stora rum, som går tvärs igenom villan,  finns en spiselvrå med två stora fåtöljer som Mogensen ritat och som klätts av Elsa Gullberg. Ytterligare en sittplats är anordnad vid dörrarna ut till trädgården. Här ett par Bruno Mathsson-fåtöljer i vitt fårskinn samt en ljusgrön flossamatta.

Intill vardagsrummet ligger matsalen som också är generöst uppglasad. Inredningen är mestadels klassisk med två tunga malmljusstakar och ett par stolar nyrokoko (tror jag iallfall).  Ytterligare ett sällskapsrum är den övre hallen vars golv är klätt med kalksten. Jag misstänker att väggarna är klädda med stavfanér i ädelfuru, precis som detta lilla rum.

Mogensen studerade vid KHT och Konsthögskolan och jobbade bl.a. hos Kooperativa förbundet samt ritade hus för Stockholmsutställningen innan han fick jobbet som kontrollant vid bygget av Helsingborgs konserthus, en byggnad som ritades av Markelius. Så småningom blev han en av de mer inflytelserika arkitekterna i denna del av Sverige och 1941 stod det vackra Simhallsbadet i Helsingborg klart.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 18

Visst var den vacker, Uppsalaslätten, sedd genom tågkupéns fönster? Det var varmt och soligt när jag klev på tåget i Stockholm. Mitt bagage var stort med allt gick bra. Jag hade två flyttkartonger, en resväska, en rätt volymiös Nerium inpackad i plast samt ett Ödesträd i de lite mindre formatet.

Resan var väl inget under av komfort. Jag kunde inte sova och när klockan var halv fyra var det dags att byta från tåg till buss på stationen i Umeå. Mitt i natten! Allt mitt bagage rymdes dock och jag kom helskinnad fram.

Här har vi Neriumen i all sin prakt. Ett under att den inte gick sönder kan jag tycka. Allt annat höll också, förutom en kartong som jag fick tejpa under resan upprepade gånger. Så går det när man tar sekunda flyttkartonger från grovsoprummet.

Dessutom kom de plantor som jag beställt till busstationen idag. Här syns de flesta utom fruktträden (som är Vasa vinteräpplen, Gyllene Kitajka, Onega gulplommon, päronet Pepi och körsbären Arttula). Från vänster till höger tronar två havtorn, vindruvan Zilga, chokladkörsbär i buskform, tre kanadenisksa buskrosor (Hope for humanity, Prairie Joy, Morden Centennial) samt två kineskiska pioner, luktpionen Original Pink och buskpionen Pink-blue pompon. Den sistnämnda kan bli mycket vacker, ty få saker är så vackra som kinesiska buskpioner. De är praktfulla, blir stora buskar (de fäller bladen men stammen övervintrar) och doftar underbart.

Här uppe har inte våren kommit långt men buskarna står beredda att snart släppa ut sina blad. En vit ros som jag glömt namnet på  ser pigg och kry ut och en herrgårdspion har börjat skjuta upp ur myllan. Efter den värme som väntas i veckan sätter nog naturen fart.

Publicerat

Luxor Magnefon, den talande tråden

En Magnefon från Luxor! Ingen vanli pryl i dagens hem men i början av 50-talet sålde de ganska bra och gjorde det möjligt att spela av skivor och radioprogram eller ta upp samtal, konserter eller något annat som man fann det värt att föreviga.

Magnefonen använder tunn, tunn ståltråd istället för de plastband som vanliga bandspelare använder (banden är belagda med metalloxid – det är den som gör dem magnetiska så att man kan spela in ljud). Denna tunna ståltråd går lätt av och det krävs mängder av tråd om man skall kunna spela in en halvtimmes ljud. Dessutom är ljudkvalitén inte lika bra som den de bandspelare som kom i mitten av 50-talet kunde uppvisa.

Luxors magnefoner byggdes oftast in i tjusiga möbler. Vanlig är Magenta och Magnat, ovanlig är den påkostade Magnific. På bilden höst upp i detta inlägg ses en Magnefon från ca 1953. Den har även tonarm och kan spela skivor, både 78-varvs och 33/45, dvs vinylskivor. Skivan placeras på den platta som även fungerar som uppsamlingsspole för trådbandspelaren.

Det blossade faktiskt upp en strid om rättigheter när det plötsligt blev möjligt att spela in radioprogram. Jag tror att det till och med står att det är förbjudet i många instruktionsböcker, men lik förbannat berättar fabrikanten hur man gör. Det skall vi nog vara glada för idag ty många radioprogram som inte sparats av SR finns fortfarande kvar på gamla magnefonrullar som kallas för Den talande tråden.

Den talande tråden är också namnet på detta roliga klipp som jag fann i filmarkivet. Magnefonen känns onekligen rätt futuristisk på de bilderna!

Publicerat

Jag besöker radhusen i Skönstaholm

Ett bildsvep från radhusen i Skönstaholm som jag besökte för ett par veckor sedan, strax innan träden grönskade och försommaren var på väg.

Precis vid infarten till radhusområdet finns denna lilla centrumbildning. Trevlig, omän inte i samma klass som den i tegel som ligger längre bort och som jag nyligen presenterat.

Radhuset på gaveln är det åtråvärda av typ Gs som har vardagsrummet en trappa upp och snedtak i nämnda rum.

Takfallet är något mindre sluttande mot entrésidan som ofta ligger någotsånär mot öster eller i vissa fall åt norr.

Vardagsrummens fönster är lite lätt utbyggda och i dessa hus av typ A. Tyvärr saknas öppen spis i dessa kåkar. Sovrum, matrum och kök ligger en trappa upp.

Ser ni spröjsen i vardagsrumsfönstren? Likt ett kors fast asymmetriskt. Mycket snyggt och ett tydligt tecken på att den strama funktionalism som präglade 30-talet definitivt är över i slutet på 40-talet.

Vissa entréer har ett litet skärmtak men i gengäld saknas en ordentlig trappa. Slätputs avdelar radhusen från varandra.

Här de snygga entréerna med en liten trappa och en ytterst spartansk täppa.

Publicerat

Hemmansägaren i Norrbotten, del 17

Detta är skog som avverkats och så småningom skall bli till bräder och plank. Det skall bli nya golv i lador och kanske även någon stock, några knutar, en och annan pinad vindbräda.

Bilden ovan är tagen för ett par veckor sedan, innan snön smälte, vilket den till sist gjorde. Virket måste dock hämtas hem från skogen innan det blir för varmt och den frusna marken tinar, annars orsakar maskinerna skador som är besvärliga att reparera. Det är inte ovanligt att  ovarsamma skogsbolag förstör skogsvägar till skogsägarnas förtret.

Och nu skall jag bli lite mer politisk.

Jordbruket hamnar då och då i blåsväder. Ibland oförtjänt, ibland inte. Nyligen publicerades en  ny forskningsrapport från Chalmers visar att nötköttet den största miljöboven. Bra text tycker jag för vi äter för mycket kött, både med avseende på miljöbelastning och vår egen hälsa. Rött kött är inte speciellt nyttigt så jag begriper inte varför man inte slår två flugor i en smäll och verkar för att minska köttätandet. En köttfri dag i skolan, eller snarare rött kött max två gånger i veckan tror jag är en bra början (men då kommer säkert en mängd idioter och säger att man måste själv få välja – nej säger jag, ibland måste man se till människans och planetens bästa).

Någon dag senare kommer ett svar från Helena Jonsson, ordförande i  LRF. Hennes tankar är också kloka och är ett bra komplement till den första texten. Jag tycker att det är viktigt att vi själva framställer det kött vi äter och jag skulle önska att det skulle göras utan alltför mycket importerat kraftfoder som ställer till det i utvecklingsländerna. Min åsikt är att det är fegt att utnyttja andra länder och förstöra deras miljö bara för att vi skall kunna konsumera billigt.

Publicerat

Ivar Lo-Johanssons Författaren

Det är tidigt 30-tal, Stockholmsutställningen pöser på Norra Djurgården och många arbetarförfattare flyttar ut i den sörmländska naturen, till de små syrentorp som förr beboddes av statarna men som nu bildar pittoresk bakgrund till tidens unga litterära garde.

I Ivar Lo-Johanssons produktion finns en självbiografisk svit om 8 volymer. Författaren är den 5:e av dessa och dessutom den första av Ivar Los böcker som jag läst. Jag kan inte annat än att rekommendera den, ty den är både tänkvärd och vad jag vill kalla ständigt aktuell. Spänningarna mellan arbetarförfattarna, den borgerliga pressen och den mer socialistiskt sinnade känns inte avlägsen när man ser till degens polariserade kultursidor.

Godnatt, jord var det verk som upptog Ivar Lo-Johansson under denna tid och som han beslutade sig för att skriva klart på en fäbod i Dalarna. Det är en vacker trakt och arbetet går som en dans men en dag förlorar han typen a och utan denna inget romanskrivande. Några reservdelar står inte att finna och men det hjälpsamma biträdet i Ludvika berättar ett bygdens store författare och hembygdsvårdare har en likadan maskin. Glömsk om den artikel han skrivit ett par år innan, där han hävdade att dalarnas befolkning var ett mongoliskt träskfolk och som  retade gallfeber på bygdens stora författare och hembygdsvårdare  Karl-Erik Forsslund, beger han sig hem till sin forna kontrahent. Deras möte tycker jag Lo-Johansson skildrar på ett förtjänstfullt sätt.

I Författaren porträtteras många av Ivar-Los vänner och kollegor. Endast deras initialer skrivs ut så det krävs viss kunskap om denna generations diktare för att veta vem han menar. Vissa var döda när boken kom ut 1957, andra, som Harry Martinson och Arthur Lundkvist, var fortfarande aktuella. Huruvida någon tog illa upp vet jag inte, det är knappast några verkliga nidporträtt som tecknas.