Publicerat

Chryslers DeSoto Golden Adventure

Nu skall det i ärlighetens namn erkännas att detta inte är en DeSoto Golden Adventure, utan en vanlig DeSoto Adventure. Det råder brist på den ädla varan. Adventurern var DeSotos svar på Chrysler 300, den prestigelyxsportbil som lanserades som årsmodell 1955 och som åren 1960-61 var en av linjeskönaste amerikanska bilar som någonsin byggts.

Golden Adventure var som namnet antyder guldfärgad och byggdes i en begränsad upplaga under några år. Limiterade upplagor är inget nytt, det har alltid varit populärt. Ford lät en gång på 70-talet världsberömda designers ta fram inredningspaket till sin prestigebil Lincoln. Bland de medverkande fanns Pucci och Bill Blass. Här har vi ett annat exempel: Cartier edition. Cars-on-line är för överigt en lätt vanebildande webbplats.

Åter till DeSoton. Den var en av Chryslerkoncernens (Chrysler var ett märke i denna koncern) mer påkostade märken. I botten fanns Plymouth, följd av Dodge. I toppen Chrysler och Imperial. Däremellen DeSoto. Konkurrenter bland andra amerkanska märken var bla Mercury, Oldsmobile och Buick. Chryslerkoncernens bilar blev i slutet av 50-talet kända för sina utomordentliga vägenskaper, bla tack vara den nya torsionsfjädring som lanserades på 1957 års modeller. Formgivningen var det heller inget fel på, framförallt inte de större karossernas, de som användes av DeSoto och Chrysler. Redan på 1955 års modeller hade Virgil Exners Forward Look introducerats och sedan successivt förädlats.

När DeSoto lades ner i början av 60-talet försvann naturligtvis Adventure-modellen. Men nog är det ett fint namn alltid och jag skulle bra gärna köra en Golden Adventure någon gång i mitt liv.

Publicerat

Fällfors skola dåsar i kanten av åkern

Fällfors skola 3

Gamla skolbyggnader finns det gott om, men tyvärr är de inte alltid i bästa skock. I Fällfors, någon mil från Robertsfors, troner den vackra gamla skolan i kanten av en åker. Tämligen väl underhållen och i fint ursprungligt skick har den inte använts för undervisning sedan någon gång på 50-talet. Istället är den traktens byahus och det är väl så gott som något annat. De vackra småspröjsade fönstren är försedda med innanfönster och en verklig prydnad för huset.

Fällfors skola 1

På nedre botten finns skolsal och matsal och kök. På övre botten finns bostäder och kanske någon extra sal. Det valmade taket är både snyggt och ger extra höjd åt övervåningen.

Fällfors skola 2

Dåsar i den heta solen gör även uthusbyggnaden även den med valmat tak. Denna konstruktion är inte speciellt vanlig på uthus och skänker därför en nästan internationell prägel åt trakten. Dörrarna är också lite extra med sina överfönster, kanske har de återanvänts från något äldre bygge.

Publicerat

Helt nyrenoverat på Askrikegatan 15

Askrikegatan 1

På Askrikegatan i Stockholm har en fasadrenovring precis avslutats och huset har försetts med nya balkonger. De gamla var inte ursprungliga utan troligtvis monterade på 1980-talet och inte direkt någon prydnad för huset.

De nya balkongerna är av de mer påkostade slaget, stommen i smide, men resultatet påminner tråkigt nog alltför mycket om de standardbalkonger som brukar monteras idag. Det är beklagligt, ty föreningen har uppenbarligen haft höga ambitioner. På det stora hela är resultatet dock mycket prydligt och huset ser verkligen trevligt ut och dessutom betydligt bättre än fler andra hus på gatan. Denna bild visar balkongerna i detalj. Den största nackdelen med de nya balkongerna är att sinusplåten ser ut att gå 20-30 meter högre vad som vore lämpligt. Det är svårt att ge ett rättvist betyg åt denna renovering, men en stark 3:a eller ev svag 4:a är nog lämpligt.

Askrikegatan 3

Huset intill, nummer 17, är mycket välbevarat och har kvar sina ursprungliga balkonger som är ytterligt eleganta med sin låga bröstning. Enligt uppgift hade även nummer 15 balkonger av denna typ när det var nybyggt. Det är också här vi finner orsaken till att det blev som det blev när numer 15 renoverades: de av regelverket stipulerade höjderna tillåter inte en rekonstruktion enligt original. Balkongen får inte vara klättringsbar upp till 80 cm och totala höjden mpste vara 110 cm mätt från balkongplattans överkant. Dessutom är avståndet mellan överliggare och sinusplåt för stort. Om regelverket kan man tycka vad man vill, bl.a. att man borde kunna begära dispens p.g.a. av höga kulturvärden, men det lämnar vi just nu därhän.

Askrikegatan balkogförslag

Jag har gjort ett förslag till en rekonstruktion av de ursprungliga balkongerna med utgångspunkt i det välbevarade grannhuset. Jag utgår från att höjden på dessa är ca 100 cm och har anpassat mitt förslag därefter. En ny överliggare monteras  cirka 10 cm ovanför den befintliga vilket gör att totalhöjden kommer upp till 110 cm. Klätterbarheten löses genom att ett trådnät monteras på insidan. På bilden har jag, för att det skall synas ordentligt, valt ett relativt grovmaskigt. Detta målas i samma färg som övriga detaljer och blir inte alltför synligt. Denna lösning avviker tyvärr också avsevärt från den ursprungliga, men till fördelarna gör att det luftiga utseende som är så karaktäristiskt för de ursprungliga balkongerna bibehålls. Observera att min illustration inte är skalenlig, utan jag har bara höftat.

Publicerat

Villagatan 10, nätt villa av bröderna Kumlien ritad för AB Stockholms Byggnadsförening 1876

1876 började arbetet med att förvandla de gamla tobaksfälten norr om Humlegården till eleganta villastad efter kontinentala förebilder. I kvarteret Kulberget Mindre, som idag heter Granen, uppfördes i korsningen Villagatan och, som det står på ritningarna, ”Ny gata parallell med Norra Humlegårdsgatan”. Norra Humlegårdsgatan döptes raskt om till Karlavägen och den nya parallellgatan blev Östermalmsgatan. Villans arkitekter var Axel och Hjalmar Kumlien, som ritade många hus i området och dessutom var engagerade i projektet med den nya villastaden.

Bakom projektet med den nya villastaden låg AB Stockholms Byggnadsförening med Johan Henrik Palme som ordförande. I en skrift av Tarras Blom hittar jag följande rader om hur projektet genomfördes: ”Förslaget hade väckts av en av de ledande mannen inom byggnadsföreningens styrelse, bankdirektören Johan Henrik Palme (vars halvbror blev far till Olof). Eftersom villor ej stipulerats i stadsplanen lät föreningen belägga tomterna med servitut. Vid försäljning infördes förpliktelserna i köpekontraktet, som sedan intecknades för att få rättslig verkan”. När tomtpriserna sedan steg, lönade det sig att lösa inteckningarna, riva villorna och istället uppföra stora hyreskaserner. Av den anledningen finns det inte många kvar idag och de allra flesta är rejält ombyggda.

Denna villa har två bostadsvåningar och i den med fönster försedda källaren finns kök och utrymmen för personalen. På entréplanet finner vi salen på ena sidan och ett förmak jämte salong på den andra. Invid salen finns ett rum som jag gissar används vid serveringen, ty där finns också trappan ned till köksregionerna.

En trappa upp ligger den privata sovrumsavdelningen som bl.a. innehåller ett stort, avdelat sovrum.

Villan finns inte kvar, den revs i mitten på 30-talet. Innan det hade den emellertid byggts om två gånger. Den första 1915-16 (arkitekt Edvard Bernhard), den andra 1930 (Ture Wennerholm), båda för ingenjör Paul Toll. Vid det laget var villan så om- och tillbyggd att den inte stod att känna igen.

Som framgår av planritningen ovan har köket flyttas upp till bottenvåningen och byggnadskroppen har förstorats. I ett entresollplan ovanför köket har jungfrukammare m.m. placerats. Bruspråken på nedre botten härrör från en tidigare ombyggnad.

Ungefär 5 år senare revs villan och istället restes ett praktfullt funkishus med fyra välplanerade lägenheter per plan och två trapphus. Där skulle jag hemskt gärna bo.

Publicerat

Ugglevikreservoaren i Lill-Jansskogen

Vattentornet

År 1935 stod Paul Hedqvists vattenreservoar på toppen av Kattrumpsbacken. Betongkonstruktionen vilar på 64 pelare och är både brutal och elegant på samma gång. När man promenerar längs med Lidingövägen ser man dess tjusiga siluett.

Vattentornet

Jag gick ut en kväll när regnet hängde i luften, ty jag kände för att fotografera. Vid reservoaren var det öde och lite kusligt, men den mörknande himlen blev den vackraste bakgrund och genom pelarna lyste kvällens sista strålar från den orangeröda solen.

Den fula randenpå bilderna härrör från inscanningen.Jag borde genast gå tillbaka och klaga, men drar mig, ty jag har redan klagat en gång. När jag fick tillbaka bilderna, var de inte inscannade, utan istället hade jag fått råkopior.

Publicerat

There’s always Dangerous moonlight

En väldigt romantisk filmtitel tillhörande en gammal krigsfilm från 1941. Dangerous moonlight är ett engelskt drama som handlar om nazisternas belägring av Polen. Ledmotivet i filmen är Warsawakonserten, som blev enormt populär. Den finns inspelad i flera olika versioner men här har jag plockat fram den som spelas i filmen. Lyssna på Warsaw Concerto med London symphony orchestra:

Läs mer om filmen och musiken här.

Publicerat

You want to knock him off, don’t ya?

Double Indemnity är en klassisk film noir av Billy Wilder med Fred MacMurray och Barbara Stanwyck i huvudrollerna. Det är en mycket snygg film och dessutom spännande och bra. Barbara StanWyck är kvinna utan samvete, som den svenska titeln lyder, och Fred MacMurray säljer livförsäkringar. Stanwyck är trött på sin man. Mer behöver knappast sägas.
Fann en dokumentär om Double Indemnity som inte är så dum att titta på. Tyvärr finns inte filmen på YouTube idag, men jag har för mig att den funnits.

Publicerat

Engkvists Villa Eldtomta av Markelius

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Sven Markelius ritade i slutet av 20-talet en villa i Eldtomta åt byggmästaren Olle Engkvist. Huset, som främst var avsett för sommarbruk, hade en fasad som utförd i liggande panel och ett entresollerat vardagsrum. Det är en mycket intressant villa som det är ytterst svårt att hitta bilder på och dessa hör inte till de allra bästa. Dock bättre än inga alls.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

För ungefär 10 år sedan har jag för mig att huset var till salu, men dum som jag var, sparade jag inte ned bilderna. Då hans hustru Signhild dog först 2001 i hög ålder, är det troligt att det var då försäljningen ägde rum. Vad jag minns, var det mesta bevarat i originalskick. En tillbyggnad gjordes dock, och jag tror att det var i samband med Engkvists 60-årsdag, ty som present ritade Sven Markelius till ett bibliotek av tämligen rejäla dimensioner.

Husets verkliga slagnummer är det entresolerade  vardagsrummet med ett stort fönsterparti som vetter ut mot trädgården. Rummet påminner om de lösningar som presenterade på Stockholmsutställningen året därpå. Här en bild på entresolplanet och en på fönsterpartiet och flygeln.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Fru Signhild hade ett eget sovrum med balkong. Inredningen är enkel och ger ett intryck av att vara ändamålsenlig. Någon braskande lyx är det inte tal om, men man får förmoda, att material och utförande är av hög klass. Engkvist värnade om gamla traditioner när det gällde byggande och hantverk.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Byggmästaren hade ett eget snickarrum med hyvelbänk och skrivbord. Vad jag kan förstå, låg detta rum på nedre botten. Sovrummen låg en trappa upp.

Den som är intresserad av planritningar hittar här nedre och övre botten.

Publicerat

Ett perfekt litet hus, 3 rum och kök

Öde i Västerbotten 1

Förra veckan var så otroligt varm och jag körde till Vebomarkt. På väg hem körde jag förbi en liten by med endast 5-6 hus. Av dem stod 3 öde. Ett av dem var detta lilla vackra. Färgen hade nästan helt försvunnit men träet var i tämligen gott skick. Tomten låg intill väggen och i hettan gick tankarna till den amerikanska södern.

Öde i Västerbotten 2

På ena gaveln fanns två kammare, på den andra ett kök och bakom farstun ytterligare ett rum. När man tittar upp på fasaden ser det ut som om det borde ha funnits ett fönster ovanför ytterdörren, någonstans i trapphuset, men säker är jag ju inte.

Det var nog många år sedan här var bebott. 60-talet kanhända, eller något senare.

Öde hus i Västerbotten 3

En gång i tiden måste det ha funnits en bro. Av den fanns dock inget spår. Kanske hade den ruttnat och man bestämde sig för att ta bort den.

Det är ett sorglig öde som detta vackra hus går till mötes.

Publicerat

Nu är slåttarstugan grann och ståtlig

Lada klar 1

Visst ser den tämligen tjusig ut nu, slåttarstugan? Spåntaket är på plats och även vattbrädor och vindskivor har jag monterat. Och så är den ordentligt rödfärgad!

Lada klar 2

Panelen är lappad och lagad, med varierande resultat. På det stora hela blev det bra, men på sina ställen borde jag kanske ha bytt mer trä, men å andra sidan skall inte kåken användas så det spelar ingen större roll. Sämst var lockläkten som hade stora skador. Jag sågade till lämpliga ersättare av några bräder och spikade fast dem.

Jag beslutade mig också för att lägga tillbaka den gamla nocken av plåt. Eftersom plåttaket ligger kvar på andra sidan blev det den lättaste lösningen. Jag tycker inte att det ser så illa ut.

Lada klar 3

Jag rödfärgade hela huset. Vad dörren hade för färg från början vet jag inte, några spår fanns inte kvar. kanske var den tjärad, kanske rödmålad eller obehandlad. Eftersom den var i så pass dåligt stick, jag fick ta isär den och sätta ihop den och förstärka den från insidan, kändes det bra med en behandling som verkligen skyddar träet, det lilla som finns kvar iallafall.

Publicerat

Det utmärkta bakverket Finsk pinne

Finska pinnar

På denna gamla bild från Gott hembakat av Vera Tornerhielm ses en av mina favoritkakor, den subtilt och sublimt utsökta Finska pinnen. Kakorna är verkligen enastående goda med sin smöriga mandelsmak och sin lite torra konsistens.  Tyvärr tycker jag inte att det recept som ges i den boken är alltigenom förstklassigt, till skillnad från Svenskt husmoderslexikons helt förträffliga dito som jag här skall be att få redogöra för.

150 gr smör (margarin eller annat fett går EJ för sig)
1/2 dl socker
1/2 – 1 äggula (kan utan problem uteslutas)
3,5 dl vetemjöl
3/4 dl malen, ej skållad mandel
3-5 malda bittermandlar (får EJ uteslutas)

Pärlsocker och hackad mandel

Rör smör och socker så att det blir mjukt och poröst. Tillsätt socker, malen mandel samt mjöl och eventuell äggula (kan verkligen uteslutas). Låt sedan degen vila kallt så att den blir fast.

Hacka 1/3 dl mandel (ej skållad!) relativt fint och blanda med pärlsocker. Rulla ut degen till långa längder, ca 1,5-2 cm breda. Skär dem i lagom långa bitar (5-7 cm) och pensla ovansidan med lite vatten eller uppvispat ägg. Doppa sedan den penslade sidan i mandel-/sockerblandningen och placera på en ugnsplåt. Grädda i 225 grader tills dess att pinnarna får lite lätt färg, dvs blir gyllene på sina ställen. Då blir de som allra godast.

En släkting till den Finska pinnen är Korintkakan. Om man tar 4 dl mjöl istället för 3,5, utesluter mandeln, och sedan tillsätter 1 dl korinter får man en utmärkt deg. Forma sedan till små kakor som plattas till med en gaffel så att det bildas ett trevligt mönster på ovansidan. Grädda dem i 225 grader tills de fått vacker färg.

Publicerat

Bob Laine med Stan Hasselgard

Bob Laine hade en gång en svensk orkester bland andra bestod av den legendariske klarinettisten Åke ”Stan Hasselgard” Hasselgård . Den 3 maj 1947 spelade de in några, i mitt tycke, tämligen moderna alster. Det här var precis innan Sverige blev det jazzland som vi faktiskt var på femtiotalet, när både Stan Getz och James Moody spelade in skivor i Sverige med svenska musiker.

Här är Am i blue, som jag var mycket förtjust i när jag var i 20-årsåldern

samt b-sidan Blues Cupol

Den senare skriven av Bob och Gösta Törner. Leta gärna efter dessa inspelningar, tyvärr tror jag att de är mycket svåra att finna.

Bob Laine föddes i Stockholm 1910 och begav sig till USA 1929 för att få uppleva den amerikanska jazzmusiken men blev kvar där och återvände inte förrän besöket i Sverige år 1947. Åren i USA var tämligen framgångsrika och Laine spelade med många välkända amerikanska musiker, även om han aldrig själv blev ett stort namn. Efter besöket i hemlandet, återvände han till USA. Till USA åkte även Stan Hasselgard. Stan dog redan i november 1948 i en bilolycka efter att ha gjort amerikansk karriär och fått den äran att spela med Benny Goodmans orkester samt blivit smått känd för inspelningen av Swedish Pastry med bl.a. Red Norvo och Barney Kessel. Här en bild på dessa musiker.

Publicerat

Nya Jackes står övergivet i Boliden

Boliden 1

I mitten av 20-talet fann man guldmalm på Fågelmyran några mil utanför Skellefteå. På grund av ett feltryck på Generalstabskartan döptes gruvan till Boliden och det blev också namnet på det samhälle som växte fram i slutet av 20-talet och vars stadsplan och arkitektur har John Åkerlund och Tage William-Olsson som upphovsman.

Boliden 2

På en av gatorna i Boliden passerade jag Nya Jackes som ger sken av att Boliden av idag är lite grann på fallrepet. Byggnaden står övergiven och samtliga skyltfönster är krossade.

Boliden 3

Det måste ha varit många år sedan butiken var igång ty utanför den andra dörren växer en björk som onekligen måste ha ståt där i rätt många år. Det är synd på det gamla huset som onekligen måste ha varit rätt vackert en gång i tiden när det var nybyggt. De små baldakinartade taken ovanför entréerna är riktigt prydliga.

Publicerat

Vacker och varm Västerbottenskväll

Sommar i VB 1

Kornfälten är fortfarande gräddgröna denna vackra kväll mot slutet av juli. Grönskan börjar bli en smula torr, men nu när fukten stiger upp på kvällen känns allt behagligt och alla de dofter som under dagen torkat bort kommer åter.

 

Sommar i VB 2

För ett par år sedan stod en lada inte långt härifrån av liknande modell. Spänd, till bristningsgränsen, ty den höll på att störta samman. Nu är den borta och av den finns inte ett spår. Snart tror jag dock att historien återupprepar sig.

 

Sommar i VB 3

Plötsligt sjunker temperaturen, ett kallstråk passeras. Sommarvärmen är med ens borta, men strax kommer den åter.

Publicerat

Snart är Garage AB Unions saga all

Garage AB Union

Vid 1930-talets slut stod Garage AB Union vid Värtavägen klart. Det var ett mycket påkostat bygge i fyra våningar med bilramper från både Värta- och Furusundsgatorna. Arkitekten bakom bygget var Arvid Bjerke. På taket fanns tennisbana där kunderna kunde roa sig under tiden som bilen fick in välbehövliga service, ty på denna tid skulle en normal bil rundsmörjas  och få ny olja en gång var 300:e mil. Byggnaden är på många sätt en funktionalistisk klenod än idag med en rätt sluten huvudfasad och stora ferrofönster mot grönskan. Den har byggts om en smula och en del fönster och dörrar har bytts ut, men på det stora hela är det en unik byggnad för Stockhlms innerstad.

Ordonannsen 6

Stockholms stad dock beslutat sig för att byggnaden skall rivas och ersättas av ett nytt och betydligt större byggnadsverk, ett bostadshus med ca 100 bostadsrättslägenehter. Aros bostad skall i samarbete med Strategisk Arkitektur utveckla tomten, som egentligen är två, dels själva garagets och dels den kil som ligger intill och bildas av Värtavägen och den uppåtgående Furusundsgatan. Tomterna är visserligen inte speciellt väl utnyttjad och ger idag ett skräpigt intryck, men jag tycker ändå att det är synd att riva en så pass intressant byggnad. Det vore betydligt roligare om den byggdes om till bostäder och kompletterades med ett mindre hus på den kilformade tomten. Det skulle dock inte ge 110 lägenheter och därför säkerligen mindre klirr i stadens kassa (har för mig att ersättningen baseras på antal lägenheter men är inte säker).

Publicerat

Ale nya skola, funkis från 40-talet

Ale nya skola

I byn Ale i Luleå älvdal finns förutom den gamla skolan en modernare skollokal som byggdes i mitten av 40-talet och som åtminstone till sitt yttre är i välbevarat skick. fasaden är mycket enkel och stram och saknar vanliga fönsteromfattningar. Balkongen med sin brandstege är också en verklig pärla. Vi får hoppas att den får stå kvar och inte rivs, ty idag används den inte mycket och det är dyrt at tvära upp,

Publicerat

Gammal dörr ersätts med ännu äldre

Dörr innan bytet

I en kammare i Norrbotten satt en gammal dörr. Den är får 1946 och satt ursprungligen i huset intill, men i början av 70-talet hamnade den här. Varför kan man verkligen fråga sig och dessutom synd på den dörr som satt här tidigare. På logen fanns den dock bevarad och jag beslutade mig för att sätta tillbaka den. 40-talsdörren är dock väldigt snygg med sin imitationsmålning och den vill jag gärna sätta tillbaka på sin rätta plats någon gång. Är mycket svag för den tidens dörrar och måleri.

Dörr med nyreglad del

Den gamal dörren var smalare och lägre. Väldigt låg skulle man kunna säga. Väggen är en plankvägg och ca 7 cm tjock. Den karm som satt i väggen var enkelt gjord och jag bestämde mig för att ändra på den istället för att göra en ny. Först monterade jag en lodrät bräda för att få rätt bredd och sedan en vågrät för att få rätt höjd. Utrymmet där uppe täcktes med masonit som fälldes in för att inte sticka ut. Hålrummet fylldes med hopskrynklat tidningspapper.

Dörr med papp

Sedan klistrade jag tjockt papper, tunn papp, över konstruktionen för att jämna till. Efter det tapeter, ty som av en slump fanns en halv rulle kvar på vinden. Jag gillar mönstret, även om det inte alls är från tiden och vill inte byta ut den mot en ny i gammal stil.

Dörr klar m lister

Foder tillverkade jag av plan som hyvlades och fasades ca 45 grader på den sida som vetter in mot dörren. Precisionen blev sådär vid hörnen, men det får duga. Slutresultatet blev iallfall rätt bra och nu återstår att hitta ett lämpligt lås. Dessutom måste andra sidan av väggen åtgärdas. Den var i sämre skick, klumpigt täckt av masonit. Där spände jag med papp och sedan klistrade jag tidningspapper. Funderar på att klistra vitt papper som målas likt väggmålningarna för att återställa skadan som vållades när väggen sågades upp för den  nyare dörren.

Publicerat

Jeune homme, Aimez-vous Brahms?

Francoise Sagan debuterade som bekant med Bonjour Tristesse 1954. 1959 skrev hon Aimez-vous Brahms? som 1961 blev till film med Ingrid Bergman, Yves Montand och Anthony Perkins. Se filmens trailer här eller kanske detta klipp.

Ingrid Bergman tröttnar på sin ständigt otrogne man, Yves, och blir förälskad i den unge Anthony. Man får förmoda att det slutar illa. Jag har visserligen varken läst boken eller sett filmen, men den är ju fransk. Däremot har jag läst några andra Sagan-böcker: Ett moln på min himmel (Bonjour tristesse), Något av ett leende och De underbara molnen. Jag tyckte om dem alla.

Musiken i filmen Aimez-vous Brahms? är mycket vacker. Särskilt svag är jag för den passage i Brahms tredje symfoni, tredje satsen, som blivit till detta vackra stycke som spelas av George Autics orkester:

Även Serge Gainsbourg fann detta stycke tilltalande och satte text till det vilket resulterade i Jane Birkins Baby alone in Babylone.

Publicerat

Flott Telefunken Sessel-Phonosuper

Telefunken 1938

1938 kunde man unna sig denna flotta tyska prestigemöbel: Telefuken Sessel-Phonosuper. Apparaten var en ren lyxmodell som monterats i en snygg och praktisk möbel. Notera locket över radiodelen som kan förvandlas till praktisk bricka för vin och cigaretter, vilket damen på bilden tycks finna mycket angenämt. Möbeln är mycket snygg i mörkt trä och med kromade ribbor över högtalarhörnet. Även till vänster, vid skivspelaren, finns en avställningsyta för skivor. Det är locket över denna del av apparaten som fälls upp och ger denna praktiska yta. Här ett klipp som visar apparaten i funktion. Den är en mycket välljudande för sin tid vilken med all tydlighet framgår av detta klipp! Dessutom en fantastisk möbel på många andra sätt.

Radiochassiet var väl inte speciellt märkvärdigt, men skivspelaren hade en nyhet: Telefunkens moderna tonarm med safirnål! Vanligtvis använde denna typ av apparater sig av stålnålar som behövdes bytas efter varje skiva (eller var tionde om man hade hårdare stift). Pickupen arbetade dessutom med ett så lågt nåltryck som 30 gram! Det kan låta högt men ordinära skivspelare hade uppemot 150 gram som vilade på nålen och det gav skivslitage det. Jag misstänker också att pickupen var av den moderna kristalltyp som precis börjat komma ut på marknaden i Europa. Läs mer om tonarmen här.

Publicerat

von Sydowska morden blev Ett brott

Ett brott (1940) Filmografinr 1940/19I mars 1932 hittades häradshövding Hjalmar von Sydow, hans kokerska och hans hembiträde brutalt ihjälslagna i familjens våningen på Norr Mälarstrand i Stockholm. Senare på kvällen intog sonen Fredrik von Sydow och hans hustru Ingun en sen supé på Hotell Gillet i Uppsala. En hovmästare kallade diskret ut unge von Sydow som åtföljd av sin fru gick ut i tamburen där Ingun satte sig i en fåtölj. Fredrik von Sydow böjde sig fram, som för att ge sin hustru en kyss, men sköt henne istället och sedan sig själv.

Upprinnelsen till brottet var att Fredrik von Sydow var drogberoende och hade stora skulder. När han besökte sin far i våningen vid Norr Mälarstrand gick något snett och tre människor fick sätta livet till. Här en kort film om morden. Intresserade kan också läsa boken I skuggan av ett brott.

Ett år senare hade Sigfrid Siwerts pjäs Ett brott premiär på Lorensbergsteatern i Stockholm. 1940 förvandlades den till film av Anders Henrikson som skrev manus tillsammans med Carlo Keil-Möller och Bengt Idestam-Almquist. I huvudrollerna ses Edvin Adolphson och Karin Ekelund som Rutger och Maud von Degerfelt. Brodern Hans spelas av Henrikson själv och fadern, justitierådet Andreas von Degerfelt, av Carl Barcklind. Kommissarien gestaltas av Gösta Cederlund och justitierådets bror, den morfinmissbrukande ockraren Hugo, av Sigurd Wallén.

Ett brott är en mycket bra film. Den är riktigt otäck och både Adolphson och Ekelund är fantastiska i sina roller som det det unga paret med exklusiva vanor som ständigt springer på nattklubbar. När polisen börjar intressera sig för dem bryter Maud samman och erkänner att hon dödat Hugo. Det är något av film noir över denna svenska 40-talsfilm. Den är visserligen inte som Ekmans 40-talsproduktion, men den är bra, faktiskt mycket bra till och med. Visst finns det lite lätt buskisartade biroller, men på det stora hela är det dramatik av hög klass. Tyvärr verkar den inte ha återutgetts på DVD eller liknande, och det är bara att beklaga.

Publicerat

Slåttarstugan får ett helt nytt spåntak

Sticktak 1

Jag har visserligen inte något emot pannplåt, men nog är det vackrare med ett riktigt spåntak. När min farbror övertog slåttarstugan för att använda den som förråd vid sin entreprenadfirma, satte han på pannplåt  och lät taket sticka ut högst väsentligt för att få ytterligare förvaringsutrymmen. Praktiskt, men kanske inte så snyggt. Framförallt inte idag när taket bara hänger.

Jag testade att ta bort lite av plåten för att se vad som fanns där inunder. Trasiga stickor men fullt användbart rote var vad jag fann, så jag tog bort all plåt och rev sedan ned stickorna med en kofot och en kvast. Spiken var naturligtvis inte galvaniserad och då håller den ungefär lika länge som taket vilket är praktiskt. Vissa spikar fick jag dock dra ut och andra slog jag ned.

Spåntak var  vanliga i norra Sverige fram till 40-50-talet, men sedan försvann de i raskt takt. Pannpåten var nog den vanligaste ersättaren. Enligt uppgift är takspån det minst resurskrävande man kan ha på sitt hus. Bra, men man får räkna med att lägga nytt var 30-40 år, beroende på vilken typ av spån man har. Spåntak gör sig bäst i byggnader som har kalla och väl ventilerade vindar, ty då torkar spånen snabbt upp efter regn.

Sticktak 2

I ett förråd har jag mängder av takspån. Dessa gjordes på 50-talet av min morfar, ty på den tiden gällde det att ha ett förråd så att man dels kunde lägga nytt och dels kunde lappa och laga sina gamla tak.  Mina, eller snarare morfars, är maskinhyvlade och de bör hålla 30 år eller lite mer. Det går även bra att göra spån för hand. De spån man då får håller längre, ty fibrerna går inte av som de gör i en hyvel vilket gör dem mer motståndskraftiga. Gamla spån går bra att använda,  men de bör blötas innan de kan användas. Jag la en rejäl bunt i ett gammalt badkar och lät dem dra ett par timmar.

Att spika takspån är förvånansvärt enkelt. Länsstyrelsen i Jämtland och Hålla hus hade bra instruktioner som gjorde det lätt att förstå hur man går till väga. Underlaget är bräder, rote, som ligger rätt tätt med bara någon centimeters mellanrum.  Spånen är 45 cm långa och läggs så att de överlappar varandra. Man börjar läggningen längst ned och lägger ett varv med 15 cm långa spån. Sedan lägger man 30 cm långa spån däröver och sist de fullånga. Sedan fortsätter man med de fullånga  varv efter varv, med 15 centimeters förskjutning vilket framgår av denna bild. Resultatet av det hela blir att det alltid ligger 3 lager spån. På den här bilden ser ni hur jag lägger de 3 första startvarven. Att man gör på detta sätt beror på att man naturligtvis vill ha tre lager spån även i början. Skulle man lägga fullånga stickor med en gång skulle det vara bli ett respektive två lager tockst spåntäcke på de första varven och det håller inte.

Sticktak 4

Efter att ha lagt spån ett par timmar såg slåttarstugan ut på så här. Mycket snyggt! De mörka spånen är de senast lagda som inte hunnit torka. Att lägga spån är inte alls svårt och dessutom mycket roligt! Spikar gör man med blank trådspik, 50 mm, avslut inte galvaniserad som inte rostar. Är spånen blöta blir det inga sprickor. Blöta spån håller också bättre om man går på dem och är överhuvudtaget mer följsamma.

Sticktak 5

När alla spån var lagda efter 3 dagars arbete (ca 2-5 timmar per dag – det tar inte lång tid) var taket som nytt. Snyggt blev det och roligt att ha ett spåntak, ty de är otroligt ovanliga idag.

Generellt brukar man inte behandla denna typ av tak alls, däremot mår de bra av att borstas rena från nedfallande löv mm.

Nu skall vattbrädor och vindskivor monteras för att taket skall bli helt färdigt.Sedan skall ytterligare trä bytas och sist men inte minst rödfärgar jag hela rasket, utom dörren som tjäras.

Publicerat

Sommar med Byggnadsvårds-Ernst

Sommar med Ernst

Med skräckblandad förtjusning började jag titta på Sommar med Ernst. Detta år renoverar han ett otroligt vackert hus som bevarar en stor del av färger och tapeter från byggnadsåret (se bara på den i hallen på bilden ovan). Kakelugnar finns också, mycket vackra, bl.a. en jugendartad historia. Redan i programmets inledning uttrycker dock Ernst sina känslor inför den hemska bruna panelen i övre hallen. Färgen associerar han med sin tid som småbarnsförälder med ständiga blöjbyten. Hur långt har det egentligen gått i detta arma land om det är vad man tänker på när man ser brunt?!

I det första programmet sliter man ned tapeten i matsalen, river ut delar av köket och förvandlar gamla kaffekoppar till ljusstakar! Som om det vore något att dricka ur muggar. Man häpnar verkligen. Dessutom planslipar man golvet i matsalen. Allt är inte dåligt, ty fasadens panel bevaras i stort, tillsammans med fönster och andra snickerier. Kakelugnarna sätts om och vedspisen och serveringsskåpet får också vara kvar.

Det något problematiska är dock att Gysinge finns med på ett hörn. Tydligen har de sponsrat programmet på ett eller annat sätt och på deras sajt gör man ett nummer av detta. Gysinges medverkan kan verkligen ifrågasättas tycker jag, när man ser hur de går fram. Till råga på köpet passar Ernst på att besöka Gysinge. Jag vet inte vem som klippt samman inslaget, men vad vi tittare får lära oss är bl.a. att byggnadsvård innebär linoljefärg. Förvisso, men med 3 liter vit linoljefärg kan man förstöra den vackraste gård eller stadsvåning!

Det är klart att det är svårt att göra denna typ av program om man inte får byta ut och göra om, det har jag full förståelse för, men det hade varit bättre om man valt ett mindre välbevarat hus eller om man tydligt problematiserat t.ex golvslipningen. Detta hus, som uppenbarligen bara skall vara sommarhus, kan man, och bör man, bevara i så gott som ursprungligt skick. Måla och fräscha upp, men inte byta ut mer än det allra nödvändigaste. Att riva ut och sedan köpa nytt på byggnadsvårdsbutiken tycker jag inte om alls (men det är väl det beteendet som gör att många butiker i den genren går lysande).

Det vore alldeles ypperligt om TV4 eller någon annan kanal kunde göra ett liknande program, men med större respekt för det ursprungliga och på så sätt visa att man visst kan leva och leva bra i en gammal miljö utan att det på något sätt blir museialt.

Publicerat

Några snygga balkonger i Norrköping!

Snygga balkonger i Norrköping 1

Titta vilka snygga 50-talsbalkonger jag fann i Norrköping! Modellen har säkert inte helt ovanlig, men idag finns ytterst få kvar. Att montera sinusplåten på insidan av själva konstruktionen är effektfullt. Huset verkar i övrigt välbevarat, vilket man tyvärr inte kan säga om många andra hus från den tiden i Norrköping.

Publicerat

Grundig Stenorette en nyhet 1954

Grundig Stenorette

1954 presenterades Grundig Stenorette som var en toppmodern diktafon som använde sig av magnetband. Med en tillsats kunde man koppla in telefonen och på så sätt spela in samtal. Mycket smidigt! Apparaten var rördriven och man lyssnade i hörlurar eller kopplade in den till en separat förstärkare. Naturligtvis kunde man köpa till en separat mikrofon som även hade start-/stoppknappar. Den som kan tyska kan med fördel läsa mer här.

Publicerat

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Porten vid Johannes

Fjärde delen av Fröknarna von Pahlen tar sin början nyåret 1914. Petra och Angela promenerar hem till porten vid Johannes och på gatan skymtar Petra Thomas Meller som återvänt till Sverige.

Petra har inte glömt Thomas Meller, men hans kärlek skall hon aldrig återfå. Istället blir det Angela, som påminner om den unga Petra, som Meller förälskar sig och som besvarar hans kärlek. Petra ger sig i förtvivlan till Tage Ehrencreutz som under en kort tid funderar på att skiljas från sin rika hustru, men återgår raskt till henne när han inser att hon inte kommer ge honom några pengar vis en skilsmässa.

Kretsen kring greve Gusten Värnamo af Sauss, Stellan von Pahlen, Kiss Nilsson och Elias Vanselin, blir en del av den värld som är fröknarnas. Dessa degenererade unga män är alla slavar under den italienska lasten och intresserar sig inte nämnvärt för unga fröknar, om de inte får tillfälle att låna något ur deras garderob vill säga.

Våren närmar sig så sakteliga och Angelas lycka stegras. Hans von Pahlen, som behandlas för en kräftsvulst, tynar så sakteliga bort och skjuter sig till sist i sitt rum i den lilla våning som han delar med sin dotter Edla på Sibyllegatan. När boken slutar, står sommaren för dörren och den skildras i Älskande par, som är den volym där mycket av det som byggts upp under tidigare böcker kulminerar.

Porten vid Johannes är en problematisk volym. von Krusenstjernas samarbetade sedan änge med sin make David Sprengel. Vanligtvis gjorde hon klart ett manuskript som hon sedan lät renskriva på maskin i tre exemplar. Ett av dem behöll hon, ett annat fick Sprengel. I dessa införde de sina ändringar som hon sedan införde i det tredje exemplaret och skickade till förlaget. Sprengel var mycket duktig på att sätta färg på sin hustrus ord. Hade hon skrivit ”bed för mig” ändrade han till ”bed för en ångrande synderska, goda pastorn”. ”En notarie vid rådhuset i en norrländsk stad”, blir ”kammarskrivare vid tullen i en norrländsk stapelstad”. Detta samarbete var ett gott samarbete som utvecklade von Krusenstjernas romankonst.

I Porten vid Johannes har dock Sprengel gjort mer än smärre ändringar, ty han anses ligga bakom ungefär bakom 55 av bokens 408 sidor och det är inte helt lyckat. Det långa avsnittet om Bodendetåget är helt Sprengels verk och hoppas med fördel över. Kotteriet kring de unga målarna Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson är visserligen inte helt Sprengels verk, men han passar verkligen på att ge Nils Dardel och hans anhang en dolkstöt.

Porten vid Johannes ä en alldeles utmärkt bok, men man bör inte dra sig för att bläddra förbi de sidor som tråkar ut en.

Publicerat

Jazzarkivet: We Insist! Freedom now

We insist

1960 släpptes albumet We insists! som komponerats av Max Roach och Oscar Brown Jr. Albumet var ett var de första i genren som var klart politiskt och ett led afroamerikanernas frihetskamp. Redan 1939 hade dock Billie Holiday lyckats spela in Strange Fruit (skriven av Abel Meerpol 1936) som handlar om de lunchade svarta människor hänger i träden i södra USA. Holidays skivbolag Columbia ville inte stöta sig med den vita publiken, så istället blev det Milt Gablers Commodore Records som gav ut den.

We insist! orsakade också visst rabalder och blev ingen kommersiell framgång. Vissa kritiker gillade den, andra inte. När Roach och Lincoln kom till Sverige i januari 1964 orsakade spelningen på Konserthuset visst rabalder. Vissa ansåg helt enkelt att We insist! var alltför hatiskt emot de vita vilket idag framstår som en underlig reaktion, men så var det alltså på den tiden.

Jazzarkivet har haft den goda smaken att plocka fram denna legendariska konsert från sina arkiv. Lyssna på den och likaså på introduktionen av Olle Helander. Inspelningen är kanske inte helt lättillgänglig, men jag tycker at den är både effektfull och vacker. Förutom Lincoln och Roach medverkar också Coleman Hawkins och ytterligare ett  halvdussin  solister.

Publicerat

Tallskogen skall ses över och gallras

Skogen 1

Raka står de, tallstammarna, i min nygallrade skog.

Första veckan jag var här uppe hade jag en representant från Skogsägarna här för att gå igenom vad som behöver göras. Norra Skogsägarna ägs av sina medlemmar och är verksamma i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland och har till uppgift att hjälpa privata skogsägare med skogsbruket. Det har varit lite så och så med representanten de senaste åren, han har bytts ut alltför ofta. Nu har det dock stabiliserat sig och det är bra.

Tillsammans gick vi omkring i skogen och tittade på vad som där fanns. Dagens skogsbruk har sina nackdelar. Inte minst för att det som premieras är hög avkastning, inte kvalité. Man får inte bättre betalt för att skogen har vuxit långsamt och virket har en hög andel kärna. En tät skog växer långsamt, temperaturen blir inte lika hög på sommaren, och sommardelen av årsringarna blir mindre vilket ger ett hårdare virke. Den gamla, täta skogen, är dessutom bra för fåglarna, och många andra. Dessutom måste tallarna sträva upp mot ljuset, vilket gör dem raka och med ett minimum av grenar och det ger kvistfritt virke.

Detta bör man ha i åtanke när man vandrar runt i sin skog. De åtgärder som föreslås föreslås för att avkastningen, boniteten, skall bli så hög som möjligt, inte virkeskvalitén. Gallrar man, kommer solen bättre åt och marktemperaturen höjs vilket ger högre tillväxt. Den skog jag förfogar över är inte speciellt gammal och det finns inte några  naturvärden bevarade. Däremot borde man kanske låta den stå, utan att göra något, så att den blir tät och mörk och växter långsamt.

Både denna sommar och året innan har jag sågat upp lite timmer för att fylla på virkesförrådet. Det är värdefullt att alltid ha bräder till hands. Dessvärre är jag inte helt nöjd med kvalitén. Virket är alltför mjukt och måste skötas ordentligt för att inte förstöras av väder och vind. De stora andelen splintved gör också att konstruktionerna måste dimensioneras efter den lägre hållfastheten.

Skogan 2

Enligt de regler som finns skall vissa delar av den privata skogen sättas av och få stå ostörd. Det är ett bra initiativ, och regleras av skogsbruksplanen. Till nackdelarna hör att en skogsbruksplan bara gäller 10 år och när man skaffar en ny, kan man flytta området. Skyddet är med andra ord inte långsiktigt.

Skogsägarnas representant föreslog naturligtvis en gallring. Jag tycker om den lite glesa skogen med sina raka tallstammar och hade inte så mycket att invända mot åtgärden. Resultatet blev mycket bra. Det ser propert och luftigt ut. Jag hade dock önskat att det funnits riktigt gammal skog på mina ägor. De äldsta träden, ett fåtal, var cirka hundra år. Dessa sparade jag. Med lite tur får de stå länge till och växa till sig och bli till bra virke.

Skulle man dock behöva riktigt kådrikt virke, till exempel till syllstockar, kan även ung skog impregneras med naturliga medel genom att man barkar dem eller kapar av toppen där de står i skogen. Efter ett antal år har splintveden fyllts med kåda och stoden motstår det mesta, helt utan giftig tryckimpregnering.  Då fäller man trädet och bearbetar stocken.

Publicerat

Tengboms vackra byggnad för Tobaksmonopolet rivs trots att den har ett högt kulturhistoriskt värde

Tengboms tobaksmonopol

Återigen skall en värdefull byggda rivas, dessutom en oerhört vacker. Arkitekt var Ivar Tengbom och den är en del av Tobaksmonopolets komplex. Hur  man ens kan komma på tanken att riva huset är en gåta, hur man fått tillstånd att riva det är stört omöjligt att förstå.

När Tobasmonopolets anläggning inventerades i början av 80-talet yrkade man på följande:
Byggnaderna II, III och V f å r inte till s i t t  y t t r e förvanskas.
Byggnaderna bör vid stadsplaneändring betecknas med q.

Jag vet inte vad som skrevs in i detaljplanen, men idag är huset grönklassat vilket innebär ”ett högt kulturhistoriskt värde och betyder att bebyggelsen är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Med tanke på att hela kvarteret anses mycket bevarandevärt och arkitekten hör till de mer välkända är en gåta. Otroligt nonchalant av politikerna! Hade systemet fungerat som det skall, hade ärendet avstyrkts. Nu gissar jag att det är politikerna som kört över sina tjänstemän.

Husets allra vackraste del är trapphuset och direktionsvåningen. Fönstersnickerierna är i teak och ytterst elegant. Att bygga något liknande idag är så gott som omöjligt, ty det skulle bli alltför dyrt. Fasaden mot gatan är enklare till sin utformning, men porten är magnifik i sin stramhet.

Kvarteret Tobaksmonopolet i sin nuvarande form började bebyggas på 10-talet. Även de byggnaderna ritades av Tnegbom. 1931-33 tillkom en matsalsbyggand som ritades av och byggmästare Emil Lindkvist som uppfört de äldre byggnaderna. I matsalens finns sedan 1947 en al fresco-målning av Bo Beskow.

Lars Epstein skriver i DN om projektet och visar bilder på det nya bostadshus som skall byggas på platsen. Det blir inte litet precis. Varför river man inte ett annat hus istället? Finns gott om risiga kåkar på Södermalm som inte är alltför bevarandevärda.

UPDATERING: Det verkar som om ärendet inte alls är beslutat utan att planprocessen bara påbörjats. Här alla handlingar: http://insynsbk.stockholm.se/Byggochplantjansten/Pagaende-planarbete/PagaendePlanarbete/Planarende/?JournalNumber=2010-00977&docview=1. Den antikvariska undersökningen som finns där är innehållsriv och mot slutet finns många interiörbilder som visar de fina detaljerna.

Publicerat

Kempes mönsterbygge på Norrbyskär

Norrbyskär - vita villor

1890 förvärvade Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, Norrbyskären utanför Norrbyn i Hörnefors kommun strax söder om Umeå. Skären, som ligger helt nära fastlandet, ansågs mer eller mindre värdelösa , ty de var blåsiga och jorden gick inte att bruka. För Kempe var det dock en idealisk plats att anlägga en ångsåg på. Där fanns en naturligt skyddad hamn och de friska vindarna kunde på naturlig väg torka virket.

Norrbyskär - veranda

Ångsågen togs i drift 1895 och då stod redan en lång rad av arbetarbostäder färdiga. Längs med med en lång gata fanns drygt 20 byggnader. De flesta innehållande 4 stycken lägenheter om ett rum och kök, men även ett par förmansbostäder med något större våningar. Samtliga hus, och även skolan, ritades av Kasper Salin. Arbetarbostäderna är helt identiska, men finns också i ett annat utförande där de uppförts i tegel. Att se hela den långa raden av hus är en märklig känsla, ty standardisering var lite lika vanligt vid denna tid. Alla är ljusmålade och höll en för tiden hög standard. El drogs tidigt in, men jag är inte säker på att den fanns redan 1895.

Norrbyskär - tegelhus

De vackra tegelhusen är i en klass för sig. De ligger dessutom på en den del av skären där det var något lugnare, där inte såg och hyvleri störde lika mycket. Husen är i mycket stor utsträckning i ursprungligt skick. Endast taken och toppen av skorstenarna avviker från ursprunget.

Norrbyskär - en förvaltarbostad

Här ser vi ett exempel på en förmansbosad i tegel. Den har verandor på båda sidorna och är lite amerikainspirerad.   Det fans även en variant som byggdes i trä.

Norrbyskär - skolan

Skolbyggnaden består av en huvudbyggnad och på var sin sida en flygelbyggnad. Här fanns förutom klassrum sjöldsal och samlingssal, bostäder för lärarna och lite senare även en klockstapel.

Norrbyskär - herrgården

Herrgården var öns förnämligaste bostad. Till den hörde även en kägelbana som än idag är bevarad i ursprungligt skick. Hela anläggningen ligger idag ute till försäljning.

Norrbyskär - handelsboden

Naturligtvis fanns här också en lanthandel. Den byggdes på senare år ut och fick stora skyltfönster.  På ön fanns också en barnmorska och en läkare kom varannan vecka.

Frans Kempe var socialt intresserad och gjorde sitt bästa för att arbetarna skulle ha det så bra som möjligt. Han ställde dock stora krav och det var inte tillåtet att ha möten på ön. Facket kom därför till Norrbyskär så sent som 1919. Istället fanns där ett arbetarråd som kommunicerade med ledningen och Kempe. Kempe var också mån om att befrämja skogens återväxt och planterade därför ny när den gamla avverkades. Detta var inte helt vanligt under denna liberala guldålder när många träpatroner utnyttjade både skogar och arbetare.

Att ägna sig och sport och att styrka sig rent andligt var däremot  något som uppmuntrades. Alkohol var mer eller mindre förbjudet och förekom i liten utsträckning.

Sågverket lades ned 1952 och idag finns nästan inga spår av själva fabriksanläggningen. Förutom ångsåg och hyvleri, fanns det en järnväg som gick 4-5 meter ovan marken. på den transporterades virket från sågen till hyvleriet. Banan lutade något och således behövde vagnarna bara drivas fram med el när de tomma gick tillbaka till sågverket. En linbana transporterade såg- och hyvelspån till en hamn och där lastades det på pråmar för vidare transport in till fastlandet.

Förutom dessa byggnader har även änkehuset och diverse andra byggnader av lite allmännare karaktär försvunnit. Kvar står dock en imponerande samling byggnader som vittnar om en mycket intressant era i vår industriella historia.

Det finns en mycket intressant dokumentär om Norrbyskär som tyvärr bara finns i en dåligt digitaliserad kopia. Se den här.

Publicerat

Budapestfunkis på Margit körút 15-17

I Budapest, vid Szent István park och Margit kört ligger ett område som började bebyggas i slutet av 20-talet Här finner vi mängder av vackra funkishus som till stor del lär vara ritade av Béla Hofstätter and Ferenc Domány. Min favorit är huset på Margit körút 15-17 som verkar ha varit ett verkligt lyxboende. De två huskropparna länkas samman av trapphuset och i varje hus finns tre lägenheter vad jag kan förstå. En liten och två stora. Studera planritningen här. En bildgoogling ger vid handen att detta är ett helt fantastisk hus!

Denna artikel visar fler av de vackra husen från funkiseran i Budapest. Texten är svår att begripa sig på, men bilderna visar vilka otroliga byggnader som där finns.

Publicerat

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Höstens skuggor

Efter sommaren på Prästkragens hushållsskola är Angela åter hos Petra på Eka gård i Småland. Dagarna blir kortare och höstens skuggor blir allt längre.

En predikant kommer till bygden och när han stämmer upp sin klara röst är det som om Vår Herre stigit ner i den småländska myllan. Adèle, arrendatorns hustru, kan inte motstå dessa vackra ord och inleder efter en tid en affär med predikanten som inkvarterat sig i arrendatorbostadens vindskammare som Adèle omsorgsfullt pyntat. Iklädd endast en tunn penjoar tänder hon en kvällsbrasa i Josef Wallboms gästrum och snart flammar elden varje natt i arrendatorsbostaden.

Tord Holmström åser med viss glädje hustruns intresse för predikanten, ty hans eget liv blir lugnare då Adèle har någon annan att ägna sig åt. En dag i parken på Eka förälskar han sig i Petra som också faller för den stiliga arrendatorn. Tillsammans reser de in till staden och övernattar på ett hotell.

Höstens skuggor är en mycket vacker bok. Livet på landet, som Agnes von Krusenstjerna inte visste mycket om, skildras med de vackraste ord. Vinden viner, löven faller. Frosten nyper astrarna i kronbladen. Den första snön täcker den svarta myllan. Det är så vackert, men av jungfrur och jordbruksarbetare syns knappast ens ett spår.

Tidningen som prasslade i Petras hand förde varje dag budskap från en värld, vilken Petra egentligen intresserade sig bra litet för. Där var politiken, som hon inte begrep mycket av, och kritik av konserter och operor, som hon inte kunde gå på.

Det är något med Petra von Pahlens ointresse för omvärlden som känns mycket tilltalande.

Publicerat

Abbey Lincolns vackra Abbey Is Blue

Av en slump upptäckte jag Abbey Lincoln, just då var jag verkligen i behov av en ny röst. Den skiva jag hade turen att finna var Abbey Is Blue som gavs ut på Riverside 1959. Den är en mycket bra skiva (köp den) och jag tycker nog att man får säga att hon har en helt egen stil. Rösten är dessutom vacker och ackompanjemanget av hög klass. Bland de medverkande finns nämligen inga mindre än Kenny Dorham Wynton Kelly, Phil Wright, Philly Joe Jones och Max Roach samt en handfull andra musiker.

Abbeys is blue var Lincolns tredje album för Riverside. Det föregicks av That’s Him! från 1957 och It’s Magic från året därpå. 1961 kom plattan Straight Ahead på etiketten Candid men sedan blev det mycket glest med skivinspelningar. Det dröjde till 1990-talet innan skivkarriären återfick sin stjärnglans. Mellan 1959 och 1961 släppte hon dock tre skivor tillsammans med Max Roach som också blev hennes man. Moon Faced and Starry Eyed, We Insist! och It’s Time.

Lyssna på Lonely House, Come Sunday och Love Has Gone Away från Abbey Is Blue, eller detta vackra klipp där Abbey Lincoln framträder med Max Roach (de var gifta under en tid) i Freedom Now Suite, inspelat i Belgien 1964.

Publicerat

Nyrenoverade balkonger på Rindö- gatan hade kunnat vara betydligt elegantare

Rindögatan 52 renoverade balkonger (kopia)

På Rindögatan 52 i Stockholm ligger ett vackert 30-tals hus som under många år var Josef Franks hem. Alldeles intill har man anlagt Josef Franks plats och där placerat två avgjutningar av hans stolar. Huset i fråga är nyligen renoverat och det syns att det är gjort med omsorg, framförallt har man monterat balkonger av smide, istället för de standardiserade av lättmetall som är så vanliga. Resultatet är både prydligt och snyggt, men riktigt bra blev det tyvärr icke.

Rindögatan 52 före renoveringen

De ursprungliga balkongerna hade en låg front vilket kompenserades av att man monterat både överliggare och mellanliggare (bilden är tyvärr inte den bästa, här en större som inte heller är bra). Detta gjorde balkongerna mycket eleganta och luftiga. Att ta ned dessa balkonger, gjuta om balkongplattorna och sedan återmonera dem, är inte tillåtet, då dessa balkonger uppfyller inte dagens krav. Enligt dessa får en balkong inte vara klätterbar upp till 80 cm och räcket måste vara minst 110 cm högt. Här har vi alltså orsaken till att huset på Rindögatan fått så lådliknande balkonger.

Jag tycker inte att denna lösning är helt lyckad och skulle föreslå följande: de befintliga förses med ett finmaskigt trådnät mellan plåtens överkant och överliggaren (monteras på insidan och täcker naturligtvis även mellanliggaren). Den låga höjden hade man kunnat komma till rätta med genom att monter ytterligare en överliggare. Trådnät användes då och då på 30-talet, men idag vet jag inte om någon sådan balkong finns kvar i detta område, så det vore på intet sätt märkligt att använda dem i detta fall. En extra överliggare är ett vanligt knep när gamla balkonger skall moderniseras och därför vedertaget.

Denna lösning avviker naturligtvis också från den ursprungliga lösningen, men den bevarar det jag tycker är mest utmärkande för det sena 30-talets elegantaste balkonger: den låga frontplåten och flera överliggare.

Det vore verkligen önskvärt med lite mer fantasi och god vilja när 30-talets eleganta balkonger skall renoveras, annars är det stor risk att de eleganta skapelserna från decenniets sista del snart är ett minne blott.

Publicerat

Utmärkt 1880-talselegans på Hägnan

Hägnan i Nederluleå, Luleå Gammelstad, är verkligen ett friluftsmuseum som man bör besöka, framförallt för de två vackra Norrbottensgårdarnas skull. Den ena är visserligen bara en bagarstuga till en stor Norrbottensgård som brann 1978, men trots det är den en stor parstuga som kompletterats med två kammare på ena gaveln. Interiören på bilden här ovan kommer från salen i den andra gården.

Hela Hägnan är ett försöka att återskapa hur det kunde se ut på en kustnära gård Norrbotten i slutet av 1800-talet. Då området kompletterats efter hand är kanske inte uppställningen helt korrekt, men det är inte mycket att säga om det. De två Norrbottensgårdarna är påkostade och har en dekorationsmålning som endast hör de mer förmögna gårdarna till.

Innan vi går skall jag passa på att redogöra för hur Norrbottensgårdarna är disponerade. Grunden är en parstuga, även om enkelstugor naturligtvis också förekom men med Norrbottensgård menar man nästan uteslutande en parstuga. En sådan består av två stora rum på var sin sida om den förstuga som utgör entrén och som innanför sig har en kammare (bakikammare, farstukamamre mm osv). Detta framgår av denna skiss. Det ena stora rummet var köket/dagligstugan, det andra var salen eller som den ibland kallades: sommarköket. I köket sov, umgicks och arbetade man. För att hålla värmen på nätterna fanns ofta sängskåp. Vid spismuren fanns ibland ett litet varmt fack och där kunde man lägga åldringar och små barn. Förmögna gårdar hade ofta kammare på ena gaveln, som på skissen, innanför köket. Den ena av dessa kammare var något större på den andras bekostnad. I sällsynta fall fanns kammare på parstugans båda sidor, dvs även innanför salen. Eldstäder fanns alltid i köket. I övriga rum lite beroende på råd och lägenhet. Salen användes oftast bara sommartid och behövde därför inte värmas upp. Kamrarna kunde däremot användas vintertid och i så fall murade man upp en eldstad, en öppen spis, rörspis eller kakelugn (det dröjde dock ett tag innan de kom till Norrbotten).

Om hemmansägaren fick det bättre ställt kunde det hända att mangårdsbyggnaden timrades på med några varv och större fönster (eller större fönster om det redan fanns fönster) sattes in på övervåningen. Ofta förblev denna våning oinredd, den vittnade endast om ägarens förmögenhet.

Gården på Hägnan har två kammare på gaveln och här är en bild från den södra. Som ni ser är den påkostat inredd med imiterad panel målad på väggarna. Visst är det snyggt? Jag är mycket svag för detta sätt att ta efter högreståndshemmens detaljer. I den andra gården, bagarstugan, är väggmålningar ännu mer iögonfallande.

Här ser ni hur fint man har målat. Smakfullt med marmorerad panel och en sorts imiterat listverk på väggarna. Tyvärr är det nästan inga byggnader som har kvar målningar i detta slag. Nästan allt har målats över eller tapetserats.

Den norra kammare med sin klassiska utdragssäng som ofta, i modernare tid, gjorts om till soffa och försetts med sofflock. Såhär ser de dock ut i original och ofta är de som den på bilden ådringsmålade för att ge sken av att vara snickrade i ett ädelt träslag. Vi har en snarlik hemma på gården som står bäddad på precis detta sätt. Ofta brukar de vara utförda med gustavianska influenser blandat med lite nyrenässans.