Bloggen Rävjägarn

För ett par år sedan såldes en lägenhet på Lindvallsplan 10 i Hornstull. Lägenheten var inte i originalskick, men relativt välbevarad med många fina detaljer och fint skänkskåp i köket. Ta en titt på bilderna som fortfarande finns on-line.

Två år har gått och nu är lägenheten på nytt ute till försäljning. Jag lämnar över ordet till mäklaren: ”bostaden har nyligen genomgått en stilfull totalrenovering där man med varsam hand har tagit tillvara på den ursprungliga 1930-talscharmen. Den väl tilltagna takhöjden, de lutade furutiljorna och vitmålade väggarna bidrar till det fantastiska ljuset”.

Låter inte det fantastiskt? Tyvärr rök både kök och fiskbensparkett och i princip allt annat av den fast inredningen, se bara på dessa nytagna bilder. Badkaret, som saknades i våningen tidigare, har tydligen kommit till rätta ty mäklaren fortsätter ”det fräscha badrummet är stambytt och har ett gjutjärnsbadkar i original”. De ursprungliga golvlisterha har i hall och f.d. vardagsrum ersatts med en låg panel (sockelpanel), förmodligen helt typisk för 30-talet.

Nu har jag lust att vara mycket elak, men jag avstår och konstaterar bara att detta måste vara den värsta renovering jag sett. Inget i lägenheten dög och därför var man tvungen att bygga upp den från grunden. Att man kasserade fullt användbara detaljer verkar man inte ha brytt sig om. Kastade man verkligen bort fiskbensparketten (eller lade man det nya golvet ovanpå det gamla?) förtjänar man verkligen ett kännbart ekonomiskt straff, ty det är ett resursslöseri utan dess like.

Det mest förvånande tycker jag är att lägenhetens innehavare verkar vara intresserad gamla saker, men trots det kastat bort allt autentiskt och byggt nytt i gammal stil. Uppenbarligen gillar man bara det gamla om det är nytt och det är för mig obegripligt.

Besök också Gård och Torps Facebooksida som också tagit upp detta.

Så har jag äntligen sett filmen om Monica Zetterlund. Och vad tycker jag om den då? Jag vet inte riktigt vad jag skall säga och ej heller var jag skall börja. En film om någon som skulle kunna vara Zetterlund är nog en lämpligare beteckning. Att ta sig konstnärliga friheter må vara förlåtet om det görs för att få ett  nyansrikt porträtt av den eller de personer man skildrar. I detta fall verkar man snarare ha tagit sig friheter för att kunna pressa in Zetterlunds liv i en ordinär Hollywoodfilms snäva mall.

Om man inte vet något om Monica Zetterlund, är obekant med jazzhistorien och lätt blandar samman det som hände under från slutet av 50-talet till början av 70-talet har man förmodligen stor behållning av denna rara lilla rulle. Uppfyller man inte dessa krav blir det hela genast mer problematiskt. Man vet helt enkelt inte vad som är sant eller vad som hittats på för att få ”en bra story”. Om man vill lära känna personen Monica Zetterlund blir detta faktiskt rätt problematiskt.

Problematiskt blir också det i filmen så långa förhållandet med Vilgot Sjöman. Varför? Em man som hon i verkligheten hade en relativt kort relation med och som hon inte kan ha haft alltför stort utbyte av, en man som verkar urtrist. Man förstår inte alls varför hon håller samman med honom under halva filmen. När sedan både det förhållandet och affären med Steve Kuhn, som i filmen fått efternamnet Chambers, blir Zetterlund, likt Maggie Channing, gravt alkoholiserad i 15 minuter och hennes barn tas ifrån henne.

Bäst i hela filmen tycker jag en sekvens i slutet är, ögonblicket när Monica och hennes dotter börjar vandra fram till altaret men stannar upp och Zetterlund ber om en mer entusiastisk samling bröllopsgästar. Lite så tror jag hon var, och där tycker jag verkligen att filmen har lyckats.

Om ni tycker att jag varit alltför sträng så låt inte det avskräcka er från att se filmen. Så dålig är den inte alls, men det kunde ha varit så mycket bättre. Att göra allt Mad Men-snyggt och stuva om och beskära ett händelserikt och intressant liv är faktiskt inte tillräckligt, framförallt inte om man vill skildra en av våra intressantaste artister.

Ett gammalt flygfoto över en barndomsidyll. Solblekt, färgerna har nästan försvunnit, och jag lät det bli svartvitt. Gården finns kvar än idag, men förändrad, inte som jag konserverat den i mitt minne och som jag vill att den skall vara.

Den gamla sommarladugården, där de finska flyktingarna hade sina djur under krigsvintrarna, är sedan länge riven. Jag minns den från min barndom, som ett ruckel dit man inte gärna gick. Om jag hade haft några bilder nu! Den är så vacker med sin asymmetriska uppbyggnad och den smala raden med fönster som påminner om Geisendorfs radhus på Riksrådsvägen.

Huvudbyggnaden är från tidigt 1900-tal och hade en sorts glasveranda till entré och vindfång. Här hade mormor en stor, rosablommande nerium. Inne i hallen, en ljus korkmatta och väggar klädda med masonitskivor som oljemålats, precis som i det stora köket innanför. Huset hade reparerats strax innan senaste världskriget. En trappa gick upp till övervåningen. Därinunder fanns en liten toalett.

Köket var stort och ljust med två stora sexluftsfönster. Golvet var mörkt, vackert som bärnsten, av gammal fernissa. Ovanför elspisen, som placerats bredvid vedspis och kökspanna, satt en porslinsglob fastskruvad i väggen. Jag kommer alltid att vara svag för glödlampsljus som reflekteras i oljemålad masonit. Intill spisarna fanns en garderob och där stod en dammsugare som var praktiskt taget oduglig. Ibland fick den för sig att spy ut allt damm och lite rök. Rent gjorde den iallfall inte.

I ena hörnet, invid matbordet, stod en chiffonjé med många lådor. I en fanns broschyren Om kriget kommer och där fanns en bild på en svensk tiger. Det hela var mycket spännande. Chiffonjén var möjligheternas och äventyrens möbel.

I det inre hörnet var ingången, med en skjutdörr, till skafferiet; det var det finaste rummet i hela huset. Ett litet fönster släppte in ljus på hyllor som gick från golv upp till tak. Kantband och hyllpapper. Det doftade fortfarande av allt som där förvarats.

Innanför köket låg sängkammaren. Där fanns en soffa, en byrå, ett litet bord och telefonen. Rummet låg i nordöst och var svalt. Korkmatta på golvet och två höga fönster. Här brukade jag sova under ett täcke som var så tungt att jag inte knappt kunde röra mig.

Mellan hall och sovrum låg farstukammaren. Den var finkammare och användes sparsamt. Rullgardinerna var inte sällan nere. Några hemsnickrade möbler och en tidig femtiotalssoffgrupp utgjorde möbleringen. På pelarbordet med sin runda, arbetade fot, stod en jordglob. I hörnet en TV som bara tog in ettan och som tog ett par minuter på sig att bli varm.

I bagarstugan, det hus där bakugnen fanns och dit familjen förr om åren alltid flyttade lagom till midsommar, fanns två rum. I köket järnspisen och den var moderniserad med silverfärg. Flott så det förslog. Möblerna här var gamla och det mesta gick i olika mellanbruna nyanser. Vatten saknades och endast en låg möbel framför ena fönstret tjänade till köksutrustning.

I rummet intill stod den stora, murade bakugnen och ett par stora förvaringsskåp. I ett av dem låg en gammal anteckningsbok, fylld av noteringar om hur många liter vätska det bakats på, hur vädret var och hur många dagar baket tog. Intresseväckande läsning i all sin enkelhet.

I mitten på gårdsplanen mellan de båda husen, stod tvättbordet som var byggt på en stor sten. På bilden syns mest bara skuggan därutav. Här fanns tvål, tvättfat och en spann med vatten. Doften av varmt trä, tvål och kallt brunnsvatten har etsat sig fast. Jag är mycket svag därför.

Ute på gårdsplanen växte brandgula liljor som vi kallade för kejsarkronor. Prästkragar och blåklockor stack också upp. Det var en naturtomt.

Dold bakom träden till vänster i bilden, låg jordkällaren. Bakom den fanns ett stenskravel och där fanns det huggorm. Man fick se upp.

Jag skulle kunna skriva så väldigt mycket mer om detta gamla sommarparadis, men nu sätter jag punkt. Det är knappast lika spännande för oinvigda, som för mig.

Serien om Smedsbergets äldreboende i Lycksele har fått mig fast. På 4 månader skall detta hem för äldre som idag knappast hör till de bästa, förvandlas till Sveriges främsta. Kommer de lyckas? Nej, det tror jag inte, men förhoppningsvis blir det bra mycket bättre.

Det är en svår uppgift. Boendet är inrymt i en trist  80-talsbyggnad som knappast gör någon glad. Många och långa korridorer och dåliga material. Budgeten är ansträngd och ständiga besparingar väntar organisationen. Det är inte lätt att jobba med de förutsättningarna. Personalen verkar dessutom rätt uppgiven och har, kanske med all rätt, svårt att gå in med entusiasm i uppgiften. Detta förstår jag, det är inte roligt att hela tiden bli utsatt för besparingar, men jag tycker likväl att det är ens plikt att göra tillvaron så ljus och trivsam som det bara är möjligt för de boende.

Chefen för boendet, som tyvärr saknar karisma och verklig förmåga att entusiasmera, har klokt nog anlitat två duktiga krafter inom området: Jane Lindell Ljunggren och Yngve Gustafson. Det är klart att det är lättare för dem som kommer utifrån, men samtidigt syns det alltför väl hur bra de är på att ta de äldre. De tar dem på allvar och behandlar dem ytterst profesionellt och hjärtligt, och inte som sjuka och hjälpbehövande åldringar som gjort sitt.

Jag kan rekommendera serien vars tredje avsnitt sänds i SVT1 ikväll och naturligtvis finns tillgänglig på svt.se.

Ägaren till Grand Hotel i Kalix var en man som verkar ha gått till historien, åtminstone bland dem som haft förmånen att träffa honom. Kanske beror detta på att han levde stort och alltid skulle ha det bästa vilket inte alltid fick avsett effekt. Det är bara att hoppas att ingen efterlevande släkting tar illa vid sig av följande händelser som jag fått berättade för mig.

Åt Hellman var som sagt endast det bästa gott nog. En dag stegade han in på Kalix elektriska för att köpa en doppvärmare, ”den största ni har”. Det var ingen dålig sak det utan en rejäl tingest med 1000 watts effekt vilket var helt och hållet i Hellmans smak. Dagen därpå kom Hellman tillbaka med doppvärmaren. ”Var den inte tillräckligt kraftfull?” undrade försäljaren. ”Jodå, men fiskarna blev kokta”. Nog för att akvarier mår bra av lite värme men inte den sortens doppvärmare i 1000 wattsklassen.

Hellmans ekonomi var inte alltid den bästa, vilket lätt blir fallet om man lever på för stor fot. Något friserade siffror i bokföringen är inte alltid i skatteförvaltningens smak. Hellman, som hade smak för ädla drycker, var jagad av nämnda myndighet och hade ingen större lust att hamna i cellen. I samma veva hade en högtalaranläggning uppsats i anslutning för kyrkan för ett större andligt möte. Hellman, som var rejält i gasen en mörk kväll, tänkte att otillräkneliga personer hamnar väl inte på cellen. Hur det nu var så tog han sig in i tältet och hittade strömbrytaren till högtalaranläggningen och vad gör sig bättre en mörk natt i en trakt full av Laestadiander än en riktigt kraftfull domedagspredikan?

Hellman undgick inte cellen men jag gissar att det var denna händelse som för gott skrev in honom i lokalhistorien. Det var nog både en och annan som trodde att dagen var kommen och att pärleporten förhoppningsvis skulle slå upp sin dörr.