Birth of the new cool, sa Sonny Criss

Älskar denna skiva, den är verkligen en av mina absoluta favoriter från 60-talet. Musiken är väl inte direkt cool jazz utan snarare hard cool jazz, men orkesterns sättning påminner om Miles Davis berömda tubaband som 1949-50 spelade in de spår som så småningom gavs ut som Birth of the cool (lyssna här), för övrigt också en skiva som man bör ha.

Sonny Criss, hörde till bop-generationen från 40-talet och ansågs väl något passé på 60-talet vilket brukar innebära avslagen och tråkig musik. Men inte denna skiva! Den är oerhört bra och den upplevs inte alls som om den vore inspelad av en musiker som haft sin storhetstid, snarare tvärtom – den känns modern! Dessutom hr den till mina favoritalbum i genren. Det rör sig om relativt hård jazz spelad av en ovanligt stor orkester. Det låter som storstadsjazz när nålen landar i det första spåret, Sonny’s dream. Lyssna också på Black apostles och Daughter of cochise.

Slåttarstugor dåsar i den heta solen

Slåttarstuga

Vackert belägna på en äng omgiven av skog ligger några gamla slåttarstugor med tillhörande uthus. Det är en av mina favoritplatser, oavsett årstid. Byggnaderna står på en liten höjd, och delvis i en sluttning. Helt pittoreskt.

Till höger i bild ses ett av uthusen och till vänster i fonden, två ängslador. Det är en imponerande anläggning!

Att man byggde upp allt detta berodde på att avstånden var stora till den egentliga gården och för att kunna bruka dessa utskiften fick man åka närmare milen. Att åka fram och tillbaka var  inget alternativ och istället byggde man en enkel boning för den eller de sommarveckor som slåttern tog i anspråk.

Slåttarstuga

Bostadshuset är en timrad parstuga som någon gång fått en lite modernare bro som vid det här laget börjat rosta. Brunn finns där också, men överbyggnaden, om den nu någonsin har funnits saknas.

Slåttarstuga

Under huset finns en matkällare. Värdefullt när sommaren är varm och el saknas. Som ni ser har huset delvis klätts in med panel vilket aldrig avslutades. Hur det nu kan komma sig.

Vårt kulturarv och de konservativa

Lärkstaden 5

Som engagerad i byggnadsvårdsfrågor och annat som rör vårt kulturarv har jag noterat att det finns en del mycket konservativa människor som t.ex. går i taket taket om en gammal byggnad skulle få tjäna som boende för nyanlända flyktingar. Överhuvudtaget verkar det vara mindre bra med utländsk härkomst, åtminstone om man härstammar från de länder vars kultur inte är alltför lik vår egen (och där kultur kanske fortfarande är en viktig del av vardagen).

Jag undrar om det finns ett folk som är sämre på att förvalta sitt kulturarv än svensken i gemen? De flesta vill ha nytt, vill inte bo i ett museum, åker hellre utomlands (gärna Thailand eller något annat exotiskt) än firar svenska högtider m.m. o.s.v. Jag är själv uppvuxen på landsorten och har upplevt allt detta. Jag har också besökt en illa reparerad herrgård, ja, tämligen smaklös, men faktum är att de flesta inte verkar se skillnaden på äkta vara och nyuppsatt kraffs och finner kåken pittoresk.

En del av de människor som är så rädda om vårt kulturarv skulle intet hellre önska än att allt från funktionalismen och framåt revs och ersattes med nybyggt i gammal stil. Trist för kommande generationer som får finna sig att bli blåsta på den konfekt som dessa kulturvänner förnöjsamt själva smaskar på: gamla välbevarade hus. Tiden går ju som bekant.  Vackra och intressanta hus från den modernistiska eran, nej, de är för nya. De måste rivas, de får inte bli så gamla att det måste sparas!

Hur det kommer sig att just svenskar sedan flera generationer skall vara mest lämpade att förvalta och njuta av vårt kulturarv begriper jag inte. Jag skulle göra det, om det varit så att det vore utbrett bland svensken i gemen att vårda byggnader och traditioner med samma nit som idag läggs på att köpa den senaste hemelektroniken och inreda allt öppnare planlösningar i vårt äldre byggnadsbestånd. Om jag får gissa så tror jag att en gammal 30-talsvilla i originalskick är i betydligt tryggare händer om den överlåts på några som flytt från krigshärjat land och lever på marginalen, än ett ”kreatörspar från Vasastan” som är ute efter att ”återskapa husets själ”.

På Medevi brunn i mitten av augusti

Medevi brunn

Den gamla högbrunnen i Medevi brunn uppfördes år 1809 och är en stram och elegant historia där man än idag kan dricka brunn. Dessvärre ur plastmugg.

Medevi brunn

Längs med Stora gången i Medevi ligger de små stugor som innehåller brunnshotellets rum. Husen är antingen faluröda, ljust gulbeige eller reverterade och avfärgade i vitt.

Medevi brunn

På farstukvisten satt det alltid äldre damer längre bak i tiden. Idag leker endast ett och annat barn, ty den brunnsdrickande generationen har gått ur tiden.

Medevi brunn

Stora brunnssalongen är sammanfogad med den lägre bebyggelsen medelst ett avtrappande tak. Dekorativt och ändamålsenligt.

Medevi brunn

Inne i salongen är det fuktigt och en smula kallt. Ljuset silar in genom de höga fönstren. Fondväggen upptas av en stor målning som tvärs över salen kontrasterar mot en av de största öppna spisar jag någonsin sett.

Medevi brunn

Förfallen och nästintill bortglömd, tronar i ett hörn av området det gamla badhuset. Tacket är renoverat, men sedan tog pengarna slut så interiören väntar fortfarande på att väckas ur sin slummer. Även utvändigt behöver reparationer företas och grönskan intill måste tämjas, så att inte byggnaden helt växer igen likt ett törnrosslott.

Upp till Camp säger Femina 1967

Upp till camp

Jag satt på KB för att läsa en artikel i Femina från 1967 och slogs av hur pass högkvalitativt materialet i tidningen faktiskt var. Många intressanta texter fann jag och dessutom var det så härligt att njuta av den färgexplosion som dåtidens veckotidningar bjöd på. Fantastiskt! Dock åter till ämnet, till artikeln ”Upp till Camp”. Jag citerar inledningen.

”Camp är ömhet och sympati. Camp är en känsla. Ett förhållande till något, någon. Ett föremål, en företeelse. Film, människor, konst musik möbler, prylar. Det överdrivna, det naiva, det fantastiska, det fantastiskt misslyckade är camp. Det teatraliska är Camp. Camp är saker som inte är vad de är. Lampan som ser ut som en blomma. Stolen av älghorn…  jugend är naturligtvis Camp. Den storstilade tragediennen, det överdrivet muskulöse filmhjälten är Camp. Till exempel. Camp har ingenting att göra med  inne och ute. Camp är aldrig spekulativt. Camp är känsla av ömhet och sympati. Camp är en 60-talskänsla som går i barndom”.

Jag är lite osäker på när begreppet camp myntades i USA, men har läst mig till att det förekommer i Christopher Isherwoods roman Världen om aftonen från 1954 (?). Susan Sontags essä ”Notes on Camp” från 1964 startade en debatt där begreppet diskuterades. 3 år senare var tydligen den svenska publiken redo för  Camp, dock verkar inte Femina har tagit upp homosexkopplingen som vekar ha varit tydlig i USA.

Att jugend är camp framstår som rätt lustigt idag, men tiderna ändras. I övrigt tycker jag att definitionen är rätt bra. Rubriken, Upp till camp är dock helt fantastisk! Tyvärr var reportaget mest ett bildsvep och någon djupare analys av begreppet gjordes ej.

 

Riva ner och bygga nytt ökar trivsel

AW SVD Flexibel yta

Helgens SvD Bostad bjöd i helgen på en riktig klassiker i stil med Sara Truls klassiska Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Det är arkitekten och arkitekturprofessorn Anders Wilhelmson som visar sitt hem i Saltsjö-Duvnäs, ett hem som hans sambo föll för men som han inte gillade i sin dåvarande form. Efter en rejäl ombyggnad, bara rivningsarbetet tog över 2 veckor,  har likt fågel Fenix ett nytt vitmålat hem rest sig ur askan.

Wilhelmson gillar inte dörrar och slår verkligen ett slag för öppna planlösningar som han menar för människor samman och tvingar dem att ta itu med de konflikter som då och då blossar upp. Att ha ett eget rum är inte en nödvändighet, fortsätter Wilhelmson, huvudsaken är att man har ett eget täcke, en kudde och en lampa som man kan bära med sig till olika platser i huset. Endast toaletten på nedre botten har dörr, det stora badrummet och övriga rum saknar denna facilitet.

Samtidigt kan man ju inte låta bli att undra vad  frun tyckte när de charmiga radhuset hon mer eller mindre mejades ned?

Det är bara att beklaga att detta underhållande reportage inte ligger på svd.se (det kanske den gör om man prenumerarar). Då hade ni fått se de gemytligt vitmålade ytorna, det rostfria kökstaket och den mountainbike som jag misstänker är ett obligatoriskt tillbehör för en herre som närmar sig de 60. Jag borde väl skriva några rader om det korkade i att blåsa ut ett radhus från 1966 i Saltsjö-Duvnäs (de brukar hålla hög klass) men är man arkitekt av den generationer så kan man sannolikt inte bo något som inte är nytt och fräscht och ritat av en själv. Vill dock passa på att rekommendera denna text från New York Times som handlar ”The fetish for destroying historic houses to feed the hunger for infinite white space has led to a global style of architectural homogeneity”.

Dizzy Gillespie och Don Byas i Paris

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). På bilden ses Dizzy Gillespie till vänster med glasögon och fluga. Byas gör tummen upp i bildens mitt.

Dizzy Gillespie quintet med Sweet Lorraine:

I cover the waterfront med Dizzys sextet:

I båda spelar Don Byas tenorsax. Övriga musiker är bla Pierre Michelot, Pierre Lemarchand, Arnold Ross, Joe Benjamin och Bill Clark.

Bilden hittade jag på denna fina webbplats där man kan läsa om skivbolaget Continental som gav ut en hel del riktigt fina skivor under 40-talet.

Gott hembakat: Vera & småkakorna

Gott hembakat

Inget har väl chanserat så som kakor och kaffebröd på senare år. Jag är en stor vän av exempelvis mandelmusslor, ingefärsflarn, mazariner och skurna pepparkakor. Dessvärre är dessa bakverk sällsynta, eller som i fallet med mazarinen, förvanskade.

Nutidens eländiga trend med förvuxna bullar har verkligen varit förödande, ty istället för att äta flera delikata bakverk, blir man istället illamånde efter en gigantisk bulle av diskutabel kvalité. Illa, det är betydligt trevligare att både äta en bulle och ett par mindre småkakor.

Vera Tornérhielm var en dam som författade kokböcker. En av dem, Gott hembakat, innehåller mängder av godsaker (baka gärna Ingefärsflarn, förbannat goda). Här finns recept på både finare och mer vardagsbetonat vetebröd, småkakor och tårtor. Just den där uppdelningen i vardag och fest verkar ha varit mycket vanligare förr. Till vardags fick man nöja sig med lite smör i degen, men när det vankades kalas, ökades mängden till det dubbla.

Gott hembakat 2

Visste ni förresten att Wienerbröd inte fylldes mer vaniljkräm förr i tiden? Det var istället en mandelfyllning som doldes i de bakverk som då hade formen av gifflar eller trekanter. Varifrån dagens enorma vaniljdrypande bakverk kommer ifrån vet jag ej.

En annan godsak är chokladbiskvier. Jag brukar baka dem ibland, men det är ganska tidskrävande så det händer inte så ofta. Godast är att göra smörkrämen på franskt vis, dvs man kokar en sockerlag som under vispning tillsätts de uppvispade äggulorna. Det kan vara en smula knivigt, när man bara har två armar och saknar hembiträde.

Slutligen en bild på ett kaffebord från Gott hembakat. Tårtan ser dock lite slafsig ut tycker jag. Antagligen för att man har använt frysta jordgubbar till dekoreringen.

Vårkvällens långa skuggor gör sorti

Vårens långa skuggor

Det måste ha varit runt den 18 maj och naturen hade ännu inte blivit grön, utan gick istället i de behagliga halmgula nyanser som jag tycker så mycket om. Värmen hade dock kommit och inom en vecka skulle den späda grönskan helt dominera. De långa skuggorna var också på väg bort.

Vårens långa skuggor

Maj är en månad då mycket händer i landets norra delar. I de första dagarna ligger fortfarande spridda högar av snö där solen inte riktigt kommit åt och nätterna kan vara isande kalla. När första juni närmar sig är hela naturen grön, lökväxterna blommar och syrenen börjar så sakteliga vecka ut sina knoppar som om någon vecka går i blom.

Vårens långa skuggor

Det är med andra ord mycket som sker under drygt 4 veckors tid. Mycket mer än man kan tänka sig om man är uppväxt i landets mellersta och södra delar.

Råoljemotorn Ideal från Torps mekaniska verkstäder, Torpsbruk

Tändkulemotor 1

Detta är råoljemotorn Ideal från Torps mekaniska verkstäder i Torpsbruk. Motorn är en s.k. råoljemotor, även kallad tändkulemotor, och går att köra på lite av varje, även majs- och rapsolja. Under 2:a världskriget körde man ibland på sillolja, så man får nog säg att konstruktionen är rätt flexibel.

Tändkulemotor 2

Här kan man läsa att effekten är 25 hk vid 500 varv/minut. Det är inte några höga varvtal som denna motor gör, utan istället får man ut maxeffekten vid ett varvtal som understiger en modern bensinmotors tomgångsvarvtal.

Tändkulemotor 3

Jag hittade ett klipp på där man kan se råoljemotorn Ideal i funktion och höra dess klassiska dunkande ljud. Vill man läsa mer om konstruktionen klickar man här.

Usambaraviol, Fjällros, Vinteraster, Alpviol, Kristi bloddroppe och Kinesisk ibisros

Usambaraviol

Växterna i rubriken låter kanske inte helt bekanta men det gör säkert dessa namn: Saintpaulia, Azalea, Krysantemum, Cyklamen, Fuchsia och Hibiscus. Att Saintpaulian kallades Usambaraviol är inte så konstigt ty de hittades av några nunnor i Usambarabergen i början av 1890-talet. Nog tycker jag att det namnen är snäppet vackrare än dagen som också är det internationella namnet.

Dagens krukväxter är ofta mycket kompakta. Orsaken till detta stavas retarderingsmedel eller något i en stilen. Det kan ta över ett år innan en nyinköpt krukväxt växter som Vår Herre tänkt sig så det gäller att ha tålamod!

Fjällrosen, Azalean, har en släkting som växer i vår svenska fjällvärld och det är Lapsk alpros som mig veterligt inte odlas i trädgårdarna. Precis som Azalean hör den till Rhododendronsläktet men till skillnad från sin något känsligare släkting klarar den sig i strängt klimat. Hur länge Fjällros användes som beteckning på den krukodlade Azalean vet jag inte, men namnet är fint och har en inhemsk exotisk klang.

Vinterastern, Krysantemum, måste ha hört till de vanligaste krukväxterna under andra halvan av 1900-talet. Hur det kommer ig att den en gång kallades för Vinteraster vet jag inte, men kanske för att den liknar den i trädgården vanliga höstastern.

Alpviol

Alpviol! Ett fantastiskt namn på en fantastisk växt! Dagens Cyklamen är dock ofta lite väl plastik, men de miniatyrplantor som finns tycker jag bättre om Jag har haft ensådan i många år och det blommar 2-3 gånger per år utan knot och är mycket stilig. Dessutom doftar den mycket gott, omän svagt.

Kristi bloddroppe

Fuchsian är en mycket praktiskt krukväxt. Under den ljusa årstiden blommar den överdådigt och under vintern kan man ställa undan den i ett kallskafferi (förutsatt att det inte blir minusgrader där). I början av mars tar man fram den, beskär den hård, och i början av maj har man en fantastisk planta som är full av blommor. Precis likadant kan man behandla vanliga pelargoner. Mycket praktiskt, ty man slipper skräpiga plantor på fönsterbänken.

Kinesisk Ibisros

Den Kinesiska ibisrosen hör onekligen till hemmets vackraste krukväxter. Har man gott om plats kan man låta den växa till sig med endast lättare toppning, i annat fall får man skära ned den åtskillig varje vår. När man skär ner den kommer den efter ett par veckor nya blad och grenar överallt där det tidigare har funnits ett blad. Resultatet blir en frodig planta. Låter man den växa mer fritt, får man en buske som kan anta ordentliga dimensioner. Vacker är den i vilket fall. En av mina har fått en gren där blommorna är aprikosfärgade, trots att övriga är rödarosa. Det är en intressant planta!

Husen i Norra Djurgårdsstaden eller allt är inte guld som glimmar

Norra Djurgårdsstaden 1

Kring det gamla gasverksområdet sprider sig de nya husen som kvickrot i ett försummat grönsaksland, men här och där står tiden nästan still. Portvaktshuset och uthuslängan står orörda och väntar förhoppningsvis på att bli renoverade. Den sistnämnda verkar vara i stort behov av ett nytt tak, men kräver förhoppningsvis i övrigt inte några större reparationer.

Norra Djurgårdsstaden 2

De nya husen håller en hyfsad standard  men visst finns det detaljer som inte borde få förekomma i ett område av denna klass. Balkongerna på bilden hör till de absolut fulaste jag någonsin sett. Hur gräsliga kommer de inte te sig när de bleknat efter ett antal år, utsatta för väder och vind?

För övrigt har en stor del av områdets hus balkonger i glas, eller om det är plexiglas, och de kunde ha utformats med större omsorg. Är de av plexiglas eller något liknande material är det lätt att tänka sig hur repiga de snart kommer att blir.

Norra Djurgårdsstaden 3

Dessa hus tycker jag är rätt snygga med sina inbyggda balkonger. Däremot tycker jag färgvalet är under all kritik. Dystert och modebetonat. Huset till höger med sin silverglänsande plåtfasad är däremot inte så lyckat. Kanske har de haft Shoppingcenter i Luleå som förebild, men men inte riktigt lyckats med att transformera om dess speciella fasad till ett bostadshus.

Norra Djurgårdsstaden 4

Här har vi ett riktigt skräckexempel till hus! Att det inte finns någon som kan stoppa färgkombinationer likt dessa övergår mitt förstånd.

Mina största invändningar när det gäller området är att det är allt för mycket av kattguld över vissa detaljer. De glimmar fräscht och förföriskt när de är nya, men går de att underhålla eller är det ett ständigt utbyte som väntar de som  kommer att bo där? Ett praktexempel är områdets fönster vars utsidor täckts med någon sorts lättmetall som ytbehandlats och blivit vita. Hur ser dessa ut om 30 år? Titta på de balkonger som monterades under 80-talet så får ni en uppfattning om vad som är att vänta. Hade det inte varit vackrare med träfönster (ja, jag vet, de tarvar underhåll) eller den nya typ av fönster som började komma på 50-talet och var i trä, men hade yttersta skiktet i eloxerad aluminium. De kan faktiskt stå sig riktigt bra under lång tid, titta bara på Anglais vid Humlegården.

Jag har en bestämt känsla att många idag faller som furor för att som är nytt och ser prefekt ut. Att saker och ting präglas av fräschören när de är nya är inte underligt, men istället för att falla i farstun för detta bör man ställa sig frågan hur väl dess ytor håller i det långa loppet och hur väl de går att förvalta. På detta område har traditionella material ofta en stor fördel. Titta bara på den gamla uthuslängan i trä. Får den ny färg  så kommer den än en gång att te sig som ny och det trixet kan man upprepa nästan i oändlighet utan att för den skulle behöva byta ut något.

 

Béla Bartóks Concerto for orchestra

Den Ungerska kompositören Béla Bartók skrev, nästintill på sin dödsbädd, den numera klassiska Concerto for orchestra som uruppfördes 1944 av Bostons symfoniorkester under ledning av Serge Koussevitsky’s som också beställt verket.

Concerto for orchestra, del 1 och 2

Lyssna, Concerto for orchestra är både pampig och vemodig. Framförandet är dessutom mycket vacker. Lyssna på stråkarna, kraftfulla och skira utan att bli vassa.

Inspelningen ovan är från 1948 och det är Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som spelar under ledning av Edward Van Beinum. Den är gjord för Decca med 40-talets stora sensation på hi-fi-området, FFRR (Full Frequency Range Recording). den ligger på 5 stora 78-varvsskivor och när jag digitaliserade den, satte jag samma skivorna till två spår, del 1 och del 2. Det finns lite biljud alldeles i början, men annars låter den mycket bra.

Ingen verksamheten i detta plåthus

Plåthus 3

I somras körde jag en annan väg än jag brukar när jag skulle till en liten by i Luleå Älvdal. Omväxling förnöjer och man får se något nytt. Dessvärre var vägen stundtals grusad och jag är ovan att köra amerikanskt på rullande grus. Låg fart blev resultatet, till medtrafikanternas förtrytelse.

Längs med vägen stod en gammal plåtkåk som jag antar inhyst någon form av verkstad när det begav sig. Plåt är väl inte mitt favoritmaterial, men lite lagom förfallen kan den vara mycket dekorativ. Industriromantisk.

Plåthus 2

Ser ni balken längst upp till höger i bild? Något måste man ha lyft här, frågan är vad. Jag ser ingen lucka som tyder på att man lyft in grejer i huset. Kanske är det någon som vet?

Vitt och fräscht på Furusundsgatan 8

Furusundsgatan 8

Jaha, där var det dags att gnälla lite igen vilket jag helst skulle slippa men jag är så förskräckligt trött på allt som slentrianmässigt byts ut mot något trist standardiserat. I grund och botten kan jag nog vara rätt tolerant; tycker att man får göra som man vill, bara det blir snyggt. Till och med vitpigmenterade golv skulle kunna vara snyggt. Men när alla skall ha den typen av golv, då slår jag bakut. Har folk ingen egen uppfattning om hur de vill ha det, skall de alltid göra som alla andra? Det är detta som irriterar mig allra mest.

På Furusundsgatan har man nyligen fräschat upp ett gammalt funkishus från -39/-40. Hur huset såg ut när det var nytt är inte lätt att veta, men jag har hittat två bilder som gör att vi kommer en god bit på vägen. I en gammal film om trådbussar fann jag en mycket dålig färgbild som visar fasaden 1960. Huset (det vänstra) hade då någon ljust brunbeige färg och balkongerna var mer eller mindre vita. Dess konstruktion framgår till viss del av denna bild som kommer rån ett hemma hos-reportage hos Nils Poppe som bodde i huset under en tid. Av den kan man sluta sig till att balkongskärmen var slät, relativt låg och kröntes av dubbla överliggare. Mycket snyggt!

När huset renoverades i slutet av 80-talet byttes balkongerna mot nya i standardutförande: trapetskorrugerade med handledare i obehandlad aluminium. Detta blev inte snyggt. Vid årets renovering monterades nya standardbalkonger, med rundade hörn (!), likt dem på Rindögatan 10. Det hela ser rätt så propert ut (närbild), men hur snyggt hade det inte varit om man lagt lite krut på att återskapa de ursprungliga istället? Fasaden, och området, hade dessutom vunnit på om man hållit sig till den ursprungliga färgskalan. Många hus som renoverats nu blir vita, oavsett vilken färg de hade innan och det är synd. Området är trots allt klassat som riksintresse och då kan man tycka att fastighetsägarnas önskemål borde väga lite lättare.

Betyg? 3 av 5.

Olle Hedbergs roman Mota Olle i grind

Olle Hedberg - Mota Olle i grindDetta är del två i trilogin om Karsten Kirsewetter och den utkom 1938. Karstens vän Mårten Bergfeldt har gjort en ung flicka med barn och det är kring denna penibla situation handlingen kretsar.

Det händer inte mycket i denna volym, vilket inte hindrar den från att vara en trivsam och lättläst bok som inte saknar charm. Dessutom är jag mycket svag för Hedbergs allt annat än smickrande porträtt av tidens borgarklass. Mårtens syster Stina, som är självförsörjande och inte alltför dekorativ, är dock den som beskrivs i minst smickrande ordalag.

Annemarie Tirén, textilstudenten som Mårten gjort gravid, kommer från landsorten och hennes far är prost i en liten församling. Som en sann Hedbergs borgare, har även han några smärre lik i bagaget. Riktigt goda människor verkar inte finnas i denna socialgrupp.

Volym nummer tre i denna svit heter Stopp! tänk på något annat och avslutar berättelsen om Karsetn Kirsewetter. Hur den slutar vet jag inte, men däremot att Hasse Ekman lämnade sin fru Agneta när han spelade huvudrollen i filmatiseringen och förälskade sig i Eva Henning som hade den kvinnliga huvudrollen.

Beauty i grannbyn en kväll i somras

Långträsk 2

En fantastisk kväll; kanske var det den där nästan tropiska majkvällen i slutet av månaden. Jag minns inte riktigt.

Långträsk 1

Jag gör ofta korta cykelturer på somrarna. Inte längre än ett par kilometer. Friheten i en cykeltur är inte dum. Det är bara att hoppa upp och trampa iväg. Lättare och enklare än att sätta sig i en bil som man dessutom inte ids parkera vid vägkanten när det dyker upp något snyggt.

Om den förlegade synen på standard

Svd Brännpunkt

Jag har skrivit om den förlegade synen på standard i SvD. Detta är viktigt för synsättet leder till att man sanktionerar utbytet av högklassigt material mot billig skit. Ja, så illa är det faktiskt.

”Redan i början på 60-­talet började man dock kompromissa med både material och utförande för att hålla kostnaderna nere och det är en utveckling som fortsatt. Den i längden största nackdelen med detta har varit att det blivit svårare och svårare att underhålla nyproducerade inredningsdetaljer. Laminerade golv och kökssnickerier är dömda att kasseras när de blivit sitna. Det man vunnit i pris vid tillverkningen och montering förlorar man vid framtida reparationer ty istället för sedvanligt underhåll får man än en gång byta ut.”

Texten blev faktiskt mycket populär. Under stora delar av dagen var den den näst mest lästa och delade. Kul!

I övrigt: vilken vacker höst det är! Visserligen har det varit kallt de senaste dagarna men det är knappt frost på nätterna. I mitt fönster blommar hibiskusarna flitigt trots att det är den 20 oktober. Vissa år håller de på in i december. I mitt köksfönster har jag en liten ”barnkammare” med diverse skott. Det är visserligen inte rätt tid för sticklingar, men det går nog bra ändå.

Om standard och snickeriinredning

Förslag till köksstandard 1948
Ett exempel på det förslag till standard som presenterades av Byggstandardiseringen 1948 och som, med smärre ändringar, antogs 1950.

Få saker tycker jag är så undermåliga i dagens bostadsbyggande som snickerier, och då tänker jag främst på den fasta inredningen som garderober, skåp och dörrar. Allt är för slätt, för maskinellt och det är på tok för mycket spånskivor (eller dylika material som består av lim och träfiber). Det syns också tydligt att allt är gjort för att snabbt kunna monteras. Till och med 30-talet byggdes det mesta av denna inredning på plats, lägenhet för lägenhet. Undantaget var HSB som byggde mycket i egen regi och därför hade åtskilligt att vinna på en viss standardisering med tillhörande produktion på fabrik. Det var dock inte tal om något hafsverk, ty både utförande och material var av hög kvalité.

Efter kriget blev byggnadsverksamheten hektisk och många av byggföretagen hade utvecklat en viss standard på snickerier, en standard som dock var långtifrån enhetlig (t.ex. HSB, Riksbyggen, m.m.). Tillsammans med Hemmens forskningsinstitiut (HFI) presenterade Byggstandardiseringen år 1948 sitt förslag till svensk standard för kök och garderobssnickerier (dörrar, fönster, m.m. följde med tiden). År 1950 antogs detta förslag och vår första svenska köksstandard var ett faktum. Denna reviderades 1962 och 1970.

köksdetalj_1953

Jag är mycket förtjust i de första årens svenska standard, framförallt tycker jag att garderober och köksinredningar fram till mitten-slutet av 50-talet är oerhört fina. De är så välbyggda att man inte ens ser att det rör sig om prefabricerade moduler som målades på plats i lägenheten. När skåpstommarna monterats på plats, spacklades skarvarna innan stommarna målades och på så sätt får man illusionen av platsbygge från ett kök. På bilden ovan syns delar av en köksinredning från 1953. Skarven mellan de två modulerna syns, men man tänker knappt på den.

snickeridetalj_1963

Runt 1960 insåg man att en ytterligare förenkling var på sin plats. Modulernas stommar var tidigare av massivt trä, men nu valde man att lägga masonitskivor på var sin sida om ett fackverk. Hålrummen fylldes med wellpapp. Konstruktionen blev lättare och virkesbesparande. Modulernas kanter försågs med lister som gjorde spackling och målning överflödig när de sedan sattes samman i villan eller lägenheten. På bilden ovan ses en garderobsvägg från 1963. Luckorna är sprutlackerade på fabrik men gångjärnen är obehandlade. Den helgjutna känslan i det gamla förfarandet var med ens ett minne blott. Hos de mindre snickerifabrikerna levde dock den gamla metoden kvar ännu ett tag.

Allt eftersom har ytterligare förenklingar gjorts i köks-/snickeristandarden: lådor och backar i plast, stommar i spånplatta, luckor utan överfals, enklare gångjärn m.m. Naturligtvis kan det vara bra med besparingar, men nog kan man tycka att det vore bättre att hålla fast vid ett högkvalitativt utförande och med jämna rum renovera (vilket också skapar arbetstillfällen, precis som nytillverkning). För mig personligen är detta verkligen att föredra, ty nog är det fantastiskt med tunga och gedigna hyllplan och lådor vars trä med åren blir allt  behagligare. Den ultimata lyxen är för mig en gedigen garderobsvägg med allehanda skåp och lådor samt ett kök som känns som ett med lägenheten (eller villan) och som man vet kan återfå sin ursprungliga glans med en slipning och en ommålning.

Diana Miller och hennes fruntimmer

Diana Miller var en rivig dam med egen orkester (pianisten hade hon under många år ett förhållande med) och sedermera egna restauranger. Under en period drev hon Blue note på Kungsgatan i Stockholm. Att Blue Note fick heta Blue Note berodde på att orkestern under en period alternerat med Bud Powells trio på det legendariska stället med samma namn i Paris.

Diana Miller kom till Sverige från England 1940 och gjorde sig snabbt ett namn som vokalist. Hon spelade bland annat in Carmen Mirandas Chica chica boom chic (från That night in rio) och den fina My heaven on earth. Hemma i England hade hon sjungit med ett antal orkestrar, men man får förmoda att hon inte slagit igenom på allvar. Flytten till Sverige kan också berott på andra orsaker än just karriären. Efter åratal av turnerande i Sverige och nere på kontinenten, tog sig Miller in i restaurangbranschen och drev förutom Blue Note, en restaurang på Odengatan och en i Södertälje.

Efter att ha googlat Miller fann jag en mycket trevlig sida som handlar om och några av hennes medmusikanter. Läs här om Diana och hennes kollegor. Titta också på de otroligt roliga bilderna på damorkestern. På bilden ovan ses Diana längst till höger. Av de övriga bilderna att döma, verkar hon ha varit en byststark dam.

My heaven on earth, Diana Miller med Seymours orkester 1941:

En lada med en tröska stadd i förfall

Lada med skördetröska i förfall 1

En vacker kväll i början av augusti tog jag bilen för att titta på lador. Ute på en åker såg jag en illa medfaren spantrad lada med mycket bristfälligt spåntak. Genom den förstora porten skymtade något som såg ut som en skördetröska.

Lada med skördetröska i förfall 2

Mycket riktigt, det var precis vad det var. Sorgligt övergiven stod den där. En dag faller ladan samman och då dröjer det inte länge innan den helt rostar samman.

Lada med skördetröska i förfall 3

Än ser man att ladan varit röd, än ser man spår av takspån. Hur gärna skulle jag inte vilja ta hant dom denna sorgligt övergivna byggnad och placera den på någon av mina åkrar.

Birgit Th. Sparre om Ivar Kreuger

I  Solen och sjön, en slags memoar som utkom 1961, skriver Birgit Th.Sparre om sitt möte med Ivar Kreuger. Hennes porträtt av den världskända finansmannen är mycket fint. De två lärde känna varandra genom en slump runt 1920 när Sparre lästa sista året på Franska skolan och bodde hos ett gammalt syskonpar som hade en 12-rumsvåning vis Stureplan. Eleonore och Carl von Schultzenheim hette de två och de hade flyttat in en hel herrgård i stadsvåningen vilket gjort den överfull av antikviteter. Eleonore von S var starkt engagerad i hjälparbete och en dag hade hon fått en packe antika broderier som en baltisk baron önskade få sålda för att kunna klara sig ytterligare några månader. Hon hade också kontaktat en herre som ”jonglerade med miljoner” som kunde vara intresserad av textilierna. Det blev Birgit Sparres uppgift att besöka honom och visa upp varorna. Hon begav sig upp till Villagatan och tog hissen upp till översta etagen.

”Det fanns ingenting imponerande i hans yttre. Han såg mest ut som en förvuxen skolpojke, med tunga drag och egendomligt färglösa ögon. Han verkade påfallande blyg; han hade en sober smak, var en stor skönhetsälskare och em ännu större blomstervän. Han hade ett sätt att smeka blommor och var barnsligt stolt över sina kamelior och doftande gardenior”.

Uppe i våningen var de stora rummen glest möblerade men blomsterprakten var överdådig. I hallen hängde John Bauers akvareller till Tomtar och troll. I biblioteket fanns ett stort barockbord och florentinska stolar. I hans samling fanns många vackra band och dessutom en imponerande samling brev från Napoleon och hans familj.

En våning upp fanns ett glasövertäckt trädgårdsrum med bekväma bambustolar och fontän samt ett överdåd av de vita och blekrosa kamelior som var Kreugers älsklingsblommor. I detta lilla paradis med utsikt över hela Stockholm drack Ivar och Birgit kaffe efter de söndagsmiddagar som han fick för vana att bjuda in henne till. Det var inga stora tillställningar, utan endast de två. Det förekom ingen romantik, men däremot läste Birgit Sparre ofta Bertel Gripenberg eller någon annan modern lyrik. Klockan nio var hon tillbaka på Stureplan, dit hon eskorterats av Kreuger.

Audiotape som återger inspelat ljud

Scotch magnetic tape 150

Jag har köpt mig en rullbandspelare, en Beocord 2000 från 60-talets mitt. Den är mycket snygg vilket framgår av denna blid (som föreställer efterträdaren 2000 deluxe som är nästan identisk till utseendet). Apparaten fungerar, men en tryckrulle måste bytas ty gummit har torkat och den är inte längre jämn och slät. Det är möjligt att även tonhuvudet måste ses över, men det är något som jag inte vet mycket om hur man gör.

Scotch magnetic tape 190

Till en bandspelare behövs band och jag hade bara ett av halvdan kvalité. Det visade dock sig att det innehöll en en svensk cover på Peter Sarstedts Where do you go to my lovely med Björn Ulveus: Saknar du något min kära (lyssna, den är rätt rolig!). På Tradera fann jag fem mycket snygga rullar och det är dem ni ser på bilderna. Visst är e snygga? Det första är 7-tumsspolar och ger en speltid i stereo på 150 eller 90 minuter beroende på bandhastighet. Spelar man in i mono rymmer man det dubbla, ty när man gör en inselning kan man välja att spela in på båda kanalerna för stereo, eller höger eller vänster för mono. Praktiskt och bra för bandekonomin.

BASF magnetic tape

Audiotape slog igenom i USA i mitten på 50-talet och det var i detta format som de första kommersiella stereoinspelningarna släpptes. Stereoskivor kom först 1958. Det var först på 70-talet som kompaktkassetten konkurrerade ut rullbanden i Sverige. Kassetterna var lätta att använda och billiga, men ljudkvalitén lite sämre. I USA hade rullbanden en konkurrent i 8-trackkassetten som aldrig slog i Europa.

Skogskojan, övergiven och förfallen

Skogskojan

Det fanns många byggnader som en gång hörde jordbruket till. En av dem var skogskojan som hade sina glansdagar när man till fots eller medelst häst tog sig ut till sitt skogsskifte för att röja eller avverka. Istället för att ta sig hem när det var dags att äta eller bara för att värma sig, var denna lilla på medar placerade stuga perfekt. Två väggfasta bänkar, en vedlår och en liten kamin är allt som ryms inuti men det räcker. Värmen sprider sig snabbt i det lilla och illa isolerade rummet. Väggarna består i princip endast av masonit, precis som taket.

Förra vintern hade jag tänkt dra hem skogskojan och reparera den, men då hade den frusit fast. I år har jag ställt den på några brädstumpar så att medarna inte skall fastna den fuktiga marken som snart förvandlas till is. När snön har lagt sig borde det inte vara något större problem att dra den efter traktorn hem. Och nästa år kan jag byta tak, måla och förstärka. Även om värdet är ringa, är det en byggnad som inte får försvinna.

Funkislyx av Ahrbom och Zimdahl

Götgatan 79 exteriör

Götgatan 79 från 1940 är kanske inget iögonfallande hus, men det hör likväl till de flottaste från dessa år i stadsdelen och tillsammans med Backströms och Reinius hus på Nytorgsgatan. Våningarna i detta lyxbygge är relativt stora: 2-4 rum och kök med jungfrukammare. Högst upp ligger en stor etagevåning av yppersta klass (syns på denna fasadbild). Planlösningen hittar ni här.

Götgatan 79 hall mot matsal och vardagsrum

Mina favoriter i huset är hörnlägenheterna som verkligen är i en klass för sig. Här ser ni hallen i en av dem med matsalen rakt fram och vardagsrummet till vänster. Längst in till vänster i matsalen syns den vikvägg som avskiljer detta rum från vardagsrummet. En öppen spis finns också, den är placerad mitt på vardagsrumsväggen mot matsalen till. Är det inte snyggt!

Götgatan 79 serveringsrum

Nu vet jag inte om det finns speciellt många serveringsrum kvar i huset men så här såg de ut en gång vilket även indikerar att köken hade en liknande inredning. Fantastiskt snyggt tycker jag. Dörren i bildens mitt är köksingången, sedan kommer en toalett och längst till vänster köksdörren som är glasad.

Huset var som nytt försett med ett avancerat ventilationssystem som arbetade med övertryck. Tempererad och befuktad luft blåstes ut i anslutning till boningsrummen, i undertaken, och den skämda luften sögs ut i kök, badrum och toaletter. Detta bör ha gett ett trevligt klimat framförallt vintertid när torr och kall luft annars är legio.

Tyvärr har detta vackra hus förvanskats då nya aluminiumfönster monterats Även om de är smäckra, försår det mycket av den högkvalitativa 30/40-talselegansen.

Med anledning av Ulf Lindes bortgång

favourite_groupsMed anledning av Ulf Lindes bortgång passar jag på att plocka fram några gamla inspelningar från 40-taets slut. Linde var som bekant jazzmusiker i unga år och spelade med de flesta av den tidens stora.

Skivbolaget Metronome records startades 1949 och i samma veva kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Moody fick därför spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra konstellationer. Dessa gavs ut både i Sverige och i USA på etiketten Prestige.

Resultatet av dessa inspelningar blev bland annat albumet Arne Domnérus Favourite groups där Ulf Linde medverkar på några av inspelningarna (bl.a. Night and day där han spelar vibrafon). Bland övriga musiker, förutom Moody, märks Leppe Sundewall, Gösta Theselius, Arne Domnérus, Per-Arne Croona, Sven Bollhem och några till. Albumet består av 3 skivor och innehåller följaktligen 6 låtar. Det är möjligt att man några år senare gav ut dem på lp, Metronome var tidiga med detta nya format.

Här tre av de 6 melodierna i albumet Favourite Groups.

Carrider

Everything but you

och Night and day

Lindes samlade spelningar, bl.a. med Expressens Elitorkester, finns återutgivande på en dubbel-cd med titeln Jazz 1948-52. Tyvärr verkar den inte finnas tillgänglig idag.

Under några år i början av 50-talet kåserade Linde i Orkesterjournalen. Dessa alster finns samlade i volymen Jazz som redigerats av Lars Nygren. Boken finns bl.a. på Adlibris.

Höst, ja, men snart är våren här igen

Kiwi

Vissrligen är det höst, men det blir nog snart vår igen. Då tänker jag plantera ytterligare några växter.

Detta skall bli min nya kiwivägg hade jag tänkt mig! Än har jag inte planterat något, men nästa vår tänker jag sätta sorten Annikki som är en s.k. minikiwi som ger små men inte håriga frukter. Den är härdig och borde klara sig utan några större problem. Snyggt det kommer bli när den klättrar mot den vita stenväggen.

Sötrönn

Här stod den ett gäng stora träd tidigare som huggits ned för att inte skada omgivande byggnader om de skulle blåsa kull. En tall finns kvar och en liten björk. De tar jag nog också bort. Istället funderar jag på att plantera några olika sorters sötrönn samt blåbärstry. Samtliga ger ätbara och mycket nyttiga bär.

Fruktlund

Det är inte lätt att se, men här finns fyra fruktträd. Den grova, i svart inklädda stammen som syns är päronet Pepi.  I mitten är det bara ris och elände. Där borde man väl kunna plantera något samt snygga till ”gräsmattan” eller vad man nu skall kalla det om man har ”naturtomt”.

Rhododendron

Rhododendron, det trodde jag inte man kunde odla så långt norrut, men det kan man faktiskt. Det finns fina finska sorter att tillgå. Jag tänker mig Hagaa och Hellikki eller kanske Helsinki University. Många härdiga finska rhododendron togs fram under åren 1973-2000 vid universitetet i Helsingfors i samarbete med  Arboretum Mustila under ledning av Peter Tigerstedt.

Célie Brunius Lyssna till tystnaden

Under tidigt 1900-tal var August Brunius en av de ledande konstkritikerna och skrev åtskilligt för SvD. Han var också intresserad av teatern och skrev ett antal pjäser som bland annat spelades av Gösta Ekman d.ä. och Lars Hansson. Bland annat skrev han Dalin och drottningen (Olof von Dalin och Lovisa Ulrika) med Ekman i huvudrollen. Den spelades på Svenska teaterns 50-årsjubileum 1925, året innan teaterna brann.

Brunius avled 1926 av en obotlig blodsjukdom. På 50-talet gav Brunius hustru, journalisten Célie Brunius, ut volymen Lyssna till tystnaden där hon skriver om deras liv tillsammans och låter August själv komma till tals genom de dagboksanteckningar som han efterlämnat i svarta och gröna antecknings-böcker.

Det är en mycket fin volym, framförallt älskar jag Célie skildringar av August gamla släktingar och deras första år tillsammans. Det vackert skrivet med ett poetiskt språk som är tilltalande. August egna anteckningar är enklare, antagligen för att de är just dagboksanteckningar, men även dem bör man läsa och möta några av de stora inom kulturlivet på 10-20-talen.

Köp Lyssna till tystnaden på Bokbörsen. Omslaget är försett med en teckning av Nils Dardel, se ovan.

Tant Ronnys läckra kokosmazariner

Tant Ronnys Kokosmazariner

Jag minns hur det på 80-talet plötslig började dyka upp allergier av alla de slag. Med ens måste tanterna i byn hitta nya recept som inte innehöll de allergiframkallande ämnena. En av de mer lyckade var tant Ronnys kokosmazariner. Varifrån hon fått receptet vet jag inte, men det verkar inte vara så ovanligt.

Till degen behövs:
200 gr smör
100 gr strösocker
300 gr vetemjöl
som arbetas samman och ev får vila en liten stund.

Under tiden rörs kokosfyllningen samman och den består av:
2 ägg
2 dl strösocker
1 msk smält smör
125 gr kokos
Snåla inte med den rivna kokosen. Smeten skall vara rätt fast.

Tryck ut degen i små veckade metallformar (INTE stora engångs i aluminium – det ser förskräckligt ut!). var noga med att degen täcker hela formen upp till kanten. Sätt sedan en klick hallon- eller svartvinbärssylt i botten på varje form. OBS! tag inte för mycket, bara en knapp tesked. Sylten bör dessutom vara fast. Tar man för mycket sylt är det lätt att den pyser ut och då fastnar kakan i formen och bakverket går inte att få loss.

Täck sedan sylten med kokosröran och grädda i 200 grader ca 20 minuter. Bakverket bör få en smula färg.

Låt formarna svalna en stund och knacka sedan försiktigt loss dem ur formen. Hr man tagit för mycket sylt får man ett litet helvete, annars brukar det går rätt bra, men det är lite svårare än med vanliga mazariner.

Schymberg om barndomen på Alnön

Hjördis Schymberg växte upp i det lilla samhället Gustavsberg på Alnön strax utanför Sundsvalls kust (ön ligger mittemot det rivningshotade området Petersvik). Hon föddes 1909, men dog gjorde hon i Stockholm nästan hundra år senare. Debuten skedde som 6-åring i en gotemplarelokal på Alnön. Tillsammans med sina musikaliska systrar uppträdde hon sedan i unga år innan hon kom till Stockholm och utbildade sig.

Länsmuseet i Västernorrland har lagt upp några ljudklipp från 1992 där Schymberg och hennes syster berättar om hur de uppträdde under unga år. Det är mycket roligt att lyssna på! Notera också att de på norrländska tanters vis pratar i munnen på varandra. Det första klippet hittar ni här.

Schymberg köpte tillbaka sitt barndomshem i början av 60-talet, renoverade det och skapade Schymbergsgården. Jag har inte besökt den, men passerar jag Sundsvall så skall jag passa på. En annan detalj som jag tror få känner till att plommonsorten Tuna uppmärksammades av Schymberg i slutet av 80-talet (uppgiften kommer från Leif Blomqvist i boken Våra fruktsorter)

Ett par dagars besök i norra Sverige

Norrbotten i oktober 1

Vilket vackert väder det var igår morse när jag kom hit upp! Solen sken och det var fortfarande frost på marken men den drog snart till reträtt. Björklöven har i princip helt fallit till marken, men andra träd är fortfarande gula eller röda. Det är mycket tilltalande!

Norrbotten i oktober 2

Jag gick in i skogen till en skogskoja som jag behövde lyfta. Den måste repareras och skall dras hem till gården när snön lagt sig, men för att den inte skall frysa fast i underlaget var jag tvungen att ställa den på några rejäla brädbitar. Taket har gått sönder och måste bytas ut. Både väggar och tak är i masonit vilket är rätt fint. I en lada har jag en hel hög av denna dyrbara vara så det skall inte var svårt att laga skogskojan till sommaren.

Norrbotten i oktober 3

På kornvindan ligger det mängder av gamla skolplanscher. De flesta tror jag har växt(och  ev även djur-)motiv. Det fanns också en fin samling av liter mer andligt betonade bilder som jag tycker är riktigt stiliga. Nästa år skall jag försöka hitta en bättre förvaringsplats åt dem (det är många, minst 60 stycken).

Norrbotten i oktober 5

Ser ni, jag har monterat plogen! Återstår att se om jag också kan plöja. Om vädret tillåter, dvs det inte blir för blött, för vi se om jag lyckas plöja några fåror.

Ett par Konsumbutiker från 30-talet

Konsumbutik i Loftahammar

Jag satt och bläddrade i en bok om Kooperativa Förbundets arkitektkontor som utkom 1935 vilket var mycket intressant. Inte visste jag att de gjort så mycket som var så snyggt! Nästan allt var väldigt stiligt. Stramt och elegant och enkelt men utan att för den skulle vara alltför stelt och tråkigt. Kooperationen var mycket duktiga på att marknadsföra sig med ett starkt koncept vilket också behövdes för att de skulle kunna hävda sig på en marknad som dominerades av privathandlare som med ytterst oblida ögon såg på detta tilltag.

Konsumbutik på Drottninggatan 16 i Stockholm

Interiören på bilden ovan kommer från en butik på Drottninggatan. Jag tycker att den är otroligt snygg! En fantastisk standardelegans som man inte är bortskämd med idag. Material och målningsarbeten var md största sannolikhet av hög klass.

Konsumbutik i Loftahammar

Hur många Konsumbutiker fanns det inte på landsbygden? Tvåvåningshus med en bostad åt föreståndaren en trappa upp och själva butiken samt lager på entréplan. Denna låg i Loftahammar och är säkerligen ombyggd eller riven. Synd! Notera att även bostadslägenheten har markiser.

Nyreparerad fasad på Rindögatan 10

Rindögatan 10 renoverad

På Rindögatan på Gärdet i Stockholm fanns för bara 5-6 år sedan många mycket välbevarade hus i dess nedre del där numren är låga. Idag har de flesta fått nya balkonger som mer eller mindre överensstämmer med de ursprungliga. Men inte riktigt. Framförallt är det den luftiga känslan som gått förlorad. Kanske inte något som man som lekman noterar, men ger man sig tid att  titta lite noggrannare så ser man snart skillnaden. Huset på nr 10 har relativt nyligen blivit bostadsrätt och förra året renoverades fasaden.

Vägg i vägg med nummer 10 ligger nummer 12 och 14 som både är i rätt dåligt skick och säkert snart skall repareras. Om ni tittar på denna bild så kan ni lätt jämföra de nyreparerade balkongerna på 10:an med de ursprungliga på 12:an (så såg även 10:ans ut förr). Lägg märke till att den sinuskorrugerade frontplåten har större ”vågor” och att plåten är lägre och avståndet mellan de två överliggarna är större. Snyggt! På detta sätt blir balkongerna mindre kompakta och därmed blir fasaden luftigare. Tänk att en sådan liten skillnad kan betyda så mycket!

Vad sätter jag för betyg på denna balkongrenovering då? 3/5. Inte vidare bra, men ej heller dåligt. Så synd att de inte tog ned de ursprungliga, blästrade, rostskyddade och målade och sedan återmonterade dem. Då hade man fått ett mycket fint hus.

Lantligt lugn i ödsliga Västerbotten

Övergivet i Västerbotten 1

Aldrig tycks de ta slut, de vackra gårdarna i Västerbotten som lämnats åt sitt öde. Detta hus ovanligt, ty den gamal enkelstugan har byggts ut åt baksidan till och har därmed fått ett helt nytt utseende.

Övergivet i Västerbotten 4

Jag kunde inte låta bli att titta in genom fönstren och såg hur fint det var där inne. Ansatt av tidens tand, men torrt och fint ty plåttaket håller fortfarande tätt. Hur prisvärt vore det inte att köpa detta vackra ställe och bara göra det allra nödvändigaste, dvs röja upp, måla och laga det som är trasigt. Vilket underbart sommarhus!

Övergivet i Västerbotten 2

Till gården hör en rätt så pampig ladugård. Tämligen välhållen dessutom. Jag saknar kunskapen att bedöma när den är byggd men gissar på 30-tal eller något senare.

P.G. Wodehouse’s Summer lightning

Ytterligare en Wodehouseroman har jag lagt vantarna på. Denna, en lustig sak vid namn Blixt och dunder (Sumemr lightning, 1929). Här finns ett helt galleri av stereotypa och mycket lustiga människor.

På slottet Blandings bor Lord Emsworth och hans syster, den vackra och moraliskt högt stående Lady Constance Keeble. När boken börjar, hotar några förskräckliga faror: brodern Galahad Threepwood planerar att ge ut sina smaskiga memoarer och några unga släktingar planerar äktenskap med individer ur samhällets mellanskikt. Lady Conctance är skakad, men Lord Emsworth är mer intreser av sin prisbelönta sugga, Dronningen (Sköna Helena i den svenska filmatiseringen från mitten av 30-talet – mycket rolig!).

Han har verkligen ett lustigt språk, Wodehouse, och lyckad dessutom med konststycket att förstora vardagliga små petitesser till hotande katastrofer i Lady Constances ögon vilket är mycket underhållande. Den svala niecen och en fumlige unge arvtagaren är de stackars ungdomar som hon skall rädda från de medelklassiga äktenskapliga bojorna. Samtidigt är hon livrädd för broderns memoarer, eftersom det skulle förstöra hennes vänskap med grannen Sir Gregory Parsloe-Parsloe (fantastiskt namn!), som gjort några dumheter i sin ungdom.

Precis när intrigern börjat komma igång, händer något upprörande; Lord Emsworths prisbelönta sugga blir bortrövad! Så skaffa fram boken nu, så får ni veta hur den slutar.

(Den svenska filmatiseringen från 30-talet minns jag som mycket underhållande. Om man är intresserad av att läsa mer om den, klickar man här.)