Jag är mycket förtjust i skulpturen på toppen av Floras kulle. Den är på alla sätt mycket lyckad.
Och så har vi Carl Wilhelm Scheele
Gold Star på 6252 Santa Monica Blvd
Gold Star studios i Los Angeles är en verklig ikon i pophistorien, även om den inte längre finns kvar. Mest känt är den, åtminstone för mig, som hemvist för Phil Spectors Wall of Sound-inspelningar med bl.a. Ronettes, Crystals och The Righteous Brothers. I studion fanns en ekokammare som ansågs mycket lyckad säkerligen är en av förklaringarna till det maffiga ljudet på många inspelningar.
Veronica ”Ronnie” Spector i Gold Star studios med Phil Spector i bakgrunden. När Phil laserade Ronettes var han fortfarande gift med Anette och strax intill etiketten, precis där spåren slutar på en 45-varvssingel, brukade han låta gravera in PHIL + ANETTE. Så också på Be my baby som var Ronettes första singel. Men sedan kraschade äktenskapet och Veronica Bennett blev fru Spector och den romantiska gravyren försvann.
Why can’t you see the detour ahead?
Jag upptäckte en gammal jazzplatta som jag aldrig hörtförut: Howard McGhees Nobody Knows You When You”re Down And Out (YouTube-länk), en United Artists-inspelning från 1962. Rätt snygg måste jag säga, även om jag har lite svårt för orgeln. Omslaget är fint, dessutom.
Wake up slow down
Before you crash and brake your heart
Gullible clown
You fool, you”re heading
In the wrong direction
Can’t you see the detour ahead
Detour ahead, en Billie Holiday-inspelning från tidigt 50-tal gjord efter att hon hade dumpats av Decca och innan hon fick kontrakt med Norman Grantz bolag. Riktigt bra är den och så sorglig och uppgiven.
Apropå Grantz så slår jag ett slag för Jazz at the philharmonic, här i ett klipp från ett framträdande i Helsinki 1953.
Ett helt ombyggt hus på Tegnérgatan
När jag promenerar hem från jobbet passerar jag ofta Tegnérgatan 6 som är ett gammalt 80-talshus som helt omgestaltades i slutet av 30-talet. Entré och trapphus har getts viss konstnärlig utsmyckning av de ovanligare slaget. Jag tycker att resultatet är vackert och skulle gärna besöka några av lägenheterna.
Åtterligare ett par bilder: porten och en detalj av porten.
Men anordna ett byggnadsvårdsläger!
Ibland kan det kännas kämpigt att måla om sina surt förvärvade byggnader men vad är väl då lämpligare än att anordna ett byggnadsvårdsläger? Under värmeböljan i juli månad råkade jag befinna mig i en pittoresk Västerbottensby med ett uthus som trängtat efter rödfärgning i många herrans år. Som av en slump anordnades ett byggnadsvårdsläger och jag fick möjlighet att grundligt lära mig rödfärgningens svar konst. Resultatet blev en röd byggnad och ett diplom med 5 guldstjärnor signerat av Frideborg van der Flarque.
Lite flottare folkhem i stadskärnorna
J
Jag skriver om det lite flottare folkhemmet på Gård och Torps blogg. Fortsätt läsningen där.
Ett sågverk som lämnats åt sitt öde
På väg genom Västerbotten, närmare bestämt mellan Skellefteå och Burträsk en bit in i landet, passerade jag ett gammalt sågverk som verkligen sett bättre dagar. Ja, delvis verkar det ha börjat rivas ned,
Jag tycker det är så vackert med trähus som blivit skeva. Trä är ett segt material som kan böjas åtskilligt innan det brister och därför kan gamla byggnader anta de mest underbara former. De en gång så raka linjerna har böjts och är allt annat än vågräta.
Något om konsten att spilka takspån
Som bekant har jag lagt spåntak i sommar vilket var mycket roligt. Speciellt svårt var det heller inte, men det hela underlättades av att jag hade färdiga spån i ett förråd. Dessa gjordes på 50-talet och har legat och dammat allt sedan dess.
Högt på önskelistan har jag denna sommar haft en spilk, dvs en spånhyvel, den maskin som används för att göra takspån. Som av en slump kom jag över en sådan en av de sista dagarna där uppe så nästa sommar skall jag ta den i bruk.
Konsten att göra spån har jag dock lärt mig i sommar och det är inte min hyvel som syns på bilderna. En spilk drivs medelst balatarem (plattrem) från traktorns remskiva, en tändkulemotor eller en mobil elmotor. I detta fall är det traktorn som står för drivningen. Att remmen korsats gör att anläggningen blir bättre vilket minimerar risken för att den skall åka av och att den skal slira.
De svåraste momentet är egentligen att finna lämpliga spilktallar. Takspån görs nämligen ofta av just tall, även om frodvuxen fura och andra träslag förekommer. Spilktallen skall vara rakvuxen och kvistfri och relativt ung. Ingen gammal tall på 150-250 år med andra ord. Den huggs på vårvintern eller våren, barkas och sågas upp i 45 cm långa klabbar, dvs den längd som takspånen skall ha. Spilken, hyveln, fungerar ungefär som en osthyvel och tallklabben läggs upp och hyvlas på tre sidor (ev 4 om det är en nycker grov tal). Den innersta kärnan får inte användas, dessutom blir de spånen väl smala för att vara användbara. Man får absolut inte hyvla enbart två sidor, ty då kommer den innersta kärnan med och då spricker spånen lätt! På en av demonstrationerna jag såg i somras gjorde man just det misstaget, men det berodde kanhända på att man hade klena klabbar.
Här syns de färdiga spånen och även hyvelns skär. Det sitter fast i en platta som åker fram och tillbaka och för varje varv hyvlas ett nytt spån fram. Man bör vara försiktig så att inte fingrarna förvandlas till takspån!
Grundigs förnämliga stereomodell
I samma veva som televisionen började sitt segertåg i Sverige, anlände stereofonin vilket inom ett par år slog ut marknaden för stora och påkostade radiogrammofoner. Redan i början av 60-talet minskade marknaden drastiskt och vid decenniets mitt var deras saga all. Kvar fanns istället modulära stereoanläggningar, portabla grammofoner och små och enkla radiogrammofoner.
Höstan 1958 lanserade Grundig en av de mest påkostade stereoradiogrammofonerna, Grundig SO 192 (S0 står för Stereo Orchestergerät). Möbeln innehåller 6 högtalare, 3 för varje kanal och en rejäl förstärkare där båda kanalerna har push-pull-slutsteg. På dess ena sida finns skivväxlare och på dess andra en bandspelare. I mitten radiodelen som fälls ut. En mycket vacker modell om ni frågar mig. Förmodligen låter den bra också, ty Grundigs toppmodeller har vid den här tiden en mycket fint och kraftfullt ljud.
Tchaikovskys violinkonsert i D dur
Söndagsmusik. Tchaikovsky violinkonser i d dur opus 35. Det är en tysk inspelning från 1939 med professor Georg Kulenkampff på violin och orkestern leds (Orchester des Deutschen Operahauses berlin) av generalmusikdirektör Artur Rother. Verkligen tjusiga titlar.
Stycket är som sagt inspelat 1939, strax innan eller precis efter krigsutbrottet vilket måste ha varit en speciell tid. Jag förmodar att det låg mer av seger i luften i Tyskland än på många andra håll i Europa. Violinisten, Georg Kulenkampff, dog ung, redan 1948. År 1944 flyttade han till Schweiz. Kanske berodde detta på den politiska situationen i Tyskland, jag vet inte. Han kan dock knappast ha varit av judisk börd.
Lyssna på Tchaikovskys vackra och vemodiga violinkonsert D-dur op. 35.
Inspelningen gavs ut på 4 stycken 78-varvsskivor (Telefunken) vilket är förklaringen till de kortare avbrott som med jämna mellanrum inträffar.
Hemma hos Karin Kavli i Stockholm
Denna vackra våning var Karin Kavlis hem i mitten av 40-talet, innan hon flyttade till Göteborg och blev chef för Göteborgs stadsteater. Vardagsrummet är relativt djupt och erbjuder gott om plats. Naturligtvis finns där en stilig öppen spis. Notera också skåpet som står mellan vardagsrummets fönstervägg och matsalens.
Kavli håller sig med flygel, en hel del tavlor och man får säga att hennes hem är smakfullt. Draperiet som avskiljer vardagsrummet från hallen är också en detalj som jag gillar men som inte är så vanlig idag.
Matsalen går som sig bör i något äldre stil, även om denna är både ljus och trevlig. Den gamla klockan skulle kunna vara arvegods, men inget sägs om den i reportaget i Vecko-Journalen.
Kavli gifte sig redan 1935 med norrmannen Knut Kavli, som till grundaren av detta välkända märke, men makarna levde ofta åtskilda på grund av sina yrken.
Uppdatering: lägenheten låg på Artillerigatan 20 och var en 3:a med jungfrukammare.
Fråga om lägenheter och villor i stan
Gård och Torp har som bekant en systertidning, Bevara stilen, som utkommer med två nummer per år. Här är det villor och stadsvåningar som står i fokus, inte lantligt belägna gårdar och torp. Även i denna publikation finns en frågespalt och från och med kommande nummer är jag en av experterna som besvarar läsarfrågor. Har ni frågor, skicka in dem snarast så finns det en chans att de besvaras redan i kommande nummer. Det går bra att maila direkt till tidningen (gunilla.vonplaten@gardochtorp.se) eller om ni föredrar det, skriva dem som en kommentar till detta inlägg,
Augustinätterna, de faller allt tidigare
När jag kom tillbaka från Västerbotten de sista dagarna i jul var nätterna fortfarande nästintill helt ljusa, även om skymningen tätnade när klockan närmade sig ett. Två veckor senare faller mörkret allt hastigare. Vid tio är det nästan helt mörkt och fukten stiger upp ur markerna. Det är vemod och det är den mörka, norrbottniska augistinatten
Årets plöjningstävling i Holmträsk
Äldre traktorer är ständigt efterfrågade och betingar förvånansvärt höga summor. Inte så underligt kanske, de är både slitstarka, snygga och dessutom små och nätta och tar sig lätt fram i skog och mark. De är också en del av vårt agrara kulturarv och minner om den tid när jordbruket moderniserades och hästarna gick på reträtt.
De senaste åren har traktorsällskapet Ella anordnat plöjningstävling i Holmträsk. Förra årets missade jag, ty när jag anlände var programmet redan avslutat, ty man låg ett par timmar före utsatt tid.
Detta år var jag i god tid och hann se det mesta. 9 ekipage tävlade, 4 med tvåskärig plog och 5 med enskärig. Att plöja med endast ett skär tar sin tid, med två blir det två fåror och arbetet går därför dubbelt så fort. Under den tid när hästarna dominerade var den enskäriga plogen vanlig, ty mer orkade inte en häst, men kanske gick det med två om de gick i par.
Vill man vara lite för mer plöjer man med agronomrygg, dvs även mittfåran blir ordentligt genomplöjd och inte bara täckt. Detta gör man ofta bara i början av sin bana som lantbrukare, när idealen är höga och krafterna inte sinar. Agronomrygg kräver sin man och dessutom måste plogen ställas om under manövern för att man skall lyckas. En ung man, 11 år tror jag blott att han var, lyckades riktigt bra vilket framgår av bilden ovan. Med hjälp av en farfar och hans gamla traktor hade den uns gossen övat och lyckades faktiskt kamma hem andra platsen. Inte illa vid så unga år!
I våra svenska marker med Carl Fries
Jag hittade en bok som helt överträffade mina förväntningar och boken i fråga var Carl Fries I svenska marker från 1930. Det är en påkostad volym, halvfransk med marmorering med små guldstänk uti. Bilderna är underbara på alla sätt. Väl exponerade, arrangerade och beskurna. Trycket är helt förträffligt (Nordisk Rotogravyr) och pappret av bästa kvalité. En drömvärld är vad som presenteras, vilket inte minst ses på bilden här intill (här i större format).
Bokens inledning avslutas briljant en smula högtravande med Må nu dessa bilder i sin mån föra de vilda varelsernas talan och vidga förståelsen för den levande natur, vi ha att förvalta.
Överhuvudtaget skriver Carl Fries utmärkt. Jag måste be att få citera ett längre stycke, som på ett talande sätt beskriver denna boks förträfflighet. Fries beskriver här följderna av att stora träsk och grunda sjöar i slättlandets sänkor ha dikats ut och avtappats, för att sedan odlas.
Där sankmark och vatten fordom bildade ett avbrott i slättens enformormighet, gå de odlade fälten fram. Trädesjorden ligger blott mörkare därnere, och djupa dikesgravar korsa varandra. En dag i april kan man få se en flock sångsvanar komma farande över en sådan mark. De sänka sig ned och göra ett par långa svängar över den försvunna sjön, som säkert varit dem ett gott rasteställe. Svanen blir gammal, och de äldre i flocken ha väl sjön i minne från forna vårflyttningar. Nu blänker ej längre något vatten under dem därnere i bygden, nu brytes ej mer tågordningen här för rast, men ännu gör flocken en lov för att se efter om sjön ändå inte finns kvar.
En vackrare bok över den svenska naturen har jag aldrig sett. Den finns på Bokbörsen.
Om en Scandale aux Champs-Élysées
I ett stort parisiskt varuhus mördas den ena stjärnmannekängen efter den andra. Vem står på tur? Polisen arbetar febrilt.
I den dramatiska filmen Scandale aux Champs-Élysées spelas två melodier varav Bolero blev den mest populära. Originalinspelningen gjordes av Jacqueline François med Paul Durands orkester (Durand var tillika kompositör).
Mademoiselle de Paris
Bolero
Precis som Lucienne Boyer och Patachou, är Jacqueline François idag tämligen, för att inte säga helt, bortglömd. Lite synd kan man tycka, ty onekligen är det en ganska fin fransk air över dessa artisters insjungningar. För att inte tala om Joséphine Bakers väldigt vackra Mon coeur est un oiseau de iles och Charles Trenets lätt uttjatade La mer (Spotify). Fransk vår!
Ett tapetfragment från 1800-talet
Det äldsta tapetlagret i kammaren, det som sitter ovan väggmålningarna, är denna vackra tapet. Det är inte svårt att tänka sig elegansen när den var nyuppsatt, men samtidigt är det betydligt svårare att tänka sig att man faktiskt tapetserade över de vackra väggmålningarna, men modet har ju som bekant viss makt.
Olle Engkvist, en driven byggmästare
Man får nog säga att Olle Engkvist är den mest omtalade av alla byggmästare som varit verksamma i Stockholm. Engkvist föddes i Gävle 1889 och studerade som tonåring vid Brunnsvikens folkhögskola. Efter ytterligare några år vid Byggnadsyrkesskolan och på KTH, fick han byggmästarrättigheter 1919 och startade sitt företag, Bygg-Oleba.
Som ung umgicks Engkvist i kretsarna kring Alf Ahlberg (bror till Hakon Ahlberg, arkitekten) och blev på så sätt bekant med Uno Åhren, Honorone Hermelin Elisabeth Tham, Gurli Hertzman-Ericson, Johan Hansson och Jenny Bergqvist-Hansson, människor som intresserade sig för allmän rösträtt, jämlikhet samt bildnings- och sociala frågor, vilket inte minst avspeglas i de hus han byggde. Och det var inte få.
År 1932 stod radhusen på Ålstensgatan klara och statsminister Per-Albin Hansson flyttade in. Detta var Engkvist första riktigt stora projekt och följdes bl.a. av smalhusen i Hjorthagen, kvinnohuset på Kungsklippan, smalhusen vid Tellusborg, stjärn– och terrasshusen i Gröndal samt familjehotellet i Hässelby. När Hjorthagshusen skulle byggas, samarbetade Engkvist med vännen Hakon Ahlberg och hans arkitektkontor. Kontoret ritade också de smalhus som uppfördes vid Tellusborg, men då hade Leif Reinius och Sven Backström börjat arbete för Ahlbergs firma. Från 40-talet och framåt samarbetade Engkvist ofta med Backström & Reinius som då hade startat eget i sina egna namn. De är bland annat upphovsmännen bakom stjärnhusen i Gröndal som blivit smått berömda (även om de finns på andras ställen än i Gröndal, t.ex. Bergshamra och Örebro).
År 1946 var Engkvist inbjuden till barndomsstaden Gävle för att tala om byggande. Staden var då inne i en hektisk fas av nybyggnad och sanering och kommunen väntade sig en byggmästare som sjöng det storskaliga nybyggandets lov. Pamparna må ha blivit besvikna, ty istället höll Engkvist ett tal där han värnade forna tiders byggande och hur viktigt det var att spara avtryck från en svunnen tid. Jag citerar några stycken ur detta mycket kloka framförande som än i dag är aktuellt.
”En 1700-talsbyggnad i ett nybyggt eller sanerat samhälle, sade han, kan ge oanade trevnadsvärden. Bevarandet av ett sådant hus finge inte ses i omedelbart sammanhang med förräntningen av insatt kapital, men en sådan kapitalplacering skulle ändå alltid förränta sig på ett eller annat sätt, det behöver man inte oroa sig för.”
”Sådana fina gamla hem […] till bostäder för ett samhällsskikt som förstår deras värde och som ur dem förmår hämta inspiration och arbetsförmåga.”
”Vi kostar på oss så mycket som kan vara onödigt men borde vi inte istället lägga ned betydande summor på att bevara den gamla byggnadskultur, som är och förblir ryggraden i en stads andliga väsen.”
Trots att Engkvist verkade i en tid när byggandet rationaliserades mer och mer, förblev han en vän av det hantverksmässiga byggandet vilket måste ha varit en smula ovanligt under dessa år. Visserligen arbetade han med s.k. seriebyggande, men det innebar i princip att arbetarna delades upp i olika lag som i tur och ordning utförde sina arbetsuppgifter utan att ge avkall på kvalitén i utförandet.
Privat lär Engkvist ha varit en mycket bestämd man. Han och hans hustru Signhild var barnlösa och donerade alla de fastigheter som Engkvist ägde till en stiftelse som i många år förvaltade beståndet. För några år sedan såldes emellertid alla hus ut och idag ägnar sig stiftelsen åt att förvalta pengarna och dela ut stipendier. På så sätt lever Olle Engkvists minne fortfarande kvar.
Citaten ovan har jag hämtat från boken Olle Engkvist byggmästare, utgiven 1949 av hans företag Olle Engkvist Byggmästare.
Nu är flaggstången där den skall vara
För drygt 2 år sedan, i maj 2012, slog blixten ned i flaggstången och den spreds over hela tomten. Sedan dess har det varken flaggats eller ”vimplats”. I ladugården låg dock till alla lycka två flaggstångsämnen, dvs två barkade furor på tork. De har legat i 5-6 år gissar jag så det var bara att sätta i gång med arbetet.
Första sommaren impregnerade jag den med rå linolja. Dels penslade jag den ett par gånger, dels sprutade jag in olja i torrsprickorna. Sedan fick den torka ordentligt. Året därpå, förra sommaren, blev inget gjort men i år har jag målat den med vit linoljefärg och sedan har den fått torka ett par månade, och naturligtvis ordentligt mellan varven.
Stången var 13,5 meter och med hjälp av traktorn lyfte vi upp den och fäste fast den i sitt övre fäste. Jag hade också, men hjälp av yxan, flatat till den längst ned så att den skulle passa. det nedre hålet borrade vi först sedan stången helt rests.
Med hjälp av traktor och spännband kunde vi resa stången säkert. Det senare fästes dels vid stångens nedre del och dels i infästningen. Till en början tjänade den som en säkerhetsspärr och mot slutet hjälpte den till att resa stängen. Vi hade också fyra trodor som vi fogat samman till par och med vars hjälp vi kunde lyfta stången uppåt. För att förhindra att stången så att säga vickade över, hade vi satt en spärr i den nedre fästet.
När stången stod som den skulle, borrade vi det nedre hålet och satte dit den rejäla bult som håller den på plats. Sedan var det bara att hissa flaggan!
Ja nog var virket verkligen bättre förr
På 30-talet skickade Nordiska Museet ut en frågelista, den 10:e i ordningen, som fick namnet Virke och virkeshantering till äldre män som jobbat med tära och avverkning. Syftet med detta var att ta reda på hur man förr i världen, läs 1800-tal, sett på god virkeskvalité. Troligtvis hade man redan på 30-talet börjat sänka kraven, men det framgår inte av denna skrift. Det dröjde dock till början av 60-talet, på ett ungefär, som den verkliga kvalitetssänkningen kom och som är extra tydlig när man tittar på fönster.
I Nordiska museets skrift Var virket bättre förr, som utgavs 1985, redovisas resultatet av frågelistan vilket är mycket intressant läsning idag. Dagens moderna skogsbruk prioriterar i princip bara tillväxt (jag talar nu och i fortsättningen uteslutande om gran och tall). Skogen gallras, så att ljus och värme kommer träden till godo och ibland gödslar man. Resultatet av detta blir snabb tillväxt vilket är positivt så tillvida att man på relativt kort tid får mycket virke. Till nackdelarna hör dock att merparten av virket består av splintved, ytved, dvs den ved som ännu inte hunnit omvandlas till starkt kärnvirke. Kärnvirke är starkt och motstår röta väl och behöver därför inte impregneras med starkt giftiga ämnen. Ett starkt virke tillåter dessutom smäckra konstruktioner vilket naturligtvis ofta är en stor fördel.
Hur tänkte man då förr? En van timmerman visste precis hur man hittade ett moget och välvuxet träd. För det första skulle man för tall leta på torr och näringsfattig mark, gärna i en norrsluttning. Träden måste så relativt tätt för att bli raka och kvistfria och för att växa långsamt så att årsringarna blir täta. Viktigt var också att trädet verkligen vuxit klart, vilket bland annat kanses på kronans form och på att årsskotten är försumbara). Trädet får heller inte ha vridit sig eller ha skador orsakade av insekter. Genom att studera barken, kronan, och grenarna och genom slå med yxans baksida mot stammen kunde ett tränat öga avgöra om trädet var dugligt till annat än ved.
Var kraven extra höga, till exempel om virket skulle användas till fönster eller syllar (den nedersta stocken i ett timmerhus), kunde man ringbarka träded ca en halv meter ovanför marken och sedan låta det stå minst ett år, gärna mer. Resultatet blev en torrfura där splintveden fylldes med skyddande kåda. Kådan fungerar helt enkelt som ett mycket effektivt impregneringsmedel.
Att avverka barrträd på sommaren var heller inte något som rekommenderades. Bäst ansågs att fälla träden i december januari, ty då är de som torrast eftersom saven har dragit sig ned. Ett sommarfällt träd är fuktigt och när det torkar blir det lättare sprickor. Likaså såg man med viss skepsis på flottning, ty man ansåg att viktiga ämnen urlakades i vattnet under transporten.
De stora skillnaderna mellan nu och förr är att man prioriterade hållbarhet framför avkastning. Med hjälp av impregnering kan vi idag får hållbart virke på konstgjord väg. Panel, fönster och annat som inte impregneras kräver idag en god skötsel för att inte förstöras. Använder man dålig, läs modern plastbaserad färg utan ordentlig grundmålning med olja, blir livslängden kort. Kanske spelar inte det någon roll idag när man ändå vill byta ut det mesta efter bara 30-40 år. Däremot leder ju allt detta till en form av resursslöseri som inte känns speciellt up-to-date.
Att gå tillbaka till forna tiders sätt att bruka skogen tror jag blir svårt, men däremot tror jag att vi måste lära oss skillnaden mellan bra och dåligt virke och därmed lära oss betala extra för prima vara. På så sätt skulle det löna sig för skogsägarna att ta fram virke av högsta klass istället för att ta till miljöfarliga metoder som tryckimpregnering. Naturligtvis kan det också vara en god affär att betala mer för virke som skal landsändas till panel och fönster, om man vill ha en lång livslängd. Det blir ofta billigare än att med jämna mellanrum byta ut mot nytt.
Kiosken och punkthusen i Kortedala
De trekantiga punkthusen på Julianska gatan, uppförda 1956 efter ritningar av arkitekt Jan Wallinder och Sven Brolid, ligger högt i förstaden Kortedala och syns över en stor el av staden. En gång i tiden måste de ha varit helt fantastiska, men idag är de sorgligt ombyggda och jag tror inte något av fasaden är ursprungligt. Det är verkligen synd, ty husen är ytterst originella och Kortedala är Göteborgs första förort och dessutom en riktigt lyckad sådan, vackert belägen som den är på en höjd.
Kiosken Lyktan i Kortedala utstrålar verkligen 50-tal där den står alldeles ovanför en gångväg som är nedsprängd i berget. Tyvärr har den under många år fått förfalla och är nu i mycket dåligt skick. Man skulle önska att bostadsbolaget, med stöd från kommuns eller någon annan instans, skulle rusta upp det karaktäristiska huset. Här en bild som visar den i all sin glans.
Två snygga balkonger i Södra Ängby
Denna balkong tycker jag är otroligt snygg! Naturligtvis helt förbjuden att bygga idag, men så länge den sitter där den sitter är den tillåten. Luftigare och elegantare blir det väl knappast. Perfekt som vädringsbalkong till ett sovrum eller hall.
Här har vi en annan pärla med trådnät som jag tycker är så snyggt. Även den luftig och elegant. Höga plåtskärmar stänger ute ljuset, men jag har lärt mig att många föredrar det för att minska insynen. Lite märkligt, ty är det är sällan man ser någon på innerstadens balkonger.
Men glöm dock ej, att du tillhör mej
Här en vid första mötet banal tidigt 50-talsschlager som jag numera tycker mycket om. Texten är faktiskt helt fantastisk och jag tror nog att den är bättre idag än den gång det begav sig. Den svenska versionen är faktiskt att föredra, även om Dean Martin är nog så smördrypande härlig i det vackra klippet ovan. Av engelskspråkiga inspelningar kan dock Patsy Clines eller The Duprees rekommenderas.
Men nu Staffans Broms svenska cover från 1953 som fått titeln Du tillhör mig. Den handlar om kärlek, trygghet och frihet. Mer behöver inte sägas.
Pyramiderna vid Nilens strand,
en oas vid horisontens rand,
om du ser en hägring,
glöm då ej att du tillhör mig.
Se Champs-Elyssess i all dess prakt,
njut av Söderhavets trollska makt,
om du blir bedårad,
glöm då ej att du tillhör mig.
Lyssna på Du tillhör mig:
Lugnet vid den lilla ön mitt i skogen
Det var en av de heta dagarna i mitten av juli då jag befann mig i Västerbotten. Vi beslöt oss för att åka till en sjö istället för att ta en tur till havet. Det var en liten smal väg som nästan var en skogsväg. In i skogen åkte vi på vägen som slingrade sig fram genom trädmassorna. Till sist tog vägen slut och vattnet glittrade mellan tallarna.
Den var en förvånansvärt stor sjö som gick i vinkel och som dessutom hade en liten ö i sin ena del. Till ön ledde en spång men den var av allra sämst slag och hade kapsejsat. Den lilla ön var en tallbeprydd bergknalle, lite romantiskt inbjudande men ack så svår att nå, om man inte ville simma dit ut.
I vattnet var det ljummet och vid strandkanten fanns det spår av hjortron och doft av pors. Lugnt och stilla och perfekt att sitta vid en brygga och inte göra mycket alls.
Se med snickarögon säger Bodafors
På 40-talet hade SMF i Bodafors en rätt fin reklamkampanj i veckopressen där de uppmanade köparna att se med snickarögon på möblerna i möbelaffären. Det hela påminner åtskilligt om de konsumentupplysande skrifter som utgavs vid denna tid och som hade till uppgift att bilda allmänheten på diverse områden.
I just denna annons får vi lära oss om basning, dvs att med värme och fukt omforma ett stycke trä. SMF använder denna teknik för att forma sina svängda ben istället för att såga till dem ur en något större stycke.
Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors var en storindustri under denna tid och tillverkade möbler av hög klass och samarbetade bl.a. med Carl Malmsten, Bertil Fridhagen och senare Bruno Mathsson. 1951 köptes de upp av Åtvidabergskoncernen och 20 år senare uppgick de i DUX-gruppen.
För svårt att riva idag, säger Reinfeldt
I valtider blir bostadsfrågan ofta extra aktuell. Att bygga fler bostäder i tätorter och storstäder är något som skall prioriteras. Hur man skall förhålla sig till avfolkningen i landets andra delar verkar däremot inte lika intressant. Den 16:e augusti höll Fredrik Reinfeldt sitt sommartal som en del i valupptakten. I Expressens livereportering står att läsa följande:
”Överklagandeprocessen försenar byggandet och ökar kostnaden för byggandet. Inskränk till hur många personer som får göra överklaganden, säger Reinfeldt. Han vill även ta bort vissa instanser för överklagan samt införa en avgift för att överklaga.”
”I dag finns det svårigheter att bygga. Bygga högre, bygga mellan husen, riva gamla hus, breda ut städer; är alla exempel på svårigheter i Sverige. Då bygger man ingenting. Tillgång till mark, produktionskostnader och den tid det tar att få fram beslut om byggande är det som måste förändras.”
Med tanke på vilka horrörer som växer upp här och där i vårt land och vilka kulturvärden som fortfarande går till spillo så är det svårt att se att det är för lätt att överklaga. Det är precis lika viktigt att ha en snabb och smidig beslutsprocess som att det ges tillfälle att säga ifrån. När man läser Reinfeldtss tal är det mycket lätt att dra paralleller till den politik som fördes under 60-70-talen och som raderade ut alltför mycket av våra stadskärnor. Under den tiden var den borgerliga oppositionen i Stockholm inte särdeles förtjust i vad som skedde i huvudstaden, men de hade inte tillräckligt att säga till om. Idag, när de själva sitter vid makten, är det som om de övertagit den osentimentala synen på det gamla och den brutalitet som krävs för att söndra kulturarvet. Det är på intet sätt en slump att rivningarna har accelererat de sista åren och att även högt kulturklassade byggnader rivits eller hotas av rivning.
Idag, när det är betydligt lättare att få bygglov även om en gammal kulturbyggnad måste offras, är det extra viktigt att det är möjligt att överklaga och att det inte är belagt med höga avgifter. Det är klart att det alltid kommer att finnas människor som mer eller mindre överklagar för överklagandets egen skull, men det får man ha överseende med i en demokrati. Har ett beslut tagits, men inte vunnit laga kraft, skall det naturligtvis vara möjligt att med stöd av till exempel Plan- och bygglagen skicka in en klagoskrivelse. De lagar och förordningar som tagits fram skall följas och inte ignoreras av politiker som hellre ser till sina egna intressen än regelverket.
Så är det trots allt mitten av augusti
Augusti månads mitt är nådd. Det börjar bli svalt på nätterna och regnet är på väg. Regnat har det inte gjort alls denna månad, däremot i mitten eller slutet av juli. Med andra ord är det torrt. Blommorna i trädgårdslandet har nästan torkat bort.
I morse cyklade jag til slåttarstugan för att ta några bilder nu när ängen är som vackrast. Klöver och timotej. Ännu har nämligen inte den andra skörden tagits.
I lördags åkte jag till Persibyn, en mycket liten by mitt i det storslagna odlingslandskapet i Långnäs. I närheten av Piteälven och Svensbyfjärden är det inte dumt att vara bonde. I Persibyn finns dock inte bara bönder, utan även Pite byggnadsvård, och det var dit jag var på väg för att köpa färg och en rejäl pensel istället för alla dålig som jag har liggande. Färgen jag letade efter var ämnad till de där dörrfodren som jag satte upp när jag monterade in den nya dörren.
Vedbacken har inte varit någon större prydnad de sista åren men nu har jag flyttat vedboden som ni ser på bien till dess rätta plats. Nu bildar den och bodans baksida återigen något av en gårdsplan och det är väldigt trevligt. Jag har även passat på att lägga upp förrådet av gamla telefonstolpar precis vid björkarna. Det hela blev knappast sämre av att jag dessutom fläskade upp Pontiacen där.
På gödselbacken, som är en stor betongplatta, har jag under de två senaste åren lagt upp mänger av ruttna bräder och annat rivningsmaterial. Det såg inte speciellt prydligt ut. Efter att ha tagit ut all spik, och sparat den handsmidda, körde jag upp allt till majbrasan uppe på berget. Där lägger alla i byn sitt brännbara avfall, dvs trä och sly och liknande. Både praktiskt och ändamålsenligt.
Hur som helst är jag belåten över att i år haft tid att snygga till allt som jag inte hunnit ta itu med under tidigare år. Jag tycker om när det ser snyggt och prydligt ut, och vill inte ha bråte liggande.
En helt speciell öppning på en lada
Strax in i skogen ligger ett par slåttarstugor vid några utskiften. Intill dem finns naturligtvis många ängslador, för någonstans skulle det torra höet naturligtvis förvaras. När höet hade torkat ordentligt på hässjorna, laddades det och hämtades sedan hem till gården allteftersom under vintern.
Två av ladorna här ute är mycket speciella, ty de har sina öppningar intill hörn!Det är något nästan funktionalistiskt över detta arrangemang som får en att tänka på 30-talets fönster över hörn!
Konstruktionen är mycket ovanlig och jag undrar om den förekommer någon annanstans? En tydligare bild som visar konstruktionen finner ni här. Jag tycker att den verkar lite sårbar, men å andra sidan har den klarat sig fint i många år och är fortfarande i gott skick.
Den observante har säkert noterat att man använt utrangerat hässjevirke som golv. Inte helt ovanligt och en bra form av återbruk.
Mr Paganini, please play my rhapsody
Freddy Martin hette en orkesterledare som en gång under storbandseran satte i system att förvandla välkända klassiska konserter till 3-minuters dansdängor. Mest känd är nog hans version av Warszawakonserten, men både Grieg, Rachmaninoff och Tjajkovskij fann sin väg till danspalatsen genom hans förmedling. Bra vet jag inte om man kan kalla dessa märkliga utgåvor, dramatiska är de iallfall och kanske kan de än i dag ha sitt existensberättigande om timmen är sen och sällskapet framför brasan det rätta.
Även Glenn Miller gav sig in i denna dubiösa genre med Cradle song som bygger på ett stycke av Brahms. Den är inte helt misslyckad, utan snarare riktigt bra, precis som hans version av den klassiska ryska folkvisan Song of the volga boatman. Även Tommy Dorsey lämnade sitt bidrag till denna genre, men tyvärr har jag glömt titlarna, men de ligger någonstans i skivhyllan.
Så till Mills Brothers som 1938 gjorde swing med hjälp av Mr Paganini. En riktig liten pärla tycker jag. Mills Brothers är överlag en fin vokalgrupp, särskilt gillar jag deras duett med Ella Fitzgerald, Dedicated to you. Men här har vi iallfall Mr Paganini:
Karin Kavli porträtterar Hedda Gabler
Radioteaterarkivet på sr.se är en verklig skatt om man längtar efter att höra de gamla inspelningar som gjordes under 50-60-talen. En av alla de pjäser som där finns är Hedda Gabler i regi av Palle Brunius och med Karin Kavli i titelrollen.
Det var länge sedan jag lyssnade på radioteater. Som liten var jag mycket förtjust i Tordyveln flyger i skymningen men på senare år har jag inte lyssnat på någon pjäs, trots att jag tycker mycket om formatet. Hedda Gabler är en tragisk historia och Karin Kavli är mycket bra som den manipulativa unga frun som just kommit tillbaka från sin smekmånad med Jörgen Tesman och välkomnas av makens faster Jullan som för övrigt spelas av Renée Björling, en av de två flickorna i den första filmatiseringen av Norrtullsligan. Snart anländer också fru Elvsted, skolkamrat till Hedda och gestaltad av Inga Tidblad, även hon en av ligans fyra flickor. Fru Elvsted har förälskat sig i Ejlert Lövborg, som under en längre tid vistats i hennes och makens hem. Tillsammans har e skrivit en bok som de hoppas skall bli en storsäljare. Fru Elvsted är mycket förälskad i Lövborg och har förlupit sitt hem, galen som hon är i honom. Vad hon inte vet är att Hedda Tesman är den stora kärlek som Ejlert Lövborg endast flyktigt nämnt.
Den unga fru Elvsted säger sig inte kunna leva utan sin Ejlert, men Hedda Gabler, vars kärlek till Lövborg säkerligen varit så mycket större, låtsas inte om sin känslor. Man förstår snart att hennes fall kommer att bli så mycket större.
Hedda Gabler är en alldeles fantastisk pjäs som för mig blivit det första och kanske den bästa framförandet. Karin Kavli är precis så behärskat lidelsefull som man kan önska. Helt igenom njutbar och gripande.
Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Bröllop på Ekered
I mitten av september, efter den händelserika sommaren i Stockholm då Angela hade en romans med Thomas Meller som nu lämnat landet och återförenats med sin hustru, reser fröknarna von Pahlen tillbaka till Eka. När vagnen stannar på gårdsplanen märker de hur hela herrgården strålar, ty där har installerats elektriskt ljus. Salens mörka vrår är numera upplysta och något av den gamla charmen har gått förlorad.
Angela väntar nu ett litet barn, men än syns inga spår av graviditeten. Däremot besväras hon av yrsel och illamående vilket den nyfikna Adele snart observerar och bjuder därför ständigt över fröknarnas jungfru på en liten sladderstund. På Ekered styr och ställer numera Gottard och hans mor Betty får för sig att Angela är förtjust i sonen, ty hon vet inget om Angelas kärlekshistoria.
Stellan von pahlen för ett erbjudande han ej kan motstå. han får en vacker slant för att gifta sig med Frideborg som väntar barn med löjtnant Landborg. Greve Gusten har friat till Ada och nu planerar de för dubbelbröllop. Lilian von Pahlen vill inte att festen skall hållas i Stockhom, ty att sonen äktar hennes före detta hus är mer än hon kan tåla. Betty, som känner sig ensam på Ekered, erbjuder sig att hålla bröllopet på Ekered och hela sällskapet åker ned till Småland.
I och med denna volym är fröknarna tillbaka på Eka där de kommer att stanna romansviten ut. Genom graviditeten svetsas Angela och Petra samman. De syr och stickar åt det väntade barnet och höstens skuggor faller än en gång. Det lugna livet på landet avbryts dock när gästerna från Stockholm anländer. Även Alexandra Vind-Frijs och Josef Wahlbohm reser ned, för att sedan följa greve Gusten och hans anhang ned till Berlin där de skall starta kabaré Svenska Lösen. Det är en brokig skara som stör den stilla friden på gamla Eka gård, men när volymen är slut, sänker sig återigen lugnet över fröknarna von Pahlens hem.
Kornet och tröskverket Thermaenius
Jag hade turen att nyligen få se ett gammalt tröskverk i funktion. Det är av märket Thermaenius och fortfarande är i funktionsdugligt skick. Drivningen sker, som ni ser, genom en rem som går från traktorns remskiva till tröskverkets. Detta var en vanlig metod som ärvts får de gamla tändkulemotorerna.
Att remmen är korsad beror på att traktorns remskiva snurrar åt fel håll. Även andra remmar på tröskverket är korsade, just för att erhålla rotation åt rätt håll.
Kornet kommer ut på tröskverkets ena sida och här har man ställt några små plastlådor som uppsamlingskärl. Vanligtvis kan tröskverket ställas in för att klara av olika typer av sädesslag. Här kan ni se tröskverket i full fart.
Här en gammal film som från firman Thermaenius som jag fann i filmarkivet.
Astrid Sampes etage vid Gumshornet
1942 bodde Astrid Sampe-Hultberg tillsammans med sin man Sten i en entresolerad etagevåning vid Gumshornet i Stockholm. Som sig bör är inredningen av högsta klass vilket framgår av bilderna (klicka på dem för att se dem i större format). Det stora vardagsrummet i två etage är både sällskapsrum, matsal, arbetsrum och bibliotek. Ovanför den öppna spisen hänger en dekorativ japansk lykta. I ett hörn står ett grålackerat piano vars överdel är helt i glas. Den kombinerade soffan/bokhyllan är kläd i marinblått.
Draperiet går i gult, vitt och rött på marinblå botten och kring matbordet antika stolar som klätts med ljusbrunt lingarnstyg. Sampe var som bekant chef för NK:s textilkammare så man får anta att åtskilligt i hennes hem kommer från den verksamheten.
En trappa upp finns Sampes arbetsrum. Stolarnas klädsel är klargrön och på gliet en naturfärgad linnematta. På väggen händer en handtryckt bonad i mörkbrunt, sandfärg och cerise som komponerats av maken.
Sovrummet domineras till viss del av ett spegelskåp vars accent är ett glasbord invid de guldfärgade emmorna. Mattan är i silke och laxfärgad och överkastet i naturfärgad nopprig amerikansk bomull.
Det hade varit mycket intressant att se detta vackra hem i färg. Om några sådana bilder finns skall jag låta vara osagt. Sampe flyttade några år senare vidare till ett nytt hem vid Karlaplan, som jag tidigare presenterat.
Luxor Caruso var nästan television!
Överdrifter är inte ovanliga i raklamsammanhang och Luxor Caruso är inget undantag. I en gammal annons från hösten 1945 jämför man dess fulländade ljudåtergivning med televisionen. ”Luxor-ljudet är numera så fulländat att lyssnaren tycker sig förflyttad till den feststämda operasalongen och scenens gestalter bli levande” skriver man vidare. Ja, kanske, ty apparaten har både Johnson-koppling och två stora Luxor Briljant-högtalare. Vad Johnsonkoppling är kan jag tyvärr inte påminna mig, men lite research ger vid handen att det handlar om skilda förstärkare för höga och låga frekvenser, det var vad Philips kallade för bi-ampli på 50-talet). Klicka på bilden för att se annonsen i sin helhet.
Priset för denna eleganta skapelse var 1190 kronor och det var mycket pengar 1945! Det framför itte av annonsen om Luxors skivbytare var inkluderad i priset men det får man väl anta. Den bör ha kostat runt 350 kronor annars. En bättre radioapparat, bordsmodell, kostade runt 500 vid denna tid.
Och dimman rullar in en augustikväll
Det var nästintill ett ögonblicks verk och så hade dimman rullat in. Dess vandringsväg är väl inarbetad och den följder alltid samma spår. Trampar man iväg på cykeln känner man hur temperaturen sjunker när man passerar en dimbank.
Tvärs över åker och lada sveper den fram och i dess spår kan man ana var den första nattfrosten kommer att slå till. Där bör man inte placera sitt potatisland.
Nere vid korsningen lägger sig inte dimman. här är det ännu varmt och behagligt. Kanske susar en bil förbi, som snart måste bromsa, ty lite längre bort är det alldeles vitt, över både åker och väg.