Skillnaden mellan marknadsekonomi och planekonomi är uppenbarligen mindre än man kan tro, ty i västvärlden vill alla köpa samma saker och i de gamla öststaderna var man så illa tvungen. Det kan eventuellt vara klokt att hålla detta i åtanke när vi studerar bilden ovan och ryser över det eländiga tilltaget att placera en köksinredning vid den eleganta öppna spisen och kröna den med någon sorts ugn. Jag har sett liknande lösningar åtskilliga gånger och förundras över bristen på smak och pietet.
Fastigheten på Wittsticksgatan (varning för starka bilder!) är en fin funkiskåk som förtjänar ett bättre öde än att deklasseras på detta sätt. Nog för att jag förstår att man önskar et extra sovrum (det gamla köket), men att ständig ha matos och disk och annat elände i sin åsyn kan knappast vara bra för nerverna. Och hur går det att sova i ett rum som ovan och nedan är omgivet av kök? Det är bara att konstatera att mänskligheten är på fallrepet.
I korsningen där Linnégatan möter Narvavägen och Banérgatan låg från förra sekelskiften fram till 1960-1961 ett imponerande jugendhus med minst lika imponerande lägenheter. Innan rivningen dokumenterades fastigheten och bilderna finns tillgängliga på Stockholmskällan. Om tittar noga på bilden ser man att det fanns et ateljévåning högst upp till höger på 4 tr. Ett rum på samma våningsplan hade dessutom extra hög våningshöjd.
I trappspindeln hade en rund hiss av tämligen blygsamt format anordnats. Jag är lite osäker på det där med hissar, men den skulle mycket väl ha varit insatt när huset byggdes.
Renoveringsgraden verkar ha varierat i de olika lägenheterna, men över lag verkar det mesta ha bevarats. Kakelugn och dörröverstycke är verkligen en prydnad för detta rum. Under denna tid inspirerades kakelugnsmakarna av gamla 1700-talsugnar och man nytillverkade t.o.m. vissa modeller.
Vad sägs om denna elegans? Den förr så populära nyrenässansen hade blivit omodern när detta hus byggdes, istället började man intressera sig för svenskt 1700 som kom att bli omåttligt populärt under 1900-talets första decennier.
Dessa rum! Jag är bra nyfiken på om det kan ha funnits ytterligare en kakelugn i samma utförande i rummet, för att skapa balans. Så gjorde man då och då och då främst i stora rum. Valvet och den höga panelen i det inre rummet är verkligen något alldeles extra.
Och här har vi köket. Vedspis och gasspis, den senare verkar vara av senare datum. Det bör dock ha funnits en gasspis redan från början. Notera vägghyllorna och den sparsamma inredningen. Köket är heller inte särdeles stort. Redan på 90-talet började de krympa i storlek och framförallt i hörnvåningar blev de små, mycket beroende på att det blev trångt mot gårdssidan i denna våningstyp (men desto mer plats åt gatan – men dit kunde man inte förlägga köken!).
Ett välinrett serveringsrum med diskbänk för finporslin (blev vanligt på 90-talet i större våningar). Som ni ser så verkar huset ha moderniserats och försetts med centralvärme (elementet till höger). Till vänster en väl tilltagen tavla med 10 siffror, en för varje punkt i våningen där en ringklocka fanns installerad. När någon i hushållet tryckte på en knapp, ringde det i serveringsrummet och av tavlan kunde man utläsa var. I matsalen var det vanligt med en knapp under bordet eller en sladd ner från taket.
Det är verkligen att beklaga att detta vackra hus revs, framförallt för att det var så välbevarat. Det hus som restes i dess ställe verkar dock vara av rätt hög klass och jag är mycket nyfiken på dess inre.
Förr i tiden lät man baka kakor, man bakade dem inte själv. Åtminstone gällde detta de mer välbärgade skikten som hade möjlighet att hålla sig med en omfattande personal i domestiken. Stora gårdar hade stora tjänarstabar och ett flertal av dem hörde köksregionerna till
På Torne gård i Småland lät fru Mary Stephens baka Ingrids havreformar titt som tätt, berättar hon i De bästa recepten från svenska slott och herresäten (Tifa 1979). Mary Stephens var på sin tid en känd uppfödare av skyterrier Smålandsstövare. När reportaget gjordes 1977 var hon 95 år gammal och hade stora problem med synen, men virkade fortfarande en liten duk om dagen.
Torne gård har gamla anor, men dagens huvudbyggnad är från 1921. 1888 införlivades gården med Husebys ägor. Huseby blev för övrigt riksbekant när dess ägare, fröken Florence Stephens, blev omyndigförklarad. Hennes dåliga rådgivare, bl.a. prins Carl, åderlät gården och detta ville man sätta stopp för på detta tragiska sätt. Detta är ett intressant stycke historia som man kan läsa mer om här.
Har man inte tillgång till jungfru får man vackert baka själv. Dessa havreformar är dock inte speciellt krävande och går därför snabbt. Jag tar 150 gr smör (och absulut inget annat), 1 dl strösocker, 3 dl vetemjöl och 2,5 dl havregryn och rör samman till en deg som jag sedan beklär de metallformar som man har till denna sorts kakor (inte engångs – de är inte alls lika bra och dessutom blir kakorna inte alls snygga). Kakorna gräddas sedan i 225 grader och när de svalnat något (ett par minuter), stjälpes de ur formarna. Ibland för man knacka med en kniv för att de skall lossna. Mycket goda är de!
Balkong i Fredhäll vars balkongplatta med kantbalk är delvis synlig.
Åtskilliga är de gånger jag bråkat med Stadsbyggnadskontoret, ty Stadsbyggnadskontoret är inom vissa områden antingen okunniga eller bakbundna av regerande politiker som inte låter dem göra sitt jobb (läs den politiskt tillsatta byggnadsnämnden som kör över tjänstemännen om de propsar på varsamma renoveringar). Detta leder till att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna från funkiseran kan duga när det blir fråga om renovering. Dessutom verkar SBK ha uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar när hus från nämnda decennium renoveras. Detta är helt olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar delvis synliga balkongplattor bara under en övergångsperiod mot slutet av 30-talet. Vanligare är att balkongfronten börjar strax ovan balkongplattan för att när 40-talet närmar sig gå så långt ned att plattan helt döljs.
På 30-talet blev fasaderna helt släta och de dekorativa elementen kan sägas vara fönster, portar och balkonger. Av den anledningen är det extra viktigt att inte ersätta dessa element med standardkonstruktioner av idag, ty då försvinner byggnadens hela karaktär. Just balkongerna är i de flesta fall renoverade från 70-talet och framåt. Ett typexempel på denna sorts renovering ses på bilden ovan. Huset (i korsningen Villagatan/Östermalmsgatan) är från mitten av 30-taletoch har troligtvis renoverats på 70-talet. Tänk om det fått behålla sina ursprungliga balkonger som såg ut som de på bilden här inunder. Så luftigt och så elegant det då tett sig.
Notera att en stålbalk, en U-profil, går längs med betongplattans kant. Balkongfronten är fastsatt i balken m.h.a. så kallade kramlor. Både balk och platta är målad i fasadens färg. Huset intill är renoverat i samråd med Stadsbyggnadskontoret och det blev inte helt lyckat. Balken är ett minne blott och balkongfronten är fastbultad i betongplattan på klumpigast tänkbara vis. Denna bild illustrerar skillnaden de båda husen emellan.
Högst upp på De Geersgatan ligger ett mycket vackert hus, ovanligt såtillvida att det har en indragen våning högst upp (etagevåningar!). Här har föreningen gjort en fantastisk reparation och resultatet är perfekt. Strax intill, på Blanchegatan 18, har man inte lyckats lika bra, även om resultatet inte är förskräckligt. Jag kan inte låta bli att visa ytterligare en fasad, denna gång på Värtavägen. Sedan bilden togs har balkongerna renoverats men på sådant sätt att de i princip är identiska med originalet. Lika bra gick det inte när det nästintill identiska grannhuset renoverades.
I miljöprogrammet för Gärdet (Gärdet, tidig funktionalism – miljöprogram för att riksintressant område) ritning som i detalj visar hur balkongerna konstruerades vid denna tid. Denna skrift är helt utmärkt, men då byggnaderna inte är skyddade i lag (läs stadsplan) är det svårt att värna dess karaktäristik, även om de är grönklassade (husen på Gärdet är antingen gul- eller grönklassade och gult är den lägsta, inget bostadshus är mig veterligt blåklassat idag om man bortser från Olaus Petri-kyrkan).
Rindögatan 19 hör till de fastigheter som nyligen renoverats och det på förtjänstfullast tänkbara sätt. Bostadsrättsföreningen är medveten om vilken pärla de sitter på och har därför valt att gå ytterst varsamt fram med sin Sture Frölén-ritade pärla. Ursprungligen fanns dessa eleganta balkonger även på Rindögatan 48, men där är de idag ett minne blott. Visst är de vackra?
Som jag nämnt tidigare, förändras balkongkonsten under 30-talet och om balkongfronterna var släta och strama under 30-talets första hälft, blir de livligare i sitt uttryck allteftersom tiden går. Balkongfronterna utförs i sinuskorrugerad plåt eller rutat trådnät. Fronterna kryper också längre ned och täcker hela eller delar av balkongplattan. Handledarna, som saknas på de tidigaste balkongerna dubbleras eller kommer i vissa fall tredubbla. Med tre handledare, kan fronten göras låg och på så sätt kommer mer ljus in på balkongen och i våningen innanför.
När det är dags att renovera dessa balkonger med sinuskorrugerad plåt och flera handledare, är det vanligaste att man fastnar i budgetfällan och tar en standardbalkong (som byggfirman anser vara lämplig för 30-40-talshus) och monterar en extra handledare, Resultatet blir klumpigt och balkongerna förvandlas till lådor. Se bara på dessa fasader på Rindögatan. Den högra är nygjord och den vänstra i slitet originalskick. Inte lång därifrån finns denna kåk som är exemplariskt underhållen.
Uppe på övre Gärdet fanns ursprungligen en uppsjö av originella balkonger. Tyvärr är de allra flesta idag ett minne blott. Det är synd och det är bara att hoppas att de få som finns kvar bevaras och att man i framtiden kommer att återskapa de som gått förlorade. Det är min övertygelse att detta kommer att löna sig i längden ty vem vill inte bo i flottaste funkisstil?
Utan djur är en ladugård ödslig och tom. Ljuden och värmen, som är så intimt förknippade med denna livliga salong, har försvunnit. Till sist lämnar också doften dessa vackra rum. Bara skönheten blir kvar.
Och skyltarna hänger intill taket, de svarta tavlor där kornas namn och nummer omsorgsfullt textades för att ingen sammanblandning skulle ske. Det var inte av nöden tvunget, ty sina kor känner en bonde utan och innan och då spelade skylten mindre roll. Den hängde nog mest där för regelverkets skull.
Lysrörsarmaturerna var enklast tänkbara och så vackra i sin stramhet. När endast det funktionella får råda kan mycken elegans spira. Särskilt när åren gått och patinan lämnat sitt ovärderliga bidrag.
Spången, som gick parallellt med utgödslingen, är sedan länge försvunnen. Dörren leder rakt ut i luften och intill syns den lilla lucka där gödseln passerade på sin plåt på väg ut mot gödselstack och skrapa för att så småningom återbördas till jorden och kretsloppen slutas.
Annie Ross, kanske mest känd som en tredjedel av Lambert, Hendricks & Ross, slog igenom i början av 50-talet, men hade redan som 14-åring uppmärksammats då hon vann en tävling med sin komposition Let’s fly. Hon debuterade på lp 1952 md albumet Singin’ and Swingin där hon bl.a. kompades av några av medlemmarna i Modern Jazz Quartet.
1958 var det dags för plattan Sings a song with Mulligan! vars namn måste vara inspirerat av Sing a song of Basie, debutskivan för trion Lambert, Hendricks & Ross som släpptes 1957. Detta är dock en soloplatta med Ross som vokalist och där Gerry Mulligan, Chet Baker och Art Farmer sekonderar. Inspelningarna gjordes i i slutet av 1957 och i september 1958. I den nyutgåva som finns tillgänglig idag (CD och lp) har man lagt till
Det var i somras som jag fann en EP med 4 spår från detta album. Tyvärr irriterade jag mig åtskilligt på I feel pretty och It don’t mean a thing som är två av spåren på detta utsnitt från lp:n. It don’t mean kan göras bra, men denna version, är precis som I feel pretty, alltför stompig för att passa mig. Give meThe simple life, däremot, är en fantastisk inspelning där både melodi och framförande harmoniserar och det verkligen svänger. Bland de lugnare spåren märks I’ve grown accustomed to his face, Let there be love och This is always som är vackert romantiska i sin framtoning.This time the dream’s on me är en annan favorit där Ross omgärdas av både Mulligan och Baker.
Sings a song with Mulligan är med vissa undantag en mycket bra skiva. Jag är svag för jazzplattor med vokalister som sjunger med etablerade instrumentalsolister, ty duetter mellan röst och instrument är mycket tilltalande. Har man tillgång till Spotify kan man lyssna på den där, annars rekommenderas YouTube eller Ebay (om man önskar ett fysiskt exemplar).
Frihamnen. Banankompaniet. En solig höstdag för drygt 3 år sedan. Om 10-20 år kanske det finns bostäder här och hamnområdet är ett minne blott. Inga slitna plåtskjul, inga lyftkranar. Men fullt med dyra bostadsrätter i den tidens stil.
Jag kommer att sakna detta område. Både Värta- och Frihamnen och allt som ligger däremellan. De slitna kåkarna och de härliga promenaderna. Jag tror inte att jag kommer trivas lika bra med den fräschör som kommer ersätta dessa slitna hus.
Passionen kan aldrig vakna till liv i en kvinnas hjärta om hon inte för föremålet för sin kärlek känner beundran och respekt som inte saknar ett drag av fruktan, och en underkastelse som gränsar till självuppgivelse.
Detta skriver Madame de Staël i Delphines inledning 1802. Beundran, respekt, fruktan, underdånighet, självuppgivelse var vad hon i själva verket tog emot och fodrade, men som för så många andra fanns det ett stort glapp mellan självbild och verklighet.
Madame de Staël var vid sekelskiftet 1800 en av världens mest omtalade författare. Gift med en svensk, Eric Magnus Staël von Holstein, levde hon, framförallt i Frankrike, ett liv som gjorde henne mycket omtalad. Sitt giftermål till trots, omgav hon sig ständigt med nya älskare. Hösten 1813 gästade hon faktiskt Stockholm och gav stoff åt friherrinnan von Knorrings Illusionerna.
Jag började läsa på Christopher Herolds Madame de Staël – härskarinna över en epok (Forum 1960) men lyckades aldrig avsluta den. Redan Madame de Staëls moder, Suzanne Necker, var en originell dam – och dessutom en av Paris mer betydande salongsvärdinnor. Efter att ha suttit i ledningen för ett av Paris sjukhus, utgav hon utredningen Om förhastade begravningar, efter att ha upptäckt att svårt sjuka, men ännu levande personer, ibland begrovs levande.
Om Madame de Staël var en slampa, var hennes mors dygd helt oantastlig. Detta hindrade henne inte från att under sin ungdomstid i Lausanne vara ordförande i föreningen Vattnens vänner som förknippades med viss erotisk tvetydighet. Man får anta att av detta anade inte den tillknäppta fröken Necker någonting, och hon blev därför ett utmärkt alibi för den frigjorda klubben.
På Kungsholmen har BRF Göken avslutat fasadrenoveringen av sina hus. Flertalet av byggnaderna har fått nya balkonger som ersatt de gamla fula lådor som monterades på 70-talet. Jag vet visserligen inte hur de ursprungliga såg ut, men de rekonstruerade är mycket snygga. De har kantbalk, perfekta infästningar och snygga smidesfronter. Husen är numera en prydnad för sin omgivning. Det är bara att hoppas att fler fastighetsägare följer efter och är lika ambitiösa när deras hus är redo att renoveras. Betyg: 5/5.
Alfred Grenanders villa Tengvallen är som bekant till salu och nu skall även inventarierna säljas. Katalogen för de saker som såldes på stadsauktion den 19:e finns tillgänglig på Helsingborgs auktionsverk. Resterande inventarier av högre klass säljs på en kvalitetsauktion senare i år.
Nog är det trist att detta unika hem skall splittras. Man kan undra varför det sker nu, när det klarat sig så länge. Antagligen är det för dyrt (inte minst tomten) och ingen arvinge har råd att lösa ut de andra. Synd tycker jag, hade det inte varit bättre om man donerat hela anläggningen till något museum eller till kommunen? Kanske fräckt av mig men jag tycker att det är en skyldighet som arvinge att säkra kulturvärden som dessa framför personlig vinning.
Villan är fortfarande till salu och finns att beskåda hos Erik Olsson.
I Stockholms-Tidningen och Socialdemokraten skrev i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet Anna Branting teaterrecensioner under namnet René. Anna var gift med Hjalmar, men hade även ett förflutet; hon var nämligen frånskild tvåbarnsmor efter ett äktenskap med en adlig löjtnant, von Kraemer.
Redan 1893 kom boken Lena – en bok om fruntimmer, som handlar om den frånskilda Lena som träffar en väninna, den sensuella fru Linder. Vilka erfarenheter René hade av Väninnor vet jag inget om, men boken är mycket bra i sin skildring av hur konventionellt sällskapslivet kan te sig på den tiden. Andra böcker som hon författat är Staden och Fåfänglighet. Den förstnämnda har jag läst och det är en fin liten sak om en fru som får problem i äktenskapet – hennes man är otrogen – och bestämmer sig för att ta sig en älskare. Tyvärr är slutet dock en smula konventionellt och tar delvis udden av boken.
Anna Branting hade många åsikter. Det var åtskilligt av konvenans och hyckleri som hon avskydde. När hennes memoarer kom ut 1945 hade hon precis fyllt 90 år vilket inte hindrade henne att tycka till om både det ena och det andra. Motboken gillar hon inte alls, framförallt inte det faktum att man som kvinna bara får en liter var tredje månad: ”Med ett par tre liter lär man inte ens fånga en solochvårman”.
När Anna gifte sig med Hjalmar tappade han en del vänner (och släktingar) som ansåg det förskräckligt att gifta sig med en frånskild fru. Många år senare när han blir minister och hon ministerfru träffar hon dessa människor igen, på sina egna mottagningar i hemmet i Utrikesministerhotellet. Frispråkig som hon är drar hon sig inte för att påminna dessa moralernas väktare om hur de en gång behandlade henne. Inte så smidigt, men man kan inte annat än att uppskatta den något barnsliga vägran att glömma en oförrätt.
Det finns många andra fina skildringar av barndom och släktingar i boken; mostern som på äldre dagar finner kärleken i en äldre välbeställd man som sedan avlider då det blir för mycket av det goda; uppväxten vid Mästersamuelsgatan/Beridarebansgatan, idag helt nedrivna citykvarter; privatundervisningen på 1860-talet och efterföljande hushållskurs.
Under ett par år brevväxlade Anna med David Sprengel, Agnes von Krusenstjernas blivande make. Här något om den korrespondensen.
Anna Branting: Min långa resa, Medéns bokförlag 1945
När 1959 års bilmodeller från de tre stora (GM, FoMoCo och Chrysler) presenterades på höstkanten 1958 stod det klart att även lågprismodellerna med råge passerat fem meters längd. Storsäljaren och budgetbilen Chevrolet var t.ex 5,36 meter lång och 2 meter bred. Knappast kompakt på något sätt. Tidigare hade de billigare bilmärkena haft mindre karosser, men den tiden var nu förbi och därför stod det klart att något måste göras. På hösten1959 presenterades tre nya kompaktbilar. Särdeles små var de ej, men med ungefär 4,7 meters längd och 1,8 meters bredd, var de åtminstone åtskilligt mindre än de ordinära modellerna.
Ford Falcon och Chevrolet Corvair (som fick Ralph Nader att skriva boken Unsafe at any speed) var FoMoCo:s och GM:s respektive kompaktmodeller. Den 26:e oktober visade Chryslerkoncernen sitt bidrag som fått namnet Valiant. Under det första modellåret var Valianten en fristående modell, men året därpå blev den införlivad i Plymouths flora och fick en syskonmodell i form av Dodge Lancer.
På bilden ovan ses en Valiant Signet 200 som var en lyxmodell av den i grundutförande rätt spartanska Valianten. Förutom en lyxigare inredning med separata stolar, svartlackad grill och några andra kromdetaljer, var modellen en tvådörrars hardtop, en karrosstyp som som var mycket populär då den gav den tristaste bilmodell ett sportigare utseende. Här en bild på en Valiant från den första generationen (1960-62), här en annons för Signet 200 från tidigt 60-tal.
Valiantens motor var den slitstarka och pålitliga Slant 6 (läs mer och lyssna på motorljudet!), en sexcyindrig motor som lutades 30 grader när den monterades i motorrummet. Växellådan var antingen en treväxlad manuell låda eller automaten Torqueflite som hade tryckknappsmanövrering, en finess som var unik för Chryslerkoncernens bilar. Huruvida detta verkligen var en praktisk lösning kan diskuteras.
Valianten användes år 1964 som grund för en ny modell: Barracuda, som blev mycket populär. Personligen är jag dock inte speciellt förtjust i dessa tidiga 60-talskompakter. I ärlighetens namn finner jag kompakta amerikanska bilar tämligen ointressanta, utom ur ett historiskt perspektiv.
Här några bilder från 2:a världskriget som jag fann när jag googlade Kodachromebilder. Kodachrome är den legendariska positiva (dia-)färgfilm som nu är borta från marknaden. Under många år var den mest sålda Super-8-filmen av denna typ. Färgerna är något alldeles extra och de håller sig dessutom extremt bra genom åren. Orsaken till detta är filmen uppbyggnad och framkallningsprocess där varje färgskikt (totalt 3) framkallas var för sig och färgkopplingsämnena tillsäts under denna process, istället för att vara en del av filmen. Se bara på bilden ovan som togs under 2:a världskriget och titta ytterligare några här. Det är mycket märkligt, att se det amerikanska krigsmaskineriet i strålande och tämligen naturtrogna färger. De verkar dock vara tämligen arrangerade så jag vet inte i vilket syfte de togs.
Ditt ödes bok – Cagliostros magiska cirklar utgavs år 1921 är på sina sätt en något daterad skrift. Målgruppen är av allt att döma kvinnor i samhällets högre skikt, vilket tydligt syns på frågorna man kan få besvarade. Boken utgörs nämligen av 140 spörsmål, skräddarsydda för societetsdamen vars enda önskan är att bli gift (visst utrymme ges även för otrohet).
Här ett urval av mina favoriter: Skall någon snart göra mig sin kur? Hur skall jag bli bedömd i sällskapslivet? Skall jag få en vacker man? Skall jag bli herre i huset? När skall jag upphöra att behaga? Skall min nya dräkt göra lycka? Skall jag bedraga honom? Är min rival lika vacker som jag? Borde jag vara en smula kokett? Älskar han mig för mina pengars skull? Skall jag begå ett stort fel före min bröllopsdag? Skall jag råka ut för kärleksaffärer?
Särskilt den sistnämnda är fantastiskt rolig. Råka ut för. Tänk, att man bara kunde sitta där och vänta på en smula erotik.
Jag drar mig ofta för att rådfråga Greven, ty han är inte alltid speciellt snäll. Man kan få svar som gör en lätt förtvivlad om har otur. Andra gånger får man de mest förtjusande svar. Jag minns en vän som frågade om hur han skulle bli bedömd i sällskapslivet. Svaret han fick löd ”Du skall anses för en liten skatt”. Sjlv kunde jag inte avhålla mig för att fråga när jag skulle upphöra att behaga och fick följande angenäma svar: ”Du har ännu lång tid kvar”. Bättre kan det inte bli.
Greve Cagliostro hade inte det bästa av rykte, ty han var inblandad i den famösa halsbandsprocessen, den kupp där man med hjälp av förfalskade brev från Marie-Antoinette, fick kardinal Louis de Rohan att inköpa det dyraste smycke som sålts i Paris, ett smycke som grevinnan La Motte, som iscensatt kuppen, sedermera lade beslag på och lät realisera i kontanter för att finansiera sitt slösaktiga leverne.
Åt byggmästaren, civilingenjör Carl Tesdorpf i Skövde, ritade Ralph Erskine en villa som uppfördes i mitten av 50-talet. Det är en fantastisk villa som passats in på en vacker naturtomt med höga tallar. Villan är uppförd i två våningar, den nedre i lättbetong och den övre i trä. På bilden ovan ses norrfasaden som är tämligen sluten. De små fönstren på övre botten, de sitter i till badrum och passagen intill trappan, har halvt dolts bakom panelens brädor. Bottenvåningens högt placerade fönster, som ger ljus till köksdelens sekundärutrymmen, delar effektfullt av de två våningsplanen och ger övervåningen ett nästan svävande intryck.
Vardagsrummet skjuter ut ur byggnadsvolymen och på bilden ses ett av fönstren längst till höger. I mitten ett fönster som hör till ett liten rum som ligger mellan vardagsrum och hall. jag är osäker på dess funktion, kanske är det någon form av vinterträdgård. Lättbetongblocken är endast målade på utsidan,men på insidan har de putsats.
Övre hallen med sin träpanel är ett synnerligen vackert rum. Handledaren är av teak, precis som trappstegen. Panelen tror jag är av furu, precis som taket i villan. Här ytterligare en exteriörbild som tydligt visar betongblocken.
Planritningen visar villans disposition. Notera den omslutna gården som måste vara en verklig oas! Numreringen indikerar rummens användningsområde. 1 vardagsrum; 2 sovrum; 3 kök; 4 matplats; 5 arbetsrum; 6 bibliotek; 7 garage.
Villan finns kvar än idag och verkar vara i ett fint skick. Det är roligt att förhållandevis många av modernismens mer framträdande villabyggnader bevarats i ursprungligt skick.
Bruno Balz är en av de framgångsrikaste tyska textförfattarna under 1900-talet. Hans storhetstid var 30-40-talen och hans namn är framförallt förknippat med Zarah Leander och den nazistiska eran.
Redan som ung insåg Bruno Balz att han var slav under den italienska lasten. Eftersom detta var under Weimarrepublikens dagar, Balz var född 1902, ledde inte det till några större problem eftersom de moraliska lagarna var tämligen tillåtande och Balz läggning lede inte till några större problem. Han engagerade sig tidigt i olika rörelser och var under en period redaktör för The Freundin som var ett lesbiskt magasin.
Efter att år 1929 slagit igenom som textförfattare när han skrev en melodi till den första tyska ljudfilmen blev Balz snabbt ett namn att räkna med. 1937 kom filmen La Habanera som var Leanders andra film för UFA och som regisserades av Douglas Sirk. Filmens ledmotiv, Der Wind hat mir ein Lied erzählt, hade text av Balz och blev en jättesuccé. Året innan hade han dessvärre suttit fängslad några månader efter att han hade ertappats med i en prekär situation med en annan man men släppts mot att han hans namn inte exponerades mer än nödvändigt.
1938 kom ytterligare en stor framgång, Kann denn Liebe Sünde sein? (Inte kan väl kärlek vara synd?). Att den inte väckte regimens ilska kan man fundera länge på, ty inte är den speciellt förenlig med de tyska morallagarna under denna tid.
Jeder kleine Spießer macht
das Leben mir zur Qual,
denn er spricht nur immer von Moral.
Und was er auch denkt und tut,
man merkt ihm leider an,
daß er niemand glücklich sehen kann.
Sagt er dann: Zu meiner Zeit
gab es sowas nicht!
Frag’ ich voll Bescheidenheit
mit lächelndem Gesicht:
Kann denn Liebe Sünde sein?
Darf es niemand wissen,
wenn man sich küßt,
wenn man einmal alles vergißt,
vor Glück?
1940 skrev Balz tillsammans med parhästen Michael Jary Waldemar åt Zarah Leander. Att den ens kom ut på skiva och dessutom slog an på publiken tyder antagligen på att Goebbels stab inte förstod bättre, men det gjorde å andra sidan publiken som av allt att döma älskade den. Leander sjunger om sitt ideal ”Mein Ideal auf dieser Welt Das ist für mich der kühne Held Der große blonde Mann. Er kommt aus einem Märchenland Und reicht mir seine starke Hand” och fortsätter sedan ”Die Wirklichkeit sieht aber anders aus Bitte, hören Sie mal her: Er heißt Waldemar und hat schwarzes Haar, Er ist weder stolz noch kühn, aber ich liebe ihn”.
Året därpå, 1941, greps Balz än en gång och fördes till Gestapos hökvarter på Prinz-Albrecht-Straße där han torterades. Nästa anhalt på den grymma resa som väntade sexuellt avvikande var ett koncentrationsläger men kollegan och kompositören Michael Jary övertalade Getapo att det vore bättre att släppa honom fri så att han kunde skriva melodier som kunde hjälpa tyskarna att vinna kriget. Strax därefter skrev Balz Davon geht die Welt nicht unter and Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh’n, två av de största melodierna under denna tid som också kom att lanseras i filmen Die grosse liebe. Framförallt tycker jag att den sistnämnda är tämligen dubbelbottnad. Det stora undret skulle lika gärna kunna innebära att kriget och naziregimen tar slut eller att kärlek av alla de sorters skulle kunna bli tillåtna, men naturligtvis var det inte det som Goebbels propagandaavdelning hade i åtanke. Balz var dock en mästare på att skriva en sak och mena en annan och det gjorde att hans texter gick hem i alla läger.
Efter 2:a världskrigets slut blev det lättare för Balz men Paragraf 175 gjorde alltjämt hans läggning kriminell vilket fick till följd att han sällan fick den uppskattning som han förtjänade och hans namn blev aldrig det världsnamn som det skulle kunna ha blivit. 1988 avled han, nästan 88 år gammal.
I samband med några av min besök i Hammarbyhöjden uppmärksammade jag ett hus på Per Lindeströms väg med en mycket generös glasfasad. Vi skall titta närmare på denna tämligen unika fastighet ritad av Lennart Bergvall som stod klar 1941
Som ni ser av fasadskissen ovan är trapphusen generöst uppglasade mot gatan. Man har också valt att lägga kök, badrum (med fönster) och sov- och matrum åt detta håll. Vardagsrummen vetter åt den gröna gården till.
”
Gårdssidans vardagsrumsfönster är generösa. och går ända upp till taket. På ritningarna har hörnlägenheterna två balkonger vardera, dels åt gården och dels åt gaveln. Dubbla balkonger är knappast den vanligaste detaljen i detta område, även om det naturligtvis förekommer, precis som borgerliga våningar med jungfrukammare och matsal. I själva verket blev det bara franska balkonger på gaveln, kanske på grund av krigsutbrottet och de ransoneringar som följde därav.
Men låt oss nu studera planlösningen som är ytterst intressant. I mitten på varje våningsplan finns en ovanlig form av tvårumslägenheter. Vardagsrummet är stort och kan avdelas. Intill ligger ett rätt stort rum som på ritningen kallas MATRUM vilket dock strukits över och ersatts med sovrum. Kanske var arkitektens ursprungliga intentioner att sovplatsen skulle förläggas i den av vardagsrummet som kan avdelas medelst draperier. Detta skulle ju ge nästan obegränsade sällskapsytor. Att man sedan förvandlade matrummet till sovrum kanske hade med regelverk eller beställare att göra.
Lägenheten till häger är en rätt rymlig tvåa med separat matrum och öppen spis! Att vardagsrummet dessutom har tv balkonger och höga fönster gör knappast saken sämre. Den lägenheten måtte höra till toppskiktet i området. Tyvärr finns det bara 3 stycken i huset, varav den nedersta saknar vanlig balkong och istället har fransk.
Det vore verkligen roligt om man kunde renovera detta vackra hus varsamt och passa på att ersätta de fula balkongerna med nya enligt gamla ritningar. Även de är av lite ovanligare modell. Fronten på långsidan verkar ha varit slät plåt och på sidorna ett diagonalrutigt smide (eller trådnät). Jättesnyggt!
En otroligt elegant radio! Graetz Sinfonia 522 har stationsskala i champagneguld och en mörkbonad exteriör. Detta är var fabrikens toppmodell när den kom på hösten 1957. Den är tekniskt rätt avancerad och skiljer sig till viss del från sina konkurrenter. Bland annat har den SCHALLKOMPRESSOR som är en tryckkammarhögtalare som matar två metallrör som skickar ut diskonten å sidorna. Detta ger ljudet en sorts rymdklang. På stationsskalan finns symbolen som indikerar denna finess. Jag minns den från en liknande modell som min moster en gång ägde. Diskanten är för övrigt så klar att man tror sig äga en radio en radio utan högtalare, som istället inrymmer en hel orkester!
Radion hittade jag på Myrorna för 500 kr. Inte jättebilligt, men väl investerade slantar. Den fungerade, men stationsskalans ratt gick mycket trögt och en skallampa behövde bytas. Den var ytterst dammig inuti, har faktiskt aldrig sett något liknande. Jag har bytt en del papperskondensatorer, men ännu återstår ett antal på 500pF som jag inte hade hemma i tillräckligt antal. Ett motstånd hade brunnit och det skall också bytas ut. I övrigt är den i bra skick och det är mig en gåta att de lyckats få ut så mycket och bra ljud ur endast ett enda EL84. Påkostade apparater har oftast två slutrör kopplade i mottakt.
Som en del i tidskriften Gård och Torps webbsatsning har jag börjat blogga på http://www.gardochtorp.se vilket jag tycker är roligt. Jag har sedan tidigare gjort några reportage för deras räkning, men detta är mitt första digitala bidrag.
Efter 2:a världskriget började man intresseras sig för hemmen på landsbygden som ofta hade vad vi brukar kalla för låg standard. WC, bad, centralvärme och moderna kök saknades ofta. Hemmens forskningsinstitut, som framförallt undersökte hur våra stadskök borde planeras, kom med värdefull information för hur lanthushållens fruar skulle få rationella arbetsplatser. I en gammal bok från 50-talets början fann jag en text om ett antal kök som byggts om på 50-talet och dessa utgör grunden för mitt inlägg som ni hittar här. Jag vet inte riktigt vad ni tycker om denna sorts renoveringar. På sitt sätt är de väl mer eller mindre förkastliga, men å andra sidan är de funktionella, av hög kvalité´óch går att underhålla. Dessutom har åtminstone de målade köken från 40-50-tale en stram enkelhet som passar bra i äldre miljöer, t.ex. som på bilden ovan. Läs och säg vad ni tycker!
Snygg bild, inte sant. Ett kranvagn med stockar och en förfallen gammal lada. Jag ångrar verkligen att jag inte tog fler bilder i somras när jag arbetade, men orken räckte inte riktigt till. Dessutom är det inte riskfritt att ha kamreran med sig i traktor och på fält. En olycka händer så lätt.
Denna bild är också bra. Skogskojan på sin plats i skogen, sin före detta plats bör tilläggas. Visserligen bör skogskojor stå i skogen, men används de inte är et bättre att ha dem under uppsikt vid gården. Den där lilla gläntan är dock helt bedårande och är en del av en skogsväg som svänger åt höger och försvinner ut ur bild.
Det är en vacker skog. Lite för tät. Mystisk. Borde nog gallras, men uppskattas det av skogens rån? Den går från en by till en annan. Skiftena går i breda strimmor från min by över en ås, blomsteråsen, till träsket i grannbyn. En gång i tiden fanns det några slåtterängar där också, och vi i vår by odlade potatis på våra marken ner mot träsket till, för där dröjde det lite längre innan frosten kom.
På 40-talet gjorde sig Betty Bjurström ett namn och fick i samband med sitt äktenskap ett såpass tvivelaktigt rykte att hon gott platsat i dagens nöjessverige. Sagan fick dock ett snabbt slut och 1949 sköts hon av sin man i Paris och blev därefter rullstolsburen.
Betty Bjurström föddes i Stockholm 1923. Fadern hade bensinstation och åkeri, och modern drev ett café. Redan som ung började hon dansa och vid nyår 1937-38 fick hon engagemang på Casinoteatern. Våren 1940 debuterade hon på China och blev därefter ett namn i Stockholms nöjesliv. När Gustav Wally skulle sätta upp sin första lyxrevy på Oscars 1941 (premiär 10:e oktober) hade naturligtvis Betty Bjurström en roll. Så småningom blev hon dock erbjuden att filma i Italien och i september året därpå flyger hon till Berlin för att sedan ta tåget genom ett krigshärjat Europa.
Det italienska kontraktet med direktör Geanferrari förutsätter dock vissa sexuella gentjänster som Bjurström inte alls känner sig lockad av vilket ställer till det en hel del för henne och hon får kämpa med näbbar och klor för att bevara sin dygd. Efter en tid träffar hon Renato Senise och inleder ett förhållande med honom. Geanferrari är dock svartsjuk och enligt Bjurström är det han som gör att hon blir misstänk för spioneri. När så hennes visum går ut, tvingas hon lämna landet och tillsammans med Senise flyttar paret till Sverige där de gifter sig i maj 1943.
Livet i Sverige kompliceras dock av att Renato Senise blir misstänkt för spioneri och åtalas. I en första rättegång blir an frikänd, men sedan står turen icke honom bi och hans döms i sin frånvaro till bigami och försök till spioneri. Herr och fru Senise och deras lille son tar i januari tåget till Berlin för att sedan resa vidare till Italien. Syftet var att hitta information som kunde rentvå Renato. Med på resan var också parets son, endas 9 månader gammal. I Berlin stöter de dock på patrull och får eskort av ett par Gestapomän. Under bombningarna mot Berlins tunnelbana den 3:e februari 1945 dödas dock gestapomännen och paret lyckas fly och tar sig efter stor möda till Italien.
I Italien fängslas Senise och Betty även Betty hamnar i cellen, närmare bestämt i kvinnofängelset Mantellate. Efter en tid släpps hon dock och återvänder hem till Sverige där hon återigen engageras vid Chinavarietén. Denna gång är det ”nakendans” som står på programmet. Bjurström är dock klädd i tunna tygskynken och hudfärgade trosor, mer, eller snarare mindre, gick knappast för sig på den tiden.
Efter en tid blir paris Betty Bjurströms nya hemvist. Där stöter hon samman med sin man. De är visserligen inte skida än, och hon vill avät gamla slott som han hyr utanför Paris. Renato blir dock anmäld av en affärskompanjon och då passar Betty på att fly och installerar sig därefter i Paris där hon återigen börjar dansa. I samma veva är det dags för Miss Europa-tävlingen 1948 att gå av stapeln. Betty övertalas att ställa upp efter att den svenska deltagaren fått påssjuka. Bifallet blir stort, men en svensk journalist sätter käppar i hjulet genom att påpeka att hon hade dåligt rykte och varit inblandad i en spionhärva. Hon tvingas därför utgå ur tävlingen, men för att blidka publiken övertalas hon att ställa upp utom tävlan vilket hon också gör och får därmed 87 procent av rösterna. Segrare blir dock Miss France.
I Cannes träffar Betty Edward Chance, ättling till John Christian Curwen. Denne rike engelsman har precis ärvt ett par slott, bla Round House på Belle Isle, Windermere. De två förälskar sig och flyer Paris och Renato Senise för Skottland och Round House (”The Highland Windermere”). Det nya året 1949 firas in i slottet men så småningom återvänder Betty till Paris för att övertala Senise till skilsmässa. Han vägrar den 12:e februari 1949 skjuter henne istället. Skotten är inte dödliga, men Betty Bjurström döms till ett liv i rullstol.
Hemma i Sverige igen kom Betty Bjurström at ägna sig åt affärer. Hon hade under många år en butik i korsningen Riddargatan/Styrmansgatan. Under en kort tid drev hon också en slipsaffär i Shoppingcenter i Luleå (i samband med invigningen 1955). 1959 kom självbiografin Ingen dans på rosor. Hon avled år 2001. Sonen Vincent Senise Bjurström hade en karriär som ung gigolo på 60-talet, men verkar sedan dess mest ha ägnat sig åt något tvivelaktiga affärer vad jag kan förstå.
Strax norr om Finnspång ligger Borggårds bruk som är en mycket vacker anläggning. Troligtvis uppfördes merparten av de nya byggnaderna på 30-talet. De är otroligt strama och mycket vackra, vitputsade och försedda med järnfönster av den sort som bl.a. tillverkades av Götaverken och då under benämningen Ferrofönster. Visst är de vackra! Det finns faktiskt ett sent 20-talshus i Stockholm där vardagsrummens fönsterväggar försetts med denna mycket snygga konstruktion.
Byggnaden i fråga är den av Cyrillus Johansson ritade fastigheten på Eriksbergsgatan 6. Byggmästare var Olle Engkvist och tillsammans med Johansson skapade de en riktigt pärla bland det sena 20-talets annars rätt småtrista hus. Lägenheterna är påkostade och för ovanlighetens skull har man valt att lägga vardagsrummet mot den vackra och kuperade gården. Det finns både 3:or och 5:or, samtliga med jungfrukammare. Vardagsrummets fönster är av modell störst, något liknande har jag aldrig sett. Dessa ferrofönsterhar tack och lov bevarats åt eftervärlden.
men åter till industribyggnaderna. Finnboda varv är nedlagt sedan många år och idag återstår bara spillror av anläggningen. Denna byggnad står dock än så länge kvar och kanske kommer den bevaras för eftervärlden. De stora fönsterpartierna är även här av järn och utgör en avsevärd del av väggytan. Underhållet är tyvärr eftersatt, men skönheten finns fortfarande kvar.
På Gärdet, närmare bestämt på Värtavägen, uppfördes ett pampigt garage i slutet av 30-talet. Här fanns både oljebar och tennisbana på taket! Tanken var att man kunde fördriva tiden med en match tennis medan bilen rundsmordes. Byggnaden är mycket vacker, men har under årens lopp förfulats åtskilligt. Den fasad, som inte vetter mot gatan, är dock tämligen intakt. Från Furusundsgatan och Värtavägen leder bilramper till de fyra våningsplanen. Längst med finns en bensinstation som idag är obemannad.
I Frihamnen ligger en av Stockholms industrupärlor, den av Uno Åhrén ritade Fordfabriken. Komplexet är uppfört i två etapper, runt 1930 och 1949. Amerikanska fordbilar importerades i delar och sattes samman i fabriken. Anledningen till detta förfarande tror jag hade med tullen att göra (högre tull på monterad bil, lägre på delar). Svenskarna hade dessutom högre krav på finish jämfört med amerikanerna och av den anledningen var det klokt att göra montering, lack och tapetserararbete här. Inom parentes kan nämnas att amerikanska bilar ofta lackerades om när de kom till Sverige på 50-talet för att den ursprungliga lacken höll för låg kvalité. Jag älskar Fordfabriken och är mycket glad åt att man renoverade den på ett mycket pietetsfull sätt.
Som jag gillade SVT:s storsatsning under julhelgen, Fröken Frimans krig! Den är rolig, snygg och kvickt skriven. Dessutom behandlar den en intressant händelse under 1900-talets första år när livsmedelshandeln ännu inte på allvar förändrats, innan Kooperativa förbundet gjort sitt stora segertåg och brutit trusterna inom bl.a. margarin- och mjöltillverkningen.
Fröken Friman som grundar den kooperativa organisationen Svenska hem (så här såg en av de verkliga butikerna ut), är fritt modellerad efter Anna Whitlock, dotter till livsmedelshandlaren Gustaf Whitlock och hans hustru, kvinnokämpen Sophie (som på gamla dagar lät uppföra det Whitlockska huset vid Lill-Jans Plan där hon som änka bebodde våningen 2 trappor). Anna Whitlock är nog idag mest känd för att ha startat den Whitlockska samskolan.
Fröken Frimans krig är berättelsen om några kvinnor som bestämmer sig för att starta en kooperativ butiksförening för att komma till rätta med matsnusket. Detta motarbetas av Stockholms Specerihandlareförening som bojkottar alla som levererar till damernas butik vilket naturligtvis orsakar problem.
Rollistan är inte dum och både fröken Friman och hennes svägerska fru Friman, vars man (frökens bror) motsätter sig både inköpskooperativ och kvinnlig rösträtt, är strålande gestaltade av Sissela Kyle och Frida Hallgren. Kyle porträtterar en godhjärtad och mycket driftig dam som skakar av sig den ena motgången efter den andra. Hn är bestämt gjord av samma virke som idoler blir till utav. Frida Hallgren är helt fantastisk som borgerlig fru som vaknar till liv och får nya insikter. Hennes porträtt av fru Friman är så övertygande att jag inte kan tänka mig henne i någon annan roll hädanefter. Det övriga galleriet håller också hög klass, inte minst Lena T Hansson, Ulla Skoog (som sann kvinna som avskyr kvinnokamp men som mer eller mindre tänker åt sin man) och den roliga Susanne Ernrup (som elektricitetsrädd överklasskärring).
Skall man framhålla några nackdelar med serien är det att både herr Friman och den alkoholiserade Egon har något hipsteraktigt över sig som kvinnorna saknar. Dessutom verkar det väl inte helt sannolikt att herr Frimans skall komma på andra tankar och försonas med både fru och syster. Men jag är glad att han verkligen gör det. Berättelsen blir som saga med lyckligt slut och dylika kan uträtta mycket gott.
Om ni inte har sett serien, passa på medan den finns på SVT Play!
Få svenskar har varit lika förmögna som Axel Wenner-Gren och jag tror att det är än färre har varit lika bra på att manifestera sin rikedom som han och hans amerikanska fru Marguerite. Wenner-Grens ägde både Häringe slott och en flott villa i Diplomatstaden. Av Howard Hughes förvärvade de den stora lustjakten Southern Cross och med den reste världen runt när andra världskriget tog sin början.
1961 stod Wenner-Gren Center vid Sveaplan klart. Höghuset och de omgivande forskarbostäderna byggdes tack vare en donation från nämnde herre på 8 miljoner. Anläggningen byggdes för att bli ett centrum förr gästande vetenskapsmän och är mycket lyckad. Högst upp i höghuset finns än idag en skybar som är bevarad i ursprungligt skick och en verklig pärla!
Wenner-Gren föddes Wennergren och blev förmögen när han skapade Electrolux och dammsugaren blev ett måste i de svenska hemmen. Den intressantaste tiden av hans karriär är dock de sista åren när hans förmögenhet praktiskt taget helt förskingras av Bo Nyman (”vackra Bosse”). Det var nämligen i Bollmora som Wenner-Grens imperium raserades av en svindlare som utnyttjade vad som var tänkt att bli ett Wenner-Grenska datorimperium.
På SVT Play en dokumentär i tre delar om Axel Wenner-Gren. Den första delen hittar ni här. Den är mycket sevärd.
Mer än mantalsskriven är en av de många böcker som Einar Wallquist skrivit om sitt liv som doktor i Lappmarken. Jag har tidigare läst Möte med granne och blivit mycket förtjust. Wallqvist är en bra berättare och dessutom har han målat många vackra porträtt av de människor han mött där uppe. Han måste ha haft ett fantastiskt jobb som dessutom passat honom som hand i handske. På gamla dar öppnade han Silvermuseet som hör till de stora sevärdheterna i dessa trakter. Där arbetade han fram till sin död, nästan nittio år gammal.
I Mer än mantalsskriven porträtteras de människor som Wallquist mött under sitt långa arbetsliv. Vissa berättelser, till exempel Lärarinnan, gör en nästan tårögd för att den är så gripande och slutet så lyckligt. Andra slutar i elände eller visar bara på livets futtighet, vilket också har sin charm.
I Pensionerade möter vi Petter och Johanna som levt ett strävsamt liv som säkert hade kunnat bli betydligt eländigare om inte hustrun varit både företagsam och ordentlig. På ålderns höst är korna hennes sällskap och trygghet. Johannas supit till man, som för övrigt också har träben, vill dock bli av med djuren för att kunna leva ett behagligare liv. I samband med att Johanna insjuknar kommer Wallquist in i bilden och utan att närmare känna till vad djuren betyder för henne, rekommenderar hon maken att sälja korna och ordnar pension åt dem båda. Ett beslut som inte gagnar den gamla kvinnan som vissnar samman.
Även om berättelserna bygger på verkliga händelser, får man anta att Wallquist fått ta sin fantasi till hjälp för att fylla i detaljerna som saknats. Befolkningen där uppe verkar inte alltid ha varit så språksam så man får anta att det främst var berättelsernas konturer som doktorn emotsåg. Ofta gör han detta skickligt, med gott gehör, men ibland märker man att något saknas och berättelsen blir tunn. Kvinnofröjd tycker jag hör till den kategorin.
I radions arkiv finns en gammal radiointervju i fyra delar med en 76-årig Wallquist. Lyssna på den och hör Lappmarksdoktorn själv berätta om sitt liv i Arjeplogsområdet.
Detta är litteraturhistoria. Bilden togs 1913 (troligtvis i Lotten von Kraemers villa) i samband med att Samfundet De Nio konstituerade sig. Från vänster ses: Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.
Jag har läst Elsa Björkman-Goldschmidts bok, Vägen till Villagatan (Norstedts, 1976). Tyvärr blev detta hennes sista utgivna publikation och hon avled 6 år senare vid 94 års ålder, men likväl tillhör hon mina favoriter när det gäller personskildringar. Ingen kan med sådant pietet teckna porträtt och lika finkänsligt skildra både de goda och de dåliga sidorna. Och alltid är hon lika engagerad.
Vägen till Villagatan innehåller flera avdelningen, men merparten har anknytning till Samfundet De Nio och Lotten von Kraemer, ty alltesedan 1950-talet har Björkman-Goldschmidt varit medlem av samfundet och under ett par år var hon även deras sekreterare, en uppgift som hon dock överlät till Anders Öhman. Hennes föregångare var Marika Stjernstedt, en elegant dam, ”som stien ur ett franskt modemagasin”, vars porträtt hon också tecknar i denna volym. Stjernstedts mor var polsk grevinna med släkt i Frankrike och trots sin svenska uppväxt var franskan Marikas modermål. Hennes far var baronen, general Stjernstedt. Björkman-Goldschmidt karaktäriserar Stjernstedt som en individ med ”en i grunden rotad trofasthet, trots alla trolösheter” och med en ”stark känsla för rättvisa ända till rättshaveri”. Hon samlade gärna folk omkring sig i sin våningen i Lotten von Kraemers villa och ”bjöd sina gäster allt efter stånd och åsikter på öl och uppmuntran eller konjak och konversation”. För er som inte läst Stjernstedt rekommenderar jag Banketten, hennes sista stora roman.
Men åter Villagatan. Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vår Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.
Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. ”Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.
Kanske är det lämpligt att lyssna på Povel Ramel. Underbart är kort är nog den låt som jag gillar bäst i hans produktion (jag är inte speciellt insatt i hans karriär).
Det är en fantastisk text och en underbar inspelning från mitten av femtiotalet. Tyvärr är det en skada på skivan så ett visst oljud smyger sig in i början av låten.
Detta otidsenliga sätt att presentera information var en gång fullt vedertaget, framförallt i undervisningssyfte i skolor av alla de slag. Söndagsskolor, grundskolor och även högre skolor använde denna enkla men smått geniala tavla som klätts med flanelltyg. Pappfigurerna, eller bokstäverna, hade en sträv baksida som fäste i flanellen, ungefär som ett svagt kardborreband. Till denna flanellograf hör ett antal bruna pappmappar som innehåller figurer av olika slag. En mapp är fylld av den kristna historien, indelad i olika perioder. Varje figur är numrerad vilket får mig att tro att det hört något slags manus till. Det finns dock inte kvar idag.
Denna gamla skogskoja härrör troligtvis från 1950-talet och byggdes av en granne för min farfars räkning. Under många år har den stått på en del av tomten och när jag var liten användes den till viss del som lekstuga. De sista åren har den dock stått i skogen och där har den börjat förfalla, ty taket i masonit har mer eller mindre blåst av och hela huset är skadat av fukt, men förhoppningsvis är det mesta träet i användbart skick. Byggnaden är verkligen en god exponent för det funktionalistiskt betonade byggande som blev vanligt efter andra världskriget, även i landets nordligare län.Stommen består av ett regelverk och enligt uppgift gick den lätt att montera ned om så önskades. Väggarnas masonitskivor har dock bytts ut en gång genom åren.
Dörren sitter på ena kortsidan och innanför finns till höger en vedlår, till vänster en liten kaminspis och rakt fram ett bort med en fast bänk på vardera sidan (här en bild). Enkelt och ändamålsenligt! Att kunna värma både sig själv och maten var minsann inte illa och en skogskoja på medar var verkligen något att ha för dåtidens skogsarbetare. Kaminen är dessutom mycket fin i all sin enkelhet ty den har en uggla som dekoration och som samtidigt används för att reglera draget.
Nästa sommar skall jag byta ut den skadade takmasoniten (jag har ny – gammal – i ett förråd) och måla upp fasaden. Eventuellt byter jag också medarna som på sina ställen är illa medfarna av att ha stått på fuktig mark. Kaminens rör måste också ses över, framförallt genomföranden genom den tunna masonitväggen som är i brandfarligaste laget. Jag är glad åt att denna idag inte alltför vanliga byggnad har bevarats åt eftervärlden.
Strax innan jul fann jag Karen Blixens Sju romantiska berättelser i en fin lågprisutgåva i två delar utgiven av Forumbiblioteket i slutet av 50-talet. Blixen har jag aldrig läst tidigare, utan endast blivit rekommenderad av en gammal dam som jag med jämna mellanrum besöker. Hon får något lyriskt i blicken var gång jag nämner Blixens namn och efter att ha sett delar av Mitt Afrika, var jag helt enkelt tvungen att läsa henne.
Sju romantiska berättelser är inte precis vad man förväntar sig av en 30-talsdebutant (vilket Blixen mer eller mindre får sägas vara). Samtliga berättelser utspelar sig i en svunnen tid när, främst 1800-tal om jag inte missminner mig, och skildrar människotyper som mycket litet påminner om de idealmänniskor som hör mellankrigstiden till. Istället möter vi ädlingar av alla de slag: adelsmän, prinsar, grevar och grevinnor. Samt en jungfrupriorinna och en fröken Natt och Dag.
Blixens berättelser är fantastiska och mångbottnade. Jag älskar dem, men får hela tiden en känsla av att det är alltför mycket som jag inte förstår. Visserligen är det inte nödvändigt att förstå allt, men jag blir nyfiken och försöker ta reda på mer men misslyckas. Vad var de egentligen som hände med priorinnan och hennes apa och varför befann sig apan vid Hopballehus, på en venusstaty där tidigare en cupido tidigare haft sin plats?
Jag har svårt att välja en favorit bland de fyra noveller som utgör den första volymen, men kanske innehåller Syndafloden över Norderney några av de bästa passagerna. Blixen är en utmärkt berättare och drar sig inte för att skildra det mycket sorgliga, likväl som hon kan måla med de ljusaste av pasteller när hon så önskar. Även om miljöerna påminner mycket om de vi möter i de gamla klassiska sagorna, är Blixens väv inte någon oförarglig och daterad historia (detta sagt utan att på något sätt nedvärdera den gamla genren). I berättelsen om den gamle kavaljeren får vi en manlig blick på den vid slutet av 1800-talet framspringande kvinnoemancipationen och både här och där skymtar den kärlek som en gång mot naturen var.
Jag fann en artikel i DN där Ivo Holmqvist skriver om hur Blixen togs emot i Sverige. Den ber jag att får rekommendera.
Hilma Nilsson och henne make arbetade i många år i Västra Folkskolan i Luleå. Kåken var stor och innehöll många skolsalar som skulle eldas. Varje morgon klockan halv tre började arbetet ty halv åtta skulle salarna hålla en temperatur av minst 16 grader. Folkskolan, som låg vid Trädgårdsgatan, brändes ned 1964 av brandkåren och finns tyvärr inte kvar idag.
När man hör Hilmas berättelser från ett strävsamt liv kan man förstå att det verkligen var stor skillnad mellan de olika samhällsklasserna. Många fick slita för att de lite mer bemedlade skulle kunna leva ett något så när komfortabelt liv. Hilma, som pensionerades 1947, hade under långa perioder inte ens tid att unna sig en hel natts ostörd sömn, utan tog sig en tupplur när tillfälle gavs. Tack vare en god hälsa och tron på Vår Herre, fick hon uppleva sin 100-årsdag vid förhållandevis god vigör.
Det var inte så mycket snö för två år sedan heller när dessa bilder togs. I år är det ungefär 2 dm vilket iallfall täcker marken och ger några blygsamma plogvallar.
Titta, här ser man de omålade gamla dörrarna till garage och kornlider! Ser bättre ut idag, det måste medges.
Julaftons morgon var kall, -20 grader. Då får man elda om man inte skall frysa, åtminstone i vissa rum. Rätt eldat blir kakelugnen nästan för varm ör att vidröras, och då sprider sig den bästa värmen i rummet under många timmar.
Amerikansk TV-jul med familjen Show Buisness. Missbruk och sjukdom förpackas i amerikansk glättighet. Se detta program, komplett med reklamklipp och allt, som en motpol till Karl Bertils julafton. Eller kanske snarare tvärtom.
Garlands film Meet me in St Louis blev omåttligt populär och där sjöng hon den julklassiker som även förekommer i Tv-specielen: Have yourself a merry little christmas (börjar 1:45 in i klippet).
Det var -13 grader på morgonen och tåget var en timme försenat och jag fick därmed sova till sju. I södra hamn syntes himlen ljusna österut, men det var fortfarande mörkt, fast klockan var åtta.
Jag tog sparken ut till skiftets ladrike och där kom dimman rullandes in. Havet är fortfarande öppet och den fuktiga luften drar sig in över landet, även om jag befinner mig ett par mil från kusten.
Endast de kromoxidgröna dörrarna har behållit sin färg, allt annat går i skimrande frost och det faluröda är nästan svart. Ett par decimeter snö ligger på marken och under detta täcke finns min druva, skyddad mot den kyla som kanske kommer.
Maja Ekelöf, städtanten som skickade in sina dagboksblad till Rabén & Sjögren och vann deras romanpristävling 1970 (Rapport från en skurhink), började 1971 att brevväxla med Sveriges då farligaste förmögenhetsbrottsling, Tony Rosendahl. Dessa brev sammanställdes 1972 och gavs ut i bokform som Brev. Brevväxlingen är tämligen märklig, ty det är två helt skilda världar som möts; dels Majas enkla tillvaro i Karlskrona, dels Tonys liv i Kumlabunkern och det liv han tidigare levt i Stockholm.
De finner dock varandra och har stort utbyte av varandras brev. De diskuterar litteratur, politik och vardagsbekymmer och gör upp planer om att träffas i verkligheten. Jag tror att Maja blev en smula förälskad i den unga och rätt tjusige brottslingen.
Mig veterligt är Rapport från en skurhink och Brev de enda böcker av Maja Ekelöf som gavs ut. Hon var dock den första att motta Ivar-Lo-priset och det skedde 1987. Ekelöf dog 1989, 71 år gammal.
Maja Ekelöf, Tony Rosendahl: Brev. Rabén & Sjögren 1972
Förr i tiden lät man baka kakor, man bakade dem inte själv. Åtminstone gällde detta de mer välbärgade skikten som hade möjlighet att hålla sig med en omfattande personal i domestiken. Stora gårdar hade stora tjänarstabar och ett flertal av dem hörde köksregionerna till
Ditt ödes bok – Cagliostros magiska cirklar utgavs år 1921 är på sina sätt en något daterad skrift. Målgruppen är av allt att döma kvinnor i samhällets högre skikt, vilket tydligt syns på frågorna man kan få besvarade. Boken utgörs nämligen av 140 spörsmål, skräddarsydda för societetsdamen vars enda önskan är att bli gift (visst utrymme ges även för otrohet).
”
