Få saker är som bilreklam från förr. Man uttryckte sig helt enkelt annorlunda jämfört med idag (tänk bara på denna Plymouth-annons!). När Opel Kapitän lanserades i Sverige tog man fram en elegant broschyr som säkerligen var kopierad från den tyska marknaden. Bilden ovan är hämtad från den som ni i sin helhet hittar här. Jag har en något senare upplaga som använder fraserna som jag använt till rubrik. Tycker mycket om dem, men vet inte riktigt om jag tycker att bilen är särdeles diskret.
Inte långt från New York, uppe i Catskillsbergen låg på fram till 80-talet mänger av lyxiga resorts som främst riktade in sig på ett judiskt klientel. Maten som serverades var på många ställen kosher vilket var ovanligt.
Det var i början på 1900-talet som familjen Grossinger började hyra ut rum i sin villa uppe i bergen. Efter några år expanderade rörelsen och ett nytt, större hus byggdes. I slutet på 60-talet restes en ny stor byggnad, Jenny G kallad, som innehöll en mycket flott lobby och ytterligare hotellrum.
Med tiden kom nya anläggningar att öppna, bland annat Concord Resort Hotel som var en fantastisk anläggning som nästan helt jämnades med marken för knappt tio år sedan.
På bilderna ovan ses interiörer från Grossingers Catskill Resort Hotel som faktiskt finns kvar än idag, omän helt övergivet och otroligt förfallet. Anläggningen stängde på 80-talet och har sedan dess malts ned av tidens tand och vandaler. På denna sida kan man se bilder av Grossingers förr och nu. Det var verkligen en flott anläggning. Ytterligare en sajt har lagt upp bilder på hur anläggningen ter sig idag och hur förfallet gått långt över det reparabla.
Höskörden pågår här för fullt, om man nu ägnar sig åt att skörda hö vilket de flesta inte gör, ty de emballerar istället det nyslagna gräset i stora vita plastbalar som pryder åkrarna just nu. Att skörda hö är mer omständligt, ty gräset skall slås ut, spridas och vändas och därefter strängas och balas när det är helt torrt vilket kan orsaka bekymmer om vädret är ostabilt.
När traktorerna blev allmänt spridda kunde man använda dem för att fylla ladorna vilket underlättade arbetet. För att verkligt effektivisera passade man då på att bredda ladornas små öppningar så att stora lass kunde lassas in. Detta har gjort många ängslador instabila vilket jag fått erfara när jag reparerat mina lador. På bilden syns en traktor med en rejäl bal baktill. En ordentlig öppning behövs för att man skall kunna lassa in dem i ladan.
På bilden ses en gammal Grundig 1088 från säsongen -57/-58. Det är den minsta ev de större bordsmodellerna som fanns i serierna 1000-5000 där den sistnämnda var reserverad för de verkligt stora och flotta modellerna. Radion fick jag på köpet när jag köpte en annan. Tyvärr hade den fått rejält med stryk och fronten med högtalaren satt lös pga av att infästningarna i plast gått sönder. Med lite lim gick det att få ordning på det yttre och efter att ha lyckats reparera mekanismen för stationsinställningen (ett textilsnöre och en stålvajer) och bytt kondensatorer var radion fullt användbar, även om ett nytt magiskt öga behövs och glödlampor som skall lysa upp radioskalan (har beställt). Nu står den i köket och är en rätt utmärkt köksradio!
Skräplitteratur är inget nytt under solen. Vad sägs om denna skildring i romanform av Madame du Barrys spännande liv!
Här bjuds glimtar från Paris hemtrevliga bordeller där Jeanne Bécu började sin bana innan hon blev Ludvig XV älskarinna. Greve du Barry såg hennes möjligheter och hans plan att göra Jeanne Bécu till kunglig älskarinna slog i hög grad an på den prakt- och njutningslystna gatslinkan (språket!). Eftersom du Barry redan var gift, fick Jeanne istället gifta sig med hans bror, Guillsume. Hon behövde nämligen en grevlig titel för att kunna avancera som mätress.
Som få andra kvinnor, lyckades Jeanne du Barry samla ädelstenar på hög. En smycke gick hon dock miste om och det var det famösa halsband som aldrig han förfärdigas av juveleraren innan kungens död men som var avsett för Madame du Barry. Det var detta halsband som spelade huvudrollen i halsbandsprocessen.
Efter kungens död var juveleraren angelägen om att bli av med detta kostbara smycke som värderades till 1,5 miljon livres, men Marie-Antoinette, den dåvarande drottningen, kunde inte, med tanke på de dåliga tiderna, köpa en sådan dyrbarhet. Grevinnan la Mothe insåg genast att det fanns en chans att komma över dyrbarheten utan att åderlåta hushållskassan; hon var av svindlarnatur och övertalade den enormt förmögne kardinal de Rohan att köpa detta smycke och ge det till drottningen vars gunst han förlorat. Så småningom nappade kardinalen, köpte smycket och överlämnade det en mörk kväll till en gatflicka, utklädd till Marie-Antoinette. Halsbandet var nu i grevinnan de Rohans ägo!
Läs mer om det intressanta brottet på Wikipedia. Inblandad i affären var även den ryktbare magikern greve Cagliostro.
Ur historisk perspektiv misstänker jag att serien Ryktbara mäns och kvinnors kärlek är av tvivelaktigaste slag (men så kostade häftet 50 öre i kiosker och tobaksaffärer när det gavs ut 1928).
Vad det gäller populärhistoriska skildringar av sämre kvalité, kan jag tycka att dessa kan vara nog så njutbara. Jag kan inte låta bli att undra vad den förmodligen rätt obildade madame du Barry hade ansett om att lärda män ett århundrade efter hennes död ägnat så mycket tid i att forska om hennes kärleksaffärer och göra det med akademisk noggrannhet.
Söndag eftermiddag brukar jag lyssna på Jazzradion i P2. Tyvärr är det endast denna dag som P2 sänder jazz och det tycker jag är i minsta laget.
I kan program hörde jag en tidig inspelning med Betty Carter, I can´t help it, från lp:n Out There från 1958, en skiva som är praktiskt taget omöjligt att hitta i originalutgåva. Skivan var Carters andra, den första kom 1955 och hette Meet Betty Carter and Ray Bryant (finns på Spotify). Efter att ha undersökt saken närmare fann jag att Out There och följande lp, The modern sound of Betty Carter, återutgavs på en dubbel-lp i mitten av 70-talet och den kostar inte många kronor vilket fick mig att genast beställa den.
I can´t help it finns tyvärr inte på YouTube men däremot på en dubbel-cd med material från hennes tre första skivor som Spotify har lagt upp. Lyssna på den här, den är verkligen inte dum! Väldigt snyggt arrangemang och ett enkelt ackompanjemang i bakgrunden som inte alls tar över. Både skivan Out There, där detta spår hör hemma, och albumet från 1955 håller hög klass och många av de musiker som medverkar är mycket namnkunniga (bl.a. Wynton Kelly, Benny Golson, Kenny Dorham, Ray Copeland). Det tycker jag är imponerande.
De spår som ingår på 1958 års utgåva av Out There är som följer: You’re Driving Me Crazy, I Can’t Help It, By The Bend Of The River, Bab’s Blue, Foul Play, You’re Getting To Be A Habit, On The Isle Of May, But Beautiful, All I’ve Got, Make It Easy, Blue Bird Of Happiness, Something Wonderful
Jag bläddrade nyligen i Ingrid Sommars bok Funkis: Stilen som byggde Sverige på KB för att lära mig mer om arkitekten Ingrid Vallberg vars funkisvilla i Örgryte hör till de mer spektakulära byggena från 30-talet. Tyvärr fanns inga bilder på de byggnader hon ritat och texten var i knapphändigaste laget. På bilden ovan syns den villa som Wallberg ritade 1932, men som kunde byggas först 1935 efter att grannarna gjort sitt bästa för att förhindra bygget. Huset finns kvar än i dag och verkar vara i gott skick.
Planlösningen på nedre botten är verkligen öppen, endast kök och jungfrukammare har avgränsats från den stora sällskapsdelen. En trappa upp finns fyra sovrum och ett badrum. Det kan skulle kunna anmärka på är att köket är lite i minsta laget och garderoberna för få. Men å andra sidan är vardagsrummet med sin stora fönstervägg helt underbart och exteriören helt linjeskön och nästintill fulländad.
Wallberg, som var född i Halmstad i en välbärgad familj, kom så småningom till Paris och praktiserade hos Le Corbusier. Tillsammans med Schweizaren Alfred Roth flyttade hon till Göteborg och startade där arkitektkontoret R&W som snabbt blev uppmärksammade. Efter två år återvände Roth till sitt hemland och Wallberg fortsatte verksamheten i Göteborgsområdet. I mitten av 30-talet, i samma veva som villan ovan byggdes, ritade hon ett radhusområde i Örgryte som uppfördes 1934-35.
Radhusen i Örgryte består av två längor (den västra ses till vänster på bilden och den östra till höger). Den stora skillnaden mellan längorna är att den östra har entrén förlagd till suterrängvåningen. Här planlösningarna för den västra respektive den östra. Husen är på intet sätt helt unika, men de har en klar stramhet och är fint utformade vilket gör dem värdefulla ur estetisk synpunkt. Ytterligare en bild på exteriören finns här och ett par bilder från interiören här, här och här.
Läs mer om Ingrid Wallberg här. Det är en utomordentligt intressant artikel om hennes liv, även om man skulle önska en fylligare presentation av hennes arkitektoniska gärning.
Med ingång från hallen ligger ett litet kök med järnspis och skafferi. Utanför fönstret, genom de tunna gardinerna, skymtar landsvägen som stryker tätt intill skolbyggnaden. Här vid köksbordet tillbringade småskollärarinnan sina lediga timmar.
Inne i den rymliga skolsalen står en stor kamin. Bakom kaminen, i den murade nischen, går rören runt som i en labyrint för att så mycket av värmen som möjligt skall komma rummet till godo. Nischen är svart att sot, ty rören håller inte riktigt tätt och kaminen eldas ständigt på veckorna. Vintrarna här uppe är stränga och köldknäpparna kan hålla i sig i veckor.
Det är något magiskt över dessa plåtrör som rödglödgade sprider värme. Ställer man sig tätt intill kan man höra de förunderligaste läten. Sena kvällar händer det att vår herre hörs förkunna de sällsammaste berättelser i dessa sotsvarta rör. En natt är det sagan om Noak och hans ark, en annan hörs skrönan om de tre vise männen som fullastade med gåvor gästade ett nyfött jesusbarn.
Men dessa sagor är bara för dem som vet att lyssna. Vanliga människor hör bara hur det knakar i trästommen i det gamla huset när temperaturen närmar sig 35 graders kyla och kaminrören sedan länga svalnat.
En vacker kväll! Jag tog cykeln till grannbyn och passerade sjön där som naturligtvis heter något med träsk. Det är avlångt men inte särskilt brett, bara långt.
Jag är något ledbruten efter att under två dagars tid grävt fram och lyft en lada som står på lermark, ja stora delar står på ren lera som man knappt kan gå på. Det har varit ett hästjobb.
En cykeltur är dock inte så tokigt även om man är lite öm i kroppen. Igår var jag så pass trött att jag lade mig att läsa istället för att göra något. Inte det sämsta dock, ty jag läste Krusenstjernabiografin som jag tycker är bra. Avsnittet om von Pahlen-sviten och den följande fejden var intressant. Trots att den var så okonventionell fick den faktiskt rätt bra recensioner. I Stockholmstidningarna var man dock lätt ovilliga att recensera de senare delarna, men så småningom skrevs det även om de senare delarna även om framförallt kristna och konservativa var mycket upprörda.
I övrigt väntar jag på årets tomater och jordgubbarna som precis börjat mogna. Mums!
Fyllekajor utanför Teatergrillen 1953.
Tore Wretman första krog var Riche som han tog över 1945 och i den vevan öppnade han även en grill som fick namnet Teatergrillen. Grillat hade Wretman visserligen gjort tidigare, på restaurang Regnbågen som drevs av Sara Reuterskiöld och som var pionjär på detta område. Regnbågen kom dessutom att stängas efter kort tid (Reuterskiöld öppnade istället Lilla Paris). Teatergrillen blev dock snabbt en stor succé och restaurang med rotisseri blev snabbt det nya modet.
När Stockholm fyllde 700 år blev Teatergrillen nattklubb och fick ha öppet till tre på natten vilket var en nyhet i Nöjesstockholm. Bilden ovan är tagen i den vevan och visar några som verkar ha roat sig tappert!
Hässelby Familjehotell, Olle Engkvists skapelse från mitten av 50-talet som kom att bli hans sista stora kollektivhus och dessutom får sägas vara något av ett mästerverk av Carl Axel Acking som lyckats skapa en känsla av resort bara ett par minuters väg från tunnelbanan i Hässelby Gård.
1953 startade byggnadsarbetet och 1956 var hela komplexet klart. Det fanns matsalar, gymnastiksal, kapell och snabbköp. Fyra höghus förbands med ett uppglasat korridorsystem som även nådde ut till de 3-våningsbyggnader som utgör en icke försumbar del av anläggningen. En tämligen komplett presentation av familjehotellet hittar ni här.
Som genom ett smärre under är hela anläggningen praktiskt taget i originalskick. Portar, fönster och balkonger (som verkar ha renoverats på rätt sätt eller inte alls). De många och lagom stora innegårdarna skapar en intim prägel trots anläggningens stora skala. Totalt fanns här 340 lägenheter nr den stod klar!
I april när jag besökte familjehotellet var grönskan fortfarande obefintlig. Det är inte svårt att tänka sig känslan av semesterort när buskar och träd spruckit ut och gräsmattorna grönskat. De lägenheter som syns på bilden ovan har uteplats, de flesta har annars balkong. De största, etagevåningarna högst upp, har solterrass.
En välbevarad port som väntar på att oljas eller fernissas. Dock i ursprungligt utförande och på det stora hela i fint skick. Det är bara att hoppas att anläggningen får leva vidare och vårdas like varsamt som den hittills gjorts.
Med utsläppt hår, lånta solglasögon och en skyddshjälm ser man rätt lustig ut. Orsaken till denna mundering var att jag skulle använda röjsågen och rensa kring lada nummer 5 i mitt restaureringsprojekt.
Inne i ladan står både det ena och det andra. En slaghack, en slåtterkross, en såmaskin och en höräfsa samt halvbanden till traktorgrävaren. Dessvärre också 4 gamla däck utan fälg som inte har där att göra. Fann också två snygga pardörrar som suttit på min farbrors garage på 50-talet någon gång. Dem vill jag ha kvar!
I trodhuset låg inte bara trodor utan även den slang som användes för att täckdika åkern som ladan står på. Täckdikning går till på detta sätt: ett smalt med djupt dike grävs och däri läggs slangen som täcks med sand. Ovan det vanlig åkerjord. På detta fiffiga sätt kan man odla på mark som annars lätt blir för blöt. Förritin grävde man för hand och fyllde diken med sten, sant och sist jord. Mycket besvärligare.
Ladan är för övrigt spantrad, dvs inte timrad utan rest av lösvirke. Tyvärr har den sjunkit och dess enda stockvarv, det nedersta är skadat. Det blir inte helt lätt att lyfta den utan att hela rasket rasar ihop.
Denna timrade lade ser numera rätt bra ut. Den är lyft och jag har grävt bort jord precis under stockarna. Den nedersta stocken längst ned till vänster (som man bara ser början på, skall dock bytas ut.
För att kunna byta stockjävelm var jag tvungen att frakta en ny upp till ladan. Då jag inte får köra på den nyinsådda åkern, tvingades jag lägga stocken på en cykelkärra och sedan dra den. Inte så jobbigt faktiskt. Den tunga delen låg på kärran och den smala tog jag under armen och tack vara myggjävlarna var jag framme uppe vid ladan på ett par minuter.
Fortsättning följer.
Det första svenska järnvägen var banan Köping-Hult som uppfördes på initiativ av Adolf Eugene von Rosen. von Rosen hade 1845 fått rätt att under 20 års tid anlägga järnväg i Sverige vilket han tänkt göra med hjälp av engelskt kapital. Planerna föllo, och istället fick han 1848 stadsstöd för sträckan Köping-Hult. Tanken med denna sträcka var att förbinda Stockholm med Göteborg, vilket skulle göras medelst både järnväg och vattenvägar. Vid denna tid såg man ännu inte järnvägens potential. Sträckan Köping-Hult kom dock att reduceras till Köping-Örebro och vid det laget hade den Västra stambanan byggts med statliga medel.
1848 debatterades svensk järnväg livligt vilket ni med stort nöje kan ta del av genom att läsa det utdrag ur Ord och bild som i en text 1906 med anledning av den statliga järnvägens 50-årsjublieum. Argumenten är verkligen lysande! Som jag saknar dem i dagens debatt (även om rädslan för det nya är sig lik). Bäst är utan tvekan farhågorna att järnvägen skall bli den breda synden. Kanske inte helt tagna ur luften, ty medelst järnväg tog man sig tämligen obekymrat ner till kontinentens depraverade städer.
Den varma våren och den sista månadens omväxlande väder har verkligen gjort att det växer utomordentligt bra. Trädgårdslandet är fyllt av sallad, rädisor, dill och persilja. Morötterna är däremot inte klara.
Även i den nyanlagda rabatten med rosor och pioner växer det bra. Pionerna har dock stannat av, men rosorna står sedan någon vecka i full blom. Tyvärr doftar de dock inte, vilket jag trodde de skulle göra. Däremot är de vackra och går i oilka nyanser mellan rätt och rosa.
Vinet, Zilga, har också satt fart omän blygsamt. Det tar något år innan det växer riktigt bra och innan plantan nått full härdighet. Förhoppningsvis överlever den sin första vinter även om det mesta ovan jord fryser bort.
Fruktträden har verkligen satt fart och jag har beskurit äpplena jag planterade förra året. Det var helt enkelt för många konkurrerande grenar som växte inåt i kronan. Tyvärr tog de skada av vårens torka, jag skulel ha börjat vattna omgående, så fruktsporrarna torkade bort. Det kommer dock nya så det är ingen fara.
Dagens bok är den omistliga Män som vi ej skola gifta oss med av Reihold Gerling. Boken verkar ytterst ovanlig, men ProjektRuneberg har haft den goda smaken att digitalisera verket. Gerling, som kom från Posen (som jag tror var Polskt vid den tidpunkten), har i sin bok tämligen utförlig skildrat olika manstyper och vad man som kvinna bör tänka på, innan man ingår äktenskap. Bland annat berättar han att En Adonis kan vara en bra älskare, men sällan en god make och ger sig sedan in i en lång skildring av Den blonde och den mörklagde som så småningom följs av olika ansiktstyper och hur dessa påverkar karaktären.
Det är något speciellt med böcker som vänder sig till kvinnor och är skrivna av män.
Gerling höjer också ett varnande finger för Don Juanerna, Fruntimmerskarlarna och Syfilistiska män. Det är mycket de blivande fruarna bör se upp med! När jag läser texterna tänker jag på Ditt ödes bok, som också är en helt omodern skrift för kvinnor som vill ha de stora frågirna besvarade. Den volymen har dock ett större underhållningsvärde, och passar än i denna dag bra att förströ sig med, både till vardag och till fest.
På 30-talet var Studio Ars ett känt namn när det gällde textil. Astrid R. Sohlman (1905-1990), dotter till Ragnar Sohlman, drev sin egen textilateljé och hade åtskilliga väverskor under sig. Hennes eget hem, i fastigheten De Geersgatan 16, är till stor del inrett med egna textilier. På bilden ses en matta som hon själv växt med egenhändigt växtfärgade garner (inlandslav, skägglav och stenmossa) i en teknik som är en blandning av rya och flossa.
Sohlmans speciella kännetecken under dessa år var cellophanet. Av detta moderna material vävdes gardiner och möbeltyger. Soffan här ovan har exempelvis en klädsel bestående av linne/cellophan. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det Sohlman kallade cellophan är detsamma som viscos (cellull) som började komma i handeln vid denna tid, men säker är jag inte.
Vardagsrummet i den lilla Gärdesvåningen är tämligen rymligt och väggarna går en en äggskalsliknande nyans. Lister och fönstersnickerier går i brunt, precis som i den lägenhet som nyligen var till salu i samma fastighet (den kan knappast ha varit ommålad sedan 1935). Här en bild på den matvrå som ligger i vardagsrummet inre del.
Trots att lägenheten är liten, finns det gott om vrår. Sovrummet är förlagt till det matrum som ligger i anslutning till sekundärköket (är en bild på planlösning och sovvrån). Kombinationen av tavlor, textilier och olika typer av möbler skapar en interiör som måste ha framstått som modern på sin tid, modern, men utan att för den skull bryta med rötterna till dåtiden. Verkligen snyggt tycker jag.
Voilà, här är en lada (eller egentligen ett kyrkstall) som fått nya stockar. Totalt har jag bytt tre stycken då de var så pass illa åtgågna att det var enda alternativet.
Att byta stockar är faktiskt inte alls svår. Man lyfter med domkraft stocken ovanför den som skall bytas och frigör på detta sätt den ruttna som då lätt ka lyftas bort. har man bara en domkraft lyfter man på ena sidan, pallar under och lyfter sedan på andra för att stocken skall gå att flytta. I mitt fall var det extra enkelt,ty jag började med att lyfta upp ladan och la sedan under den stock som skulle sitta inunder (det var de nedersta stockarna på tre sidor). Detta var inte svårt alls faktiskt. Däremot återstår lite pyssel med att snygga till de runda stockarna så att de blir mer fyrkantiga.
Den nedersta stocken på ladans framsida var extra bra att få på plats. Den gamla var helt rutten och låg under jord. Den nya håller nu samman den öppning som utgör dess ingång (nedersta stocken på bilden ovan – ovanför en grov planka som hållit samman öppningen så länge). Viktigt, om man inte vill riskera att ladan tappar formen och stockarna börjar ge sig av.
Återstår nu att laga och sätta fast dörren, sätta in glas i ett litet fönster samt hugga bort de ruttna partierna från ytterligare några stockar. Ev måste jag dessutom ersätta ytterligare en stock.
Jag gissar att byggnadsvårdstrenden knappast har undgått någon här i landet och i dess följe har det uppstått en bild av ett stilrent och vitmålat tidigt 1900-tal som man verkligen kan ha synpunkter på. Nu har jag inte tänkt ägna denna text åt att racka ner på alla de som anammat detta en smula falska ideal, ty jag tycker att det är utmärkt att intresset och respekten för äldre byggnader och miljöer fått sig ett uppsving (även om jag anar att det för vissa till viss del rör sig om en modesak). Nej, istället är jag nyfiken på hur svenska hem kunde te sig i skiftet mellan 10- och 20-tal. Likriktning, vad det än må gälla, är något jag avskyr och därför skulle jag önska en större variation, både i inredningstidningarnas reportage och vi våra svenska hem.
Min första tanke var att bläddra i Svenska hem i ord och i bilder, vilket dock snabbt visade sig vara en tämligen dålig idé. De hem som presenteras där är visserligen intressanta men för det mesta rör det sig om rena stilhem där möjligtvis en bedagad jugendstol skräpar i något hörn. Istället är det barocken, rokokon och den Gustavianska stilen som dominerar. Typiskt för högreståndsmiljöer vid denna tid, men inte lika typiskt för den arbetar- och medelklass som jag intresserar mig för. Istället gick jag till Stockholmskällan för att söka efter material. Bilden ovan var det första jag fann och den visar ett arbetarhem vid Liljeholmens stearinfabrik. Väggarna är tämligen ljusmålade, men dock inte vita. På golvet en färgglad linoleummatta och på bord och sittmöbler mönstrade och brokiga textilier. Notera också dörren i kapprummet som förefaller att vara målad i två olika nyanser. Till höger om öppningen mot hallen hänger handdukarna dolda bakom ett en vacker väv eller broderi. Det är ett vackert rum tycker jag, men man får förmoda att det knappast var någon lyx att leva i detta rum med kokspis.
Även på denna bild möter vi en självförsörjande kvinna och det på Inedalsgatan 15 på Kungsholmen i Stockholm. Denna dam tycker jag verkar ha det relativt gott ställt. Hon har ett skrivbord i rokoko(stil?), en vitmålad sittmöbel och på det lilla bordet till höger en fotogenlampa i färggrann majolika. Tapeten är diskret mönstrad i vad som förefaller vara två färger och det finns gott om blommor i rummet. Ripsmattor ligger i rader på det skurade plankgolvet. Visst är det fint? Ljust och trevligt, men långt ifrån sterilt och helvitt.
Nu har vi kommit oss upp på samhällsstegen och på denna bild möter vi en syjunta hemma hos Tyska ministern (och hans fru får vi förmoda). Även om bilden är från åren runt 1920, är det tydligt att interiören är äldre än så. Huset förefaller att vara byggt, eller ombyggt, någon gång på 90-talet eller lite senare. Tapeterna är verkligen allt annat än diskreta, men möblerna förhållandevis nätta, så gott det nu går att se. Men vem vet, kanske döljer sig några gamla dammiga 80-talsmöbler i något hörn. Mattan i detta hem är stor och säkerligen äkta, som det anstår en minister.
Här har vi ingen mindre än arkitekten Per Olof Hallman i sitt arbetsrum i Stockholms stadshus. Detta praktbygge är signerat Ragnar Östberg och bilden troligtvis tagen i mitten av 20-talet. Väggarna är ljusa och möblerna är mörka, precis som bröstpanelen. Det är ett mycket vackert och rogivande rum tycker jag.
Men hur såg det ut hemma hos skådespelare och andra kulturarbetare? Jag hittade en helt underbar bild på Anna Lindahl i ”hemliknande miljö”. Visst är den vacker? Hennes hem verkar dock vara tämligen murrigt (och i mitt tycke rätt trivsamt). Det enda som är ljust är en dörrkarm (eller vad det nu är) bakom hennes huvud. Ett annat exempel på konstnärligt betonade hem är Gösta Ekmans vid Karlaplan i Stockholm. Några år senare flyttade han till Artillerigatan och inredde det s.k. prakthemmet som dock var att betrakta som ett stilhem, till skillnad från detta mycket mer originella och kanske också mer tidstypiska.
Avslutningsvis tänker jag mig att det vore bra mycket roligare om fler lät sig inspireras av hur det verkligen såg ut på 10-20-talen och inte bara fastna i den bild som skapats på senare år. Med vitpigmenterade eller mörkbetsade golv, vitmålade snickerier och ”färgglada accenter”, ”less is more” och vad nu alla schablonerna kallas.
För autentiska bilder av kök, passa på att besöka den Kökskatalog som Länsmuseet i Gävleborg lagt upp på Facebook. Där finns många fina bilder!
Denna byggnad, så vackert inpassad i en skogsdunge, var en gång hem åt doktor Walter Risinger med fru Gerda. Risinger var överläkare vid Solhems Barnsjukhus utanför Borås och villan var hans tjänstebostad. Fasaden, som är utförd i brunbetsad panel, berättar inte mycket om de moderna interiörer som möter besökaren innanför entrédörren.
Husets paradnummer är vardagsrummet och matsalen som är förenade i ett, men lik väl två skilda rum. Vardagsrummet har ett mycket stort fönsterparti ut mot den grönskande skogstomten. En enormt elegant och stram öppen spis är placerad i anslutning till det draperi som kan tjäna som avdelare gentemot matsalen. Inredningen är i övrigt inte särdeles avskräckande modern, utan snarare en blandning av nytt och gammalt. Här ytterligare en bild av vardagsrummet där matsalen skymtar bakom hörnet.
År 1934 stiftades Samfundet Manhem, ett ”Opolitiskt samfund för svenskhetens bevarande i Sverige”. Bland de 184 grundarna fanns Walter Risinger. Manhem var en organisation som verkade för folkbildning inom områdena rasteori och antisemitism och de var överlag mycket tyskvänliga. Under de första krigsåren hade man åtskilliga föreläsningar där just rasfrågan och judeproblematiken dryftades, ty man var mycket mån om att bevara den ädla svenska rasen. År 1944 upphörde Manhem, troligtvis på grund av det politiska läget. Den gode barnläkaren föredrog tydligen att behandla ariska barn. En intressant text om Samfundet Manhem hittade jag hos Vetenskapsrådet.
När jag växte upp var Flarken något exotiskt, något otillgängligt som vi sällan färdades till. En flark finns på många ställen i vårt land och just denna undanskymda plats ligger längst vid en skogsväg som oftast spärrades med en bom för att inte obehöriga skall få tillträde. Område hade en gång varit fullt av slåttarstugor, som till viss del finns kvar än i dag, men de är oftast förfallna eller apterade till fritidshus. Av vissa finns inte ett spår. De marker som med mycket möda odlats upp, har mestadels fått växa igen och är återigen skog.
Men här och där finns det öppna platser där gräset fortfarande har övertaget. Likt oaser i den täta skogen öppnar de sig för den entusiastiske besökaren som på sin cykel letar efter minnesbilder som i de flesta fall flytt.
I en av alla de stugor som kantar skogsvägen, bodde en vän eller släkting till familjen. Här hade han sitt sommarhem, en boning som var alldeles full av skrot. Ordning och reda var nog det enda som han inte hade i sina välfyllda hus. Ett av husen brann upp i samband med att han skulle reparera en gammal moped. Benin antändes och huset var med ens ett minne blott. Mitt klaraste minne var från auktionen av hans dödsbo när all denna bråte släpades fram och försåldes. Så mycket skrot hade jag aldrig sett och ni kan tänka er vilket intryck det gjorde!
När jag på nytt tar mig till denna undanskymda plats, inser jag att minnet är för blekt och att jag aldrig kommer att känna igen den plats där mannen hade sitt hus. 30 år är lång tid, inte minst med tanke på hur naturen förändras om den får frodas i full frihet. Ett par stugor fotograferar jag, andra låter jag bara passera. Jag får nöja mig med det minne som för gott skall finnas av denna brandomssagas flark.
På Trädgårdsgatan levde under många år min mors farbrors änka i ett litet trähus. Märkligt nog, står det gamla uthuset fortfarande kvar omgiven av prunknande grönska. Kutymen i norrländska städer är annars att utplåna alla spår av idyllisk småstad, men ibland görs undantag.
Sällan har jag läst en så dyster och gripande bok som Herman Bangs Tine.
Det är under tysk-danska kriget 1864, när slaget danska soldater stred vid skansarna i Dybbøl, som berättelsen om Tine utspelar sig. Någon heroisk krigsskildring är det inte talan om utan, som någon kritiker hävdade när boken kom ut 1889, utan snarare är den slappt resignerad i sin ”nedbrytande, alltuppgivande modlöshet”.
I klockaregården har Tine växt upp och när berättelsen tar sin början hjälper hon till hos jägmästare Berg med fru och son. Det är något av en idyll som splittras när fru Berg och sonen Herluf flyr orten när kriget nalkas och jägmästaren blir inkallad. Tine stannar dock kvar och jägmästaren återvänder då och då när han fått permission. Under denna tid växer kärleken fram mellan Tine och jägmästaren. Allvarligt från hennes sida, men inte från hans.
Under tiden krossas nästan den lilla byn. Tines far insjuknar och är på väg att dö. Sårade och döda vänder återkommer från slaget vid Dybbøl. Kistor snickras, kyrkklockor ringer, familjer splittras och en och annan tjänar sig en slant på de bistra tiderna. Det är så lätt att förstå hur lätt det är att förstöra en människas liv.
Att läsa ut de sista sidorna av Tine var inte lätt. Att följa någon mot undergången är sällan det.
Herman Bang skrev en mycket gripande och bra bok när han författade Tine. En stor läsupplevelse som det tar på krafterna att ta sig igenom. Språket är lätt och man slukar sida efter sida, men till slut tar det nästan stopp, man orkar inte riktigt längre. Så vill jag beskriva min upplevelse av denna danska bok som ej får glömmas bort!
Alldeles nere vid vattnet i Hässelby Strand uppfördes 1955-1957 ett område som fick namnet Strandliden. De hus som står närmast vattnet, intill strandpromenaden, har ett fantastiskt läge med strålande utsikt och innehåller ateljélägenheter. Just nu är en av dem till salu, den kan beskådas här.
Den vackra strandpromenaden ordnades av stadsträdgårdsmästare Holger Blom och husen ritades av Jörgen Curman och Nils Gunnartz. Här en bild från 1959 när området var nytt.
Många av husen ligger dock inte direkt vid vattnet och de har sin utsikt mot en tämligen trist gata som säkert skulle kunna förbättras något. I bottenvåningen på dessa hus finns garage. Som framgår av bilderna ser det ut som om de tre våningsplanen vilar på pelare. Rätt elegant lösning.
Mot sjösidan är fasaden delvis underhållsfri. Jag tror att det är korrugerad eternit, åtminstone har jag för mig att jag läst det någonstans. Liknande plattor sitter dessutom i Vällingby centrum.
Entréerna är enkla men elegant utformade. Då husen ligger i terrängen ligger två av våningsplanen under entréplan i många hus. Tyvärr har jag inte planritningarna här, men vid tillfälle skall jag lägga upp dem.
Strandliden är ett fint område som dock lider av lite eftersatt underhålla. Fönsterbågar och -karmar har klätts in i brun plåt vilket inte direkt signalerar elegans men är typiskt för allmännyttan. Man får hoppas att portar mm får finnas kvar och inte ersätts med något fult.
Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor är den kärlek, nåd och sanning som i Jesus hjärta bor tänker Bonn-Karl, ty dessa ord har han hört sjungas i bönhuset i grannbyn. Denna pärleport! Vem vill inte träda in genom dess med pärlemor smyckade valv? Åh, hur saligt vore inte det!
Bonn-Karl känner sig allt en smula osäker på hur detta rent praktiskt skall gå till. Predikanten, varm och uppeldad vid sin tramporgel, gav inte exakta instruktioner.
I en gammal övergiven lada ligger dock ett långt paternosterband som en gång tjänstgjort vid ett tröskverk som sedan länge gått i pension och sakta förmultnat i en skogsbacke. De rostiga skoporna är stramt uppradade på den tjocka remmen. Bonn-Karl tar det tunga bandet och lägger det om sin hals. Himlen måste nu var nära, tänker han och läser andaktsfullt ur katekesen.
Åh, denna okristliga fadäs! En katolsk symbol i vårt lutherska landskap där tallens raka friska stammar likt palmer vajar på kalhygget.
Livlös ligger Bonn-Karl på ladans utslitna golv när morgonen sakta anas och en ny dag anas.
Tänk, jag trodde att det bara var Ulla Sjöblom som sjöng på svenska som man sjunger i Paris. Så fel jag hade, det inser jag nu när jag lyssnat på Monica Nielsens utmärkta Jag har dansat som ligger på en EP som gavs ut 1959 av skivbolaget Knäppupp. Jag är osäker på om samtliga Forssell-texter på denna skiva är gjorda till melodier komponerade av Léo Ferré, men denna är det i vart fall.
Kombinationen Forssell/Ferré förknippas annars mest med Ulla Sjöblom och de inspelningarna kan man lyssna på här.
Jag hade tänkt skriva lite om fönster och om fönsterbyten och insåg rätt snart att ämnen är ofantligt stort. Därför begränsar jag mig till åren innan sekelskiftet 1900, perioden innan de kopplade fönstren så sakteliga började slå igenom. Fönstren hör till fasadens viktigaste element och det är i princip omöjligt att bevara en fasad och man inte bevarar fönstren. Det går naturligtvis, men det blir mycket dyrt och dessutom är det helt onödigt, ty gamla fönster går alltid reparera och det är inga problem att göra dem energisnåla och bullerskyddande.
Det var först i början på 1800-talet som det blev vanligt att man satte in en extra glasruta som skydd mot vinterkylan, ty den tidens fönster hade bara en båge och i den satt endast ett glas. Dessa innanfönster monterades på hösten och togs bort på våren. Oftast skruvades de fast från insidan och gick därför inte att öppna. I efterhand är det inte ovanligt att man hängt dem på gångjärn för att lättare kunna öppna dem. Här en bild som visar konstruktionen. De yttre bågarna är utåtgående och fönstret har såväl tvär- som mittpost. För er som är osäkra på begreppen rekommenderar jag denna skiss som finns hos Wikipedia.
För att ytterligare begränsa mig, kommer denna text mestadels behandla fönster i staden, och då främst i Stockholm. Vissa regionala skillnader finns, men dem tar jag inte hänsyn till (en av de märkligast är den fönstertyp som jag tror stammar från Skellefteå och där innanfönstren monteras på utsidan!).
Traditionellt var fönstren under denna period utåtgående och försedda med korspost, dvs en tvär- och en mittpost. De övre rutorna var mindre och de nedre större, precis som på bilden högst upp i inlägget. Enligt byggnadsstadgarna var man dock tvungen att göra fönster på nedre botten inåtgående (jag minns inte den exakta höjden, men jag tror att bågarna måste sitta minst 1,5 meter ovan mark för att få vara utåtgående). Det fönster som ni ser högst upp är ett nedre botten-fönster och är därför inåtgående. I detta fall har det mittpost, men det var minst lika vanligt, ja snarare vanligare, att det inåtgående saknade mittpost. Här ett fönster av denna konstruktion i ett hus på Sibyllegatan i Stockholm byggt på 1890-talet.
På 1890-talet monterade man då och då i de mer påkostade husen inåtgående fönster på samtliga våningsplan. De inre bågarna, innanfönstren, hängdes även de på gångjärn och kunde därför sitta kvar på sommaren vilket var praktiskt, för att ta dän alla lösa bågar i en större lägenhet var ett drygt jobb att utföra varje vår. Och på hösten skulle de monteras tillbaka igen. Här en bild på hur dessa fönster kunde ta sig ut. Det ”handtag” som sitter i mitten på både den inre och den yttre bågen hör till spanjoletten som man använder för att öppna och stänga fönstret med. I vissa fall var denna infälld i bågen och då satt där bara ett litet vred, ungefär som på moderna fönster.
Men åren har gått och fönstren har oftast bytts ut. De fönsterbyten som gjordes fram till och med 40-talet var oftast rätt lyckade, men de som gjordes på 70-talet och framåt desto värre, vilket oftast yttrar sig i en klumpig fönsterkarm. Denna gamla 90-talskåk har fått nya fönster under mellankrigstiden, men av någon anledning har man inte bytt det tredje fönstret från höger. Skillnaden är inte så stor. Lika lyckat blev det inte när en kåk på Valhallavägen renoverades. Här en bild på detta 1890-talshus där vissa fönster bytts ut och det i omgångar. Nedre botten och 1 tr har de ursprungliga kvar, men våningen 2 tr är mycket klumpigt fönsterbytt. Man har satt in fönster med grova karmar i den befintliga karmen och då minskar glasytan markant och rummet blir mörkare. Nästan lika illa är det på Linnégatan där ombyggnaden skedde på 70-talet. Vid Karlavägen har en 1880-talskåk fått nya rutor på 80-90-talen. Det är inte något skräckexempel, men särdeles snyggt är det heller inte. Framförallt måste de moderna handtagen och gångjärnen på insidan vara ytterst odekorativa.
Fönsterbyten har ofta gjorts i omgångar och vanligast har varit att man satt in ett nytt fönster, med karm och allt, i den befintliga karmen. Detta gick väl an om det gjordes på ett gammal 1800-talsfönster med lösa innanfönster (ty denna gamla konstruktion är tämligen tillåtande, se bara på detta fönster som är insatt på 30-talet i den befintliga karmen som i detta fall är brunmålad och skymtar mellan vägg och ny karm), men upprepar man sedan misstaget och sätter in ett nytt fönster med karm i ett fönster som redan har två karmar blir resultatet inget vidare. Titta bara på detta hus från åren runt 1900 som fått nya fönster på 30-talet. Karmen är lite grov, men resultatet är trots allt ok. Några år senare, närmare bestämt för ett eller två år senare, bytte man några fönster på nedre botten och då blev resultatet detta. Det är inte svårt att föreställa sig hur mycket mörkare detta rum blivit på 100 år. Byter man fönster måste man nästan alltid ta bort den befintliga karmen, åtminstone om bågarna är kopplade. Helst skall man inte byta dem alls, ty det går alltid att renovera och bättre energi- och bullervärden kan lätt erhållas genom att man monterar in lämpligt glas i den inre bågen.
Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och bultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår.
Jag nynnade på en melodi från slutet av 40-talet, Lost April, Where did you go? Like winter’s snow, I saw you vanish. Lost April, so soft and warm. A memory not even time can banish. Björkarnas stammar lyste vita mot grönskan som kom tidigt detta år. Katten satt på helspänn. Det är troligt, att ytterligare en fågel snart får skatta åt förgängelsen.
Serpentinvägen slingrade sig nedför skithusbacken. Dess grus som dagtid lyser ljust och grant, var grått och mörkt under de långa skuggorna. Det är här i sänkan som dimman kommer rullandes de vackraste av sommarnätter, stilla och bärandes de skiraste av dofter.
Jag vet inte vad som är vackrast med försommaren. Kanske det att när den går till ända, börjar mörkret så sakta sänka sig ner igen och med den gör vemodet åter entré.
JAg tycker att jag mest går omkring och känner mig mörbultad av allt ovant kroppsarbete. Lyfter plankor, hugger bort rutten trä från stockar och gräver ner plantor. Ibland måste man dock ta igen sig och då lyssnar jag på radio eller grammofon. Jazzradion mellan 17.00-20.00 i P2 på söndagar är en favorit.
Här har vi en lada som lyfts upp ett par decimeter och istället för att vara på väg ner i myllan, står den nu på stenar. Längst till vänster saknas dock en underlagsås, ty den gamla var helt uppruttnad ty den låg mer eller mindre under jord.
En ny stock behövdes för att ersätta den gamla och den barkade jag först medelst barkspade. Inte så jobbigt som man kan tro och har man dessutom tur med en regnskur, eller om man blött den med vattenslangen, lossnar batken snällt.
Att få den nya stocken på plats var inte särskilt svårt, men dessvärre visade det sig att den var tvungen att placeras en bit in för att golvet skulle sitta ordentligt. Inte så snyggt så jag skall försöka sätta dig en dold liten ås som håller golvet så att stocke hamnar rätt. Återkommer!
Borgen vid Skurusundet är till salu. Tyvärr är läget vid den trafikerade bron inte det bästa, men skickligt har mäklaren skaffat bilder där man inte ser skymten av någon motorväg. Kåken är i sig tämligen välbevarad, men ett fult kök och en hemsk inglasad veranda drar ned helhetsintrycket.
Byggnaden präglas idag av den ombyggnad som skedde i början av 10-talet och vars arkitekt var Elis Benckert. Byggnaden hade då förvärvats av ett kansliråd vid namn Zethelius och han insåg att något måste göras. Ursprungligen uppfördes borgen som en fåfänga och hörde då till Skuru gård. Enligt uppgift var det kaptenen och arkitekten Carl Mannerskantz (Råbergh innan han adlades) som ritade lusthuset i samma vev som han anlade den park som hör till Skuru gård. Parken ritades, precis som den vid Drottningholm, av Fredric Magnus Piper och utformades enligt tidens nya mod i en romantisk engelsk stil.
J.P. Korns oljemålning av Borgen när den var nybyggd.
Det är endast på våren och under försommaren som vattenspegeln ligger blank och klar, ty så snart högsommaren nalkas förvandlas vattenytan till sumpmark. Vackert är där i vilket fall, även om det är en kärv form av skönhet som präglar denna plats.
Jag är kluven till det lättillgängligt sköna. Det kan vara mycket vackert, men samtidigt finns där vissa drag av det banala. Kanske inte så konstigt om man betänker att jag skyr mycket av det som är som alltför tillrättalagt.
Men åter till denna våtmark som snart har förlorat sin vårliga fräschör. Den får mig att tänka på Linda Ståhl och hennes resor i Västerbottens inland. Den får mig också att tänka på det kärva livet i lappmarken där Emma Niskanpää hade fyra mil till närmaste by. Sommartid må det ha varit en vacker tur, om man hade haft häst.
Vackert är det likt förbannat.
Högestad var det forna Piperska fidekommissets sätesgård men på ägorna finns även en mindre slottsliknande villa där Marianne Piper-Hamilton levde under många år. Marianne Pipers första man dog kort efter giftermålet, men den son, Carl Piper, som föddes ärvde egendomen men fick först som 21-åring att tillträda egendomen. Marianne Piper gifte om sig snart om sig med Ian Hamilton och flyttade till Barsebäck där sonen i första giftet växte upp. Efter skilsmässan, nu spekulerar jag, flyttade hon till änkesätet Lyckås som hörde till första sonens egendom och förlovade sig så småningom med förre landshövdingen Gösta Netzén. Hon avled förra året 87 år gammal.
I den utmärkta boken De bästa recepten från svenska slott och herresäten presenteras Lyckås och två recept, varav den ena är Mariannes special som är en trevlig mandeltårta med citronkräm. Jag har inte bakat den, men jag antar att den är god, även om jag har lite svårt för just citron.
Detta är en mycket bra bok som stundtals är plågsam att läsa. Åtminstone kan jag inte låta bli att känna för den rediga Linda Ståhl som förblindas av den ouppnåeliga körleken och självuppoffrande gör allt för Björn Ceder under deras sommarturnéer på den norrländska landsbygden.
Genom att sälja stora delar av den skog som hon ärvt, blir Linda Ståhl ägare till ett Rum för resande i Mellanträsk. Hon är ogift och har två barn men endast dottern bor hos henne och sköts av Ada Karlsson i köket. Sonen bor med sin far och Lindas mor i en annan by.
Linda Ståhl är ett redigt fruntimmer. Hon tar sig fram och kan handskas med pengar. Hon låter sig inte hunsas av karlarna.
En vårdag tar violinisten Björn Ceder in hos Linda. Hon bjuder honom på den begravningsstårta som skall serveras till gästerna och efter den stunden blir inget sig likt i hennes liv. Hjälplös sitter hon på en stol i något av de rum de tar in på och förmår sig varken till att ta av sig hatt och kappa eller att lägga sig i sin säng. Björn Ceder förlamar henne.
Björn Ceder har skjortor som måste tvättas, väskor som skall bäras och han behöver låna pengar så att han kan köpa flöjter till de unga män som väntar honom i byarna. Om han åtminstone kunde få någon av dem att upptäcka musiken. Och kanske en herdestund i någon ensligt belägen slåttarstuga.
Skildringarna av norrlands karga inland, dit sommaren inte alltid når, är mycket stämningsfulla och porträttet av Linda Ståhl är helt briljant; som läsare lämnas man allt annat än oberörd av hennes levnadsöde och den obesvarade kärlek hon hyser till Björn Ceder. Det är en kärleksskildring av det ovanligare slaget. Björn Ceder framställs inte som särdeles sympatisk men det finns avsnitt där man förstår att riktigt så enkelt är det inte. En stackars flicka med elefantiasis retas av sin bror och jämnåriga. Elegant och hjärtligt får Björn Ceder barnen att förstå att det är fel att behandla henne så och blir dessutom deras idol.
Linda Ståhl möter läsaren i Sara Lidmans föregående roman, Regnspiran, som är hennes tredje roman. Även den kan verkligen rekommenderas.
Adolf Hallman var illustratör och skribent är nog idag mest känd för att ha illustrerat ett antal böcker under 30-talet, bl.a. Bertil Malmbergs ”Åke och hans värld” och Söderbergs ”Förvillelser” (1938 års upplaga).
Hallman gjorde också omslaget till 4 av Agnes von Krusenstjernas böcker. Åt Bonniers blev det Delat rum på Kammakaregatan och Ung dam far till Djurgårdsbrunn och åt Spektrum Porten vid Johannes (intill) och Älskande par. von K:s ordinarie förlag var Bonniers men från och med del 4 av von Pahlen-sviten vägrade de att trycka hennes böcker. De resterande 4 utgavs på Spektrum och två fick som nämnts Hallmanillustrationer.
Hallmans von Pahlenomslag är mycket stiliga. Visserligen passar de inte särdeles bra till den tid när romanerna utspelar sig, men däremot passar de 30-talet och andan i böckerna. De två huvudpersonerna i von Pahlensviten, Petra och Angela, får väl på sitt sätt sägas vara obefläckade, men det hindrade inte att de långtifrån var av konventionellt snitt.
Hallman föddes i en arbetarfamilj i Göteborg men fick möjlighet att studera vid Valands målarskola under åren 1914-1916. Han kom sedan att verka i både Stockholm, Köpenhamn, Paris och New York. Han var radikal och uppskattade anarkisternas idéer. Han gav ut ett par böcker runt 1930 där han i ord och bilder skildrade livet i kontinentens storstäder. Doh gjorde han Rom 1968.
Lotten Dahlgren gav ut sin första av sina personhistoriska skildringar 1905 (Ransäter) och 21 år senare var det dags för en liten nätt volym vid namn Hos kamrerns. Denne kamrer var Carl Fredrik Geijer, bror till Erik Gustaf i Uppsala, och verksam vid Jernkontoret i Stockholm och bosatt i en våning intill.
Jag gillar Dahlgrens böcker. Skickligt, och helt utan skandal- hunger, har hon sammanställt brev och dagböcker som hör till den Geikerska kretsen som även inbegriper familjerna Troili, Lilljebjörn, Lagerlöf (avlägset) och Dahlgren. Resutltatet är även denna gång en engagerad och lättläst volym som ger en god inblick i livet i litterära och borgerliga kretsar under 1800-talets första hälft.
Sophie Geijer, kamrerns fru, var dotter till prosten Erland Lagerlöf i Arvika. Hon brevväxlade både med den dotter som gift sig och flyttat från Stockholm och med Erik Gustavs fru Anna Lisa i Uppsala. Dessa långa epistlar säger åtskilligt om hur vardag och fest förflöt i det Geijerska hemmet i Jernkontorets hus.
De långa epistlar som vanligtvis var den tidens brev (ett brev bestod av många ark) hade inte jag orkat läsa igenom och är därför mycket glad åt att Lotten Dahlgren låter oss plocka russinen ur den Geijerska släktkakan.
Jag hittade en klassisk TV Special från CBS på Youtube. Tidigare har jag bara sett ett klipp från den, ett av de bästa dock, och det är när Billie Holiday sjunger Fine and Mellow (ligger drygt 30 minuter in i ovanstående program).
Det är en fantastisk stämning i detta klipp, inte minst är det snyggt filmat i svartvitt. Billie Holiday ser otroligt bra ut trots att hon var mycket sliten efter år av missbruk. Både hon och Lester Young dog 1959 och detta är mig veterligt deras sista framträdande tillsammans. De var mycket goda vänner på 30-40-talen, men jag har för mig att de kom lite ifrån varandra på senare år. Det var Young som började kalla Holiday för Lady. Young själv gick under smeknamnet Prez (president).
Jag vet inte vad andra människor mena med kärlek. För mig är det extas, ett vanvett utan ont. Därför har jag aldrig funnit något skamligt i att bekänna att jag tyckt om någon, inte förrän jag fått till svar: Kom låt oss älskog sköta! Jag kan känna så till och med för kvinnor, åtminstone för en har jag gjort det, så länge hon var fräsch och ungdomlig. Ty hon var ett sällsynt exemplar, längre än andra och grann som en rovfågel, världsdam, mångberest, underkunnig om allt skönt och alla laster. Det är så jag känt för er och Bengt och ett par andra till.
Anna Branting i ett brev till David Sprengel 1908 som hon under en tid förde en intensiv brevväxling med. Längre fram i tiden fann David Sprengel Agnes von Krusenstjerna och blev en del av hennes författarskap. Icke försummbara delar av Fröknarna von Pahlen är skrivna av hans hand.
