För några år sedan såldes en ateljévåning på Gumshornsgatan i Stockholm. Området, som ligger insprängt i ett stort kvarter med äldre bebyggelse, visar egentligen bara en fasad mot Narvavägen. Resten av bebyggelsen är grupperad kring en liten gata och en öppen gård. Husen är uppförda i funktionalistisk stil, men det finns gott om klassiska detaljer som skvallrar om att 20-talet precis tagit slut.
Ateljévåningen var en tvårummare med vardagsrum i etagé. Höga fönster, som består av dubbla kopplade bågar, sträcker sig upp mot taket i ateljérummet och kompletteras högre upp av takfönster. Sovrummet som ligger en trappa upp är delvis av vindskaraktär. Här planritningarna för övre och nedre plan.
I denna våning, om jag inte tar fel mig, bodde Astrid Sampe under en period på 30-talet när hon var gift Hultberg. Efter skilsmässan flyttade hon så småningom tvärs över gården till Karlaplan 4, vars gårdsfasad syns från balkongen. Någon gång när jag bläddrat i Svenska hem i ord och i bilders 30-talsutgåvor, har detta hem bestämt passerat. Det var stiligt inrett, det minns jag. Stramt utan att bli tråkigt, ty Sampe gillade det mondrianskt enkla och då det var 30-tal kunde det inte bli lika avskalat som det skulle ha varit idag.
Jag gallrade ut en del böcker från min överfulla Stockholmsbokhylla och tog med mig norrut. Bland dessa böcker var det måna trådhäftade 40-50-talsromaner som det mycket sällan talas om idag. En av dem var Staffan Tjernelds deckare Röd amaryllis från 1951. Tjerneld är annars mest känd för sin fina Stockholmsskildring Stockholmsliv som ursprungligen kom it i ett antal häften med start 1949.
Av en slump hade jag köpt på mig Signe Hassos debutbok, Momo, som jag inte kommit mig för att läsa förrän denna sommar. Det är ingen dålig debut av en Hollywoodskådis, det måste jag säga (man hller sig med fördomar!). I början fann jag berättelsen lite väl enkel, men det dröjde inte länge förrän berättelsen om den föräldralösa Cecilia som växer upp hos sin moster, Momo, fick mig fast.
Nyligen visades Löjtnantshjärtan i SVT och i den spelar Hjördis Petterson änkefrun på godset Bankeberga och det gör hon naturligtvis bra. Hjördis Petterson är nämligen alltid bra, åtminstone tycker jag det. Hon har djup och är en mycket bra komedien. Många är de filmer från 30-50-tal där hon medverkar i små och stora roller. När man ser henne önskar man alltid att hon vore med i varje scen. så bra är hon och så bra handskas hon med filmmanus av skiftande kvalité.
I bokhyllan fann jag Bock i Örtagård, Fritjof Nilsson Piratens andra roman som gavs ut 1933 och som är den första av Piratens böcker jag läst. 
Ibland är bara det allra bästa gott nog och vad passar då bättre än Stens rosenpäron? Receptet har jag hämtat från Sten Hellbergs svenska kokbok (högst originell och ni kan 
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
För er som inte har för vana att tillbringa sommaren i Västerbotten kommmer bilden här intill kanske som någon av en chock. Vi andra är inte lika förvånade.
